När höjs reavinstskatten?

Det positiva med valår brukar vara att politikerna tar det lugnt med att föreslå skattehöjningar i samband med att de ska be folket om deras stöd och förtroende, men efter att pensionsåldern höjts, precis som beskattningen av ISK och kapitalförsäkring har finansministern fastslagit att några skattesänkningar inte är i antågande.

Det var kanske ingen som trodde det heller, men när uttalandet kommer ett halvår innan valet ser jag det snarast som en försynt flaggning för fler höjningar. ISK/KF-skatten är tack vare det låga ränteläget fortfarande fördelaktigt, men så fort räntan stiger kommer de “gamla” aktiedepåerna bli mindre ogynnsamma för långsiktiga innehav i jämförelse. Har man planer på att höja kapitalvinstskatten från nuvarande 30 procent vore det därför smart att passa på nu när merparten av de aktiva spararna ändå inte drabbas.

Däremot är jag inte så säker på att man innan valet skulle våga föreslå en höjning av skatten på bostadsförsäljningar, men det är ju faktiskt ingenting som säger att beskattningen av dessa tillgångar ska fortsätta att hänga ihop, och redan idag är det lägre skatt på bostadsförsäljning än på aktier i depå.

Annars finns det alltid andra vägar. Mitt gamla tips att arvsskatt/gåvoskatt återinförs känns inte ett dugg överspelat. Uttrycket “kreativ skatteplanering” gäller tyvärr inte bara när privatpersoner vill försöka få behålla lite mer av sina surt förvärvade slantar, utan i lika hög grad när lagstiftarna planerar nya sätt att ta ännu mer av kakan.

Den hundrade miljonen

Jag fattar dem som aldrig försöker få ihop sin första miljon, för att de tycker att livet har roligare utmaningar. Denna grupp ska inte förväxlas med den majoritet av Sveriges befolkning som överhuvudtaget inte reflekterar över att de själva har makt över sin egen ekonomi. Jag pratar om dem som har tänkt igenom saken och kommit fram till att pengar inte är allt, att man ändå inte kan äta sig mer än rätt osv. Helt okej.

Jag fattar också den som har tio miljoner och som börjar jobba på den elfte. Jag skulle inte orka motivera mig själv att göra det, men tio miljoner är inte galet stora pengar. Ett stort hus i centralt läge kostar mer än så, t o m en stor lägenhet i Stockholm. Många menar att man behöver mycket mer pengar än så för att kunna kalla sig ekonomiskt oberoende. Jag håller inte med, men det beror på vilket liv man vill leva.

Låt oss gå upp ett pinnhål. Vad är poängen för den som har hundra miljoner att fortsätta med den hundraförsta? Låt oss säga att du driver ett företagsimperium och tycker att det är det roligaste som finns. Givetvis ska du då inte sluta bara för att din förmögenhet blivit niosiffrig.

Men hur vanligt är det? Jag tycker att det verkar som att många människor lägger väldigt mycket tid på att samla pengar de aldrig kommer att ha någon nytta av, trots att de skulle bli lyckligare av att göra annat. Jag hoppas att jag inte blir en sådan. Inte helt säker på att jag lyckas.

Investera som kändisar

Att ta rygg på analytiker på börsen ifrågasätts, till viss del med rätta. Det är lätt att tänka att det är en god idé att följa råd från dem som sitter och räknar på aktier hela dagarna till skillnad från oss glada (eller inte) amatörer. De har inte alltid rätt och man ska såklart göra sina egna bedömningar, men jag lyssnar ändå tusen gånger hellre på Simon Blecher eller Lars Frick än tar aktietips från kändisar utan synbara börskunskaper.

Ingen symboliserar kändisskapet som merit bättre än denna familj.

På Nordnet Live kunde man höra deckarförfattaren Camilla Läckberg, sångerskan Linnea Henriksson och inte minst (tvärtom faktiskt) Leif G W Persson snacka ekonomi. Jag har inte hört dem och tänker inte recensera. Läckberg läser jag ibland på Twitter och med tanke på hur mycket dumheter hon brukar få in på 140 tecken tänker jag inte ge henne chansen i flera minuter. Henriksson känner jag inte till alls och GW har jag hört till leda eftersom han seglat upp som den ledande ekonomiexperten på sistone.

Okej, jag kanske överdriver lite, men inte mycket. GW har mycket att säga om svensk polis och kriminalpolitik, ämnen han är riktigt insatt i. Och eftersom det är en klurig gubbe med mycket pengar kan jag tycka att det är intressant att höra honom snacka investeringar också, men han är ju överallt!

Men ibland slår han huvudet på spiken!

Det i särklass ointressantaste inslaget på förra årets Nordnet Live var en intervju med Björn Ulvaeus (trots att han gjort en av världens bästa låtar om privatekonomi) och i poddar har vi kunnat höra Morgan Alling och Thomas Di Leva prata pengar. Jag vill inte ge kändisarna munkavle, men var är expertisen? Är verkligen börsanalytiker och traders så förbannat tråkiga att ekonomijournalistiken måste förvandlas till ett enda stort Let's Dance där kändisar ska “bjuda på sig själva”?

”Har jag rätt...?” NEEEJJ!!!!

Flashback kan vara ganska underhållande om man inte går in där för ofta, men detta kan vara en av de sorgligaste existenser jag sett på länge.

Var börjar man? ”Tuff situation”?! 50000-100000 (slöfocken har inte ens orkat ringa och ta reda på summan) i obetalda skulder är såklart ingen drömsituation, men om alla med hundra papp i skulder ska få skuldsanering skulle resten få jobba 87 timmar per dag och betala 3000 procent i skatt.

