Tjäna pengar vs tjäna pengar

”Det ska löna sig att arbeta”, sa Stefan Löfven så sent som i våras. Annars är det väl främst en högerdevis att arbete ska ge mer pengar till arbetaren än till staten. 1996 kom en moderat motion av bl a partiledaren Carl Bildt och hans efterträdare Bo Lundgren som just hette ”Att kunna leva på sin lön”. Alla från vänster till höger och från LO till Svenskt Näringsliv tycks överens om att det är lite finare att tjäna pengar på att arbeta än något annat.

Så varför är det inte så då? 1999 hade jag högre lön än någonsin och när deklarationsblanketterna kom kunde jag konstatera att trots att jag slagit lönerekord var siffran för ”inkomst av kapital” nästan exakt lika hög. Det skilde typ tjugo spänn. Att ränta-på-ränta-effekten på ålderns höst får kapitaltillväxten att gå förbi löneutvecklingen är inga konstigheter, men jag var 28 år gammal, hade ett mellanchefsjobb och tjänade ändå inte mer på mitt arbete än på mina pengar.

I samma veva dök fenomenet daytrading upp. Åtminstone var det då jag började höra talas om det i större skala. Oftast i varnande ordalag i media: Det här är inte för alla, nästan inte för någon... Men se då till att det lönar sig bättre att jobba än att flytta sina pengar!

Företag behöver investeringar. Att privatpersoner satsar pengar i näringslivet är av godo och behöver premieras. Inte ens de förhatliga riskkapitalisterna är per automatik onda människor som dyrkar Satan och äter spädbarn.

Jag tycker att arbete ska löna sig bättre än passiva investeringar. Idealiskt vore såklart om skattesatserna kunde variera med nyttan. Vårdare på ålderdomshem kunde slippa skatta medan telefonförsäljare fick betala minst 100 procent i inkomstskatt. På samma sätt kan jag tycka att riskkapital till ett nystartat företag som försöker lösa cancergåtan kunde beskattas lägre än reavinsten efter ett tre minuter långt innehav i Philip Morris. Ännu en fråga för Folkhatarpartiet Håll Käften (fhk!) att ta tag i när vi kommer till makten. Vi måste bara starta först.

Stor service från små leverantörer

Föredrar ni att handla av små eller stora leverantörer? Stora företag har i regel större resurser, stabilare hemsida, längre öppettider och fler som jobbar med kundservice. Men hur intresserade är de?

Jag har bytt webbhotell några gånger. Aldrig på eget initiativ utan för att leverantören inte längre erbjudit vettiga tjänster till vettiga priser. Ett företag köptes upp av en större konkurrent och chockhöjde priset. Jag bytte till ett mindre webbhotell. Det funkade bra något år, tills de bestämde sig för att lägga ner sitt webbhotell som tydligen bara var en liten bisyssla till deras egentliga verksamhet.

Mitt tekniska kunnande är rätt begränsat och varje gång jag byter leverantör blir det strul. Domänen ska pekas om till nya DNS-servrar, gamla filformat måste byta ändelse, gemener istället för versaler eller något annat som tar mig timmar eller dagar att klura ut. Senast det begav sig bestämde jag därför att nu ville jag ha tag i ett stort företag som skulle fortsätta i åratal.

Det blev precis tvärtom. Ett företag jag aldrig hört talas om var billigast på det jag ville ha. Jag ringde dit och fick en bra känsla. Så jag pekade om, bökade till och höll tummarna, igen. När jag fick problem mejlade jag kundtjänst och fick varje gång svar från samma kille. Och vänta... var det inte samma namn som den jag pratade med innan jag bytte leverantör? Så typiskt, mitt mål att hitta ett stort företag verkade ha resulterat i att jag nosat fram ett enmansföretag!

Men varje kontakt var positiv. Snabba, raka svar och fullt engagemang. En gång mejlade jag på påskafton och tänkte att jag med lite tur skulle få svar nästkommande vardag. Men nej då, tjugo minuter senare hade jag ett trevligt svar i inkorgen med klara besked som löste problemet. När får man det engagemanget från Telia eller något annat miljardbolag, det händer ju inte!

