Att bli Warren Buffett

Jag var nyfiken på den nya dokumentären Becoming Warren Buffett eftersom jag hört väldigt olika åsikter om den, allt från superintressant till ren skit. Så jag tänkte väl att den skulle landa någonstans mittemellan, vilket den också gjorde. Men jag gillar dokumentära berättelser om intressanta personer. Där finns nästan alltid lärdomar att hämta oavsett om det handlar om företagsledare, politiker, idrottsmän eller helt okända människor.

Jag hade inte jättemycket åsikter om Warren Buffett. Jag vet att han är en av världens rikaste människor med ett antal tiotal miljarder dollar på kontot, men har fått intrycket av att han lever ganska normalt. Fast jag vet inte. Mest är det väl hans kloka citat jag tagit fasta på.

På något vis har jag alltid kopplar ihop Buffett med pokerspelaren Doyle Brunson. De är nästan lika gamla och nästan lika gråhåriga, men ger bägge intryck av att vara betydligt yngre. Den ene är från Texas, den andre från Omaha, två orter som namngett varsin pokervariant och ligger ganska nära varandra.

Fast mest handlar det om deras ödmjukhet. Är man en levande legend behöver man liksom inte snacka om det. Buffett lär visst vara bättre på bridge, men bor man i Omaha och är en av världens rikaste män kommer man inte undan poker.

Tillbaka till dokumentären. Är man bara intresserad av hans investeringsstrategier blir man besviken, men vill man få en inblick i maken, pappan och polaren Warren Buffett är det här en intressant film.

Och nog får man en bild även av företagsledaren Buffett. Redan i början när han visar gamla tidningsurklipp han hängt upp på kontoret. Temat är paniksituationer på börsen, från klassiska år som 1907 och 1929. Buffett kallar det ”instructional art”. Buffett kommer ständigt tillbaka till att spara pengar, alltså själva samlandet som hobby. Det kan jag relatera till även om hans samling är ganska mycket större. Han skulle kunna köpa ett land eller en bergskedja för sina pengar. Men det gör han inte, han köper lunch för $2.95 eftersom han tycker att $3.17 är lite för dyrt när börsdagen startat trögt.

Vidare ges prov på samarbetet med Charlie Munger, som flutit på ett halvt liv trots att de verkar vara väldigt olika. Bara där tror jag många av oss har mycket att lära. Äh, se den själva! Kanske inte den mest fantastiska film som sett dagens ljus, men nog är den sevärd. Den finns på Netflix eller andra ställen kidsen hänger på nuförtiden. Själv hann jag se den på Youtube häromdagen, men precis som jag misstänkte plockades den ner därifrån fortare än någon hann säga rättighe

Om jag hade pengar

Ännu en låttitelrubrik, men det är ingen baktanke med det den här gången heller.

Ett tankeexperiment jag ibland gör (och jag gissar att jag inte är ensam) är att fundera på hur mitt liv skulle ändra sig av en rejäl klumpsumma. Vi säger att du vinner fem miljoner på Triss i morgon. Pengar du inte räknat med, som trillar in på kontot utan motprestation.

På vilket sätt skulle det förändra ditt liv? Skulle du höja dina levnadsomkostnader? Ge bort till välgörenhet? Resa jorden runt? Köpa något riktigt dyrt och onödigt? Dra igång något riktigt galet projekt? Leta fram en gift person på måfå, skicka en bukett rosor att levereras till familjens söndagsmiddag tillsammans med en check på hundratusen med texten ”Tack för en underbar natt!”?

Jag har alltid stört mig på människor som vinner miljoner i direktsändning och på frågan vad de ska göra med dem svarar: ”Jag ska väl ge bort lite till barnbarnen.” Vad är vitsen att spela när de inte har några som helst visioner?! Förra gången jag spelade Bingolotto (drygt tjugo år sedan) tänkte jag att om jag får komma till studion och snurra på hjulet och vinner tre miljoner skulle jag hälsa min chef i direktsändning att han kunde fetglömma att jag skulle komma till jobbet på måndag eller någonsin igen. Jag tror att Loket hade skrattat sig blå.

Då fanns en plan. Men nu? Nu har jag ingen chef att önska en varm semester i underjorden. Jag skulle inte ändra mitt boende i brådrasket, inte köpa något annat heller. Jag har inga resor jag önskar genomföra. Åtminstone inga som skulle bli av tack vare dessa pengar. Kanske kunde det bli lite kapitalvaror, en värstingdator och möjligen en bil. Men jag skulle inte springa iväg och peka på första bästa, jag skulle precis som tidigare göra noggranna analyser innan jag handlar.

På ett mer vardagligt plan skulle jag anpassa mig ännu mindre. Jag skulle fortsätta att leta extrapriser på Willys, laga mat hemma istället för att gå på restaurang, promenera och springa istället för att åka bil eller buss, köpa begagnat istället för nytt, låna istället för att köpa böcker osv. Det mesta skulle hamna i aktieportföljen, eventuellt i investeringar med något högre riskprofil än vanligt.

Betyder det att jag kommit så nära mitt idealliv att jag blivit nästan oberoende av yttre omständigheter, eller att jag blivit den där visionslösa pensionären som skulle ge bort allt till barnbarnen? Jag vet inte, men jag köper inga lotter och har inga barnbarn.

Lokalpatriotism

Det är lätt att som svensk uppskatta H&M, för göteborgare att gilla SKF, och jag har hittills aldrig träffat en smålänning som har något ont att säga om Ikea. Det är lika naturligt som att vi gillar att se Stina Nilsson spurta ner en norska på upploppet, trots att vi inte känner någon av dem.

Svenska spelbolag ger ofta sämre odds till Sverige, eftersom fler svenska spelare tenderar att tro på svenska segrar. Varje fotbollsmästerskap gissar svenskar att Sverige ska gå långt (om Sverige ens får vara med) och varje gång går det åt skogen. Med två undantag, 1958 och 1994. Så här i schlagertider gissar jag att det är likadant, det svenska bidraget är alltid segertippat enligt den där fånen med kepsen i Aftonbladet (som verkar vara den enda som egentligen bryr sig).