”Vad kan jag göra i min sits?” Ringa fogden, lägga upp en betalningsplan, skaffa ett jobb, låna av familjen, sälja allt du äger... vore ett svar. Ett annat är tydligen att sätta sig på Flashback och klura på hur man ska slippa ta ansvar för sina handlingar.

”Kronofogdens betalningar är pga brott begått och anses som skadestånd, inkasso är pga ett par fakturor.”

Undrar vad som menas med ”anses som skadestånd”. Antingen är det skadestånd eller också något annat. Och så ”ett par fakturor”. Plötsligt flög det in ett par fakturor liksom? Nej, inkassokravet är inte pga fakturor utan pga att du köpte något du inte hade råd med eftersom du varken jobbar eller har några pengar. Längre ner i tråden kryper sanningen fram:

Så när man är 22 tjänar man så kasst på alla jobb att det inte är någon idé att söka ett, och skulle det mot alla odds ändå rulla in några pengar vill man ju inte ”bränna” dem på att betala av sina skulder. Om någon som läser detta känner en slöare människa, överväg att slå ihjäl fanskapet!

Den här människan (och då använder jag ordet generöst!) har alltså begått ett eller flera brott som gav målsäganden rätt till skadestånd, samt köpt minst två saker/tjänster utan att varken ha pengar eller inkomster. Jävla samhälle...

Hade han åtminstone känt sig felaktigt dömd och tyckt att fakturorna är orättvisa (exempelvis betalning för en tjänst han är missnöjd med) hade det funnits något slags case, men han skriver själv att brott begåtts och inte ett ord om att han har något att invända mot fakturorna (mer än att de råkade landa hos honom i egenskap av kund).

Jag har också varit ung och oansvarig, men aldrig någonsin i närheten av den här nivån. Och ja, just nu känner mig som Lasse Strömstedt i G-filmen.

Haschihippien Robban klippte sig senare i filmen, men i verkligheten blev han präst i Svenska kyrkan, så jag antar att han aldrig nappat på det där med moral.

Vad tjänar skidskyttar?

Eftersom jag saknar tv och inte ens kan se Kanal5 i efterhand på nätet har den här olympiaden varit slitsam. Ishockey och alpint struntar jag i, för att inte tala om alla moderna hittepåsporter som parallelllslalom för snöbrädor, men längdåkning och skidskytte är kul. Att bege sig hemifrån klockan sju på natten (galet att det finns folk som gör det året runt!) i jakt på en tv känns helt stört.

Jättekul att Sverige tar en massa medaljer i skidskytte, men med risk för att sabba stämningen... Hur stort är det egentligen? I princip är det ju bara en halv världsdel som håller på med sporten, en handfull länder i Norden och alperna. Att en del längdåkare pensionerar sig genom att hänga ett gevär på ryggen och därigenom kan hålla världsklass några år till styrker tesen att konkurrensen inte är mördande.

Vad tjänar då en skidskytt? Martin Fourcade tjänade 2,8 miljoner förra säsongen, men det var mer än dubbelt så mycket som tvåan på listan, Anton Shipulin. Bäste svensk var Fredrik Lindström med 215882 kr. Sedan tillkommer sponsorsavtal, men som Björn Ferry sa innan han la av, man måste vara topp 10 i världen för att tjäna pengar. “Är du inte det går du plus minus noll.” Hanna Öberg berättade häromdagen att hon inte ens har en sponsor utöver landslagets, och dessa ger inte många tusenlappar i månaden.

Ferry tjänade förresten 637252 kr i prispengar sin sista säsong, 2014, och då var han världens fjärde högst betalde och tjänade mer än längdstjärnorna Hellner och Kalla tillsammans. Jag har ändå en känsla av att det är vad han drar in i månaden på sina investeringar som “pensionär”. Den som inte hörde honom som gäst i Prata Pengar i höstas - gör det! För det där är en kille som är både om sig och kring sig.

“Som det är nu så läser många en utbildning parallellt som inte sällan leder till arbetslöshet i framtiden. Och så står man där, är 32 år och har inte tjänat en spänn och är arbetslös.”

Apropå inkomster...

Själva OS-medaljen är värd några tusen om man smälter ner den. Kanske det dubbla om man säljer den på Ebay, vilket några olympier i världshistorien faktiskt har gjort. Jag hoppas att Hanna Öberg och Sebastian Samuelsson kan dra in bra pengar på att tävla i skidskytte de närmaste tio åren även om det nog inte blir inkomster på golf- eller pokernivå.

Hemberg-skvaller

Sparekonomen Claes Hemberg har sagt upp sig efter tjugo år på Avanza. Först ett erkännande från mig: Jag gillar Hemberg! Jag håller absolut inte med honom om allt och tycker att han ibland uttalar sig kategoriskt om saker han vet rätt lite om. Men jag tycker att han ofta är en frisk fläkt i debatten och tror att han gjort mycket gott för Avanza.

Att han retar gallfeber på så många tycker jag är märkligt.Visst har han gått rätt hårt åt Fingerprint, som han sågade under hela uppgången. Samma sak med Bitcoin, men det vore väl snarast tjänstefel av en bankman att inte attackera kryptovalutor, även om jag också gärna hade sett mer balans.

Den senaste striden är cannabisinvesteringar där han tvärtom gick emot sin egen arbetsgivare. Befriande, tycker jag, att han följde sitt hjärta och vågade kritisera både de som handlar med dessa fonder och aktier, och de som tillhandahåller möjligheten, som Avanza.

Privat blev det stormvarning när han la råttgift i kattmat och retade upp den lokala katt-tanten (nej, inte hälften tant/hälften katt, ni fattar vad jag menar). Jag vet väldigt lite om vad som hände där, och tror att det gäller de flesta som öppet hånat Hemberg för tilltaget.

