torsdag 21 september 2017

Hoppa på galna uppdrag!

En kort historia från den svenska filmen Kopplingen: En journalist har fått ett jobb som utrikeskorrespondent. Vid en presskonferens sitter han bredvid en svensk kollega och följande konversation utspelar sig.
- Vad säger de?
- Vadå, du kan väl engelska?
- Det var faktiskt ingen som frågade.


Det här var fiktion och en aning sinnessjukt, men generellt tror jag på att ta jobb man inte riktigt klarar, för det är så man utvecklas. Mathias Andersson berättade i sin podd På riktigt om hur han tagit jobb som datalärare utan att kunna någonting om datorer, men han försökte lära sig så mycket han bara kunde, pluggade in läroboken och avslutade varje lektion med att eleverna fick skriva upp eventuella frågor på ett papper så skulle han gå igenom dem i början av nästa lektion. På det här viset fick han en vecka på sig att själv hitta svaren.

Ett märkligt uppdrag jag tog var som underhållare på en fest. Firmans chef fyllde jämnt och man hade bestämt sig för att göra firmafesten till en Här-är-ditt-liv-baluns med en soffgrupp på scenen och en programledare som intervjuar hennes kollegor, konkurrenter och barndomsvänner.

Lasse Holmqvist, mr Här är ditt liv på 80-talet.

Bara det att den tilltänkta programledaren råkade ut för en olycka med tre dagar kvar. Så artistbokaren (som i ärlighetens namn inte alls fattat vilket jättejobb detta var) ringde mig och frågade om inte jag kunde hoppa in. ”Ring kunden så får du mer information om upplägget, jag vet inte riktigt vad de hade tänkt sig.

Jag tänkte att de ville ha 45 minuter vanlig standup och några specialskrivna skämt om födelsedagsbarnet, men då drog kollegan Här-är-ditt-liv-idén och någon timme senare satt jag med säkert tio A4-sidor späckade med information om den här kvinnans hela liv. Har ni försökt läsa in ett helt liv på tre dygn någon gång? Det är ganska stressigt. Och nu kände jag att det var för sent att backa ur.


Jag ska nu inte säga att jag gjorde det här helt lysande. Eller jo, skit i Jante! Jag var tamejfan helt magisk, hade järnkoll på tio gäster, drev med rätt människor på rätt ställen och gjorde improviserade återkopplingar som var sjukt klockrena.

Okej, antagligen hade jag grisflyt och det är klart att det fanns någon fråga som kunde varit ännu tightare och något intervjuoffer som hade gått att få ut mer av, men poängen är att man fixar mer än man tror, och som Jens Spendrup sa när han försökte lura på oss euron: ”Det är roligare att säga ja.

Fake it 'til you make it, var det någon som sa, och jag har sagt eller skrivit ”Inga problem, det fixar jag” utan att ha en jävla aning så många gånger att jag ibland undrar om det egentligen finns något annat sätt.

onsdag 20 september 2017

Snackpåsar om snackspåsar

Häromdagen var det dags igen – för ”snacksekonomi”. Jag har inget bättre ord på fenomenet även om jag inser att rubriken enbart kommer att hyllas av göteborgare. Det här när politiker och andra makthavare ska beskriva ekonomi för ”vanligt folk” i begripliga termer. Eftersom de själva ofta är skrämmande dåliga på både mikro- och makroekonomi och tack vare sina inkomster och förmåner sällan ställs inför samma problem som vi andra så försöker de sig på en ”minsta gemensamma nämnare”-jämförelse med hjälp av skräpmat.

Det som hände nu var att kommunisten Ulla Andersson påstår att den höjda skatten på kapitalförsäkringar och ISK motsvarar två påsar chips. Hon ”glömmer” att vi alla har olika mycket pengar sparade och att ingen kan veta hur hög en räntestyrd skatt blir. Plus den lilla (nej, faktiskt ganska stora) detaljen att hon ”tänker bort” ränta-på-ränta-effekten. Med andra ord – hon snackar skit, men inte heller det är nytt.