Hur applicerar jag denna spaning på börsen? Jo, när utländskt kapital lämnar en aktie är det dags att dra öronen åt sig. Det kan förvisso bero på att utlänningarna inte alls fattar grejen med företaget, eller något helt annat, men det kan också handla om att utländska ägare inte låter sig förblindas av företagets stolta historik. För det är ju inte historik man investerar i, utan i nutid och framtid. Ibland undviker utländska investerare den svenska börsen överhuvudtaget, pga kronans värdering eller något annat.

Huruvida det egentligen finns slutsatser att dra här vet jag inte, men affärstidningarna skriver regelbundet artiklar om hur utländskt kapital strömmar till eller från Stockholmsbörsen och vilka av storföretagen som för närvarande tilldrar sig utlänningarnas intresse, så något intresse ska man kanske lägga på det, som en faktor bland andra. För patriotism i all ära, men det är realism man blir rik på:

Smygchockhöjda avgifter

Det låter som en kvällstidningsrubrik, men jag tror att ni vet vad jag menar. De där företagen som i en bisats berättar att avgifterna ”ändrats”, ”justerats” eller ”anpassats”. Av någon anledning betyder det aldrig sänkta avgifter utan alltid höjda, och ibland helt hysteriskt.

I somras skrev jag om att min hemförsäkring höjts med 16,5 procent på ett år. Detta när räntan är negativ och inflationen obefintlig. Andra klassiska höjare är Posten och Storstockholms Lokaltrafik som obehindrat kan höja sina priser med 10-20 procent oavsett ränteläge. Och så staten då.

Den senaste som lyckats att både smyga och chockhöja samtidigt är SEB. Jag är kund sedan många år och tillfälligtvis också aktieägare. I samband med att årsbeskeden skickas ut brukar man ju alltid få några papper med reklam eller instruktioner om hur siffrorna ska läsas. I den luntan, som de flesta skickar i papperskorgen direkt, hade de smugit in ett papper med texten ”Vi uppdaterar våra villkor”. Detta gör man bl a genom att byta ut det populära Visakortet mot det klart sämre alternativet Mastercard.

Och så var det avgifterna då. Tjänsten ”Enkla vardagen” borde byta namn till ”Betydligt dyrare vardagen” när priset stiger från 25 kr i månaden till 35 kr. Bara 10 spänn, kanske någon invänder. Ja, men också 40 procent! Konsekvent över hela linjen faktiskt. Att betala räkningar med gireringskuvert blir 33 procent dyrare. Även företagskunder drabbas. Inga jättepengar, men ett par tior här och någon procent där. Vi drabbas ändå lindrigare än bankfackskunderna som i många fall får över 100 procents höjning.

Jag vet inte vad som är värst, att de höjer varenda avgift rejält samtidigt som tjänsterna försämras, att de inte kan stå för att de erbjuder sämre tjänster till högre pris, eller att de försökte smyga igenom alltihop tillsammans med texten: ”Om du accepterar villkoren behöver du inte göra något.” Så beter sig bluffaktureringsföretag, men tydligen även svenska storbanker.

Är det Falkengrens fallskärm som ska finansieras på detta sätt? I så fall är jag inte helt säker på att jag vill vara med, så det är bäst att SEB håller utkik så att de inte missar ifall jag säger upp mitt avtal på Twitter eller med en lapp på Icabutikens anslagstavla.

Minsta gemensamma nämnare

Det finns många olika skäl att intressera sig för och försöka maximera sin privatekonomi, också bland ekonomibloggare och dess läsare. Några återkommande mål är att:

- få privatekonomiska marginaler
- få en bra pension
- skaffa ett bättre boende
- bli skuldfri
- gå ner i arbetstid eller helt sluta jobba

Själv vill jag ha allt det där, eller åtminstone möjligheten till det. Förutom att bli fri från skulder, för det har jag aldrig haft några. Jag har tidigare använt begreppet dra-åt-helvete-pengar för att förklara vad jag sparar till. Ju större buffert och marginaler, desto större personlig frihet. Jag är inte arbetsskygg, men vill kunna välja med vad och hur mycket jag ska jobba, och är det något jag verkligen vill ha eller göra vill jag inte tvingas att avstå för att jag inte har råd. Även om jag inte delar andra sparares mål har jag inga problem att förstå dem.

Okej, det finns undantag...

Vattendelaren tycks istället gå mellan oss som sparar och de som inte gör det. Jag erkänner att jag inte har särskilt stor förståelse för människor som överhuvudtaget inte försöker spara pengar, men jag tror ändå att min förståelse är större än deras. Jag har genom åren fått höra att jag inte har ett värdigt liv, att det är helt meningslöst att snåla eller att jag företräder ett egoistiskt och osolidariskt beteende.

Varför? Det är ju inte så att jag stjäl pengar eller bor i en fuktskadad källare med stampat jordgolv. Jag tycker om pengar, vill inte slösa bort dem på skit och gör vad jag kan för att föröka dem, främst genom handel med aktier och andra värdepapper. Så vad handlar det om – okunskap, avundsjuka eller en kombination? Ingen aning, men det är fascinerande när människor som knappt orkar ha åsikter om sin egen privatekonomi ändå har tid att lägga på andras.

Den brända kakans taktik

Sociala medier har gjort det lättare för konsumenter att komma i kontakt med varandra. Klagomuren blir liksom mer effektiv när alla kan bevittna den, i realtid. Några kallar det drev, men vill man se det från den ljusa sidan kan man lika gärna kalla det för konsumentmakt.

I november gjorde Audi en kampanj för sin nya bil med feministen och … (nej, jag är ledsen jag vet inte hur hon får dagarna att gå) Karin ”Kakan” Hermansson som en av frontfigurerna. ”Kakan” har förutom att ta varje chans att hata gruppen män (alltså hälften av alla konsumenter) bl a hyllat morden på två poliser i Malexander. En del människor är lätta att tycka om. ”Kakan” Hermansson är inte en av dessa.

Efter bara några dagar avbröt Audi Sverige kampanjen eftersom kunderna spydde ut sin galla över samarbetet, på deras Facebooksida och i deras telefonväxel. På hemsidan skrev företaget: ”Audi blev rekommenderade ett samarbete med Kakan Hermansson, men vi kände inte till hennes tidigare uttalanden. Audi står naturligtvis inte bakom dessa uttalanden och tar avstånd från allt våld.”

