1/2 rum och kök

Jag fick ett tips i kommentarsfältet. Em tyckte att jag skulle kolla på SVT-serien 1/2 rum och kök ”där de hjälpte trångbodda att fixa till boendet och få det mer kvadratsmart” och djupdök i udda och små boenden som en husbil och en segelbåt.

Så jag såg den och önskar så att jag hade tyckt att den var bra. Både för att jag gillar att få rekommendationer och fattar att det kommer sluta om jag totalsågar alla, men också för att jag tror att världen skulle bli lite bättre om folk tänkte utanför boxen, eller i detta fall utanför radhuset.

Och okej, den var inte värdelös. Det fanns ett och annat fiffigt inredningstips och någon intressant personlighet, men det blir så uppenbart att produktionen saknar hjärta för detta. Programledaren är en 23-årig youtuber som säkert är en snäll och trevlig människa, men hon saknar helt intresse för tiny houses etc. Jag klandrar henne inte, vore jag en ung youtuber hade jag säkert också sagt ja till SVT. Men om castingen inte bara handlat om att tillfredsställa den målgrupp man tänkt sig (ungdomar på väg till eller i sitt första boende?) hade det kunnat bli jätteintressant.

Istället försöker man pressa in så mycket som möjligt på en halvtimme: att hjälpa till att skapa plats (vanligtvis förvaring under sängen), snabbintervjua de boende (”Hur träffades ni?”), göra ett kort reportage från ett udda boende (”Oj, har du spis i köket fastän du bor på en båt?!”) och avslutningsvis sammanställa kostnaderna, handskrivet och kladdigt på blädderblock för att garantera att ingen hinner fatta (”Ekonomi är så tråkigt, men vi måste väl säga något...”).

Om tio år kanske jag ger SVT en ny chans. Vill jag fördjupa mig i små, udda boenden (och det vill jag) går jag hellre till Living Big In A Tiny House eller Tiny House Giant Journey som leds av människor som själva valt att bo så. Den förstnämnda har ibland över fyra miljoner tittare. Visst, Youtube är större än SVT och engelska större än svenska, men det handlar nog också om att de vet vad de pratar om. Testa det, SVT.

”Stjäl inte av oss, snälla ni!”

Jag driver ingen butik. Det är säkert jättesvårt och mycket att tänka på. Min farmor och farfar hade butik, men det är 60-70 år sedan. Själv har jag praktiserat på Ica, men det är över 30 år sedan och varade bara en vecka, så jag ska inte komma här och lära handlare deras jobb. Men...

Jag läste en artikel med rubriken ”Ica-handlarnas kamp mot ungdomsgängen” och det kan vara det mesigaste jag läst i hela mitt liv.

Blåmesen är en tuffing i jämförelse med Icamesen.

Jag fattar att det är frustrerande när skolungdomar kommer in och snattar som rent tidsfördriv. Förutom värdet av varorna de stjäl lär det skrämma bort kunder. Jag skulle själv inte vilja handla i en fritidsgård för missanpassad ungdom, hur synd jag än skulle tycka om handlaren och personalen.

En ex-handlare berättade på Twitter att han portade alla skolungdomar från sin butik i tre dagar och fick böta 50000 kr, men att det helt klart var värt priset. Sjukt att en butiksinnehavare inte ska kunna välja sina kunder på samma sätt som jag bestämmer vem som ska komma in i min bostad, men ändå en framkomlig väg.

Ica-handlaren Ulrik Kjerstenssons på Ica Nära i Tibro har en annan metod. Han har satt upp en skylt i butiken.

”Som vanligt är det ett fåtal elever som håller på och stjäl, men tills vi kommit fram till en lösning vill jag att alla minderåriga som kommer in och handlar i butiken har ett intyg med godkännande från sina föräldrar.”

Detta intyg där föräldrarna godkänner att deras barn ”får vistas i butiken under skoltid” är alltså inget krav (det vore ju för hårt), men Ulrik ”ser gärna” att ynglingarna visar upp ett intyg. Han har tidigare jobbat som officer i försvaret. Undrar vad han hade gjort vid en invasion, skrivit lappar och försökt ställa fiendesoldater i skamvrån?

Andra metoder skulle kunna vara kameraövervakning och punktmarkering med hjälp av extra vakter. Att helt enkelt kasta ut de som stör ordningen i butiken. Polisen lär väl som vanligt inte hjälpa till, men ring Securitas eller Bandidos! Att dra in en snattare på lagret, ge honom duktigt med stryk och sedan låta honom sprida ordet bland sina vänner vore givetvis olagligt, så det ska jag inte föreslå. Det är nog tur ändå att jag inte är Ica-handlare.

