lördag 19 januari 2019

Privatleasing av bil

Det finns otroligt många fenomen jag inte förstår. SMS-lån, obligationsfonder, Justin Bieber... Och privatleasing av bil. Det är inte ofta man gör bra bilaffärer, men att privatleasa en bil känns som garanterad storförlust varje gång, inte bara när bilen går sönder.

Jag förstår att jag inte tillhör målgruppen (den här gången heller), men vem gör då det? Kanske den som känner behov av att alltid köra senaste modellen, men då behöver man ju lobotomeras! Okej om man har råd med det, men privatleasing är väl det ultimata beviset på att man inte har det?


Nästan inga privatleasingbilar kostar under 2000 kr/månad, och det under förutsättning att man inte kör mer än 1000 mil per år, väljer bort alla tillval och binder upp sig på tre år. Vill du ha dragkrok? Då blir det ytterligare 95 kr/månad. Automatlåda: 300 kr. Va, vill du ha vinterdäck också?!

Och när du ändå är igång kan du välja till däckhotell också. Jag tror att få privatpersoner egentligen skulle betala för det om de visste vad det kostade, men den magiska frasen ”det ingår” gör att man tror att det är gratis eller åtminstone väldigt billigt.


Det är själva poängen med hela leasingidén? I värsta fall leasar du en nästan ny bil som redan gått rätt många mil som taxi. Så har du den i 36 månader à 3000 kr och betalar över hundra papp, men märker det inte för det var ju ”bara” 3000 kr i månaden. Att du istället hade kunnat spara hälften genom att köpa en helt okej bil för 50000 kr, låtit bli att serva den och mer eller mindre kastat bort den efter tre år hör inte hit, för då hade det ju kostat mer än 3000 kr första månaden.

Det är väl därför svensken snart inte äger någonting utan hyr en bil från bilfirman, tv och telefon från hifi-butiken och bostad från banken. Om bara någon börjar hyra ut familjer kan vi hyra ett helt liv för exakt lika mycket som nettolönen. Återstår lite uppläggningsavgifter. De tar vi snabblån på.

fredag 18 januari 2019

Hjälpa vänner, del 2

Igår skrev jag om hur man hjälper vänner att hjälpa sig själva. De där som alltid väljer fel och aldrig lyckas spara pengar. Min (och större delen av kommentarsfältets) slutsats för den som inte orkar läsa hela inlägget blev att de själva måste vilja ha goda råd och ta första steget. Annars kommer de ändå inte ta till sig råden.

Så då gäller det att agera föredömligt och på det sättet få omgivningen intresserad utan pekpinnar. Och hur gör man då det? I mitt fall gäller det nog mest att bryta fördomar. Jag har en känsla av att släkt och vänner tror att jag lever på luft i ekonomisk misär.


Min utmaning när det gäller att leka förebild är att visa att jag är normalare än vad folk tror. Bara för att jag lever billigare än de flesta betyder inte att jag gör avkall på särskilt mycket. I vissa fall, som ifråga om mat, kompromissar jag mindre än de flesta. Visst letar jag billig mat och avstår dyra råvaror i väntan på extrapris, men det betyder inte att jag äter sämre.

På andra områden, som transport, prutar jag desto friskare med bekvämligheten. Kan jag dra in på en resa genom framförhållning gör jag det. Dessutom använder jag promenader och löpning som transportmedel. Jag behöver motionen och ben är till för att använda.


Nu menar jag inte att rätt väg är att kopiera mitt sätt och att allt annat är fel sätt, men om man underkänner mig som extremist tar man på sig bevisbördan. Sen är jag inte dummare än att jag förstår att oviljan att förstå mig är ett sätt att slippa bry sig. Är man inte förändringsbenägen är det lättast att såga alla alternativ. ”För dig funkar det”, men själva har de tusen och åter tusen skäl att fortsätta att gräva ner sig i sin grop av osjälvständighet.

Jaja, då får de väl göra det då. Jag varken kan eller vill förändra andras liv, jag har nog med mitt eget.

torsdag 17 januari 2019

Hjälpa vänner

I flera trådar har det diskuterats hur vi som ”funnit ljuset” och hittat till sparandet kan hjälpa vänner och andra som inte gjort det. Det är lätt att bli lite missionerande när man tycker sig ha hittat något riktigt bra, och det är lätt att bli beklämd när man ser andra som skulle behöva samma insikter.

Om en jobbarkompis eller släkting alltid får månad kvar i slutet av lönen och man ser vad det beror på, vad gör man? Kan man kritisera personens beteende utan att denne blir förbannad och slår bakut? Generellt skulle jag svara nej, även om mitt bloggande ibland kan tyda på att jag tror att det går.