Jag förstår inte hur man kan anlita en så kallad kändis utan att veta någonting om henne. Det låter som en efterkonstruktion, men det märkligaste är kanske ändå att de överhuvudtaget tyckte att samarbetet var en bra idé. ”Kakan” är en feminist med mycket tydlig vänsterprofil. Audi är ett bilmärke som främst vänder sig till köpstarka män. Visst kan man vilja bredda sin kundbas, men det här är ju lite som om äldreboendet bjuder in ett dödsmetallband till söndagsfikat.

Men historien slutar inte där. När Comviq behövde tio kändisar till en kampanj om ”uttrycksfrihet” plockade man återigen upp ”Kakan” från kylrummet. Reaktionen blev ungefär densamma. Skillnaden är att denna gång valde charmtrollet själv att kliva åt sidan medan Tele2:s kommunikationschef Malin Selander beklagar (åtminstone offentligt).

Än en gång, vad trodde man skulle hända? Att intresset att bli Comviqkund skulle öka om man frontar sin kampanj med en människa som tycks hata alla som inte har rosa hår, röstar på Feministiskt Initiativ och bor på Södermalm?

För övrigt tror jag företag gör klokast i att fokusera på sina tjänster och produkter. Många kunder - mig själv inberäknat - vill ha en mobiloperatör som erbjuder mobilabonnemang, inte en kombinerad teleoperatör och politisk aktivistorganisation. Oavsett hur man ställer sig till åsikterna känns det lite... kletigt. Tacka vet jag när Comviq lät vd:n Lars-Johan Jarnheimer göra reklamen själv.

Pre-owned

Det här är kanske gammal skåpmat för er, men jag sprang nyligen över uttrycket ”pre-owned”. Jag fattar vad det betyder – begagnad. Men det är ju på engelska. Varför säljs produkter i Sverige med en svensk beskrivning som innehåller det engelska ordet för begagnad? Blir det liksom finare för att det är på engelska? Ska man tänka sig att en engelsk lord har ägt den telefon eller brödrost man köpt från sin lokala elektronikdetaljist?

Lord Moyne, f d Trustor-målvakt

Det butiken har gjort är att de plockat isär varan efter att den lämnats tillbaka, kollat att allt funkar och vid behov bytt ut de delar som inte gjort det. Vilket man väl får anta är det vanliga, för varför skulle kunden lämna tillbaka en ny produkt om den fungerar som den ska?

Jag har inget emot fenomenet. Jag har många gånger stått i butiker och prutat på skyltexemplar med eller utan skönhetsfel och jag skulle även tycka att det är okej att köpa en vara som varit ute och vänt hos en annan kund. Det enda jag vänder mig emot är att man ska låtsas som att det inte är prissänkande. Den var aldrig trasig, den var bara... ”förägd”, lite på prov sådär, för att se om den trivdes med en ägare (vilket den tydligen inte gjorde).

Vill inte Elgiganten och andra skojare svärta ned sitt rykte (dags för en ”reality check”, för att stanna kvar på den engelska temat), får de väl sälja begagnade grejer som just begagnade. Eller ”returvara” om det känns bättre. Men sluta att idiotförklara kunderna med en massa fancy-schmancy lull-lull!

Toppa laget?

I skrivande stund har jag 34 olika värdepapper. Mestadels aktier, men även fonder och råvaror. Jag är inte nöjd med alla, men jag har ju ändå köpt dem i förhoppningen att de ska vara bättre än börsen i stort.

Vid förra årsskiftet bad en äldre släkting mig att hjälpa igång hennes aktiehandel, så vi startade en Avanzadepå, förde över pengar och handlade aktier. Hon ville köpa aktier i tre bolag (inga fonder, optioner eller annat) för 60000 kr. Lika stora poster, 20000 kr per bolag. Det här är pengar hon kan avvara, men hon vill inte spela bort dem på chansaktier och hade inte tänkt byta innehav i tid och otid. Därmed inte sagt att hon vill köpa och behålla börsens stabilaste och tråkigaste utdelningsbolag heller.

Jag plockade ihop en förslagslista med tillhörande motiveringar, och så hade hon lite egna idéer också. Till slut blev det:

Advenica

IT-säkerhet, mitt förslag. Om någon missat varför jag tror på dem har jag skrivit en del här.

H&M B

Även detta bolag har jag skrivit lite om, här. Gissar att de flesta läsarna har en relation till bolaget. Vidare antar jag att de läsare som håller på med aktiehandel vet att det inte gått särskilt bra det senaste året, även om det tagit sig på slutet.

Handelsbanken B

Jag gillar storbanker. Inte som kund, men som ägare. Dock varken var eller är Handelsbanken en favorit för mig, så det här innehavet var jag emot. Det gick ganska sidledes tills hon i maj ledsnade och bytte ut aktien mot:

Paradox Interactive

Ett gamingbolag som börsnoterades i maj. Min släkting fick, som alla andra, en liten post, 110 aktier, för 33 kr/st. Så vi beslöt att köpa ytterligare 370, som vi fick betala mer för.

Sedan starten, januari 2016, har depåvärdet stigit med 19,3 procent, inklusive drygt 1700 kr i utdelning från Handelsbanken och H&M. Detta att jämföra med SIXPRX, som under motsvarande period steg 11 procent.

Det här är inget vetenskapligt test, men det får mig att fundera. Så här bra har det inte gått för mig. Det första man får lära sig om värdepappershandel är ju att man ska sprida riskerna, inte lägga alla ägg i samma korg. Att sätta en mindre slant på ett eller tre köp är en sak, men självklart skulle jag inte tänka tanken att dela upp hela min portfölj i tre bolag.

Å andra sidan. När min släkting bad mig om tips för att göra tre köp föreslog jag inte samtliga 30-35 av mina egna innehav eftersom jag inte tror lika mycket på alla. Jag föreslog inte ens hälften. Innebär det att jag i konsekvensens namn borde sälja av den halva jag tror minst på och för pengarna investera i den andra halvan? Jag vet inte, men det är åtminstone tänkvärt.

Att förhandla

Jag tycker mig ha rätt okej självkännedom, men i förhandlingssituationer förvandlas jag ibland till en människa jag inte känner igen och som skrämmer mig en aning. Jag kan bli helt galet fokuserad, nästan som en robot.

