Belysningen släcks i Laholm

Jag skrev ett blogginlägg för en månad sedan om nedsläckning av Faluns hoppbackar. I det exemplet sparades ett par hundralappar om dagen. I Laholm sparar man 15000-25000 kr per dag genom att släcka gatubelysningen. Men inte kommer de undan kritik för det.

Kritikern Karolina Borg hänvisar till sina barn. Barnen är inte trygga, deras frihet och möjlighet att cykla till skolan inskränks. Samtidigt berättar hon att på hennes gata finns tre gatlyktor varav den mellersta fortfarande lyser på nätterna. För mig låter det inte som någon större katastrof.

Utan att veta något om Karolinas barn kan jag konstatera att när jag var liten cyklade jag efter att det blivit mörkt. Jag hade något som heter cykellyse. Sådana finns fortfarande och de har till och med blivit bättre. På min tid var de små och drevs ofta av en dynamo som krävde att cykeln skulle vara i rörelse. Nu finns ljusvästar för ett par hundralappar som lyser upp en hel stadsdel med vitt ljus framåt och rött bakåt.

När det kommer till säkerhet kan jag också konstatera att på landsbygden (och i stora delar av världen utanför Sverige) är det ingen självklarhet att det ska lysa överallt hela natten. Jag skulle inte hitta till min brevlåda kvällstid utan att ta med en lampa och ska jag ut på vägen gör jag klokt i att använda både pannlampa och reflexväst. Det gör alla som ska över till grannen eller ta en promenad med hunden, barn som vuxna. Är säkerheten sämre här på kvällarna än där jag bodde i en Stockholmsförort fram till förra sommaren? Inte en chans!

Samtidigt vill jag ge Karolina lite rätt. Det kostar en slant att sätta upp gatlyktor och det känns meningslöst om man sedan ändå inte har råd att använda dem. Det är väl en sak om man tänker sig att nuvarande elpriser är på tillfälligt höga nivåer, men det tror jag inte på.

Fyra ronder mot skattemyndigheten

I somras fick jag mitt första ”skatteoppgjør” från Skatteetaten, den norska skattemyndigheten. Jag tänkte att det inte kunde bli ett problem för jag hann ju knappt bo i landet under 2021.

Det var faktiskt den första möjliga dispyten, om jag hade gjort det. Jag ansökte om norsk folkbokföring i september -21. Enligt Skatteetaten skulle processen ta ett par veckor, men pga att jag inte hade ett anställningskontrakt att visa upp utan istället kontoutdrag från tre banker som visade att jag har råd att bo här gick ärendet över ytterligare en myndighet och tog till slut sexton veckor, en bit in i januari. Så hade jag då bott här under 2021? Ja, för folkbokföringsdatumet hamnade innan årsskiftet trots att beslutet kom efter.

Norsk.

Detta var vi nog överens om, men jag tror ändå att det var en felkälla för skattebeskedet. Trots att jag inte tjänat en krona i Norge under året kom de fram till att jag skulle betala skatt. Det var förmögenhetsskatt på huset. Eftersom jag inte hade fått norskt personnummer kunde jag inte skaffa bankkonto, så huset var allt jag ägde här.

Två fel. Huset räknades som sekundärbostad istället för primärbostad, och jag bedömdes tillhöra skatteklass 0 istället för 1. Det första felet gör att bostaden räknas till 90 procent av värdet istället för 25 procent. Lagstiftarna tycker nämligen att det ska vara billigare att bo än att ha en fritidsbostad, och det är ju det jag gör. Det andra felet, skatteklassen, gjorde att jag felaktigt fick betala förmögenhetsskatt från första kronan istället för att först ha ett fribelopp på 1,5 Mkr.

Det är inte så himla lätt för mig som inte kan regler och turer att veta hur jag ska kunna ta mig an en hel myndighet, men en bit in i processen berättade min ”biodlarmentor” att han jobbat på Skatteetaten. Fast för 35 år sedan och på den tiden kunde man gå dit och om så behövdes boka ett möte. Det går inte längre. Det är en miljard formulär på hemsidan som gäller, eller telefon, och det enda man vet säkert om de som svarar där är att de inte har del i beslutsprocessen. Deras jobb är bara att guida skattebetalare rätt i formulärsdjungeln.

Först gick jag i alla fall in på Skatteetatens hemsida och ändrade manuellt husstatusen från sekundär till primär. Det ignorerades. Efter ett par veckor fick jag meddelande om att skatten stod fast trots den nya informationen. Då fick jag istället använda ett formulär för att det skulle ändras och när myndigheten då tänkte igenom saken insåg även de att detta var min primära bostad. Såklart, för vid årsskiftet ägde jag ingen annan bostad, inte i Sverige heller. Logiken säger att man inte kan ha en sekundär bostad om man inte också har en primär.

Så då gick skatten ner, men inte tillräckligt. I rätt skatteklass skulle jag betala förmögenhetsskatt på 25 procent av bostadsvärdet, men med start på 1,5 miljoner. Alltså skulle skatten bli noll om värdet på huset vore under sex miljoner, och det är det.

Men nej, Skatteetaten hade satt mig i en specialskatteklass för utlandsboende och dödsbon. Vid det här laget var vi ju överens om att jag bor i Norge och jag känner mig ganska frisk. Min biodlarguru/skatteexpert sa att jag skulle undvika att överklaga för den processen tar många månader. Bättre då att begära rättelse, det tar veckor.

Ny telefonkö till myndigheten för att ta reda på hur jag gör det. Jo, det var bara att skicka ett digitalt meddelande på webbsidan. Bra, sa jag, ”Jag är inloggad nu så kan du guida mig till hur jag gör det?” Nej, efter en stunds letande gav hon upp, så det slutade med att hon själv fick skicka meddelandet till sina kollegor.