Och vem kallar ostbågar helt seriöst för ostkrokar?!

För några år sedan jämförde finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (m) avgiftshöjningen för Stockholms kollektivtrafikresenärer med snacks. Fast chips i hans fall, tre påsar i månaden. Att han trodde att ”vanligt folk” har för vana att slänga i sig tre chipspåsar i månaden ger en hint om orsakerna till hans kroppsvolym. Det är inte för inte som han går under namnet ”Lilla Fridolf”.


Och det är fler som jämför kostnader de gillar med skräp de tror att andra gillar. Henrik Schyffert gjorde häromåret den banbrytande uträkningen att Sveriges kostnad för flyktingmottagandet motsvaras av kostnaden för pizza, läsk och en streamingtjänst. Ian & Bert hade varit gröna av avund vid sina läskbackar, och det blev en originell rubrik.

”Se allvarlig ut, då tror folk att du vet vad du pratar om.”

Men Schyffert är ju inte politiker, kanske någon invänder. Jag är inte helt säker på att han förstått det själv, men makthavare är han i alla fall. En annan stjärna Politikersverige än så länge fått klara sig utan är den tredje statsmaktens Fredrik Virtanen. Det är en ohederlig debattör som förtjänar allt förakt, men till skillnad från Schyffert kopplar han åtminstone flyktingkostnader till något användbart.

Nej, men visst vore det skoj om de försökte:
"Ey svenne, köp Lambrusco, annars jävlar!"

Jag är rätt less på flyktingpolitik i kommentarsfältet, så den biten kanske vi kan släppa. Men att relativisera riktiga kostnader med helt onödiga utgifter lär ju bara göra folk förbannade, så varför gör de så här? Min tes är att de inte begriper bättre. Det här är deras uppriktiga försök att relatera till våra liv som de tror kretsar kring nöjen, skräpmat och lådvin.

Dessutom tror jag inte att deras egna ekonomikunskaper är mycket bättre än så. Schyffert har själv sagt att han är usel på pengar och ekonomi. Virtanen är nöjesjournalist, en bana man sällan väljer för att man brinner för matematik.

Andersson och Rosdahl då, som var finanspolitisk talesman respektive finanslandstingsråd när de gjorde sina snacksekonomiska utspel? Bägge har varit politiker i decennier, vilket inte precis är meriterande i min värld. Andersson vet jag saknar ekonomisk utbildning, och hur jag än letar hittar jag ingen för Rosdahl heller. Men snacks förstår de sig tydligen på. Skitsnacks.

tisdag 19 september 2017

Grannsämja och arbetsbyte

Jag har en granne i 75-årsåldern. Ibland hjälper jag henne att bära hundmatssäckar från bilen, sätta upp en gardinstång, skotta snö, jävlas med datorn. Sånt där som gamla tanter kan behöva hjälp med. I gengäld får jag någon påse svamp eller en burk inlagd gurka. Själv är jag usel på svampplockning, fanns diagnosen svampblind skulle jag ha den. Det är inga kontanter inblandade, men fick myndigheterna råda skulle följande riskera att hända:

Den tid vi lägger ner på att hjälpa varandra som goda grannar skulle omvärderas till pengar, varpå arbetsgivaravgift och inkomstskatt skulle utkrävas. Hon saknar F-skattsedel, så då blir det väl skattebrott när hon ”jobbar” med att plocka svamp på sina hundpromenader. För det måste ju ses som någon slags anställning. Förresten får man väl inte anställa folk hur som helst, utan att först göra en korrekt upphandling, så då har vi både Skatteverket och Arbetsförmedlingen efter oss.