Men nu skiter vi i det, nu vill jag skvallra om varför han slutar på Avanza och vad han ska göra istället. Tyvärr vet jag ingenting. Är det femtioårskris (han fyller i maj), interna bråk på Avanza, har utmattningsdepressionen kommit in i andra andningen eller har han fått ett för bra erbjudande av någon annan? Det har ju inte vi med att göra, men visst blir man nyfiken!

Så låt oss skvallra, vad tror ni, vad vet ni och vad tror ni att ni vet?

”Du kan inte låna”

I diskussioner om ekonomisk frihet får alltid de som tänkt sluta jobba innan de har åldern inne för riktig pension höra att den som inte har ett jobb inte kan låna pengar. Det ligger mycket i det, jag vet många som haft svårt att låna trots ganska höga inkomster bara för att de driver eget företag och inte har garanterade inkomster. Själv har jag aldrig behövt låna pengar, men jag hade inte sett fram emot det bankmötet.

Handlar det om bolån får man väl se till att skaffa drömboendet innan man lämnar sin anställning, men om man ser problem att ta lån som ett hinder för oberoende, har man då inte missuppfattat konceptet ekonomiskt fri? Kan man vara ekonomiskt fri och samtidigt ha lån? Jag skulle svara ja på den frågan, men inte om man inte klarar sig utan det där lånet. Det där räknade redan Göran Persson ut.

Generellt tycker jag att det är tråkigt när personer med ambitioner att slå sig ur ekorrhjulet ”ställs till svars” och får påståenden kastade emot sig istället för lyckönskningar. Det känns som att det är två grupper som diskuterar ekonomisk frihet, å ena sidan de som nått målet eller kämpar för att nå dit, å andra sidan de som försöker slå hål på andras drömmar.

Jag förstår dem som inte lägger energi på att bli ekonomiskt fria, men inte varför de ändå vill diskutera ämnet. Det finns en massa saker som inte intresserar mig: ishockey, tyska komediserier, riesenschnauzers, Webergrillar... Samtliga med det gemensamt att jag inte pratar om dem eller bryr mig om ifall andra gör det. Men sånt där är olika.

Progressiva böter

2015 motionerade KD om progressiva fortkörningsböter. Meningen var att högre inkomst skulle ge högre böter så att svedan blir lika kännbar för hög- som för låginkomsttagare. Bra idé kanske, men vore det inte bättre om böterna stiger varje gång man åker dit?

Jag blir rätt provocerad när Leif “Loket” Olsson och Ingvar Oldsberg torskar dit för fortkörning för åttonde gången och skrattande poserar i en kvällstidning. Åker man dit så många gånger skiter man uppenbarligen i lagen och tycker att det är värt risken att åka dit.

Samma sak gäller rimligen Carola Häggqvist som fick en tidningsartikel efter sin 53:e (!) parkeringsbot. Korsningar, övergångsställen, refuger, lastzoner... Hon kör så när målet hon kan, ställer bilen där och tar kostnaden. Om en matbutik inte kan ta emot sina varor eller om ambulansen får ta en omväg kvittar väl så länge Carola hinner till frissan?

Att man ska kunna välja att köpa sig fri från att bry sig är ju inte tanken med böter. Därför föreslår jag att boten för samma brott ökas för varje gång. I dagens datakoordinerade samhälle måste det vara en baggis att administrera.

Får du betala 1500 kr första gången du kör 60 km/h på 50-väg borde det kosta 3000 kr nästa gång och 4500 kr när det händer igen, eller varför inte 6000 kr? Hade det kostat hundratusen att köra för fort tror jag vi skulle slippa Oldsbergs hånleende åtminstone den dagen.

Carolas lastzonsparkering skulle idag kosta 1200 kr i Stockholm. Den femte borde kosta 12000 kr, så kanske hon är tyst en stund. Tionde gången borde förresten körkortet ryka och inte komma tillbaka utan uppkörning. Förstår man inte enkla skyltar och trafikregler har man inte i trafiken att göra.

Även om jag främst är ute efter att slippa se kändisar skratta bort sina lagbrott skulle idén dessutom ge pengar till att rusta upp vägar, bygga ut kollektivtrafiken eller något annat som är viktigare än att Oldsberg ska ha råd att komplettera barskåpet med ännu en flaska Tjosan han hade mått bäst av att undvika.

Ring Poolia! Eller...?

Bemanningsföretaget Poolia visade nollresultat på sin rapport i fredags vilket börsen belönade genom att sänka aktien med 22 procent ner till en nivå vi inte sett sedan sommaren 2016. Hur är det möjligt, kan någon förklara det?!

Sedan bemanningsföretagen dök upp i början av 90-talet har ju fenomenet inhyrd personal bara växt. Inte minst i Sverige där det är nästan omöjligt att sparka personal medan inhyrda konsulter ofta kan plockas bort på studs. Särskilt om man anlitar ett stort företag som Poolia, som garanterat skulle skicka en ny gubbe om den första inte funkar.

Den anställde får högre lön och företaget kan snabbt anpassa personalstyrkan efter behov. Facket har såklart inte hoppat jämfota av glädje, men det drabbar ju ingen fattig. Det brukar framhållas att tryggheten minskar för den anställde och det kan stämma (men inte alltid). Trist för den som vill ha trygghet, desto bättre för oss som prioriterar frihet och tror oss få fler fördelar utan anställningstrygghet.

Men tillbaka till Poolia då. Det är väl det enda stora bemanningsföretaget på Stockholmsbörsen sedan Proffice köptes ut för två år sedan? Adecco tjänar miljarder på börsen i Zürich, Manpower detsamma i New York. Aktierna går jättebra.

