Jag tänker inte på pengar

Som snåljåp får jag ibland kritik för att jag bara tänker på pengar. Det gör jag inte. Jag tror tvärtom att jag tänker mindre på pengar än de flesta eftersom jag inte behöver det. Lite grann på samma sätt som att sjuka människor är mer upptagna av hälsa än de flesta friska. Eller tjocka av träning.

Jag har inget lån som ligger över mig och som måste betalas. Det finns ingen risk att det ska dyka upp en oförutsedd utgift som stjälper min ekonomi. Som när min tand sprack och jag fick punga ut med ett femsiffrigt belopp jag absolut inte hade räknat med. Surt, givetvis, men pengarna fanns utan att jag behövde äta knäckebröd (det tog förresten många månader innan den tanden klarade knäckebröd).

Det här är ingen kritik. Om man blir permitterad och det innebär att man tvingas flytta efter att först sälja sin bostad till underpris och behålla lånen är inget man skrattar bort. Jag fattar att den som har dålig ekonomi måste tänka på pengar, troligen varenda dag, och att den som har bräcklig ekonomi åtminstone borde tänka på pengar.

Storslagna planer i all ära, ett lyxigt boende, drömbilen, arbetsfrihet … Det första en rejäl buffert skänker sin ägare är sinnesfrid. Att slippa tänka på pengar. Om man inte vill! Pengar ger mig glädje, både på kontot och när de realiserar drömmar, men som med det mesta är det roligare att tänka på det av glädje och fri vilja, och inte av tvång.

Skräputredning

Regeringens miljöpolitik fortsätter att sätta fokus på frågor som kanske inte känns allra, allra viktigast, för att uttrycka det milt. En utredning man beställt föreslår åtgärder mot ”marin nedskräpning”, för som vi alla vet hamnar svenska sopor nästan alltid i havet. Eller?

Inte Dalälven.

Som vanligt är plastsugrör det stora hatobjektet, men även plasttallrikar och -bestick ska förbjudas. Finns det någon restaurangbransch kvar efter coronahysterin ska den definitivt dö nu. Det nya är så kallade ”nedskräpningsavgifter”. Det är straffskatter (avgifter är ju de nya skatterna) på sånt som kan hamna i naturen. Inte som hamnar där, det är inte böter för nedskräpning. Det räcker med att de kan slängas i naturen. Således får varje cigarett och snusportion ett tillägg på några ören, 12,4 för cigaretter, 3,9 för snus.

Jag vet inte hur ni funkar, men själv tycker jag inte om att bli straffad för sånt jag inte gjort. Jag kommer inte slänga sopor i naturen oavsett, men jag har viss förståelse för att de som redan tvingats betala för att de skräpar ner sedan inte har lust att gå kilometervis med skräp de redan betalat för att de kastat.

För några år sedan uppmärksammade min mamma att askkoppen utanför vårdcentralen tagits bort, vilket resulterat i en ansenlig hög med fimpar på marken. Så hon passade på att fråga om detta i receptionen. Jodå, det var deras beslut. De gillade inte att folk rökte utanför vårdcentralen, därför skruvades askkoppen ned. På frågan om de trodde att folk skulle sluta röka för att det inte längre fanns någonstans att fimpa där svarade de ja.

”När fimparna är så här långa måste jag helt enkelt börja röka.”

Själv lever jag i verkligheten och där blir det inte mindre sopor för att det inte finns soptunnor. Jag tror tvärtom att det vore bättre om man lägger samhällsresurser på fler offentliga soptunnor och askkoppar än på fantasifulla utredningar. Utredarna kan istället jobba med att tömma tunnorna.

Om alla vore avundsjuka idioter...

Jag började skriva en kommentar på Fru Efficient Badass text med rubriken ”Jag får FIRE-mothugg”, om en avundsjuk elektriker som spelade ut den gamla tröttsamma ”Vad skulle hända om alla …?”. Istället för att ta över fru EB:s kommentarsfält tänkte jag utveckla det till ett eget blogginlägg.

Först och främst blir jag sugen att hänga efter människor så att jag ifall de får en hjärtinfarkt och dör kan hoppa fram i dödsögonblicket och ropa ”Hur skulle det se ut om alla dör i infarkt i förtid?!!”. Fast jag inser att det bara skulle visa min poäng inför den personen, som inte kommer ha tid att göra något med vetskapen.

Det skulle dessutom förstöra hela mitt liv att stalka andra för att tydliggöra en poäng när de dör. Riktigt så störd är nog ingen, men skrämmande många bränner mycket tid på att värdera andras val, som fru EB:s elektriker som retar sig på att andra jobbar mindre än han. Vad ska han göra åt det då?

”Arga leken börjar … nu!”

