tisdag 8 mars 2022

Alla anställda har trumf

Jag har en kompis som blev uppsagd och återanställd på 80 procent. Hon konstaterade själv att detta inte skulle funka om inte hon och hennes kollegor ställde upp och jobbade övertid. Utan att hänga ut någon kan jag berätta att det här var i en bransch där företaget hade fått betala miljonböter om de inte lyckades klara sina åtaganden.

Kanon, tyckte jag. Då är det ju bara att ni vägrar övertid tills arbetsgivaren åter erbjuder heltidsjobb. Men nej, sa hon, ”då kan de beordra övertid”. Visst, men då sjukanmäler ni er. Det ger antagligen arbetsgivaren rätt att begära sjukintyg från första dagen. Antingen fixar ni det (läkare jobbar också på en konkurrensutsatt marknad) eller också låter ni bli, får varsin (för det här bygger på att alla livegna arbetstagare håller ihop) muntlig och så småningom skriftlig varning. Poängen är att arbetsgivaren inte har råd att spela det spelet.

Arbetstagare kan hitta nya jobb, men inget företag kan byta ut hela arbetsstyrkan på nolltid. Det tar flera månader att lära upp en ny, förutsatt att det finns någon som kan göra det. Cheferna har oftast bara ett hum om vad undersåtarna gör och har ändå ingen lust att lägga 40 timmar i veckan utöver sitt ordinarie arbete på att bli fadder. 48 barnmorskor sa upp sig och vips så började arbetsgivaren lyssna. Ja, vad hade de att välja på? Det fattas barnmorskor i precis hela landet och utbildningen tar närmare fem år.

Jag har hotat att säga upp mig ett antal gånger. Varje gång fick jag igenom mina krav. Så här i efterhand kan jag avslöja att jag inte hade tänkt sluta för hade jag velat det hade jag gjort det. Någon gång hade jag inte ens varit beredd att göra det, men jag lät tydligen tillräckligt övertygande.

Här kommer en sexistisk fördom på Internationella kvinnodagen. Den dåliga löneutvecklingen i en del kvinnodominerade branscher tror jag har en direkt koppling till att arbetsstyrkan inte hotar att sluta hur illa de än behandlas av arbetsgivaren. Gör det och ni ska få se på utveckling!

28 kommentarer:

  1. Jag sade upp mig en gång pga ett oerhört jävla svamlande och ändrande av överenskomna uppgörelser. Det blev stormöte och återgång till de överenskomna uppgörelserna.

    Men jag hade definitivt slutat om utgången blivit någonting annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det måste vara tydligt att man är villig att löpa linan ut (oavsett om man är det).

      Radera
  2. Det kan nog fungera om man inte är anställd i kommunen, när jag hotade att säga upp mej sa min chef att han kunde hjälpa mej att skriva mitt CV

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan inte svara för varje enskild arbetsplats, men jag tror inte att kommuner är immuna. Hade du svarat att det inte behövdes eftersom du redan hade ett annat jobb på gång hade han kanske vikt ner sig. Eller inte, men ibland är det bästa man kan göra att ta sig därifrån. Det var ju ändå något som skavde när du hotade att gå.

      Radera
  3. Jag valde att gå som många andra gjorde på den arbetsplatsen, det funkar sällan med hot om uppsägning - om man inte har en vettig chef som inte bara stirrar sig blind på sin budgat - chefer i kommunala verksamheter är inte de vassaste knivarna i lådan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det jag märkt vid ett par tillfällen är att det kan vara klokt att ignorera sin närmaste chef och gå ett steg högre upp. Den chefen känner det som att ha fått ett förtroende (och så retar det mellanchefen - extra bonus) och högre upp är de ofta inte så fixerade vid kronor och ören utan fattar att det viktigaste är att verksamheten flyter.

      Radera
  4. Svar
    1. Den "sexistiska fördomen" du har är välstuderad och stämmer bra på gruppnivå. Men kvinnor jobbar oftare i offentlig sektor vilket i sig borde kunna vara negativt för lönen. Om man pluggar till undersköterska så vet man på förhand att lönen förmodligen kommer bli dålig och där är det nog svårt att förbättra lönen genom att vara mindre medgörlig.

      Radera
    2. Ja, jag förenklade det något, men har också sett många exempel (min kompis i texten ovan är ett) där kvinnor på en kvinnodominerad arbetsplats i privat sektor håller tillbaka, inte vågar eller känner en märklig solidaritet med en chef som inte förtjänar det.

      Radera
  5. Hade en slirig arbetsgivare för några år sedan, och en dag fick jag inte min lön på utsatt datum. Jag skickade ett SMS till honom där jag glatt hälsade att jag har lämnat arbetet, och kommer tillbaka när pengarna sitter på mitt konto. Två timmar senare var det ordnat. Sedan var det aldrig problem med min lön.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förmodligen fortsatte han att använda dina kollegors lön som egen buffert, men nu hade han lärt sig att med dig var det inget gångbart alternativ. Smart!

      Radera
    2. Det där med att arbetstagarna ska hålla ihop är en nyckel.
      Om chefen ger vissa arbetstagare fördelar gentemot andra "åh, vilken härlig arbetsplats vi har, säger de"), då blir det svårt att få ihop gruppen.

