Den kungliga svenska självgodheten

Vad är typiskt svenskt? Många bra saker präglar vårt folk. Vi väntar civiliserat i köer, låter folk tala till punkt och löser gärna konflikter med ord. Men en mindre bra egenskap, som jag tyvärr upplever är på stark frammarsch, är självgodhet.

En gång i tiden var Sverige ett ledande land på många områden. Sånt där går upp och ner. Det vore inte rimligt att begära att exempelvis det svenska tennisundret skulle hålla i sig bara för att vi var bäst i världen på 80-talet. Det intressanta är vad man gör när man blir omsprungen – hakar på och försöker lära sig löptekniken av den som passerat, eller börjar springa i motsatt riktning och hävda att man fortfarande leder.

”Om vi vänder nu är det jag som leder.”

Svensk skola var en gång världsledande. Beslutsfattare från andra länder åkte till Sverige för att lära sig av oss. Det gör de inte längre. I den internationella PISA-studien (Programme for International Student Assessment) låg Sverige helt okej till 2003. Lite sämre 2006, ännu sämre 2009 osv. Vad gör Sverige då – lär sig av framgångsrika länder? Nej, fuskar. Varje land har rätt att plocka bort elever som sticker ut. Det kan t ex vara nyanlända invandrarelever som inte har en rimlig chans att hävda sig, särskilt inte i läsförståelse, ett av de tre ämnen som bedöms. Det var bara det att Sverige började exkludera långt fler elever än alla andra länder och långt fler än vi fick. Utbildningsministern slog på stora trumman: ”Det här är ett styrkebesked, svensk skola står stark”, vilket inte ens var sant om man bortsåg från fusket. Vi var bara inte lika dåliga jämfört med våra grannländer som tidigare.

Men så uppmärksammades fusket och den tidigare jublande utbildningsministern fick en fråga i riksdagen om hur man ska göra för att detta inte ska ske igen. Det svarade hon inte på utan sa istället lite svepande:

”Det är i sammanhanget också viktigt att komma ihåg att de svenska kunskapsresultaten de senaste åren har ökat i en rad olika internationella mätningar.”

Med andra ord: ”Jag vet att resultatet inte är sant, men det är ändå ett bra resultat.”

”Jamen ... Är ni så duktiga då?”

Svensk vård var jag inne på när jag själv drabbades. Efter det fick jag svar från en bloggande läkare som ägnade ett helt inlägg åt att berätta hur bra svensk vård är och att min berättelse var oärlig. (Ni får leta själva om ni vill, jag länkar inte till osakliga personangrepp mot mig själv.) Vad som var oärligt kunde hon däremot inte precisera. Att landstingsläkaren förteg det faktum att det fanns en kirurgisk lösning? Att landstingskön (om jag hade fått ställa mig i den) är femton månader lång medan den danska jag hamnade i var 2-4 veckor? Nej, för det var sant.

Istället skrev hon att den operation jag fick inte har 100 procent lyckade resultat. Som att jag hade påstått det! Vad som däremot är 100 procent sant är att chanserna till succé är bäst vid en snabb operation. Därför tycker jag att en person inom organisationen som har 15-30 gånger längre kö borde kliva ner från sina höga hästar och fundera över detta faktum istället för att kasta skit på budbäraren.

Stefan Sauk är en annan budbärare som fått sin beskärda del av skit. Försök att lyssna fördomsfritt till hans två minuter långa redogörelse kring svensk kontra utländsk höftledskirurgi.

Jag vet själv om minst fyra patienter som genomgått den svenska uråldriga operation han beskriver. Ingen av dem blev bra eller ens i närheten.

Men Sverige kliver vidare i upptrampade fotspår. Alla politiker säger sig älska yttrandefrihet, men gud nåde den som svärtar ner ”Sverigebilden” genom att berätta sanningen för utländsk media. Då är det inte att svensk mordfrekvens skjuter i höjden eller att svensk coronastatistik är en av de sämsta i världen som upprör. Nej, det är det faktum att någon säger det.

Svensk invandringspolitik utgår ifrån att hela världens högsta dröm är att bli som vi, att alla invandrare vill integreras och titulerar sig svenskar från dag 1 i det nya landet. Om de inte lär sig svenska och blir självgående kuggar i det svenska maskineriet är det ett ömsesidigt misslyckande, för alla som kommer vill såklart bli som vi. Varför i all världen skulle de vilja det?!