Vi har nog alla en skvätt av det här beteendet och det kan vara konstruktivt att jämföra sig med andra. Om man låter sig inspireras, får idéer och ser möjligheter man inte hade tänkt på om inte någon annan visat vägen. Men ibland blir det bara destruktivt gnäll, när man låter sig nedslås av vad andra åstadkommit utan att lyckas eller ens försöka att vända det till sin fördel. Då är det bara dumt att hänga upp sig på andras liv, och ibland undrar jag vad som kunde ha hänt om de vore lika engagerade i sina egna.

Baguetter

Till glädje eller förtret, här är nästa del i serien matbröd. Se det som en politisk protest, ett spartips eller helt enkelt bara lite godare och nyttigare bröd än det man köper i matbutiken.

Det värsta jag vet är sådana där smörgåsrån som väger lika lite som de smakar. Det är ju bara luft! Av samma skäl har jag undvikit baguetter. De smakar lite mer, men är ändå ganska luftiga. Här följer mitt försök att göra en lite grövre baguettevariant. Detta behövs:

Vatten, 5 dl
jäst, 50 gram
matolja, 1 msk
sirap, 1 msk
salt, 1 tsk
rågsikt, 5 dl
havregryn, 2 dl
vetemjöl, 6 dl

Häll vatten, olja, sirap och salt i en bunke. Mikra till 37 grader och vispa ner jästen.

I med rågsikt och havregryn. Rör ihop det med degkrokar.

I med vetemjölet och gör en lite längre knådningsinsats. Låt degkrokarna jobba några minuter.

Låt degen jäsa i en timme under bakduk. Häll sedan ut den på mjölat bakbord.

Knåda tills degen blir smidig. Dela den i sex delar som du formar till baguetter. Lägg dem på plåtar och låt dem jäsa en halvtimme till under bakduk. Slå under tiden på ugnen på 200 grader.

Före jäsning.

Efter jäsning.

Grädda baguetterna i c:a 15 minuter, eller ännu hellre tills du är nöjd med färgen. Det där beror på tycke och smak, men också på ugnen.

Klart! Ät dem inom något dygn eller frys in, men skär i så fall upp dem innan du lägger dem i frysen.

Vill man inte ha rejält tuggmotstånd i baguetter (och jag har full respekt för den åsikten) ska man nog byta ut havregrynen mot vetemjöl, men jag tycker att detta blev lyckat och kommer att upprepa receptet nästa gång.

Ännu en kränkning

Så var det dags igen. När Helen och hennes man fick reservdelar till grävmaskinen hade Frillesås Bil & Traktor utan extra kostnad skickat med en kalender med lättklädda kvinnor, men istället för att kasta bort kalendern som hon inte ville ha (vad maken tyckte framgår inte, men han gjorde nog klokast i att hålla med) kontaktade hon leverantören. Bra! Man ska säga vad man tycker.

Frillesås Bil & Traktor (som SVT troligen stavar fel gång på gång för att inte ge dem reklam) svarade då att de också har en kalender med lättklädda män och frågade Helen om hon ville ha den istället. Att de i detta utskick valt kvinnokalendern gissar jag berodde på att beställningen stod i makens namn.

Det ville inte Helen, hon ville vara kränkt. Så då ringde hon SVT och där fick hon vara det. SVT som i sitt reportage visar upp blurrade bilder från kvinnokalendern (märkligt nog inga bilder från manskalendern, så jag antar att den inte var lika upprörande?) berättar med allvarlig reporterröst om det hemska som hänt.

Sedan ställer man företaget (som för övrigt har en 50/50-könsfördelning i styrelsen) mot väggen. De berättar att kalendrarna är mycket populära och efterfrågade och att man aldrig tidigare kritiserats för dem. Fortsättningsvis ska man bara ge dem till kunder som uttryckligen ber om det, vilket många tydligen gjort den senaste veckan, undrar varför.

Jag skulle inte själv hänga upp en kalender med nakna kvinnor på mitt kontor. Inte för att det vore förnedrande mot de modeller som tagit betalt för att medverka utan för att det skulle riskera att framställa mig själv som en äcklig snuskhummergubbe, men vad åstadkom Helen och SVT här? Förutom reklam för Frillesås Bil & Traktor fick jag bilden av att kvinnor inom svenskt jordbruk tar sig själva på väldigt stort allvar. Hade jag själv varit i branschen hade jag tänkt både två och tre gånger innan jag vågat anställa en kvinna. Dumhet-Jämställdhet 1-0.

När skiten träffar molnet

I måndags låg Google nere en stund. Med Google menar jag i detta fall Google-konton, Gmail, Blogspot och Youtube. Det gjorde att jag inte kunde svara på bloggkommentarer jag såg att jag hade fått, men det var ett I-landsproblem som hette duga.

