Gratismat är godast

Två av varandra oberoende grannar dök upp med rotfrukter. Den ena, bonden, med potatis, morötter, rödbetor och ytterligare några för mig okända rotfrukter. Den andra grannen odlar inte själv, men hade fått så mycket morötter av någon att han började dela med sig.

Nu hade jag köpt såväl potatis som morötter strax innan, och eftersom jag som bekant hatar att slänga mat står det mycket rotfrukter på menyn. Denna gång i form av en gryta med linser. För att få den lite roligare, eller i alla fall godare, lägger jag till selleri och lök, samt broccoli för färgens skull.

Sedan är det bara att dra igång. En påse röda linser (800 gram) sköljs några gånger, tills vattnet slutar att löddra sig.

Jag sätter kastrullen med linser och vatten på spisen medan jag hackar grönsakerna i ätvänliga bitar.

Kanske borde man börja med dem som kräver längst koktid, men jag gör det lätt för mig. Ungefär när linserna börjar koka öser jag ner alla grönsakerna, en burk krossade tomater och två buljongtärningar.

Sedan börjar kampen att hitta rätt kryddning. Förutom salt och peppar väljer jag oregano, körvel och timjan. Och en gnutta senap. Efter c:a 30 minuter är jag nöjd med både konsistens och kryddning. Det räcker till ett antal måltider och funkar att frysa in.

Det stämde igen, gratis är godast! Fast nu var ju inte detta riktigt gratis. Linserna kostade 30 kr och övriga ingredienser säkert en femma. Men så blev det väl tio portioner, så med god marginal under 5 kr/portion. Ändå helt okej.

Pacta sunt servanda

Så där ja! Kan jag inte skrämma bort läsare på andra sätt brukar latinska citat vara ett säkert kort. De är ett sömnpiller för mig med, men detta gillar jag innebörden av – avtal ska hållas. Har man sagt en sak får man också hålla sig till det, även när det svider.

Det handlar såklart om att elbolag börjar bli sura över de fasta elavtal de ingått när elpriserna var betydligt lägre. Glädjande nog verkar Konsumentverket rätt säkra på att det inte finns någon grund för elbolagen att hoppa av.

Och varför skulle det? Elpriser går upp och ner. De konsumenter som vill vara säkra på att inte plötsligt behöva betala mycket mer kan binda sina priser och får normalt betala ganska mycket för den säkerheten. Men inte den här gången, så grattis till dem! Om situationen hade varit den omvända, att priserna sjunkit kraftigt, hade elkonsumenter med bundna priser givetvis inte haft några möjligheter att hoppa av ofördelaktiga avtal. Sagt är sagt, det gäller åt bägge håll. För annars vore det inte ett bundet avtal, då vore det rent självplågeri för folk som vill stötta sitt elbolag.

”Bundet avtal, säger du?”

För samtidigt tjänar bolagen antagligen bra pengar på oss med rörliga avtal, som bara har att välja mellan att fortsätta att betala och att binda sitt avtal till ett betydligt högre pris, om det ens finns som alternativ där man bor.

Varför blir det då så här? Gissningsvis för att elbolagen är genompolitiserade och drivs av väldigt många nuvarande eller före detta politiker, hela vägen från kommunala elbolag ända upp till Vattenfall. Dessa människor vet inte vad en fri marknad är. De tycks inte kunna tänka tanken att stå för sina beslut eller att själva ta sig ur en knepig situation. Nu hoppas jag att det ska bli ändring på det. Avtal skall hållas!

Oekonomiskt skryt

Hur kommer det sig att jag (och troligen du) kan rabbla upp säkert tio kändisar med omtalat dålig koll på sin privatekonomi, men nästan ingen kändis som är duktig med pengar? Var och varannan dag ser vi Alex Schulman eller Pernilla Wahlgren berätta om sina sämsta affärer, eller en berättelse om hur Thorsten Flinck återigen blivit utslängd från ett hotell efter att han inte kunnat betala notan.

Jag är inte oskyldig, jag har bloggat om samtliga, men jag tycker att det är synd att vi inte får höra om fler som gått åt andra hållet. När Charlie Söderberg och Mathias Andersson startade sin ekonomipodd gästades den av kändisar, som oftast var klienter i Anderssons managementstall. Där fanns Gry Forsell, Rickard Olsson och Patrik Arve. Alla med det gemensamt att de har dålig koll på pengar, och skryter om det.

Jag kan bara komma ihåg två motvikter. Det var Joacim Cans från Hammerfall och skådespelaren Claudia Galli Concha. Cans berättade att bandet började boka sina egna turnéer när de upptäckte att det blev bättre ekonomi än att lämna över det till managers och artistbokare. Claudia Galli berättade att hon sålt på loppis, importerat och sålt eget te och kläder hon fått när hon skådespelat.

