söndag 3 juni 2018

Betalt beröm blir bättre

Dagens Industri har gjort en undersökning av storbankernas betalda aktieanalyser och kommit fram till att analyserna blir bättre när de analyserade företagen betalar för dem. Nordea såg noll av fjorton aktier som övervärderade. Det här är inget nytt och gäller inte bara storbanker. Jag har tidigare kommit fram till samma sak när det gäller Redeye. Man biter inte den hand som föder en, så funkar alla.


Är det då ens lönt att läsa betalda analyser? Jag tycker det. Siffrorna stämmer troligtvis. Slutsatserna ska man ta med en nypa salt, men det gäller alla analyser. Kanske förtigs siffror som inte stämmer ihop med skribentens tes. Samma där, det gäller alla.

Nu låter det som att jag tycker att det är helt okej att aktiebolag betalar för redaktionell reklam. Det gör jag inte, men de är här för att stanna, de blir fler och det kan vi inte göra ett skit åt. Det vi kan göra är att vara kritisk mot all information, oavsett källa och innehåll. Affärstidningarnas journalister är som bekant inte heller några sanningsvittnen.


Dock ska det redovisas om det är fråga om en så kallad ”uppdragsanalys”. Annars tycker jag inte att man är seriös någonstans och förtjänar varken läsare eller kunder.

lördag 2 juni 2018

Skit i vad folk tycker

Jag börjar tro att det största hindret för att få god ekonomi är det nästan tvångsmässiga behovet att anpassa sig efter omgivningen och rådande normer. ”Vad ska grannarna tycka?”, är en fråga som aldrig någonsin behöver ställas såvida det inte handlar om vad de ska tycka om att du spelar Crazy Frog på repeat nattetid. Är det ditt problem... så har du fler problem.


Men vad grannarna ska tycka om att du har en ful bil eller inte åker på utlandssemester varje år är ickefrågor. Antingen umgås du med grannarna och har fått möjlighet att utveckla dina val, eller också har ni ingen annan kontakt än att ni morsar på varandra när ni träffas ute på gatan – och då kvittar det fullständigt vad de tycker. Jag vill inte heller bli betraktad som ett ufo, men det betyder inte att jag är beredd att leva mitt efter andras förväntningar, människor jag inte ens bryr mig om!

Dessutom tror jag ärligt talat inte att människor uppfattar andras val i någon större utsträckning, de flesta har nog med sina egna. Jag har ingen aning om vad mina grannar har för jobb eller hur mycket pengar mina kusiner tjänar och tror inte att de har större intresse av mig än jag har av dem. Vi människor är helt enkelt inte så intressanta för andra såvida vi inte påverkar deras tillvaro.

Jag har en kompis som springer, men bara snortidiga helgmorgnar när han inte möter andra människor. Jag vet inte vad han tror att de ska tänka. Kanske att han springer långsamt eller har otrendiga skor och kläder. Visst försöker jag också springa med bra hållning och skapligt tempo när jag möter andra löpare, men inte tusan tror jag att de märker det.

På samma sätt tror jag inte att andra uppfattar mina ekonomiska val, och även om de gör det är det ju omöjligt att veta huruvida de tycker att de är vettiga eller vansinniga. Kanske känner de avundsjuka över att jag lyckas få de marginaler de skulle vilja ha. Om det är ett problem (inte alls säkert, avundsjuka kan vara en fantastisk drivkraft) är det garanterat inte mitt problem.


Och ju mindre vettiga val de tycker att jag gör, desto mindre bryr jag mig om deras åsikter. För meningen måste väl ändå vara att vi ska leva våra liv som vi själva önskar. Att konsumera för att passa in i en mall man inte vill passa in i är galet. Den korrekta medicinska termen tror jag är ”typ helt kokobello”.

fredag 1 juni 2018

Palmeutredningen

Så lanserades en nygammal Palmemördare, ”Skandiamannen”. Tydligen ett stendött spår, men skitmagasinet Filter krängde förmodligen några lösnummer. För staten är det en sämre affär. Enligt SVT kostar Palmeutredningen fortfarande tio miljoner om året. Hur mycket den kostat hittills vet väl ingen, jag har sett alla möjliga siffror från några hundra miljoner till en miljard.

