måndag 23 januari 2017

Tillbaka till spisen, kvinna!

Okej, nu spetsade jag till rubriken en aning. Det här handlar inte alls om kön utan om allas liv och vilken tid vi lägger på arbete. Även vi c:a 1,5 miljoner singelhushåll som inte har något alternativ till att både skaffa en dräglig inkomst och att sköta hushållsarbetet helt själva.


För hundra år sedan kunde barn jobba tolvtimmarsdagar från 14 års ålder. Sedan dess har både arbetstid och semester reglerats. Åttatimmarsdagen infördes 1919. Fyrtiotimmarsveckan genomfördes 1973 när lördagsarbete inte längre var standard. Men där tog det stopp. På senare är väl trenden snarast att de som har arbete jobbar mer. Eventuella barn skickas iväg till dagis så fort det bara går för föräldrarna har inte råd att ta hand om dem själva. Men på 70- och till och med 80-talet var det fortfarande inte ovanligt att en hel familj levde på en lön.

Jag är inte ute efter allmän arbetstidsförkortning, införande av friår eller andra idiotförslag som bygger på att någon annan betalar. Jag tycker bara att det är konstigt att många trots ett sekel av utveckling från bondesamhälle till dagens moderna variant har svårt att få sin lön att räcka ens till en person när den förr kunde räcka för att försörja en hel familj. Dels beror det på ökat skattetryck, men också på att det nästan blivit en naturlag att ökat välstånd per automatik ska lösas in mot mer eller mindre överflödiga ägodelar.


Ett litet räkneexempel för att visa vad jag menar. I mitten av 90-talet var jag arbetslös ett tag och gick på a-kassa. Eftersom jag jobbat deltid, 70 procent, baserades a-kasseersättningen på detta och blev 0,7x0,8=56 procent. Jag var rätt ny på arbetsmarknaden, så min grundlön var inget att skryta med. Om jag minns rätt fick jag 433 kr/dag måndag-fredag i arbetslöshetsersättning, alltså c:a 9000 kr/månad. Efter skatt återstod väl knappt 7000 kr. När alla fasta utgifter var betalda byggde jag ut mitt hus för överskottet.

En och annan läsare kände nog att de måste ha missat något när de kom fram till den kursiva meningen, men nej då. 7000 kr i månaden räckte och blev över, vilket för övrigt fortfarande stämmer drygt tjugo år senare. Inte för att jag lever som en kyrkråtta utan för att jag prioriterar frihet framför hemmabioanläggningar. Ju fler som gör den prioriteringen, desto fler skulle ha råd att leva på lägre eller färre inkomster.


Om det skulle leda till fler hemmafruar, hemmamän, deltidare eller friare arbetstider och arbetsformer vet jag inte, men jag är rätt säker på att det skulle innebära en lyckligare befolkning. Frihet har den effekten.

söndag 22 januari 2017

Tolka framtiden? Jag förstår inte ens samtiden!

Börshandel handlar ju mycket om att gissa framtiden. Aktiekursen är en uppskattning av hur bolaget förväntas klara de nästkommande åren. Givetvis utifrån hur de gått tidigare, men inte bara. Mitt problem är att jag inte förstår vitsen med sånt som anses snudd på livsnödvändigt. Ens idag, hur ska jag då förstå vad som är nödvändigt i framtiden?


Häromdagen var jag hemma hos vänner när det började pratas om internethastighet, t ex huruvida nästa generations mobila bredband kommer överträffa fiber. Jag konstaterade att jag haft 10 Mbit/s i minst femton år och att jag trots att jag jobbar vid datorn hela dagarna aldrig haft behov av högre tempo. Jag fick då frågan vad jag har för tv. ”Jag har ingen tv.” Den sucken...

Fast mitt instick hade det goda med sig att samtalet gick vidare till tv. Trodde jag. Det visade sig att värden just skaffat en ny tv med en upplösning på 4k. Jag fattar givetvis inte ett skit av det heller, men googlar nu fram att det är ”framtidens upplösning”. Så där stod vi uppradade framför ”framtiden” på kanske 60 tum. Det var tydligen fantastiskt. Själv tyckte jag att det var en tv, varken mer eller mindre.


