Syltkok

Dagens spartips till den som gillar pengar och ogillar onödiga färgämnen och konserveringsmedel är att koka sin egen sylt.

Om jag ska odla min foliehattsimage tror jag faktiskt på allvar att en av anledningarna till att jag bara haft fyra sjukdagar sedan jag började jobba 1990 är att jag undviker hel- och halvfabrikat och med dem mycket kemisk smörja ingen människa mår bra av. Färgämnen kanske får maten att se bättre ut, en del andra skumma E-preparat kan få den att smaka mer, men oftast bara för att tillverkaren valt bort riktiga råvaror. För den som vill veta mer om detta rekommenderas Mats-Eric Nilssons böcker Den hemlige kocken och Äkta vara.

Tillbaka till sylten. Innan jag testade själv trodde jag att det skulle vara jättebökigt att koka egen sylt. Det är det inte. I min sylt ingår bär, strösocker och vid behov en skvätt vatten. Det går i stort sett att koka sylt av allt som växer. I mitt exempel:

Blåbär

För att de är goda, nyttiga, finns i överflöd där jag bor och är lättplockade. Fulla med antioxidanter och vitaminer (A och C).

Rabarber

Tillför syra, vilket gör att sylten går att använda istället för lingonsylt (även om den också funkar som smörgåsmarmelad, på pannkakor osv).

Svarta vinbär

Är mycket rika på C-vitamin, men också K-vitamin, fibrer och folsyra. Innehåller dessutom pektin, ett naturligt förtjockningsmedel som även finns att köpa i pulverform, men med vinbär (allra helst lite omogna) i sylten behöver man absolut inte tillsätta det.

Strösocker

Ja, vanligt strösocker. Det går också att köpa syltsocker för typ dubbelt så mycket pengar. Då får man pektin på köpet, men det behövs alltså inte när man har vinbär. Syltsocker innehåller också kaliumsorbat som har en konserverande effekt. Jag har frys. Min sylt håller 2-3 veckor i kylen, så det är bara att använda burkar man hinner tömma i tid.

Idag blev det ungefär lika delar blåbär, rabarber och vinbär. Det gör man som man vill, men med för mycket vinbär kan konsistensen bli i tjockaste laget, vilket i och för sig går att åtgärda med vatten.

Rabarbern mixar jag lite lätt för att det inte ska bli för trådigt, men det är egentligen överkurs. Sedan är det bara att koka ihop med övriga bär på svag värme. Utan vatten i det här skedet, för det kommer antagligen inte behövas.

När bären kokat ihop sig tillsätter jag socker. Att mäta är helt överflödigt. Häll i, blanda, smaka av. Upprepa tills det inte är för surt. Men socker är billigt, antagligen är det därför köpesylt innehåller väldigt mycket. Jag är inte sockerhatare på något sätt, men det är ju helt klart den minst nyttiga ingrediensen, så testa att ta lite mindre. Nu när jag kokar min egen sylt upplever jag att köpesylt nästan bara smakar socker. Min smakar bär istället. Förutsatt att man rör ut den där vita klicken på bilden.

Är konsistensen bra, låt  låt svalna, häll upp på burkar. Är det för löst, koka tills det är bra. Om det är för tjockt, tillsätt vatten. Men den tjocknar alltid lite när den svalnar, så försök att räkna in det.

Själva kokningen tar ungefär en timme och sköter sig själv rätt mycket. Under tiden kan du t ex skriva en text om hur man kokar sylt. Om du inte har ett liv att leva alltså.

Utdelningshysteri

Jag gillar utdelningsaktier. Att ett företag delar ut en del av vinsten till sina ägare betyder att:

A. De har en vinst att dela ut.
B. Ledningen inte avser att enbart sko sig själva.

Båda slutsatserna är bra ur aktieägarsynpunkt. Fast det är inte det enda som betyder något. Det går precis lika bra att tjäna pengar på att aktiens värde stiger under den tid man äger den. Jag får en känsla av att direktavkastning börjar bli en slags religion, och precis som inom alla religioner kommer det förr eller senare en profet som menar att detta är den enda sanna vägen. ”Vi har rätt, alla andra har fel. Prisa herren!”

Tittar man på svenska ekonomibloggar handlar de väldigt ofta om utdelningsaktier. En del har det till och med i namnet, som Utdelningsstugan och Utdelningsseglaren. Det här inlägget är varken menat som kritik mot dem eller mot andra sparare vars filosofi går ut på att leva på aktieutdelning. Jag tycker bara att pendeln svängt över lite väl långt. Ibland låter det som att utdelningsaktier är det enda stabila investeringsalternativet, att resten bara är oseriös spekulation i förhoppningsbolag.