Men i Sverige står alltså Poolia och stampar. Detta trots att alla verkar överens om att personalbemanning är hur stort som helst, förväntas bli ännu större och att Poolia gjorde en av de mest lyckade tv-reklamsatsningarna någonsin, som fortfarande citeras flitigt tjugo år senare. Märkligt!

Saker vi inte visste att vi inte behövde

Som snåljåp ställer jag mig alltid frågan “Behöver jag detta?” före inköp. För det mesta är svaret nej. Någon gång är det mer tveksamt, och jag är den förste att erkänna att jag ibland är för snål och låter bli att köpa saker som faktiskt skulle underlätta mitt liv.

Men det vanligaste är att jag inte ens funderar på saken utan istället undrar över hur någon annan kan komma till ett annat beslut. Häromveckan skrev jag om kryphjälmar, ett huvudskydd för barn som lär sig gå, och där föräldrarna inte vill riskera fallskador från två decimeters höjd.

Kryphjalmar känns som en typisk grej ingen enda människa behöver, men nu har jag hittat en ännu dummare grej, nämligen kuddhörnsutpetare.

Vad är det, kanske ni undrar. Det gjorde jag också. När två sökmotorer misslyckades med att ge mig svaret frågade jag personen som gav mig uttrycket. När man tvättat örngott och vänder dem ut och in finns risken att hörnen inte hänger med. Jag tänker mig att ett pekfinger skulle råda bot på problemet, men nu kan man alltså hämta sin kuddhörnsutpetare i trä inhandlad för 65 kr. Framställningskostnaden känns inte orimlig. Handgjord hemslöjd drar iväg och marknaden är knappast mogen för asiatisk massproduktion.

För detta är ju bara skit. Den som av någon märklig anledning skulle ha behov av den kan lika gärna använda en smörkniv i trä av den typ alla med barn som gått på träslöjd har hemma. I annat fall en glasspinne, blompinne eller penna med lock. Eller, som sagt, ett finger. Men någon köper dem, det kan vi vara säkra på. Kanske är det samma människor som köper myggholkar och USB-koppvärmare. Eller en nudelskål med inbyggt mobilställ.

”Jag vore ingenting om du inte fanns”, sjöng Helen Sjöholm i Kristina från Duvemåla. Texten handlar om Gud, vars existens kan diskuteras. Att det däremot finns människor som ser helt meningslösa produkter och tänker “Äntligen, som jag har längtat!” är ställt utom allt tvivel. Kuddhörnsutpetarproducenterna vore ingenting om de inte fanns.

Vad hände med sms-lånen?

Ett tag var det ett väldigt snacka om SMS-lån. De skulle förbjudas i parti och minut eftersom ungdomar blev skuldsatta för livet. 2014 infördes en reglering med tillsyn av Finansinspektionen, som alla företag i branschen påstod sig välkomna. Men det är klart de inte gör!

Är det bara jag, eller har det varit tyst om sms-lån sedan dess i media och bland politiker? Det ockerlåneföretag som menar att det känns bra att redovisa den effektiva räntan på mellan 15 och 1000 procent ljuger, men företagen finns kvar. Tusan vet om de inte blir fler för varje dag som går.

Lånen kallas oftast inte sms-lån längre eftersom det har dålig klang, men snabblån eller – min favorit – “mobilt minilån” är samma skit med nya namn. Googla efter fenomenet och du kommer märka att nio av tio länkar går till dessa låneföretag. Den tionde länken går till “låneförmedlare” som gör en “objektiv” jämförelse mellan erbjudanden från de företag som betalat dem bäst.

Och de behöver nog inte vara rädda för att redovisa effektiv årsränta. Deras låntagare bryr sig inte om räntenivån, om de ens vet vad ränta betyder! Här är en undersökning gjord bland gymnasieelever som visar att över 30 procent av dessa i stort sett inte har en aning. De är alltså 15-19 år gamla, redan vuxna i juridisk mening eller nära på, men allt som oftast korkade så klockorna stannar.

Jag tror inte på förbud. Det gör jag sällan, eftersom det inte löser problem utan bara tvingar värdelösa eller skadliga fenomen att byta strategi eller namn och på så vis tvättas rena. Problemet här är att tre av tio gymnasieungdomar inte fattar skillnaden mellan ränta, amortering och skatt och inte skulle kunna räkna ut den totala kostnaden för ett lån om de så hade en pistol mot tinningen. Ändra på det och “mobila minilån” försvinner.

”En dröm som kostar”

Placeras Lovisa Eklund skrev en riktigt krystad artikel i måndags där hon försökte samla allt negativt man kan tänka sig med ekonomiskt oberoende. Jag misstänker att det inte var hennes eget val (se där, en negativ aspekt med att vara anställd) för det känns som ett oinspirerat hastverk Placera brukar hålla sig för goda för.

Istället för att belysa fenomenet från olika vinklar har hon med hjälp av lösrykta bloggcitat och märkliga matematiska exempel försökt understödja sin tes att förtida pension är liktydigt med ett skitliv. Vi börjar med ett par citat:

"Men min fru jobbar ju vidare och hushållet som helhet fortsätter därmed spara en bra bit över 20000 i månaden från hennes lön.”

Att frun inte heller har tänkt köra ytterligare 30 års yrkesliv är en information som hade sabbat bilden av nätbrynja och avslagen folköl framför Sportnytt.

”Vår dröm och önskan är att kunna bygga upp en pengamaskin som vi kan leva på. Trots allt lever vi bara en gång och då vore det ju kul om vi själva fritt kunde få bestämma vad vi gör med vår tid.”