Andra drabbades värre. Det tog nog inte fem minuter innan människor grät ut i (ej Googleägda) sociala medier att de inte längre kom åt sina dokument i ”molnet”. Jag är kanske den enda svensk som inte tycker att det är den naturligaste sak i världen att dela alla sina datafiler med Google. Istället har jag en extern hårddisk till vilken jag säkerhetskopierar alla dokument. Nu finns säkert USB-minnen för någon hundralapp. Min är lite större, men har också hållit ett decennium.

Nu tycker inte jag synd om mig själv. Tvärtom, jag kunde ju frossa i skadeglädje där i måndags. Men framförallt tänkte jag på hur bräckliga våra rutiner är, särskilt när vi gör oss beroende av stora företag som inte ens går att mejla eller ringa.

Vad gör vi åt detta? Jag betalar gärna lite för att slippa vara i klorna på de största kolosserna. Man bör också ha mejlkonton hos olika leverantörer (jag gillar ProtonMail) för att inte bli helt låst när det krånglar. Så varför har jag fortfarande min blogg på Blogspot? Det bor en hycklare i oss alla.

Privatekonomi i skolan

Nordnets Frida Bratt har skrivit om privatekonomiundervisning i skolan och fått medhåll av lärare att behovet är stort. Jag har själv varit inne på ämnet tidigare och tyckt ungefär likadant.

Men det kommer inte hända. Först och främst finns inte den politiska viljan. Förslag har kommit under flera regeringar av olika färg med utbildningsministrar från fyra olika partier, så hade politikerna velat hade det redan skett. Istället trycker man pliktskyldigt in lite privatekonomi under hemkunskap och matte. Att detta inte duger behöver man inte ens läsa kronofogdestatistik för att se.

Nästa punkt är ännu mer förtvivlad. Det handlar om tid och förkunskaper. Vi som inte har barn i skolåldern glömmer ibland hur jävla dålig den svenska skolan har blivit. Här är ett par kommentarer från lärarna i Frida Bratts reportage:

”Jag försöker få mina 9:or att inse betydelsen av ett sparande. Jag har märkt att eleverna har ganska stora problem med ränta och procent.”

”Det är relativt lätt att klämma in privatekonomi i grundskolan, men frågan är om eleverna är mogna att ta till sig allt detta i grundskolan eller om de ska arbeta med vissa av frågorna på gymnasiet när det är mer aktuellt.”

Själv hade jag bra kläm på procenträkning hyfsat tidigt i mellanstadiet, men nu har tydligen inte ens niorna kommit dit. Och då ska man alltså vänta tills ”det är mer aktuellt”, när ungarna praktiskt taget är vuxna. Det är så dags då.

Min slutsats blir att om du vill att ditt barn ska lära sig privatekonomi (och vill du inte det är du en mycket märklig och/eller elak människa) så får ni fixa det själva. Som det mesta alltså. Ge barnen veckopeng så snart de kan förstå den, och en chans att påverka den genom att fullgöra olika sysslor. Barnarbete? Möjligt.

Men sluta inte där! Ge ungarna en aktieportfölj och diskutera innehållet i den. Förklara ränta (man behöver faktiskt inte kunna procenträkning för att fatta grunderna), lån och sparkonton. Låt dem sitta med när familjens budget diskuteras, och lär dem den ädla konsten av att välja och välja bort. Lär dem att med hjälp av tålamod, självbehärskning och kloka val styra sin egen ekonomi – tidigt!

Eller vänta och låt skolan bestämma om det är läge att introducera barnen för privatekonomiska frågor strax innan de blir myndiga, eller om det anses kränkande för barn med fattiga föräldrar och (för det brukar höra ihop) dålig koll på sin egen privatekonomi. Jag vet hur jag skulle välja.

Myndighets-sms:et

Antar att jag inte behöver upprepa det sms som skickades ut av MSB och FHM (som passade på att lansera den nya och hittills okända förkortningen Fohm) igår, men så här löd det:

”Information från myndigheterna: Följ de nya skärpta råden för att stoppa spridningen av covid-19. Läs mer på webbplatsen Krisinformation.”

Jag vet inte vem som formulerat detta, men skulle jag skriva en text som sedan skickades till 22 miljoner mottagare hade jag slipat en stund på den. ”Från myndigheterna”? Jag får samma känsla som president Ronald Reagan:

Sedan ”Följ de nya skärpta råden”, inte följt av de nya skärpta råden och inte ens av en länk till dem. Kanske finns det en poäng att inte skicka länkar, men fick de slut på tecken när de skulle skriva ”krisinformation.se”? Jag vet inte vad ni har för surfvanor, men det är inte en adress jag kan i huvudet så jag vet inte vilken ändelse den har. T ex verkar krisinformation.nu vara ledig. Regga den domänen snabbt om ni vill ha några hundratusen träffar.