Dyrare än plastpåsar?

När jag var liten kunde man tjäna pengar på att samla kundvagnar. För varje kundvagn som lämnades in på Konsum och Ica fick man en liten etikett som man kunde klistra in i ett formulär och när man var uppe i 20 eller om det var 40 etiketter löste man in lappen och fick en tiokronorssedel (japp, så gammal är jag).

Som ni förstår var det mest barn som ägnade sig åt denna verksamhet. För vuxna konsumenter var kundvagnen värdelös, men den lämnades ändå på butiksparkeringen. Det är min bild, men kanske funkade det inte så bra eller så blev barnen latare för senare fick man lägga en femkrona i vagnen för att få lös den och för att få tillbaka den måste man låsa fast den igen. Det räckte för att få behålla vagnarna.

Idag är dessa låsanordningar ovanliga. Gissningsvis för att rätt få kunder använder mynt. Men det finns en skillnad mot 1980-talet – vagnarna lämnas inte längre på parkeringen. De flesta gör såklart det även om jag personligen varit sugen på att bygga om en kundvagn till fåtölj ända sedan jag såg Lasse Åberg sitta i en sådan i samma veva som jag själv tjänade pengar på att samla kundvagnar. Idag är de nog vanligare som ”engångsgrillar”.

Eller varför inte som konstverk? Vem vill inte ha en triumfbåge byggd av Icavagnar?

Ganska många va? Allra vanligast är att man kör sin mat ända hem till dörren och lämnar vagnen där i väntan på att barn ska använda den som lådbil och att kommunen därefter forslar den trasiga vagnen därifrån.

Av ren nyfiken kollade jag upp priset på kundvagnar. Den billigaste jag hittade kostar 1715 kr. Vi kan väl gissa att en butik som köper in tusen stycken får mängdrabatt, men runt 1500 kr lär de i alla fall kosta. Jag ser mer eller mindre trasiga vagnar långt från närmaste butik var och varannan dag. Och de jag inte hittar där är nog inbakade i summan på matkvittot.

VM i budgetmiss

Att planera och budgetera påstås vara bra, men det lyckas inte alltid. Idrottsevenemang tycks vara något av det sämsta man kan satsa på för att tjäna pengar, men alpina VM i Åre 2019 förväntades gå med 50 miljoner i vinst och det är ju inte kattskit!

Fast några dagar innan tävlingarna kom organisationen fram till att det bara skulle bli 40 miljoner. Detta efter en Excelmiss som man tydligen inte dubbelkollat förrän då, så där rök tio mille. Om det stannat där hade det ju ändå varit succé, men när tävlingarnas kassa räknades visade det sig ha blivit 30 miljoner i förlust istället, så där rök 70 till.

Hur då, frågar sig vän av ordning. Låt oss fråga vd:n. Eller, rättare sagt, låt SVT ställa frågan.

 - Sen efter VM, precis för ett år sen, det var då vi började gå igenom ekonomin. Vi såg att kostnader hade ökat, intäkter blev mindre och det är ju självklart nåt man har ägnat nätter och dagar och timmar åt att fundera hur kunde det bli så här.
 - Vad har du kommit fram till?
 - Ja, jag är ytterst ansvarig som vd och det är många, många delar i det hela som har varit väldigt lärorikt för mig på ett otroligt tråkigt sätt.

Är det fler än jag och SVT:s André Pops som inte fattar? De har med en omsättning på 400 miljoner lyckats få till ett resultat 80 miljoner sämre än väntat. Jag följer inte alpin skidåkning sedan Stenmark slutade, så jag vet inte hur själva tävlingarna gick, men det ekonomiska handhavandet måste ha slagit något slags rekord.

Fanns social fobi förr?

Jag tittar inte längre på Lyxfällan. Känslan är att de fick allt svårare att variera programmet eftersom alla deltagares problem hade tagits upp tidigare. Istället valde man att försöka få till variationen genom att ta in programledare som inte kan ett dugg om ekonomi (ja, det är Frida Boisen jag menar).

Jag har inte sett det nu heller, men väl ett klipp om en youtuber med social ångest, eller social fobi. Programledaren bjuder då in ytterligare än youtuber med samma åkomma. När jag skulle ut i arbetslivet fanns inte Youtube och tusan vet om social fobi heller fanns.

