söndag 22 oktober 2017

Vad gör man åt veckopengsköparna?

När man säljer H&M eller Atlas Copco är det inga problem, men så fort man ska avyttra en aktiepost i ett mindre bolag, allrahelst på en mindre lista, uppkommer problemet. Köpkurs 85 – 500 st, säljkurs 87 – 650 st. Jag lägger in mina 800 aktier till försäljning för 86,50 kr. Det går några minuter innan det plingar till i datorn, jag har sålt... fyra aktier.


Fyra aktier till den fantastiska summan av 346 kronor, och så courtaget då, på 39 eller 69 kronor. Sedan lägger någon in en lägre säljorder medan andra säljare börjar knapra bort köpordern på 85. Och där står jag med mina 796 aktier och en påbörjad försäljning som jag får betala för oavsett om jag säljer resten eller inte. Antingen sitter jag kvar och tar courtagesmällen om det inte vänder upp igen, eller också säljer jag så många jag kan på 85 kr och hoppas att någon förbarmar sig och köper resten.

Men vad kan jag göra för att inte hamna där?
  1. Sluta handla med småbolag?
  2. Bara lägga fill-or-kill-ordrar eller sälja aktierna till högstbjudande oavsett spread?
Eller möjligen 3: köra på som tidigare och acceptera att de låga courtagen och ökade aktieintresset lett till att folk köper aktier för hundralappar eller tior? Själv förstår jag inte varför någon – oavsett courtage – vill köpa ett bolag för 346 kr, ifall det är den femprocentiga rusningen eller den treprocentiga utdelningen (17 respektive 10 kr) som hägrar.

Men det är så mycket annat jag inte begriper, varför köper någon en bil för en halv miljon som verkar sakna blinkers, vad är grejen med kvarg, vem ser panelhumor på tv, hur kan man ta sig tid att sopsortera och ändå inte greppa att mjölkkartonger är gjorda av papp, vad säger egentligen Stefan Holms pappa... Jag skulle kunna fortsätta med detta, men det får Johan Johansson göra istället (inte alltid jag förstår honom heller, men här gör jag det):

lördag 21 oktober 2017

Bevare mig för trygghet

Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men många jag känner eller träffar är så torsk på anställningstrygghet att de borde kunna sjukskriva sig för sitt missbruk. Jag förstår att man måste leva livet med säkerhetsmarginaler om man har stor familj, bolån och bor på en ort med få arbetsgivare, men många uppvisar trygghetsnarkomani på en nivå som inte alls står i proportion till förutsättningarna.


För är man duktig på det man gör, har erfarenhet inom en bransch med många arbetstillfällen och bor i eller i närheten av en storstad behöver man knappast vara rädd för att bli arbetslös. Man kanske inte hittar drömjobbet i morgon, men man är tillräckligt attraktiv för att få någon slags jobb relativt snabbt.

De som hörde mig prata jobb i Onkel Toms podcast kommer kanske ihåg att jag inte vill ha trygghet eftersom jag upplever det som motsatsen till frihet. Ett fast jobb är just – fast. Men egentligen är ju termen "tillsvidareanställning". Låter inte mycket bättre, som något man kan ha och mista, men får duga – tills vidare.

Jag har haft intressanta anställningar, jag har inget emot det och är den förste att gratulera andra som landat sina drömjobb. Tyvärr tror jag att en överväldigande majoritet inte trivs med sin anställning. De tvingar sig till arbetsplatsen för att få lön. Inget fel med pengar och har man ett underbart liv i övrigt är det kanske bra nog, men är det kravet på trygghet som hindrar dem från att försöka förbättra situationen är det illa.


Jag tror egentligen inte att detta är speciellt för svenskar, men vi hamnar kanske i riskzonen lättare än andra. Dels för att vi av janteskäl snackar ner vårt värde och inte tror oss värda bättre. Dels för att samhället marinerat oss i trygghet. På gott och ont, men i detta fall på ont.