Jag ska försöka nyansera mig lite. Ett och annat tips kan man såklart ge, men jag tror att man måste vara väldigt försiktig. Det är en sak att berätta vad man själv sparar/tjänar pengar på, en annan att ifrågasätta andras val ifråga om jobb, bil, bostad eller andra kostnader. Så kanske ska man nöja sig med att t ex berätta hur mycket man sparat på att ta med matlådor till jobbet. Blir svaret ”Jaha” är samtalet slut.

Några gånger har jag ändå försökt, med blandat resultat. Jag tror att jag berättat om när jag hjälpte en kompis som hade oöppnade brev från inkasso och Kronofogden och inte visste var han skulle börja. Den gången funkade det. Han tog till sig mina råd och lärde sig hur han skulle göra för att slippa hamna i samma sits igen.

Andra gånger har det inte alls funkat. Ett par gånger har jag gått igenom andras fondval och gett förslag på vilka som borde avyttras, vilka som skulle kunna köpas, och varför. För att de velat ha råd och innerst inne känt att de där gamla fonderna inte längre är idealiska, om de någonsin var det. När jag frågat några månader senare har de valt att inte göra några ändringar. Så de sitter kvar med usla fond-i-fond-val eller räntefonder som kanske varit okej om de varit 50 år äldre.

Jag sparar i fonder...

Och då får det vara så. Man kan leda en kamel till vatten, men inte tvinga den att dricka. Trots att det tar mycket längre tid och är frustrerande är det oftast bäst att bara agera rätt för egen del. Vill någon inspireras är det fint, men initiativet måste kommer från den som vill förändras.

Jag tror att det får bli en slags del 2 på detta i morgon.

onsdag 16 januari 2019

Curlingrekord?

Jag har sett väldigt lite av Dr Phil och ingenting på flera år, men när ett klipp började gå runt i sociala medier kunde jag inte låta bli att titta. Fascinerat. Lite som att man tittar när man kör förbi en trafikolycka.


Dr Phils uppgift är, som jag förstått det, att berätta det uppenbara för människor, ungefär som Judge Judy som jag heller inte sett tillräckligt för att ha åsikter om. Men nu ska jag ha det om doktorn, helt baserat på några korta klipp.

Här har vi en sextonåring som förväntar sig att få en bil värd ett par miljoner från sina föräldrar, helt utan motprestation, och 2500 USD i månaden, också det utan motprestation. Hon tycker inte bara att det vore önskvärt, hon ser det som rättvist, och när Phil antyder att det är dags att skaffa ett jobb för att tjäna egna pengar bryter hon ihop. Bara chansen att få sin vilja igenom är nog för att framställa sig som en idiot inför miljontals tittare.


Vid 16 har man såklart ett eget ansvar, men är man uppväxt i total avsaknad av koppling mellan sådd och skörd finns det en gräns för hur mycket man kan påverka sin egen situation. Hur har föräldrarna lyckats skapa den typen av monster? I hennes ålder hade jag en bättre begagnad (mer ”begagnad” än ”bättre”) Zündapp-moppe jag hade fått spara ihop till själv. Jag är glad för det.

Jag tror att människor kan ändra sig och utvecklas, men i det här fallet tvivlar jag trots att dottern har hela livet på sig. Hon förstår verkligen inte det orimliga i 22000 kr i fickpengar, och då tror jag det bästa hon kan hoppas på är att hitta en ny försörjare som så småningom kan ta över föräldrarnas roll. Vuxen blir hon nog aldrig, men jag hoppas att jag har fel.

tisdag 15 januari 2019

”Vem ska bygga vägar?”

Libertarianer som förordar en liten stat eller ingen alls får ständigt frågan ”Vem ska i så fall bygga vägar?”. Ja, tydligen finns det människor som tror att nationalstater funnits längre än det funnits vägar, för annars måste de väl begripa att en skattefinansierad stat inte är en förutsättning för att vägar ska byggas?


Nu är jag varken libertarian eller politiker, men jag kom att tänka på detta när jag såg en notis om ett skidspår i Östersund. När politikerna tyckte att det kostade för mycket att preparera skidspåren i Torvalla gjorde två privatpersoner det. Kommunen säger att proceduren tar sju timmar. För Jonathan och hans kompis tar det 35 minuter.

Så vad händer då? Politiker från alla färger gör en helomvändning. Nu ska de börja hitta nya metoder (som inte tar tolv gånger längre tid än Jonathans?). På sina hemsidor och i sociala medier tävlar nu partierna om vem som var först med att pudla.