Mest funderar jag över vad detta kostar. ”Kan vi rädda ett enda liv genom att göra detta, så är det värt det”, säger Morgan Olofsson. Ni vet, den där gamla tv-hallåan som ser ut som Boxer-Robert. Han har tydligen blivit kommunikationsdirektör på MSB nu.

Morgan till höger.

I och för sig tror jag inte att detta sms räddar ett enda liv, det devalverar antagligen bara kraften i framtida meddelanden från ”Myndigheterna”, men jag hade ändå velat veta hur mycket pengar man brände på detta som istället hade kunnat användas för vettig information, munskydd, IVA-platser, handsprit, c-vitamin, sjuksköterskor, myndighetsfika, zink, syrgas …

Vem bor här?

Varje år skriver sig 20000 personer på fel adress. En del av misstag, hur det nu är möjligt att sjabbla till sin egen bostadsadress. Men många (hur många är det ingen som vet) gör det för att mygla till sig diverse bidrag. Skatteverket kan inte göra någonting.

De måste nämligen veta var en person bor för att kunna skriva ut honom/henne från den felaktiga adressen, trots att ägaren till bostaden garanterar att personen inte bor där. För så säger reglerna, men så ändra dem då!

Jag vet inte hur Arbetsförmedlingen fungerar nu, men när jag var arbetslös i mitten av 90-talet vet jag att när myndigheten hade svårt att få tag i en arbetssökande valde de ibland att stänga av vederbörande från a-kassan. Då brukade de nämligen höra av sig.

Rimligheten i det kan diskuteras, men redan nu borde det väl vara möjligt att stoppa den som bevisligen har skrivit sig på fel adress från att ta emot alla former av skattefinansierade bidrag tills de kan presentera en korrekt adress? Och från och med nästa vecka borde Skatteverket ges rätt att skriva dem på en kommunal övervakningsadress i väntan på att personen är uppspårad. Nu har vi ju lärt oss att lagar kan snabbutredas på några dagar bara viljan finns. Jag vill.

Brödbak=skatteflykt?

Fastnade i det här med eventuell beskattning på insparade utgifter som jag skrev om nyligen. Norrlandsräven gjorde mig uppmärksam på ett hårresande utspel (nej, okej, jag har inte så mycket hår att resa, men skäggresande då). Det var den gamla sosseministern Anna Hedborgs syn på hembakt bröd som skatteflykt.

För om vi bakar vårt eget bröd istället för att köpa det blir både BNP och statens skatteintäkt lägre. I förlängningen gör kanske de minskade utgifterna att vi jobbar mindre. Nyss nämnda Anna Hedborg kallade hemarbetande kvinnor för förrädare. Det var 1981. På den tiden valde familjer att leva på en lön, något som nästan ingen gör idag.

Kanske är det samma mekanism som slår till nu när en och annan ”FIRE-tok” går ut och vevar i media och möts av statligt hat. Det skulle ju kunna bli en större trend, något som absolut inte får ske. Inget får hindra skatteuttaget!

Men kanske beror det på vilket samhälle vi vill ha. Ska vi alla vardagar lämna ifrån oss barnen från 1,5 års ålder och låta staten rusta dem inför livet medan vi själva är lydiga konsumenter/arbetstagare på bekostnad av både miljö och mental hälsa? ”Hela Sverige ska leva”, säger politikerna. Samtidigt verkar de agera för att ingen ska leva. Möjligen några timmar på helgen, men där dras gränsen.

Nej, alla kan inte drabbas

SVT skriver om pensionären Tomas som ledsnade på låga bankräntor för sitt sparkapital, men istället för att köpa fonder hos banken, eller ännu hellre starta ett konto hos Nordnet, Avanza eller annan nätmäklare, surfar han runt på nätet, hittar ett företag han tror är reggat i London och öser in pengar där. Oklart hur mycket, men han blir blåst på rubbet.

Så vad gör han då – funderar över vad han hade kunnat göra annorlunda? Den första träffen vid en webbsökning på Aspen Holding har rubriken ”Aspen Holding Scammed You?”. Sedan följer företagets hemsida. Det hade kunnat vara en ledtråd.

Nej då, trots magplasket har Tomas nu fått blodad tand. Han hittar ett annat utländskt företag ”med avancerad finanshemsida” (ja, det gick ju så bra senast) som fördömer de som tidigare lurat Tomas. Enligt hans logik måste de därmed vara pålitliga, så in med resten av degen. Men nej, tänk att det bar sig inte bättre än att även detta företag var mer behjälpliga vid insättning än vid uttag och vid det här laget är hela sparkapitalet puts väck, över en miljon.