Det kan gälla jobb eller vilken typ av affärsförbindelse som helst. Jag älskar att pruta, att köpa, sälja och att förhandla lön/arvode. Det är lite som schack, att försöka överlista sin motståndare med en vass taktik och samtidigt slå hål på motståndarens. Här är mina favoritpunkter att tänka på:

Memorera dina argument

Precis som man bara har en chans att göra ett första intryck kan man inte förhandla i efterhand. Säg allt du vill ha sagt på första försöket, för troligen får du bara ett. Skriv ner argumenten som talar till din fördel, lär dig dem utantill och leverera dem okrystat. De ska sitta i ryggmärgen och vid varje givet tillfälle ska du veta vilka argument du ännu inte framfört.

Ta upp nackdelar som ändå kommer fram

En förhandling handlar om förtroende. Sånt som talar emot dig och är uppenbart för din förhandlingsmotståndare är poänglöst att mörka. Ta istället chansen att lyfta upp det själv. Om bilen du säljer är en rosthög, peka på rosten. Stod det i jobbannonsen att arbetsgivaren helst ser att du talar flytande tyska och du inte kan ett ord tyska, berätta det innan intervjuaren frågar. Det visar att du spelar med öppna kort, vilket du i möjligaste mån också bör göra.

Var tydlig

Många platsannonser är väldigt floskelbetonade. Det beror på att de som skrivit dem är dåliga skribenter, att för många människor varit inblandade eller att författaren tror att det måste vara så. Gå inte i samma fälla. Säg inte att du är flexibel, är van att ha många bollar i luften eller gillar utmaningar för det betyder absolut ingenting. Var istället rak och tydlig med vad du kan erbjuda och vad du vill ha i gengäld.

Visa respekt

En förhandling kan vara tuff, men om parterna inte känner respekt för varandra kommer ingen lämna förhandlingsbordet nöjd. Behandla alltid motparten som en värdig förhandlingspartner (oavsett om du känner det eller inte). En lyckad förhandling har två vinnare. Du ska såklart se till att få dina krav uppfyllda, men kör inte på som en ångvält.

Lägg till prutmån

Oskickliga förhandlare tror att det gäller att överlista motståndaren. Det kan underlätta, men är inget självändamål. Det som spelar roll är resultatet. Har du lagt på 20 procent på priset du är nöjd med kan du ju utan problem pruta 10 procent. Om motparten tycker sig ha gjort en bra deal, desto bättre.

Fast det behöver inte bara gälla pengar och här kan du vara kreativ. Erbjud bostadssäljaren att slippa flyttstäda eller få arbetsgivaren att slänga in lite löneförmåner. Men erbjud bara sånt som kostar mindre än det smakar, annars är det du som blivit manipulerad.

Bestäm dina gränser

Ju mer komplicerad affär, desto viktigare att du har klart för dig vad du vill och vad du kan acceptera. Det kan ändra sig längs vägen, men har du ingen plan från början kommer du inte att få en senare.

Visa ointresse

I alla förhandlingssituationer är det viktigt att visa att det är du som är i överläge, att det är motparten som är i störst behov av att affären går i lås. Om det stämmer spelar ingen som helst roll. För det mesta går det inte ens att utröna. Oavsett om du är arbetslös och går på intervju till drömjobbet eller verkligen är ganska ointresserad gäller det att visa att så är fallet. Intala dig själv att du sitter med trumf.

Utvärdera

Efter varje förhandling, analysera vad som gick bra och vad du hade kunnat göra bättre. Dra slutsatser och kom bättre rustad nästa gång. Det är som vanligt: gör om, gör rätt.

Januari i videosammandrag

I januari steg SIXPRX 1,25 % och Nasdaq Comp 4,30 %. Min egen portfölj plussade 0,46 %.

Här är månadens videofilm:

Jag ska inte upprepa min benämning av denna kreation från videon.

Och för tydlighets skull ska jag säga att jag inte har något avtal med Ikea. Trots min snåla läggning får jag ibland lust att helt utan vinning säga positiva saker om någon som förtjänar det.

I morgon blir det blogginlägg i skriftform igen. Den som får abstinens är välkommen att läsa mina inlägg på Twitter.

Kontokoll

Då och då framkommer exempel på att människor lurats på pengar från sitt bankkonto. Oftast av företag de anlitat, men som dragit mer från kontokortet än överenskommet. Det kan både bero på medvetna bluffar och misstag gjorda av medarbetare och datorer.

Det underliga är väl att folk inte märker att de har för lite pengar på kontot och kollar varför. Har man fått en dålig växlingskurs när man betalt en middag på utlandssemestern är det kanske lätt hänt, men det finns så mycket konstigare exempel.

Det kan vara en kostnad som dragits två gånger, och det kan gälla tusentals kronor. Eller också upptäcks att teleoperatören dragit några tior mer än man ska varenda månad i upp till ett år. Jag upplever att tidningar och radioprogram är fyllda av dessa historier och gemensamt för samtliga är att det alltid tagit en bra stund innan den drabbade upptäckt det hela. De har inga rutiner för att kontrollera saldot på sina konton, sparar inte kvitton och avtal och ögnar på sin höjd igenom kontoutdraget som hastigast. Så länge det hela tiden finns pengar till nästkommande köp upplevs inte problemet.

Det som händer när man kommer till sin leverantör flera månader i efterhand för att klaga på att man fått betala för mycket är att man signalerar osäkerhet, visar att man inte har koll. Är det ett företag man har löpande affärer med kan problemet ha hunnit förvärras, och om man inte klagat första gången man fått betala för mycket kan det såklart uppfattas som att man varit nöjd och belåten, så länge inte pengarna tog slut. Är det å andra sidan engångsaffärer är problemet istället att motparten inte har någonting att vinna på att reda upp situationen eftersom alla inblandade vid det här laget vet att affärsförbindelsen redan är avslutad.

För bara tjugo år sedan hade vi inga internetbanker. I bankböcker fylldes ränta och annat i manuellt och man hade kassaböcker där man själv fick föra in sina transaktioner. Nu är allt som krävs att man loggar in på sin internetbank och kollar att uttag och insättningar stämmer, men jag tror banne mig att de flesta hade bättre koll på sina konton förr!