Det vettiga sättet vore naturligtvis att fråga Jonathan vad han ska ha för att fortsätta att göra jobbet snabbt och smidigt istället för en kommun som uppenbarligen varken vill eller kan. Jag gissar att det skulle kosta en bråkdel. Självklart bryter det mot någon lag om upphandling. Men så gå ut i media och berätta vad det kostar, så kan ju andra intressenter lägga ett bud för nästa vinter.


Jag motsätter mig inte en stat och kan tycka att det finns fördelar med att medborgarna betalar en slant för att täcka gemensamma kostnader. Men jag är inte socialist, det finns tillfällen då privata initiativ är att föredra. Av en mängd olika skäl, inte bara ekonomiska.

Att Östersunds kommun nu gör helt om och säger sig vilja preparera skidspår för glatta livet beror naturligtvis på att de inser att Jonathan hade kunnat sätta upp en lapp i den lokala Konsumbutiken och bett dem som vill ha spår att swisha en slant. Det hade blivit bättre, billigare och gått snabbare (närmare bestämt 35 minuter istället för sju timmar), och så kan vi ju inte ha det.

måndag 14 januari 2019

Tillåtet betyder inte smart

Jag hittade en artikel i Privata Affärer som fångade mitt intresse.

Det visar sig alltså att lagkravet på amortering påverkar köpbeteendet för mer än hälften av bostadsköparna. Man ska kanske inte ta den här typen av undersökningar på alltför stort allvar. Det framgår inte hur många som var med i enkäten eller exakt hur frågorna löd. Dessutom är det ingen som behöver stå till svars för vad de säger.


Men det är ändå höga siffror, så vi kan ju leka med tanken på att det stämmer att väldigt många bostadskunder påverkas av det lagstadgade amorteringskravet. Är inte det väldigt märkligt? Att räntehöjningar gör köparna tveksamma köper jag. Ingen kan räkna med långsiktig minusränta, men höjningar gör det mer konkret och ger den potentielle låntagaren lägre köpkraft.

Amorteringskravet gör däremot inte köpet en enda krona dyrare. Det handlar bara om att betala den skuld man har. Om det ger köparna kalla fötter undrar man ju om de aldrig har tänkt betala för bostaden. Eller funderar de inte ens på det? Kanske är de samma människor som glatt ”köper” en telefon för 399 kr i månaden under överskådlig tid.

Som hittat!

Jag vill gå ännu längre. Den som tycker att det är ett problem att amortera två procent av ett lån bör låta bli att ta det. Oavsett vad lagen säger – idag och imorgon.

söndag 13 januari 2019

Prehabba ekonomin

Jag ägnar mig åt långdistanslöpning, en ganska monoton träningsform. Huvudet vill alltid mer än kroppen och jag är världssämst på att träna bålstyrka, hälsenor och andra kroppsdelar som kan ta stryk av löpning. Så då skadar jag mig och måste ägna mig åt rehabövningar i väntan på att jag ska kunna springa på som vanligt igen, ända till nästa skada.


Om jag istället ägnade mig åt övningar för att förebygga skador, prehab istället för rehab, skulle det ta mindre tid i anspråk, vara roligare och träningen skulle bli mer effektiv. Jag tränar ju för att må bra, inte för att bryta sönder kroppen.

Det slår mig att samma metod gäller inom privatekonomi. Den som lever på kredit får lägga mer energi för mindre utkomst än den som lever på räntor från sparkapital. Någon gjorde en jämförelse jag gillar, att leva på kredit är som att ro motströms. Varje årtag ger lite mindre energi tillbaka än du lagt in, jämfört med medströmsroddaren som får högre fart med mindre kraft. I bästa fall kan han sitta still i båten och bara reglera riktningen medan strömmen får farkosten att flyta fram.


Det gäller förresten inte bara sparande. Allt med ekonomi går bättre med framförhållning. Deklarations- och bokföringstider nu. Gör man klart så mycket som möjligt innan årsskiftet får man koll på om det är några pengar eller värdepapper som bör flyttas på rätt sida nyåret. Vänta med allt till kvällen innan deadline i maj och du kan få betala ränta på skatteunderskottet.

Om du ringer rörmokaren och ber honom byta en packning när han ändå har vägarna förbi, ”någon gång de närmaste månaderna”, så kommer det bli billigare än om du ringer kl 3 på natten och ber honom komma nu eftersom det är blött på golvet. Ska vi fortsätta med VVS-liknelserna är det bättre att rensa avloppet innan det är tvärstopp.

Alltså: Rensa avloppet och deklarera i tid! Nu ska jag gå och rehabba min höft :-(.

lördag 12 januari 2019

Sparombudsman

Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle.

