tisdag 28 februari 2017

"Fonder kan dra åt helvete”

Ibland får jag för mig att kolla vilka googlingar som lett läsare till min blogg. De allra vanligaste är sparo+blogg och/eller mitt namn i någon kombination. Läsaren vet alltså vad den söker, men har av outgrundlig anledning inte bokmärkt min blogg eller lärt sig adressen utantill.

Sedan följer googlingar som verkar vara ute efter praktiska tips, som ”avanza eller nordnet”, ”gratis mobil” eller diverse matrecept. Men så var det en sökning som fick mig att haja till: ”fonder kan dra åt helvete”. Mycket riktigt, googlar man denna sökfras hamnar jag i topp.


Det är inte utan att jag blir nyfiken på vad som föranledde denna sökning. Både vad sökaren trodde sig kunna hitta, men också (med risk för att låta som vår högt ärade rikspolischef) vilka trauman denna person bär med sig.

Det värsta är att träffen nog sågs som ett bottennapp eftersom texten den länkar till handlar om så kallade dra-åt-helvete-pengar och inte alls varför fonder kan dra åt helvete. Rent praktiskt tror jag inte att fonder kan dra just dit.


Dessutom gillar jag aktiefonder, både indexvarianter och aktivt förvaltade fonder. Jag gillar alltså grundidén, inte varje enskild fond. Dels finns det fonder med alldeles för höga avgifter, dels hopplösa upplägg.

Men googlingen gillade jag, den var uppfriskande på något vis. Hoppas att sökaren återvänt och blivit en regelbunden Sparo-läsare som slipper googla sig hit.

måndag 27 februari 2017

Dumsnål

Huruvida ordet snål har en negativ klang kan diskuteras, men uppgraderar man till dumsnål är nog alla överens. Förutsatt att man förstår vad det byter alltså. Ordböckerna anser att dumsnål är ”snål på ett oändamålsenligt sätt”, alltså att snåla på ett sätt som resulterar i att det i slutändan blir dyrare. Men en googling visar att många förväxlar det med att vara egoistiskt ogenerös och snål bara med andras pengar.


Fast många som använder ordet dumsnål tycks egentligen mena ”att snåla på sånt jag inte skulle göra”. Till exempel hittar jag en som säger att det är dumsnålt att spara 80 procent av lönen och aldrig unna sig nöjen. Det kan tyckas lite torftigt, men huruvida det är dumt beror såklart på varför man gör det. Fast den reaktionen är knappast unik, det är alltid poppis att klistra negativa epitet på andras beteende, så har man liksom vunnit diskussionen. Åtminstone i sina egna ögon och det verkar vara det viktiga.


En människa på Flashback sparkar in alla fördomsdörrar jag har när det gäller Flashback, genom att fråga om det är dumsnålt att köpa dopingpreparat från USA. Tydligen är kvaliteten där bättre, men då löper han risken att få sina piller stoppade i tullen. På det skulle jag svara att det varken är snålt eller dumsnålt, det är bara dumt. Och kriminellt.

I politiken är dumsnål ett användbart skällsord. Åtminstone de två senaste finansministrarna har kallats dumsnåla både nu och då, av motståndare som tycker att de sparar på fel saker. Och i reklamsammanhang verkar dumsnål användas för att säga: ”Det här kanske inte verkar billigt, men det är det, så tänk inte efter utan köp bara – KÖP!!


Så det är inte bara privatpersoner som verkar osäkra på ordets mening, och en hyfsat stor dagstidning har rubriken: "Att vara dumsnål kan kosta mer än det smakar!" Det inte bara kan, det är själva definitionen, puckon!

Man kanske skulle börja presentera sig som dumsnål och se hur folk reagerar. Jag har aldrig träffat någon som säger sig vara det. Å andra sidan har jag knappt träffat någon som säger sig vara dum, och den gruppen är ändå betydande. Äh, jag tror att jag kör vidare med ”snål”. Visst kunde jag säga sparsam eller ekonomisk istället, men det känns så mesigt. Nästan lite... snålt.

söndag 26 februari 2017

På botten av sejdeln?

Jag var sugen på att köpa in Kopparbergs redan vid 250 kr. Nu står aktien i 218 kr och har tappat en tredjedel av sitt värde från i somras medan alla tänkbara index stigit. Jag sitter fortfarande med fingret på knappen, men undrar när botten är nådd. Aktien fyrdubblade sitt värde från januari 2015 till juli 2016 och alla tycktes älska bolaget som hade lyckats med konststycket att få inskränkta britter att dricka sötsliskig cider och blev rikligt belönade.