Tacka vet jag e-post.

Några veckor senare fick jag ett nytt skatteoppgjør – med samma siffror. Dags för den tidsödande överklagan. För att slippa alla idiotiska formulär skickade jag på biguruns inrådan ett vanligt postbrev. Jag hoppades att jag skulle få besked när överklagan var inne i systemet, men efter två veckor ringde jag och frågade. Nej, den hade inte kommit än, men det kan ta lite längre tid så pröva igen om en vecka. Sagt och gjort, och samma svar.

Men då fick jag tag i en medarbetare som visste hur man skickade digitala meddelanden. Fast det får vara max tusen tecken, sa hon. Inga problem, sa jag. Det här är nämligen ett superenkelt fall som kan sammanfattas med att ni har fel och jag har rätt. Några meningar till blev det, men inte många. Och så en ny väntan. Vid det här laget hade jag redan fått betala in den skatt jag inte tyckte att jag skulle betala. Annars hade jag blivit straffad för det.

Några veckor senare kom så beskedet. Nu hade Skatteetaten äntligen fattat vad de borde ha greppat redan från start. Att jag bor i mitt hus och således ska betala förmögenhetsskatt på en fjärdedel av värdet, men med ett fribelopp på 1,5 Mkr. Den inbetalda skatten satt på mitt konto samma dag, med ränta.

Reflektioner:

1. Det hade inte gjort något om myndigheten berättat hur de kom fram till sina siffror. Jag fick bara en klumpsumma på förmögenheten och en klumpsumma på skatten och så fick jag själv komma på detta med skatteklasser och sekundär/primär bostad genom att räkna baklänges. Den biten tror jag faktiskt funkar bättre i Sverige.
   
   
2. Om jag ändå ska sitta i telefonkö och sedan uppta tid för en anställd, varför kan jag inte få komma till rätt avdelning, som vet vad jag pratar om? Då hade det kanske räckt med ett samtal istället för 5-6.
   
   
3. Och avslutningsvis, varför har man en hemsida som är så krånglig att navigera att knappt ens de själva (de anställda som har just detta till uppgift) klarar av att hitta rätt?

Men jag fick rätt till slut och längs vägen fick jag en kurs motsvarande två högskolepoäng i myndighetsnorska.

Vegetariskt skräp

Som vegetarian får jag en och annan gliring. Hade jag haft anlag för att bry mig om vad andra tycker om vad jag äter skulle jag kanske se det som hot och hat (i alla fall hat, men tydligen hör dessa ord ihop numera), känna mig kränkt och gråta ut om personangrepp, men en åsikt jag inte känner mig ett dugg träffad av är att vegetarianer äter konstgjord skräpmat.

Det mest processade livsmedel jag äter är antagligen vetemjöl, och med undantag för glutenallergiker gör de flesta svenskar det. Eftersom jag undviker hel- och halvfabrikat är det nog få som får i sig så lite konserveringsmedel och färgämnen som jag.

Det här är lite tillspetsat, för den som köper en färdig köttfärsbiff i tron att den innehåller 100 procent kött skulle bli grymt besviken av att läsa innehållsförteckningen, men lite ligger det ändå i bilden. Därför köper jag inte ”fejkon” eller ens quorn.

Jag lagar nästan all mat helt från grunden. Vill jag ha någon form av vegobiff gör jag den själv, av ärtor, bönor, spenat, rödbetor, morötter eller andra rena råvaror. Inte sällan äter jag kokta eller stekta grönsaker/rotfrukter och inget annat. Det blir billigast, godast och nyttigast, så varför krångla till det?

Det här var min middag igår kväll. Vitkål, lök och ägg, stekt i en skvätt olja och kryddat med salt och peppar. Varför köpa en färdigrätt bestående av en massa koncentrat och extrakt när det finns riktiga råvaror?

Är vegetarianer och veganer mer benägna än köttätare att köpa konstgjort skräp? Det vet jag inte. Kanske de yngsta, men ärligt talat är det nog även många köttätare som äter skräp i tonåren och när de precis flyttat hemifrån. Men tråkigt är det för det är gott med riktig mat.

Garage, del 2

Nu är det en dryg månad sedan jag skrev Garage, del 1. Jag har inte glömt bort projektet utan jobbat långsamt framåt. Jag vet inte om detta är en efterlängtad uppföljare, men här kommer den ändå.

Golvet var klart. Tak och väggar återstod. Dessa består i lador oftast av stockar. Charmigt och hållbart, men inte optimalt när man ska regla upp, isolera och gipsa. Så här såg tak och väggar ut från start.

För att få framförallt taket plant krävdes en himla massa mätande med måttband, klossar under reglarna och ett par hederliga gamla vattenpass. Fuktspärrar, 60 cm mellan reglarna och på med gipset medan glasullen regnar ner i ögonen.

Uppmärksamma läsare ser kanske att fönstret bytts ut. Det var inte för att det gamla saknade spröjs, vilket är en styggelse, utan för att det var för dåligt isolerat. Nya fönster (två, för det är ett fönster till höger också, utanför garaget, men på samma laduvägg) inhandlades nya, men privat av en kille som fått dem över när han byggt klart. De kostade 1300 kr och hade säkert kostat det dubbla i butik.

Och så ser ni att till vänster är det ingen vägg alls. Där har det varit helt öppet in till den stora delen av ladan, men nu vill jag kunna värma upp rummet och då vill jag ha en isolerad vägg där.

Ännu mer uppmärksamma läsare känner igen dörren längst till vänster från ett inlägg i somras. Den fick jag av en granne och tänkte direkt på garaget. På väggarna sätter jag OSB och först därefter gips för att kunna skruva upp vad som helst vart som helst, utan expanderskruvar och krångel.