Så står det här uppe som presentation av bloggen och jag har funderat över det där. Varför finns det ingen sparombudsman? Någon som uppmuntrar och hjälper folk att spara istället för att slösa, som ju är det nya normaltillståndet. Jag är inte ute efter ett jobb, jag tänker bara högt.


Faktum är att ordet sparombudsman knappt finns. De flesta internetlänkarna leder till mig. En ledde till Claes Hemberg, då sparekonom på Avanza:
Jag frågade våra sparare vad de ville kalla mitt jobb. De svarade sparekonom. Sparombudsman fanns också upp till diskussion. Men spararna fick bestämma och sparekonom blev det.
Bra val, en bank ska inte ha ombudsmän, sådana ska vara kopplade till ett samhälle eller möjligen en ideell förening. Därmed inte sagt att det inte finns sparekonomer som hade funkat i den rollen. Möjligen Hemberg, eller varför inte Günther Mårder som statlig sparombudsman? Fast det bygger ju på att staten skulle se ett egenvärde i sparsamma medborgare och det tror jag inte att Sverige gör.


Sparombudsmän verkar inte heller finnas i andra länder. Ombudsman är ju annars ett ord som av någon märklig lånats ut till engelskan, så det skulle kunna finnas. I Nya Zeeland har det funnits en ”insurance & savings ombudsman”, men det verkade ha varit mer av en konsumentombudsman för försäkringsbranschen.

Kanske kunde någon rik sparivrare, en framtida Aktiestinsen, donera några miljoner till en oberoende stiftelse som får inrätta en Sparombudsman på riktigt, inte en förvirrad bloggare som vädrar sina spartips. Och – om jag inte varit tydlig nog – jag vill inte ha det jobbet.

fredag 11 januari 2019

Fram för mer barnarbete!

Har inte barnarbete fått väldigt dålig klang? Nu menar jag inte femåringar fastkedjade vid symaskiner eller barnkolonier som rensar asbest. Jag pratar om barn som är vuxna om några år och då förväntas jobba åtta timmar om dagen. Fasa in dem!


Från tretton års ålder får svenska barn jobba. Inte riktigt heltid, men nästan. Det tycker jag är chans man ska försöka ta. Sommarjobbar man som trettonåring får man ett hum om ett visst arbete, men också själva konceptet lönearbete, med pendling, matlåda/lunchrestaurang, arbetskamrater osv.

Men börja tidigare! Bara för att barnarbete är förbjudet är det ingen lag som säger att barn måste servas och daltas med. Eget ansvar kan introduceras så fort barn kan prata. Att städa sitt rum och ta ansvar för personlig hygien krävs såklart långt innan tretton. Inte ens jag försökte komma undan genom att hänvisa till Genèvekonventionen eller något annat dumt.


Rätt tidigt kan man koppla krav till veckopengen, men också ge barn möjlighet att dryga ut inkomsten genom att diska/städa/påta. Det är inte kriminellt barnarbete, det är barnuppfostran, något som inte alls är förbjudet även om det ibland uppmärksammas exempel som tyder på det.

torsdag 10 januari 2019

Varför tjänar Tesla inga pengar?

Den som är helt ointresserad av ekonomi tror nog att elbilsföretaget Tesla är världens mest framgångsrika bilföretag. Kanske världens rikaste företag alla kategorier. Och så är det ju inte. De visar nästan alltid röda siffror och det är inga små förluster utan kvartalsrapporter på typ 700 miljoner dollar back.


Tesla har i stort sett aldrig gått med vinst ens under ett kvartal. De gjorde det under Q3:an 2018, men för det mesta har det varit brakförlust. Sedan 2010 är den totala förlusten drygt 60 miljarder! Tesla är med andra ord företagens Venezuela.

Det här väcker några frågor hos mig. Hur stora förluster kan en ”succé” ha och ändå kallas succé? Om ett företag inte går med vinst när deras produkter är glödheta i hela världen, som elbilar nu, hur ska de någonsin kunna vända trenden?


Det finns liknande exempel. Varenda människa (ja, inte jag såklart) använder Spotify dagligen. Artisterna är skitsura för att de inte får mer än tramspengar, så då måste det väl gå jättebra för företaget? Nej, det är miljardförluster även där.

Om jag hade drivit ett företag som alla ville vara kund i, men som ändå inte tjänade pengar skulle jag nog ge upp och leta upp en ny affärsidé. Men visst, massiv reklam kan också funka.

onsdag 9 januari 2019

Arbetseffektivitet

Vad som räknas eller inte räknas som arbete har jag varit inne på tidigare, och fortfarande inte löst. Är jobb sådant man tjänar pengar på har jag ägnat en del av min fritid i jul och nyår åt bokföring, och jobbat lite med att spela nätpoker. Ni hör ju själva hur dumt det låter.