Sedan bestämde sig Storbritannien för att lämna EU, pundet föll och Kopparbergsaktien hängde med ner. Många har klivit på tåget sedan i somras, men med undantag för ett par uppstudsar har det fortsatt nedåt. På bara ett par dagar har nu företaget rapporterat halverad vinst, tidningen Aktiespararen har slängt ut aktien från portföljen, SvD Börsplus tror på ”fler jobbiga överraskningar” och spår att valutaeffekterna kommer att fortsätta att tynga ner åtminstone ett kvartal till.


Men nu ska vi inte deppa ihop. För helåret 2016 steg vinsten, om än marginellt, och utdelningen höjs från 4,40 till 5,90 kr. Den senaste månaden har pundet stärkts gentemot kronan och förr eller senare ska väl brittiska politiker lyda folket och gå ur EU på riktigt. Jag är rätt säker på att detta på sikt kommer att stärka deras köpkraft, att EU även fortsättningsvis kommer att vilja göra affärer med Storbritannien och förhandla fram vettiga avtal, samt att britterna kommer sitta och såsa på puben i framtiden med.

Man ska köpa när det gör som ondast, sägs det. Kanske är det dags nu när man får 3 för 2. Eller borde man vänta på en ännu bättre deal?

lördag 25 februari 2017

Mona Sahlin, kapitel 57

Det är inte de höga inkomsterna som gör dig rik, utan de små utgifterna.” Ingen har exemplifierat detta tydligare än Mona Sahlin.

Hon har ju begått många brott och ännu fler dumheter genom åren. Det finns ingen poäng med att dra upp dem alla, men noterar att pengar är ett genomgående tema. Allt från missade dagisavgifter och tv-licens till stora skatteskulder, via bilskatter och p-avgifter. Och så har vi ”lånet” av kontokortet som hade resulterat i uppsägning på samtliga riktiga arbetsplatser. Många arbetsgivare hade nog följt upp med en polisanmälan också.


1997 bildade Sahlin bolag, där hon som ensam anställd skulle åka runt och hålla föredrag. Första året gick det dåligt, andra året ännu sämre. Men det hindrade inte Sahlin, som var van vid bra betalt utan prestationskrav, från att ta ut en sexsiffrig månadslön. Efter två år försattes företaget i likvidation. Den här typen av bolag, som i princip inte har några utgifter, eller åtminstone inte borde ha det innan det finns en kassa att ta dem ifrån, borde ju vara nästan osänkbara, men Sahlin har alltid en växel till.

I samband med att hon (för första gången någonsin?) erkände ett brott, att hon skrivit osanna intyg till sin ”livvakt” framkom att hon har en skuld hos Kronofogden på 363360 kr (20/2, antagligen ännu högre nu fem dagar senare). Det är långt ifrån fogdepremiär för henne, vilket är riktigt konstigt. Inte bara för att hon jobbat med politik, där trovärdighet är hårdvaluta. Jag tänker inte heller på hennes klassiska citat om att det är häftigt att betala skatt.


Nej, jag tänker strikt ekonomiskt. 2015 tjänade hon 2677419 kr brutto, betalade 767381 kr i skatt och borde i det läget ha haft nästan två miljoner på kontot. Så var är de pengarna? Uppenbarligen inte kvar där eftersom hon nu inte ens kan betala en sjättedel av detta, en skuld som naturligtvis inte kommit som en chock för en kvinna som tillbringat hela sitt liv i politiken och tidigare varit regeringens småföretagarexpert.

Sahlin blev riksdagsledamot 1982 och har ända sedan dess haft topplöner de flesta av oss bara kan drömma om. Men det kvittar tydligen, inkomsterna verkar kunna vara nästan hur höga som helst utan att det räcker till ifall man är tillräckligt omdömeslös. Det är därför höginkomsttagare som Mona Sahlin har tomt på kontot medan låginkomsttagare är rika.

fredag 24 februari 2017

Jobba bort dötiden

Den drabbar oss varje dag i varierande dos – dötiden. När vi står i kö, sitter i telefonkö, pendlar eller väntar på människor som inte håller tiden. Ibland är den ofrånkomlig, vi kan inte teleportera oss från punkt A till punkt B. Ibland är den helt onödig, som när åtta kunder på raken på apoteket först inväntar att deras nummer ska ropas upp. När så sker reser de sig upp, går långsamt fram till kassan och börjar fumla fram det id-kort de vet kommer efterfrågas, eftersom det varit samma rutin vid de senaste hundra besöken.


Men alldeles oavsett är det vår tid som tickar iväg, så bör man försöka att göra något vettigt med den. Pendlar man 45 minuter till jobbet innebär det 1,5 timme per dag, 2700 timmar om året, så då gäller det verkligen att utnyttja tiden effektivt. Tre minuter i en kassakö är mer oförarglig, men inte desto mindre går den att använda.