      Radera
    3. Ja, samtidigt står var och en sig själv närmast. Om en kollega går med på att göra extra arbete på obetalda raster måste det få bli deras problem så länge jag slipper. Men visst är det en styrka om man kan visa enad front.

      Radera
  6. Om en samverkan i denna form skulle formaliseras så kunde den kanske få ett namn, en beteckning? Tror det kallades fackförening förr, men det var länge sedan....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var väldigt länge sedan. Tror kanske att det systemet blev för stort. Man känner solidaritet med Majsan på ekonomiavdelningen, men inte med människor på andra företag i andra delar av landet, och definitivt inte med fackpampar.

      Radera
  7. Jobbade på ett ställe där jag var underbetald, men omtyckt och gjorde ett bra jobb. Fick sen jobb på annan ort, och kanske 4000 kr mer i månaden. Trivdes bra där jag var, och visade mitt erbjudande för chefen, svaret var ja roligt för dig, men vi höjer aldrig löner på det sättet. Det var bara att säga upp sig, och trevligt att chefen var rak vad som gällde. FInns inget värre med chefer som ojar sig när man på ordinarie lönesamtal säger att du är överbetald, och sen när man hotar med att säga upp sig, ja då helt plötsligt finns det både 4 och 5000 kr att lägga på lönen. Bättre att ha rättvisa raka löner från början för att slippa allt intrigerande och tjafsande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kommer att tänka på tv-serien Cleo (20 år sedan?) då chefen (Loa Falkman) hade höjt lönen för Johan Rheborg varpå Gustav Hammarsten konfronterade honom med att när han bett om påökt sa Loa att det inte fanns mer pengar. Svaret:

      "Jag ljög. Det finns alltid mer pengar."

      Minns inte fortsättningen, men ärligt var det och antagligen svårt att gå vidare efter det.

      Radera
  8. Jag tror mig inte vara feg, så antagligen har jag landat ganska rätt i mina jobb. Strider har jag tagit, mot ett sinnessjukt fack o likaledes ett par chefer. Jag har iofs haft glädjen av en stor arbetsplats där man på nåt magiskt vis lyckats sökt sig vidare när det blivit tristess eller man hamnat under en sociopat till chef.
    //Jonas B

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog ändå det bästa när det börjar bli mer problem än glädje med jobbet, att leta sig därifrån. Oavsett om det blir bråttom eller inte.

      Radera
    2. Men det är tusan ingen lek att hitta nytt jobb som 50+.
      Man kan ju tycka att en mycket stor erfarenhet vore något att eftersöka, samt jag lever billigt och begär inte en megalön kanske värdig den erfarenheten i någon mån.
      Blir lite bedrövad när man hör att alla skriker efter personal. Det är inte min verklighet. Hur värdelös är man då? :-/
      Jonas B

      Radera
    3. Det där är himla märkligt. Vid 50 har man gissningsvis 15-20 år kvar av arbetslivet. Hur många 25-åringar kommer sitta så länge på samma arbetsplats? Jag skulle gissa att chansen att en 50-åring jobbar tio år på företaget är större än att en 25-åring gör det.

      Radera
    4. Jag har aldrig varit en hoppjerka. O nu som medelålders skulle jag absolut kunna tänka mig att jobba säg 10 år till innan jag vid 60 nog skulle ha råd att dra mig tillbaka och göra lite annat isf anställning. Win-win som jag ser det men tyvärr är det inte kutymen hos företag.
      Jag vet det på Ericsson gick en utrensning av folk över 46 för några år sedan. Jag klarade mig precis då men jag begrep inte anledningen eller nyttan.
      //Jonas B

      Radera
    5. Jag skrev ett blogginlägg om detta för några år sedan som jag tycker håller än:
      https://sparosverige.blogspot.com/2017/09/den-oanstallningsbara-generationen.html

      Radera
    6. Utrensningar av åldersskäl är det fler företag än Ericsson som ägnar sig åt. Lustigt nog är det ofta företag som utåt sett pratar sig varma om vikten av kultur, sammanhållning och annat.

      Radera
    7. Pengar trumfar alltid sammanhållning. Apropå trumf.

      Radera
  9. "Här kommer en sexistisk fördom på Internationella kvinnodagen. Den dåliga löneutvecklingen i en del kvinnodominerade branscher tror jag har en direkt koppling till att arbetsstyrkan inte hotar att sluta hur illa de än behandlas av arbetsgivaren."

    Här kommer en till "sexistisk fördom": En annan anledning till dålig löneutveckling är att många kvinnor föredrar "säkra anställningar" i den offentliga sektorn framför "osäkra anställningar" i näringslivet. Kvinnorna tar det säkra före det osäkra och förlorar i längden på att ta för lite risk. Har jag fel?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ligger nog en del i det även om jag inte tror att det i första hand är säkerheten som hägrar utan att de föredrar de jobb som främst betalas av skattemedel, som vårdbranschen.

      Men kontentan är ändå att de som jobbar för att förbättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden borde hur som helst lägga mer tid på att förändra kvinnornas egen självtillit, inte samhällets syn.

      Radera