Gurkinläggningar och svamp kräver tillstånd från Livsmedelsverket, en blankett för försäljning och en annan för tillverkning och förpackning (där kan Hälsovårdsmyndigheten bli inkopplad också eftersom grannen har en hund i köket, möjligen också Jordbruksverket). Serveringsblanketten tror jag att vi kan hoppa över, men distributionsblanketten kan vi inte komma runt i och med att hon kommer till mig med en påse svamp.

Mina brott då. Att sätta upp en gardinstång är väl att betrakta som hemtjänst och det kräver ett kommunalt tillstånd. Jag kan ha släppt ifrån mig ett aktietips någon gång och då har vi Finansinspektionen att förhålla oss till...


Man kan skratta åt detta, men det faktum att två grannar som hjälper varandra egentligen skulle behöva söka tillstånd hos minst en handfull myndigheter och kommunala instanser är ingen bra grund för ett hjälpsamt samhälle. Istället låter vi staten sköta sånt vi lika bra skulle kunna göra själva.

Grannen kan anlita riktig hemtjänst och hantverkarföretag som skulle ta tio gånger mer betalt för framkörningen än för att göra ett borrhål och skruva i en skruv. Jag kan köpa min svamp från mataffären som i sin tur köpt den från Polen eller Baltikum och som körts hit med lastbil medan den lokala svampen får ruttna i skogen. Allt lagligt och korrekt, men inte särskilt trevligt eller socialt. Socialt ja... Behövs tillstånd från Socialnämnden, Socialförvaltningen eller Socialkontoret för att ha en fungerande grannsämja? Säkrast att helgardera med alla tre.

måndag 18 september 2017

UD-podden

Det här med poddar har ju blivit stort, insåg Utrikesdepartementet och bestämde sig för att göra en egen. Jaja, kanske inte riktigt vad politiskt styrda myndigheter ska hålla på med, men om ett par av deras anställda gillar mediet och hittar lite tid till detta är det väl inte hela världen.

Men så enkelt är det inte. Det blir intervjuer med ambassadpersonal i olika länder, och inte via Skype eller när de ändå är hemma i Sverige utan på sina arbetsplatser ute i världen. Till uppdraget har man anlitat programledaren och debattören Alexandra Pascalidou, som i ett första skede får 80000 kr för fem intervjuer, plus omkostnader inklusive uppehälle i USA.


Jag undrar om hon tänker lägga någon som helst tid på research inför dessa intervjuer. Den som hört fem minuter av hennes programledarskap i Ring P1 eller P1 Debatt vet att hon oftast är grymt dåligt påläst och har en allmänbildning som brädas av genomsnittliga mellanstadieelever.

Dessutom har hon ju upprepade gånger ertappats med att helt skamlöst plagiera texter. 2005 översatte hon nästan en hel krönika ord för ord från LA Times och kallade texten sin egen. Vid ett annat tillfälle snodde hon en turkisk dikt för att beskriva sina allra personligaste erfarenheter med "egna" ord. Den som fortfarande tror att hon skriver sina egna texter kan höra vittnesmålet från komikern Aron Flam som arbetat som Pascalidous spökskrivare, svart dessutom.


Den som behöver fler skäl att ogilla Pascalidous etik och personlighet kan med fördel se hennes insats i Pokermiljonen, där hon hade svårt att förstå varför de allmänna reglerna även skulle gälla henne. 


Jag ska inte uttala mig om kvaliteten på själva podden för den har jag inte hört, och det visar sig att jag är i gott sällskap. Antalet lyssningar och nedladdningar... Allt är relativt, men det finns otroligt smala poddar producerade av helt okända privatpersoner med absolut noll i reklambudget som har mångdubbelt större publik. En Youtubetrailer från UD fick 42 visningar på två veckor. 42! Till och med mina taffliga videos får fler visningar än så första dagen utan någon som helst marknadsföring.

Att använda humorsajter som bevis går fel ibland.

