fredag 3 augusti 2018

Skit i barnen!

Expressen låter meddela att torkan lett till bärbrist, ”och sylt till barnens pannkakor i värsta fall ett minne blott”.


Trist för dem, men det är mycket värre än så – jag blir utan bär! En normal sommar plockar jag 25 liter blåbär och fyller frysen. Det ska räcka till ett års konsumtion, inklusive sylt, med lite marginal. Förra sommaren blev det sämre än vanligt pga frost i april, och jag gav upp redan vid sjutton liter.

Lagret var därför länsat till i år, men det såg bra ut i maj. Och i början av juni, även om det regnade för lite. Sedan regnade det inte alls, istället blev det hett som i helvete (okej, det är en gissning från min sida). I juli regnade det sammanlagt ungefär en kvart. Istället för 25 liter blåbär blev det en liter, det tog närmare två timmar.

Käften!

Okej, det är kanske inte världens största katastrof att jag blir utan blåbär i år, men surt är det. Jag ser inte fram emot sommaren för att få bada eller äta glass. Knappt ens för att vara ledig, det har blivit dåligt med det i år. Jag längtar till sommaren för att få fylla frysen och då främst med blåbär. Nu ligger det en liten påse blåbär och ett par påsar vinbär där. Livet är fullt av prövningar. Sedan dör man.

onsdag 1 augusti 2018

Statsfinansierad barnlek

Den skrämmande överflödiga myndigheten MUCF och bidragsfusk har jag skrivit om förut och nu har de kommit i blickfånget igen i och med avslöjandet om att spelförbundet Sverok får skattepengar ”för att ungdomar ska kunna spelar rasistiska våldtäktsspel”.

Huruvida det aktuella spelet (hur aktuellt ett 36 år gammalt dataspel nu kan vara) är rasistiskt ska jag låta vara osagt. Allvarligt talat ser jag knappt vad grafiken föreställer.


Däremot skulle jag vilja ifrågasätta varför någon ska få bidragspengar för att spela dataspel. Här har vi alltså en myndighet, MUCF, som får ett existensberättigande genom att betala ut pengar till ett studieförbund, Sverok, som lyder under Studiefrämjandet. Sverok får i sin tur betalt för att ungdomar startar studiecirklar i att spela spel, och ungdomarna får betalt för att göra det.

Jag har inget emot studiecirklar i sig, förutsatt att det handlar om studier och att verksamheten kontrolleras, men när A ger i uppdrag till B att betala C för att dela ut pengar till D, och alla får pengar för att göra det leder det knappast till något vettigt.


Och det här är inget nytt. På slutet av 80-talet startade jag och tre kompisar en studiecirkel för att spela popmusik. Nu räcker det tydligen med att man är tre personer, men på den tiden skulle man vara minst fem, så vi skrev in en kompis och fyllde i några blanketter på ABF. Jag tror att de ville ha kvitton på studiematerial, men mer kontroll än så gjorde de inte. Huruvida vi repade när vi sa visste inte ABF, men de fick ju betalt för det så varför kolla?

Vi hade startat det där bandet alldeles oavsett om vi fått pengar eller inte, precis som Sveroks medlemmar spelar spel eller lajvar i skogen för att de vill. Blir världen en bättre plats för det? Knappast. Blir Sverige bättre för att skattepengar går till sånt här? Inte en chans!

Jag tror tvärtom att det finns ett egenvärde i att ungdomar skaffar sommarjobb eller på annat sätt gnetar ihop pengar till musikinstrument, dataspelskonsoler eller vad de nu vill ha.

måndag 30 juli 2018

Vitkål

Vitkål kan vara en av de mest underskattade matvarorna som finns. Vitkål förpackar sig själv i praktiska och estetiskt tilltalande huvuden, innehåller väldigt lite kalorier, men mycket vitamin B, C och K.


Den är billig, från 4 till 12 kr per kilo och går att använda till det mesta. Vitkålsstuvning, vitkålsgratäng, surkål, vitkålsmos, coleslaw, vitkålssoppa, vitkålsgryta eller gör din egen pizzasallad. Men varför krångla till det? Stek den bara! För mig är det viktigt att den behåller spänsten, en kålpudding som stått och puttrat en halv dag i ugnen går bort.


Jag brukar hacka den grovt och slänga i stekpannan ihop med gul lök, och citronpeppar som enda krydda. Funkar att äta utan något till, eller som ett kolhydratsnålt alternativ till potatis, ris eller pasta. Här ihop med kikärtsbiffar.


Den håller riktigt länge, så man kan ha ett vitkålshuvud i kylen för jämnan. Lär visst vara enkel att odla också, men fyra spänn kilot... Nog för att jag är snål, men även jag har gränser.

lördag 28 juli 2018

Offerkofteföretagare?

Läste nyligen om ett kafé med vegansk inriktning som gått i konkurs. Sånt händer ju, men när en av ägarna intervjuades (låst artikel, därför inte länkad) ansåg han inte att det berodde på för dyr mat eller produkter som saknade marknad. Istället handlade det om att de varit ”före sin tid” och att invånarna i den aktuella staden är för tråkiga och konservativa.


Tänk att det aldrig är de misslyckandes fel att de misslyckas! De har motarbetats av kommunen eller av dumma kunder som inte gillar företagare som är kvinnor, män, samer, stockholmare eller något annat. Det finns säkert sådana exempel, men om det hade funnits skaplig substans i påståendena borde man någon gång höra en företagare tacka sitt kön, sin hudfärg eller statliga bidrag för sin framgång, men det har jag aldrig varit med om.