Denna förhoppning viftas bort med att det är lätt att underskatta hur mycket pengar som behövs och hur mycket avkastning man kan få. Ja, för varför utgå ifrån att paret räknat vettigt och inte nonchalerat problemen? Ett sätt att ta reda på det hade varit att att lyfta luren och fråga, men det hade kunnat påminna om seriös journalistik och det var tydligen inte tanken med denna artikel.

Över till matematiken. Först räknar artikelförfattaren på hur länge pengarna skulle räcka i det fiktiva exempel William, 20 år, om pengarna sitter på ett bankkonto utan ränta i 60 år. Detta skrivs alltså av Placera, nätmäklaren Avanzas börstidning. Varför i hela världen utgår de ifrån att en ekonomiintresserad tjugoåring tänker spara räntefritt?!

Sedan räknar man på 3,5 procents avkastning – brutto! ”Men för att få 3,5 procent i avkastning måste William ta en viss risk”. Ja, vad är det som säger att en balanserad börsplacering under 60 år kommer att kunna avkasta 3,5 procent? På A svarar jag ”sunt förnuft” och på B ”historien”.

Det går inte att sätta en exakt siffra på vad börsen ska ge över tid, jag har sett folk räkna på allt mellan 7 och 12 procent. Den så kallade fyraprocentsregeln tar i med hängslen och livrem så att det ska hålla riktigt långsiktigt, och då alltså med 4 procent netto. 3,5 brutto var en ny rekordsiffra för mig. Folk brukar kalla mig pessimist, men även jag har gränser.

Avslutningsvis tar man in det tunga artilleriet i form av privatekonomer, som bränner av några svepande och högst ovetenskapliga formuleringar. Jens Magnusson, SEB:

”Forskning visar att känslan av sammanhang är avgörande vårt välbefinnande. Det går förstås att få den känslan på andra sätt, men arbetet och arbetsgemenskapen är för många en viktig källa till just känslan av syfte, sammanhang och tillhörighet.”

Skandias privatekonom Maria Landeborn kommer ännu närmare sanningen utan att själv förstå det:

”Vill man ha mer fritid kanske det är ett alternativ att gå ner i tid istället för att sluta jobba helt. Att välja ett jobb där man gör något man brinner för är ett annat tips för att få mer ut av tiden på arbetet.”

Ingen har väl sagt att den som vill jobba deltid inte kan trivas med det? Som gammal deltidare är dock min erfarenhet att det är ett perfekt sätt att varken känna sig delaktig eller få fritid nog att göra vad man vill, men det går säkert för en del. Varför det skulle vara svårare att hitta en sysselsättning man brinner för ifall man är fri att välja och inte måste ta hänsyn till plånboken framgår inte heller.

Det mest inskränkta citatet kommer dock från artikelförfattaren själv:

”Många som suktar efter att bli ekonomiskt oberoende kanske ser det som en enda lång semester, något som de allra flesta tycker är skönt, men det är inte säkert att en total ledighet på 50 år är något att eftersträva.”

Hur vore det om man istället skulle fråga någon av de tjugoåringar vars omdöme man pissar på hur de tänker istället för att spåna fritt? Då hade denna text kunnat bli intressant istället för en orgie i gissningar och bittra fördomar.

Himla oflyt...

Om ni någon gång råkar ut för helt osannolik otur kan ni tänka på Sofia, 30. Hon är med i en Facebookgrupp för plankare i Stockholms kollektivtrafik, men säger själv att hon aldrig åkt med SL utan giltigt färdbevis.

”Vad snackar ni om? Jag stretchar!”

Nu har hon ändå fått en bot, vilket beror på att någon stulit hennes identitet och mobiltelefon (alternativt Facebooklösenord). Men oturen slutar inte där, den kvinna som stal Sofias identitet ser ut precis som hon, för fyra SL-kontrollanter som såg att kvinnan gjorde ett inlägg i Facebookgruppen Sofia är medlem i kunde enkelt identifiera henne utifrån Sofias profilbild. Vad är oddsen för det liksom?

Svaret är givetvis 1/1 eftersom det såklart var Sofia själv som stoppades utan att ha löst biljett. Hon sticker inte heller i artikeln under stolen med att hon ”av politiska skäl” kämpar för människors rätt att inte göra rätt för sig i tunnelbanan. Det står naturligtvis var och en fritt att tänka så, men då får man vara beredd att betala priset när motståndarna vinner.

Nej då. ”Det känns som att de har flippat ur och behandlar alla som potentiella brottslingar”, säger Sofia och får rikligt med stöd på dårarnas estrad Facebook. ”Helt sjuuukt” och ”SL är en kriminell organisation” är ett par av omdömena.

Men det här är min personliga favorit bland kommentarerna: ”Det kan ju ha varit någon med liknande namn som va lik dig”. Så kvinnan som stal Sofias identitet var inte bara lik henne och hade identiska surfvanor. Hon kan också ha haft ett liknande namn. Är det någon som kommer ihåg tv-serien The Twilight Zone?

”This is the dimension of imagination.

It is an area which we call the Twilight Zone.”

Vegetarianism

Jag fick en fråga från Att Välja Lycka om varför jag är vegetarian. Jag vet inte om ämnet håller för ett ekonomiblogginlägg, men jag ska försöka väva in pengar när jag betar av påståenden om vegetarianism.

”Vegetarianer är hälsofreaks.”

Det finns alla varianter. Möjligen är den genomsnittlige vegetarianen aningen mer hälsomedveten än köttgenomsnittet, men jag är inte ens säker på det.

Nej, Ozzy Osbourne äter inte fågel eller andra djur, men hälsofreak...

”Vegetarianer är miljömuppar och djurrättsaktivister.”

