Oberoende mutkolvar

Kulturminister Amanda Lind visar återigen att hon i likhet med sin företräde Bah Kuhnke tror att allt kan och bör regleras av politiker. Nu vill hon och regeringen öka mediestödet med 115 miljoner. Detta för att det finns ”vita fläckar” i mediekartan, alltså områden där det inte finns regimkontrollerade lokala tidningar eller radioredaktioner.

Mediestödet ska ”främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling”. Det är inte utan att jag undrar vad man lägger i ordet ”oberoende” om man menar medier beroende av att makthavarnas pengar. Det är ju just makten journalister ska granska, men man biter inte den hand som föder en.

Förutom att dessa pengar naturligtvis kunde göra verklig nytta på andra håll tror jag att det får motsatt effekt. Sverige är redan världsledande på oberoende ”alternativa medier”. Detta trots att dessa riktiga journalister tvingas konkurrera både med statsmedia och privatfinansierade medier helt eller delvis finansierade av staten. Nu ska den redan skeva konkurrens snedvridas ytterligare. ”Det är avgörande för demokratin”, säger Amanda Lind. Det kan hon ha rätt i, men inte på det sätt hon låtsas.

Frilansjournalisten Jens Ganman brukar säga att det inte finns journalister, bara aktivister med en egen agenda. Jag är inte säker på att han har rätt, men jag håller med honom om att public service i sin nuvarande form borde läggas ner. Vidare tycker jag att presstödet borde plockas bort ögonaböj. Demokratin kommer inte att bli perfekt för det, men jag tror att vi skulle komma ganska mycket närmare samtidigt som vi får pengar över till annat.

Världens bästa hårddisk

Det snackas mycket om molntjänster och serverhallar. Inte konstigt med all data som samlas i tid och otid att den måste lagras någonstans. Jag vet människor som tar 300 bilder på sin semester. Till vilken nytta? För att lägga upp på Instagram där ingen människa kommer att titta på dem? Eller för att de själva ska göra det? När satte du dig senast och kollade på gamla semesterbilder?

Vore det inte bättre att uppleva semestern, fotbollsmatchen och barnens luciatåg och lagra bilderna i hjärnan istället? För att inte tala om de där skakiga mobilfilmerna från en konsert där man långt borta skymtar Lars Winnerbäck samtidigt som man hör hans låt skanderas av två fulla skåningar på raden framför. Bara sluta smutsa ner internet med sådan skit!

Hjärnan är bättre än världens samlade molntjänster och den behöver inga backuper. Går den sönder har du nämligen inga andra behov. Det som krävs är att hjärnan tränas. Det gör du genom att fylla den, men också genom att träna skalet, kroppen. Så släpp mobilen ibland och upplev livet i realtid med både kropp och knopp!

Rösta med fötterna, men inte andras

Jag är en stor vän av att rösta med fötterna, att stödja sånt man gillar och lämna företag man ogillar. Jag är Bahnhof-kund eftersom det är den enda internetleverantören som verkar bry sig om min integritet gentemot nyfikna myndigheter, och jag lämnade Comviq när de började samarbeta med kommunisten och manshataren ”Kakan” Hermansson.

Jag uppmanar alla att göra som jag. Stöd det ni gillar, undvik det ni ogillar. Den sura tanten i tobaksaffären förtjänar inte dina pengar, handlaren som offrar lunchen för att hjälpa dig gör det. Men denna uppmaning gäller bara dig själv. Vill andra stödja något du inte själv gillar kan du ödmjukt föreslå dem att tänka om, men där slutar dina befogenheter.

Att exempelvis blockera entrédörren till en restaurang för att du inte gillar att andra äter där är inte okej någonstans och trots att jag är vegetarian som inte handlat på McDonald's sedan 80-talet hade jag glatt agerat murbräcka ihop med den här dansken.

Vill du att folk ska äta veganskt, starta världens bästa veganhak och se till att priserna är så marknadskraftiga att även inbitna köttätare vill prova. Ingen – INGEN! - kommer sluta att gå på Donken för att det står några danska ”tøsedrenge” utanför och försöker hindra dem. Det resulterar bara i att jag för första gången sedan Scan-bilar sprängdes i luften på 90-talet skäms över att vara vegetarian.

Att handla blint

Läste nyligen (vet inte var) om en kille som Försäkringskassan bedömt som arbetsför medan de som jobbade på den dagverksamhet där han gick menade att det inte fanns en chans, så nu fick han ingen a-kassa utan var hänvisad till socialen, vilket saboterat hans ekonomi.

”Jaså, var det din bil? Osis...”

Detta ska inte min text handla om utan istället om svaret på reporterns fråga vad han önskade allra mest. Han svarade (fritt från mitt minne) att han drömde om att kunna gå in i en matbutik och plocka åt sig den mat han ville utan att titta på prislappar och hyllkanter.