I en statsbudget är det såklart småpengar, men till vilken nytta? Det är 32 år sedan Palme blev skjuten. Att någon gärningsman skulle dömas eller att vi någonsin får reda på sanningen tror nog ingen. Det såg Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Anna-Greta Leijon, Lisbet Palme och en massa andra klantskallar till redan på åttiotalet.


Det här kanske är lite kontroversiellt, men jag har ingen teori. Jag är kanske den ende svensken som inte tänker uttala mig om vem som sköt Palme. Jag har ingen aning om man borde ha satsat på PKK, polisspåret, EAP eller Sydafrika. Förr hoppades jag lite på Christer Pettersson eftersom han satte min hemkommun Sollentuna på världskartan. Lite som en ambassadör för bygden.

Nu är det hur som helst för sent. Tyvärr, jag hade gärna sett att man fått sätta dit någon, men 42-åringen är död och 33-åringen är också det. T o m Ted Gärdestad som felaktigt pekades ut som ”33-åringen” (någon gav sig fan på att Sollentuna skulle ta hem det här) är död. Och alla spår verkar stendöda. Så dagens spartips till politiker och myndighetspersoner: sluta jaga Palmes mördare. Leta efter senare mördare istället, som kanske lever och bör låsas in innan de mördar ännu fler människor.

Du får jobbet, men kan du tänka dig att byta namn?

torsdag 31 maj 2018

Sell in May and go away?

Nu börjar det bli bråttom om man ska använda sig av den gamla taktiken att sälja alla börsinnehav i maj. Men ska man det? Tittar vi historiskt är den sämsta börsmånaden faktiskt september, men den svagaste perioden är nu.


Ännu tydligare på den här bilden.


Samtidigt kan ju en positiv jävel (alltså inte jag) invända att börsen i det långa loppet går upp även denna period, om än mycket mindre än höst-vinter. De flesta av oss köper dessutom inte index utan andelar i branscher, regioner och företag.

Jag tror på att tajma marknaden. Jag vet, ”sjukt svårt” och allt det där, men om det inte fanns anledningar till att en del slår index över tid medan andra inte gör det skulle man lika gärna kunna spela på lotto. Dock tycker jag aldrig att man ska gå helt ur eller helt in. Eller rättare sagt, jag tror inte på den taktiken för egen del. Den som trivs med den ska såklart göra så. Men jag tror på att vara hårdare investerad när man tror att börsen har en bra tid framför sig. Nu – ett annat läge.

Någon annan som vill dela med sig av sina strategier? Jag tycker sånt här är sjukt intressant.

onsdag 30 maj 2018

Städa bort rengöringsmedlen

Lyssnade på en podd där en kille föreslog att man skulle slänga alla rengöringsmedel i samband med att man byter bostad. Kan man alltså samla på sig så många städprodukter att dessa i sig blir ett sanitetsproblem?


Det faktum att ämnet togs upp gör att jag tänker mig att det kanske är vanligt, och varför skulle det inte vara det när rengöringsreklam nästan är lika förekommande som casinoreklam? Antar att alla drabbats av detta evinnerliga tjat med usel läppsynk dubbat till skånska.

Behöver vi alla dessa flaskor och burkar? Jag har tidigare konstaterat att professionella fönsterputsare ratar fönsterputs till förmån för diskmedel:

Kent A Sirviö som jobbar med fönsterputsning menar att det är precis tvärtom – och att alla professionella putsar med diskmedel.

   - Jag har inte träffat på någon som kör med annat, säger han.


Här hittade jag ett test av fläckborttagningsmedel där man säger att dessa i stort sett innehåller samma saker som vanligt tvättmedel, vilket betyder: ”Fläckborttagningsmedlen gör ingen större nytta. Fläckar försvinner ändå när de tvättas i maskinen.

