söndag 30 april 2017

Citronskiva + overheadkostnader

Som företagare möts jag ibland av okunskap kring hur fakturabelopp kan bli så höga. Inte minst från privatpersoner, men märkligt nog även från andra företagare. Alla är i sin fulla rätt att klaga på en prislista, men vi måste prata om samma sak.


Om en person står på en scen och pratar i en timme och tar ett femsiffrigt belopp för detta låter det hysteriskt om man relaterar det till en vanlig timlön. Men då ska man komma ihåg att i företagarens ”timlön” ingår sociala avgifter. Innan den vanliga inkomstskatten dras försvinner egenavgift/arbetsgivaravgift. Grovt förenklat försvinner två tredjedelar istället för en.

Och en fakturerad timme är inte bara en timme. Med bokning, resa, bokning av resa och diverse planering ryker lätt en heldag, så redan där snackar leverantören om åtta timmar medan den potentielle kunden har en bild av en timme. Lägger vi till marknadsföring, administration (fakturering, bokföring osv) kanske vi har en heldag till. Men tidsåtgången stannar inte där. Oavsett föredragsämne har materialet tagits fram och anpassats, vilket inte heller går på nolltid (det här resonemanget gäller för all del även musik och teater). Plus kostnader för PR, dator, porto...

Allt kostar...

Vill det sig illa hamnar företagarens nettotimlön långt under minimilönen för en anställd. Allt medan kunden känner sig någonstans mellan generös och tvärlurad. Jag såg en historia om detta i ”flödet”. Denna länk kommer från Viralking. Det enda jag vet om sidan är att Metros åsiktspolis ”Viralgranskaren” varnar för den, vilket förvisso är ett gott tecken, men jag tar varken ansvar för sidan eller äktheten i historien. Dock tycker jag att exemplet är informativt. Leverantören ser lokalhyra, arbetsgivaravgifter och slitage medan kunden ser en tepåse och en skiva citron.

Självklart kan man invända att det står vem som helst fritt att jaga rätt på en anställning om nu företagande är så förtvivlat jobbigt. Helt rätt! Och jag gnäller inte, jag försöker bara förklara värdet på en citron.

lördag 29 april 2017

Var är miljonerna?


Var har jag hört det förut? Hos andra idrotts-, spel- och musikstjärnor som på kort tid tjänat massor i en verksamhet som troligen inte kommer att fortsätta i all oändlighet. Här t ex:



Men hur kommer det sig då att Joey Tempest och Björn Borg kan tjäna hundratals miljoner och inte bara tappa alltihop utan ännu mer? Själva verkar de tro att det beror på illvilliga skattemyndigheter eller oärliga managers, men i den mån de ”lurats” (som Blomqvist och Levén uttrycker det i citaten ovan) har de låtit sig bli lurade.

Att vara myndig innebär att vara berättigad att på egen hand ingå ekonomiska avtal, men med rättigheter kommer också skyldigheter. Hur mycket man än betalar andra för att ta hand om ens ekonomi går det aldrig att frånkoppla sig det yttersta ansvaret.


Jag fattar att det inte är lätt att sköta allt själv om man turnerar och jobbar stenhårt trehundra dagar om året, men då har man att välja på att antingen investera pengarna lite säkrare (med förväntat lägre avkastning), kanske i breda indexfonder. Är alternativet att bli blåst på hundra millar är annars ett vanligt bankkonto rätt bra, och att ta ut det som lön i Sverige istället för att låta en bulvan starta ett brevlådeföretag på Cayman Islands. 

Särskilt när man inte har en aning om vad man håller på med. Det tuffa schemat till trots bör man försöka ta sig den tid det krävs för att själv sätta sig in i ekonomin. Rockstjärnor brukar ha tid att klämma in en och annan fylla, och istället för att läsa Buster på tjänsteresorna kunde Blomqvist och Borg ha lagt någon timme då och då på att bli kungar över sin egen ekonomi.

Och detta gäller även oss vanliga dödliga. Det sliter att få ihop heltidsjobb med familjeliv, tvättstugan, dagishämtning, besöka mormor på hemmet osv, men att lägga den där extra timmen på att ta reda på vart pengarna försvinner och maximera överskottet kan vara skillnaden mellan frihet och ofrihet. Det är definitivt anledningen till att Jesper Blomqvist måste prostituera sig i Let's Dance och fylla på med heltidsjobb medan jag slipper bägge.

fredag 28 april 2017

Pärlor för svin

För kanske tio år sedan blev kaffemaskiner populära. Inte med kapslar, på den tiden var det bönor som maldes kopp för kopp. Maskinerna var rätt stora och kostade runt 4000 kr. Kaffet blev bra, jag gillar kaffe och hade råd. Men eftersom jag aldrig spontanköper något gick jag och drog på det där utan att komma till skott. Under processen slog det mig att det här är slöseri. Jag gillar verkligen kaffe, men jag gillar allt kaffe. Ska man köpa en maskin som kostar som tjugo bryggare måste det finnas ett mervärde. För mig är det gradskillnader mellan dyrt baristakaffe och Eldorado bryggkaffe.


Och det gäller det mesta. Andra drycker som te och vin kan man också snöa in på och köpa hur dyrt som helst. Jag ser snarast en sport i att hitta ett billigt, prisvärt vin istället för en flaska för flera hundra. Ju dyrare inköp desto större måste ju upplevelsen vara för att det ska vara värt kostnaden.

