tisdag 11 augusti 2020

Råg- och havrebröd

Jag tror att jag nästan utan att ha märkt det själv tagit steget ända ner i hembakträsket. Varje gång jag bakar matbröd tänker jag att jag borde sluta köpa bröd eftersom det är minst tre gånger så dyrt och inte lika gott som att göra det själv. Men så har jag inte tid just när brödet är slut, har inget jäst hemma och tänker att bara den här gången köper jag färdigt.

Men nu är det 2-3 månader sedan jag köpte mjukt bröd (vid knäckebröd drar jag gränsen). Jag försöker både förfina befintliga recept och testa nya. Den här gången blev det ett nytt recept där jag blandade råg, havre och vete. Inte unikt, men gott.


Ingredienser

smör/margarin, 50 gram
jäst, 50 gram
vatten, 5 dl
salt, 2 tsk
sirap, 2 msk
havregryn, 3 dl
rågsikt, 7 dl
vetemjöl, 6 dl

Smält smöret, häll i vattnet, värm upp till 37 grader, lös upp jästen i vätskan. Inget nytt så långt för så börjar nästan alla mina recept.

Därefter i med salt och sirap.


Och så gryn och mjöl.


Rör om med degkrokar. Låt degen jäsa under bakduk i 30 minuter.


Häll ut degen på mjölat bakbord. Knåda den till två stora limpor och upp med dem i en långpanna. På med duken igen och ytterligare en halvtimmes jäsning.


Slå på ugnen på 200 grader så att den blir varm tidigast när halvtimmen gått. Släng in pannan långt ner och låt den gräddas i 15 minuter. Sedan flyttar du upp pannan till den övre delen av ugnen så att det blir en bra yta. Låt den stå där tills den är färdig, gissningsvis efter ytterligare 15-20 minuter.


Gillar formen på dessa, att det blir riktiga limpor i bra format. Har en förmåga att få limpor att välla ut så att brödskivorna blir 2 cm breda, alltså som en halv ostskiva. Man lär så länge man lever.

Det som framförallt saknas i min matbrödsarsenal är ett bröd att ersätta formfranska med, om jag t ex vill göra varma mackor eller fattiga riddare. Om någon har tips på ett bröd ungefär som detta (fast gärna lite grövre) är jag idel öra.

söndag 9 augusti 2020

Dumhetsutredningar

Släng aldrig bra pengar efter dåliga”, säger man på börsen, och vägen att nå dit är att utvärdera vad man gjort. Det gäller inte bara börsen, man kan inte utvecklas utan att reflektera. Det bör man göra med ekonomiska beslut, arbetsinsatser och annat av värde. Själv tror jag mycket på att skriva. Inget märkvärdigt, men några rader i en journal eller dagbok för att sätta fingret på vad man gjort bra och dåligt och vad man hade kunnat göra bättre.


Det här känns inte som revolutionerande tankar, att fundera över vad man gjort och försöka att göra det bättre. Tyvärr är det inte lika självklart för alla. 2016-2017 fick Tierps kommun 2,6 miljoner för att kartlägga segregationen i kommunen.

Men det är väl att utvärdera vad man gjort, att kartlägga vad som inte funkat? Nja, det skrevs visserligen rapporter för pengarna, men ”det står ingenting i någon av rapporterna om hur insatserna ska ha påverkat segregationen”. Man konstaterade att läxhjälp skulle vara en bra insats, men det slutade med att bara en bråkdel av eleverna fick den möjligheten och än idag vet ingen varför.


Och vad värre är, nu har kommunen beviljats ännu mer pengar för att återigen kartlägga segregationen. Kommunens hållbarhetsstrateg (vad ända in i glödhetaste helvete gör en sådan?!) visar tydligt att hon inte har en aning om hur hon ska kunna göra något vettigt för pengarna den här gången heller. ”Vi hoppas att det ska leda till konkreta insatser”, säger hon, men för en utomstående är det ju inget som tyder på det.

Alltså, för tredje gången lägger man skattepengar på att kartlägga ett problem man inte vet något om och kanske inte ens vill göra något åt. Släng pengarna i det kommunala värmeverket istället, så blir det åtminstone fjärrvärme för dem. Själv hade jag lagt den här halvmiljonen på att utreda om det finns någon som helst anledning att ha en hållbarhetsstrateg. Om svaret är nej (och det är högst troligt) skulle det nämligen spara någon miljon om året, varje år.

fredag 7 augusti 2020

Själv är bäste dräng

Mitt förstahandsalternativ när något behövs är att köpa begagnat, eller åtminstone billigare än det enklaste alternativet – att köpa i första bästa butik. Jag önskar att jag oftare skapade själv istället. Visst, jag har byggt möbler och inredningsdetaljer, men det är ändå i undantagsfall.