Fast i USA fanns det nog för enligt Wikipedia led 13,3 procent amerikaner av det redan 1994. Jag vill inte förringa någons psykiska ohälsa, men när jag läser Wikipediatexten får jag känslan av att det mest handlar om fullt normala reaktioner. Att man inte vill att andra ska uppfatta att man är orolig eller vill undvika att andra ska se att man svettas behöver knappast sjukdomsdiagnosticeras.

”I den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag”.

Jag jobbade i tio år med att prata inför folk och jag hade inte vilopuls en enda gång när jag klev upp på scen. Borde jag kanske ha sjukskrivit mig? Jag kan tycka att det var lite självförvållat eftersom jag hade kunnat söka mig till ett annat jobb. Apropå det läser jag följande om Lyxfällan-Amanda:

”De ekonomiska problemen tog sin början när Amanda avslutade sin utbildning inom kommunikation och media. Sedan dess har hon inte arbetat.”

Onekligen ett spännande val av utbildning. Nu känner inte jag Amanda, men om hennes normala sätt att tackla problem och jobbiga situationer (vem tyckte inte att det var jobbigt att gå på sin första jobbintervju?!) är att till varje pris undvika dem kanske hon är helt frisk, bara väldigt bekväm.

Poddreklam

Jag har lydigt lyssnat på reklaminslagen i poddar. Inget är gratis, sägs det, och särskilt poddar som drivs av ett par eldsjälar utan en stor organisation i ryggen måste ju finansieras på något sätt. Om jag inte stöttar dem genom att donera känns det inte mer än rätt att jag lyssnar på vad deras sponsor har att säga.

Men det finns gränser. De senaste månaderna har många poddar lagt till flera reklamsnuttar per avsnitt. Inte sällan är det poddaren själv som läser upp en text författad av företaget som marknadsförs, vilket gör det ännu lite segare än om man åtminstone har en rapp och ärlig produktion.

Inte minst gäller detta ekonomipoddarna, som dessutom minst en gång per avsnitt tvångsmässigt rabblar att alla investeringar innebär risker, ”det är inte säkert att man får tillbaka det satsade kapitalet”, ”gör alltid din egen analys” och så vidare. Drar man bort alla dessa störningsmoment är det ibland inte så mycket innehåll kvar.

Jag har som sagt svalt det, men nu har jag börjat sålla bland reklampoddarna. Dels genom att helt låta bli att lyssna på dem, dels genom att inte lyssna på de reklamintensivaste programmen när jag springer och därför inte har tid att spola förbi disclaimers, kalsongreklam och ”Dagens avsnittet produceras i samarbete med Kläggoffs, och Bernt, vad är egentligen det bästa med Kläggoffs...?” varpå Bernt läser upp samma text som förra och förrförra avsnittet.

Jag har som sagt viss acceptans och om det ”riktiga” innehållet håller hög kvalitet blir den större, men om många lyssnare irriteras och sitter beredda att spola framåt så fort poddaren säger ”Vi är strax tillbaka!” minskar värdet för annonsörerna och därmed på sikt för poddarna, så jag råder dem att inte bli för giriga. Eller på ekonomibloggsvenska:

”Reklaminslag innebär en risk och det är inte säkert att ni får tillbaka lyssnare som tröttnat, så gör därför er egen analys om varje annonsör innan ni hoppar på ett samarbete.”

Eftermäle

Nyårsafton. För många en dag då man summerar och tänker tillbaka på året som gått. Jag tänkte ta ett större grepp och prata om ett helt liv. Lite lagom pretto sådär.

Jag hörde nämligen att anledningen till att Alfred Nobel styrde upp Nobelpriset var att en tidning skrev hans dödsruna när det egentligen var hans bror som dött. Alfred tyckte att det var en sorglig text, kände att han vill ha ett bättre eftermäle och startade stiftelsen.

Jag tror inte att historien är sann, men kanske borde vi alla då och då fundera över vad vi lämnar efter oss. I en begravning i Grotesco lästes: ”Seargent Gordon Searge was known to us not only as a wife beating child molester and father of five...”

Riktigt så illa är det väl inte för de flesta av oss, men jag kan ibland få ångest över hur lite jag åstadkommit. Kanske är det lättare om man har barn, det är ju ett påtagligt bevis på att man funnits och gjort ett historiskt avtryck. En blogg i all ära, men vad fan liksom.

Jag har inga ambitioner att instifta ett pris eller stipendium, men någon skit skulle jag vilja ha gjort innan det är dags att kila vidare. Så att det ska finnas något att skriva i den där runan. Men med det sagt är detta med bred marginal min favoritdödsannons:

Gott nytt år, hörni! För jag menar... Hur jävla mycket sämre kan det bli?