Dock har det hänt en gång tidigare. En vinter beställde jag ett par stövlar på internet av ett litet familjeföretag, men det blev något strul med betalningen. Jag missade att klicka i någon ruta och drabbades av en postförskottsavgift jag ville slippa. Så jag mejlade för att höra om jag inte kunde slanta in pengarna på något konto istället. Jodå, jag fick ett kontonummer. På nyårsdagen!

Min första optiker var enmansföretagare utanför alla kedjor och stordrifter. Han hade inte ens kundregistret datoriserat utan körde med kartotek. Han var inte billigast vare sig på glasögon eller linser och eftersom jag är en snåljåp borde det ha skurit sig många gånger om. Men det gjorde det inte för hans service var värd priset. Jag vet inte hur många linsbehållare jag fick gratis trots att han lätt hade kunnat ta några tior varje gång. Eller hur många gånger han tittade på mina ettårslinser efter sexton månader och konstaterade att de skulle hålla några månader till.

Vetskapen att inte bli blåst trots goda chanser är värd hur mycket som helst. Jag behöll optiker när jag flyttade. När jag flyttade tillbaka flyttade han sitt företag och jag fortsatte åka dit tills han la ner firman och gick i pension. Hade han fortsatt att ta emot kunder i sitt hem hade jag åkt dit också. ”Skulle ha gått till Specsavers...” Så fan heller!

Tyvärr är väl den typen av företag på väg ut. Överhuvudtaget känns service och yrkesstolthet som snart bortglömda traditioner. Kanske biter vi oss själva i foten när vi jagar lägstapriser. Kanske är det en oundviklig del av den så kallade utvecklingen. Tråkigt är det hur som helst.

Börsslang, världens dummaste dialekt

Först tänkte jag göra en lista över de fånigaste slanguttrycken i börssammanhang, men det skulle nog bara leda till en diskussion om slangord A är dummare än slangord B. Min kritik handlar inte om enskilda ord utan om hela fenomenet.

Det är möjligt att sotarslang hade någon praktisk funktion för drygt hundra år sedan, men att idag hitta på mer eller mindre ologiska ord som ersättning för redan existerande är ett sätt att försöka låtsas som att det vi håller på med är så avancerat att oinvigda gör klokast i att hålla sig undan. I börskretsar blir undertexten ”Håll dig till sparkonton, grabben” eller ”lilla gumman”.

Folk får naturligtvis använda vilket språk de vill vänner emellan, men håll det där. Det finns t ex ett par ekonomipoddar som vevar igång med de mest fantasifulla fraser som tänkas kan. Ofta kommer de lite stötvis. De kan använda ett slangord fem gånger per avsnitt under ett par veckor, sedan aldrig mer. Så använde jag också språket – när jag var fyra år gammal och försökte öka på mitt ordförråd. Skärp er!

”Men slang får språket att flyta bättre”, kan någon invända. Ja, det kan hända. Det går snabbt att säga ”volla”, men i skrift eller i samtal mellan personer som inte varit barndomsvänner föredrar jag ändå det korrekta ”volatilitet”. Och att exempelvis säga ”nassen” om ”Nasdaq” låter ju bara larvigt och går inte ens en hundradels sekund snabbare att säga eller skriva.

Så, det var dagens urladdning. I några läsares ögon har jag förmodligen förvandlat mig själv till en seriefigur nu, men det skiter jag i eftersom jag i detta fall har rätt.

"Det är ju för faan infantilt!" Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Friår redan infört

När gymnasieministern Aida Hadžialić avgick räknades det snabbt ut att hon skulle få 1,5 miljoner i avgångsvederlag. Inte illa för en 29-åring med politiska uppdrag som enda arbetslivserfarenhet.

Statsministrarna Persson och Reinfeldt valde bägge samma lösning efter sina politiska karriärer. Istället för att ta ut lön som skulle påverka politikerpensionen negativt startade de aktiebolag och lät vinsten ligga kvar i företaget medan de själva levde på statliga allmosor. Persson fick 121000 kr i månaden. När Reinfeldt slutade hade ”lönen” gått upp till 156000. Bidragslinje, talade Reinfeldt föraktfullt om som statsminister. För egen del använde han termen ”omställningsår”.

Jag kan fortsätta hur länge som helst. Göran Hägglund tar ut statsrådspension utan att dra av för de fyra jobb han har nu. Vänsterpartisten Björn Samuelsson lämnade riksdagen 1996 och har garantipension fram till november i år. Han har alltså levt på skattebetalarna i tjugo år, för närvarande får han 22300 kr i månaden.