Kapitalvaror – samma sak. Har teknikprylarna en massa funktioner måste jag lära mig dem för att det inte ska kännas slösaktigt. Min telefon går att ringa med och skicka sms. Jag använder knappt ens telefonboken eftersom jag gillar att lära mig numren utantill (hjärnan måste underhållas eftersom den inte kan bytas ut). Min pulsklocka har för många funktioner för mig, men det hade de andra alternativen också, så jag valde i princip den billigaste och enklaste.


Folk tänker olika och jag fattar att billigast inte alltid är bäst, men dyrast är inte heller alltid bäst. Och billigast är åtminstone alltid billigast, så jag brukar börja i den änden.

torsdag 27 april 2017

Ekonomipoddar, igen

När bloggen var ny gjorde jag en recension av ekonomipoddar. I stort sett gäller den fortfarande (med undantag för att den podd jag uppskattade mest tycks ha gått i graven med dess medarbetare, Tomas Linnala, att Claes Hemberg ledsnade på sin podd och att Fondpodden bytt namn till Kapitalet).

Men igår kväll hamnade jag i en Twitterdiskussion om ekonomipoddar där det slungades fram massor av förslag på både svenska och utländska poddar. Att recensera dem skulle ta flera veckor, så den här gången tänkte jag göra det lättare för mig genom att bara lista dem och länka till dem. Om någon har åsikter om dem är jag idel öra i kommentarsfältet, och detsamma gäller om ni har förslag på andra ekonomipoddar (bara ekonomi nu!).

Respektive länk går till den spelare jag tycker är enklast att använda, helst Soundcloud, i absoluta nödfall Acast, alla andra däremellan.


Svenska ekonomipoddar



Utländska ekonomipoddar



Och vill ni inte riskera att missa mina Twitterspaningar i framtiden – följ mig på Twitter.

onsdag 26 april 2017

Deklarerad protest

Vet inte om ni minns, men innan 2002 deklarerade alla på papper. Senast första vardagen i maj skulle blanketterna lämnas in. Dagtid gick den att lämna in på något lokalkontor, ofta kommunalhuset. Den som ville vänta till sista minuten kunde sitta i bilkö till Skatteskrapan i Stockholm där ungdomar jobbade extra med att ta emot deklarationerna från deklaranter som gjort det till en sport att vänta så länge det gick.


Sedan började man kunna deklarera på nätet. Ingen större vits för oss företagare som ändå måste behålla kopior på allt i tio år. Inte för någon annan heller egentligen. Företrädare för Riksskatteverket försökte förklara vad som var så bra med att deklarera på telefon eller via internet. Fördelen var att handläggarna då skulle få tid att kontrollera fler deklarationer. Vi skulle alltså förenkla deras jobb så att de kunde lägga mer energi åt att granska våra avdrag. Jag och många med dig förstod inte fördelarna för oss.

Så då krånglade man till pappersinlämningen genom att ta bort lådorna från kommunalhus. Antingen fick man posta deklarationen (med risk för att få straffavgift om postverket sjabblar) eller lämna in den på ett servicekontor, ofta mycket längre bort, och bara öppet på kontorstid.


Eftersom alla måste deklarera kan man inte ta bort möjligheten att göra det på papper för man kan ju inte kräva av folk att ha dator eller ens en tonvalstelefon. Så efter piskan viftade man med morot: snabbare återbäring för internetdeklaranter.

Hota, locka, salta och sockra bäst ni vill. Varje år samlar jag ihop deklarationsblanketter från släkt och vänner i en plastficka som jag stoppar på mig och springer med genom två kommuner för att slutligen lämna in på Skatteverkets servicekontor. Jag gör det som en tyst protest mot maktens sätt att behandla oss som skatteboskap, för att visa att jag vägrar foga mig, att än har jag viljestyrka!

Samtidigt, vore jag en sann rebell skulle jag väl inte deklarera alls utan gå under jorden som en fria viddernas man. Kommer att tänka på när seriefiguren Ernies farbror Sid fick frågan om varför han inte deklarerat:
- Den senaste självdeklarationen ni lämnat in är från 1978. Hur förklarar ni det?
- Ungdomligt oförstånd.

tisdag 25 april 2017

Pengar i e-sport?

MTG släppte sin kvartalsrapport i fredags. Ganska dålig, aktien föll 7,6 procent, men Placera hyllar.

Med linjär TV som främsta inkomstkälla skulle MTG kunna bli en ny Eniro, eftersom TV snart är lika ute som telefonkataloger, men det som eventuellt lockar med MTG är deras satsning på e-sport i affärsområdet med det kryptiska namnet MTGx. Man tjänar visserligen pengar på det, men än så länge lägger man mer pengar i utvecklingslådan än det kommer in. Om e-sport blir nya folksporten lika populärt som fotboll är det nästan garanterat rätt tänkt. Men blir det det?


Jag tänker så här. För att e-sport ska nå den popularitet som krävs för att det ska finnas pengar för investerare måste publiken strömma till i större utsträckning och då måste fler ha en anknytning till sporten. De flesta av oss kickade lite boll som barn, och även om vi inte blev någon Zlatan eller Marta kan vi relatera till världsfotboll, men vi är än så länge väldigt många som aldrig ”utsatts” för e-sport. Jag spelar inte dataspel. Mina vänner gör det inte heller. Är man 20, 30, 40, 50... år äldre än jag har man ännu mindre koppling till den här världen.