Själv kollar jag internetbanken så fort jag gjort ett kortköp eller en räkning gått iväg. Och – lika viktigt – att de som ska betala pengar till mig också gör det. När jag inte fått betalt för en faktura på förfallodagen skickar jag följande morgon en påminnelse. Varje gång, utan undantag. Inte ”Var fan är mina pengar, era jävla svin?!”, jag ber dem bara artigt kontrollera att pengarna är på väg. Oavsett om det är små eller stora belopp och små eller stora kunder. Detta för att visa att jag har koll. Det gör mig inte immun mot lurendrejeri, men den som står upp löper mindre risk att bli överkörd.

Att tänka kommersiellt

I tio år jobbade jag som ståuppkomiker, en underhållningsform som hamnar mellan stolarna. Rent skattetekniskt är det inte ett föredrag, inte en monolog, inte teater, inte kultur... Normalmomsen är 25 procent, kulturmomsen 6 procent. Vore det ett föredrag skulle det beskattas med 25 procent moms, vore det kultur skulle man istället lägga på 6 procent. Men ståuppkomik är varken eller och därför märkligt nog momsbefriat. (Sedan finns undantag, om jobbet bokas via en artistbokare eller innehåller specialskrivet material för en specifik kund, men jag ska lämna momssystemet innan den sista läsaren ledsnat.)

När man samarbetar med personer ur andra skrån blir det ännu tydligare hur konstformen hamnat mellan stolarna. Många komiker gör föredrag om något specialämne de har. Och har de inget kan de alltid hitta på något flummigt som ”verbal kommunikation”, så att de kan hotta upp några wikipediatexter med sitt vanliga standardmaterial.

Föredrag är en mycket kommersiell verksamhet. Antingen betalar en arrangör som i sin tur tar betalt av varje person i publiken, eller också betalar ett företag som bjuder in sin personal eller andra intressenter. Men någon betalar. Knappt ens de största skojarna bland talarförmedlingarna föreslår att man ska tala gratis för att ”få jättebra betalt längre fram”, som är så vanligt när de bokar komiker.

Ett annat sätt att bredda sin verksamhet som komiker är att gå åt kulturhållet. Kanske genom att samarbeta med en grupp musiker eller en teatergrupp för att skapa någon slags hybrid. Här är det – särskilt bland teaterfolk – betydligt vanligare att verksamheten finansieras med bidrag. Något kulturstöd, kommunala kulturpengar eller ett stipendium.

När man brainstormar en ny idé med någon av dessa grupper blir skillnaden supertydlig. Föredragshållare och näringslivsfolk frågar sig: Hur ska vi kunna göra detta till en säljbar produkt och hur ser kundunderlaget ut? Teatergruppen undrar: Vilken skattefinansierad organisation kan vi få att betala för detta?

Jag tror på uttrycket ”Som man ropar får man svar”. Den som letar efter en bidragslösning på sina finansiella spörsmål kommer inte att hitta en affärsmässig. Vill man inte vara helt i händerna på en extern finansiär med helt andra tankar och mål (och ville man det kunde man ju lika gärna ha en anställning) gör man klokt i att alltid tänka kommersiellt.

Det här gäller inte bara i yrkeslivet. Det går att tjäna pengar på det mesta. Hobbies som börshandel och poker kan utvecklas till inkomstkällor, gamla sopor kan säljas, idéer kan slussas vidare till någon som kan göra business på dem. Har du tänkt läsa på om något – skriv en bok när du ändå håller på! Ska du på semester – kolla med ett resemagasin om de vill att du gör ett reportage! Det finns pengar i nästan allt, bara man letar.

Inte uppskattat

Sverigedemokraterna föreslår i sin skuggbudget att man ska kunna tjäna upp till 150000 kr om året utan att betala någon som helst inkomstskatt. ”Vi har satt nivån där eftersom den lägsta avtalsenliga nettolönen ligger i närheten av den summan”, säger partiets ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt.

Vore jag seriös journalist skulle jag nu gå igenom hela budgetförslaget, men det här är en blogg där jag förbehåller mig rätten att plocka ut degklumparna ur kakan. För jag tycker att det här är någonstans i gränslandet mellan snedtänkt och feltänkt.

Poängen sägs vara att ”det ska löna sig att arbeta”, vilket låter som hämtat från Skattebetalarnas förening eller Moderaterna 1985. Men det här säger väl snarare att det inte ska löna sig att tjäna mer pengar. Nuvarande belopp man får tjäna utan att betala skatt är 18951 kr/år, så det är inte precis en marginell höjning som föreslås. Jag fattar att man vill att fler ska kunna leva på sin lön även om man skulle behöva nagga lite på minimilönerna. Men vilka signaler sänder det?

1. Fattiga människor tjänar så lite att de inte kan förväntas bidra till samhället.
2. Tjänar du hyfsat kommer det inte löna sig att arbeta hårdare för att göra karriär och tjäna ännu mer.

SD:s riksdagsman Linus Bylund (mest känd för naturlagen att alla som äter lunch med honom får sparken) säger: ”Tjänar man under hundrafemtiotusen kommer man ha behov av någon form av bidrag.” Mm, det kanske är lätt att tro det när man tjänar 63800 kr/månaden (plus fler löneförmåner än jag orkar räkna upp). Jag inser att jag inte är normen i samhället, men jag skulle gå runt även om jag tjänade hälften av det, med nuvarande skattelagstiftning.

Det låter ju jättefint att människor med låga löner ska få mer att leva på, men det här kommer att kosta mer än det smakar. Det enda SD får godkänt på av mig är att förslaget delvis ska finansieras med utfasat ränteavdrag och minskat antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder från Arbetsförmedlingen. I övrigt hade jag återremitterat med uppmaningen: ”Gör om, gör rätt!”

Varför finns inte fler grindsamhällen?

Grindsamhällen, eller gated communities, är inhägnade bostadsområden där man måste passera en grind med en väktare för att komma in, och där det eventuellt finns patrullerande säkerhetspersonal. Fenomenet är vanligt i USA och Sydamerika, men varför finns det nästan inte alls i Sverige?