Låt oss en gång för alla sluta tro att vi är bäst i alla lägen och att alla andra vill komma ”upp” till vår nivå. Det gäller inte bara vårt land eller vår yrkeskår utan i allra högsta grad oss själva. Ingen av oss är den perfekta människan, och det säkraste sättet att inte bli det är att intala oss att vi själva är normen, målet och idealet, den som vet och kan allt, gör de bästa affärerna och tar de bästa besluten, helt utan förbättringspotential.

Behöver du konkreta sparmål?

Jag lyssnade på en podd där de sa att det i princip är omöjligt att få till en vettig sparkvot utan att ha konkreta sparmål. Det skulle innebära att jag är en helt orimlig människa. Därför vore det intressant att höra vad ni andra säger.

Måste man verkligen veta exakt vad man sparar till (”1. bort med huslånet, 2. pension vid 55, 3. Audi RS 6 Avant, 4...”) för att kunna upprätthålla ett regelbundet sparande? Jag skulle säga att det gäller för djur, som kanske måste ha tusen ekollon för att inte svälta ihjäl i vinter, och för små barn, som bränner hela veckopengen på godis om de inte har ett sparmål som går att realisera hyfsat snabbt.

Som vuxen har jag aldrig haft konkreta sparmål. Det är ju det som är bra med pengar, att de går att omvandla till vad som helst. Att man förr eller senare kommer behöva dem är väl ändå givet, bara inte exakt till vad.

Är det inte just det som skiljer oss från djur och idioter, att vi kan planera framåt? Jag säger inte att det är fel att ha konkreta sparmål. Kanske är det till och med bra, under förutsättning att man kan omvärdera vid behov. Men att det skulle vara nödvändigt tror jag inte ett dugg på.

Filmtips

Lars Molin är tveklöst Sveriges främste regissör genom tiderna (kom inte dragandes med Bergman för det är faktiskt ingen som förstår hans filmer), men hur får jag in honom i en ekonomiblogg? Jag tror inte att han såg sig som ekonomisk eller var särskilt ekonomiintresserad, men jag skulle vilja påstå att flera av hans produktioner har ekonomitema på ett djupt plan. Fyra av dem finns dessutom på Öppet arkiv och tvingas vi ändå betala för SVT kan vi lika gärna nyttja det de få gånger de fått ut något bra, så nu kör vi.

Midvinterduell

En av Molins filmer i det underskattade femtiominutersformatet. Det beslutas att bönderna ska transportera sina mjölkkannor till en central mjölkpall istället för till varsin. Egon, en av bönderna, tar strid, för som han säger:

”Vilka kom överens? Det var Vägförvaltningen och Mjölkcentralen. Frågade de oss? Om de inte frågar oss om en sån skitsak som en mjölkpall, då kommer de inte fråga oss när de skär ballarna av oss. Men man är ingen stut.”

Byn delas i två läger. De som fogar sig och de som ger Egon sitt stöd. Egon själv snickrar på sin mjölkpall som varje morgon körs sönder av plogbilen. Dessutom hotas han av böter. Det får kosta vad det kosta vill för han har rätten på sin sida och vissa saker kan inte mätas i pengar.

Zoombie

En miniserie på tre avsnitt. Holger Jacobsson är byråchef på Försäkringskassan. Det förväntas han vara tills han avgår med pension eller hjärtinfarkt, men en dag reser han sig upp från ett meningslöst möte och går därifrån. Han upptäcker en hel värld av diverse udda existenser som valt bort 8-5-livet. En av de uddaste, som lever FIRE-liv innan det ens uppfunnits, försöker Holger hjälpa, han borde ha rätt till sjukpenning. Men som mannen påpekar: ”Det kanske finns människor som inte vill bli medlemmar i din försäkringskassa.”

Holgers fru och barn har alltid sett ner på honom och det blir inte bättre av att han ger upp karriären. Men när han slutar försörja dem upptäcker de snart att de verkligen uppskattat hans pengar. Men det är inte Holgers problem, han har plötsligt fått ett liv att leva.

Pengarna gör mannen

Två arbetslösa killar firar helg från en meningslös arbetsmarknadsåtgärd när de går förbi disponentvillan på väg hem från krogen. Disponenten har precis dött, men han kan gott få bjuda på en sup, tänker de när de upptäcker att huset är olåst. Där hittar de ett stort antal miljoner och livet tar en ny vändning.

Men har de ens stulit pengarna? Om ingen saknar dem kanske man inte kan säga att de finns, och då har de inte begått något brott.