Det behövs generellt mindre yta för växtodling än djuruppfödning, men jag vet väldigt lite om hur mycket bekämpningsmedel som används för att odla grönsaker eller hur mycket antibiotika en ko eller kyckling käkar och vad det gör för jordens fortsatta existens, och jag tror inte andra vegetarianer är mer insatta än vad folk är mest.

Beträffande djuren har jag inte sprängt en enda Scanbil. Jag gillar inte ens djur, mer än några enstaka undantag, ungefär som med människor.

”Man blir inte mätt av vegetarisk mat.”

Det här är så dumt att jag inte hade tagit upp det ifall jag inte mött åsikten så många gånger. Jag är en fullstor människa som har ätit mig mätt flera gånger om dagen på enbart vegetarisk föda de senaste 27 åren.

Idrottare som ultralöparen Scott Jurek och den gamle sprintern Carl Lewis har hållit världselit på enbart vegankost. Vanlig näringslära säger att man inte håller världsklass i konditionsidrott om man ständigt är hungrig, och om man som Jurek kan sträcklöpa 25 mil går det åt rätt många kalorier.

”Vegetarisk mat är billig.”

Det går att få hög matbudget även utan kött. Tryffel och saffran kostar runt 50000 kr/kilo, men den här ”fördomen” tycker jag ändå stämmer. De dyraste grönsakerna jag köper har ett kilopris på 40 spänn. Samma för ost. Pasta, ris, bulgur, matvete och bröd ligger på 10-25 kr/kilo. Mjöl, socker och mjölk ännu mindre.

Och även om jag blev vegetarian av några slags moraliska skäl i början av 90-talet när jag var ung och dum har nog de ekonomiska skälen tagit över nu, ihop med hälsan. Men även den är ju ekonomisk. Att dö i förtid vore förlorad ränta-på-ränta-effekt. Det sägs att den som har mest pengar när den dör vinner, men att inte dö alls måste ju trumfa det.

“Jag är fullinvesterad och köper mer om det går ner”

Det här är en lustig kommentar som trots orimligheten återkommer lite då och då från människor som hela tiden slänger in så mycket av sina pengar de kan på börsen. På köpsidan, ska tilläggas. Annars förstår jag hur man skulle kunna växla upp vid en börsnedgång. Eller möjligen med hjälp av kredit, men det är sällan eller aldrig det som avses.

Jag kommer att tänka på Nilecity-sketchen om kiwi-enduro där Robert Gustafsson förklarar att “de här killarna går ju ut i hundra procent och sen ökar de” och blir svarslös på frågan hur man ökar från max. Men på börsen är visst allt möjligt.

Jag fattar att man kan få in mer kapital att investera, exempelvis vid löning eller utdelning, men det är inte detsamma som att kunna köpa mer vid varje givet tillfälle. För att fritt kunna välja köptillfälle måste man ha tillgängliga pengar. Det har man inte om man är fullinvesterad, det är inte svårare än så. Eller ännu kortare: Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Jag är själv en varm anhängare av att ha torrt krut vid sidlinjen. Kanske för att jag inte har en fast inkomst eller för att jag inte prioriterar utdelningsaktier och därför inte har en strid ström av utdelningar som ramlar in på kontot. Eller kanske bara för att jag tror på att försöka tajma marknaden. Andra får tycka annorlunda, men låt oss enas om att man antingen är fullinvesterad eller har en sedelbunt över, aldrig både och.

Funktionellt sparande

Ingen skulle komma på tanken att skriva en instruktionsbok om vägen till lycka.

Okej, det är rätt många som gjort det, men ingen vettig människa skulle argumentera för att en lyckomanual funkar för alla. En del tycker att en stor familj är lycka, andra hävdar att yoga och sånt piss är universallyckolösningen medan bara ett fåtal av oss förstår att det är pengar som är det enda som ger lycka och glädje även på lång sikt.

Det är samma sak med träning, hälsa, studier och allt annat. Det som funkar för en funkar inte alls för en annan, eftersom vi är olika. Samma sak med sparande, men där är det lätt att tro att alla med åsikter tycker sig ha en garanterad formel som passar alla människor lika bra.

Och det har såklart ingen, även om vissa sparmetoder är galnare än andra. En del är tävlingsmänniskor, vissa går ut hårt med sitt sparande för att se snabba resultat och inte hinna tröttna, medan andra börjar försiktigt för att kunna öka och för att inte känna att de behöver göra avkall på något väsentligt.

En lika stor variation är det när det kommer till att prata om sitt sparande. I ena lägret finner man oss galningar som bloggar och instagrammar om vårt sparande och för att skryta eller provocera berättar om hur vi snålat in tre kronor eller lägger ut en bild på våra lågbudgetval. På andra sidan finns de som skäms över att spara eller är rädda att framstå som snåljåpar när de letar extrapriser.

Hur hittar man då rätt metod och nivå? Enkelt! Man gör det som funkar för en själv. Spara på sådant det är värt att spara på. Berätta om det ifall det känns bra. Om någon pekar finger och fnyser föraktfullt åt dina val – skit i det!

Extremister spekulerar

Kanske blir det för mycket navelskåderi när ekonomibloggare skriver om och till varandra, men jag hoppas att jag kan göra detta intressant för fler än de inblandade.

I lördags skrev Miljonär innan 30 ett slags svar på mitt fredagsinlägg om att våga vägra nymodigheter. Jag tycker ju att det är sunt och friskt att välja bort Netflix, Spotify, tv och smartphone om man inte ser nyttan, medan Miljonären anser att mitt sparande till skillnad från hans har nått ”extrema proportioner”.