Det är ju ändå så att en aktie värd 100 kr i ett bolag som delar ut 5 kr per aktie kommer att sjunka ungefär 5 kr i samband med utdelningen, och då har jag som aktieägare inte vunnit någonting, bara omfördelat från aktieinnehav till likvider. Sedan har stabila bolag med bra vinst en tendens att gå upp på lång sikt, så förhoppningsvis äts tappet snabbt upp och vi är tillbaka på tresiffrigt. Fast det hoppet är ju inte specifikt för utdelningsaktier.

Utdelningsbolag är ju faktiskt bara ett ord, precis som tillväxtbolag. Jag inledde med att i två punkter redogöra för det positiva med utdelningsaktier, men skulle kunna fylla på med mer kritiska funderingar:

C. Har de inget bättre att göra med pengarna än att dela ut dem? Som ägare har man ju köpt in sig i förhoppning om att bolaget ska förvandla pengar till ännu mer pengar.

D. Handen på hjärtat, är inte utdelningen nästan det enda som gör många utdelningsaktier intressanta?

E. Kommer inte tillväxtbolagen på lång sikt ge högre avkastning än etablerade högutdelare vars aktiekurser stått och stampat? Den genomsnittliga värdestegringen på börsen är ju högre än den procentuella direktavkastningen i samtliga utdelningsbolag.

Jag gillar som sagt utdelningsaktier, jag äger flera stycken. Men jag försöker att inte stirra mig blind på utdelningen i dessa företag. Ett bra företag är ett bra företag och en billig aktie är en billig aktie, oavsett.

En viktig aspekt är var man befinner sig på sin ekonomiska resa. För en gammal och rik investerare utan större utgifter, är utdelningsaktier tryggt och stabilt. Han/hon har antagligen lyckats samla ihop så pass mycket pengar att några procents utdelning är ett ordentligt belopp.

Som ung, med många års sparande och många stora utgifter framför sig, hade jag valt en mer blandad sallad. Köp gärna Ratos, Telia, Nordea och Axfood – om du tycker att de är attraktiva bolag, inte för att de delar ut 6-7 procent.

Telefonterror

Vad tänker du på när jag säger telemarketing? Garanterat något negativt, om du inte själv jobbar med det. De första orden är nog bluff, lurendrejeri, störningsmoment, polisanmälan, id-kapning... Ingen jag känner har någonting snällt att säga om telefonförsäljare. Om mataffärerna skulle ringa på min dörr och fråga om jag behöver mjölk skulle jag förklara att det blir enklare om jag hör av mig till dem när mjölken är slut. Fortsätter de skulle jag be dem dra åt helvete.

Exakt så är det med telefonsäljare! Oavsett om de säljer it-tjänster, teleabonnemang, medlemskap eller tidningsprenumerationer vet jag hur jag ska få tag i dem den dag jag behöver deras tjänster. Varför ska de störa mig alla andra dagar?

Svaret är för det mesta att deras erbjudande inte är särskilt bra. Höll det för en jämförelse i lugn och ro skulle de luta sig tillbaka och låta kunderna hitta dem. Men för att fortsätta att sälja skit och/eller dyrt känner sig företagen tvungna att stressa konsumenter till köp. Ett oseriöst företag som säljer via andra kanaler hittar andra sätt att stressa. ”Slå till inom en kvart så får du en badboll på köpet”, säger tv-shoprösten. Telefonförsäljaren finns där nu, han lägger på om några sekunder och – som det kan slumpa sig – erbjudandet gäller bara om du köper via telefon, snabbt och tanklöst.

Innan jag får invändningar från någon som jobbar i branschen (de verkar ha anställda som surfar runt för att hitta hatet mot dem, vilket inte kan vara alltför svårt) tänkte jag döda de vanligaste:

”Det säljs varje år för miljoner via telefon, alltså finns det efterfrågan på marknaden för denna tjänst.”

Svar: De varor och tjänster kunderna faktiskt behöver skulle såklart säljas ändå, via butik, internet eller telefon – på kundens initiativ. Ni vet, kunden, den där lilla människan som sägs alltid ha rätt. Don't call us:

”Branschen ger jobb till ungdomar och andra som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.”