Alltså, en av Sveriges mest påkostade och marknadsförda poddar är en av de minst lyssnade (är ni nyfikna får ni leta själva, jag tänker inte ge dem mer reklam). Inget problem för UD eller Alexandra Pascalidou – du och jag står för notan. Som vanligt.

söndag 17 september 2017

Jobba borta bra, men hemma bäst

Att jobba hemifrån passar inte alla. Ska man göra det på heltid kräver det nästan ett eget företag och det passar antagligen ännu färre. Så nu när jag skrämt bort 80 procent av läsarna ska jag berätta om de ekonomiska fördelarna med att jobba hemifrån.

Resa

Jag bor 1,5 mil från Stockholm, vilket vore den naturliga resvägen om jag inte hade förmånen av att ha min arbetsplats sju steg från sängen. Att åka kollektivt till City tar mig 40-60 minuter lite beroende på när jag åker, så 1,5-2 timmar per dag, 30-40 timmar per månad. Ungefär lika mycket tid om jag åker bil. Alltså en hel arbetsvecka att lägga till övriga fyra, med den väsentliga skillnaden att jag inte skulle få betalt för den.


Förutom tiden blir det en direkt kostnad för själva resan. Tar jag bilen kostar bensinen 15-45 kr per dag, trängselskatten upp till 70 kr och slitaget på bilen en slant beroende på bil. Måste jag betala för parkering i stan går en peng där med. Totalt 100-400 kr per dag gör 2000-8000 per månad. Delar kan vara avdragsgillt, men avdragen har både tak och schablon.

Dessutom, är man beroende av att ha en bil som startar varje morgon året runt och som man dessutom ska tillbringa några hundra timmar extra om året i kanske det behövs en nyare och därmed dyrare bil.

Åker jag buss och tåg kostar det 830 kr per månad. Då kan invändas att jag utan extra kostnad kan åka även på fritiden, men jag undviker kollektivtrafiken så mycket det går, så den ”återbäringen” är försumbar.

Vänta inte för länge på morgonen med att välja mellan bil och tåg.

Mat

Jag lagar normalt alla måltider i mitt eget kök. Det kostar mig knappt 700 kr per månad. Med möjligheter att värma matlåda skulle jag kunna hålla fast vid det även om jag jobbade borta, men många betalar 100 kr för dagens lunch medan jag betalar en tiondel. Kanske minskar utelunch också möjligheterna att köpa storpack och ökar risken att behöva slänga rester med lägre omsättning i den egna kylen.

Effektivitet

Nu blir det lite flummigare. Eftersom jag väljer mina egna arbetstider kan jag utnyttja min dag mer effektivt. När jag fastnar i tanken kan jag lösa knuten genom att gå och diska eller ta en promenad. Jag är dessutom vansinnigt trög i huvudet på morgnarna och desto piggare på kvällarna. Därför väljer jag att jobba med sånt som inte kräver tankeverksamhet eller kreativitet på förmiddagarna.


Jag skulle absolut kunna jobba 8-17 med avbrott för lunch 12-13, men jag skulle inte få lika mycket gjort. Därtill kommer den svårvärderade friheten av att kunna ta en tre timmar lång rast mitt på dagen och gå ut och springa eller göra något annat utan att fråga någon om lov. ”Hörru chefen, jag var uppe sent igår så jag går och lägger mig ett par timmar nu!

lördag 16 september 2017

Ord

Jag är väldigt intresserad av språk och ordval. Det var jag faktiskt redan som barn. Barnsligt road. Vilka ord man väljer säger mycket om en människas åsikter och värderingar.

De flesta som säger snål menar någon som är egoistisk, missunnsam och nästan besatt av pengar. Jag är undantaget, jag är stolt över min snålhet och håller inte med om något av det där (möjligen besattheten då). Snåljåparna själva kallar sig oftast sparsamma och den andra sidan får etiketten slöseri när slösarna själva antagligen skulle säga att de ”uppskattar livets goda” eller något i den stilen.