”De sista pengarna fick jag av min mor. Min bror säger att hur kan du vara så dum, är du inte klok som gör så. Men alla kan råka ut för det här.”

Nej, alla kan inte det. Inte ens en gång, men att göra samma tavla två gånger kräver en alldeles särskild nivå av naivitet. Varför inte bara köpa vanliga aktiefonder hos en svensk bank man vet existerar på riktigt och som lyder under regler och myndigheter man förstår istället för att börja sin investerarbana med internationell handel i palladium? Tomas är 71 år gammal. Har livet verkligen inte lärt honom någonting?

Att hinna göra i år

Med tre veckor kvar av året och ännu färre arbetsdagar är det hög tid att fixa allt man måste inför årsskiftet. Som:

Kontanter på ISK/KF

Har du kontanter på investeringssparkonton eller i kapitalförsäkringar som du inte är säker på ska investeras i det närmaste, ta då ut dem till ett sparkonto. Det är låg beskattning av KF och ISK, men den är inte obefintlig och det här jobbet tar några knapptryckningar.

Kvittningar

Kanske är det bara jag som har kvar gamla innehav i aktiedepå. Har du det är det god chans att du är plus på dem. Men om du också har en förlust kan du kvitta den mot vinster. Om inte du har det kanske du känner någon annan som har det. Flyttar man värdepapper mellan två personer övertar mottagaren givarens anskaffningsvärde.

Alltså, om A har en vinst och B har en förlust kan den ena skänka sitt innehav till den andre, sedan säljs det på ett sätt så att vinst och förlust blir lika stora varpå pengarna förs tillbaka. Helt lagligt och helt skattefritt, ni behöver inte ens vara släkt. Men det tar någon vecka att få över värdepapper, så ta tag i det nu.

Arvs- och gåvoskatt

Det är kanske sista gången ovanstående kvittning går att göra i samarbetsform. I fyra år har jag sagt att arvsskatten (och därmed gåvoskatten) kommer att återkomma. Förr eller senare händer det, och då kommer massor av människor sura över att de kommer få betala en massa skatt de hade sluppit om de bara hade förberett sig. Men ”ingen kunde ju veta att arvsskatten skulle komma tillbaka”.

Jodå, det kunde vi. Och dessutom visste vi att den inte kan aviseras i förväg för då skulle staten förlora skatt. Utgå ifrån att det sker nu vid årsskiftet, för över pengar och bostäder till arvingar och skriv de papper som behövs.

Annat

Vill ni omfördela RUT- och ROT-avdrag gör ni det hos Skatteverket i år, inte i januari.

Jag har inte din ekonomi och du har inte min. Det kan finnas annat som behöver styras upp före årsskiftet, gå igenom allt. Och skulle det vara något du vet behöver göras, men som kanske inte måste ske i december – överraska dig själv och gör det ändå. Julstädningen av bostaden kan vänta till januari, städa ekonomin istället.

Vem fan prenumererar?

Min dammsugare är en Lux Royal D790. Fler som har den? Förmodligen inte, den har hängt med några decennier, men gör sitt jobb.

Nu bar det sig inte bättre än att jag tog sista dammsugarpåsen. Den enda sajt som hade påsar till denna ska jag inte marknadsföra, det tycker jag inte att de är värda. För när jag skulle lägga en beställning var det himla svårt att undvika prenumeration. Fördel med prenumeration: man slapp fraktkostnaden. Nackdelar: allting annat.

Vem prenumererar på dammsugarpåsar, och varför? Man kan välja att det ska dimpa ner fem nya påsar om ett år, tre år eller fem år. Hur ska jag vet att det är just då de gamla påsarna tar slut? Och vad är det som säger att inte dammsugaren tar slut innan dess? Chansen att man då skulle komma ihåg att avboka dammsugarpåsprenumerationen är snudd på obefintlig.

Ännu mindre chans om något annat ändras. Dammsugarbeställaren kanske dör och då står familjen där med både sorgen och brist på dammsugarpåsar. För att inte tala om vad som skulle hända vid en separation. Säg att Adam beställt påsar, Eva flyttar ut och tar dammsugaren med sig. Några månader senare får Adam dammsugarpåsar (med tillhörande faktura) till en dammsugare han inte längre äger. Ska han då ge dem till Eva och vem ska betala? Det här gäller inte bara dammsugarpåsar. Man kan prenumerera på det mesta.

Av dessa exempel förstår jag att det finns folk som vill prenumerera på Bamse, men prenumerationer på kaffe eller blommor förstår jag inte alls. Inte heller kalsonger, strumpor, glasögon eller böcker. Förutom det uppenbara, att man inte vet när eller ens om man behöver dessa, gör man bäst affärer som fri konsument. För att handlarna inte vet om du ska handla av dem, men vill locka dig att göra det. Särskilt bra erbjudanden kommer du att få på sällanköpsvaror man kan planera i lugn och ro.