Svar: Med den logiken är klotter och skadegörelse bra, för det ger ju jobb åt glasmästare och saneringsfirmor.

”Anmäl dig till Nix-registret så slipper du detta.”

Svar: Att stoppa en oseriös bransch med seriösa metoder går inte. ”Oj, vad konstigt, för du finns med på min lista.” Ja, vad gör jag då, försöka strypa ynglingen genom telefonen? Eller ska jag anmäla företaget till den polismyndighet som inte ens försöker lagföra bil- och villainbrott längre? Eller anmäla till Konsumentverket där nästan alla telemarketingföretag redan har hundratals anmälningar? Förresten vet jag inte vilket företag det är, eftersom de ohederliga asen inte ens berättar det.

  - Hej, jag heter Lisa och ringer från Telenor.

  - Jaha, så du är alltså anställd på företaget Telenor, är det korrekt uppfattat?

  - Asså... jag ringer på uppdrag av Telenor.

  - Och tyckte att det bästa sättet att få till en affärsuppgörelse med mig var att inleda samtalet med en lögn? HEJ DÅ, LISA, OM DU ENS HETER DET!

När man började kunna nixa mobiler sa för övrigt företrädare för branschen uttryckligen att de inte tänkte följa rekommendationen. Oklart varför. Eller nej, såklart för att de flesta bara har mobil nu och ingen av oss vill bli uppringda av telefonförsäljare, så kunde vi välja bort dem har de ingen kvar att trakassera. Jag är dessutom företagare och får varje vecka samtal från företag som går via företagsregister och skiter fullständigt i vilka telefoner jag nixat.

Jag har inte för avsikt att göra så många politiska utspel i den här bloggen (jag röstar förresten blankt), men här kommer ett. Jag lovar att det parti som först går ut och föreslår ett totalförbud för telemarketing kommer att vinna tiotusentals röster.

Tills det händer (om någonsin) finns det bara ett sätt för oss konsumenter att handla – att inte handla! Om ingen av oss någonsin köper någonting från telefonförsäljarna kommer de förpassas till historien tillsammans med mjölkbud, korsriddare och andra yrkesgrupper ingen längre behöver. Jag brukar förresten säga det direkt till säljarna: ”Oavsett erbjudande kommer jag inte att köpa på telefon eftersom jag tycker att den verksamhet du bedriver borde förbjudas.”

Vill du inte få ditt foto upphängt som piltavla i telemarketingföretagens lunchrum kan du istället välja att bara lägga på. Handlar du är du en del av problemet. Ännu mer inspiration från Jerry Seinfeld:

Priset på vatten

Det bästa man kan göra som företagare är att sälja mycket av något ingen behöver och att göra det dyrt. Det finns många sådana produkter i världshistorien, allt från gångstavar till Eric Saade-autografer. Exemplet jag tänkte ta upp idag är enklare än så – vatten.

Vem kunde ana för bara tjugo år sedan att det skulle komma en dag när många av oss inte längre ansåg sig kunna dricka kranvatten? Trots att vi har världens bästa kranvatten känner sig många människor tvungna att köpa hem vatten på flaska. Totalt dricker vi 25 liter flaskvatten per person och år. Ibland kallas det mineralvatten, ibland källvatten, ibland bordsvatten. Jag vet inte om det finns någon produkt med fler fall av falsk marknadsföring, men alldeles oavsett benämning ifrågasätter jag nyttan. Ska möjligen vara att man blir stark i armarna av att släpa hem det.

Rik blir man inte. Kranvatten kostar ungefär 4 öre per liter. En 33:a Ramlösa på Pressbyrån är ungefär tusen gånger dyrare medan en tvåliters flaska ”bordsvatten” (kolsyrat kranvatten på flaska) från Lidl har ett literpris på 3 kr, alltså bara 75 gånger dyrare än kranvatten.

Men om du tycker att det är en dålig affär för dig kanske du kan trösta dig med att det är ännu sämre för miljön. Flaskvatten transporterat med lastbil eller i värsta fall flyg ger mer än tusen gånger så högt koldioxidutsläpp som lokalproducerat kranvatten, och koldioxid är ju bara ett av alla ämnen vi inte behöver släppa ut mer av.

Är flaskvattnet bättre då? Knappast. Eftersom det aldrig är lika färskt som kranvattnet kan det innehålla lite av varje, t ex för höga halter bakterier. Det har också ibland visat sig innehålla så höga halter av fluor och natrium att det överskriver Livsmedelsverkets rekommendationer.