För mig är tricket att alltid planera för mer dötid än vad som är rimligt, för det är ju sällan det blir mindre. Därför har jag alltid med mig en mp3-spelare laddad med poddar, och inte sällan en bok även när jag inte tror mig få användning för den. Vidare ser jag till att alltid kunna skriva. Där funkar mobil eller laptop, men jag kör old school – papper och penna.


Dessa hjälpmedel tar varierande plats. Mp3-spelaren väger några gram, en pocketbok lite mer, ett kollegieblock ännu mer. Hjärnan väger hela 1,5 kilo, men är i gengäld alltid med. Nästan i alla fall. En minut i en hiss eller i en kö, telefon- eller fysisk, kan åtminstone resultera i ett uppslag till blogginlägg om jag ger mig tusan på att inte slösa bort tiden.

Förutom att få mer gjort på kortare tid minskar det den stress och framförallt irritation som blir resultatet av outnyttjad tid som tickar bort. Även om ekonomi främst kopplas ihop med pengar är tiden det enda vi med säkerhet vet kommer att ta slut. Slösa inte bort den på att vänta.

torsdag 23 februari 2017

”Det ska inte vara så lätt”

Jag har en släkting som brukar använda detta uttryck. Jag vet inte exakt vad han menar, men eftersom det här är min blogg förbehåller jag mig rätten att stjäla hela uttrycket, göra det till mitt och därmed definiera betydelsen.

Att curla sina barn är inget nytt, men den nya trenden verkar vara att curla sig själv. Ingenting får vara jobbigt, påfrestande, smutsigt, för kallt eller för varmt. Ja, Sverige sägs ju vara landet lagom, så det är kanske inte så konstigt.


För flera år sedan noterade jag att väldigt mycket tv-reklam handlar om mediciner mot vanliga förkylningar. Det är nässprayer, droppar, tabletter och vätskor. En mot nästäppa, en annan mot rinnsnuva osv. Är jag ensam om att veta att det inte finns någon bot mot förkylning? Det är möjligt att en del av de här preparaten lindrar lite, men varför inte bara snyta sig, dricka något varmt och vänta?

Vidare lämnas allt mer jobb bort, vanliga hushållssysslor. Enkla jobb som att byta däck eller putsa fönster, som till rätt nyligen var självklara att göra själv är nu nästan lika självklara att lämna bort till proffs. Visst går det snabbare för yrkesmän (eller -kvinnor) att byta däck, putsa fönster, tapetsera eller städa, men det är ytterst tveksamt om det lönar sig ekonomiskt att inte göra det själv. Däckbyte har jag räknat på tidigare.


Svensken orkar inte ens träna själv. Definitivt inte utomhus, där finns det ju väder – usch! Då återstår gymmet, och väl där anlitas en ”personlig tränare” som får berätta hur man ska träna och stå bredvid och heja på. Jag vill inte helt döma ut PT-fenomenet, men om någon för tio år sedan hade berättat för mig om denna yrkesgrupp hade jag kallat det för en riktigt dålig affärsidé.


Vi kunde ju gå och handla istället för att ta bilen. Det kan vi inte längre. Många orkar inte ens ta bilen längre utan beställer maten hem till dörren. Antingen färdigmat eller matkassar med färdiga recept.

Jag skulle kunna fortsätta att rabbla exempel, men jag orkar inte så i så fall gör jag nog som några av mina bloggkollegor och tar in en gästbloggare ;-).

En riktig spaning måste ändå avslutas med några ord om framtiden. Förmodligen blir vi ännu slöare och orkar göra ännu mindre själva. Vad finns det för investeringsmöjligheter i detta? Jag tror stenhårt på läxläsning, deklarationshjälp eller varför inte hemkockar som kommer hem och lagar middagsmaten, diskar och tar med sig soporna på vägen ut. Pengar är tydligen inget problem längre, bara vi slipper anstränga oss, tänka eller ens böja oss ner.

onsdag 22 februari 2017

Kompetensen sitter i uttalet

Det statliga utbildningsföretaget Lernia har tagit fram en ny rikssvenska som ska “ge en mer representativ bild av hur Sverige låter 2017”. Rent praktiskt är det ett hopkok av brytningar och dialekter. Exakt ingen pratar så, och den som till äventyrs hade gjort det skulle – rent objektivt – framstå som helt sjuk i huvudet. Lyssna själva:


Men även om så vore, själva idén med rikssvenska är inte att den ska vara ett genomsnitt av brytningar och talfel utan att den ska förstås av alla. Hur lätt är en telefonröst av denna typ att förstå för en gammal människa med nedsatt hörsel? Eller för en nyanländ invandrare som vill lära sig svenska?