Det var mycket lättare att räkna arbetstid som anställd. Då jobbade man från att man kom till arbetsplatsen tills att man åkte hem igen. I praktiken är det såklart inte så enkelt, men det är svårt att räkna på. Tidsstudiemän funkar för löpande band, men inte på ett kontor. Även SCB konstaterar att arbetad tid är en ”svårdefinierad variabel”.


De undersökningar som görs innehåller därför mest självrapporterad data. Den här t ex, där 58 procent av svenskarna uppgett att de är effektiva hela dagen, vilket är långt mer än tyskar och britter. Det kan såklart lika gärna betyda att svenskarna ljuger mer eller tror sig vara mer effektiva än de är.

Var tjugonde person uppger ”att de bara anser sig vara produktiva under halva arbetsdagen och sedan ägnar sig åt saker som inte har någon som helst anknytning till deras jobb”. Jag tror att den verkliga andelen som gör privata grejer på jobbet är högre än så, men de flesta lägger nog inte halva arbetsdagen på privat surfande, kaffe och trams.


Problemen som resulterar i att folk slöar bort arbetstid är säkert många.

Hämnd

Många trivs dåligt på sina jobb och skyller det på arbetsgivaren, men istället för att skaffa ett nytt jobb blir de kvar och manifesterar sitt missnöje genom att slösa på sin arbetstid. Det låter stört, men är nog ofta undermedvetet.

Grupptryck

På arbetsplatser med dålig ledning och dålig arbetsmoral får de som vill göra sitt jobb höra att de är inställsamma ögontjänare. Jag fattar inte hur man tänker, men det är mycket som inte jag fattar.

Stela villkor

Jag har haft flera jobb där jag börjat kl 7. Min hjärna funkar inte den tiden på dygnet, även om jag sovit i tolv timmar. Till viss del kunde jag skjuta fram intellektuellt krävande arbetsuppgifter ett par timmar, men ringde telefonen 7.02 kunde jag ju inte svara att jag pga biologiska orsaker inte kunde svara på frågor mitt i jävla natten.


Vidare funkar längre arbetspass bättre för mig. Alla arbetsdagar har en viss startsträcka, så jag skulle bli klart effektivare i en 4x10h-arbetsvecka än någonsin i en 5x8h-vecka.

Som tur är drabbas jag varken av trista arbetstider eller puckade arbetskamrater. Känner jag för att jobba gör jag det, oavsett om det är måndag eller söndag och om klockan är 07 (händer aldrig), 15 eller 01.30. Det uppskattas även av min arbetsgivare, alltså av mig.

tisdag 8 januari 2019

Mänsklig rättighet att vara poet?

Jag har hållit mig undan allt tjafs i Svenska Akademien. Jag vet inte ens vad de gör förutom att en gång om året (fram tills nyligen) utse en nobelpristagare i litteratur. Ibland har jag hört talas om pristagarna, som Dario Fo och Tomas Tranströmer. Eller för den delen Bob Dylan, men jag har inte läst hans böcker (vilket till stor del beror på att han inte skrivit dem).


Men igår erbjöd Katarina Frostenson, en av de fjoderton (eller hur många de är nu), att lämna sin plats. Tydligen tycker hon inte själv att hon gjort ett så bra jobb, för hon anser att det borde vara värt ”generös kompensation” att bli av med henne. Exakt hur stor framgår inte, men hon vill ha så mycket ”att hon kan försörja sig och fortsätta arbeta som lyriker”.

Det här väcker några frågor:

1. ”Fortsätta arbeta som lyriker”, är det någon som försöker tysta henne? Akademijobbet gav ingen lön, så är hon inte helt korrupt har ju inget ändrats. Så jobba på du bara! Verkar ha gått helt okej.



2. Men hon menar antagligen att hon är så dålig lyriker att hon inte kan försörja sig på det utan bidrag. Ingen skam i det, jag vet många som inte riktigt kan eller har kunnat klara räkningarna på sitt ”kall”. Det kan t ex gälla artister och skådespelare som i och för sig tjänar pengar på verksamheten, men inte tillräckligt. Det har de löst genom att jobba vid sidan av med något de inte brinner för. När jag hade startat eget som komiker tog jag ibland tillfälliga jobb de första åren. Det var intressant, gav extra trygghet och en del materialuppslag. Det skulle Frostenson också kunna göra om det inte vore för punkt 3:

3. Hon fyller 66 år om två månader och har bevisligen ett sparat kapital, så varför be om allmosor?

4. Vad är det som får alla dessa institutionaliserade gubbar och kärringar att tro att det är en mänsklig rättighet att bli försörjd av staten när det de producerar saknar tillräcklig marknad? Har inte Frostenson genom åren stött ihop med mängder av författare och konstnärer som tvingats kämpa för att kunna utöva sin konst? Vad är det som får henne att tro att hon är så förbannad mycket bättre människa än dem att hon inte ska behöva ta ansvar?