Men sedan gips, som sig bör i ett garage, av brandskyddsskäl.

Då återstår el, en isolerad garageport, lite småfix som smygar och lister runt fönstret, och avslutningsvis spackel och färg. Men det sparar vi till ett framtida blogginlägg. Inte främst av utrymmesskäl utan för att det inte är klart än.

Ta inte i tång!

Jonathan Lind är en kille i Kungsbacka som kommit på att han kan gödsla sin trädgård med tång. Lyckligtvis bor han så nära stranden att han kan gå dit med skottkärra och hämta, så då slipper han köra bil för att köpa konstgödsel. Kommunen vill hålla sina stränder rena från tång, som ju ser rätt trist ut och dessutom luktar lite.

Ser ni problemet här? Inte jag heller, men det heter Naturvårdsverket. Där jobbar det nämligen en handläggare, Sanja Kurusovic, som jobbar med allemansrätt. Eller jobbar och jobbar... Uppenbarligen har hon alldeles för lite att göra. Enligt en dom från artonhundratalet (japp, jag hittar inte på detta även om det säkert låter så) är det inte givet att man får hämta tång. För den kan markägaren vilja ha själv.

”Rör inte min tång!”

Fast nu vill den ju inte det! Marken ägs av kommunen och det som är användbart gödsel för Jonathan är en sanitär olägenhet för dem.

Så då skulle man kunna rekommendera Jonathan att mejla kommunen, så är (det av Naturvårdsverket skapade) problemet löst. Men jag tycker inte att han ska göra det, av två skäl. Dels har kommunen rimligen annat att göra än att svara på om man får ta deras skräp som de varken vill ha eller skulle märka att de blivit av med. Kungsbacka kommun verkar ha flera mils strandremsa, hur mycket hinner Jonathan skopa upp med sin skottkärra?!

”Nu jävlar!”

Men det främsta skälet varför jag inte tycker att han ska kontakta kommunen är att risken finns att det där finns någon helt meningslös människa som i likhet med Naturvårdsverkets Sanja Kurusovic lever för att gnälla och bråka med människor som lever funktionellt och fredligt. Och har du väl frågat och fått nej blir det ett värre brott. Så Jonathan, fortsätt du att odla dina grönsaker och plocka den tång som du för övrigt redan är delägare till.

Det är en detalj som myndighetspersoner ofta glömmer, att vi är samhället och de ska jobba åt oss! 

Knalle-Sparo 2.0

Nu har det blivit väldigt mycket biodling här, för att vara off-season. Särskilt om man läst min gästblogg hos Miljonär innan 30 i helgen. Men det får ni stå ut med. Jag har inte hunnit skriva något smart, genomtänkt blogginlägg eftersom jag stått på en marknad och sålt honung hela helgen, så jag tänkte att jag skriver om det då.

Denna gång utomhus, vilket kändes som en chansning i mitten av november. Den förra marknaden regnade halvt om halvt inne. Den var ändå inomhus, men om vädret är för dåligt för att folk ska lämna hemmet lär de knappast besöka en utomhusmarknad. Den här gången hade jag dock tur med vädret.

Som synes har jag investerat i ett partytält, från Biltema för 649 kr. Nu har jag förstått att knalleproffs lägger några tusen och får tält som tål regn och blåst mycket bättre, men den här gången räckte mitt alldeles utmärkt.

Jag försökte rätta till misstagen från senast och kände mig bekvämare i säljarrollen. Osäker på om det var det som gav resultat eller om det bara var en mycket bättre marknad, men jag sålde mer än dubbelt så mycket honung den här gången.

Jag fortsätter att försöka ta till mig tips och råd från mer rutinerade säljare, så kanske finns potential för större vinster. Något jag tänkt en del på är om jag kan bredda mitt sortiment. Jag vill inte slå mig på annan livsmedelsförsäljning (Mattilsynet går hårdare på dem som säljer annat, honung ger varken matförgiftning eller andra åkommor), men dels funderar jag på att smaksätta honungen, dels kan jag sälja något annat. Antingen relaterat, som honungsskedar eller insektshotell, eller något helt annat, och då sätter ju nästan bara fantasin stopp.

Det gäller ”bara” att komma på något som är lite unikt och finns en marknad för. Det kan bli fågelholkar, konsthantverk eller parabolantenner, jag har ingen aning. Men först ska jag bli av med årets honung och det kan nog ta en god stund in på nästa år.

Vad kändisar tjänar

De vanligaste sökningarna på min blogg är offentliga personers inkomster. Typ ”Olof Palmes lön” och ”Vad tjänar Mikael Ymer?”. Min blogg är en ganska dålig källa för sånt. Det finns något undantag, men knappast många.

”Pensionsförsäkring sa du?”

Orsaken är enkel, jag är inte intresserad. För många år sedan lyssnade jag på några avsnitt av podden Värvet. Poddar var nytt och programledaren Kristoffer Triumf verkade ha standup-ambitioner och eftersom jag jobbade som komiker så jag kände många av hans gäster. Men jag tröttnade eftersom Triumf alltid la larvigt mycket tid på att fråga om gästens lön. Svaret var för övrigt i stort sett det samma i varje avsnitt. Gästen hade eget aktiebolag och valde själv att plocka ut en lön strax under brytpunkten för statlig inkomstskatt, vilket på den tiden väl var runt 35000 kr i månaden.

Men även om siffran hade speglat hur bra kändisens verksamhet gick ekonomiskt känns den ointressant för mig. Det säger ingenting om hur hårt han/hon jobbar och är ett dåligt mått på framgång generellt. Och vad tusan ska jag med vetskapen om vad Henrik Schyffert tjänar eller hur mycket pengar Pernilla Wahlgren har i sitt företag?!