Han menar nog inget nedsättande med det och vi har ingen intern extremisttävling, men jag tycker att det är intressant att han tycker sig ha ett ”väldigt normalt liv” där sparandet inte märks så tydligt utåt. För så ser även jag på mig själv. Jag äter gott och nyttigt, försöker leva hyfsat hälsosamt utan att dra det till extremer och kämpar som alla andra med att få till en bra balans mellan måsten och lättja. Mina vänner vet att jag gör en del prioriteringar de själva inte gör, men jag är ingen freakshow.

Sedan tycker nog både jag och Miljonären att det är rätt kul att framhäva de lite udda valen. Miljonären att han haft en sparkvot på 85 procent och samlar tomburkar i soprummet. Jag när jag transportspringer två mil och poängterar att jag sparar 30 kr på det, samt min avsaknad av smartphone. Jag vet inte vem av oss som är minst ”Medelsvensson” och skiter i vilket.

För tjugo år sedan hade bara tekniknördar en smartphone. För tio år sedan betydligt fler, men man blev fortfarande inte knäppisförklarad utan. Netflix streamingtjänster kom för tio år sedan, samtidigt med Spotify, mobilt bank-id 2011 och Swish 2012. Så himla udda kan det väl ändå inte vara att leva på en tekniknivå som var helt normal för bara några år sedan?

Vi behöver inte ”lösa” detta och enas kring en nedre gräns för normalitet. Alla gör som de vill. Själv tror jag mig slippa en del frustration genom att inte hoppa på allt nytt (precis som jag märker att andra mår bra av att slippa sådant jag tvingas hantera. Jag instämmer i mycket som sägs av en vis (men aning irriterad) dam som ringer Sveriges Radios kundservice klockan två på natten med uppmaningen: ”Skit i alla de här nymodigheterna! Försök att få det som har varit gammalt att fungera först!” Det är en vacker vision.

Ekomat humbug?

Om det man gör inte funkar måste man tänka om, inte bara på börsen. Om den som tränar blir skadad och sjuk stup i kvarten är det ingen vits att fortsätta träna enligt samma schema som tidigare. Går karriären eller företaget bakåt måste något ändras och den som håller på att tappa sina pengar måste byta spår innan plånboken är tom.

Nytt exempel! Ekologisk mat är varken nyttig för konsumenten eller miljön. Här är källan en dansk rapport, men professor Lars Bergström på Sveriges Lantbruksuniversitet säger att det finns omfattande forskning i samma riktning. “Samtliga experiment vi gjort visar att växtnäringsläckaget blir mycket större vid ekologisk odling.”

Om detta stämmer är det inte bara privatpersoner som betalar för mycket för sin mat. Staten subventionerar ekomat för miljarder varje år, till skolor, sjukhus och andra vårdinrättningar. Enligt professor Bergström skulle extrapengarna man lägger på ekologiskt odlad mat i Sverige räcka till 3000 lärare. Ifall nuvarande prioritering varken gynnar elever eller miljö känns det som ett lätt val.

Uppenbarligen inte, för det här är ingen ny information som man inte hade en aning om för en vecka sedan. Hur kommer det sig – starka lobbyorganisationer, skygglappar hos beslutsfattarna eller ren och skär populism? Man blir nog inte Månadens medarbetare i kommunalhuset eller i det politiska partiet om man förespråkar att sluta servera ekologiskt eller att aktivt undvika miljömärkningar.

Men inte nog med att missriktade miljösatsningar bränner pengar helt i onödan. Det finns dessutom gränser för hur stora miljöanpassningar människor är villiga att göra. Varje gång vi läser att en återvinningschef erkänner att hans företag blandar soporna från returstationens olika kärl blir vi lite mindre benägna att sopsortera. Den dag ekologisk mat är nyttig är det bra om vi fortfarande tror på idén.

Securitas fortfarande fel?

Jag var inne på att köpa säkerhetsaktier i somras. Lyckligtvis gjorde jag inte det. Eller ja, hade jag väntat till september hade jag kunnat göra 15 procent på Securitas om jag haft vett att sälja av innan senaste rapporten nu vid månadsskiftet. Konkurrenten G4S har knappast glatt någon sedan dess.

Hursomhelst, i februari har Securitasaktien tappat 8,5 procent och är nere på 135,35 kr, en nivå vi inte sett sedan oktober. Detta har fått Affärsvärlden att treva efter köpknappen och lägga en riktkurs 26 procent upp. Kunde de garantera nästan 30 procents avkastning (inklusive utdelning) på ett år skulle vi alla inteckna våra ekonomier och köpa Securitasoptioner för rubbet, men som vanligt är det en chansning.

Det som gjorde mig sugen på Securitas från början är att efterfrågan på säkerhet i Europa och USA ökat, och i takt med att stölder och terrorism har en stadig tillväxt lär behovet knappast minska framöver heller.

Rapporten som fick aktien att börja sjunka (i samverkan med en allmänt sur börs) tycker jag inte heller var så farlig. Lite sämre marginaler än väntat, men högre försäljning och omsättning. Resultatet för fjärde kvartalet blev 1 procent lägre än vad analytikerna räknat med, men 1,264 miljarder kronor är ju också pengar, som jag brukar säga (eller nej, det har jag nog aldrig sagt tidigare).

Så är det läge för Securitas nu? Fråga inte mig, vad vet jag om säkerhet? Jag har för fan inte ens gjort lumpen. Någon annan med åsikter?

Det är skönt att vara utanför

Nyligen hade jag ett samtal med någon där Netflix kom på tal och jag förklarade att jag inte har tv. Det visade sig att man tydligen kan ha Netflixabonnemang utan tv, vilket jag inte hade en aning om.

Det där händer mig rätt ofta, att nya men välutnyttjade fenomen gått mig förbi till den grad att jag inte ens vet hur saker funkar. En del känner stress över sånt, “teknikstress”. Jag har inte det problemet. Tvärtom tycker jag att det är ganska skönt att slippa.