Därför vill jag uppmana alla att våga ta chanser, följa sina drömmar och bryta sig loss. Det sägs att ingen kommer ligga på sin dödsbädd och ångra att de inte spenderade mer tid på kontoret. Andra avslutande ord man sällan hör är: ”Jag önskar att jag hade skaffat mig mer trygghet på arbetsmarknaden."

fredag 20 oktober 2017

Plånboken vilar idag

Allt kostar pengar, sägs det, men det stämmer ju faktiskt inte. På många låter det som om det måste rulla iväg pengar så fort de kliver upp på morgonen, eller åtminstone från att de går ut genom dörren. Själv tar jag de allra flesta dagar aldrig upp plånboken. Jag tar inte ens med den om jag inte planerar att handla eller ska köra bil och behöver körkortet.


Jag är inte dummare än att jag förstår att min bostad kostar varje dag och att elen förbrukas även de dagar räkningen inte kommer osv. Jag menar bara att man inte måste betala för allt man gör. En vanlig vecka betalar jag ingenting 5-6 dagar, varken på internet eller i butik.

Dessa dagar sitter jag vid min dator, jobbar, bloggar, kollar börsen eller socialiserar mig, tar en promenad, en löprunda, stökar i hemmet, hälsar på någon, läser en biblioteksbok, ringer en kompis... Ni ser mönstret – inga utgifter. En del ser nog detta som fattigt - ”Jag konsumerar, alltså finns jag.” Själv tycker jag tvärtom att det är en befrielse att slippa.

I vårt västerländska samhälle har det växt fram en rörelse som håller på med ”silent retreats”, där man får gå runt och drälla på en kursgård utan att prata. Jag tror säkert att det finns ett behov, även om jag personligen föredrar att slå av telefonen och datorn, för sådan där mindfulness kostar skjortan. Men jag undrar om inte fler skulle hjälpas av att lägga plånboken i en låda och åka på ”cheap retreat”.

”Sheep?”

torsdag 19 oktober 2017

Satsa allt på en häst

Lektion 1A i all investeringsteori går ut på att sprida riskerna. Det tror jag stenhårt på och vill ogärna ha mer än max 5 procent av portföljen i ett och samma papper. Den enda jag hört säga emot strategin är Olle ”Snåljåpen” Qvarnström som nöjer sig med 4-5 olika investeringar i taget för att ge sig själv chansen att slå index ordentligt.


Men oavsett hur man gör tycker jag att det är kul med tankeexperiment. Tänk om man var tvungen att lägga alla sina pengar i en enda aktiepost och behålla den i ett år, vilken skulle det då vara? Vi kan väl räkna bort investmentbolag, de är ju mer att betrakta som en slags fond eller aktiekorg.

Ska man tänka att ju större bolag desto säkrare investering, då skulle jag plöja in allt i Novo Nordisk, som är det största bolaget jag investerar i just nu. Det är ett långsiktigt bra bolag, men i en skakig bransch (läkemedel, om någon skulle ha missat det) som inte minst märktes när aktien föll från 379 till 225 på fyra månader förra året.

Telia kanske, med planen "hur mycket värre kan det bli?". Eller H&M, som från den här nivån inte borde kunna rasa särskilt långt, fast på den punkten har ju Karl-Johan Persson överbevisat alla om och om igen.


Ett bolag som Paradox har visserligen dubblats på ett drygt år, men de går ju från klarhet till klarhet och tusan vet om de inte kan dubblas igen, även om det antagligen inte går på ett år den här gången. Men skulle jag vara absolut tvungen att satsa alla mina pengar i ett enda företag i min nuvarande portfölj skulle jag nog skicka in dem i Bahnhof. Stabil vinst, bra aktieutveckling utan ras och en liten utdelning. Skulle de sedan byta lista och få ordning på dotterbolaget Elementica finns det chans till en riktig knarkarhausse. Men jag fortsätter nog att sprida riskerna i alla fall.

onsdag 18 oktober 2017

Kan ej den ena får någon annan betala

Jag tipsades av MRKIA i kommentarsfältet att skriva om socialbidragsnormer och det gör jag gärna.