Tillbaka till pengarna, det här är varken en miljö- eller hälsoblogg. Själv dricker jag mycket vatten, minst två liter per dag, men den här tiden på året ännu mer. Låt oss räkna med 2,5 liter i snitt, det gör 900 liter per år. Skulle jag köpa Lidls buteljerade kranvatten, som jag antar är marknadens billigaste, blir det 2700 kr, vilket för mig motsvarar en månads boende. På Willys blir årskostnaden 4000 kr, och med någon specialsort på Ica (ja, jag hatar Ica, så jag tar alltid dem som varnande exempel) vore det femsiffrigt.

Jag tycker att vanligt kranvatten är helt okej. Får det stå i kylen en stund blir det ännu bättre, men jag går själv ännu längre. Först köper jag en citron. Den kostar max 5 kr där jag handlar.

Den tvättar jag och skär bort det gula med en potatisskalare varefter jag skivar citronen, lägger den i en burk, fyller upp med vatten och ställer in den i kylen. Innan det är dags att äta häller jag av vattnet i en tillbringare på en dryg liter och fyller upp både burken och tillbringaren med kranvatten.

Resultatet blir kylskåpskallt, gott vatten med en frisk smak av citrus. För mig räcker citronen till 25 liter vatten (då har jag till slut rensat bort skalet och även konsumerat fruktköttet). Priset blir således 20 öre/liter, så årskostnaden blir 180 kr – minst 93 procent billigare än flaskvattenalternativet. Uttrycket "inte vatten värd" blev plötsligt väldigt relativt.

H&M – alltid rätt

H&M-aktien har gått trögt på börsen sedan förra sommaren. De senaste dagarna har det gått sämre än vanligt och efter J P Morgans sänkta riktkurs har vi nu nått den lägsta nivån sedan hösten 2013.

Förutom säljrekar och sänkta riktkurser har H&M på sistone nämnts ihop med barnarbete. Jag ska ärligt säga att jag inte vet om deras underleverantörer har högre eller lägre moral än konkurrenterna och ifall världen vore bättre eller sämre om de barn som jobbar med att sy kläder inte skulle göra det. Världen är en orättvis plats och det är inte okomplicerat.

Vidare vet jag inte om H&M:s modeller är mer anorektiska än andra modeller och om farsoten religion eller kvinnoförtryck sprids av att de haft modeller med slöja. Och med detta sagt tänkte jag ägna resten av texten åt aktien.

Så gott som alla svenskar som handlar med aktier har ett förhållande till Hennes & Mauritz. Jag har själv handlat med den sedan 90-talet. Vissa år har jag köpt och sålt den tio gånger, andra inte alls. Och så lite warranthandel på det. H&M har alltså åkt in och ut ur depån eftersom jag aldrig varit en förespråkare av ”buy & hold”. Men här kan jag bara konstatera att jag har haft fel.

Den som köpte en aktiepost för 1000 kr vid H&M:s börsintroduktion 1974 hade 35 år senare haft aktier värda 4,2 miljoner. Då har jag inte räknat in utdelningen och sedan 1974 har utdelningen aldrig sänkts, utan varje år varit oförändrad eller högre än året innan.

Vid årsskiftet 94/95, ungefär när jag började handla H&M stod B-aktien i 9,50 kr. Hade den sedan dess följt OMXS30 hade den varit värd runt 40 spänn, men den står i 258 kr. Ibland anses den billig, ibland dyr. Oftast gnälls över det höga P/E-talet, även av analytiker som tycker att aktien är köpvärd. Och under tiden tickar H&M på. De bygger sina butiker, växer ständigt, utvecklar sin näthandel och tjänar alltid pengar.

Jag har ju varit inne på rådet att man ska handla aktier i företag man gillar och begriper. Här är ett företag där det faktiskt funkar för mig. Jag fattar vad H&M gör och jag fattar varför de tjänar pengar. Oavsett mode och trender lyckas de alltid vara ”rätt” hos många målgrupper samtidigt, både de unga modeintresserade tjejerna och de prismedvetna pensionärerna.

Själv ligger jag mittemellan både i ålder och modemedvetenhet. Jag tycker inte att det är jättekul att handla kläder och när jag gör det vill jag varken besöka femton olika affärer eller spendera en förmögenhet. Ändå vill jag ha kläder som funkar i alla sammanhang. Alltså, olika kläder för olika sammanhang, inte samma. Ja, ni fattar…

Då blir det ofta H&M. Först kollar jag efter det jag vill ha på deras webbsida och jämför lite priser. Sedan beger jag mig till en närbelägen, stor H&M-butik där det mesta på nätet också finns i fysisk form. Vanligen är jag in och ur butiken på en kvart.