Världens sämsta affärsidé

Jag vet vad ni tänker. ”Världens sämsta affärsidé” är det många som påstår sig ha hittat, eller för den delen själva kommit på. Är det att sälja sand i öknen eller plockmat på Parkinsons-konvent? Om just den sanden inte finns i den öknen kan det ändå gå, och Parkinsons-patienterna kan ju vilja dra igång matkrig, men försök hitta marknaden för hiv-smittad sperma.

Ja, det är helt sant. Världens första och hittills enda spermabank specialiserad på hiv-positiv sperma har öppnats på Nya Zeeland för att ”minska den stigma som drabbar människor som lever med viruset”. Jag är inte ute efter att skuldbelägga eller göra mig lustig över sjuka. De kan ju vara kanonmänniskor, men precis som att en hjärtpatient hellre byter till sig ett hjärta från en elitidrottare än från Agda, 93, lär aspirerande mammor föredra frisk säd framför hiv-smittad.

Jag menar, hur lite smitta är acceptabel? Om alternativet är friskt är svaret rimligen noll, även om någon räknat ut att den här sperman inte ska resultera i hiv-positiva barn. Och vad vill man uppnå? Minska-stigma-teorin tror jag vad jag vill om.

Har inte initiativtagarna The New Zealand Aids Foundation, Positive Women Inc och Body Positive något bättre de kan lägga pengarna på än detta ryska rouletteprojekt? T ex att informera människor om hur de ska undvika att bli smittade.

Jag var på banken

Ibland räcker det nästan med en rubrik för att förmedla en upplevelse. Ni har alla varit där, så ni anar ungefär vad jag ska berätta nu. En lokal Stockholmsvariant av detta är ”Gröna linjen”. Två enkla ord som förklarar varför man både är försenad och förbannad.

Nyhetsartikel varje år sedan 1982.

Men tillbaka till banken. Ingen går längre på banken för att starta ett konto eller ta ut pengar. Förmodligen går det inte ens. Man går dit när man måste, i ärenden som kräver personlig närvaro. Jag tyckte att det började bra. När jag kom in skulle kunden före mig precis börja betjänas, så jag var först i kön. Eftersom banken var full av personal och det fanns flera kassor hade jag en naiv förhoppning om att någon skulle hoppa fram och hjälpa mig direkt.

Men nej då. Av det tiotal banktjänstemän jag såg var det bara en som tänkte hjälpa kunder vid kassorna. Kunden före mig skulle fixa bank-ID till sina barn som för övrigt var som barn brukar vara, högljudda och jobbiga. Blanketter signerades, kopierades och arkiverades i en ständigt strid ström.

Då och då hade kunden en lunta att skriva på. Under tiden blev kassörskan ledig, men inte tillräckligt ledig för att hjälpa mig. Istället tog hon promenader och flyttade på pappershögar, nästan demonstrativt ointresserad. Så där stod jag (ja, nästan lika demonstrativt valde jag att stå istället för att sitta) och tittade på bankens affischer med två av dess motton:

”Vi gillar att finnas där du finns.”

”Vi tror på det personliga mötet.”

I vilken parallell verklighet då, tänkte jag.

Hemlösa hemmansägare

Mitt märkliga intresse för udda bostäder har nu fört mig till den nedre gränsen för vad som ens kan kallas boende. Det sägs att människan är en anpassningsbar djurart, men en del anpassar sig lite bättre än oss andra vad livet än kastar i huvudet på dem. Vi börjar med Anthony som i brist på bostad byggt ett skjul i skogen:

Förutom hans positiva syn på livet roas jag av hans kökskonster. Jag kollar aldrig på matlagningsvideos med proffskockar, men att titta på en uteliggare som lagar mat på spritkök under en presenning är ofta rätt underhållande.

Jag hoppas och tror att jag aldrig blir hemlös, men om så skedde tänker jag att jag också skulle söka mig till skogs hellre än att sova på härbärgen eller i trappuppgångar. Nu över till ett helt uteliggarläger med väntelista i Florida. Ledaren får mig att tänka på hippien Neil i The Young Ones:

En del föredrar att bo mer centralt, och inget kan vara mer centralt än New York City (eller strax under, egentligen):

Det är nog inte meningen att man ska skratta när han stolt visar upp innehållet i den välutrustade kylen, men jag kan inte låta bli. För övrigt otroligt kreativt att dra elektricitet till sin betongkulvert. Men varför inte, han verkar ju ha alla moderniteter som tänkas kan, bara i lite egna utföranden.