Uttrycket existensminimum används varken av Socialstyrelsen eller Kronfogden. Det tycker jag är lite synd, för det är väl ändå så socialbidraget var tänkt, för att täcka livets absoluta nödtorft under en övergångsperiod? Varje gång detta ifrågasätts i det offentliga rummet blir det dålig stämning.

2013 gjorde Janne Josefsson ett reportage om barnfattigdomen, som det pratades väldigt mycket om månaderna innan. Josefsson ville, som den grävande journalist han är, ta reda på om det verkligen är så hemskt som det påstods, att hundratusentals svenska barn levde i fattigdom som många gånger innebar att de inte kunde äta sig mätta.


Det enkla svaret var: Nej. Bilden han fick när han knackade på de rackligaste dörrarna i de fattigaste områdena var en helt annan, varpå han ifrågasatte om Majblomman, Rädda Barnen och andra överdrivit situationen. Bl a noterade han att väldigt många av de fattiga barnens föräldrar rökte och drog slutsatsen att om ens barn inte kan äta sig mätt köper man rimligen inte cigaretter för bidraget.

Och så mycket skit han fick för detta! Vänsterpartisten Ali Esbati gick bananas i vanlig ordning, och Rädda Barnens ungdomsordförande Sara Thiringer skrev: ”Vad vill Janne med detta? Att vi ska lägga allt ansvar på föräldrarna? Då riskerar verkligen barnen att komma i kläm.” Jag tänker mig att Janne ville visa sanningen, eftersom han är en av få journalister som förstått att det är hans uppdrag. Och är det helt galet tänkt att lägga huvudansvaret för barn på deras föräldrar?


Om vi tittar på vad socialbidraget ska räcka till får vi gå till Socialstyrelsen och hittar livsmedel, kläder, skor, fritid, lek, hygien, försäkringar, förbrukningsvaror, dagstidning, telefon och tv-avgift. Tv-avgiften skulle jag fimpa direkt (så länge våra politiker låter oss göra det och inte bankar in det i skatten), det är knappast en essentiell utgift. Samma med dagstidning (som för övrigt betalas friskt med samma skattemedel). Om sedan föräldrarna väljer att dra ner på sina klädinköp för att de vill prioritera tobak har jag inga synpunkter, men är det verkligen så tajt?

En familj med två vuxna och tre barn på 15, 12 och 10 år får 16460 kr för att klara utgifterna jag rabblade här uppe. Ska inte det räcka ganska bra? Som ensamstående skulle jag få 3930 kr för mina utgifter om jag inte kunde försörja mig själv. Den senaste gången man specificerat den mer noggrant än så var 2011, och med samma fördelning 2017 hamnar matdelen på 1732 kr. Senast jag räknade efter min kostnad för mat+hygien låg den på 663 kr och den skulle säkert gå att halvera om jag vore tvungen, så ”existensminimum” känns rätt långt från existensminimum.


Om vi ska ha kvar välfärdssamhället i någon form tror jag att det vore bra att så fort som möjligt komma ner till rimliga siffror. Att vi skulle kunna ha kvar bidragen på dagens nivå ser jag inte som realistiskt, men jag är ju gudskelov inte politiker. Även för bidragstagarnas egen skull tror jag att en sänkning vore vettigt. De flesta har inget emot att svaga grupper får stöd, svenska folket gillar idén. Men bara om vi känner att stödet står i proportion till behovet. Annars tror jag att många skattebetalare kommer tröttna rätt snabbt.

tisdag 17 oktober 2017

Miffo1?