Att bli prenumerant är motsatsen. Har du redan anmält dig för att få hem kaffe eller kalsonger kommer du nästan säkert ta emot dem. Statistiskt sett kommer du varken avboka eller skicka tillbaka utan snällt betala som en lydig konsument. Var inte en sån.

”Oj! Är det redan ...”

Pensionsstatistik är inte så himla sexigt, men det här tyckte jag var intressant.

Sex av tio över 55 år tänker gå i pension, helt eller delvis, före 65, men många av dem (hälften av samtliga) vet inte vad de får för pension. Det tar väl ungefär tre minuter att göra en prognos, så det handlar knappast om tidsbrist. Okunskap? Knappast det heller. Jag lutar snarare åt att de inte vill veta, att de är livrädda för att upptäcka att de inte kommer klara det utan att spelvinster.

Om man behöver ändra på inkomster, utgifter eller sparande för att kunna gå i pension är det en bra idé att ta reda på det innan man säger upp sig, gärna tio år innan. Sen kan det ju spricka ändå, men att undvika att få sin plan kullkastad genom att inte ha en plan är fel tänkt.

Vad är det med folk?! Vi vet att vi blir ett år äldre för varje år som går. Ändå verkar det komma som en ren chock för många att de ska bli gamla. Jag köper att man kan vilja ta dagen som den kommer, men de som vill ta chansen att gå i förtid har ju uppenbarligen tänkt på framtiden. Bara inte på ett vettigt sätt.

Själv har jag inte de problemen. Jag sparar så mycket jag kan och lever praktiskt taget på luft. Men om man har rimliga utgifter, varför inte börja i andra änden, räkna ut hur mycket man behöver spara för att ha råd med det man vill och så spara efter det?

Blomgåvor

Jag har gett bort blombuketter. För att det hör till och/eller för att jag räknade med att de kvinnliga mottagarna skulle uppskatta gesten. Vilket ju aldrig går att veta. Hittills har jag i alla fall aldrig hört talas om någon som inte sagt sig bli glad över blommor, för det hör också till det sociala spelet att säga så.

Själv tycker jag att det är ett hejdlöst slöseri. Snittblommor kostar multum och vissnar ganska snart. Som komiker har jag fått blomsterkvastar efter avslutat gig och varje gång tänkt: ”Varför?” Hade de sockrat gaget med motsvarande belopp hade det varit bättre. Det är såklart inte ett alternativ, lika lite som man kan ge sin dejt en femhundring i handen istället för blommor. Men jag gick faktiskt med i en Facebook-grupp som hette typ ”Artister som vill slippa blombuketter”.

Och jag ser att jag inte är ensam. En tjej på Twitter ställde följande fråga exklusivt till män:

Nästan ingen svarade att blommor vore mitt i prick, det är en bra present man blir glad för. De flesta hade föredragit en bok, alkohol eller nästan vad som helst. Blomsidor på nätet säger att det absolut är vettigt att ge män blommor och det skulle jag också säga om jag sålde blommor, men varken jag eller Twitter tycks hålla med.

Själv föredrar jag i alla lägen något mer användbart. Vill man hålla sig kvar i blomläge kan man ge bort grönsaker som liknar en blombukett, och då går det ju lika bra med selleri. Färsk basilika funkar också, som kan mixas med några kvistar dill eller persilja om man vill spexa till det. Om man inte vill gå all-in grönsaksbukett.

Men världen består ju inte bara av blommor och mat. Jag skulle gärna ta emot vilken typ av förbrukningsvara som helst – diskmedel, glödlampor eller toapapper (även om jag skulle bli lite förvånad om jag fick skithuspapper av en dejt). Men hur kommer det sig att män inte har samma intresse för snittblommor, guld och smycken som kvinnor? Jag skulle tro att det just handlar om att de saknar praktisk nytta, och att det är av samma anledning som kvinnor (nej, jag vet, inte alla) gillar dem. Vi är helt enkelt olika. Andra teorier?

Jullån

”Jullån” är tydligen det nyaste i snabblånesvängen. SVT chockas över att lån beviljas till människor med betalningsanmärkningar och låga inkomster. Inte så konstigt med effektiv ränta på 9483 procent.

Den siffran är såklart extrem, men den speglar bara förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Alternativet för en person med betalningsanmärkningar är inte lägre ränta utan inget lån. Det vore såklart inget dumt alternativ för den enskilde låntagaren, men det fina är att den möjligheten alltid finns.