Mona Sahlin har fått fler bidrag än jag kan komma ihåg. Förmodligen fler än hon kan komma ihåg (hennes minne tycks ofta mycket begränsat). Detta trots att hon ofta slutat efter så kriminella handlingar att de hos andra arbetsgivare hade resulterat i polisanmälan och kanske fängelse. Och inte blir det bättre av att hon parallellt med sitt bidragsliv haft väldigt svårt för att betala skatt eller ens deklarera sina inkomster.

Politiker menar att deras skyddsnät måste vara mer omfattande än andras eftersom de hux flux kan bli av med sitt uppdrag och stå arbetslösa. Fast rätt få av oss har garanterad inkomst i mer än ett år framåt, och definitivt inte i decennier. Själv är jag företagare i det system dessa politiker har skapat (på vår bekostnad). Min inkomstgaranti sträcker sig inte ens till i morgon.

Och så undrar politikerna varifrån politikerföraktet kommer. Men bara lugn, det är inte ens hälften så stort som föraktet ni visar skattebetalarna. Än.

Dåligt arbetsklimat kostar pengar

I diskussioner om sparande, inte minst på ekonomibloggar, nämns möjligheten/drömmen att sluta jobba. Jag har berört ämnet tidigare eftersom jag själv lämnade livet som anställd när jag tröttnade på konceptet arbetsgivare. Fantastiska Farbror Fri har gjort detsamma och Per Penning har uppmärksammat problemet med osunt arbetsklimat.

När jag investerar i ett företag brukar jag försöka ta reda på hur personalen trivs. Jag är nämligen övertygad om att oavsett hur siffrorna ser ut nu kommer arbetsplatser med vantrivsel på sikt att förlora pengar. Vidare tror jag att det är mycket svårt att vända utvecklingen när företaget väl har börjat genomsyras av den dåliga stämning som får personalen att inte vilja gå till jobbet.

Jag är ingen formell expert på ämnet, men har haft min beskärda del av dysfunktionella arbetsplatser. Dessutom uppträdde jag som komiker på firmafester i tio år, och tro mig om ni vill (jag förstår om det låter flummigt), men den inblick i företaget man får i den situationen är nästan inte möjlig att tillgodogöra sig på något annat sätt. Jag ska försöka förklara varför.

Att skratta offentligt kräver ett visst mått av trygghet. Man släpper på garden och bjuder lite på sig själv. Visst, man ska ha något att skratta åt också, men det är därför man kan skratta så att man kiknar tillsammans med goda vänner på ett sätt som inte vore möjligt i en grupp man inte känner samma tillit till.

Alltså, genom att skämta på en scen framför ett företags samlade personal märker man ganska snabbt om de trivs med varandra. Efter 45 minuter kunde jag med god precision bedöma om chefen gillar personalen, om personalen gillar chefen, om det finns rivalitet mellan avdelningarna, om det finns en negativ spänning i gruppen, om administrationsstaben ser ner på produktionspersonalen och vice versa (det ena brukar ge det andra där) eller om de utan svårigheter kan ha kul ihop utan att pinka revir.

Nu har jag inte möjligheten att gå in och testa av ett företag innan aktieköp genom att dra vitsar i personalmatsalen, men eftersom nästan varenda känsla och åsikt förevigas i sociala medier går det att få reda på mycket ändå. Om företaget har en offentlig plats på internet, som ett forum eller en publik Facebookgrupp går det att scanna av stämningen där. Snackas det om föregående eller förestående julfest, och hur går i så fall snacket? Har någon av de anställda (eller före detta) bloggat, twittrat eller facebookat om jobbet? Google är din vän!

Mina egna erfarenheter av anställningar på mer eller mindre sjuka företag visade följande tecken på dåligt arbetsklimat:

En chef ingen har respekt för

Att personalen föraktar sin chef är aldrig bra. Det behöver inte betyda att chefen är vek och börjar gråta vid konflikter. Det kan lika gärna vara en chef som försöker styra med järnhand eftersom han/hon inte vågar delegera ansvar. Ju fler chefsnivåer desto större chans att det skär sig någonstans. Och det är som en sås, har det väl börjat skära sig kommer det att fortsätta.