Kompetens sitter inte i uttalet”. Jag förstår hur de tänker. Bara för att man har ett annat modersmål som gör att vissa ljud inte kommer lika naturligt betyder det inte att personen är korkad. Men där jag lever, i verkligheten, är talspråket en del av personligheten. En person som pratar Stockholmsslang som Jerry Williams eller bryter som drottning Silvia kommer inte att framstå som Nobelpristagare, det kan inga statliga påbud ändra på.


När Lernia inte hittar på nya riksnormer är de ett statsägt bemanningsföretag som också har till uppgift att lära invandrare att prata svenska genom SFI-utbildning. Hur bra går det? Självklart finns ingen statistik på det, men det hade knappast gått sämre om Lernia lagt sin energi på detta istället för att leka fram ett nytt språk som absolut ingen har behov av och ingen har efterfrågat.

Jag har gjort mitt yttersta för att ta reda på vad ”den nya rikssvenskan” har kostat, men denna uppgift talas det tyst om. Eller rättare sagt, inte alls. Men varenda krona är en för mycket.

tisdag 21 februari 2017

Volvo Cars

Strax innan jul började det glunkas om att Volvo Cars är på väg att börsnoteras, när några stora institutioner klev in i bolaget. Sedan dess har bolaget gett ut nya A-aktier och beslutat att ansluta dem till Euroclear. Till synes verkar allt göras som förberedelser för en notering på Stockholmsbörsen.


Jag vet inte vad de ska där och göra, men det kan finnas flera skäl till det, de flesta väldigt ekonomiska. Det märkliga tycker jag är alla människor som tror stenhårt på bolaget och nästan oberoende av villkor är beredda att skyffla in sina pengar.

Så här ser jag på saken. Volvo PV var en fantastisk bil. Volvo Duett möjligen ännu bättre. Amazonen var en snygg modell, men alla som kört Amazon vet att den inte precis låg som ett strykjärn på vägen. Volvo 140, 240 och möjligen 740 hade också sina poänger även om Volvo Personvagnar – i mitt tycke – vid det laget hade börjat tappa det.


Genom historien har bilmärken gått från älskade till hatade och tvärtom. Ta bara hur synen på japanska bilar ändrats från att de först började bli vanliga i Sverige och ansågs vara billigt skräp. GM har väl gått i motsatt riktning, från toppkvalité till överprisad smörja. Volvo har åtminstone från 90-talet och framåt varit ett ganska dyrt bilmärke mest känt för sin höga bränsleförbrukning. Inte särskilt snygga, inte ett premiummärke, inte... någonting.

Jag kan absolut tänka mig att hoppa på en introduktion i Volvo Cars eller äga aktier en längre tid ifall priset känns rätt, men jag skulle inte tälta utanför börsen för att komma först i kön, det kan jag säga redan nu.

måndag 20 februari 2017

Jag har bäst läsare

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om matlåda kontra utelunch. Inget jättescoop även om jag själv blev förvånad över hur mycket pengar man kan spara på att laga egen mat. Inga stora skrällar i kommentarsfältet heller. Det flesta höll med och några delade med sig av egna tips. En ondgjorde sig över problem med det egna lunchrummet som närmast verkade designat för att avskräcka besökare.

Några dagar senare gjordes samma reflektion av Petrusko, lite andra siffror men samma innebörd. Men här möttes det av en snudd på aggressiv fientlighet. Petrusko och vi som höll med honom beskylldes för att vara dumsnåla tråkmånsar som tvingar oss själva att äta överkokt ljummen pasta varje dag i tio år för att gneta ihop ett sparkapital på ålderns höst.


Okej, jag var inte heller jättetrevlig när jag frågade en av kommentatorerna om den trodde att enda alternativet till restaurangmat är ”att ta med mackor, äta ensidigt, utan grönt” eftersom det verkat så på kommentaren och om detta i så fall berodde på att han/hon saknar kök eller är lam. Jag var intresserad av svaret, men med facit i hand hade väl chansen till svar varit högre om jag formulerat mig annorlunda.

Jag vill inte spamma Petruskos kommentarsfält, så jag utvecklar mig här istället. Följande argument mot matlåda framfördes:

Jag är villig att betala för rätten att slippa laga mat två gånger per dag.

Mitt svar: Helt okej, det är ett fritt val. Men genom att laga större satser behöver inte två lagade mat per dag betyda två matlagningar.

Som ensamstående är det dyrt att laga olika mat varje dag och ha med mig massa olika sallader och bröd.

Mitt svar: Jag bor också själv och vet ingen med lägre matkostnad. Det går ändå att köpa storpack av nästan allt. Skippa bröd och sallad till lunchen, det är enklare med en portion som går att värma i mikron, utan tillbehör. Man behöver heller inte få med hela kostcirkeln varje måltid.