Och innan kritiken börjar hagla. Jag fattar att det säkert finns en massa tragik här. Anthony i Toronto dricker mer öl än vad som är nyttigt, och det är inte otänkbart att det är en anledning till att han bor i ett hemsnickrat skjul. Jag skulle inte vilja byta liv med den demente mannen i lägret och även om killen i tunnelbanan har både kyl och vatten är inte ett hål i marken min tanke om ett bra boende. Men säga vad man vill, de är fria individer med makt över sina egna liv. Hur många kan säga det?

Världen är galen

När internet kom såg jag det som ett gigantiskt uppslagsverk. Sen har det utvecklats. På gott och ont, men om någon 1995 hade berättat för mig vad som skulle komma i framtiden hade jag inte trott dem. Nu är det många år sedan jag tjänade pengar helt utanför internet, oavsett om det gäller aktier jag handlar, texter jag skriver, secondhandförsäljning, nätpoker eller något annat. Men hur märkligt det än känns finns det alltid någon som dragit det längre.

Känner ni till fenomenet Mukbang? Det går i princip ut på att youtubers, oftast asiater, äter framför en kamera. Bara äter, jag tror att det är ovanligt att de pratar. Här t ex, en kille som äter lök:

Nästan tre miljoner visningar! Av en man som äter lök! Kanalen har en halv miljon prenumeranter. Jag har inte försökt ta reda på hur mycket pengar han tjänar på att några gånger i veckan vräka i sig mat framför en kamera för jag vill verkligen inte veta.

Fast det är ändå inte galnast på internet. Den här kvinnliga mangaversionen av Pewdiepie filmade ett bad där hon tappade upp det begagnade badvattnet på burkar hon sålde för 30 dollar/styck. 500 burkar, vilket gör en intäkt på nästan hundrafemtiotusen kronor!

Henne tänker jag inte ens länka till. Har ni behov av smutsigt badvatten på burk får ni leta själva. Man brukar ju säga att man inte ska kasta ut barnet med badvattnet. Tidigare tolkade jag uttrycket som att barnet var värdefullt, inte vattnet. Nu vet jag inte vad jag ska tro.

Jag har inget emot fri företagsamhet, men det här är något annat. Jag vet inte om det är äckligt, tragiskt eller bara dumt. Kanske lite av varje. Här är i alla fall en bild på när jag äter, den får ni helt kostnadsfritt.

Vill ni ha mitt använda badvatten på burk – ring psykakuten!

Väska med pengar

Så har det hänt igen. Privatpersoner hittar en väska full med pengar, denna gång i Kiruna.

Med tanke på att kontanter knappt finns och att man nästan inte kan sätta in några tusen på sitt eget konto utan att utsättas för förhör på banken tänker man sig ju att det bara ska vara kriminella som går runt med en hockeytrunk med sedlar, men märkligt nog verkar det ofta vara vita pengar, och även den här gången.

Men hur går det till, hur slarvar man bort en väska med pengar? Förra året sa en som hittade 84000 kr att ”det är skillnad på mitt och ditt”. Den gången tillhörde pengarna en välgörenhetsorganisation och man kan väl förmoda att de också gjorde den distinktionen. För inte hade de väl gått ifrån väskan om det varit deras egna, privata pengar? Pajasar!

Enligt polisen är ”skälig hittelön” 10 procent, men jag undrar om den icke namngivna välgörenhetsorganisationen släppte till 8400 kr. Åtminstone framgår det inte.

Själv ger jag mig tusan på att skulle jag lämna in en hög med pengar jag hittat skulle det vara afrikanska knarkpengar och så blev det inte ett öre. Eller också skulle polisen sätta dit mig som medskyldig, förutom att jag skulle ha ett mordlystet knarksyndikat efter mig.

Skulle jag hitta en plånbok skulle jag tveklöst lämna den till polisen. Det har jag förresten gjort en gång, men någon hittelön såg jag inte till. Men om jag hittade en resväska med pengar skulle jag fundera ett varv först.

Joker – bara sluta!

Jag skulle inte säga att jag undviker kultur, men jag lyssnar inte på musik, följer inga tv-serier och söker aldrig aktivt efter kultur i någon form förutom böcker. Men inte heller där är jag med i snacket om det senaste och mest aktuella. När det kommer till skönlitteratur kan jag lika gärna läsa en gammal bok som en ny.

Nu har det dock varit omöjligt att undvika filmen Joker. Den recenseras och folk pratar om den precis hela tiden och överallt. Ingenting om denna film intresserar mig och jag kommer garanterat aldrig se den, så jag gör som jag brukar – slår dövörat till och undviker så mycket som möjligt. Samma förhållningssätt som jag har till Melodifestivalen, Game of Thrones och allt annat jag skiter i.