SVT lägger dock ingen som helst energi på låntagarens ansvar. Istället bombar de ut artiklar där låneföretagen beskrivs som ”boven i dramat”. Vi kan t ex läsa om 25-årige Patrik som tog ett billån, men glömde att köpa bil utan hann shoppa bort pengarna på annat. Han hade för övrigt redan obetalda snabblån och säger i en bisats att ”jag har själv satt mig i den här sitsen”, men resten av intervjun och hela artikeln handlar om att det är för lätt att ta lån och att långivarna gör för dålig kontroll av låntagaren.

Det kan tyckas tjatigt att jag tar upp dessa artiklar igen, men jag lovar att jag ignorerar dem 99 gånger av 100. Jag håller med om att låneföretag med tusentals procent i ränta erbjuder riktigt dåliga tjänster, men ett avtal har alltid minst två parter.

Så hur ska vi ha det? Bör myndighetsåldern avskaffas och ersättas av ett prov eller bör myndigheten återtas när man visat sig ovärdig? För vi kan ju inte ha ett system där alla människor har alla rättigheter, men är fria från skuld om de klantar till det.

Nästan gratis Ferrari

Signaturen ”Undrar” tipsade i kommentarsfältet om en artikel och det gör jag också. Undrar alltså. För artikeln handlar om hur billigt det är att köpa och äga en ”superbil”, exempelvis en Ferrari 488 Spider.

”Jag misstänker att du kommer tycka att det kanske inte är så farligt ändå”, skriver krönikören, och berättar att den visserligen kostar 2,5 miljoner begagnad, men tar man lån på två miljoner till tre procents ränta, räknar med 60 procents restvärde och en avtalstid på 36 månader blir månadskostnaden inte mer än 18000 kr. Kan man istället slanta in 750 papp räcker det med 10000 kr varje månad.

För själva bilen alltså. Service kan kosta runt 20000 kr per år. Om man inte väljer just märket Ferrari för då är den gratis de första sju åren. Försäkring kostar c:a 35000 kr om året, om du inte ”är ung och bor i en 'no-go-zon'” för då kan den kosta 80000 kr. Nu gissar jag vilt, men är du ung och bor i en no-go-zon kanske du inte lägger varken 500 eller 750 tusenlappar på en leksak.

Garage är en god idé.

Eller 2,5 miljoner. För faktum är att det faktiskt är det den där tvåochenhalvmiljonersbilen kostar, även om du bilhandlaren hjälper dig att låna till den. Det finns de som tycker att det är värt pengarna. Men slutsatsen ”Många blir förvånade hur överkomligt det faktiskt är” säger nog mer om krönikörens umgänge och deras omdöme än om verkligheten.

Spela på aktier

Det finns en gammal historia som tillskrivits alla möjliga, som går ut på att när hisspojken eller taxichauffören (underförstått: en outbildad dåre som inget begriper) började snacka aktier blev det tydligt att börsen skulle gå ner.

Nu vet vi (förhoppningsvis) att börsintresse inte kräver en formell utbildning. Det funkar bra med sunt förnuft och idogt arbete. Kolla bara på Burk-Curt som drog ihop tolv miljoner med hjälp av pantburkar och kloka investeringar.

Men med det sagt är inte aktier för alla. En del, för att inte säga de flesta, borde hellre köpa ett par indexfonder och ägna sin investerartid åt att dra ihop mer pengar, vare sig de gör det genom att samla burkar eller har någon annan inkomst. Det beror på att de inte vill göra det jobb som krävs för att bli en duktig investerare. Eller också att de inte förstår vad som krävs. Bägge alternativen är lika illa. Ett sådant exempel såg jag häromdagen.

Han har alltså fått en rejäl summa pengar och är klok nog att inse att han inte kan ramla in på börsen och köpa vad som helst, eller som han själv uttrycket det ”spela på lite aktier å sånt”. Vidare verkar han någonstans i bakhuvudet ha snappat upp att rådgivare ofta har ett egenintresse i vad som köps och att det inte är bra för kunden.

Bilden kommer från en låst Facebookgrupp jag inte är med i, så jag vet inte vilka råd han fick. Gissningsvis ”Köp Trisslotter, din dumma jävel” och det tycker jag vore både elakt och orättvist. För här har vi en kille som inser sina begränsningar. Hans fel är bara att han tycks tro att han måste och kommer att nå expertnivå nästa vecka.

Själv har jag handlat med aktier sedan 1987. ”Å sånt” sedan mitten av 90-talet. Efter dryga 30 år är jag fortfarande långt ifrån expert. Kanske hade jag varit rikare om jag konsekvent hade hållit mig till indexfonder, och ju äldre jag blir desto mindre risk verkar jag vilja ta.

Om vi ger ”Mr Noobie” fördelen av tvivel (nej, det finns ingen riktigt bra översättning av ”benefit of doubt”) var verbet ”spela” ett olyckligt ordval. Kanske vill han bara tydliggöra att han förstår att det finns risker. Värre då att han kallar sig nybörjare men ändå bara ”behöver lite ekonomisk rådgivning” för att bli självgående. Den inställningen kan bli kostsam.