En ganska beige dröm, om du frågar mig. Och själv skulle jag inte drömma om att handla utan att kolla priset först. Jag har inte råd att köpa allt jag pekar på, men skulle absolut ha råd att köpa den mat jag vill. Snackar vi märken kan jag köpa Felix eller Bob istället för Eldorado och Garant. Jag behöver inte vänta in extrapriser eller köpa de varor som är säsongsmässigt billiga.

Men varför inte göra det ändå, varför kasta bort pengar helt i onödan? Jag förstår att man vill slippa känslan av att pengarna inte ska räcka, men därifrån är det långt till att frivilligt bli en aningslös och lättmanipulerad konsument som rycker åt sig dyra varor som handlaren ställt på strategiska platser i butiken. Varför inte jämföra olika märken och olika butiker och försöka komma så billigt undan som det går förutsatt att det inte tar en massa extra tid? Jag fattar verkligen inte det.

Komfort är motsatsen till frihet

Från en kanal jag länkat till förut kommer här är ett halvtimmeslångt klipp om skillnaden mellan att bo permanent i en van respektive husbil:

De flesta av oss skulle inte välja något av det och ni behöver inte se filmen för att hänga med i inlägget, men anledningen att jag tar avstamp där är att den också handlar om att definiera ordet frihet. Bob, killen i filmen, har valt att bo i en van för att han räds komforten en husbil erbjuder. Jag tycker dock att resonemanget stämmer även för oss som är så konventionella att vi valt att bo i hus.

Det uppenbara argumentet är pengar. Komfort kostar pengar, och pengar förslavar. Det vanliga för människor i vår del av världen är att man höjer sin levnadsstandard lite till så fort utrymme finns. Ju mer pengar man har, desto högre lån tar man. Resultatet blir att man aldrig når friheten.

En större bostad kostar mer i drift. Den kostar att värma upp, den kostar att renovera och den kostar att underhålla. En friggebod målar man på några timmar för ett par hundralappar. En treplansvilla tar hela semestern och/eller tömmer plånboken. Men storleken har en aspekt till. Ju större du bor desto fler ägodelar skaffar du. Nej, det är inte ett självklart samband, men – handen på hjärtat – hur många känner du som det inte stämmer på?

Den stora poängen är att prylar skapar ett beroende. Alla som har/haft ett beroende vet att det begränsar. Behöver man belåna sig eller välja bort annan konsumtion minskar det såklart ens frihet, men även om man har gott om pengar betyder en ägodel ett beroende, alltså minskad frihet.

Ett exempel i videon är wc: ”You're addicted to a flush toilet. You can't poop in a bucket or dig a cat hole because you are addicted to a flush toilet.” Bara så att ingen minimalist ska tro sig stå över detta. Vi är alla beroende konsumenter med begränsad frihet. Vi väljer själva hur begränsad, inte genom att skaffa oss råd att köpa komfort utan genom att avstå.

Lotterivinnare ska alltid resa

Läsaren Niclas gjorde mig uppmärksam på att de som vinner pengar på Triss eller liknande ofta besvarar frågan om vad de ska göra med pengarna att de vill ut och resa. Inget fel med det, men jag håller med Niclas om att det vore kul om någon enda sa att de ska köpa aktier i Atlas Copco. Eller något annat som kan förränta sig under längre tid än två veckor.

Själv har jag slagits av att svaret lika ofta är: Ingenting. Nej, vi ska ge bort lite till barnbarnen. Möjligen resa... till Askersund. Men vad fan liksom! Och de är ofta jättegamla. Ni har haft 75 år på er att fundera över vad ni ska använda pengarna till, men när ni väl vinner har ni ändå ingen aning!

Fast det där med hur man hanterar en plötslig vinst är individuellt. Här kan ni se hur 24-årige Dan Colman reagerade när han vann drygt 15 miljoner dollar i en pokerturnering. Jag tänker att det borde vara tillräckligt med pengar för att kosta på sig ett litet leende.

Min favoritvinnare alla kategorier skulle visserligen använda en del av vinsten till att resa, och till Frankrike av alla platser, men kylan och en försvarlig gnutta torr humor kan man inte klaga på.

”Är det billigare med matlåda?”

Det finns vettiga anledningar att inte ta med matlåda till jobbet. Det är t ex svårt att argumentera mot:

”Den lilla tid jag har hemma vill jag fokusera på min familj, inte att laga mat för en hel vecka.”

”På mitt jobb tappar man hela den sociala biten om man inte går med ut och äter lunch.”

”Jag vet att det går att äta billigare, men för mig är dagens lunch på kvarterskrogen värd varenda krona.”

Däremot har jag aldrig hört någon ifrågasätta att det är billigare att göra egna matlådor än att äta restauranglunch. Förrän nu.

Hämtad från denna Flashbacktråd.

Att han med lunch tycks mena fyra nyanser av smörgås ska nog inte tolkas som att han är norrman utan bara ung. Att han tycker att en normal lunch kostar 40-50 kr framkommer senare i tråden, referensramen är en baguette & läsk på en baguetteria (vad fan är det?!) som han tydligen köper för 45 kr.