Faktum är att företagare som Bill Gates, Bert Karlsson och Mark Zuckerberg, som knappast tjänat vare sig på utseende eller framtoning, ändå lyckats skapa framgångsrika företag. Kanske har de (som vi alla någon gång) tyckt synd om sig själva och känt sig motarbetade, men ingen blir framgångsrik av att gråta. Jo, Helena Bergström, men ingen annan!


För oss andra gäller det att så snabbt som möjligt acceptera att det vi hade att erbjuda inte hade tillräckligt stor marknad för att det skulle vara lönsamt. Så det är bara för kaféägarna att gå tillbaka till ritbordet och hitta på något nytt. Soppa kanske?

torsdag 26 juli 2018

Skit i hur andra gör!

Twittraren och bloggaren Frihetsgudinnan ställde en fråga på Twitter.


Jag brukar aldrig svara på den här typen av Twitterfrågor och såg inte ens denna medan den var aktuell, men 51 procent av de som svarat tycker alltså att det är mer eller mindre fel av andra att snåla ”för mycket”.

Som representant för ”blodpuddingsinvesterarna” känner jag mig inte ett dugg provocerad av att andra har högre utgifter. Två undantag: människor som sätter andra i skiten, t ex sina barn, och de som gnäller över att de inte har några pengar och inte ser att anledningen till det är att de valt att inte spara.


Förklara gärna för mig hur det kan provocera någon att jag väljer att handla mat efter extrapris och säsong, promenerar och springer istället för att åka buss och bil, ratar ny teknik och en massa abonnemang som jag inte tycker skulle förbättra min livskvalitet.

Att leva sparsamt är liksom inte som att vinna på lotto, bli hockeyproffs eller ens att skaffa barn. Det är bara att stänga plånboken. Alla kan göra det, bara man är villig att gå in för det. Och är man inte det (vilket jag verkligen fattar!) finns ju inga skäl att vara avundsjuk eller låta sig provoceras av andras val.

Det ska i så fall vara om vi snåljåpar tjatar och missionerar för mycket (går det?), men jag tror inte att vi egentligen är så enkelspåriga. Skulle det kunna vara så att de 51 procent (216 personer) som i undersökningen anger att de provoceras av snålhets mest provoceras av sin egen bristande karaktär?

tisdag 24 juli 2018

Baklänges fordonsutveckling

Jag har kallats teknikfientlig. Det är inte en alltigenom felaktig beteckning, men låt mig utveckla. Jag har ägt ett tjugotal bilar genom åren. Några gamla, andra ännu äldre. De äldsta har varit från 50- och 60-talet.

Nej, NITTONHUNDRAfemtio- och sextiotalet!

Jag är inte särskilt bilkunnig, men eftersom jag är snål vill jag gärna göra så mycket jag kan själv. När det gäller bilar är det att byta tändsystem, olja och glödlampor. Eller rättare sagt, det var så. De bilar jag ägt från 60-talet och bakåt hade fördelardosan högst upp på motorn, tändstiften var lätta att komma åt och glödlamporna kunde ofta bytas helt utan verktyg genom att skruva sockeln motsols och dra den rakt ut.

På en 2000-talare är det väl knappt att man kan byta tändstift själv. Lampor är bara att glömma. Även om man på något konstigt vis skulle lista ut hur man gör har man ändå inte verktygen för det. Jag gissar att det blivit så här för att det inte är meningen att man som bilägare ska kunna ta hand om sin bil. Fyll på bränsle och spolarvätska. Vid andra behov – boka tid hos en verkstad och bered dig på en saftig faktura.


Häromdagen var min grannes bil urladdad. För att åtgärda det behövde hon en sladd som låg i bakluckan, men eftersom bilen saknade ström öppnades inte bakluckan när hon larmade av bilen och den gick inte att öppna med nyckel. Om detta är utveckling betackar jag mig!

söndag 22 juli 2018

Dags att sluta be om ursäkt

Jag börjar bli less på att alltid bli utpekad som förövare, den felande länken, grovt vållande till hela skiten. Och inte för att jag personligen skulle ha gjort något fel. Jag tillhör bara världens mest förhatliga grupp som man kan spotta på precis hur mycket som helst – vita, medelålders män.


Vi sägs vara i vägen för utvecklingen, empatilösa, hatiska och blodtörstiga. Det verkar inte finnas ett problem i hela världen som inte går att skylla på oss, alltid som kollektiv. Senast var det Expressens begåvningsreserv Jens Liljestrand som skyllde skogsbränderna på vita, medelålders män (ni får leta själva om ni vill läsa, jag vägrar att länka tills hans oförblommerade hat).

Jag ser inte vitsen med att klumpa ihop folk efter kön och hudfärg på det här sättet, men för en gångs skull tänkte jag sänka mig till Södermalmsnivå och lite försynt påpeka att denna värdelösa grupp som tydligen alltid förtjänar en extra känga stått bakom majoriteten av världens samlade uppfinningar och vi finansierar en icke försumbar del av välståndet i Sverige och Europa. Tack vare att biståndet bara från Sverige överstiger en miljard om året till vissa länder står vita, medelålders män bakom välståndet även i delar av övriga världen.

Jag föredrar att se på människor som individer, men vita män är nog inte mer ofelbara än andra, varken i grupp eller som enskilda. Jag hoppas ändå att vi snart kan sluta att få skit för exakt allting, inklusive vädret. Det här hade kunnat sägas mycket enklare, faktiskt på bara en och en halv minut:


Förresten har jag ingen stadsjeep, har inte brukat våld sedan mellanstadiet och i vintras hjälpte jag en helt okänd tant att ta sig fram på en trottoar där hon trots Stockholmsområdets ”feministiska snöröjning” riskerade att bryta lårbenshalsen. Jag vill inte ha en guldstjärna för detta, jag vill bara slippa få konstant skit för all världens elände.