Alla kollegor går ut, jag hamnar utanför om jag äter i lunchrummet, både socialt och jobbmässigt.

Mitt svar: Hamnar du verkligen utanför socialt för att du inte träffar jobbarkompisarna nio timmar per dag utan bara åtta? Och snackar de jobb på obetald fritid i så stor utsträckning att det inte går att uppdatera den som ”bara” jobbar på jobbet skulle jag söka mig därifrån.

Äter du pasta med ketchup kommer du att få näringsbrist efter en månad.

Mitt svar: Nej, det får man inte, såvida man inte äter samma till frukost och middag också, men jag vet ingen som med matlåda menar pasta+ketchup och inget mer, fem dagar i veckan. Det är lika idiotiskt som att avkräva restaurangmatsförespråkarna en förklaring på hur de har råd med vit tryffel varje lunch när kilopriset är närmare hundratusen.


Den som tycker utelunch är värt pengarna ska naturligtvis fortsätta med det, men jag förstår inte varför man med näbbar och klor ska racka ner på oss som föredrar hemlagat, oavsett om vi gör det för att spara pengar, för att den egna maten är nyttigare eller tycker att den är godare.

Slutsats: Mina läsare är mer resonerande och trevligare än Petruskos. Eller helt enkelt bara bättre.

söndag 19 februari 2017

Presstö(l)d

Presstödet infördes 1965. Idén var att den näst största (och ibland tredje och fjärde) tidningen på orten skulle stöttas för att upprätthålla mångfalden. Huruvida det var vettigt då kan jag inte bedöma, men att det inte är det nu borde var och en kunna se.

Av flera skäl. Ett är att mångfalden ordnat sig själv tack vare internet. Ett annat är att denna mångfald knappast gynnas av en massa gamla skittidningar som inte kan ta vara på sig själva. Ett statligt stöd motarbetar ju snarare vettig journalistik. Tidningars främsta uppgift är att granska makten. Ingen organisation är mäktigare än staten, inte ens facket. Hur bra går det att granska staten, dess politiker och tjänstemän, när samma stat är grunden för den egna existensen?


Det är inga småpengar heller, utan ungefär en halv miljard om året, skattepengar som hade kunnat läggas på något användbart istället för att göda företag vars produkter marknaden inte vill ha.

Svenska Dagbladet, den största bidragstagaren, berättade häromdagen att de gick med 23 miljoner i vinst förra året. Siffran hade varit mer imponerande om de inte samtidigt fått nästan dubbelt så mycket i presstöd, 45 miljoner.


En annan parasit är tidskriften ETC. Den kallas ibland vänsterorienterad, vilket nog är en underdrift för en tidning som utan att tveka skulle kalla Gudrun Schyman för borgarbracka. Tillsammans med sina sju lokaltidningar får ETC knappt 22 miljoner per år av den makt de säger sig vilja granska.

Som ni märker finns något för alla, från höger till vänster. Tjocksmocken Göran Greiders Dalademokraten får 16 millar och ett av de senast uppmärksammade exemplen är tidningen Nya Tider, som får 2,9 miljoner av pappa staten. Vi behöver alltså inte göra detta till en politisk fråga, det handlar om vanligt bondförnuft.


För ett par månader sedan presenterades en utredning för att ändra dagens presstödssystem till ett nytt så kallat ”mediestöd”. Då blir det ännu dyrare, och troligen ännu sämre. Om allt presstöd istället togs bort skulle varken demokratin eller den mediala mångfalden lida, snarare tvärtom. Det här är ju ett sätt för den politiska makten att köpa valda delar av den tredje statsmakten. Jag röstar för att vi – medborgarna – köper något roligare för pengarna.

lördag 18 februari 2017

Semlor

Om tio dagar är det fettisdagen. Någon kanske invänder att varje dag är fettisarnas dag i landet där BMI 20 anses vara, om inte anorektiskt så åtminstone på gränsen till ”osunt”. Men det handlar såklart inte om fetton utan om semlor, eller hetvägg. Köpesvarianten kostar 35-40 kr på kondis. I matbutiken något mindre. Mina kostar 1,25 kr/st och är enligt oberoende tester 29 gånger godare, så nu kör vi.


Först bakar du vetebullar och till det behövs:

50 gram jäst
150 gram smör
5 dl mjölk
1 dl strösocker
1 tsk salt
13 dl vetemjöl

Smält smöret i kastrull eller mikro, tillsätt mjölk, salt och socker. Värm till c:a 37 grader innan du smular ner jästen. Vispa runt en stund så att den löser upp sig. I med mjölet.