Vore jag anställd hade jag varit intresserad av vad mina kollegor på samma företag hade haft i lön. Åtminstone de med liknande jobb för det skulle säga något om mina möjligheter vid nästa löneförhandling, annars struntar jag i det med. Ointresset beror inte på att jag är en nobel människa som saknar anlag för avundsjuka. Jag är säkert lite avis som alla andra, på en massa saker. Uppdrag de fått, människor de fått möjlighet att jobba med, uppmärksamhet eller utmärkelser. Men aldrig inkomster.

Hedga med luft istället

Jag har aldrig varit något fan av hedgefonder. Idén att ha en fond som kan investera i både upp- och nedgång låter vettig eftersom den då kan gå bra i alla börsklimat, men i praktiken tycker jag snarare att de funkar tvärtom – de går dåligt alldeles oavsett.

Eller rättare sagt, när börsen går upp, som den ju gjort massvis av år på raken innan 2022, går hedgefonderna sämre. Logiskt, en hedge i hausse är ju som att bromsa i nerförsbacke, det kanske känns lite tryggare, men man vinner inte loppet.

I år när börsen gått ner har nästan alla hedgefonder också gjort det. Visst, ett par har gått bra, men att pricka in dem är väl knappast lättare än att pricka in vinnaraktier, för sådana finns ju också i alla konjunkturer. Det gäller ”bara” att hitta dem.

Min strategi vid förväntad nedgång är att istället sänka risknivån. Man behöver inte sitta tungt investerad i de aktier som blåser som mest när det blåser som mest. Faktiskt behöver man överhuvudtaget inte ha varenda korvöre på börsen när det blåser orkan. Ja, inflationen kommer att äta upp kapitalet på ett bankkonto, men det är faktiskt mycket bättre än att ha pengarna i ett värdepapper som halveras.

Inte alltid ett fynd.

Köp guld om det känns bättre, eller till och med räntepapper. Hedgefonder verkar snudd på vara en helgardering för att förlora pengar. Försök övertyga mig i kommentarsfältet om du tycker att jag har fel, men det kommer att krävas tunga argument.

Blodsugande skräckvaruhus jagar dålig PR

Gissningsvis har en stor majoritet av läsarna sett filmen Jönssonligan dyker upp igen från 1986 som börjar med att ligan rånar ett Ikea-varuhus. Jönssonligan har ju en dansk förlaga, men detta var ett svensk originalmanus. Själva filmen handlar rätt lite om Ikea, men företaget återkommer ändå som en röd tråd ända fram till sista scenen.

När filmteamet hörde av sig till Ikea gissar jag att de jublade. Efter tre tidigare Jönssonligan-filmer visste man att detta skulle bli en storfilm med mångmiljonpublik. Det skulle inte förvåna mig om Ingvar Kamprad själv kopplades in, och det slutade med att man fick filma i varuhuset och på varuhuset.

Men det var snart 36 år sedan och det är inte bara Kamprad som dött, det har tydligen också företagets känsla för god publicitet gjort. Hur ska man annars tolka att Ikea nu jagar en ung dataspelsutvecklare som gör ett dataspel i skräckgenren som utspelar sig på ett Ikealiknande möbelvaruhus?

Ikea säger visserligen att de inte hotat med stämning utan bara vill skydda sitt varumärke, för ”det här är inte en fråga om David mot Goliat”, men det är precis vad det är! Jag begriper inte hur Ikea inte kan förstå att ett dataspel som utspelar sig på Ikea är god reklam och att jävlas med unga entreprenörer inte är det.

Till skillnad från Ikea.

Givetvis borde man ge Jacob Shaw tillgång till att fritt använda Ikeas logga så att spelet ger ännu tydligare associationer till Ikea. Och ge killen pengar! Det behöver inte vara något jättebelopp, han har ju redan Kickstarter-finansierat utvecklingen så att han kan göra det på heltid (det var tydligen inte nog för att Ikea skulle se skillnad på bra och dålig reklam), men det hade sett snyggt ut om Ikea kunnat ståta med att man stöttat projektet ekonomiskt.

Dataspel är en stor grej. Ikea bråkar inte med en spelutvecklare, de bråkar med ett par generationer som antingen kan bli trogna Ikea-kunder eller inte. Folk kommer inte skrämmas bort för att de är rädda för zombies på Ikea, de kommer skrämmas bort av boomers på Ikea, som inte ser en god affärsmöjlighet ens när den dimper ner i skallen på den. Jag har inte varit med om att det saknats skruvar i Ikea-paketen, men hos personalen på PR-avdelningen är den risken överhängande.

Att tolka lagen

Den nya regeringen har ett problem jag tror att vi kommer att få se mycket av de närmaste åren. I Tidöavtalet, regeringsförhandlingen, enades riksdagsmajoritetspartierna om att begränsa rättigheten till offentligt finansierad tolkhjälp.

Man skakade hand, höll en presskonferens, utsåg ministrar och strax därefter sa den nyblivna sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson, kd, att i vården måste man fortsätta att erbjuda kostnadsfri tolk för alla. Annars är vården inte patientsäker.

Jag trodde att sammandrabbningen skulle bli mellan regeringen och ”opolitiska” tjänstemän, men tydligen kunde inte regeringen ens få regeringen att införa regeringens politik. Ankarberg Johansson kanske ansågs lättstyrd och viljesvag, hon kan ju uppenbarligen inte ens bestämma sig för ett efternamn, och som utomstående tycker jag att hon borde ha ventilerat sina delar i Tidöavtalet innan hon tog jobbet.

Men med det sagt ger jag bägge parter lite rätt. Å ena sidan är det såklart nys att vården skulle bli patientosäker bara för att man inte bjuder på något som inget annat land i världen gör. Hur länge får man gratistolk i exempelvis Somalia, Syrien eller USA?