Det måste ju finnas många fler och jag tror inte att det blir tråkigt att höra på den typen av historier. Jag tror istället att dessa håller tyst för att inte framstå som tråkiga, giriga eller för präktiga. Det är som att det vore fult att ta hand om sin ekonomi. Att däremot berätta att man bränt hundratusen på en galen festkväll, det vittnar om att man är en skön person, om än lite galen.

Nej, det vittnar om att man är idiot!

3930 kr för mat

Jag hade inte räknat med att mina utgifter skulle ses som mer normala i Norge än de gjorde i Sverige, och jag fick antagligen rätt. På samma sätt hade jag svårt att förstå mig på ”vanligt folk” i Sverige, och inte blev det lättare av att flytta. Jag hittade denna lista som jag tror är Norges svar på existensminimum, per månad:

I min värld är det mycket som är galet här. Räknar man in alla kostnader för telefoni och internet i ”Lek og mediebruk” förstår jag siffran 1550 kr även om jag inte kommer upp till den. Annat är det med möbler, 490 kr, och kläder, 880 kr – wow! Svenska Lyxfällan räknade alltid med en femhundring för kläder, och jag reagerade varje gång. Har man ett modeintresse kan man väl lägga 500 kr i månaden eller ännu mer, men Lyxfällan-deltagarna hade lite andra problem än huruvida de hade rätt t-shirt när de gick på Konsum.

Men jag tänkte fokusera på matkostnaden, 3930 kr för en vuxen man. Och den siffran anses nu låg eftersom den inte anpassats till de senaste månadernas prishöjningar. En podd jag hörde sa att många nog behöver lägga ytterligare en tusenlapp nu.

”På vei til butikken!”

Och här hade det såklart varit lägligt att berätta min siffra, men jag har inte hunnit göra en ordentlig kalkyl av den. Jag är övertygad om att den fortfarande ligger under tusenlappen. Den senaste uträkningen i Sverige på 663 kr är gammal, men i den inkluderade jag också allt annat man köper i matbutik, vilket väl i bilden ovan anges i ”Andre dagligvarer” och ”Husholdsartikler”, alltså ytterligare 820 kr.

Jag kan inte begripa hur människor kan göra av med så mycket pengar! Ett litet delsvar får jag när jag läser att varje norrman i genomsnitt kastar 42 kilo mat om året, och det ser inte mycket bättre ut i Sverige. Jag vet inte om jag har ett helt unikt koncept, men om något börjar bli gammalt i min kyl äter jag upp det. I nödfall kan jag kasta ner det i frysen, men att låta mat gå till spillo bara för att jag har lust att äta något annat finns inte på kartan. I min kompost ligger det mestadels använda kaffefilter och gamla lökskal.

Det jag undrar nu är vad som händer om (när) folk får sämre ekonomi. Kommer de börja handla lite smart och rationellt eller fortsätter de att köpa överprisat skit och slänga hälften? Uttrycket att rätta mun efter matsäcken finns även här – lage munnen etter matsekken. Men om det är mer än ett ordspråk vet jag inte.

Myndighet föreslår koja i vardagsrummet

I Europa och övriga industrialiserade länder är vi vana vid att alltid ha fått det lite bättre än föregående generation, men förra och förrförra generationen hade ström, inte bara vissa tider på dygnet. Jag tycker fortfarande att det är ett osannolikt scenario att hushåll ska kunna kopplas bortperiodvis, men omöjligt är det inte.

Upprörande såklart, och ännu värre när man hör myndigheternas inställning. Först ut Anders Wallinder på Energimyndigheten:

”Det handlar om enkla saker, ha varma kläder på dig, om det blir långvarigt så samla familjen eller de du bor med i ett och samma rum och värm det, är man ensam kan man bygga en koja under ett bord med filtar över och sova där, isolera fönster och dörrar.”

Hade någon sagt detta för bara några år sedan är jag inte säker på att den blivit tagen på allvar, men nu är det en fullt rimlig hållning att människor uppmanas att bygga kojor av filtar inuti sina hem. Och MSB (Myndigheten för samhälls... Äh, Dan Eliassons gamla lekstuga) vill inte vara sämre:

”Ta reda på om du känner någon som bor i ett område där det inte bryts ström just då. Då kan man samordna att vara hos varandra om det är kallt och utnyttja varandra vid behov.”

Steget efter – såklart.

Då undrar jag, på vilket sätt minskar det elförbrukningen att åka hem till andra och använda deras el? Om A laddar sin elbil hos B går det åt lika mycket ström som hemma. Eller egentligen mer pga transporten.