Uppenbarligen finns gott om svenskar som är villiga att lägga mycket pengar på sitt boende och i takt med ökad brottslighet i kombination med en poliskår som löser allt färre brott borde väl säkrare bostadsområden vara en nästan onödigt säljbar produkt? Sveriges första grindsamhälle, Victoria Park i Malmö som startade 2008, är idag börsnoterat, men på företagets hemsida står ingenting om grindsamhälle eller gated community. Istället skriver man där om ”attraktivare boende” med ”socialt ansvarstagande”. Den formulering som sticker ut mest är nog ”livsstilsboende”. Det låter ju snarare som ett gruppboende för förståndshandikappade än ett självvalt alternativ.

Så fort någon vill bygga ett grindsamhälle kommer kritiken som ett brev på posten. ”Här kan du bo bakom murar och spärrar”, skrev Aftonbladet när en byggherre ville hägna in ett område med elva bostäder fördelade på fem hus.

Vad är problemet, saboterar det allemansrätten? Jag springer ibland i Djursholm där många villatomter är större än hela detta bostadsområde. Där är alla tomter inrutade med staket och en låst grind med stora skyltar om vaktbolag och kameraövervakning. Man får vara rätt kommunistisk i sin syn på människor om man vill förbjuda det. Om två bostäder går ihop om ett staket och ett väktaravtal, gör det någon skillnad? Eller var går gränsen från grannsamverkan till samhällsomstörtande gerillaverksamhet – fem bostäder, 50, 100?

Jag tror stenhårt på fler grindsamhällen i Sverige. Det skulle inte förvåna mig om det finns hundra stycken inom några år. Trots att Victoria Park var först ut verkar de inte ha eller någonsin ha haft planer på att profilera sig mot den här typen av boenden. Därför är jag förvånad över att inte något av våra stora bygg- och/eller bostadsbolag tar tag i den biten. Peab, JM, Bonava... Varför startar ni inte ett dotterbolag som bygger och driver grindsamhällen?

Att de skulle få politiker och en och annan regimtrogen nyhetskanal emot sig betvivlar jag inte. Men skulle de sakna kunder, personer villiga att betala för att minimera risken att bli attackerade eller rånade i sin närmiljö? Hur stor är t ex inbrottsrisken i ett bostadsområde där man måste legitimera sig för att komma till och från? Inte så stor, gissar jag. Om detta är ett problem får vi nog kvotera kriminaliteten så att det blir rättvist.

Tomma lador skramlar mest

”Under de borgerliga åren...” Så inleddes många socialdemokratiska tal på 80-talet, som sedan fortsatte med att skylla alla världens problem på högerns politik 1976-1982.

2006 la istället högerregeringen stor kraft på att förklara hur mycket som redan var förstört och hur lite de kunde göra åt det. Jan Björklund var mästare på detta. ”Den socialdemokratiska flumskolan” var tydligen så djupt rotad att han inte kunde göra något åt den under åtta år annat än att konstatera faktum, igen och igen. Men Borg och Reinfeldt var inte långt efter. Inte kunde de förväntas vända svensk ekonomi på åtta år, särskilt som det var lågkonjunktur nästan hela tiden. Och dåligt väder.

2014 lämnade de (enligt egen utsago) ändå över otroligt välordnade finanser till Löfven och Andersson. Fast så tycke ju inte de. Det blev ett evigt tjafs om tomma respektive fulla lador som väl inte har tystnat än.

Tyvärr är detta inget svenskt fenomen. Barack Obama gick väl 2008 mer till val med ett löfte om ”change” än att berätta vari denna förändring skulle bestå. 2016 kandiderade märkligt nog såväl Trump som Clinton med ungefär samma argument. Att Trump vann berodde nog till en del på att ingen på allvar trodde att Hillary Clinton egentligen ville ha en ny politik än den hon själv drev som utrikesminister. Inte blev det mindre stolligt när Clinton inte orkade kampanja särskilt mycket utan fick hjälp av president Obama. ”Rösta på min kompis Hillary om du vill ha en annan politik.” Eeh, annan än din? Så varför ska vi lyssna på dig? Särskilt som han hade sagt något helt annat några år tidigare.

Min förhoppning, både i Sverige och i resten av världen, är att nya ledare (helst fr o m Trump) ska sluta att prata ner sitt utgångsläge och istället kavla upp ärmarna och ta tag i jobbet. Jag tänker så här: Om du inför valet har sagt att en röst på mig är en röst på handlingskraftig politik kan du inte med någon slags trovärdighet så fort valet är vunnet säga att från det här taskiga läget kan jag inte göra någonting. Ladan är tom, björnen är skjuten, skinnet är sålt, pengarna är borta och ni har just gett makten till en slöhög som säger sig vara både bakbunden och handfallen. Grattis!

Mera kärnkraft!

I somras skrev jag en text om uran. Som investering alltså, jag har varken tänkt bygga egna kärnkraftverk eller stridsspetsar. Jag har klurat sedan dess, men inte velat köpa i nedgång för att slippa ”fånga fallande knivar”. Nu har jag i alla fall gjort slag i saken genom att köpa ETF:n URA, eller Global X Uranium, en nästan onödigt spännande investering. Trots att det inte är någon hävstång i den var jag 3-4 procent back innan jag ens hunnit bokföra köpet. Nu har det gått en vecka och förlusten har vänts till en tolvprocentig vinst. Bara igår gick den upp sju procent!

Det som gjort att det blivit drag i handeln i år var att Kazakstans statsägda uranproducent Kazatomprom sagt sig vilja att dra ned produktionen med tio procent pga de låga priserna. Detta skulle göra tre procent lägre uranproduktion globalt eftersom bolaget är störst i världen. Kazakstan står för 40 procent av världens uranproduktion, så det finns muskler bakom.

Vad som hände dessförinnan var en i princip obruten nedgång i uranpriset sedan Fukushima-olyckan 2011, och förutom att Fukushima stärkt kärnkraftsmotståndet har gammalt uran återvunnits, både från kraftverkens kärnavfall och ur avlagda kärnvapen. Men sannolikheten att världen ska bli av med sitt kärnkraftsberoende just nu känns ändå låg. Kina planerar att bygga 60 nya kärnkraftverk för att minska sina kolkraftsutsläpp.

Frågan är vad som händer i framtiden. För att få det svaret måste vi göra kvalificerade gissningar på en massa politiska beslut, veta ungefär vart opinionen är på väg och hur alternativ som olja och solenergi ska utvecklas. Jag tänker inte ens försöka.