Själv använder jag i stort sett inga andra medel än disk- och tvättmedel. Jo, en skvätt såpa när jag skurar golv. Givetvis inget sköljmedel när jag tvättar eftersom det är dyrt och sabbar både miljön och kläderna. Och för nästan all annan rengöring funkar diskmedel och diskborste. Räcker inte det skulle jag hellre testa husmorstips med ättika, bikarbonat, citron och andra livsmedel framför byttor med Mr Muscle, kakelrent, Vanish, glasrengöring...

tisdag 29 maj 2018

Svar på tal

En del av er har märkt att jag inte svarat på kommentarer de senaste dagarna. Jag har dock försökt svara ikapp nu.

Tänkte att jag borde förklara fördröjningen. Jag brukar ju försöka svara på alla kommentarer som kräver något slags svar (och ofta även om de inte gör det). Det tycker jag hör till vanligt blogghyfs. Vill man inte interagera med läsare är blogg fel forum. Jag tappar själv intresset för bloggar där skribenten inte svarar sina läsare, även om jag själv inte kommenterar där. Okej, en del kommentarer är bara till för att provocera och då kan man välja strategi, men inte annars. Tycker jag.


Så vad hände nu då? Plötsligt bestämde sig Youtube, eller rättare sagt Blogger, för att inte längre skicka notifikationer till min inkorg när någon kommenterat något av mina inlägg. Jag vet inte varför, men eftersom det hände i samband med att man införde GDPR (General Data Protection Regulation) - som inte gjort en människa glad - har jag mina misstankar.

Man kan tycka att jag direkt borde ha anat oråd när antalet kommentarer gick från tiotals dagligen till exakt noll, men jag har haft fullt upp med annat. När jag väl förstod hade det gått tre dygn och jag fick sitta och svara i en timme.


Apropå uteblivna svar har jag sedan dess försökt ta reda på vad som hänt och vad jag kan göra åt det. Youtube/Blogger har ingen e-postadress. Istället har de en feedbackfunktion, dit jag och många andra påpekat detta problem utan att få svar. Att jag vet det beror på att det finns ett forum dit massor av bloggare skrivit att de har samma problem som jag och inte vet vad de ska göra åt det.

Vi får se vad som händer. Kanske får jag byta plattform, men jag gissar att det är likadant överallt. Kundinteraktion är tydligen helt ute. Men inte här! Även om jag ska behöva nosa upp varenda kommentar ska jag fortsätta att svara på dem. I sinom tid åtminstone.

måndag 28 maj 2018

7 av 10 är introverta

Nu vill jag ge upprättelse åt Veckans Affärer som jag kritiserat och hånat, inte minst i bildform.


För här var en intressant artikel som sätter fingret på ett problem.

Så 7 av 10 människor är introverta eller ”har introverta drag”, vilket gör att de blir uttröttade av att arbeta i grupp, ”laddar batterierna” bäst på egen hand osv. Låter rimligt.

Mindre rimligt att nästan inga arbetsplatser är utformade för att passa dessa 70 procent av mänskligheten. Det är kontorslandskap, projektarbeten i grupp (eller ”team”, för tydligen blir allt lite häftigare på engelska) och fortfarande listas ”social kompetens” som en av de mest åtråvärda egenskaperna i platsannonser.


Kanske är jag partisk pga att jag själv är ganska introvert, men vet vi inte egentligen att de introverta är mer effektiva på jobbet medan snackpåsarna är bäst på att just gå runt och snacka? Ska jag någonsin anställa kommer jag att annonsera efter asocial kompetens.

Och då siktar jag inte på människor som är sådär halvgriniga som jag, men som ändå kan hålla masken och låtsas vara sociala och utåtriktade. Nej, jag vill ha Rainman-typer med minst en handfull diagnoser.


Jag minns när jag skulle byta bredbandsleverantör och sökte fakta på ett Aspergerforum. Där satt folk med järnkoll på megahertz och kilobytes och som inte gav sig förrän de visste allt. Kanske inte jätteroliga på firmafesten, men klippor på kontoret. På jobbet är man för att jobba, inte för att socialisera sig.