Men hatten av för PR-avdelningen! Det verkar inte gå att komma undan Jokerhelvetet med mindre än att man flyttar till en stuga i skogen och barrikaderar dörren. Filmen kostade 55 miljoner dollar att producera, vilket tydligen är otroligt billigt. Det verkar som att de 50-150 miljoner man ”sparat” har gått oavkortat till att marknadsföringen.

Och det behöver inte sluta där. Redan under premiärhelgen drog filmen in 234 miljoner dollar, så vill de kan de sätta upp en reklamaffisch på varenda offentlig plats i västvärlden och se till att filmen är ”förstasidesstoff” i många månader framöver. Det är nästan så att jag längtar till att det blir val någonstans så att det kan pratas om det istället. Eller VM i sportboll eller hockeybockey, apropå fenomen som inte intresserar mig.

Rensa skrivbordet

Kan Jordan Peterson skriva böcker om vikten av att bädda sängen kan jag fylla ett blogginlägg om reflektioner kring administrationsrutiner. Normalt lägger jag inte papper på hög. Jag öppnar posten varje dag, lägger in räkningar för betalning, sätter in i pärmar osv.

Den senaste månaden har jag bara inte hunnit. Det har vräkt in post och mycket av det går inte att städa undan direkt. Tvärtom har jag tjugo papper framme i väntan på svar och 4-5 uppslagna pärmar. Jag har ett stort L-format skrivbord med tre kvadratmeter bordsyta, men nu går det knappt att se vad det har för färg.

Gammal bild, skulle inte drömma om att visa hur det ser ut nu.

Det kan väl vara okej att släppa lite på ordningen när man är stressad, men jag blir inte mindre stressad av det. Tvärtom! Och dessutom trött på mig själv när jag märker att ett stökigt skrivbord leder till att jag blir ännu mer nonchalant. Nu har jag ett oöppnat bankbrev på skrivbordet sedan i torsdags. Okej, jag vet vad det innehåller och att det inte är akut, men jag brukar öppna all post direkt för det spar tid, nerver och ibland även pengar.

E-posten är ännu värre. Jag vet att inkorgen borde tömmas varje dag. Mejl ska besvaras, arkiveras eller kastas. Det gör jag inte ens i vanliga fall, men nu är det ännu värre. Jag har säkert hundra mejl i inkorgen och åtminstone ett par av dem är inte ens öppnade. Motsvarigheten vore ju att gå ut till brevlådan i villaträdgården och ta in hälften av breven – det gör ingen.

Okej, kanske någon.

Nu vill jag ge mig själv en deadline. Inom en vecka, senast nästa helg, ska såväl skrivbord som inkorg vara rensade om jag så ska behöva lägga en halv dag på städandet. Marie Kondo – släng dig i väggen!

Jag har sorg

Vi ska alla bli föräldralösa om vi får ha hälsan, det är naturligt. Mig hände det igår när min mamma fick ro efter lång och plågsam sjukdom. Det känns inte ett dugg naturligt och trots att det är min fjärde nära släkting som dör är jag märkligt nog aldrig beredd hur mycket jag än vet att det ska hända. Inte ens när min farmor dog vid 102 års ålder var jag mentalt förberedd. Och inte heller nu.

Det här är en ekonomiblogg och ska vara så även fortsättningsvis. Jag tänker inte bearbeta min sorgeprocess här och det blir definitivt ingen dödsruna över en – förvisso fantastisk – person ni inte kände. Jag vill bara på detta sätt informera om följande:

• Den närmaste tiden kan det hända att fler inlägg än du önskar läsa kommer att handla om död, begravning, bouppteckning och existentiella bekymmer.
• Det kan också hända att det inte kommer ett inlägg exakt varje morgon, men det är min målsättning.
• Min acceptans för trams i kommentarsfältet kommer att nå nya bottenrekord. Det betyder inte att man inte får säga emot eller måste behandla mig med silkesvantar, men den som i första hand kommenterar för att provocera kommer bemötas, rensas eller hemsökas.

Det var allt jag hade att säga idag. Jag sörjer, lider och gråter, men livet måste gå vidare och en del av det livet är den här bloggen, så jag ska göra mitt yttersta för att den ska fortgå. Tillvaron är bara en smula uppochner just nu.

Gamlingar med cab

I Sverige är det trevligt att åka cab när det är riktigt varmt ute, alltså ungefär tre dagar om året. Men det är aldrig nödvändigt. Jag har inte ens AC, men kan lika gärna veva ner rutan (japp, jag vevar).