Det här är ingen ny situation för mig. Istället för tv lyssnar jag på poddar via en mp3-spelare (minns ni sådana?). Jag har nämligen en skitgammal telefon som inte duger till sånt. En annan teknikpryl jag stretade på med när alla andra gett upp var palm pilot. Så här är det hela tiden. Teknik som slår, som blir var mans egendom, fattar jag som tidigast när den är på väg ut. Vidare var jag sist in på MySpace, Facebook och Twitter. Instagram... ansluter jag mig väl till 2020, strax innan det försvinner.

Så hur tusan ska jag kunna sia om vilka företag som ligger i framkant i morgon? Jag som inte vet skillnaden på fram och bak när det kommer till utveckling. Alla kan inte fatta allt, men det enda jag vet om morgondagen är att jag kommer vara en teknisk idiot även då, med helt andra behov än den så kallade marknaden.

lördag 21 januari 2017

Betala med tungan rätt i mun!

I dagarna är vi några hundratusen svenska företagare som fått hem en blankett från Skatteverket som heter ”Beslut Debiterad preliminärskatt”. Där står det hur mycket skatt vi ska slanta in i förväg för 2017, och är en kvalificerad gissning baserad på tidigare år. Så jag matar in betalningarna i min internetbank och bokföring så att staten får sin beskärda del av min förmodade vinst.

För två år sedan gjorde ”en uppsalabo” samma sak, med den väsentliga skillnaden att han skrev in fel OCR-nummer, så hans 115000 kr åkte in på någon annans konto. Det hade säkert gått att reda ut om det inte vore så illa att den som fick pengarna var skuldsatt och innan han hunnit skrika ”Fredagsmys!” hade Kronofogden tagit pengarna och slussat dem vidare till den skyldiges fordringsägare.


”Uppsalabon” stämde Skatteverket och tingsrätten gav honom rätt. Pengarna hade ju trots allt betalats till det bankgironummer Skatteverket angett. Att sedan OCR-numret ledde pengarna fel fick bli Skatteverkets huvudvärk. De valde dock att överklaga och tamejtusan om inte staten fick rätt i nästa instans. Så till slut blev ”Uppsalabon” inte bara blåst på sina 115000 kr utan dessutom på 76000 kr i rättegångskostnader.

Jag kan tycka att det här systemet med ett bankgironummer för alla skattekonton är lite bökigt, men om jag fattar artikeln rätt hade ”Uppsalabon” ganska enkelt kunna förhindra den uppkomna situationen genom att dubbelkolla OCR-numret. Det gör jag även om det handlar om 25 spänn. Också efter att pengarna lämnat hans konto hade det troligen gått att lösa, för det kan inte ha gått på nolltid att först få in pengarna på det felaktiga kontot och sedan genom fogdens försorg vidare till fordringsägarna. Sexsiffriga belopp bör inte slarvas bort så enkelt.

Men denna tragiska historia fick det goda med sig att jag drar mig till minnes en annan Uppsalaprofil, trubaduren Bengt Sändh, och hans Handbok i olydnad. Bengt hade fått en parkeringsbot, men istället för att använda den förtryckta inbetalningstalongen tog han en tom blankett, fyllde i postgironummer och i ärenderutan skrev han ”Grattis på 50-årsdagen Gunnar!


Eftersom betalningen inte gick att koppla ihop med någon bot hamnade den på parkeringsbolagets kontor där man ringde upp Bengans och frågade varför han skickat denna gratulation till dem. ”Ah, kom den till er?! Det var ju inte meningen!” Kontoristen skickade tillbaka pengarna och allt var frid och fröjd. Tills Bengts p-bot föll till betalning och p-bolaget drog iväg en påminnelse. För där högg de ju i sten eftersom Bengt hade kvitto på sin betalning.

fredag 20 januari 2017

Ge upp aktiehandel?

I Sparpodden har man ett par gånger på kort tid diskuterat läsarfrågor med innebörden: ”Min aktiehandel går sämre än snittet. Borde jag ge upp och köpa fonder istället?


Bra fråga och många bra synpunkter har tagits upp. Bl a att det beror på hur lång tid man fått stryk av index och hur mycket pengar det gäller. Men en viktig aspekt tycker jag att man hoppat över, nämligen hur länge man har hållit på med aktiehandel och hur gammal man är – alltså, hur stor del av ”investerarkarriären” återstår?

För jag skulle vilja påstå att aktiehandel funkar som det mesta, man blir inte mästare från dag 1. Tidig okunskap kan kompenseras, t ex genom att man inför sig själv accepterar att man inte är en mästertrader utan inser sina begränsningar. Och genom att ta hjälp.