Huruvida Jonteboj är typisk för svensk ungdom vet jag inte, men han är nog uppriktig när han tänker att det kan vara billigare att handla färdigt för då slipper han köpa ”alla ingredienser”. Och visst, köper han två kilo ost eller en stor förpackning påläggskött går han inte plus första dagen, men han behöver ju inte slänga allt och börja om på nytt nästa dag.

Men mest tror jag att det handlar om att bekräfta sina egna val som rationella. Troligen är det även därför han fastslår att köpt mat är ”mycket godare”, och det finns fler som han i den där tråden. När någon gjort ett räkneexempel där det diffar 18400 kr om året att äta på lunchrestaurang mot att göra egna matlådor kommer motargumentet:

”Du måste ju räkna med el och bränslekostnader också med att göra matlådor. Folk kanske åker en bit för att storhandla.”

Undrar om man ändå inte känner i maggropen att det argumentet är en aning svagt. Sen saknar jag ändå extremisterna på den andra sidan. En av de mer ”extrema” i tråden säger att det nog går att komma ner under tjugolappen per matlåda. Jag är rätt säker på att jag skulle snitta på en tia.

Ärtsoppa, 1,35 kr/portion

Och för mig har det alltid varit självklart att ta med matlåda till de arbetsplatser jag haft. För att jag tvärtemot trådskaparen tycker att hemlagad mat är godare (men det kräver såklart träning, och den får man genom att – jajamensan! - laga mat), att det är skönt att slippa ut och flänga på stan, men också för att det är billigare. Jag skulle antagligen spara runt tjugotusen om året, skattade pengar, på medhavd lunch. Det är mer än min totala matkostnad i över två år.

Köpa först, betala sen – eller inte

Vad gör man om man har låga inkomster, saknar ett stort sparande, men ändå vill äga sitt eget hus? I Sverige är sedan många år det givna svaret att man tar ett stort lån och skuldsätter sig för 30 år eller längre.

Men måste man det? Möt Johnny, som hyrde en lägenhet i en av världens dyraste städer, hade låg inkomst från ett jobb han trivdes väldigt bra med, men samtidigt en vilja att få äga sitt boende:

Lyckligtvis ville ingen bank låna ut pengar till honom, så han slapp sätta sitt liv i pant. Istället letade han upp tomtmark han hade råd med, byggde ett litet hus och fyllde det med begagnade möbler. En fördel med den långa process som blev följden av att han hela tiden måste invänta byggpengar var att han hann känna in vad han behövde och hitta de där riktigt billiga grejerna, som tjugodollarsdiskbänken.

”När du bestämmer dig för att bygga ett hus utan lån märker du att det finns sätt att få tag i grejer som inte nödvändigtvis innefattar pengar. Istället för att automatiskt gå på Home Depot och köpa allt du behöver tänker du 'Var annars kan jag få tag på det där? Kan jag ersätta det med fynd från skroten?'”

Jag har själv inga planer på att skaffa mig ett lån på nästa bostad, jag har aldrig tagit lån och ska inte börja nu. Jag tänker köpa ett hus jag har råd med, inte ett hus banken har råd att låta mig bo i mot att jag säljer min själ. Kanske betyder det att jag får köpa en tomt och bygga det där huset själv. I alla lägen betyder det ett mer anspråkslöst boende än om jag skulle ta hjälp av en bank.

Eller? Kan man egentligen ha högre anspråk än att ha full kontroll över sitt eget liv?

Ännu mindre PPM

Så har ännu en av mina PPM-fonder plockats bort, Spiltan Globalfond Investmentbolag. Till slut ska det inte finnas några val, jag utgår ifrån att det är målet. Eller hur ska man annars tolka det faktum att PPM-systemet har allt färre fonder samtidigt som tillgängligheten minskar?

Mina pengar i fonden flyttas över till AP7 Såfa, ”icke-valet” som jag inte valt, men som sväljer allt mer av pengarna i takt med att fonderna kastas ur systemet. Det som hänt i Spiltan-fallet är att det nya regelverket kräver tre års sammanhållen avkastningshistorik. Spiltan har funnits sedan innan Palme gick på bio, men fonden är för ny. Varför ska inte jag själv få göra bedömningen om var jag vill placera mina egna pengar?

Jag gissar att politikerna stressats över att vi valt att utnyttja den valfrihet de gett oss. Politiker skyr inte valfrihet så länge vi har den goda smaken att inte använda oss av den, men om vi börjar göra fria val kanske vi får för oss att vi ska få göra det även på andra områden och då vet man inte var det slutar.

Eller är jag cynisk nu? Ett pensionssystem måste ju få justeras då och då. Jag tycker bara att det är väldigt konstigt att det hela tiden justeras åt samma håll – mindre handlingsfrihet för den enskilde pensionsspararen. Man kan bli konspiratorisk för mindre.