Jag äger H&M-aktier nu. Troligen kommer jag sälja dem, förr eller senare. Men varje gång jag gjort det har jag efteråt tänkt att det här var ju dumt. Även utan siffror på det har jag känt att H&M alltid fyller sin plats i depån. Det tar åtminstone emot mer att sälja dem än det gjorde tidigare, eftersom det bevisligen, på lite sikt, alltid varit fel beslut.

Därmed vill jag hävda att ryktet om H&M:s död antagligen är överdrivet den här gången också. Då har jag ändå inte nämnt att John Skogman säljrekade H&M i Börspoddens senaste avsnitt, och den karln har ju inte haft en siffra rätt på flera år.

Gemensam ekonomi?

Eftersom jag tidigare uttryckt åsikter om hur och när man bör introducera barn för pengar trots att jag är barnlös känns det som en naturlig fortsättning att som singel uttala mig om huruvida man ska ha gemensam eller delad ekonomi i parförhållanden. För den som tar illa upp kan jag avslöja att jag även har åsikter om narkotikamissbruk och självmord trots att jag varken knarkar eller har tagit livet av mig.

När man slår ihop sina påsar delar man antingen lika på alla gemensamma kostnader och behåller resten själv, eller så slår man ihop hela ekonomin. Eller någon variant, där den som tjänar mest betalar mest av det gemensamma. En fast procentsats eller valda delar. Det där lägger man ju upp som vill, men jag tror inte att jag känner till ett enda pissigt förhållande där inte ekonomi är orsaken till de flesta konflikter, ibland alla. Det här är några av varianterna i min bekantskapskrets (hoppas att ingen av dem läser och känner igen sig).

PAR 1

Han tjänar dubbelt så mycket som henne och anser därför att han kan spendera hur stora pengar han vill på sitt stora och dyra intresse. ”Klagar hon kan hon dra åt helvete.” Jag har inte hört henne klaga, men eftersom han har satt ribban känns det nog inte så kul för henne att överhuvudtaget beröra ämnet pengar.

PAR 2

Han är nollställd på papper och siffror, för att inte tala om datorer, så hon betalar räkningar, deklarerar och håller koll. Det passar honom, men inte henne. Fast det säger hon inte, i alla fall inte tillräckligt tydligt att han tycker sig behöva lyssna. Förutom att barnen håller dem samman tickar det på eftersom han aldrig skulle fixa att ta han om sin egen ekonomi, och hon skulle aldrig ha råd. Om det är vad som får en att leva "i nöd och lust" föredrar jag mitt eget sällskap.

PAR 3

Det finns ett gammalt skämt som lyder ungefär: ”Kvinnor har 90 procent av männens lön. Men så har de ju sin egen också.” Här är paret som lever efter det. Han tjänar mycket bra, hon tjänar hyfsat. När det kommer till att spendera pengarna är förhållandet det omvända - med råge. Han får motivera varenda krona han behöver och av det som blir över spenderar hon allt. När bolån och övriga räkningar betalats köper hon inredning, kläder och möbler enligt principen ”allt äldre än tre månader måste bytas ut”. Och infekterat ämne är bara förnamnet. Skulle han ens be om att få se sitt eget kontoutdrag bröt världskriget ut.

Gemensamt för alla tre paren är att makarna åtminstone på pappret har gemensam ekonomi och att ämnet aldrig diskuteras. De första två paren är nog ändå ganska nöjda, vilket är tur eftersom upplägget vid det här laget inte skulle gå att ändra. Särskilt när de inte pratar om pengar.

Det tredje förhållandet skulle aldrig överleva utan barn, fast det kommer garanterat spricka ändå och då lär bägge förvånas över hur mycket han faktiskt tjänar. Hade de försökt jämka ihop sina intressen tidigare kunde förhållandet ha överlevt, men nu har det gått alldeles för många år över bäst-före-datum.

Allt färre sambos och äkta makar slår ihop sina ekonomier rakt av. Från 2013 färre än hälften. Jag är själv tveksam till det vettiga i att ha helt gemensam ekonomi. För egen del skulle jag se det som helvetet på jorden att behöva förankra vartenda ekonomiskt beslut och kompromissa ihop det med en annan människa. Vi är alla olika, men lite rörelsefrihet i form av egna pengar tror jag att alla behöver och mår bra av.