Mycket handlar också om att gneta på. Det sägs att man blir bra på nästan vad som helst om man först lägger tiotusen timmar på aktiviteten. Så är det självklart inte. Kalle Moraeus skulle inte bli basketproffs hur många timmar han än försökte, precis som att Carola Häggkvist inte kan bli schackmästare eller mattegeni.

Men något ligger det i det. För egen del skulle jag säga att det var först efter tio års aktiv aktiehandel som polletterna började ramla ner (och in på kontot). Hade jag då gett upp efter fem år hade jag aldrig fått skörda frukterna. Förhoppningsvis kan jag år 2027 konstatera att ”för tio år sedan fattade jag i jämförelse mycket lite”. Det kallas personlig utveckling, och när DEN stannar av är det dags att ge upp. Med det mesta faktiskt.


Fast om någon känner att de inte vill lägga ner energin och tiden utan ”nöjer” sig med genomsnittlig börsutveckling behöver inte det vara fel. Alla kan inte vara bra på allt. Eller intresserade (det hänger ofta ihop). I poker kallas dåliga spelare för fisk och det finns ett uttryck som lyder: ”Om du inte märker vem som är fisken vid bordet så är det antagligen du.”

Eller som världens första maskin med artificiell intelligens, datorn i filmen Wargames, sa om kärnvapenkrig: ”A strange game. The only winning move is not to play.” Fast det märkligaste med den datorn är ändå att den hade Stephen Hawkings röst innan Stephen Hawking:

torsdag 19 januari 2017

Ett ufo handlar mat

Ett tag hade jag en dryg mil till närmaste mataffär. Då lär man sig att skriva en inköpslista för att inte hemma på gårdsplanen upptäcka att man glömt hälften.

Nu bor jag i en förort till Stockholm där allt finns överallt, och dessutom nästan dygnet runt, men jag har inte släppt det där tänket. Jag brukar storhandla mat (eller ja, ofta hamnar jag under hundringen) en gång i veckan, däremellan inte alls. Jag är inte ute med bil dagligen och ogillar att stå i kö och andra tidsödande aktiviteter.


I min absoluta närhet (närmare än en kilometer) finns bara en Ica Supermarket och jag fixar inte att handla där eftersom jag vet vad maten kostar på Willys och Lidl (det är jag och Rainman). En burk krossade tomater kostar 4,80 kr på Willys. Jag har råd att köpa den för 13 kr på Ica, men jag vägrar!

Dessutom tänker jag att det får kosta att vara dum och att merparten av världens befolkning (och exakt alla tills helt nyligen) inte har möjlighet att välja precis vad de ska äta vid varje givet tillfälle. Jag har inga preppertendenser, men skulle antagligen kunna äta mig mätt tre gånger om dagen i flera månader utan att handla, så då vore det väl skit om jag inte skulle klara mig till nästa vecka! Vill jag äta havregrynsgröt och har slut på havregryn får jag väl äta något annat. Varken jag eller världen går under för det.

Lika bra att få det sagt, det händer att jag kompletteringshandlar, jag är inte helt rigid.

”Well, Saturday is laundry night!”

Men jag tar bara bilen om jag ändå har andra ärenden. Annars går jag. Och som sagt, inte till Ica eftersom det ju alltid blir dyrare än hos valfri konkurrent (möjligen med undantag för Coop och 7-eleven). Eller också springer jag till affären, packar mina varor i ryggsäck och springer hem med dem. Jag har en känsla av att andra kunder pekar och viskar till sina barn att jag är ett ufo, men det bjuder jag på.

onsdag 18 januari 2017

Ansvarsbiten

Jag störde mig i en text på att Nordeaekonomen Ingela Gabrielsson föreslog att man kunde finansiera sitt julfirande med lån. Det där ledde till en diskussion i kommentarsfältet med bloggaren ”Avfart Frihet”, ett eget inlägg av honom och fortsatt diskussion där.

I stora drag var vi nog rätt överens. Det som skiljde var vår syn på vad vi som upplever oss som ekonomiskt upplysta har för ansvar att hjälpa och inspirera vår omgivning att ta tag i sin privatekonomi. Mitt svar är enkelt: Jag har inget sådant ansvar. Hade jag haft egna barn hade jag haft det, men inte för vuxna människor bland släkt och vänner.