Billigaste löparskorna någonsin

Jag brukar köpa löparskor i engelska nätbutiker. Det kan bli knepigt med storlekar, men det finns tabeller som jämför storleken på olika modeller och det går också att mejla tillverkaren. Någon gång har jag hamnat lite fel, men aldrig så illa att jag behövt skicka tillbaka skorna. Enda gången det hände slet skorna för hårt på mina knän, och det vet man inte bara genom att sätta dem på sig innan köpet.

För det är nästa invändning, från människor som jobbar i fysiska butiker, att hos dem får man provspringa med skorna på löpband. Jag har köpt skor på det sättet också, men fem minuter löpband säger ändå ingenting om hur skorna känns på en flera timmar lång asfaltsrunda när fötterna svällt några millimeter och benen är trötta.

Kjell Erik Ståhl – trött legend

Den enda säkerställda skillnaden mellan nät- och fysiska butiker är priset. På Löplabbet kostar herrmodellerna just nu 769-2949 kr. De flesta ligger på 1200-1600. På nätet har jag aldrig betalt över 800 kr. Brexit har pressat ner pundet och gjort det ännu billigare, men jag misstänker att det kommer ändra sig.

Jag väljer gärna förra (eller förrförra) årets modell. En löparsko blir inte ett dugg sämre av att det kommit en ny färg. Tvärtom har jag flera exempel på skor där konsensus är att andra generationen är sämre än första, eller femte sämre än fjärde.

Men man kan ju inte välja bara på pris. En sko ska ha rätt dämpning och vikt. Många löpare fastnar för ett eller två märken för att de ”känns” rätt. När jag köper skor jämför jag pris och vikt, räknar om vikten till min egen storlek så att jag kan jämföra med den nuvarande skoparken, läser recensioner och frågar ibland löpare jag känner om skons egenskaper.

Dessa skor tog mig genom två maror – sörjer dem än.

Nu har jag garanterat tröttat ut åtminstone alla läsare som inte springer, så jag ska snabbspola. Vid senaste skoköpet tänkte jag som vanligt börja med att skumma av nätet för att hitta 20-25 modeller att jämföra. Jag började med att filtrera skorna på första sajten och sorterade dem därefter efter pris, billigast först.

Då hittar jag en sko med drygt 80 procents rabatt! Anledningen förutom att den var lite äldre var att den bara fanns i en hopplös storlek – min hopplösa storlek (ja, jag har båtfötter). Vikten och dämpningen var den rätta för mitt syfte (långpass). Såg ett par längre recensioner som lät väldigt positiva och tänkte att hur fel kan det bli?

Så istället för de vanliga tio timmarnas jämförelser slog jag till på en sko efter tjugo minuter. Trots att SEB gav mig växelkursen från Helvetet landade skorna inklusive frakt på 408 kr. Passade perfekt och efter några mils användning är jag fortfarande helnöjd.

Nu ska vi ha kul ihop i 150 mil!

Gamlingar med cab

I Sverige är det trevligt att åka cab när det är riktigt varmt ute, alltså ungefär tre dagar om året. Men det är aldrig nödvändigt. Jag har inte ens AC, men kan lika gärna veva ner rutan (japp, jag vevar).

I sommar har jag slagits av mängden cabbar på gatorna. Vi får väl se om statistiken backar upp bilden, men det känns som att framförallt mängden gråhåriga cabförare har ökat dramatiskt. Har varenda pensionärsgubbe köpt cab? Är de inte rädda för lågkonjunktur? Har de verkligen sparat ihop kapital till dessa leksaker? Jag menar inte att leksakerna inte är fullt funktionsdugliga, men eftersom jag nästan aldrig ser cabbar i snöslasket tror jag att de flesta cabköpare köpt dessa bilar vid sidan av ordinarie bruksbil – som en leksak, alltså.

Och utbudet finns där. Vartenda struntmärke gör en taklös variant av sina bilmodeller. Vem tusan köper en Peugeot cab?! Det är ju lika logiskt som att köpa en Ferrari med dragkrok och takräcke. Om jag fick för mig att köpa cab skulle jag åtminstone satsa på något vräkigt.

Nej, jag är verkligen inte bitter. Om någon efter ett långt arbetsliv har skaffat sig möjligheten att köpa en bil för några hundratusen bara för att åka på sightseeing några gånger på sommaren för att därefter ställa in den i garaget i nio månader är jag den förste att applådera beslutet att realisera drömmen.

Om de verkligen vill och om de verkligen har råd, alltså. Själv ser jag inte alls tjusningen, men det är ju fint att folk är olika.

Panta sparkistan...

Nordea är förvånade över hushållens låga sparande:

(Klicka på artikeln, så blir den större.)

Själv är jag mest förvånad över att Nordea är förvånade. Eller ja, det beror kanske i sin tur på att SCB:s siffror varit uppåt väggarna, men att folk inte har någon buffert är ju ingen nyhet. För flera år sedan uppmärksammade jag att var fjärde svensk inte skulle fixa en oförutsedd utgift på 15000 kr, vilket i mina ögon betyder att man saknar buffert, och saknar man buffert kan man ju knappast ha ett sparande.