"Arga leken börjar... nu!"

Jag vet inte om det här så småningom kommer att hamna i domstol, men min dom är klar.

måndag 7 januari 2019

Vändning under 2019?

Först skulle det bli ett tomterally på börsen i december. När det uteblev började det genast spekuleras i uppgångar under 2019. Goda chanser till vändning skriver Placera i en text där man samtidigt berättar att man sänker risknivån i den egna portföljen. Inte blir bilden mindre splittrad av att länken heter ”sanker-risken-men-chans-till-snabb-vandning-2019” som antyder att den ursprungliga rubriken inte bara lockade med vändning utan en snabb sådan.

I en artikel i Realtid spekulerar tre ekonomer vars försörjning bygger på att folk gillar aktier om uppgångar under 2019. Längst går BNP Paribas vd som tror på uppgång mellan 5 och 10 procent – en formulering som också platsar i rubriken. Handelsbankens kundtidning vill inte vara sämre utan lovade guld och gröna skogar redan i början av december:


Jag har läst dessa texter och många fler med samma budskap och det märkliga är att ingen av dem backar upp förhoppningarna med fakta eller statistik. Istället varnas för handelstullar, Brexit och räntehöjningar som snarare pekar på fortsatt oro på världens börser.

När jag och andra dysterkvistar spekulerar om börsras får vi – kanske med viss rätt – höra att vi snackar om saker vi inte vet något om. Ja, ingen kan ju veta hur framtiden ser ut. Möjligen något TV4-medium, men ingen annan. Jag börjar bli bra trött på dessa sparekonomer och bankchefer som fortsätta trumma ut budskapet att bara vi betalar dem mer courtage löser sig allt.

söndag 6 januari 2019

Säng, säng, säng...

Ett inlägg i förra veckan landade i kommentarsfältet i en diskussion om sängar, vilket var lite otippat eftersom inlägget inte var i närheten av att handla om det. Sånt är bara kul, men jag kände att sängar kanske kräver ett eget inlägg.

Jag försöker undvika sängannonser precis som all annan reklam, men särskilt fiffiga har jag inte upplevt dem. Oftast är det en tjej (sover inte killar lika mycket?) som ligger i den och ser lycklig ut, och så berättar man hur många timmar en människa sover, per år eller under ett helt liv. Budskapet är att sängen av den anledningen är värd att lägga jättemycket pengar på.

Jag tänker tvärtom. Så länge man sover kvittar det väl hur sängen känns eller ser ut? Eller vaknar man oftare kallsvettig mitt i natten om sängen inte är rutig? Det kan verka så på priset. En kvarts letande på nätet visar att den här sängen i storleken 140x200 kostar 236900 kr.


Man kan också välja att delbetala och kommer då undan med 7413 kr i månaden under ett halvt liv. Ett annat alternativ är att köpa den här sängen i samma storlek för engångsbeloppet 3390 kr.


Exakt vad det är som gör den övre sängen värd 70 gånger mer pengar är oklart för mig. Går man strikt på utseende hade jag valt den nedre.

När jag ska sova brukar jag ramla ner i sängen i framstupa sidoläge och dra täcket över huvudet. Hur sängen ser ut struntar jag i. Jag tittar inte på den vare sig när jag sover eller är vaken. Dagtid är jag aldrig i sovrummet, men jag ska göra ett undantag bara för att visa upp min misär för läsekretsen.


Den här sängen har jag ärvt av en avlägsen släkting som flyttade in på hemmet (nu har hon för övrigt ”flyttat vidare”). Det är en Dux. Inte snygg, men väldigt bekväm. Ganska hård, tror jag, för mjuka sängar kan ge mig ryggproblem. Det enda jag gjort med den är att jag klädde om den i ett nytt tyg och bytte bäddmadrass. Skulle gissa att den totalt kostat mig 400 kr inklusive bensinen som gick åt när jag körde hem den.

Den gör jobbet - jag sover i den. Hade den kostat en kvarts miljon är jag däremot ganska säker på att jag faktiskt hade vaknat kallsvettig.

lördag 5 januari 2019

Lafferkurvan vs Slackerkurvan

Det är ett väldigt tjat om Lafferkurvan just nu. Antar att det är naturligt i samband med politiska budgetar. Här kommer kortversionen för den som inte har koll och inte orkar lyssna igenom podden Kapitalets utmärkta genomgång:

Arthur Laffer släppte sin kurva för att demonstrera sambandet mellan skattekvot och total skatt. På en och annan vänsterdebattör låter det ibland som att om man höjer inkomstskatten med en procent kommer statens intäkt av densamma öka lika mycket. Men då glömmer man att skattesatsen kan påverka människors vilja att arbete. För att hårdra det – höjs skatten till 100 % kommer ingen tjäna pengar, åtminstone inte vitt.