Detta ändrar sig såklart hela tiden, men hur stor är potentialen? E-sportarnas Facebookgrupper har ofta bara några hundra medlemmar, men det är ändå mycket jämfört med många andra sporter. Curling, amerikansk fotboll och frisbeegolf har funnits hur länge som helst, men skulle döda för att få det intresset (och för all del även från media) som e-sportarna får.

Varpa någon?

För mig är det rena snurren. Jag fattar inte att någon kan sitta och spela spel på Youtube och få miljontals följare för detta. Inte heller förstår jag hur man kan dra igång serier, vadslagning och stora events för e-sport. Jag hade inte kommit på tanken, men det säger mer om mina entreprenörsegenskaper än om att fenomenet skulle vara dödsdömt, för det är det inte. Tror jag.

måndag 24 april 2017

Ugglor mot utveckling

Återkommande läsare måste ha märkt att jag nästan är besatt av människors hat mot att andra sticker ut, tänker i egna banor och tar tag i sina liv. Jag köper att man inte vill ändra något i sitt liv, men fientlighet när andra vill göra det är stötande.

Jag tycker såklart att de ändringar jag själv gjort är bra, förutsatt att jag inte gått tillbaka (det är också tillåtet!). Jag är nöjd med att ha gått från anställd till egenföretagare, från köttätare till vegetarian och från rökare till maratonlöpare. Jag gillar att spara pengar och fick en kick av att kunna köpa min bostad utan lån.


Mycket av det där vill andra också göra, åtminstone i teorin. Som jag formulerat det här uppe i bloggbeskrivningen: ”Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.” Men istället för att börja bocka av sina egna mål verkar det för många vara viktigare att andra inte kan förverkliga sina.

Många nöjer sig med att inte komma någonstans så länge ingen annan heller gör det. Min pappa hade en jobbarkompis som slutade röka. Några gratulerade och önskade lycka till. Andra bjöd på cigaretter. ”Kom igen, en dör du inte av.” Till slut blev ex-rökaren så less att han tog emot den erbjudna cigaretten och ställde sig att omsorgsfullt smula sönder den. Givaren blev sur, men kunde inte neka till att han faktiskt gett bort den. Sen gjorde han inte om det, men det var först ställd inför faktum att hans cigg skulle smulas sönder som han gav upp tanken på att lura tillbaka kompisen till rökrutan. Med sådana arbetskamrater behöver man inga arbetsfiender.

Det finns en gammal fabel som jag inte längre hittar, men från minnet var den ungefär så här. En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en kille som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!


Ibland känner jag mig som den där ugglan när jag bankar huvudet i väggen i diskussioner med andra. Jobba gärna heltid som mellanchef på ett medelstort företag i en medelstor stad och ta ett medelstort bolån för att bo i ett medelstort hus som precis inhyser din medelstora familj. Men om någon säger sig ha sett solen, lyssna med ett öppet sinne! Världen är inte grå!

söndag 23 april 2017

När slår pendeln tillbaka?

Den här ”naturlagen” att klädbutiker dör ut till förmån för näthandeln får jag inte riktigt ihop med den så kallade marknaden. För några år sedan var stora gallerior populära i alla läger. Billig mark utanför tätorterna kom till användning, arbetstillfällen skapades och som kund kan man hitta allt från skor och kläder till systembolag och sportaffärer på samma ställe, med en paus på en av flera restauranger och kafeterior.

Sen kom baksidorna. Lokala köpcentrum dog ut och ersattes av skadegörelse och ungdomsgäng. Det som tidigare varit kommunens hjärta förvandlades till spökstäder. Icke bilburna pensionärer fick svårt att handla alls, liksom hemtjänstpersonal som inte kan åka sju kilometer för att veckohandla åt sina klienter.


Och ärligt talat, vi som kan ta oss till de nya jättegalleriorna har också svårt att se charmen med denna kompakta stortdrift, så då handlar vi på nätet istället och plötsligt finns inte kundunderlag för alla kolosser som varken har den lokala handlarens service och smidighet eller nätbutikens låga priser.

”Prylkedjor”, alltså Clas Ohlson, Bauhaus, Jula och Biltema ploppar upp överallt och tjänar bra med pengar. Deras produkter borde väl verkligen passa perfekt för näthandel? En jacka ska passa kroppen och kanske vill man känna på tyget för att få en känsla för kvaliteten. Apoteksvaror vill man gärna diskutera med en farmaceut och har dessutom bråttom att få hem så att man kan bli frisk och smärtfri så fort som möjligt, helst igår. Men en skruvdragare?! Är det något som med fördel kan köpas på nätet är det väl just dessa sällanköpsvaror som varken är livsnödvändiga eller särskilt akuta? Tydligen inte.


När Sportamore, som säljer träningskläder på nätet, släppte sin Q1-rapport i torsdags var resultatet en besvikelse för marknaden. Det beror säkert på väder- och kalendereffekter, men är det så enkelt?Jag vill inte sträcka mig så långt som till att säga att internethandeln är en fluga, men jag ger mig tusan på att högsta mode inom kort kommer att vara att gå till en butik, diskutera alternativen med en expedit och sedan gå därifrån med varorna i en plastkasse.