I sommar har jag slagits av mängden cabbar på gatorna. Vi får väl se om statistiken backar upp bilden, men det känns som att framförallt mängden gråhåriga cabförare har ökat dramatiskt. Har varenda pensionärsgubbe köpt cab? Är de inte rädda för lågkonjunktur? Har de verkligen sparat ihop kapital till dessa leksaker? Jag menar inte att leksakerna inte är fullt funktionsdugliga, men eftersom jag nästan aldrig ser cabbar i snöslasket tror jag att de flesta cabköpare köpt dessa bilar vid sidan av ordinarie bruksbil – som en leksak, alltså.

Och utbudet finns där. Vartenda struntmärke gör en taklös variant av sina bilmodeller. Vem tusan köper en Peugeot cab?! Det är ju lika logiskt som att köpa en Ferrari med dragkrok och takräcke. Om jag fick för mig att köpa cab skulle jag åtminstone satsa på något vräkigt.

Nej, jag är verkligen inte bitter. Om någon efter ett långt arbetsliv har skaffat sig möjligheten att köpa en bil för några hundratusen bara för att åka på sightseeing några gånger på sommaren för att därefter ställa in den i garaget i nio månader är jag den förste att applådera beslutet att realisera drömmen.

Om de verkligen vill och om de verkligen har råd, alltså. Själv ser jag inte alls tjusningen, men det är ju fint att folk är olika.

En låda med pengar

Ibland när jag pratar med kompisar kan jag uttrycka att ”om man lägger alla pengar i en liten låda” som en beskrivning av en realiserad privatekonomi, utan lån och utan ägodelar, alltså det som skulle bli kvar om man sålde allt, löste eventuella lån och och la resten i en låda.

Men jag skulle aldrig göra det! Trots att jag gillar kontanter tycker jag inte att pengar ska vara i en låda. Definitivt inte i en skokartong i hemmet, men just så valde en man i Oregon att förvara sitt livs besparingar. Och dårskapen slutar inte där, för sedan råkade han slänga sin skokartong med pengar i återvinningen.

Jag är inte så hjärtlös att jag inte kan glädjas åt att pengarna hittades och att han fick tillbaka dem, men det väcker ändå den eviga frågan ”Hur in i helvete jävla korkad får en människa bli?!”

Jag gillar annars skokartonger. De är hållbara, tåliga och praktiska. När jag säljer secondhand-grejer packar jag gärna i skokartonger. Därför håller jag hårt i mina egna skokartonger och varje gång jag ser en skokartong i soprummet eller i tidningsåtervinningen (ja, en del tycks tro att skokartonger är gjorda av tidningspapper, apropå frågan ovan) får den följa med hem till mig. Tyvärr har jag inte hittat några pengar i dem än, men skam den som ger sig.

Nu då...?

Entreprenörstips

Eftersom var och varannan podd haft sommaruppehåll eller högst sporadisk utgivning har jag lyssnat lite bredare än vanligt. Bl a har jag betat av några avsnitt av Framgångspodden. Jag tror att det lite fåniga namnet har skrämt mig tidigare.

Programledaren Alexander Pärleros intervjuar människor som på ett eller annat sätt haft framgångar. Många av dessa titulerar sig entreprenörer, vilket ju i princip kan betyda vad som helst så länge man haft någon slags rörelse i egen regi, så här samsas kändisar som Bert Karlsson och Thomas Ravelli till för mig helt okända youtubers.

Det intressanta med entreprenörer är att de ofta tänker utanför boxen eftersom de ställts inför udda problem. Därför kan de ha dragit en och annan lärdom man kan dra nytta av. De flesta entreprenörer i programmet fick frågan vad deras bästa råd skulle vara till människor som vill gå i deras fotspår. Utan att ha gjort någon vetenskaplig studie känns det som att de flesta landade i någon variant av följande tre svar.

1. Starta! Den som väntar på att den perfekta affärsidén ska ramla ner från himlen kommer aldrig igång. Kör på och se vart det bär.

2. Omge dig med rätt folk. Ingen kan allt, så det gäller att ta hjälp av pålitliga människor med andra kompetenser än du själv.

3. Se till att ha roligt! Att starta eget innebär i regel långa dagar, osäkra inkomster och i största allmänhet en otrygghet det är svårt att hitta någon annanstans på arbetsmarknaden. Det enda man vet säkert är att det blir jobbigt så se för Guds skull till att ha kul! Inte varje dag och hela tiden, såklart, men det måste finnas en annan drivkraft än bara pengar.