Jäs under bakduk i 30 minuter. Slå på ugnen på 225 grader.

Dela upp degen i 24 bitar, rulla varje klick till en bulle och ställ dem på plåtar.

Jäs under bakduk igen, i 30 minuter eller tills bullarnas storlek fördubblats.


Pensla med smör, matolja eller vatten. Eller ägg, om du till skillnad från mig håller på med sånt.
Grädda i ugn i 10-15 minuter (tills de har bra färg).


Låt bullarna svalna innan det är dags att förvandla dem till semlor. Man kan göra dem dagen innan också.

Sedan tar du fram resten av ingredienserna:

6 dl grädde
350 gram mandelmassa
florsocker
kanel

Vispa upp grädden. Dela bullarna på mitten (ingen fånig liten trekant högst upp!). Skär loss en del av inkråmet och blanda det med grädden och mandelmassan.




Smeta tillbaka kladdet på bullarna, sätt ihop delarna igen.




Klart! Men bäst blir de efter ett dygn i kylen. Strö över florsocker, servera med kanel och ät semlorna ”torra” med te eller kaffe, eller i tallrik med varm mjölk.


Frågor på det?

fredag 17 februari 2017

Nordnet Live

Jag brukar se inbjudningarna till Nordnet Live, Avanza Live och en massa investeraraftnar, och tänka att det där kan jag se på Youtube eller läsa mig till i efterhand. För en gångs skull frångick jag principen och bevistade Nordnet Live på Stockholm Waterfront igår.

Mest för att träffa likasinnade, det var egentligen rätt få programpunkter jag hade några större förhoppningar på. En del var bättre än väntat, andra inte. Apoteas vd (och Adlibris grundare) Pär Svärdson var en positiv överraskning. Kvällens skratt fixade Capios vd Thomas Berglund när han kallade regeringens utredning om vinster i välfärden för ”ett beställningsjobb av kommunisterna”. Det är ju helt sant, men frispråkigheten fick mig för en sekund att undra om Peter Wallenberg återuppstått.

Ola Rollén är alltid kul, även om detta inte var ett av hans bästa framträdanden. Jag blev inte starstruck av att se honom trots att avståndet var som härifrån till vår närmaste stjärna solen.


Men rätt många av de inbjudna var väldigt stela. Så pass många att jag nästan undrar om inte Nordnet borde byta koncept från intervjuer till egna anföranden för dem som så önskar. Alla är inte bra på intervjusituationer, men många verkade mest vilja vara någon annanstans.Ska man stå på en scen måste man bjuda på sig själv, om än aldrig så lite. Ett litet skämt eller något personligt. Det handlar inte om att man ska flamsa och skoja, men exempelvis Riksbankens Cecilia Skingsley och Telias Marie Ehrling var fnösketorra.

En av punkterna jag verkligen hoppats på var Ålandsbankens seminarium. Deras aktiechef Albert Haeggström har alltid varit en favorit för mig med sitt lite torra sätt att se på världen och börsen. Seminariet skulle hålla på i 20 minuter, men jag antar att mumintrollen fick feeling, så de blåste på i 45 minuter.


Många valde att gå innan de var klara, men en del verkade tycka att så kunde man inte göra, samtidigt som de gärna ville hinna till nästa programpunkt. Så vad gör man då? Svaret är märkligt nog att man börjar titta på klockan demonstrativt och försöker uppmärksamma människorna på scen på att tiden var ute, så att alla kan gå vidare. Men som sagt, det struntade Ålandsbanken i, och själv hade jag suttit där en timme till om jag fått chansen.

Björn Ulvaeus från gruppen Hootenanny Singers (sen bytte han ner sig till skitbandet Abba som kan vara världens mest överskattade genom tiderna) skulle prata om entreprenörskap. Det hade han säkert gjort om han fått frågor om det, men de frågor jag hörde (jag var ju försenad pga Ålandsbanken) handlade bara om Abba och diverse musikaler. Nåväl, jag fick i alla fall chansen att lära mig vem som är Björn och vem som är Benny. Tror jag.

Björn... Eller Benny?

En annan till synes malplacerad musiker var rapparen Petter, men han fick i alla fall prata om investeringar och affärsverksamhet. Han gjorde det dessutom ganska roligt och intressant. Jag är inte målgruppen för hans musik och det enda jag egentligen hört av honom tidigare har varit i träningssammanhang eftersom han vid sidan av rappandet är en passionerad triathlet.

Det går bra nu...

Apropå träning fick Cevians grundare Christer Gardell märkligt nog mest frågor om tennis. Jag åker inte på ekonomiträffar och lyssnar till Gardell för att höra om hans tennisbravader, men det kanske bara är jag.