Information blir en handelsvara

På en trygg arbetsplats vill arbetsgivaren/chefen att personalen ska veta vad som händer. Man kan inte informera om allt hela tiden, men så fort det är praktiskt möjligt gör man det. I konceptet management by fear vill man att personalen tassar på tå. Ska avdelningarna omorganiseras, hur blir det med halvtidstjänsten man pratat om, är det tänkt att vi ska lyda under Londonkontoret i höst? Ja, gissa det ni, vi säger inget!

Anställda som stör sig på detta skulle kunna motverka hemlighetsmakeriet genom att delge varandra den information de fått, men istället brukar de haka på trenden. Till slut säger ingen anställd någonting av värde till någon annan. Har man fått en informationssmula håller man den för sig själv så långt det är möjligt.

Skitsnack

Vågar man inte säga vad man tycker måste trycket lättas på något sätt. Därför pratar man skit om chefen, om nya vaktmästaren eller om Fet-Ulla som springer ut och röker stup i kvarten. Såvida inte någon av dessa tre personer är inom hörhåll, då snackar man skit om någon annan, och när man själv lämnat byggnaden kan man vara säker på att ens eget namn kommer upp. Ett sjukt kontorslandskap är som vilken skolgård som helst, fast med kaffeautomater istället för klätterställningar.

Om det handlar om en enda dålig chef eller en jobbig arbetskamrat kan problemen gå att lösa genom att ta upp det till ytan, men när sjukdomen gått längre verkar det snudd på omöjligt att förvandla en dålig arbetsplats till en bra. Så vad gör man då, förutom att skaffa sig ekonomiska förutsättningar att sluta jobba? Man tar sig därifrån – världen är full av arbetsplatser! Till slut hittar man ett skönt ställe dit man längtar hela helgen. Om företaget är börsnoterat mejlar man sedan till mig, för där vill jag köpa aktier.

Curlingkörkort

I senaste valrörelsen föreslog socialdemokraterna att unga skulle få låna till körkort. Man skulle kunna kalla det ett vallöfte (fast det skulle de nog inte säga nu, eftersom de inte genomfört det och inte har några pengar att göra det för heller). Närmare bestämt sa de:

”Vi vill göra det möjligt att efter avslutad gymnasieexamen med godkända betyg ta CSN-lån på upp till 25000 kronor för att ta B-körkort.”

I snitt kostar B-körkort 15000 kr. Kör man upp privat, helt utan lektioner, kan man klara sig med 4000 kr. Alltså är de 25000 kr Löfven & co tyckte att man ska få låna väldigt generöst. Och nu ska de ställas till svars.

Tidningen ETC:s ledarskribent Andreas Gustavsson gick ännu längre. Det borde vara helt gratis (alltså finansierat av andra, för gratis är det väldigt lite som är). Jag gissar att han saknar ekonomisk utbildning, och någon körtalang tycks han inte heller vara: ”Bara om jag råkar ha en exceptionell inlärningskurva vad gäller motorfordon kan det klaras av för mindre än 25000 kronor.” Som sagt, snittet är 15000.

En annan variant är ju att man sommarjobbar. Artonårsdagen är inte en oförutsedd händelse för någon. Själv visste jag när jag var 13 att jag hade för avsikt att ta körkort. Det visste även mina föräldrar. Ni vet, de där som påstås ha ansvar för sina minderåriga barn, om inte samhället fixar precis allt. Körkort var för övrigt inte särskilt mycket billigare på min tid, för 25 år sedan. Sommarjobbslönerna var däremot lägre.

Sommarjobb ja, fungerar inte heller som när jag växte upp. Då tog man fram Gula Sidorna (unga läsare: det var en telefonkatalog. Vad en telefonkatalog är? Ni får googla) och så ringde man upp lokala företag för att höra om jobb. Nu:

Ja, hur ska ungdomar själva kunna söka jobb, det måste ju samhället göra åt dem. Ska vi jobba åt dem också? För jag kan slå vad om att det finns unga som tycker att de sommarjobb som samhället ordnar inte är tillräckligt roliga och inspirerande. Och?!