”Barack, what is a tolk?”

I Danmark, där jag själv varit patient, får man normalt inte fullt ut betald tolkhjälp om man bott i landet i mer än tre år. Jag fick ibland be sköterskor och läkare upprepa sig flera gånger och när de pratade som grötigast behövde vi använda danska, svenska, norska och engelska. Jag har för övrigt blivit tvungen att prata engelska med läkare även i Sverige och inte tusan blev jag erbjuden tolk bara för att läkaren inte pratade svenska i Sverige.

Å andra sidan. När tolk inte längre är kostnadsfri kommer garanterat en del som varken pratar eller förstår svenska att komma till vården utan tolk och se ut som frågetecken när läkaren pratar. Det blir givetvis en frustrerande arbetssituation för vårdpersonalen. Vidare är det en sak att använda kroppsspråk och Google Translate när man är på bilverkstaden, en annan sak när det handlar om ens egen hälsa och man kanske är sjuk, skadad och upprörd. För att inte tala om när en person som kommit till Sverige i vuxen ålder börjar bli dement och tappar närminnet.

Jag tycker ändå att den danska grundregeln är rimlig. Behöver man fortfarande tolk efter tre år i landet bör man i första hand stå för den själv. Enklast löser man det genom att ta med en vän eller släkting med större språkintresse (för tre år är faktiskt rätt lång tid för att inte börja greppa språket i det nya landet).

”Today we will talk about lagom.”

När det kommer till rättssaker har jag förstått det som att utlänningar även i Danmark alltid har rätt till finansierad tolk. Det tycker jag är vettigt, även om jag också reagerar när människor som bott i Sverige i över 30 år behöver tolk när de ska vittna i domstol.

Man kan ändå inte använda domstolar för att straffa människor för att de inte lärt sig språket i det land de bor, men hade signalen från staten varit att i det här landet förväntar vi oss att ni som kommer hit som gäster tar till sig vårt språk hade kanske många av dem gjort det inom 30 år. Till gagn för landet, men inte minst för dem själva.

Tjuv och polis – samtidigt!

”Polis frias från kaffestöld på jobbet” rapporterar Expressen. Bakgrunden är att en polis tycks ha åkt till jobbet under sin semester och plockat upp två paket kaffe. De var nämligen märkta och ett av dem påträffades hemma hos kvinnan vid en husrannsakan.

I sociala medier är den överlägset vanligaste åsikten att det är slöseri med tid och resurser att jaga och åtala en polis för att ha stulit kaffe för 38 kr (eller möjligen 76 då, om hon inte hade hunnit dricka upp ena paketet). Ja, det kan tyckas larvigt, men jag tänkte försöka problematisera det.

Kaffe har jag inte tagit av min arbetsgivare, men som kontorsanställd är det klart att det åkt hem en del kontorsmateriel, även om det inte var utstuderat, och jag åkte definitivt inte till jobbet för att stjäla när jag var ledig. Men ni vet hur det är, man behöver ett kuvert eller kopiera några papper helt privat och har en arbetsgivare som omsätter miljarder. Precis som jag inte tog ut övertid när jag jobbade över fem minuter (eller när chefen snackade jobb på min obetalda kafferast, varenda dag i fyra års tid) såg jag inga problem med att plocka hem några gem eller ringa ett privat telefonsamtal på jobbtelefonen. Det är och måste vara en flytande gräns.

Å andra sidan! Kvinnans gruppchef hade alltså märkt upp kaffepaketet i polisstationens köksförråd, efter att kvinnan kommit till jobbet på sin semester gjordes upptäckten att två paket saknades, en åklagare kopplades in och ett beslut om husrannsakan fattades. Jag drar slutsatsen att detta inte var första gången kvinnan ”shoppat” på jobbet, och att det någon gång gällt ett väsentligt högre belopp än 38 spänn.

Så var det heller inte vilken arbetsplats som helst utan en polisstation, och den misstänkta (och i tingsrätten dömda) hade inte vilket jobb som helst utan var polis. Ska hon utreda snatterier och moraliska frågor kring mitt och ditt samtidigt som hon stjäl som en korp av sin arbetsgivare?

Svårt att se vågskålarna med förbundna ögon.

Ja, säger hovrätten som anser att ”det funnits en sådan sedvänja på polisstationen”. Med det menar de att det funnits en slags lånekultur på stationen och att det inte kunde uteslutas att kvinnan åkt till jobbet på sin lediga dag och ”lånat” kaffe som hon senare tänkt återställa, istället för att som vanligt folk gå till en matbutik.

Nu är väl stöld knappast ett brott i Sverige (i alla fall inte ett som utreds särskilt ofta), men med den här logiken kan man ju aldrig sätta dit någon tjuv för man kan ju inte se bort från möjligheten att vederbörande haft en plan att lämna tillbaka de snattade cigaretterna, den stulna bilen eller pengarna i den länsade plånboken. Halleluja!

Världens kortaste krig?

Så sent som i september berättade jag att jag anlitat en elfirma och var nöjd, men lyckan blev tyvärr kortvarig.

Jag behövde mer elektrikerhjälp. Inga avancerade grejer, ett antal elkontakter, strömbrytare och lysrör i garaget och ladan, och ett eluttag i köket. Precis som första gången kom chefen för firman hit och tillsammans gick vi igenom allt som behövde göras. Jag hade skrivit en att-göra-lista som han sedan åkte hem och räknade på.

Några dagar senare återkom han med ett anbud, 16 arbetstimmar + material. Jag förhörde mig lite om materialkostnaden, men timantalet kändes rimligt och var ungefär det han hade antytt redan på plats. Så jag gav klartecken och någon vecka senare kom samma elektriker som första gången, en väldigt noggrann kille. Jag satt i huset och jobbade medan han började i garaget. Efter sex timmar gick jag ut för att kolla hur det gick för honom. Då hade han satt upp åtta eluttag, det var allt.