Den stora behållningen var, förutom Ålandsbankens seminarium, ändå att träffa bloggare och andra likasinnade. Intervjuerna hade funkat lika bra på webben, men de hade nog funkat ännu bättre med andra frågor.

torsdag 16 februari 2017

Gaming

Jag har för närvarande tre gamingbolag (ej att förväxla med betting) i min portfölj: Paradox, Starbreeze och Gold Town Games. Den sistnämnda kan vi kanske bortse ifrån. De säljer ett enda spel, World Hockey Manager, med ett inte särskilt unikt upplägg, och som knappt gett några inkomster än så länge. Jag ser det som en lottsedel.


De andra två är intressantare. Och aktuella! Paradox kom med sin rapport i förrgår och idag kom Starbreeze-rapporten. Paradoxsiffrorna var lysande på alla sätt (dubblad vinst, ökad omsättning och rejält höjd utdelning). Starbreeze har jag inte hunnit lusläsa än, men såväl resultat, omsättning och marknadens reaktion verkar likvärdig.

Siffror begriper jag, men inte spelen. Jag spelar inte dataspel och har egentligen aldrig gjort, åtminstone inte i vuxen ålder. Jag försöker fatta, men... nej. Paradox har ett slags rymdspel som heter Stellaris. Jag har läst recensioner och tittat på Youtubeklipp och jag förstår inte vad någon enda människa ser i detta. Samma sak med nya spelet Tyranny.


Starbreeze tycks mest köra science fiction-spel, ofta kopplade till nutida filmer. Jag är inte målgrupp för vare sig spelen eller filmerna. Det som talar för den här typen av spel som varken är sport eller ”pang-pang” är att de siktar in sig på äldre konsumenter, nästan ända upp i min ålder. Det som är bra med det är att de har pengar och inte samma behov av att allt ska vara ”gratis” som ungdomar.

Och om jag trots min ålder böjer min gnisslande höft och lägger mitt lomhörda öra mot rälsen tycker jag mig höra att Virtual Reality, skämtsamt kallat VR, förväntas bli stort den närmaste tiden. Än så länge har Starbreeze omfamnat fenomenet. Paradox verkar nästan aktivt ha undvikit det, men det är väl troligt att hela spelbranschen kommer att få ett uppsving av VR, och nog tusan kommer Paradox att vara med på det tåget.


Nu byter vi ämne.


Idag är det Nordnet Live på Stockholm Waterfront. Biljetterna är slut sedan länge, men här kommer ett förslag till er som redan har biljett och tänker komma: Ser ni en skäggig ”sparombudsman”, kom fram och säg hej. Jag bits nästan aldrig. Bara när jag är hungrig, men innan Nordnet Live ska jag äta lunch med Fantastiska Farbror Fri och några till, så det borde vara lugnt. Ses vi så gör vi!

onsdag 15 februari 2017

Små hem – stora vinster

Jag har tidigare talat mig varm för compact living (finns det inget bra svenskt uttryck... mikroboende?). Nu tänkte jag följa upp det bara för att visa vilket trendorakel jag är. Det amerikanska finansrådgivningsbolaget Nerdwallet fastslår i en ny rapport att små bostäder inte bara är ekonomiska att bo i utan också ger högst procentuell avkastning.

Nu gäller detta USA, men det är nog ingen djärv gissning att det ser likadant ut här, nu eller snart. Efter att ha jämfört priser i 20 storstadsområden för åren 2013-2016 konstaterar Nerdwallet att priserna ökat mest i den minsta fjärdedelen i bostadsspannet i 17 av 20 områden.


Anledning tros vara att allt fler prioriterar att bo centralt, och ju centralare område desto mindre bostäder. Standard i de jämförda områdena är dubbelt så hög procentuell ökning i den minsta fjärdedelen mot den fjärdedel av bostäderna som är störst, men i Miami är skillnaden 19,5 % mot 5,1 %.

Ju fler som vill bo i stora städer, desto trängre blir det och desto dyrare lär de små bostäderna bli. Allt fler ensamhushåll ökar behovet av små bostäder. Ska vi dessutom punga ut med högre kontantinsatser lär även det tala till de små bostädernas fördel.


Men det finns alltid undantag. Sveriges hittills dyraste lägenhet per kvadratmeter är på 418 kvm och ligger med sjöutsikt ett stenkast från Stockholms central. Den köptes förra året av Daniel Wellington-grundaren Filip Tysander för 104,5 miljoner, vilket blir en kvarts miljon per kvadrat.

Usch, vad jobbigt att städa!

tisdag 14 februari 2017

Vad sysslar de med?