”Enligt SCB:s nuvarande siffror har hushållens egna finansiella sparande – alltså sparande på sparkonto, aktier och fonder – legat på runt 5 procent av hushållens inkomster de senaste åren. Men den siffran tror alltså Nordea är missvisande. Banken tror i stället att sparandet i dag är runt hälften så högt och att det tidigare varit nära noll.”

Så runt 2,5 procents sparande alltså. Och det är snittet! Många av oss med koll har betydligt högre sparande. Det innebär att väldigt många hushåll ligger lägre än så. Om de ens finns med i tabellen. Vi känner väl alla till (alla utom SCB och Nordea?) människor som har tomt på kontot strax innan den 25:e varenda månad.

Det personliga ansvaret för detta är stort, men samtidigt basunerar politikerna ut att staten kommer att ta hand om oss vid behov, att beredskapen är god, och för att ytterligare påverka oss i fel riktning beskattar de sparande och subventionerar lån. Fler än Nordea kommer att bli förvånade inom kort.

Har du bästa bredbandet? – sponsrat av Bredbandsval.se

Förutom det ökade utbudet är det bästa med internet att det ger oss konsumenter chansen att enkelt jämföra varor och tjänster. Nu ännu enklare, när det finns särskilda jämförelsesajter för elabonnemang, försäkringar och annat.

En sån tjänst jag nyligen blev uppmärksammad på är Bredbandsval.se. Jag tror att ni anar vad den gör – jämför bredband. Allt man behöver göra är att mata in en adress, så får man reda på vad som finns att välja på, både mobilt och fast bredband. Filtrera på den lägsta tänkbara hastighet du kan tänka dig och sortera på pris, bindningstid eller något annat.

Jag ser främst två användningsområden. Det uppenbara är att vi snåljåpar (och andra sparsamma) med jämna mellanrum kan kolla om det finns något klart bättre eller mer prisvärt alternativ än det vi har. Men kanske ännu viktigare är funktionen när man flyttar. Fastighetsmäklare redovisar sällan på ett bra sätt hur det ligger till med bredband, trots att det för många är ett av de viktigaste kriterierna vid val av bostad.

Nu kan man slå in adressen innan man slösar tid på att gå på visning, så vet man vilka leverantörer som finns, vilka hastigheter som erbjuds och till vilket pris. Är det en bostad du verkligen vill ha kan du såklart kontakta bostadsrättsföreningen och/eller de stora internetleverantörerna för att höra om utbyggnad är på gång, men det vore ju ett heltidsjobb för den som går på flera visningar i veckan, och då kan Bredbandsval.se ge dig en bra hjälp på vägen.

Har du ett stort intresse av teknik och internet (eller i likhet med mig har kunskapsluckor som riskerar att framställa dig som en idiot i sociala sammanhang) kan du dessutom kolla in företagets blogg och hålla koll på nyheter inom bredband, fiber, wifi, kabel-tv mm.

Den som följt min blogg vet att jag inte är någon tekniknörd, men jag är väldigt beroende av ett stabilt internet och här hittade jag snabbt flera intressanta artiklar. Och gör jag det finns det nog något för alla.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Bredbandsval i Sverige AB, men åsikterna är mina.

”Lägg ut!”

Kvällstidningarna älskar topplistor av den här typen:

Det här är bara en variant. Nästa gång är det ”Rikast i din kommun!” eller ”Kvinnorna som tjänar mest”. Det krävs bara några slagningar och bilder. Sedan har artikeln skrivit sig själv. Särskilt populärt när det är nyhetstorka.

Det är skitjournalistik och jag tycker inte ens att den här information ska gå att få fram. Det finns bra grejer med offentlighetsprincipen, men varför ska man få fram all info om en människa bara man har personnumret? Vad tillför det samhället eller oss som individer att veta vilken tonåring som ärvt mest pengar?

Men det säger också något om hur journalister – och i förlängningen läsarna – ser på detta. Människor med hög lön eller stor förmögenhet – häng ut dem bara! Det finns säkert människor i dessa grupper som utnyttjat sina medmänniskor eller trampat över lik, men knappast alla så vad är deras brott? Och nej, i konsekvensens namn vill jag inte se det här löpet heller.

En låda med pengar

Ibland när jag pratar med kompisar kan jag uttrycka att ”om man lägger alla pengar i en liten låda” som en beskrivning av en realiserad privatekonomi, utan lån och utan ägodelar, alltså det som skulle bli kvar om man sålde allt, löste eventuella lån och och la resten i en låda.

Men jag skulle aldrig göra det! Trots att jag gillar kontanter tycker jag inte att pengar ska vara i en låda. Definitivt inte i en skokartong i hemmet, men just så valde en man i Oregon att förvara sitt livs besparingar. Och dårskapen slutar inte där, för sedan råkade han slänga sin skokartong med pengar i återvinningen.

Jag är inte så hjärtlös att jag inte kan glädjas åt att pengarna hittades och att han fick tillbaka dem, men det väcker ändå den eviga frågan ”Hur in i helvete jävla korkad får en människa bli?!”