Jag konstaterar bara att sedan toppen 2007 har priset på uran sjunkit med 85 procent, och att tillgången nu minskar samtidigt som världens största ekonomi Kina, med ett stort och rejält ökande energibehov satsar på att bygga ut kärnkraften. Jag ser därför investeringen som en sund riskspridning vid sidan av andra råvaror samt aktier och fonder.

Högkonjunktur på gymmet

Ingen bransch jublar högre åt nyårslöften än gymmen, möjligen med undantag för tillverkare av nikotinläkemedel. I januari tecknar massor av människor gymkort. De billigaste ligger på runt 3000 kr/år och åtminstone i Stockholm finns nästan ingen övre gräns. Sturebadet har en variant de kallar ”de Luxe” som går lös på 100000 kr/år. Då ingår förvaringsskåp och badrock, bara en sån sak! Ja, skratta ni, men badrocken erbjuds annars att hyra för det facila priset av 2500 kr/år.

Men om vi håller oss till de billiga kreti- och pleti-alternativen verkar 299 kr/månad vara rätt vanligt (och så en engångskostnad som kallas startavgift, medlemsavgift eller liknande, sådana verkar de duktiga på att ta ut). Jämfört med många andra hobbies är tio kronor om dagen inte så farligt, men vad får man egentligen för pengarna?

Man får springa på löpband. Detta finns annars som utomhusvariant och kallas då löpning. Fördelarna med utealternativet är många – man svettas mindre och det ger mer variation, vilket gör det mer hälsosamt och minskar skaderisken. Men framförallt är det hundra gånger roligare och dessutom gratis.

Man får också använda andra typer av maskiner på gymmet, som motionscyklar och roddmaskiner. Men sådana finns även gratis för avhämtning i hela landet. Bara att kolla Blocket och åka och hämta.

Vidare finns fria vikter och diverse lyftanordningar. Många av dessa går med enkla medel att fixa i hemmiljön, för den som inte nöjer sig med att använda den egna kroppen i armhävningar, situps, plankan osv. I stadsmiljö finns dessutom ofta utegym. Jag har gångavstånd till minst fem stycken. Och den som inte bor i en stad har kanske tillgång till en skog. Där finns stock och sten helt naturligt.

Så därmed blir även detta gratis. Min egen träning består av löpning, motionscykel (kostnadsfri inklusive display och batteri) och egna övningar här hemma. När jag springer kommer jag ofta förbi något gym där människor står i sina ekorrhjul innanför glasrutan. Jag tycker synd om dem, men den som trivs med det ska naturligtvis göra så. Men köp inte ett årskort på gymmet om årsenergin är förbrukad i mitten av februari – för detta finns inget försvar.

Långsamhetens lov

Samhället snurrar allt fortare. Bilarna, internet och snart sagt alla fenomen går snabbare och snabbare. Det kallas utveckling och är ibland av godo. Men inte sällan kommer hastigheten med en baksida.

Alexander Bard sa följande i sitt Sommarprogram: ”När jag var 25 år hade jag förmodligen läst fyra eller fem gånger så många böcker som dagens 25-åringar har gjort.” Att läsa en bok tar ett antal timmar. Är man uppväxt med att när som helst kunna se Youtubesammanfattningar och luftigt skrivna Wikipediasidor känns det nog ganska främmande att lägga tio timmar på en enda källa. Internet är en fantastisk kunskapsbank, men fördjupning är inte dess främsta kännetecken. Fördjupning tar tid.

Självklart finns unga som är belästa och 50-åringar som inte ens orkar läsa kontoutdrag, men alla är barn av sin tid och det är inte lätt att ta till sig nyheter åt något håll: 

Investeringar ska helst gå fort och ge snabb avkastning. När jag började handla aktier på allvar gjorde jag alla affärer med tanken att skapa stor avkastning snabbt. Hellre ett gäng korta vinstgivande affärer än längre affärer med högre vinst. Fast helst både och. Och det går! Jag har gjort snabba affärer över dagen med tvåsiffrig procentuell vinst.

Det är bara det att möjligheten till snabb avkastning kräver hög risk. I valet mellan tio parallella aktieaffärer med tråkiga industriaktier och en serie med tio slantsinglar med dubbelt upp vid vinst skulle slantsinglingen ha överlägset högst potential. På minussidan skulle 1023 av 1024 personer bli helt panka med den metoden. Avkastning tar tid.

En del saker måste helt enkelt få ta tid. Ibland kan det till och med finnas fördelar med det, som vid kunskapsinhämtning, investeringar, långkok, jäsning, sex... Livet är inget för sprinters, det är ett maraton.

Maraton tar otroligt lång tid, i alla fall för mig.

Tillbaka till spisen, kvinna!

Okej, nu spetsade jag till rubriken en aning. Det här handlar inte alls om kön utan om allas liv och vilken tid vi lägger på arbete. Även vi c:a 1,5 miljoner singelhushåll som inte har något alternativ till att både skaffa en dräglig inkomst och att sköta hushållsarbetet helt själva.

För hundra år sedan kunde barn jobba tolvtimmarsdagar från 14 års ålder. Sedan dess har både arbetstid och semester reglerats. Åttatimmarsdagen infördes 1919. Fyrtiotimmarsveckan genomfördes 1973 när lördagsarbete inte längre var standard. Men där tog det stopp. På senare är väl trenden snarast att de som har arbete jobbar mer. Eventuella barn skickas iväg till dagis så fort det bara går för föräldrarna har inte råd att ta hand om dem själva. Men på 70- och till och med 80-talet var det fortfarande inte ovanligt att en hel familj levde på en lön.

Jag är inte ute efter allmän arbetstidsförkortning, införande av friår eller andra idiotförslag som bygger på att någon annan betalar. Jag tycker bara att det är konstigt att många trots ett sekel av utveckling från bondesamhälle till dagens moderna variant har svårt att få sin lön att räcka ens till en person när den förr kunde räcka för att försörja en hel familj. Dels beror det på ökat skattetryck, men också på att det nästan blivit en naturlag att ökat välstånd per automatik ska lösas in mot mer eller mindre överflödiga ägodelar.