Fläskfarmen

En Nobelpristagare funderar över vad som skulle hända med samhällets bottenskikt om de slapp jaga pengar. För Nobelpengarna köper han ett alkoholisthem och ger det till de intagna. De terapijobb dessa utfört blir plötsligt riktiga jobb eftersom det är deras anstalt och deras pengar. Vid sidan av detta börjar de odla och föda upp grisar. De översätter visserligen alla pengar till helrör, men i praktiken är tankarna på spriten borta. De har inte tid att supa. De skolkar från primalskriksterapin för att ägna sig åt sådden.

Det borde väl göra vårdarna överlyckliga? Själva vitsen med en ”tork” är ju att alkisarna ska sluta dricka. Men nej, de passar ju inte in i mallen eftersom det samtidigt blir ett underbetyg för den vård de fått, som inte hjälpt. Chefspsykologen är nära ett sammanbrott:

”Patienterna är här för att bli friska, inte för att sätta potatis. De är sjuka, svårt sjuka. Sjuka människor ska inte odla potatis. De ska skrika.”

Det var dagens filmtips.

Jämlik smittspridning

Det började i våras. Spotify uppmanade sina anställda att jobba hemifrån. Det tyckte statsepidemiolog Anders Tegnell var problematiskt.

”Det finns ju en aspekt i det här som handlar om jämlikhet. Det är vissa grupper i samhället som kan göra på det här viset, men inte alla, och hur ska vi få till det så att vi fortsätter ha en jämlikhet i samhället och att alla har samma chans att hålla sig friska?”

Han hade alltså inga invändningar mot distansarbetet i sig och så här nio månader senare vet vi att de länder som gjort flest sådana insatser lyckats mycket bättre än Sverige. Fast det är klart, det har ju nästan alla.

Nu gäller frågan munskydd och återigen skyller Folkhälsomyndigheten sin passivitet på jämlikhet, här genom Karin Tegmark Wisell:

”Det handlar inte bara om det är verkningslöst eller inte utan det handlar om tillgången till munskydd, det handlar om jämlikhet i tillgången till munskydd och hur man ska implementera det.”

Det hon säger i klartext är att det viktigaste inte är att så få som möjligt smittas, det viktigaste är att inte smittan slår ojämlikt mellan olika grupper. Här kommer en hemlis: Det finns ingen rättvisa när det kommer till hälsa. En del får KOL och lungcancer trots att de aldrig rökt, andra blir hundra år trots att de knarkat och levt rövare hela livet.

När det kommer till Covid-19 verkar det drabba vissa invandrargrupper värre. Det skulle kunna bero på att de bor trängre, men troligare är att de lider brist på D-vitamin, vilket i sin tur beror på att de inte är anpassade för den svenska solen, eller snarare bristen på den. Eftersom människor är olika och har olika förutsättningar vad än FHM tycker om det.

Jag vet inte om allmänna krav på munskydd är en god idé, men skyll åtminstone inte på rättvisa! De billigaste munskydden kostar några kronor och finns det inte munskydd så det räcker så får väl svenska staten börja köpa in ett lager. Ni har snart haft ett år på er. Vad ska vi ha staten till om den ändå inte ska jobba för oss?! 

Årets julklapp

Varje år vid den här tiden utropar HUI Research ”årets julklapp”. Hur de kan veta vad det blir har jag aldrig förstått. Jag tror dessutom att de ofta har fel. Minns ni när ”alla” gav bort mössor (2002), wokpannor (1990) eller mobillådor (2019)? Inte jag heller.

I går kom de fram till att det blir stormköket i år och jag kan inte tänka mig en kassare present. Jag konstaterade ju nyss att folk inte ens verkar kunna/orka använda sina dyrt renoverade kök. Så vad är oddsen för att de ger sig ut i naturen och lagar mat på ett spritkök?

Många tänker säkert att de skulle vilja vara sådana som drar ihop en viltgryta under bar himmel, men vi är ju inte sådana i Sverige. Vi grillar på verandan, men inte många av oss går någonsin ut i skogen och lagar mat, och då kvittar det faktiskt om vi har utrustning för det. Köp något som kommer användas istället.