Är det någon logik i mitt resonemang eller försöker jag bara snacka upp mina H&M-aktier?

lördag 22 april 2017

Minimalism

Jag blev kallad minimalist i en bloggkommentar. Jag har blivit kallad värre (kommunist, nazist, jävla idiot, feminist...), men värjer mig ändå lite mot begreppet. Mest att det blivit ett trendbegrepp. Man titulerar sig minimalist och säger därmed: ”Jag har stora tankar och andliga visioner. Mitt liv har ett högre syfte och därför nedlåter jag mig inte till att dyrka ägodelar och fysiska ting.” Några av dem kanske menar vad de säger, men även de flesta av den lilla minoriteten har fel.

Problemet är att folk kallar vad som helst för minimalism. Enligt Wikipedia är minimalism ”en konstriktning inom bildkonst och musik som avser producera konstverk som är befriade från konstnärens subjektiva uttryck och använder sig av så begränsade uttrycksmedel som möjligt”. Ingen svensk som inte jobbar med barnteater på Södermalm använder den definition.


Några – ytterst få! – strävar efter att komma ner till hundra ägodelar eller bor på åtta kvadratmeter, men de flesta har bara rensat lite i bokhyllan eller slängt ut en fåtölj ingen längre satt i. Inget fel i det, men jag vill inte vara med i deras klubb.

Jag har svårt för ägodelar som inte har en funktion. Prydnader måste åtminstone ha ett affektionsvärde, men helst en funktion också. Jag gillar saker som kan användas, annars förstår jag inte riktigt vitsen, och det som inte passar in försöker jag att sälja. Gör det mig till minimalist? Jag tycker inte det. Jag gillar bara inte att dammtorka.


fredag 21 april 2017

Allting går att sälja med mördande reklam

Antar att de flesta sett ”Ikeakopian” Balenciaga, en stor och praktisk kasse som kostar $2145, drygt 19000 kr. Den verkar aningen rejälare än Ikeas variant Frakta, men så får man också 3800 Ikeakassar för samma pengar som en Balenciaga. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det finns en marknad.


Fast hur ser den marknaden ut? Ikea är ju faktiskt världskänt, deras Frakta-kasse finns överallt och de flesta som ser den vet att den är i stort sett gratis. Går man runt med en liknande kasse till priset av nästan fyratusen Ikeakassar sänder man rimligtvis ut en eller flera av följande signaler:
  1. Jag har ingen koll.
  2. Jag är så rik att pengar inte spelar någon roll för mig, och dessutom lättlurad.
  3. Jag är dum i huvudet.
Själv skulle jag inte vilja få någon av dessa etiketter. Vem vill det, och varför? Är det något slags ironiskt statement med hävstång?


Jag har själv en Frakta-kasse från Ikea sedan många år och använder den för att transportera kläder till och från tvättstugan. Den är slitstark, klarar mycket vikt, väger i sig nästan ingenting när den är tom och tar ingen plats när jag inte använder den. Eftersom kopian är i läder väger den nog lite mer trots att den ser ut att vara mindre. Hade den inte gått att sälja vidare skulle jag välja Kamprads original alla dagar i veckan.

torsdag 20 april 2017

Dags för Nibe?

Nibe är ett sånt där företag som nästan alltid är för dyrt, men i efterhand visar sig hade varit en strålande affär. Alltid bra marginaler och tillväxt, driven av förvärv och ständiga intåg på nya marknader. Vd Gerteric Lindquist är själv storägare, det gillar jag också.


Värmepumpar ligger i tiden, det är ett billigt sätt att värma huset oavsett om oljan är dyr eller billig. Nibe har både luftvärmepumpar som inte kräver några större investeringskostnader, dyra bergvärmepumpar och allt däremellan. Numera har de även kaminer. Dessutom ”egna” finansieringslösningar ihop med en annan småländsk jätte, Ikano Bank.

Själv är jag särskilt förtjust i luftvärmepumpar, en smidig värmekälla. Billigt och snudd på underhållsfritt. Och för en gångs skull verkar jag tillhöra majoriteten. Svenska Kyl &Värmepumpföreningen konstaterade nyligen att ”försäljningen av alla typer av värmepumpar” stiger.


Nibe har låg skuldsättning trots att de köper företag i parti och minut, och ändå har de råd med en liten utdelning. Det enda som skrämmer mig lite är att Gerteric Lindquist uppnått pensionsålder, och när starka ledare lämnar över stafettpinnen riskerar man att tappa momentum. Se bara på H&M, som också historiskt beskrevs som en vinstmaskin som alltid verkade vara för dyr, men ändå alltid steg. Snacka om att den trenden är bruten...

Fast det ska ju inte Nibe behöva lida för, och som Gerteric skrev i senaste bokslutskommunikén: ”Vi har ett produktprogram och en företagsfilosofi som ligger rätt i tiden. Vi har en stabil lönsamhet och god beredskap för ytterligare förvärv. Trots en svårbedömd omvärld är vi ändå försiktigt positiva till 2017 som helhet.

Vad tror ni, är det värt att kliva på "the pump train"? Jag börjar bli bra sugen.

onsdag 19 april 2017

ADHD

ADHD har funnits i över hundra år, men när jag gick i skolan var det inte en diagnos man delade ut till höger och vänster. Istället hette det ”spring i benen” och medicinen hette ”Skärp dig, sätt dig ner!”. De flesta växte upp och blev folk ändå.


Jag är tveksam till att sätta diagnosetiketter på allt som sticker ut det minsta lilla. Många gånger känns det som ett sätt att slippa hantera problem (eller varför inte använda det ack så populära ordet utmaningar?). Det finns säkert barn som verkligen behöver medicin eller terapi, men i många fall tror jag att det handlar om skolans och samhällets oförmåga att utnyttja människors olika egenskaper. Det talas vitt och brett om att man ska se alla som individer, men när någon avviker från normen gör man ofta allt för att utplåna personligheten.