Häromdagen fick jag ett sms som påminde mig om mina gratisdagar på Spotify Premium, och så en länk för aktivering. Det är bara det att jag aldrig haft ett Spotifykonto, därför var jag rätt säker på att detta var en bluff. Mycket riktigt, nätet säger att jag hade fått en räkning på 710 kr om jag klickat på länken. Nu var inte det någon risk. Dels för att mina varningslampor tändes, men mest för att min telefon saknar internet.

Nyss framkom att något skumt pensionsbolag försöker få gamla tanter att flytta sina pengar till dem, på samma sätt: klicka på länken, avslöja ditt lösenord och låt dig luras. Hoppas tanterna har gamla hederliga dumbphones, så är deras pengar säkra.

När min farmor var gammal, 90+, tyckte hon att det skulle bli skönt att dö eftersom hon inte hade någon lust att lära sig all modern skit. Jag har ingen dödslängtan och är bara hälften så gammal, men jag börjar förstå hur hon tänkte.

Börsen faller, och vi med den

Jag har flaggat för börsras sedan jag startade den här bloggen. Den här veckan har det blåst bra. Ordentligt ner måndag-tisdag för att studsa upp igår. Jag vet inte om det här är början på något större, men folk brukar skrika “ras!” långt innan börsindex tappar flera procent två dagar på raken. En nedgång var det hur som helst.

Man kan tycka att jag borde glädja mig nu, säga något självgott som “Vad var det jag sa?”, men jag har verkligen ingen lust och för mig är det helt ointressant om min ekonomi klarar sig bättre än någon annans. Visst kan jag andas lite lättare av att portföljens illröda siffror bryts av med blå färg för guld, och svart för likvider, men jag har ju också aktier som går ner både fem och tio procent på en enda dag utan synbar anledning.

Mitt tips till den som av någon anledning månadsköper aktier (jag ska inte spela dum, jag vet att det finns legitima skäl) för alla pengar de får loss är att inte grotta ner sig i börsen om man inte tänkt göra affärer. Kolla in portföljen morgon och kväll eller ännu mindre. Blunda inte för nyhetsflödet, men fundera inte över hur många tusenlappar som lämnar kontot.

Gör något annat, läs en bok, ta en promenad... Kanske är nu det perfekta tillfället att ta tag i andra delar i ekonomin, se över räkningar, göra en budget eller rensa ur källarförrådet och lägga ut grejer till försäljning. Och betänk att det alltid finns någon stackars jävel som har det värre, men som ändå lyckas intala sig själv att det bara är en tillfällig svacka.

Pizza

Jag har skrivit om pizza i bloggen, men aldrig något recept. Det är annars ett bra spartips eftersom köpepizza börjar bli rätt dyrt. För inte så många år sedan hade jag ett par lokala syltor som tog 39 kr per pizza för avhämtning, men nu tar de flesta runt det dubbla.

Det går jag inte med på för något som är så lätt att göra själv. Vi börjar med botten:

vetemjöl, 4 dl

rågmjöl, 1 dl

havregryn, 0,5 dl

margarin, 50 gram

bakpulver, 2 tsk

salt, 1 tsk

mjölk, 1,5 dl

Jag vill gärna ha degen lite smakrikare än den man köper på pizzerian, därav mjölblandningen. En del föredrar att använda jäst istället för bakpulver. Jag har ingen uppfattning mer än att bakpulver alltid finns hemma och det gör inte jäst.

Man kan också välja att köpa färdig pizzadeg. Då spar man tre minuter, men glöm då inte att samtidigt köpa en dumstrut eftersom du är en IDIOT OM DU BESTÄMMER DIG FÖR ATT GÖRA EGEN PIZZA, MEN INTE ORKAR RÖRA IHOP LITE MJÖL!!!

Nu blev jag så upprörd att det är hög tid att gå vidare. Nästa steg är att platta ut den på en ugnsplåt. Någon form av kavel kan den som vill använda, själv har jag fingrar och handflator.

Dags för fyllning:

krossade tomater, 400 gram

gul lök

broccolli

paprika

selleri

chili

champinjoner

tomat, färsk

salt

basilika

Mina enda “måsten” här är löken och de krossade tomaterna. I övrigt blir det vad jag har hemma och idag var det detta, men nästa gång kan det bli sparris, brysselkål, squash eller t o m rödbetor (men den måste skäras ytterst fint/tunt för att inte bli för hård).

Börja med att breda ut de krossade tomaterna med en sked eller något. Salta.

Hacka resten av ingredienserna i lagom stora bitar och sprid ut över pizzan. Avslutningsvis skär jag den hela tomaten i skivor. Krydda. Jag använder bara basilika, men här är det öppet för improvisationer. Oregano (är det någon som skulle kunna skilja den från basilika i ett blindtest?), peppar, någon form av allkrydda eller tacomix...

Då återstår osten. Den kan man riva (dock inte köpa riven, köp aldrig, aldrig färdigriven ost!), men varför krångla till det? Den ska ändå smälta, så jag hyvlar.

200 grader i ugnen i c:a 30 minuter, eller – betydligt mer korrekt – tills den har rätt färg.

Det blir inte riktigt samma rätt som en pizza gräddad i pizzaugn och jag köper själv färdigt ibland, men bara när jag är ute och flänger, aldrig när jag är hemma och bara känner mig för lat för att laga mat. Jag gissar att jag kan göra minst fyra sådana här plåtar för samma pengar som en pizzeriapizza. Plåten räcker till dessutom till två måltider och då vinner plånboken över lättjan. Som vanligt.