I kommentarer kring utspelet om höjd skatt på ISK och KF kunde man se vilken sida folk valde på ett enda ord, investera eller spekulera. Aktiesparare, som generellt ogillar skattehöjningar på sparande, säger sig investera på börsen. De som tvärtom tycker att de människor som satsar pengar på börsen har det för bra och behöver sättas dit använder ordet spekulera. Genast låter det lite som lotto eller roulette.


Spekulera har även andra mer eller mindre negativa betydelser. ”Man ska inte spekulera i människors olycka”, brukade en kompis säga. Att han magplaskat i ett stort antal säljwarranter i bolag som gått upp hade säkert inget med det hela att göra.

Inom politiken används spekulation för att visa att motståndare inte vet vad de pratar om utan bara gissar – spekulerar. Politiken och journalistiken är bra att kidnappa ord och fylla dem med vad de vill. ”Fake news” vann mark i senaste USA-valet och användes frekvent av bägge sidor och alla andra. Idag betyder uttrycket oftast ”åsikter jag inte delar”. När det inte används ironiskt, vilket nog är det allra vanligaste.


Populism är en annan höjdare. Enligt Svenska Akademien är det ”politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda (små)folkets intressen gentemot eliten och ofta kanaliserar folkligt missnöje med t.ex. skattepolitiken”. Men alltid negativt, därför kallar sig ingen själv populist, trots att ordet härstammar från populär, vilket brukar ses som något ganska bra.

Men inte i politiken. Där är allt lite tvärtom. ”Jag är inte intresserad av att bli partiledare” betyder ”Ja, ta mig, välj mig, MIG!!!” och det sämsta som finns är ”enkla lösningar på svåra problem”. Varför då, det är mina favoritlösningar.

fredag 15 september 2017

Köpstopp?

Jag har en kompis... Jag vet att det är kodordet för att prata om sig själv i tredje person, men det är faktiskt inte jag. I alla fall, den här kompisen har bestämt sig för att gå ner i vikt, kanske tio kilo. Efter någon veckas bantning gick han över till att fasta eftersom det gick så långsamt. Har man mig som kompis får man då stå ut med en ärlig sanning:

Du har misshandlat din kropp i decennier. Knappt tränat, ätit skräpmat och därför gått upp i vikt. Sedan försöker du göra allt rätt och efter en vecka (!) är du besviken att inte åratal av felbeteende neutraliserats.

Nej, det är inte min kompis, jag behövde en random tjockisbild.

Det ligger i människans natur att leta genvägar, men de ger mycket sällan en långsiktig lösning. Innerst inne vet vi att vi måste äta nyttigare, skaffa muskler och öka förbränningen. Och att det tar tid.

Det slog mig att det är samma sak med ekonomi. En misshandlad privatekonomi blir inte bra på en vecka ens med TV3:s Lyxfällanloppis och ”hopbakslån”. Först måste man se till att utgifterna är lägre än inkomsterna (fler förbrända än ätna kalorier) och för att det ska funka på sikt måste beteendet ändras.


Det ekonomiska svaret på fasta och ät-bara-ris-bantning är köpstopp. Jag har varit inne på ämnet tidigare och uppmärksammat att man inte behöver gå längre än till böckerna om köpstopp för att se att det inte fungerar. När inte ens de som tycker sig så duktiga på köpstopp att de skriver böcker i ämnet lyckas göra något bra av det lär ingen annan heller lyckas.

Köpstopp är en desperat åtgärd för den som inte orkar vänta på resultatet efter vettiga rutiner som funkar på lång sikt. Visst kan man slå stopp ett tag som en slags reningsprocess, ungefär som en juicefasta med alger och vetegräs, men sedan är det dags att kavla upp ärmarna och jobba fram hållbara vanor. Själv skippar jag köpstoppet och algerna och går direkt på fungerande rutiner.