Bland kända ADHD-personer hittar vi konstnärer och författare som Edgar Allan Poe, Picasso, Dali och Virginia Woolf, men kanske inte minst uppfinnare och entreprenörer som Bill Gates, Henry Ford, Andrew Carnegie, Malcolm Forbes, Albert Einstein, Alexander Graham Bell och Thomas Edison. Tänk efter, när träffade du senast på en driven entreprenör eller företagsledare som inte verkar ha en släng av detta?


Det är omöjligt att säga hur det gått med deras livsverk om de fått ADHD-medicin istället för individuell undervisning, men jag undrar om morgondagens Einstein och Edison kommer att bli brevbärare bara för att ingen hade tid och energi att hjälpa dem till sin fulla potential. Har samhället råd att medicinera dem till medelmåttighet? Har mänskligheten råd med det?

tisdag 18 april 2017

Girigbukar

Vad är det med ABB och pengar? I år ska styrelsens sju medlemmar få dela på 67 miljoner kronor i lön. Det är svårt att inte tänka på när bolagets före detta vd Percy Barnevik fick runt 900 miljoner i pension. Den gången stormade det så mycket i ögonbrynen att han till slut fick betala tillbaka merparten och ”bara” behålla 353 miljoner.


Jag har inga problem med att folk tjänar mycket eller med lönegap i allmänhet, men det ska finnas någon slags rimlighet. Styrelseuppdrag brukar inte ens vara heltidsjobb, jag har själv ett som tar ungefär fem minuter om året. Nu tror jag visserligen att styrelseuppdrag i ABB tar mer tid än så, men eftersom samtliga styrelseledamöter har andra uppdrag och visar spår av att dessutom ha någon form av liv snackar vi knappast 40 timmar i veckan. Så hur tusan kan de göra rätt för tio miljoner per person och år?

Nytt exempel. Telias vd Johan Dennelind hade fjorton innestående semesterdagar som han valde att lösa in i pengar, närmare bestämt en miljon kronor. Han har 15,8 miljoner i grundlön. Och så lite bonus på det? Om man nu får bonus som chef för Telia. Med tanke på hur det gått för företaget vore ett straff mer logiskt. Som medlem av gruppen "vanligt folk med skam i kroppen" kommer jag att tänka på denna scen.


Den som vill konsumera lite illa dold vänsterpropaganda kan med fördel se hela filmen, Den enskilde medborgaren, på Youtube, där manusförfattaren Claes Ericsson ställer den rimliga frågan om någons tid kan vara värd mer än hundra gånger någon annans.

Ja, om han/hon dragit in pengarna på egen hand. Nyligen sänkte Paradox-vd:n Fredrik Wester sin lön till en krona om året. Han äger en tredjedel av Paradox som förra året gjorde en vinst på drygt 300 miljoner kronor. Grovt förenklat tjänar han även utan lön hundra miljoner om året, vilket är flera hundra gånger mer än de flesta av oss andra. Och jag har inga problem alls med det.

måndag 17 april 2017

Odla med skägg

Förra året gnälldes det högljutt om det ständiga tjatet här på bloggen om min odling av chilipeppar, men häromdagen blev jag ombedd på Twitter att berätta hur jag går tillväga. Tänkte leta upp blogginlägget där jag går igenom processen från A till Ö bara för att märka att... jag inte gjort ett sådant. Så trots att jag vet att jag får skit för detta kommer det här.

Första steget borde vara att köpa en påse chilifrön. De vanligaste sorterna kan man köpa i valfri mat- eller trädgårdsbutik. Ytterligare flera hundra varianter finns på nätet. Jag skojar inte, det finns sjukt många märkliga sorter.


Själv ville jag bara ha vanlig hederlig chili, den enkla variant som sälj i alla matbutiker för strax under hundringen per kilo. Så jag fick en annan idé. Istället för att köpa en fröpåse borde man väl kunna peta kärnorna ur en köpt frukt, torka dem ett par dagar och spara pengarna (kostar ju bergis tjugo spänn ju!).


Så det gjorde jag. Och i min bostadsrättsförening har vi fri tillgång till jord. Eftersom vi komposterar våra sopor får vi jord från energibolaget som någon slags återbäring. Den här jorden blir ganska stark. En del grödor behöver en mildare såjord, men chilifröna hade inga problem att slå rot i min gratisjord.

Först förkultiverar jag i småbyttor innanför ett fönster i söderläge för att se vilka växter som har mest överlevnadsinstinkt. Gärna med lite plast över för att öka temperaturen, eller i denna fiffiga tomatförpackning som växthus. Sverige är inte chilipepparns naturliga miljö.


Se till att vattna, lite och ofta. När växterna blivit några centimeter höga flyttar jag över dem till riktiga krukor. Fortfarande inomhus och i söderläge. Ju mer jord desto bättre, men även om jag har gratis jord är det ju en utrymmesfråga också. Och även i kruka är det bra om man kan dra plast över plantan ett tag till.

Ibland kan man behöva staga upp plantorna med blompinnar. Sådana hittar man gratis i skogen. Själv kör jag med kinesiska ätpinnar, som jag ändå aldrig har lärt mig att äta med. När växten är ett par decimeter hög är stammen tillräcklig stabil för att hålla uppe plantan. Och plötsligt händer det!