Det här låter väl gott och väl, men jag tänker att råden knappast gäller enbart egenföretagande utan nästan för allting, såväl i jobb som fritid. Livet ska vara hårt och roligt, annars kan det kvitta.

”Sätt dig ner på en stol och håll käft istället och få nå' gjort!”

Världens tråkigaste sommarjobb

Märkligt att jag blev intresserad av pengar efter att mitt i särklass tråkigaste sommarjobb helt och hållet handlade om pengar. I slutet av 80-talet tillbringade jag en sommar på en storbank. Men det var inget flashigt kontorsjobb, inget om aktier eller börsen. Jag stod i en källare och räknade pengar.

Det var mynt från p-automater och sedelkassetter från godis- och växlingsautomater. Men allra mest var det tristess. Förutom andra uttråkade sommarjobbare fanns här främst tre kategorier av anställda. Det var killar och tjejer i tjugofemårsåldern som tvingades slita här i väntan på roligare jobb. Tanter vars kunskaper inte längre efterfrågades, så det här var deras slutförvaring i väntan på pension. Och så de där som troligen stått där sedan myntautomaternas införande någon gång på 60-talet. Den ena gruppen var lika bitter som den andra och tredje.

Till saken hör väl att när vädret för ovanlighetens skull är bra i Sverige vill man ogärna tillbringa hela dagarna i en källare utan fönster. Men mängden pengar som hanterades omöjliggjorde andra lösningar.

Vad lärde jag mig på detta? Att det finns gränser för vad man kan göra för pengar. Det finns verkligen inga pengar i världen som skulle förmå mig att ta ett liknande jobb idag. Å andra sidan finns det ju snart inga mynt och de används definitivt inte i parkeringsautomater.

Kanske kan man hitta ljuspunkter i dylika minnen lite grann som man kan höra gubbar tala varmt om lumpen. För min del funkar den mer som ”Det kunde varit värre”. När jag kom ut i det ”riktiga” arbetslivet blev jag positivt överraskad att inget jobb var så tråkigt, ingen arbetsplats såg värre ut och inget fikarum hade sämre stämning. Sedan har jag jobbat i många branscher, men aldrig bank. Aldrig någonsin.

Rånarekonomi

På sommaren lider jag av poddbrist eftersom var och varannan podd tar sommarlov medan min konsumtion består. Av den anledningen har jag lyssnat på två SR-dokumentärer. Jag brukar inte leta där, men nu när jag ändå tvingas betala för skiten tänkte jag dra nytta av det.

Bägge poddarna hade rånartema. Den första handlade om Maskeradligan, den andra om ett rånande kärlekspar. Helt okej program där man både fick höra hur brottslingarna och de jagande poliserna tänkte.

Det som slog mig, och som gjorde att jag nu bloggar om bank- och butiksrån, är hur vansinnigt dumt rånarna tänkte kring pengar. Det här var proffs som verkar ha varit duktiga på själva hantverket, att stjäla och råna. Maskeradligan har jag alltid tänkt på som väldigt skickliga, kända för sitt metodiska tillvägagångssätt.

Och det må så vara att de var duktiga på att skaffa pengar, men när det kom till att behålla dem var det ett rent haveri. Mannen i kärleksparet, ”Sveriges Bonnie and Clyde”, inledde med en massa lyckade inbrott som gav upp till 40000 kr/styck (tio gånger mer i dagens penningvärde), men så fort han satt inne var det ändå slut på kontot. Så till den grad att frugan fick prostituera sig, vilket var en tung anledning till att maken slog sig på bankrån.

Maskeradligan köpte champagne, klackringar och annan skit. En av dem började lyxrenovera sitt hus med pengar han definitivt inte borde ha haft trots att han hade ett riktigt jobb vid sidan av rånbranschen. Flera av medlemmarna hade jobb och lön, men ändå behövde de göra en massa mindre rån av bl a Konsumbutiker för att hålla sig flytande i väntan på jackpotten.

Ingen idé att råna banker om man inte får ha lite kul, kan man ju tycka, men bägge ligorna avslöjades just pga sitt (o-)ekonomiska beteende. Kvinnan i paret köpte tre dyra bilar på kort tid, vilket väckte misstankar eftersom det inte var helt vanligt för unga kvinnor på 70-talet. Maskeradligan åkte inte dit för de stora rånen utan för att polisen såg ett mönster i alla smårån.

Kontentan är alltså att även bankrånare gör klokt i att göra upp en hushållsbudget och hålla sig till den även i perioder med högre inkomster. Om än av lite andra orsaker än vi andra.