Nu började jag ana att han inte skulle hinna klart på sexton timmar i det tempot, men det gjorde ju inte mig något eftersom jag hade fått ett fast pris. Det var förresten samma sak första gången. Då hade de skrivit åtta timmar, men nog fick jag det till minst tio. På fakturan stod det ändå åtta, det var ju det vi enats om.

Så när han denna gång jobbade tre dagar tänkte jag att det här kommer chefen bli sur över eftersom han trodde att det skulle gå på två. Fast den här gången tänkte han tydligen inte ta kostnaden själv, i förra veckan fick jag en faktura på 31 timmar istället för utlovade 16. Jag tänkte att det var en intern kommunikationsmiss, så jag mejlade och hänvisade till det skriftliga anbudet där det förutom sexton timmar stod: ”Det kan forekomme endringer underveis som kunden blir informert om skriftlig.” Och det hade jag ju inte blivit, inte muntligt heller, för den delen.

Men nej då, firman stod på sig. De menade att jag måste ha sett att elektrikern jobbat mer än sexton timmar, och förresten var det jag som bad honom komma tillbaka den tredje dagen. Nåja, när jobbet inte var klart efter två dagar frågade jag när det skulle bli det. Det här var på lördagen och elektrikern sa att han skulle vara ledig på söndag, men att chefen skulle återkomma till mig. Det gjorde han på söndagen och sa att samma elektriker kunde komma på måndagen. Inte ett ord om ändrade kostnader.

Så jag rustade mig till krig. Först kontaktade jag Forbrukerrådet, som jag uppfattat är lite som Allmänna Reklamationsnämnden i Sverige. De lät som att de tyckte min ståndpunkt var rimlig och bekräftade vad jag trodde, att ett företag normalt sett bara kan öka kostnaden med femton procent från ett skrivet anbud. Fast nu hade de ju sagt att det i så fall skulle varslas om skriftligt, vilket inte skett. Forbrukerrådet tyckte i alla fall att jag på förfallodagen skulle betala den del av fakturan jag ansåg var riktigt, alltså sexton arbetstimmar plus materialet (17000 kr inkl moms mindre än slutsumman på fakturan).

Sedan hänvisade de mig till Forbrukertilsynet, som lyssnar på parterna och sedan gör en bedömning av saken. Precis som svenska ARN är inte företag tvungna att följa deras rekommendationer, men jag tänker att ett företag som jobbar så nära norska myndigheter som en elfirma gör klokast i att hålla sig väl med dem. Forbrukerrådet rekommenderade mig också att betala den rimliga delen av fakturan, samt skicka en skriftlig beskrivning av ärendet ihop med anbud, faktura och e-postkonversation till dem.

Så det gjorde jag, men först skrev jag ett mejl till företaget och berättade att jag inte hade för avsikt att betala fakturan i dess nuvarande skick. Vi har enats om sexton timmar plus material, så jag betalar för sexton timmar plus material. Så kom detta med i min anmälan till Forbrukertilsynet, som jag för övrigt också berättade för företaget att jag skulle skicka. Full transparens, jag har ingenting att dölja.

Forbrukertilsynet sa att jag kunde räkna med tre månaders handläggningstid och utifrån deras hemsida tänker jag att jag nog borde vara glad om detta är klart inom ett halvår.

Lyckligtvis behöver jag inte vänta på det. Efter att jag betalat det rimliga beloppet och informerat företaget om att Forbrukertilsynet kopplats in fick jag en kreditering, en ny faktura på det belopp jag redan betalat, samt en slags ursäkt.

Om det berodde på att chefen kom på orimligheten i att han offererat hälften så många timmar som det blev i verkligheten, rädsla för myndigheten eller en kombination får jag aldrig reda på, men jag är glad att kriget blåstes av. Återstår att se var jag ska hitta en elektriker nästa gång jag behöver det. Denna firma vågar jag inte anlita igen, och gissningsvis är den oviljan ömsesidig.

Fräscht snus?!

Jag är gammal rökare och således f d idiot, men snusa har jag aldrig gjort och detta inslag från SVT gjorde mig inte sugen.

Däremot sparkar den in några fördomsdörrar, både här och där. Den intervjuade influensern (bara titeln ger mig kalla kårar) skyller att hon började snusa på pandemin. Banne mig om det inte är Covids fel igen! För ”det fanns inget att göra”, och då är det klart att man trots att man uppnått vuxen ålder måste börja snusa. Här var ett annat intellektuellt rekordförsök:

”Du kommer aldrig att se mig stoppa in en brun snus. Men det vita snuset var fräscht. Jag tänkte att jag kunde sluta när jag ville, men det kunde jag inte.”

Fräscht?

Nej, varför i all sin dar skulle du kunna sluta när som helst bara för att den beroendeframkallande drogen du tog kom i en fräsch förpackning? Och hur fräscht är egentligen vitt portionssnus? Du stoppar fortfarande in det under läppen i syfte att dregla ut den aktiva substansen i lagom stora doser.

Det är ändå inte långt under Swedish Match-argumentet att det är bättre att folk snusar än röker. Med den logiken kan man slå sig själv i huvudet med en hammare för det är inte lika skadligt som att skjuta sig med automatvapen.

Jag är en vetgirig och nyfiken människa. Inte tillräckligt för att börja snusa, men kan någon förklara fenomenet vitt snus för mig? Att unga människor börjar röka kan jag förstå. Det är lite tufft och den glödande cigaretten har en mysfaktor. Men snus?! Inte ser man toksmart ut och någon mindre attraktiv egenskap hos en kvinna än att hon snusar kan jag nästan inte komma på, helt oberoende av färg på snuset.