Men inkomst är ju inte allt. Pengar på kontot påverkar rimligtvis också. Åtminstone var det så för mig. I början av nittiotalet tog jag ut all övertid i pengar. Ett tag hade jag ett schema med lediga veckor och genom att byta dessa fick jag långa sammanhängande ledigheter utan att ta ut semester, så då kunde semesterdagarna lösas in i pengar samtidigt som jag fick ordentligt med övertid när jag själv jobbade på schemalagt lediga dagar.

I takt med att ekonomin förbättrades ställde jag mig frågan vad min flaskhals var, tid eller pengar. Tid såklart! Det är ju den enda tillgång man inte kan skaffa hur mycket som helst av. Så då började jag spara mina övertidstimmar. Förutom att det gav mig ledig tid var det två vinster till:

1. När lönen höjdes ökade värdet på mina sparade timmar.
2. Chefernas panik när de insåg att jag hade väääldigt mycket ledighet att ta ut.

Som motvikt till Lafferkurvan vill jag därför lansera Slackerkurvan.


Som ni ser menar Slackerteorin att när det finns tillräckligt med pengar på kontot (och chefen drygat sig för mycket och för länge) kommer den anställde snarast jobba sig nedåt i arbetstid och inkomst tills dess att KPI (klåfingriga politikers intäkt) går ner till noll. Det är självklart möjligt att både min och Laffers teori kan samexistera eftersom människor är olika, men den som grymtar om att Lafferkurvan inte fungerar kan hitta sin förklaring här.

Så, nu kan ni skicka Nobelpriset i ekonomi. Jag är tveksam till om jag åker in och skakar tass med knugen, men han kan ju komma hit om han har lust.

fredag 4 januari 2019

Självhushållning i lägenhet

Självhushållning på landet är en sak, men även i en stadsvilla eller radhus kan man ju odla en del bara man har en liten jordplätt. Själv har jag odlat chili och lite kryddor, typ basilika och citronmeliss i kruka. Även tomater går ju att odla i kruka. På balkongen har jag en ”tunna” där jag odlat squash och rabarber.


Möjligen skulle jag kunna driva upp en bärbuske, typ vinbär, men ungefär där tänker jag att gränsen går om jag inte ska bryta upp parketten, men tittar man runt på nätet finns det en massa kreativitet. Här är förslag om krukor i hyllor längs väggarna och höns på innergården.

Det finns flera böcker om stadsodling, filmer och festivaler, eller varför inte en film om en stadsodlingsfestival:


Men självklart finns det också människor som drar det hela för långt, som denna forumtrådskapare som funderar över såväl odling av grönsaker som fiskodling i tank och dvärghöns på balkongen, men också insekter som syrsor och gräshoppor.
Nackdelen är väl att de börjar spela när de är könsmogna, jag tycker att det är lite mysigt ljud. Men vad tycker grannarna?

Vore jag hyresvärd skulle jag nog inte hoppa jämfota av glädje över en hyresgäst som börjar föda upp insekter eller gnagare, men jag måste ändå erkänna att jag gillar idén. Framförallt gillar jag när människor tänker utanför boxen helt gränslöst.

torsdag 3 januari 2019

Dela allt åt alla! Och ”gilla”!!!

Nu ska jag försöka låta bli att pissa på hela Blogg-, Podd- och Twittersverige, men den senaste veckan har jag sett hundra listor av folks 2018 och mål för 2019. Så här ska vi träna och så här mycket pengar sparade jag i ”Framtidsportföljen” eller på ”Buffertkontot”.

När man trodde eländet var över lanserade Avanza en funktion för hur man ska kunna delge sina börsresultat till fan och hans moster, och vips så rasslade det på sociala medier i tre dagar till.


Jag har inget emot vare sig resultat eller mål, även om jag själv avskrivit dem som meningslösa, men var är allmänintresset? ”Intresseklubben antecknar”, var ett uttryck i min barndom, långt innan folk fotograferade sin lunch för Instagramföljarna. ”Intressesmurfarna hoppar av glädje” var en uppdaterad variant med samma innebörd.

Vad man säger idag vet jag inte. Antagligen ingenting eftersom det ses som fullkomligt naturligt att lägga ut sin garderob, portfölj, målbild och kurvor för vikt, ISK, puls och kilometertider till allmän beskådan.