Att föräldrar skjuter till halva körkortskostnaden mot att ungen inte börjar röka t ex, det tycker jag är en okej lösning. Då måste man ändå samla ihop pengar själv, och det finns en hake med resten. Det är det evinnerliga daltet jag vänder mig emot.

Att skaffa och utföra ett sommarjobb är ett sätt att börja ta ansvar för sitt liv och i förlängningen att bli vuxen. Är det verkligen att hjälpa ungdomar att ge dem jobb, pengar och räkmackor till förbannelse?

Helvetes nej (en del uttryck låter tyngre på engelska)!!

Källkritik

Det sägs att den moderna människan får lika mycket information att ta ställning till på bara några timmar som man tidigare fick under en hel livstid. Huruvida det stämmer vet jag inte, och det är det jag tänkte ta upp nu. Ökad informationsmängd frestar på vår gallringskapacitet och inte minst på vår förmåga till källkritik.

På Facebook betyder ju källkritik att man ska vara kritisk mot vissa källor. Vanligtvis en tidning med andra åsikter än sina egna. Politisk höger underkänner tidningen ETC medan vänstern gör detsamma med Fria Tider. Inte för vad det står utan för var det står. Om bägge tidningarna hänvisar till samma artikel i Aftonbladet som i sin tur hämtat lättkontrollerade faktauppgifter från SCB blir det ju inte mindre trovärdigt i den ena tidningen än den andra, bara för att man kan misstänka att man inte delar politisk hemvist med skribenten. Det är inte källkritik, det är fördomar.

Riktig källkritik är inte att såga avsändaren utan att kontrollera ursprunget på faktauppgifter. Står det exempelvis ”enligt Brottsförebyggande Rådet” är källkritik inte att svara ”Jävla kommunistfittor” utan att vända sig till BRÅ och kolla om det stämmer, och i så fall varifrån de fått uppgifterna.

Sedan är världen inte svart eller vit. Antalet registrerade Volvobilar i Sverige är en otvetydig faktauppgift med ett enda korrekt svar. Ifall den grova brottsligheten i Stockholms södra förorter stiger går däremot att bedöma olika. Var går gränsen för vad som är södra förorter, vilken brottslighet kan ses som grov och vilken tidsperiod pratar vi om? Skedde det ett mord i Rågsved igår, men inget idag kan man ju säga att brottsligheten gått ner, även om urvalet är lite tunt. Här är ännu en frågeställning som i slutändan blir lite av en bedömningsfråga:

Ett sätt att komma närmare sanningen är att ta in flera av varandra oberoende källor. Jag ska ge ett exempel på vad jag menar med ”av varandra oberoende”. När jag började titta på olika sätt att investera i olja hittade jag ETF:n Olja S. Flera personer tipsade om denna ETF, men jag fick ingen klarhet i varför den skulle vara bättre än andra.

Jag grävde vidare och hittade någon som hänvisade till Micke Sydings blogg. Så hittade jag ännu en som gjorde det. Och så en artikel vars författare också hade talat med Syding. Det verkade helt enkelt finnas två läger – de som inte visste varför Olja S var att föredra och de som skyllde på Syding. Dags att tömma ut den källan. På sin blogg skriver Syding:

”Den här gången vågar jag inte köra 5x (eller oljebolag för den delen) utan vill bara ha ren oljeprisexponering utan hävstång (belåning) Olja S på Avanza blir det nog, när det blir”.

I en intervju fick han frågan varför han valt att investera i just Olja S och han bekräftar min misstanke att han i princip huggit den på måfå. Vips så har vi ett tiotal börshandlare som alla föreslår en produkt för att den elfte har tagit första bästa.

Alltså, om någon påstår något – ta reda på varför? Svälj inte svaret även om det bekräftar vad du redan tyckte/trodde. Särskilt inte då! Tillbaka till sociala medier, där är alldeles för många ointresserade av sanningen utan vill bara få sin färdiga världsbild bekräftad. Personer som kommer med motargument blockas, avföljs, hånas och hatas. För det är enklast så.

Vill man utvecklas bör man istället aktivt lyssna på dem som tänker annorlunda och kommer med horribla påståenden. Sätt dig in i deras resonemang. För att du kan lära dig något och för att det är nyttigt att tänka. Det här gäller inte bara på börsen utan allting i alla lägen. Lev inte ditt liv efter andras mallar, ifrågasätt allt!

"Varför då?"