Först en diskret knopp som utvecklar sig till en vacker vit blomma, som därefter trängs bort av en grön frukt. Ha inte för bråttom nu om du vill ha lite styrka i den (och om du inte vill ha styrka är chili fel frukt att odla). Särskilt de första frukterna är väl diskreta i smaken. Låt den bli röd och låt den sitta kvar ända tills ytan nästan blir lite rynkig.


Skörda med sax eller kniv. Frukten håller sig sedan några veckor i kylen. Funkar i alla typer av såser med undantag för vaniljsås. Särskilt bra gör den sig ihop med tomat. Men det allra bästa med denna chili är den underbara smaken av gratis.

Det tråkiga är att jag har så svårt att dra gränsen och plötsligt står jag där med tjugo plantor och undrar om jag kan starta en gårdsbutik i trapphuset.

söndag 16 april 2017

Recensionsrecension

Jag har inte läst Charlie Söderbergs och Jan Bolmesons bok Gör ditt barn rikt - från veckopeng till förmögenhet. Ämnet intresserar mig, men eftersom jag inte har egna barn att göra rika hamnar jag ändå utanför målgruppen. Det är möjligt att jag läser den så småningom, men än så länge har jag andra böcker högre upp på att-läsa-listan.


Så när jag nu tycker till om recensionen av boken ska det inte ses som ett försvar av den, för boken kan jag alltså inte uttala mig om (även om jag inte hade blivit först i världen med att ha åsikter om en bok jag inte läst). Detta ska enbart ses som en recension av recensionen.

Egentligen fastnar jag ganska tidigt i texten, närmare bestämt på följande formulering: ”En boktitel som innehåller orden barn och rik är i dag inte formulerad för att trigga våra jämlikhetsreflexer, trots att barn är än mer utelämnade till ödets penninglotteri i form av föräldrar.

Det är alltså recensenten Ann Charlott Altstadts åsikt att föräldrars existens och deras icke-statliga uppfostran av sina egna barn är att betrakta som ”ödets penninglotteri”. Jag hade förstått henne mer om boken (ja, jag vet att jag inte läst den) hade gått ut på att hälla pengar över sina barn istället för att ge dem verktyg att hushålla med sina resurser eller investera på börsen, men eftersom jag känner till Söderberg och Bolmeson vet jag att de inte skulle skriva en sådan bok. Men kanske har Altstadt (som sorgligt nog har barn) inte heller läst mer än titeln. Där stod ju en antydan om att man skulle vilja favorisera sina avkommor gentemot hela den övriga världen och det var alltså en trigger för henne!

Nej, inte Tigger – TRIGGER!!!

Och recensenten har tagit reda på att det är värre än så, både Söderberg och Bolmeson bedriver verksamheter där de tjänar – hör och häpna! - pengar. Om nu pengar är så förhatligt för Altstadt (och så verkar det vara, hon skriver med kokande ilska om ”välsituerade som kan spara till sina barn”), kanske hon inte skulle recensera en bok om privatekonomi. De tenderar att komma med råd i förhoppningen att göra läsaren rik.

Jag kanske är fördomsfull nu, men eftersom Altstadt mestadels skrivit för tidningar med en ganska tydlig politisk inriktning, som Flamman, Arbetet och Aftonbladet, gissar jag att hon står en aning till vänster i politiken. I min värld har svensk vänster egentligen ingenting principiellt emot pengar, bara ifall andra råkar ha dem, och om de är frukten av hårt arbete. Att Flamman lever på statliga bidrag (liksom Arbetet gjorde tills inte ens det räckte för att hålla den vid liv) som ger dem råd att köpa in hennes artiklar trots att marknaden uppenbarligen inte vill ha dylika tidningar är inte skäl för henne att sluta förakta skattebetalare. Dessa pengar kommer nog inte från dem, de har staten säkert plockat från ett pengaträd i Rikemansskogen.

lördag 15 april 2017

Kom till skott - spara pengar!

Trots att avdragsrätten är borta har 300000 svenskar fortfarande ett privat pensionssparande. De kan ju knappast ha missat att ändringen kommit, och även om de inte fullt ut begriper skillnaden är de troligen införstådda med att detta inte är vettigt. Kanske försöker de trots det desperat intala sig själva att även om reglerna försämrats är detta sparande bättre än inget alls, tills de orkar ta tag i det.

Nej, det är det inte! Tack vare dubbelbeskattningen är det här numera ett riktigt, riktigt uselt sparande. Det borde inte ens kallas sparande. Slösande är ett bättre ord.


Nu har alla som ska deklarera fått årets blanketter och har därmed ingen anledning att vänta längre (många av oss har med fördel kunnat förbereda arbetet redan på nyårsdagen). Många väntar ändå till sista veckan, över hundratusen deklaranter väntar ännu längre och riskerar en helt onödig avgift på 1250 kr.

Att man inte ska dra på sig förseningsavgifter säger sig självt, men varför vänta alls? Förutom att det är en surdeg vi alla vet måste göras och har över oss tills det är klart kan det ju uppstå problem och frågor, som i alla lägen är enklare att lösa i mars än natten mot 2 maj.


Det finns massor av exempel på sånt vi vet bör göras så fort som möjligt, men där många ändå väljer att skjuta det på framtiden. Dåliga fonder eller försäkringar vi vet borde bytas, en gammal mobil som borde säljas och vars värde stadigt tickar bort i en låda, en resa som ska beställas och som för varje dag som går riskerar att bli lite dyrare...