Jag gillar annars skokartonger. De är hållbara, tåliga och praktiska. När jag säljer secondhand-grejer packar jag gärna i skokartonger. Därför håller jag hårt i mina egna skokartonger och varje gång jag ser en skokartong i soprummet eller i tidningsåtervinningen (ja, en del tycks tro att skokartonger är gjorda av tidningspapper, apropå frågan ovan) får den följa med hem till mig. Tyvärr har jag inte hittat några pengar i dem än, men skam den som ger sig.

Nu då...?

Betalar vi inte nog med fordonsskatt?

Såg en nyhet som fick mig att fundera. Lulebon Kjell Eriksson har ledsnat på att en väg i hans närområde, hastighetsbegränsad till 70 km/h, knappt går att köra 20-30 på. Trafikverket svarar att det ser likadant ut i hela landet, medel saknas och vissa vägar kommer bli ännu sämre.

Lite tjälskott...

Fordonsskatt har tagits ut sedan 1922. Sveriges bilägare betalar totalt 19,8 miljarder per år i fordonsskatt, vägavgift, trängselskatt och skatt på trafikförsäkringspremier. Men det ska täcka allt mer. Inte bara bilvägar utan också gång- och cykelvägar, men också järnvägar. 90 procent av Sveriges persontransporter sker med vägtrafik, men trots det går nästan lika mycket av Trafikverkets underhållsbudget till järnvägen.

”Ser ni pengarna?”

Jag motsätter mig inte underhåll av järnvägar. Nästan varje gång jag åker tåg (eller öppnar en tidning) märks att även det underhållet är eftersatt. Så vart tar pengarna vägen? Är det byggbolagens asfaltsoligopol som sväljer våra skattepengar? Eller för många administratörer och myndighetschefer? Jämställdhetsintegrering i vägprojekt gissar jag också gör väldigt lite för att Kjell ska kunna köra 70 på sin 70-väg.

Entreprenörstips

Eftersom var och varannan podd haft sommaruppehåll eller högst sporadisk utgivning har jag lyssnat lite bredare än vanligt. Bl a har jag betat av några avsnitt av Framgångspodden. Jag tror att det lite fåniga namnet har skrämt mig tidigare.

Programledaren Alexander Pärleros intervjuar människor som på ett eller annat sätt haft framgångar. Många av dessa titulerar sig entreprenörer, vilket ju i princip kan betyda vad som helst så länge man haft någon slags rörelse i egen regi, så här samsas kändisar som Bert Karlsson och Thomas Ravelli till för mig helt okända youtubers.

Det intressanta med entreprenörer är att de ofta tänker utanför boxen eftersom de ställts inför udda problem. Därför kan de ha dragit en och annan lärdom man kan dra nytta av. De flesta entreprenörer i programmet fick frågan vad deras bästa råd skulle vara till människor som vill gå i deras fotspår. Utan att ha gjort någon vetenskaplig studie känns det som att de flesta landade i någon variant av följande tre svar.

1. Starta! Den som väntar på att den perfekta affärsidén ska ramla ner från himlen kommer aldrig igång. Kör på och se vart det bär.

2. Omge dig med rätt folk. Ingen kan allt, så det gäller att ta hjälp av pålitliga människor med andra kompetenser än du själv.

3. Se till att ha roligt! Att starta eget innebär i regel långa dagar, osäkra inkomster och i största allmänhet en otrygghet det är svårt att hitta någon annanstans på arbetsmarknaden. Det enda man vet säkert är att det blir jobbigt så se för Guds skull till att ha kul! Inte varje dag och hela tiden, såklart, men det måste finnas en annan drivkraft än bara pengar.

Det här låter väl gott och väl, men jag tänker att råden knappast gäller enbart egenföretagande utan nästan för allting, såväl i jobb som fritid. Livet ska vara hårt och roligt, annars kan det kvitta.

”Sätt dig ner på en stol och håll käft istället och få nå' gjort!”

Tröttaste börstexten i år?

När kvällstidningar skriver om börsen är det vanligen med ett av följande två fokus:

Blir det börskrasch i morgon?

eller 

Så här investerar kungafamiljen!

Den första rubriken begriper jag. I stort sett alla svenskar berörs av hur det går på börsen. Inte varje liten rörelse, men om Stockholmsbörsen på kort tid tappar tvåsiffrigt ger det lägre pensioner, ökad arbetslöshet och en massa prisförändringar som drabbar de flesta lite och en del mycket.

Den andra rubriken betyder däremot ingenting. Inte ens för kungafamiljen för jag har en känsla av att de kommer klara sig rätt bra oavsett. Åtminstone ekonomiskt. Och jag skiter faktiskt i om prinsessan Madeleine har gjort några ”sköna klipp” det senaste året. Jag har dessutom en stark magkänsla att det inte är ”Madde” själv som suttit och klurat.

Men det är kvällspressen – för idioter, av idioter. Jag blev däremot väldigt förvånad när Placera igår släppte artikeln ”Aktierna i Bill och Melinda Gates portfölj”. Intressesmurfarna hoppar av glädje!