Ett litet räkneexempel för att visa vad jag menar. I mitten av 90-talet var jag arbetslös ett tag och gick på a-kassa. Eftersom jag jobbat deltid, 70 procent, baserades a-kasseersättningen på detta och blev 0,7x0,8=56 procent. Jag var rätt ny på arbetsmarknaden, så min grundlön var inget att skryta med. Om jag minns rätt fick jag 433 kr/dag måndag-fredag i arbetslöshetsersättning, alltså c:a 9000 kr/månad. Efter skatt återstod väl knappt 7000 kr. När alla fasta utgifter var betalda byggde jag ut mitt hus för överskottet.

En och annan läsare kände nog att de måste ha missat något när de kom fram till den kursiva meningen, men nej då. 7000 kr i månaden räckte och blev över, vilket för övrigt fortfarande stämmer drygt tjugo år senare. Inte för att jag lever som en kyrkråtta utan för att jag prioriterar frihet framför hemmabioanläggningar. Ju fler som gör den prioriteringen, desto fler skulle ha råd att leva på lägre eller färre inkomster.

Om det skulle leda till fler hemmafruar, hemmamän, deltidare eller friare arbetstider och arbetsformer vet jag inte, men jag är rätt säker på att det skulle innebära en lyckligare befolkning. Frihet har den effekten.

Tolka framtiden? Jag förstår inte ens samtiden!

Börshandel handlar ju mycket om att gissa framtiden. Aktiekursen är en uppskattning av hur bolaget förväntas klara de nästkommande åren. Givetvis utifrån hur de gått tidigare, men inte bara. Mitt problem är att jag inte förstår vitsen med sånt som anses snudd på livsnödvändigt. Ens idag, hur ska jag då förstå vad som är nödvändigt i framtiden?

Häromdagen var jag hemma hos vänner när det började pratas om internethastighet, t ex huruvida nästa generations mobila bredband kommer överträffa fiber. Jag konstaterade att jag haft 10 Mbit/s i minst femton år och att jag trots att jag jobbar vid datorn hela dagarna aldrig haft behov av högre tempo. Jag fick då frågan vad jag har för tv. ”Jag har ingen tv.” Den sucken...

Fast mitt instick hade det goda med sig att samtalet gick vidare till tv. Trodde jag. Det visade sig att värden just skaffat en ny tv med en upplösning på 4k. Jag fattar givetvis inte ett skit av det heller, men googlar nu fram att det är ”framtidens upplösning”. Så där stod vi uppradade framför ”framtiden” på kanske 60 tum. Det var tydligen fantastiskt. Själv tyckte jag att det var en tv, varken mer eller mindre.

Det här är ingen ny situation för mig. Istället för tv lyssnar jag på poddar via en mp3-spelare (minns ni sådana?). Jag har nämligen en skitgammal telefon som inte duger till sånt. En annan teknikpryl jag stretade på med när alla andra gett upp var palm pilot. Så här är det hela tiden. Teknik som slår, som blir var mans egendom, fattar jag som tidigast när den är på väg ut. Vidare var jag sist in på MySpace, Facebook och Twitter. Instagram... ansluter jag mig väl till 2020, strax innan det försvinner.

Så hur tusan ska jag kunna sia om vilka företag som ligger i framkant i morgon? Jag som inte vet skillnaden på fram och bak när det kommer till utveckling. Alla kan inte fatta allt, men det enda jag vet om morgondagen är att jag kommer vara en teknisk idiot även då, med helt andra behov än den så kallade marknaden.

Betala med tungan rätt i mun!

I dagarna är vi några hundratusen svenska företagare som fått hem en blankett från Skatteverket som heter ”Beslut Debiterad preliminärskatt”. Där står det hur mycket skatt vi ska slanta in i förväg för 2017, och är en kvalificerad gissning baserad på tidigare år. Så jag matar in betalningarna i min internetbank och bokföring så att staten får sin beskärda del av min förmodade vinst.

För två år sedan gjorde ”en uppsalabo” samma sak, med den väsentliga skillnaden att han skrev in fel OCR-nummer, så hans 115000 kr åkte in på någon annans konto. Det hade säkert gått att reda ut om det inte vore så illa att den som fick pengarna var skuldsatt och innan han hunnit skrika ”Fredagsmys!” hade Kronofogden tagit pengarna och slussat dem vidare till den skyldiges fordringsägare.

”Uppsalabon” stämde Skatteverket och tingsrätten gav honom rätt. Pengarna hade ju trots allt betalats till det bankgironummer Skatteverket angett. Att sedan OCR-numret ledde pengarna fel fick bli Skatteverkets huvudvärk. De valde dock att överklaga och tamejtusan om inte staten fick rätt i nästa instans. Så till slut blev ”Uppsalabon” inte bara blåst på sina 115000 kr utan dessutom på 76000 kr i rättegångskostnader.

Jag kan tycka att det här systemet med ett bankgironummer för alla skattekonton är lite bökigt, men om jag fattar artikeln rätt hade ”Uppsalabon” ganska enkelt kunna förhindra den uppkomna situationen genom att dubbelkolla OCR-numret. Det gör jag även om det handlar om 25 spänn. Också efter att pengarna lämnat hans konto hade det troligen gått att lösa, för det kan inte ha gått på nolltid att först få in pengarna på det felaktiga kontot och sedan genom fogdens försorg vidare till fordringsägarna. Sexsiffriga belopp bör inte slarvas bort så enkelt.

Men denna tragiska historia fick det goda med sig att jag drar mig till minnes en annan Uppsalaprofil, trubaduren Bengt Sändh, och hans Handbok i olydnad. Bengt hade fått en parkeringsbot, men istället för att använda den förtryckta inbetalningstalongen tog han en tom blankett, fyllde i postgironummer och i ärenderutan skrev han ”Grattis på 50-årsdagen Gunnar!”

Eftersom betalningen inte gick att koppla ihop med någon bot hamnade den på parkeringsbolagets kontor där man ringde upp Bengans och frågade varför han skickat denna gratulation till dem. ”Ah, kom den till er?! Det var ju inte meningen!” Kontoristen skickade tillbaka pengarna och allt var frid och fröjd. Tills Bengts p-bot föll till betalning och p-bolaget drog iväg en påminnelse. För där högg de ju i sten eftersom Bengt hade kvitto på sin betalning.