Eco-driving

Bloggtips från Anders Persson. För några år sedan pratades det mycket om ecodriving, eller ”sparsam körning” som enkelt går ut på att köra bränslesnålt. Det bedrivs kurser i detta, inte minst för lastbilschaufförer där skillnaden blir större. Att behöva stanna en långtradare helt istället för att rulla långsamt och därigenom undvika stoppet kan kosta flera liter diesel. Det blir många kronor på en arbetsdag, inte minst för ett företag med många bilar.

Nu när det kostar en förmögenhet att tanka borde ecodriving vara populärare än någonsin, men när hörde ni senast någon prata om det? När jag skrev den här texten kontaktade jag några företag som håller ecodriving-kurser för att höra om de ville sponsra texten. Det ville de inte. Så här sa ett av dem:

”Ecodriving har blivit ganska osexigt (börjar bli till åren nu) och vi bedriver själva mycket lite utbildning just nu.”

Jag tänkte att miljöorganisationer borde skrika sig hesa för mer utbildning av denna typ, men kanske tänker de bara en tanke i taget och just nu är elbil modeordet. Som tänkande och tankande människa som inte har för avsikt att langa fram en mille för en Tesla är det desto viktigare.

”Startar den bra?”

En av mina första bilar var en Ford Country med en 351 Cleveland V8-motor. Bilen vägde över två ton, men med den motorn kunde man få den att bokstavligt talat hoppa iväg när man tryckte på gasen. Nackdelen var att det var lätt att få upp bensinförbrukningen i tre liter milen, så den Forden blev min kurs i att köra snålt. Tänk er att köra med ett ägg under gaspedalen och att hålla motorvarvet lågt trots att det retar upp mottrafikanterna.

Det var ingen ekonomisk bil oavsett körstil och inte blev det bättre av att den köptes in dyrt och såldes billigt, men tusan vet om jag inte har nytta av den där ”kursen” än idag. Jag har frågat säljarna till de bilar jag köpt vad de drar och många gånger kommit billigare undan än deras siffra, som man väl ändå får misstänka inte överdrivits för att vara på den säkra sidan.

”Förbrukning? Knappt mätbar.”

För det lönar sig inte att ligga och pressa på motorvägen eller köra ryckigt i stadstrafik. Det vet nog alla innerst inne, men som så ofta när det kommer till ekonomi kopplar man inte ihop teori och praktik.

Samhällskollaps

Bortsett från samhällskontrakt är det få ord som tjatats så mycket om den senaste tiden som samhällskollaps. Jag har använt det själv, även i bloggen, vilket är olyckligt eftersom jag inser att det kan betyda vad fan som helst. Allt från en dystopisk Mad Max-tillvaro till ett samhälle där det är telefonkö på 112.

”SOS Alarm? Vi har en bro här som ser lite racklig ut.”

Wikipedia snackar om Mayakulturen och Romerska riket, vilket känns närmare Mad Max-tolkningen än vad många samhällsdebattörer hamnar. Själv tänker jag att samhällsförändringar sker mer gradvis. Kanske är det inte en kollaps då, men vad ska man annars kalla det?

En frågeställning jag inte ställt mig.

Om polis trots larm inte kommer under pågående brott, att medborgare inte får adekvat vård som de redan betalat med skattepengar, att dementa gamlingar glöms bort på äldreboenden och av en slump hittas på toan efter nio timmar eller att konkursmässiga kommuner lägger skatteutjämningspengar på att HBTQ-certifiera verksamheter folk ändå knappt känner till, är det tecken på samhällskollaps eller något annat? Jag vet inte.

”Men det är bingo på fredagar.”

Värst av allt tycker jag är att sådana här diskussioner dränker de verkliga problemen. Det är viktigt att kalla en spade för en spade, men om en galen mördare hugger efter spädbarn med spaden är det kanske allra viktigast att ta spaden ifrån honom, inte vad den kallas.

Hushållsakut trumfar pengaregn

”Existensminimum räcker inte!” Hur ofta har vi inte hört det?

5158 kr efter att boende, mediciner och andra nödvändiga kostnader betalats ska alltså inte räcka för en ensamstående person? När jag inte renoverar hus eller gör större kapitalinvesteringar (typ köper hus) skulle jag klara mig på det beloppet varenda månad och har dessutom sparpotential kvar. Ja, jag lever sparsamt, men det ingår väl också i ordet existensminimum?

Sedan handlar reportaget om en kvinna som bor ihop med sin son, men att beloppet då ökar från 5158 till 9569 kr glömde reportern av någon anledning att nämna. Hur som helst räcker det inte för Maria:

”Jag har ingenting över, jag kan inte spara, jag kan inte göra någonting. Alla mina pengar går till mat.”

I min bloggpresentation skriver jag: ”Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle.” Och jag menar det. Jag tror inte att Maria ljuger, att hon stoppar undan en massa tusenlappar eller köper knark för pengarna. Hon gör helt säkert av med alla pengar på hushållsutgifter.

Inte bara på mat, som hon påstår, för jag ser åtminstone en mobiltelefon i reportaget och det skulle förvåna mig om hon har ett kontantkort utan surf. Vidare köper hon säkert kläder, el, hemförsäkring och lite annat. Kanske ingenting som i sig är helt onödigt, men om hon och sonen varje månad gör av med 9569 kr och dessutom tvingas låna av hennes mamma lever de över sina tillgångar.

Varje kommun har en eller flera budget- och skuldrådgivare. Maria, som beviljats skuldsanering, har garanterat träffat en. Deras uppgift är att ”hjälpa skuldsatta att få en överblick över sin ekonomi och ge praktiska råd om hur konsumenter ska hantera och prioritera sina skulder”, men också att ”ge allmän rådgivning om privatekonomi”. Min gissning är att i stort sett ingen budget- och skuldrådgivare hinner med den andra biten.