Men prata om det! Vill man inte kommunicera känns parförhållande som fel idé från början.

Att ta hand om sin egen ekonomi har dessutom ett praktiskt värde. Om inte makarna lever lyckliga i alla sina dagar och sedan dör i en gemensam bilolycka kommer en dag när minst den ena måste kunna klara sig själv. Jag hade två släktingar där han skötte all ekonomi. När hon blev änka i 75-årsåldern hade hon aldrig betalat en räkning i hela sitt liv och blev helt hjälplös. Hade det istället varit hon som dött hade han gissningsvis levt på smörgåsar tills han följt efter. Det är naturligt att var och en gör det han eller hon är bäst på, men man behöver inte sluta att vara en fungerande vuxen när man går in i ett förhållande!

Ett annat par jag känner till har haft delad ekonomi i äktenskapet i över 40 år eftersom de har helt olika syn på pengar och tidigt insåg svårigheten att enas. Ja, det är faktiskt ingen naturlag att smälta samman något så personligt som ekonomi bara för att man älskar varandra. Särskilt om man vill fortsätta att göra det.

Snitta ner

Jag har en kompis... Det brukar ju heta så, men jag talar alltid sanning. Utom när jag ljuger. I alla fall, den här kompisen började precis som jag att handla aktier i större skala år 2000, alltså strax innan IT-kraschen. Men till skillnad från mig hade han dille på att snitta ner sig i sina aktieaffärer. Att sänka GAV (genomsnittligt anskaffningsvärde) var lite av en religion för honom. Köpte han på 100 och aktien gick ner till 90 köpte han ofta lika många till för att få ner sitt GAV till 95. Fortsatte aktien till 80 köpte han ännu fler osv.

Redan då var jag avig till taktiken, kanske mest för att jag ville tro att jag var en bättre trader. Fast samtidigt, förutsatt att aktien går upp någon gång (och de flesta gör ju det) kommer det ofta funka. Vi översätter det till roulette-taktik:

Roulettehjulet har 37 nummer, 0-36. 18 svarta, 18 röda och nollan är grön. Sätter du 10 kr på svart vinner du 18 gånger av 37. Då fortsätter du, 10 kr rikare än när du började. Förlorar du sätter du 20 kr på svart. Vinner du är du också 10 kr rikare än när du började. Blir det rött eller grönt är du istället 30 kr back. Då satsar du 40 kr på svart. Vinner du är du 10 kr upp, förlorar du sätter du 80 kr...

Problemet med taktiken är att du inte får sätta hur lite eller hur mycket pengar som helst, så du kan inte leka kvitt eller dubbelt i oändlighet. Förr eller senare (i snitt var 106:e gång) blir det rött/grönt sju gånger på raken och då förlorar du 1270 kr. Men på börsen finns inte den begränsningen. Teoretiskt kan du snitta ner dig så hårt att du kan sälja med vinst vid första bästa hack i nedåtkurvan.

Fast i praktiken är det inte alltid jättebra att skyffla in så mycket pengar att ditt största innehav är en aktie i fritt fall. Även om börsen inte har kasinots maxbetsregler är ingen plånbok outtömlig.

Ska man ens bry sig om anskaffningsvärdet? Om du äger en aktiepost i Jonssons Klet AB och aktien står i 100 kr blir den inte mer prisvärd för att du köpt för 90 kr än om du gett 110. Det intressanta är om den ska upp eller ner, vilket beror på priset på klet, den potentiella marknaden framöver, Jonssons kletlager, ledningen och personalen i bolaget, konkurrerande kletföretag osv. Kanske det politiska läget: kommer de styrande i Europa ens tillåta klet i framtiden, och vad händer när den kinesiska staten börjar tillverka syntetiskt klet...?

Jag sänker GAV emellanåt, men senast jag byggde på ett befintligt innehav (Advenica) höjde jag faktiskt GAV ganska kraftigt. Tänk bort innehavet och fundera på om du skulle ha köpt ifall du inte redan ägde. Om svaret är nej tror du inte tillräckligt mycket på bolaget för att köpa in dig i det. I alla fall inte på den här nivån.

Så hur gick det för min kompis? Idag jobbar han som arkeolog, en profession där det inte nödvändigtvis är av ondo att hugga i sten.