Samtidigt som människor klagar på sin privatekonomi väljer de att prioritera bort sånt som på några minuter verkligen skulle kunna göra skillnad för den, och ibland är det alltså sånt de med säkerhet vet att de ändå kommer bli tvungna att ta sig tid till, förr eller senare. Det finns en gammal sketch där Martin Ljung släpar runt på en tegelsten eftersom han är för klen för att kasta den ifrån sig. Det är ju rent smart i jämförelse.

fredag 14 april 2017

Är all reklam bra?

Jag vet inte om stötande personer tycker att det här inlägget är känsligt, men jag tar risken och vill föra till protokollet att ingen människa behövt dö under tiden det skrivits.

1991 tvingades ett flygplan nödlanda utanför Gottröra. Mirakulöst nog överlevde alla 129 personer ombord. Det jag minns bäst från rapporteringen är målarna. Arbetsgivaren SAS var snabbt där för att rolla över företagsnamnet. En aning märklig prioritering, kan tyckas. Och till ingen nytta, för innan det var klart hade media både fotograferat och filmat i flera timmar. Resultatet blev att på nästan alla bilder står några suspekta individer med rollers och målar vitt.


För en vecka sedan kördes en lastbil längs Drottninggatan i Stockholm i syfte att köra över så många människor som möjligt. Till slut fastnade bilen i entrén till Åhlens, där den fotograferats och filmats av medier och privatpersoner. Själva bilen är av underordnad betydelse trots att rubriker om ”lastbilsattacken” får det att låta som att den på eget initiativ åkte helt förarlös.

Men även om lastbilen inte är det viktiga här har vi medvetet eller omedvetet lärt oss att öl av märket Norrlands Guld är klimatsmart. Åtminstone enligt bryggeriet Spendrups, som inte målade om bilen. Troligen hade de inte fått göra det heller.


Men vad tror ni, är denna typ av ofrivilligt aggressiv produktplacering positiv eller negativ för varumärket? Jag kan tänka mig att den är bra. Även om ordet klimatsmart kan betyda lite vad fan som helst är det åtminstone inget negativt. Och även om chauffören som fick sin bil stulen lämnade nyckeln i låset betyder det inte att det är något fel på ölet, och resten får bli en sak mellan honom och arbetsgivaren. Förutsatt att han inte är inblandad alltså, utan bara slarvig eller korkad.

Min känsla för Spendrups innan denna händelse baserar sig mest på att Jens Spendrup ville få in oss i EMU med argumentet ”Det är roligare att säga ja!”. Därifrån har de allt att vinna. Och det här med kapade öltransporter och terrorattentat är ju inget nytt i Sverige:

torsdag 13 april 2017

Väggord första steget mot demens?

Jag har stor acceptans för olika inredningsstilar, men vad är grejen med att sätta upp gigantiska ord på väggen i sitt hem? Det är väl en sak om det är i barnrummet, då kan det finnas någon slags pedagogisk idé. Jag menar när man sätter ihop ordet ”KÖK” på köksväggen. Är det för att man är rädd att hamna i fel rum och försöker rosta bröd i videon?


För att inte tala om meningslösheter som ”HOME SWEET HOME” eller ”CARPE DIEM”! Det enda man signalerar med detta är: ”Jag är helt jävla dum i huvudet, men jag har lärt mig att rapa Paolo Coelho-floskler på andra språk.

De här bokstäverna är inte jättedyra. Det finns träbokstäver för några tior, vinyl antagligen ännu billigare. Snåla människor med riktigt dålig smak kan måla tramset direkt på väggen, så då är det i princip gratis. Alltså är detta ett rätt klent spartips, men genom att hålla väggarna bokstavsfria slipper ni åtminstone göra om det när ni ledsnar (vilket rimligtvis borde ske inom tre veckor).

Tacka vet jag korsstygnsbroderier, gärna med ekonomitema.

onsdag 12 april 2017

Dignita – vad hände?

Börspsykologi är intressant! Plötsligt sticker en aktie iväg och ingen (eller nästan ingen) vet varför, men försöker tolka rörelsen. ”Bäst att köpa”, ”Bäst att sälja”, ”Sitt still i båten”, ”Kööööööp!!!!”. Överreaktionen är ett faktum varpå de som missat den initiala rörelsen försöker kompensera sig genom att pricka vändningen och tjäna pengar på motreaktionen.


Vid sidan av de tekniska och psykologiska rörelserna försöker man hitta orsaker till att hela havet började storma. Rykten om vinstvarning, en stor affär, en produktnyhet eller rent av ett uppköp.

I fredags hade vi en terrorattack i Stockholm. På måndag eftermiddag klockan 15.10 kom ett till synes ganska oskyldigt pressmeddelande från alkolåstillverkaren Dignita Systems. Aktien hade legat still hela dagen och fortsatte att göra så fram till klockan 16.50. Sedan small det.


Upp 42 procent till ett dagshögsta på 12,25 kr! Dags att gräva bakåt för att hitta orsaken, men det enda jag hittade var pressmeddelandet där företaget fastslår att om Spendrupsbilen på Drottninggatan hade varit utrustad med Dignitas alkolås AL-100 hade attentatet aldrig blivit av eftersom rutinerna för alkolåset aldrig hade gått att genomföra för en oinvigd.