Och tydligen behövs det. Maria skulle sannolikt behöva en ”sparombudsman” som kan visa henne hur man lagar mat med billiga råvaror och att räkna ut hur hon ska minimera sina kostnader för transporter och hushållet i allmänhet. I en perfekt värld lär man sig vanlig, enkel hushållsekonomi av sina föräldrar som i sin tur lärt sig från sina föräldrar osv, men eftersom Maria levt i mångårigt missbruk gissar jag att hon inte fyndköper grytbitar och gör ett långkok av det ihop med rabatterade rotfrukter för att sedan frysa in i lämpliga portionsstorlekar.

Fördomsfullt? Nej, hon har utöver boendekostnaderna nästan tiotusen kronor i månaden att dra runt sitt hushåll på och det ska inte vara några problem. Om inte kommunerna tar sig tid att hjälpa människor att hushålla hoppas jag att frivilligorganisationer gör det. Hushållsekonomi består av både inkomster och utgifter, att ständigt ropa efter mer pengar är inte lösningen.

Rätt elpris nu?

Ett anonymt bloggtips. För så kan man också göra. Har man något man tycker att jag borde skriva om så kan man mejla till mig och jag tiger som muren om vem du är, oavsett om jag skriver om det eller inte.

I detta fall är det en låst artikel i Helsingborgs Dagblad, men eftersom de flesta av mina läsare varit med och skramlat till över tolv miljoner om året i redaktionsstöd till HD kan vi väl avslöja lite av innehållet. Rubriken är ”Landskronaborna redo att spara på elen – kanske är priset rätt nu”.

Två av tidningens journalister har tillfälligt lämnat redaktionen för att höra vad ”mannen på gatan” tycker om att el, mat och drivmedel blivit dyrare. Det visar sig att mannen (och för den delen kvinnan) på gatan tycker att det är rätt bra för det ”kan behövas för miljön”.

Nu frågar sig min tipsare (och jag) på vilket sätt det är bra för miljön att folk lider, fryser och svälter? En av de intervjuade värmer sig med värmeljus eftersom elen är dyr. Är värmeljus bra eller ens bättre för miljön än exempelvis en eldriven luftvärmepump? Jag tvivlar.

Ett par förflyttar sig numera gärna med hjälp av elcykel istället för bil. I alla fall säger de det. Själv undrar jag hur många bilresor som egentligen ersätts med elcykel, om det inte i själva verket mest är vanliga cykelturer som numera elektrifierats till ingen som helst nytta för miljö eller hälsa. Men om vi säger att det stämmer då, att de låter bilen stå till förmån för elcykel. Är det en miljövinst då? De har bilen kvar, men nu har de dessutom konsumerat varsin elcykel med tillhörande batteri importerat från Kina innehållandes nickel, litium, bly och annat.

Kanonmiljö!

Vad gör vi mer i miljöns namn? Betalar flera kronor i miljöskatt för en plastpåse trots att den troligen är mer miljöeffektiv än alla alternativ. Köper engångsbestick i trä och sugrör i papper, som till skillnad från plastbesticken absolut inte kan återanvändas och knappt ens är engångsbestick utan snarare halvgångs-.

Om åtminstone skatterna öronmärktes till miljöarbete så fanns det någon vits för Landskronaborna att slå sig för bröstet, men som läget är nu handlar det ju nästan bara om helt meningslös signalpolitik. Men ser ni en människa från Landskrona klappa sig själv på axlarna behöver det inte vara för att han/hon tycker sig göra en miljöinsats. Det kan lika gärna vara åkarbrasor för att hålla värmen.

Höjd reparationsmoms

Ett mejluppslag från Ulf. Det är inte ofta Aftonbladets Oisin Cantwell skriver en vettig text. Plötsligt händer det, även om han nog för mig alltid främst kommer att vara ”farbrorn som inte vill förstå”.

Men i måndagens krönika har han vässat till det och allra mest förtjust är jag i den inledande meningen:

”Att spara dåliga nyheter till sen fredag eftermiddag är en politisk tradition som överlever maktskiften.”

Denna gång handlar det om att regeringen Kristersson tillsammans med SD höjer momsen på reparationer av cyklar, kläder och skor, från 6 till 12 procent.

”Det trodde ni inte, va?!”

Ska jag vara ärlig tror jag inte att det nödvändigtvis var regeringens mening att smyga ut nyheten för i en värld av lågkonjunktur, kärnvapenhot, räntehöjningar, vaccinpass och galna presidenter känns frågan om skomakares skattebörda relativt lågprioriterad. Jag tror helt enkelt att de hade kunnat skicka ut sitt PM vilken veckodag som helst utan att media reagerat i någon större utsträckning.

Men jag är glad att Ulf (inte Kristersson alltså) uppmärksammade mig så att jag kan uppmärksamma er. För visst känns det galet att höja skatten på sånt som har möjlighet att bromsa lite av dårskapen i slit- och slängsamhället? Det är bra för oss och världen i stort om vi lagar våra saker istället för att kasta och köpa nytt.

Inom vissa gränser.

Samtidigt kan jag tycka att det är dumt med tre olika momssatser. För mig som företagare har det varit lite av en djungel där jag vissa år haft såväl 25 som 6 och 0 procent moms på mina kundfakturor. Det hade möjligen kunnat rättfärdiga regeringens utspel om de velat rensa där. Nu är det ju inte tal om det, man ska bara höja vissa tjänster från en specialmomssats till en annan. Så då är det bara dumt. Ta hellre bort momsen på reparationer, det här ska väl föreställa en skattesänkarregering?