Sedan hjälper jag gärna till genom att utveckla min syn på sparande, börshandel osv, alltså det jag skriver om i bloggen. Om någon tänker att jag har kunskap att förmedla svarar jag gärna på frågor och det är inte så att jag kniper käft om människor i sociala sammanhang vill prata pengar. Men ansvar? Nej.

Jag tycker att många tänker väldigt fel när det kommer till pengar. Hyfsat intelligenta och bildade människor kan prioritera så vansinnigt konstigt att jag undrar om de vill testa om jag går på det, eller att de helt enkelt vill ha det sämre än de kan. Alla kommer aldrig att se världen precis som jag och göra sina val utifrån det. Det är inte ens önskvärt.


Privatekonomi är inte raketforskning. Inkomsterna ska täcka utgifterna och avkastningen på överskottet maximeras. Resten är valfritt. Lägre utgifter ger högre marginaler, minskad avkastning lägre marginaler osv. Vill man leva som en kyrkråtta till pensionsdagen gör man det, vill man lägga all ledig tid på börshandel gör man det.

När dåliga beslut leder till dåliga resultat och den som fattat dem (eller bara låtit dem rinna ut i sanden) inte förstår varför saker och ting händer kan ingen annan ta ansvar för situationen. Jag tror inte heller att det är önskvärt. Vi måste göra våra egna magplask och dra våra egna slutsatser. Det ingår i vuxendealen vare sig vi vill eller inte. Sedan kan man ta hjälp, men ansvaret kommer man inte undan.

tisdag 17 januari 2017

Myntinflation

Jag vet inte om det beror på att jag blivit gammal eller för att jag nästan aldrig använder kontanter, men har det inte blivit himla krångligt med alla nya mynt? Jag upplever mig själv som överjävlig på huvudräkning, men har jag en hög med mynt i handen tar det numera en stund att räkna ut totalvärdet, till skillnad från när det bara fanns enkronor, femkronor och tiokronor, och bara en variant av varje.


Först måste man ju identifiera dem. I min barndom fanns 5-, 10-, 25- och 50-öringar, 1- och 5-kronor. Det är fler valörer än idag, men de såg olika ut! Vi som använde dem skulle ha känt igen dem i sömnen.

Faktiskt utan att titta. En sommar jobbade jag på bank med att sortera mynt från parkeringsautomater (ja, man kunde betala med mynt för på den tiden kostade det inte hundra spänn att ställa ifrån sig bilen en kort stund) och då kunde jag till och med höra skillnaden på mynt. Enkronor från 1968 fanns både i silver och nickel. Silvervarianten gick att få ut lite mer pengar för. 1,40 kr om jag minns rätt, så växlade man till sig 100 stycken tjänade man 40 kr (med dagens silverpris hade man tjänat 1215 kr), och släppte man ner enkronan i en hög med mynt gick det att skilja dem åt på ljudet.

Nu har vi alltså bara 1-, 2-, 5- och 10-kronor, men vad var det för idiot som kom på att de skulle ha nästan samma färg och storlek?! Jag begär inte att Riksbanken tar fram fyrkantiga eller zebrarandiga mynt, men är det för mycket begärt att inte alla svenska mynt har snudd på samma färg, tjocklek och vikt?


För att krångla till det ytterligare har vi nu både gamla och nya enkronor och femkronor, så egentligen har vi sex myntvarianter igång samtidigt. Varför behövde vi ens nya? De gamla sedlarna behövde enligt Riksbanken moderniseras för att ”upprätthålla ett effektivt skydd mot förfalskningar”, men det lär knappast gälla mynten. De lägsta valörerna är jag inte ens säker på att de är billigare att tillverka än vad de blir värda. Knappast så pass att förfalskare orkar producera egna enkronor.

Någon på Riksbanken måste ha haft alldeles för mycket tid, eller känt ett behov av att visa sig kreativ (löneförhandling på gång?), för nya mynt kändes helt meningslöst. Inte heller kan det bero på att man vill skapa svenska jobb, för de nya mynten tillverkas inte ens här utan i Nederländerna. Det svenska Myntverket är förresten sålt till Myntverket i Finland, som på finska heter Suomen Rahapajan. Eftersom vi ändå har en finsk riksbankschef kanske vi borde harmonisera lite och döpa om Svenska Riksbanken till Svenska Rappakalja.