Där får vi läsa (ja, vad fan, jag klickade!) att drygt halva portföljen består av Warren Buffetts investmentbolag Berkshire Hathaway. Att Buffett och Gates är bästa kompisar har säkert inget med det att göra. Men även i övrigt är den Gateska portföljen skittrist. Deras största innehav återfinns i några stora amerikanska bolag, gissningsvis samma år efter år.

Jag skulle betydligt hellre höra någon svensk och börsintresserad riking lägga ut texten om sina innehav. Då kunde man ju få lära sig något på riktigt. Fast det kräver att Placera gör något mer än att klippa och klistra.

Hjälp till självstjälp

Småbarnsföräldrar klagar över att tiden inte räcker till för vardagsmotion. Själv hör jag ofta löpare som inte hinner med de löpturer de skulle önska. Ofta får de förläggas till sena kvällar, eller pressas in på lunchrasten.

Jag fattar att det är svårt, och de jag pratar om, som kan ställa klockan på 4.30 för att springa, är givetvis i minoritet. Istället hyllar denna galna värld initiativ som tar bort den lilla vardagsmotion som ännu blir av. Minimum borde väl vara att knuffa en barnvagn i sakta mak. Inte längre!

Nu har elbarnvagnarna kommit. Det var väl ofrånkomligt när de vanliga promenaderna bytts ut mot segway eller elsparkcykel och cyklar numera ”trampas” av elmotorer. Men det är klart, vem orkar knuffa på en barnvagn när ena handen håller i en mobiltelefon, den andra handen petar på dess skärm och hela surfverksamheten tar all koncentration i anspråk?

Möjligen kunde det vara skönt när man springer ifall den medföljande barnvagnen går av sig själv, men det finns utmärkta joggingvagnar särskilt utformade för att springa med, där friktionen och tyngdpunkten är låg.

Och självklart stannar det inte där. En del eldrivna vagnar har en hylla bakom för mamma/pappa så att de helt slipper röra sig. Och nej, det är inte ett handikapphjälpmedel, målgruppen är latmaskar. Nästa steg är kanske vagnar som inte ens behöver en medföljande förare, så att denne istället kan sitta i soffan och titta på den självgående vagnen via en webbkamera. När den affärsidén börsintroduceras kommer jag köpa. Underskatta aldrig människans dumhet!

Hårfint spartips

Jag slutade gå till frisören 1997 eftersom den frisyr jag haft sedan dess inte kräver proffshjälp. Jag drar runt en trimmer i skallen ett par gånger i månaden och låter tillväxten singla ner. Hela processen tar några minuter och även om frisören vore gratis skulle jag inte göra mig omaket att boka en tid och ta mig dit för något jag gör lika bra själv.

Men nu är ju inte frisören gratis. Det finns frisörer och hårstylister som tar fyrsiffriga belopp bara för att ta fram saxen, men låt oss säga att en klippning kostar 400 kr och att jag skulle behöva gå dit varannan månad. Vidare utgår jag ifrån att det blivit 10 kr dyrare varje år (390 kr 2018, 380 kr 2017 osv) och att jag fått 8 procents avkastning på de klippningspengar jag istället kunnat investera. I så fall har jag sparat 93385 kr på att klippa mig själv.

Jag har visserligen köpt några trimmers under de här åren, men å andra sidan räknar jag rätt snällt i frisörens favör. Många klipper sig fler än sex gånger per år och för mer pengar. Dessutom har jag inte lagt till reskostnad eller satt en prislapp på den extra tid det hade tagit mig.

Jag fattar att många (både kvinnor och män) med möjlighet att odla hår hellre skulle skaffa peruk än att gå runt med en egenhändigt snaggad icke-frisyr och tycker att det är värt priset, vill gynna den lokala frisören eller njuter av att få håret masserat och bättra på svensk BNP. Det här är varken en uppmaning eller ett fördömande.

Men för egen del har jag inte saknat mitt hår en sekund under de här åren. Vi hade kul på 80- och 90-talet, men nu har jag mycket hellre kul med 93385 kr.

Usch för kurs!

Jag brukar inte uttala mig om s k börsprofilers kurser och föredrag. Min grundinställning är att om det finns en köpare och en säljare som bägge är nöjda med priset och köparen vet hur produkten/tjänsten ser ut har ingen med det att göra. 6000 kr för en endagskurs kan tyckas i saftigaste laget, men har man sex miljoner att investera behöver man ju faktiskt bara göra en promilles bättre avkastning för att tjäna in kostnaden redan första året.

Men det senaste erbjudandet är en nybörjarkurs i fondsparande, på nätet, för dig som ”vill börja investera på börsen” och ”inte vet var du ska börja”. Nu har jag visserligen bara investerat på börsen i dryga 30 år, men jag trodde att själva poängen med fondsparande är att fondernas förvaltare sköter investeringarna åt en. Ja, du behöver välja fonder, men att komma igång med detta borde inte behöva kosta svindlande (på mer än ett sätt) 2490 kr.