Hur som helst, man kan välja att skratta eller stöna åt myndigheternas uppmaningar eller också ta chansen att inspireras. Jag menar inte att man ska bygga en koja av filtar, men kanske, som jag, stänga av några rum på vintern, klä på sig för att klara sig med en lägre inomhustemperatur och om möjligt elda med ved. Inte för att jag behöver myndigheternas uppbackning för att våga tänka utanför boxen, men kanske hjälper det någon annan.

Borde tjacka bredband?

Jag gissar att många blogginlägg idag handlar om valet och svensk politik. Själv tänker jag att ni, som jag, redan är trötta på det och vill diskutera något annat. Jag tänkte därför vädra ett privatekonomiskt dilemma istället.

Jag och mina grannar blev nyligen inbjudna på möte till kommunen som skulle presentera ett bredbandserbjudande. Jag är egentligen väldigt nöjd med det mobila bredband jag använt sedan jag flyttade hit för ett år sedan, men fiber är ju alltid fiber.

Fast det brukar bli dyrt. Svenska vänner i villa har erbjudits att få fiber inkopplat för runt 25000 kr och det får man väldigt mycket mobilt bredband för. Och är inte tanken att allt i hela världen till slut ska vara trådlöst? I ett tidigare boende erbjöd sig Telia (fan vet om de inte hette Televerket då) att dra in en telefonledning för 45000 kr. Jag avböjde såklart, och idag hade den varit rätt värdelös.

I ärlighetens namn gick jag mest på mötet för att träffa grannar och kunna konstatera att jag tänkt rätt, och kanske fanns det en kopp kaffe i potten också. Men jag blev överraskad. Inte av att de inte bjöd på kaffe, det hade jag egentligen inte trott (det är ju inte valår här). Men av att inkopplingsavgiften skulle landa på 5000 kr tack vare ett statligt stöd.

Sedan tillkommer en abonnemangsavgift på 599 kr och egentligen är det mest den som skrämmer mig, jag skyr löpande utgifter som pesten. Men idag betalar jag 499 kr för mitt mobilabonnemang med fri surf. Har jag fiber i väggen borde jag väl klara mig med 1 GB/månad? I så fall får jag ner den kostnaden till 129 kr. Då kan man ju säga att jag egentligen bara betalar 229 kr/månad för bredbandet, det är merkostnaden mot idag.

De av er som inte har en utvecklad allergi mot fasta kostnader hade antagligen redan tryckt på beställningsknappen. Själv försöker jag rättfärdiga min tveksamhet med att det kanske finns en hake. Vad säger t ex att den där abonnemangskostnaden inte snabbt ökar med några hundralappar? Har jag och alla grannar då betalat för fast bredband och inrättat våra liv därefter är det troligt att de flesta fortsätter. Eller är jag bara feg och dumsnål nu? Hjälp!

Pantbanker

När jag läste om ett rån på en pantbank var min första tanke: Finns det fortfarande pantbanker? Det kände som något som försvann strax efter andra världskriget. Men så slog det mig att jag faktiskt var på vippen att använda en pantbank en gång. När jag skulle sälja lite guld gick jag först in i en butik som köper guld till ett fast pris för att veta vad jag som lägst skulle få för det. Det var någon ring och ett par halskedjor efter min mor.

Och tandguld! Hon hade nämligen dragit ut en tand med en rejäl klutt guld som hade hon sparat. Men firman jag var på köpte inte tandguld, så de rekommenderade en pantbank i samma koncern. Tanken var att ”låna” pengar för guldet och sedan aldrig hämta ut guldet igen, med pantbankens goda minne. De var faktiskt hyfsat konkurrenskraftiga, men till slut hittade jag ett företag som köpte tandguld och betalade bättre.

Från början var tydligen pantbanker en välgörenhetsgrej, men det var några hundra år sedan. Tydligen finns pantbanker än idag. Inte som förr då de fanns lite här och var. Nu verkar det mest vara riktigt stora företag och på de flesta orter inga alls. De tar emot säljbara saker, värderar och betalar runt 80 procent av värdet. Förutsatt att värderingen inte är för snål känns skulle det kunna vara ett smidigt sätt att bli av med sånt man inte vill ha.

De som däremot ”stampar” på sina saker med tanken att hämta ut dem månaden efter förstår jag inte. Är ekonomin dålig nu lär den väl vara det även om en månad. Bit ihop, sälj och gå vidare. Och sänk dina kostnader, alternativt se till att permanent höja inkomsterna (fast det är oftast svårare). Pantbanker tycks förutom när de köper tandguld vara lite som sms-låneföretag. De säljer drömmen om en bättre ekonomi, men den kan man ju inte leva på.