Hur gör jag då? Jo, jag har ett gammalt Trangiakök som jag bestämt mig för att flytta med en gång till. Det har visserligen inte använts sedan den där skolresan i sexan då vi paddlade kanot i spöregn i tre dagar, men jag tänker att i en annan tid, ett annat liv, ska jag bli en sån som plockar min egen kirskål och fräser den med hjälp av en rödspritsbrännare. Det skulle kunna hända. Apropå utemat och väldigt oväntade händelser kommer jag att tänka på den här reklamfilmen:

Skippar Nordnet

Jag är kund i Nordnet, en ganska nöjd sådan även om allt kan bli bättre. Jag är förresten kund för andra gången, första gången var på 1900-talet. Jag tror för övrigt att min medverkan i deras podd Sparpodden fortfarande är ett av de mest lyssnade avsnitten i historien (så fick jag det sagt också).

Men deras börsnotering lämnar mig tämligen kall. Det är mycket som är märkligt med den. För det första kostar aktien 88-104 kr. Det är i och för sig långt ifrån det värsta intervall jag sett, men man får alltså teckna sig för ett pris, eller 18 procent högre. Pengarna för det högre beloppet reserveras och det slutliga priset får man veta när man kommer till kassan. Vilken annan affär skulle man överväga under sådana förutsättningar? Det här brukar nätmäklare och sparekonomer kritisera, men det blir svårt att göra med trovärdighet om man själv kör med detta prisspann.

Beträffande priset har det gått upp en hel del sedan Nordnet avnoterades för knappt fyra år sedan. Kanske är bolaget värt 3,5-4 gånger mer än i början av 2017, men jag tvivlar. De tjänar mer pengar, men på sistone har Avanza och Nordnet fått konkurrens från alla håll, både från storbanker som insett att de måste sänka courtagen, och från uppstickare som SAVR, Degiro och nu senast Freetrade som pressar priserna. Som jag ser det kräver både 88 och 104 kr att vinsten även fortsättningsvis ska öka dramatiskt.

Underligast i prospektet är ändå detta stycke:

”Nordnet har både historiskt och nyligen upplevt negativ publicitet avseende bland annat sina produkter och tjänster i tidningar och på sociala medier, exempelvis Twitter. Sådan publicitet exponerar Nordnet för en ryktesrisk inte bara avseende de kritiserade produkterna och tjänsterna utan också i relation till Nordnet som varumärke. Sådan dålig publicitet kan minska efterfrågan på Nordnets produkter och tjänster samt ha en ogynnsam påverkan på Nordnets resultat och framtida tillväxt.”

Vad vill man ha sagt, att de kunder som tecknar aktien gör klokt i att sluta klaga på Nordnets webbtjänster? Och om de nu är så känsliga för vad folk säger om dem i sociala medier, varför finns de knappt där? Nordnets kommunikationschef har mindre än en tredjedel av mitt följarantal, och då är inte jag precis någon influencer. Sparekonomen har knappt tiotusen följare, en bråkdel av sin företrädares och mindre än hälften av konkurrenten Avanzas. Nu menar jag inte att ett stort följarantal på Twitter är ett kvitto på framgång, men är det tillräckligt viktigt för att nämna i prospektet borde man kanske jobba lite med det.

Jag önskar både Nordnet och hugade spekulanter lycka till, men själv står jag kvar på perrongen eftersom jag är osäker på åt vilket håll tåget är på väg.

Den som är korrupt är icke fri

Ser att Göran Persson ska knåpa ihop en bok om sina år som statsminister. Jag kan tänka att den hade varit av större intresse när han precis avgått än femton år senare, men den lär ju alla gånger täcka sina kostnader även om det inte blir en bestseller.

Men så noterar jag att Riksbankens jubileumsfond ska bidra med 700000 kr som bl a ska gå till en assistent ”som hjälper honom att ta fram olika uppgifter”. Man får rätt mycket research för sjuhundra tusen!

Vilka är då Riksbankens jubileumsfond? Jo, det är en liten stiftelse som bl a inrättats och finansierats av Perssons företrädare Tage Erlander. Inte av honom personligen såklart. Som alltid när politiker är generösa med pengar är det våra plånböcker som används.

Det framhålls ibland att korruptionen är internationellt låg i Sverige, men visst hör vi det alltmer sällan? Nu är ju inte detta regelrätt korruption, det är offentliga beslut tagna av våra folkvalda. Men vem redovisar alla dessa märkliga organisationers existens, och vem granskar dem? Sveriges ”oberoende” statsmedia?

Och vad får vi för pengarna? Perssons bok hade såklart både skrivits och publicerats även utan statsbidrag. Det som händer när den fria marknaden manipuleras är att andra, mer bärkraftiga idéer slås ut.