När människor som är duktiga på aktier får en fråga om ett bolag de inte följer svarar de ofta: ”Jag har ingen koll på det bolaget.” Sedan berättar de ändå vad företaget gör, vad som är bräckligt i deras affärsidé, lite om företagsledningen och hur framtiden skulle kunna te sig, för företaget och för hela branschen. De har med andra ord mer koll än nästan alla andra trots att de just sa motsatsen. Inte för att mörka eller för att kunna stila med sina kunskaper utan för att de sett till att veta lite grann även om börsbolag de inte följer aktivt.


Vad är då vitsen med det? Jo, genom att skaffa sig grundläggande kunskaper blir det mycket lättare att bygga på med fler. Man kan säkert förklara fenomenet med någon psykologisk term som ”selektiv perception”, men det är bara vanlig logik att man har lättare att ta till sig information man förstår sig på, helt enkelt för att man vet i vilken låda i skallen man ska stoppa den.

Vad gör egentligen Concentric, Ortivus och Trention? Jag har ingen aning, så om jag skummar igenom en ekonomisajt och hittar information om dessa bolag vid sidan av notiser om Volvo, Electrolux och Kappahl kommer min hjärna kasta sig över de sistnämnda eftersom jag redan har en bild av företagen och dess verksamhet.


Så är man på allvar intresserad av att lära sig mer om investeringar på börsen borde man kanske lägga mindre tid på att grotta ner sig i rapporter för företag man redan har koll på, och istället ta reda på vad bolag man inte vet ett dugg om faktiskt gör.

måndag 13 februari 2017

Min anpassningsförmåga

Jag trodde att jag var bra på att anpassa mig. Jag funkar i sociala sammanhang och på arbetsplatser. Jag kan vanligtvis hålla tyst i rätt situationer. En gång anpassade jag mig till ett boende utan el och rinnande vatten. Visserligen bara i några månader under den varmaste och ljusaste delen av året (tills jag dragit in el och vatten), men jag känner många som hellre hade tagit in på hotell än levt utan elström och tvättat sig i sjön, ens ett par dagar.

Men pengar är en annan sak. Många har vittnat om hur lätt det är att anpassa sig till högre inkomster. Är man fattig student går man +/-0, sedan gör man karriär, lönen går uppåt i skov och vips så har man ökat på sina utgifter så att de matchar och så går man ändå +/-0.


Jag hoppade aldrig på det tåget. Jag sparade min veckopeng som barn. Jag sparade pengar från mina sommarjobb, och senare ”riktiga” jobb. Ett tag gick jag på a-kassa och jag sparade pengar då med. Mina inkomster har gått upp och ner, men jag fortsätter att konsumera bara när jag finner behov av något, inte för att det finns pengar.

Det här är tydligen ovanligt, och lite provocerande. När Jonas Birgersson rattade Framfab, men trots framgångarna klädde sig i en välanvänd orange fleecetröja och bodde i sitt gamla studentrum blev han mer ifrågasatt än konkurrenter som levde i lyx. Varför? I vissa fall verkar jante slå åt alla håll.


Jag vet inte om det tyder på god eller bristande anpassningsförmåga att inte handla upp lönekontot oavsett storlek. I ärlighetens namn skiter jag i vilket, så då är den kanske inget vidare. Men beredskapen är god.

söndag 12 februari 2017

Pensionsdalt

Kanske inga nyheter, men i Expressen går att läsa att Pensionsmyndigheten blir nedringd varje gång pensionsbeskeden kommer, eftersom folk inte klarar av att läsa fyra sidor utan väljer att kasta sig på luren redan efter första sidans sammanställning.


De verkar inte ha ont om tid. Telefonkön hos Pensionsmyndigheten dagen då de berömda kuverten delats ut är troligen så pass lång att man skulle hinna läsa alltihop flera gånger både fram- och baklänges. Fast sedan måste man logga in på minpension.se för att se helheten, t ex för att se sitt ”eventuella privata sparande”. Om man har ett privat pensionssparande och inte ens vet om det undrar jag lite varför man alls valt att spara.

Men i landet med flytväst, hängslen, livrem och fyra sorters säkerhetsselar ska staten hjälpa till med detta. ”Pensionsmyndigheter drar i dagarna i gång en stor informationskampanj i samband med utskicken av breven. Personal från myndigheten kommer också att vara ute i landet och informera allmänheten.


Det står ju ”DIN ALLMÄNNA PENSION” redan utanpå kuvertet, så för att greppa att det inte innefattar privat pensionssparande och tjänstepension behöver man inte ens sprätta upp kuvertet, bara läsa tre ord på utsidan! Istället för att dra igång en landsomfattande kampanj, kan inte pensionsmyndigheten lägga dessa pengar i pensionskuverten för oss som både kan tänka och är läskunniga? Så kanske i alla fall vi skulle bli nöjda.