Jag är varken expert eller rådgivare, men skulle jag ändå ge tips här skulle jag säga:

• Ta gärna råd, men köp inget du inte själv begriper.
• Läs bloggar och böcker, lyssna på poddar och föredrag. Försök att förstå börsens mekanismer.
• Gå långsamt in i marknaden. Du blir inte fattig av oplacerade pengar utan av dåliga investeringar.
• Sprid riskerna. Låt ingen investering bli större än fem procent av din förmögenhet.

Om du efter sex månader tycker att börsen är intressant, inte bara för att du kan tjäna pengar där, läs inlägget här uppe noggrant. Om du reagerar på formuleringen ”spela på lite aktier å sånt” kan du – väldigt försiktigt – börja köpa enskilda aktier. Men bara då! I annat fall, håll dig till fonder och inse att kunskapen om din egen begränsning är en av dina viktigaste tillgångar.

Som man ropar får man betala

Igår skapade EFN:s Ara Mustafa lite turbulens hos Finanstwitter genom denna tweet:

Han utvecklade det sedan med att han inte vill införa en lag utan bara att Blocket borde ta striden med så kallade scalpers, som blockerar marknaden enbart i syfte att driva upp priserna och sno åt sig mellanskillnaden. Ara har en poäng och är inte ensam om att se problemet. På Twitter fick han dock många mothugg och här kommer ett till.

Det är ett problem att ingenting längre finns i lager. Nästan allt produceras ”just in time” och gör marknaderna mottagliga för den här typen av attacker. Nu är det inte längre bara konsertbiljetter som köps upp i stora kvantiteter för att sedan säljas vidare till ockerpris. Denna gång gäller det spelkonsoler. Tidigare i år var det munskydd.

Jag ser två problem med ”förbudsmetoden”. Det första är att den fria marknaden måste få vara just fri. När man väl börjat manipulera den finns ingen hejd, vare sig det är staten eller Blocket som står för manipulationerna.

Min andra invändning är att grunden för problemet faktiskt inte är scalpers, det är vi själva. Om vi konsumenter kräver och är villiga att betala för att få hem varorna nu-nu-NU (!) kommer det till slut bli det enda alternativet. Den som kan leverera pålitligt och billigt, men lite långsammare slås ut, och de som reserverar varor i syfte att sälja dem vidare kommer att bli rikligt belönade så länge vi är villiga att betala dem.

Vår förändring, att inte längre acceptera att eller ens kunna vänta, hejas på av producenter och reklammakare. De vill att vi ska vara lättstyrda, vana att varken behöva reflektera eller vänta. De tjänar pengar på konsumenter som måste ha sin dagliga dos av omedelbar belöning.

Om kunderna tar reda på listpriset för en Playstation, sedan väntar tills de kan få köpa den för det priset och förklarar för sina barn att de inte bara ska få en spelkonsol utan också en viktig kunskap för framtiden, tålamodets ädla konst, så skulle just denna marknadsmanipulation försvinna snabbare än du hinner ropa ”avbetalningsplan”.

Fel SIDA stan

Då och då tycker politiker att det är en bra idé att flytta ut myndigheter. Orter med få arbetsgivare kan få en nystart om statlig verksamhet kommer dit. Då behövs det ju plötsligt ett matställe, kanske butiker, skolor osv. Finns det lediga bostäder, desto bättre. Och den statliga verksamheten ska ju ändå fortleva. Jag kanske inte alltid tycker det, men det spelar ju mindre roll.

Den befintliga arbetskraften är däremot inte alltid flyttsugen. Det borde inte heller spela så stor roll, många hänger ju med ändå och andra får man ersätta. Men det förutsätter att inte ledningen ger fullständigt fan i besluten. 2018 bestämde regeringen att SIDA skulle flytta från fashionabla Östermalm till den pittoreska förorten Botkyrka. Då började SIDA leta nya lokaler – i Sundbyberg, och nu är det klart att det är dit de flyttar.

För er som eventuellt inte har koll på Stockholmsgeografin kan jag avslöja att det ligger ganska långt från Botkyrka. Från Valhallavägen där de ligger nu är det ganska exakt 180 grader åt fel håll. Officiellt handlar det om att Botkyrka saknade en lämplig lokal för denna svällande och ganska meningslösa verksamhet, men det är ingen vild gissning att personalens reaktioner spelade roll. 25 procent hotade att säga upp sig.

Så, tar någon generaldirektör Jämtin i örat nu och förklarar att Sumpan inte ligger i Fittja? Troligen inte. Vem får betala för allt detta? Troligen du.