För visst är det häftigt med DIY-människor som även för det tillsynes avancerade tänker ”Hur bygger jag en sån där?”. Dessutom nästan gratis. Som den här snubben som börjat bygga egna kajaker av träribbor och plastfolie:


Att de går lös på en femtiolapp och väger fyra kilo är en bonus. Jag ägde en kajak för länge sedan och kommer ihåg att man liksom blir ett med naturen genom att man sitter så lågt och ljudlöst, men nog hade naturupplevelsen varit ännu större om jag kunnat studera fisk genom golvet. Fast trä är ju också ett trevligt material. En kanadensare av plywood kanske vore något?


Fast det är något speciellt med genomskinliga båtar. Tomra, släng er i väggen!


Jag högaktar alla som bygger sina egna båtar. Själv tror jag att jag hade blivit blöt. Kanske bättre med bilar. Som en Volvo Duett-kaross av trä.


Nej.

Som jag förstått det är ingen av dessa människor byggproffs. Träkanotisten säger att han inte vet vad han håller på med. Även Trävolvo-killen säger att han aldrig jobbat med trä professionellt och svaret på om han är en riktig hantverkare tycker jag är lysande:
Nej, men jag försöker göra så gott jag kan och ibland kan man väl lyckas och ibland inte. Då får man göra om det.
Första steget är att försöka, annars går det i varje fall inte. Jag tänker inte bygga en bil i trä, men om jag exempelvis behöver en brevlåda hoppas jag i framtiden att jag ska fråga mig själv vilket material jag behöver för att bygga den istället för att köpa serietillverkat.

onsdag 5 augusti 2020

Swedish death cleaning

Vad är typiskt svenskt? Döstädning, tydligen. En webbsökning på ”Swedish death cleaning” ger tiotusentals träffar. Mest för att en svensk tant skrivit en bok som sålt över hela världen.

Men om det nu är ett svenskt fenomen, och inte bara en smart PR-cup, vet jag inte om vi ska vara stolta över att vi hittat på ett makabert ord för att städa. För det är ju vad det handlar om, att ta hand om sin egen skit. Vi julstädar inför julen, vi flyttstädar inför flytten och vi döstädar inför det där vi inte pratar om.

Har du kommit för att städa?

Fast egentligen tycker jag att vi ska göra det hela tiden, pö om pö. För att det är trevligt med ordning och reda, det spar tid och energi. Just döstädning kan man kanske komma undan, men egentligen tror jag ingen vill ösa det jobbet på någon annan, så då kan vi lika gärna göra det. Lite som att vi väntar med att fixa klart vårt hem tills vi ska lämna det. Inte förrän det är dags att sälja bostaden får vi tummen ur att sätta upp den där listen som borde ha satts dit för tio år sedan.

Det där kan jag göra sen”, tänker jag ofta. Jag borde skriva en bok om det, ”The art of sen”, men det kan jag också göra sen. Det enda jag egentligen vet om ”sen” är att jag kommer ha himla mycket att göra då.


Fast döstädning har jag läst att man kan börja med vid 50 eller 65 och eftersom jag har galet lång tid till dessa åldrar borde jag vänta om jag vill följa ”reglerna”, men jag är inne i en period när jag med viss framgång lyckas få saker gjorda, så därför river jag tag i gamla pärmar med texter, frågar mig själv om jag verkligen ska spara skolkatalogen från 1986 eller munspelet jag aldrig lärde mig spela på. Det ger lite pengar, men mest ger det struktur och ordning och fan vet om jag inte har större behov av det än pengar just nu.

måndag 3 augusti 2020

Securitas och politisk garanti

På börsen pratas det ofta om politisk risk. Det gäller företag och branscher vars verksamhet i ett slag kan hotas av politiska beslut. Det kan gälla energi, friskolor, sjukvård eller betting. En del undviker investeringar i dessa branscher, andra ”spelar” på risken.

Motsatsen till politisk risk är kanske politisk stabilitet, men jag vill nämna en bransch som gått ett steg till och bör få draghjälp av vad man skulle kunna kalla politisk garanti, nämligen säkerhetsbranschen.

Politiker av alla färger har i decennier lovat fler poliser, men åtminstone antalet poliser i aktiv tjänst på gator och torg har minskat. Eftersom folkmängden samtidigt ökat blir det ännu värre. Polishögskolan har dessutom sänkt begåvningskravet till en trea på en niogradig skala, så befintliga poliser är dummare än tidigare.


Resultatet är fler grova brott, mord, överfall och inbrott. De privatpersoner och företagare som försöker freda sin egendom riskerar straff, och de som publicerat övervakningsfilmer i frustration över ordningsmaktens oförmåga kritiseras av polisen.

Det är detta jag kallar politisk garanti. Samhället hårdnar och de som upprepade gånger drabbas av inbrott eller skadegörelse är till slut villiga att göra vad som helst. När polisen inte levererar kommer allt fler anlita bevakningsföretag, skaffa larm och övervakningskameror, sätta staket runt sitt bostadsområde och ställa en vakt vid infarten.


Lång inledning för att berätta att jag köpt aktier i Securitas. Trots bra vinster har aktien inte hängt med index. I år slopade man utdelningen, men anledningen till det var densamma som för de flesta – corona. Tror vi inte att detta virus knäcker samhället är det knappast ett skäl att överge Securitas, som ökade utdelningen flera år i rad innan dess. Insiders har köpt på sig aktier under första halvåret och flera analytiker har höjt riktkursen.