Kanske har kursen högre ambitioner än vad man kan hitta gratis lite varstans på nätet? Målet skulle ju kunna vara att till slut bli en börshaj och kanske förvalta egna fonder, men det verkar inte så. Formuleringen ”När väl pengarna har börjat jobba för dig kan du fokusera på annat!” i informationsmaterialet får mig att tänka på den gamla skrönan om rökavvänjningsprogrammet där man efter att ha skickat in pengarna fick hem ett brev med texten:

”Tack för pengarna! Glöm nu inte att sluta röka.”

De flesta kommentarer går i den riktningen: ”Bland det mest oseriösa jag sett”, ”Du borde skämmas”, ”Hoppas verkligen inte folk går på denna skit”, ”Jäkla bluffmakare”. Men återigen, var och en lägger pengar på vad den vill. Någon kanske t ex tycker att kursledarens politiska budskap är värt 2490 kr i ren uppmuntran, men om man är nybörjare och inte har några sex miljoner att investera hoppas jag att man gör något annat för pengarna.

Jag får en känsla av att man (lite som gymkorten) hoppas på kunder som betalar för att de behöver en spark i arslet att komma igång. Är du en sådan potentiell kund, snacka ihop dig med en kompis istället, eller anslut till en nätgrupp där ni sparkar varann helt gratis.

Jag har bestämt att sommaren är över på måndag. Vädret rår jag inte över (det gör bara Miljöpartiet). Vad jag menar är att bloggen går in i höstläge med dagliga inlägg igen.

Hatar svenska politiker inrikessemestrar?

WLTP, eller Worldwide Harmonized Light Vehicle Test Procedure, innebär ett nytt sätt att beräkna fordonsskatt. EU har gått ut med direktiv att det nya testsystemet inte ska resultera i högre skatt, men åt det hållet är svenskarna aldrig så noga med att lyssna på EU som de annars är.

Och för en del kommer detta att slå utav bara helvete. Husbilsägare kan få betala tiotusentals kronor mer i skatt eftersom de ska drabbas lika hårt som tunga lastbilar i yrkestrafik, trots att de flesta husbilar bara går några hundra mil om året, på sommaren när utsläppen är som lägst.

Så hur är det tänkt att vi ska semestra i framtiden? De som väljer att flyga till Thailand eller Kanarieöarna är det väl snart skottpengar på. Båt är givetvis inte till att tänka på, åtminstone inte motorbåt. I takt med stigande fastighetsskatter är det allt färre som kan ha en sommarstuga för man kan ju inte råna en bank för att få råd, det är ganska olagligt faktiskt.

Det vore såklart fint om alla drog på cykelsemester, bodde i tält där de knaprade på biodynamiskt hemodlade grönsaker, men precis som MP-förslaget att barnfamiljer ska storhandla med lådcykel blir det orealistiskt om man tar hänsyn till verkligheten.

Svenska kronan har ett rekordlågt värde. En av få fördelar med detta är att det skulle kunna gynna svensk turism. Ska nu politikerna lyckas klanta bort det med?

Världens tråkigaste sommarjobb

Märkligt att jag blev intresserad av pengar efter att mitt i särklass tråkigaste sommarjobb helt och hållet handlade om pengar. I slutet av 80-talet tillbringade jag en sommar på en storbank. Men det var inget flashigt kontorsjobb, inget om aktier eller börsen. Jag stod i en källare och räknade pengar.

Det var mynt från p-automater och sedelkassetter från godis- och växlingsautomater. Men allra mest var det tristess. Förutom andra uttråkade sommarjobbare fanns här främst tre kategorier av anställda. Det var killar och tjejer i tjugofemårsåldern som tvingades slita här i väntan på roligare jobb. Tanter vars kunskaper inte längre efterfrågades, så det här var deras slutförvaring i väntan på pension. Och så de där som troligen stått där sedan myntautomaternas införande någon gång på 60-talet. Den ena gruppen var lika bitter som den andra och tredje.

Till saken hör väl att när vädret för ovanlighetens skull är bra i Sverige vill man ogärna tillbringa hela dagarna i en källare utan fönster. Men mängden pengar som hanterades omöjliggjorde andra lösningar.

Vad lärde jag mig på detta? Att det finns gränser för vad man kan göra för pengar. Det finns verkligen inga pengar i världen som skulle förmå mig att ta ett liknande jobb idag. Å andra sidan finns det ju snart inga mynt och de används definitivt inte i parkeringsautomater.

Kanske kan man hitta ljuspunkter i dylika minnen lite grann som man kan höra gubbar tala varmt om lumpen. För min del funkar den mer som ”Det kunde varit värre”. När jag kom ut i det ”riktiga” arbetslivet blev jag positivt överraskad att inget jobb var så tråkigt, ingen arbetsplats såg värre ut och inget fikarum hade sämre stämning. Sedan har jag jobbat i många branscher, men aldrig bank. Aldrig någonsin.