Jag fick följande meddelande från Avanza:

Hej,

På grund av ett nytt internationellt värdepappersregelverk (MiFID2) behöver vi säkerställa att du har tillräcklig kunskap i de värdepapper som du investerar i.

Den nya lagen gäller det som klassas som mer komplicerade instrument som t.ex. ETF:er, warranter, certifikat och derivat m.m. men även handel med värdepapperskredit och blankning.

Även om du har handlat med dessa produkter tidigare, eller om du har kredit- eller blankningsavtal, måste du genomföra kunskapsprövningen som består av ett snabbt test för respektive produktgrupp. Du behöver göra testen senast den 1 december för att kunna fortsätta handla med dessa instrument, men vi rekommenderar dig att göra testen redan nu.

Sedan följde ett antal ”kunskapsprov”. Här är ett par av frågorna så att ni som inte drabbats ska fatta nivån.


Jag vill inte förhäva mig på något vis, men det här hade jag klarat på lågstadiet. Och om man av någon anledning skulle missa en fråga (nej, dessa två klippte jag, jag lovar) fick man göra om den, så en datortränad apa hade blivit godkänd på de här proven.

Nyttan med alla dessa EU-harmoniserande direktiv kommer jag däremot aldrig förstå (jag gick aldrig med), men ska det göras kan det väl åtminstone göras seriöst? Det här påminde mest om körskolescenen i Lorry där Peter Dalle frågar Lena Endre:
- JAG ÄR EN LITEN KANTARELL! Är ni sån?
- Va? Nej...
- Fullt psykisk frisk alltså. Vi kan ju inte släppa ut EN MASSA GAAALNINGAR I TRAFIKEN!!!

Men på börsen är galningarna alltid välkomna. Och i EU-politiken tydligen.

måndag 16 oktober 2017

Jag gnäller för lite

Jag går alltid igenom kvittot när jag handlat (på det sättet lever jag som jag lär), men eftersom jag inte vill klägga igen kassan packar jag först varorna och går åt sidan innan jag börjar läsa. Så när jag väl upptäckt att jag blivit lurad och fått betala för mycket för en eller flera varor har nästa kund kommit halvvägs i sin handling och fler kunder har fyllt på bakifrån. Att då stövla mig igenom kön, klämma mig in före nästnästa kund (som kanske inte ens sett att jag handlat där) för att gnälla över att jag fått betala för mycket tar emot.

Har jag en post på kvittot jag överhuvudtaget inte köpt eller gått miste om en rabatt är det en sak, men om kilopriset på min paprika blivit fel kostar det mig kanske två spänn och det är ju smartare att bjuda på det än att gå tillbaka.


Eller är det? Jag har kommit på att jag istället går och retar mig på det där (”Hon måste väl för tusan ha sett att paprikan var gul och inte orange?!”). Så vem skonar jag då? Kassörskan, butikschefen, de andra kunderna, men inte mig själv och det är ju jag som blivit lurad.

Visst kan det verka småaktigt från min sida, jag håller med om det. Samtidigt väljer jag den färg på paprika som är billigast just för att den är det. Jag tar mig också tid att utröna vilken av åtta sorters bulgur som har lägst kilopris och köper de rotfrukter det enligt hyllkanten är extrapris på. Hade jag vetat att kassörskan skulle slå in fel kod eller att det pris som står på hyllkanten inte är detsamma som i kassans datasystem hade jag handlat annorlunda.


Jag vet butiker som betalat ut ”hittelön” till de kunder som uppmärksammar fel. Det gör nog ingen längre, men förutom att det vore lönsamt för mig gillar jag tanken att butiken ska sträva efter att göra rätt och premiera de kunder som hjälper dem med detta. Som det är nu känner man sig som en snarstucken idiot när man påpekar fel, men från och med nu skiter jag i det. Jag vägrar irritera mig på att jag betalar för andras fel. Då får hellre både personal och övriga kunder tycka att jag är tramsig. Jag har ju ändå rätt, det kan de inte ta ifrån mig.