Delårsrapporten i förra veckan var inte tokstark, men helt klart godkänd i den kris världen befunnit sig i. Man har inlett ett kostnadsbesparingsprogram och ser ljust på framtiden. VD-ordet avslutades så här:
Vi fortsätter att fokusera på att vara en ledare i säkerhetsindustrin med vårt starka erbjudande av säkerhetstjänster och lösningar, och vi fortsätter att investera i vår strategiska omvandling för att bli ett ännu starkare företag imorgon.

Min spåkula är inte bättre än någon annans, men jag blir inte förvånad om Securitas kommer att gå bra de närmaste åren, att verksamheten utvecklas och att allt fler människor och företag kommer att köpa privat säkerhet för att få sin vardag att fungera när polisen inte löser problemen.

lördag 1 augusti 2020

Fler halvtomma glas?

Inte säker på att någon enda läsare får ut något av inlägg där jag reflekterar över min egen blogg och mitt sätt att tänka och formulera mig, men jag provar.


Egentligen börjar det med ett läsvärt inlägg från Frihetsmamman om prioriteringar och kostnader i hennes familj. Det jag tänkte prata om är formuleringen i hennes P.S:
Det tog faktiskt för en gångs skull lite mod att dela med sig av mina problem och funderingar. Det är mycket lättare att vara det dygdiga aset som påpekar hur enkelt det är att klippa sig själv och baka limpor.

Jag klipper mig själv och bakar limpor, men det jag verkligen fastnade för var det där om ”det dygdiga aset” som högst troligt är en passning till min presentation här högst upp på sidan, ”Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå”.

Frihetsmamman pratar säkert om sig själv, jag tror inte att det var ett subtilt sätt att dissa mig, men ordvalet får mig att undra om jag är ett dygdigt as. Eller nej, det vet jag att jag är, men borde jag kanske blogga mer om mina brister? Framstår jag (eller, rättare sagt, framställer jag mig) på ett icke-fördelaktigt sätt genom att peka med hela handen och påtala när människor beter sig dumt istället för att fokusera på bra inspirationskällor och sånt vi alla kan lära av och då inte enbart som avskräckande exempel?


Jag tycker att jag är en sund människa med vettiga värderingar, men att jag ibland kallar mina åsikter för facit är inte för att jag alltid tycker mig ha rätt. Jag tycker helt enkelt att det är lite kul att sticka ut hakan, särskilt i Jante-Sverige. Och det faller sig naturligt att inte blogga om ordinär, välavvägd sparsamhet eller samhällsfenomen som funkar ganska bra för det finns inte mycket att säga om det.

Men jag ska tänka över om det finns förbättringspotential här, för jag är verkligen en självreflekterande människa som ofta funderar över hur jag beter mig, ännu mer mot andra än mot mig själv. Hjälp mig gärna i kommentarsfältet (som ni brukar!). Borde jag försöka blogga mer positivt och/eller jobba med min ton? Jag lovar nästan att inte avfärda kritik som idiotiska dumheter.

torsdag 30 juli 2020

När livet ger dig citroner – sök bidrag

Du blir vad du äter”, sägs det, men det kan inte stämma för det skulle ju innebära att merparten av mänskligheten äter idioter. Däremot tror jag att det går att påverka sitt öde.

En som verkligen gör det är tioårige Leon Buregren som köpte en båt att sälja glass ifrån. Båten köpte han för pengar han tjänat på annat. För man drar ju inte igång affärsverksamhet när man är tio, den här killen började när han var två! Glasspengarna vill han investera i aktier, där hans plan är att gå in billigt och sälja dyrt. Lustigt, det är ju precis min taktik!


Okej, Leon är extrem, men det är ett gammalt klassiskt sätt att tjäna pengar, att börja sälja något ätbart där det är mycket folk. Små pengar, men höga marginaler. Det kan vara jordgubbar eller godis. Eller lemonad! Det är populärt, åtminstone där det är varmt. Så inte i Sverige, men i USA är ofta första kontakten med näringslivet att ställa upp ett saftbord vid tomtgränsen i hopp om att locka grannar eller förbipasserande.

Men så kom coronapandemin och då sprack idén för ett tag. Eller inte. Företaget Country Time ger stimulanscheckar till barn som inte kan tjäna pengar på att sälja saft. Gulligt, kan tyckas, men Country Times PR-trick resulterar i att massor av barns första arbetserfarenhet är att inte arbeta utan istället söka bidrag.


It can be saved or, better yet, spent to invest in the local economy.

Jag tror att han får rätt där. Oavsett ålder verkar det gå lättare att sätta sprätt på lättförtjänta pengar än de man fått jobba för – lätt fånget, lätt förgånget. Men vad tror ni, vem blir morgondagens Ingvar Kamprad – Leon som lärt sig sälja leksaker, äppeljuice, chokladbollar och glass, eller amerikanska barn som lärt sig fylla i ett bidragformulär?