Själv började jag lägga ut månadssummeringar på bloggen, men insåg snabbt att jag inte ens själv var särskilt intresserad, för att inte tala om hur ointresserad jag var av att veta hur någon annan investerare klarat sig jämfört med index eller hur mycket pengar de har på banken. Jag kan inte vara unik! Det bara måste finnas fler som gäspar ikapp när andra försöker intressera dem med sina sparmål och resultat.


Självklart skriver jag också om saker som inte intresserar särskilt många. Jag försöker naturligtvis värdera texten och märker jag att det här drar iväg åt ett navelskådande perspektiv når den aldrig bloggen, men ibland har jag såklart fel och borde sågat ännu ett inlägg. I andra fall kan det intressera några, men inte andra. Jag försöker avslöja mig redan i rubriken, men det kan också misslyckas. Visst borde jag på samma sätt kunna undvika andras summeringar, men den senaste veckan vore enda chansen att stänga av internet.

Så, nu är det sagt. Under 2019 ska jag försöka läsa ännu färre Personliga Nyheter. Givetvis följer jag upp det med regelbundna stapeldiagram, här och på Facebook, Insta, Snapchat, MySpace, Pinterest, Lunarstorm, Facespace och Shouter ;-).

onsdag 2 januari 2019

Nyårslöfte

Jag är inte mycket för nyårslöften. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Jag kan inte ens komma ihåg senaste gången jag avgav ett nyårslöfte, men nu tänkte jag göra det.

Varje gång jag handlar i en butik tänker jag att man borde använda kontanter. Jag gillar kontanter, men framförallt ogillar jag idén om ”det kontantlösa samhället” eftersom det vore ett kontrollsamhälle utan like, där staten och bankerna skulle få väldigt mycket makt över medborgarna. De skulle veta vad vi handlar, när vi handlar, var vi är och ha alla möjligheter i världen att styra och sabotera våra liv. Har vi inte fått nog av stora företag som vill bestämma över oss?


Så går mina tankar när jag än en gång trycker in mitt kort i kortläsaren, men om jag inte föregår med gott exempel kan jag knappast gnälla. Jag kan inte kräva att affärsidkare ska ta emot mynt och sedlar om jag inte använder dem själv, vilket jag nästan aldrig gör.

Nu är det slut på det. Under 2019 tänker jag i möjligaste mån handla med riktiga pengar. Ja, det tar några extra sekunder per kund i kassan, men om alternativet är att inte kunna göra en enda transaktion utan att den registreras för tid och evighet är det ett billigt pris att betala.


I det här läget tänker jag inte bojkotta affärer som nekar mig att handla cash, men jag kommer att hålla fram mina sedlar och sucka tungt om kassörskan vägrar detta betalningssätt. Kanske kommer jag att hytta lite med näven också, men inte heller det är hugget i sten.

tisdag 1 januari 2019

Bekvämlighet är av ondo

Människan är av naturen lat. Troligen behövde det vara så en gång i tiden, när all energi gick åt till sånt som måste göras. Varken jägar- och samlarfolk eller järnåldersbönder kunde ägna kvällarna åt att lära sig ryska eller att spela basfiol för då hade de inte orkat fixa mat på bordet på dagarna. Men evolutionen har inte hängt med. Vi har fritid och resurser att fylla den, så då gäller det att inte lägga sig framför tv:n med en påse ostbågar. Åtminstone inte alltid.


Det främsta beviset för vår bekvämlighet är nog ändå vår ovilja till förändring. Vi gör som vi alltid har gjort, våra föräldrar, mor- och farföräldrar dessförinnan. Folk är kvar på jobb där de vantrivs tills de får förslitningsskador, men inte ens då vill de byta karriär utan arbetstränar för att komma tillbaka till exakt där de var innan.

Ett ännu värre exempel: En del kvinnor misshandlade av sina män fortsätter hellre utsättas än att bryta upp. Förresten behöver det inte vara våld inblandat, massor av människor stannar i förhållanden de inte trivs i för att det är lättare än att börja om. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.


Tacka tusan då för att man behåller sina lån, abonnemang och andra utgifter. Det är ju en liten kostnad att betala för att ha det som man alltid har haft det (och därmed garantera sig själv att aldrig komma framåt).

Nu är det 2019 och jag utmanar mig själv och alla andra att ifrågasätta rutiner och utgifter, både de som skaver och de som inte gör det. Det skulle kunna leda till ett gott nytt år!

När mina grannar upptäcker att de har pengar kvar vid årsskiftet eldar de bokstavligt talat upp dem! Det är... sen gammalt.