Inga nyheter, uppköpstankar eller verkliga händelser. Bara ett pressmeddelande och en drygt fyrtioprocentig kursrusning på en halvtimme. Om vi benar ut informationen stämmer det nog att alkolåset hade hindrat en 39-årig muslimsk terrorist som vad jag förstår inte ens hade lastbilskort från att köra iväg med den stulna bilen. Men det stämmer gissningsvis även för alla konkurrerande alkolås. Så tänkte jag, och tydligen ”marknaden” också för dagen därpå var vi tillbaka på ruta 1.


Därmed inte sagt att den eller de som piskade upp kursen var helt fel ute. Denna tragiska händelse kan mycket väl ändra rutiner och kanske även lagar och i så fall är potentialen enorm. I Sverige finns 80000 tunga lastbilar och 14000 bussar. Mindre än hälften av dem har alkolås. I myndighetsbilar (alla varianter) hade 32 procent alkolås 2015, vilket var en minskning från året innan (38 procent) trots att staten har 75 procent som målsättning.

Då snackar vi ändå bara om Sverige, som redan är långt framme på området. Om hela västvärlden nu börjar se alkolås som en självklar säkerhetsåtgärd kommer försäljningen att växa så det knakar. Men inte med 42 procent på en halvtimme.

tisdag 11 april 2017

Köksrenovering – gör den själv!

Jag är kluven inför att skriva om byggprojekt för jag är verkligen ingen byggare. Att jag ändå envisas med att göra det är snarast för att visa att även vi som har tummen mitt i handen kan fixa det mesta själva om vi tar det i lugn och ro. Å andra sidan är jag varken börsanalytiker eller kock och sånt skriver jag ju om ändå, så ni får ta det hur ni vill. Nu kör vi.

När jag flyttade in i min lägenhet behövde precis allt göras om – golv, väggar, tak, badrum och kök. Jag överskattade min förmåga alldeles vansinnigt, men ett par skeptiska hjärnceller övertygade resten om att köket fick vänta. Dels för att jag inte orkade vara utan kök när resten av bostaden var en byggarbetsplats, och dels för att jag (helt korrekt, skulle det visa sig) ville känna av mitt köksbehov innan jag byggde nytt, för att göra det perfekt direkt istället för att komma på bristerna i efterhand. Så i 1,5-2 år levde jag med det gamla, skitfula köket i en nyans som borde vara olaglig.



Notera att det inte finns någon avlastningsyta i anslutning till kyl och frys. Det var ett av de behov jag hann upptäcka innan jag tog fram kofoten och rockade loss. Korkmattan från Helvetet byttes ut innan det övriga köket eftersom golvet går in i nästa rum och jag inte ville ha en ful skarv. Sedan åkte alla skåp ut.


Här är vänstra sidan av bilderna ovanför, där bl a kyl/frys stod. Det som syns längst in i rummet är en ventil till gamla kallskåpet. Eftersom jag ville ha kvar ett skafferi där fick jag såga bort en bit ur nya skåpet, bygga en trumma ut till ventilen och täta med isolering och fogskum.

In med det nya. Jag tillhör den extrema minoritet som inte ville ha ett vitt kök och som inte hatar trä. Efter enträget letande bestämde sig glädjande nog Ikea för att ta in ett mörkt alternativ till sina femton nyanser av vitt. Bra, för jag gillar Ikea och deras priser.


Jag tycker att kylskåp är skitfula, borstat stål ännu fulare än de gamla vitlackerade. Därför valde jag en inbyggd variant av kyl/frys. Och som synes bytte jag ut högskåpet till vänster om kylen mot över- och underskåp med en arbetsbänk emellan. Jag har ändå skåputrymme så det räcker och blir över. Detta trots att jag tappar en halvmeter i överkant på andra sidan där jag har Europas längsta ventilationsrör som kläddes in i sockeln ovanför skåpen.


Det ser lite knepigt ut i halvfärdigt skick, men när det väl är borta ur blickfånget tänker man faktiskt inte på att skåpen börjar lägre på den sidan. Och allt måste ju vara bättre än detta:


Underskåpen på höger sida täcktes av en bred och ful diskbänk, som sträckte sig ända fram till spisen. Bort med alltihop.


In med en hel arbetsbänk med infälld diskbänk och induktionshäll (fantastisk uppfinning!) med en svartlackerad spiskåpa över.

Att hitta rätt kakel var en annan riktigt jobbig uppgift. Efter månader av letande hittade jag till slut denna, lite oregelbundna variant i Enköping. Inte superbillig, men klart överkomlig.


Och här är slutresultatet att jämföra med bilden allra högst upp.


Golvet är ett limmat valnötsgolv och fönsterväggen är målad i en blank, tvättbar lattefärg som sedan fortsätter i taket. Vita tak är ju ännu vanligare och tråkigare än vita köksskåp.


All rivning, målning och montering gjorde jag själv. I de fall jag behövde extra händer tog jag hjälp av andra glada amatörer. En elektriker fick dra elen. Det är enfas överallt med vanliga stickkontakter på kyl/frys, spis, ugn, mikro och spiskåpa, men el ger jag mig inte på. En plattsättare fick sätta upp kaklet och en fiffig kille hjälpte mig att montera bänkarna och installera diskbänken.

Allt material, skåp, bänkar, vitvaror och hantverkarjobb kostade mig totalt 55000 kr. Det är visserligen ett litet kök, men jag har aldrig hört någon göra en billigare köksrenovering. Bäst av allt är ändå att det blev precis som jag ville ha det.