Återkoppling Opus

Igår blev jag intervjuad. Men något annat som hände igår och som betydligt fler bryr sig om är att det kom ett nytt bud på Opus. För ett par veckor sedan satt jag ju här och spekulerade i ett högre bud och igår kom det, 8,50 kr mot tidigare 7,75.

Att jag tar upp ämnet igen är inte för att klappa mig själv på axeln att jag gjorde rätt, i alla fall inte bara. Det är ett intressant läge jag inte varit med om tidigare. Det nya för mig är att uppköparna har bolagets vd på sin sida. Det är inte utan att man funderar över var hans lojalitet har funnits det senaste året – om han velat att det företag han driver ska gå bra så att aktien går upp, eller ner för att det företag han också är involverad i och som vill köpa upp Opus ska få komma in på en bra nivå?

Vidkun Quisling. Inte vd, kom bara att tänka på honom.

Och när nu budet höjs passar man på att ”smyga” in en vinstvarning på samma gång. För min del tycker jag att den lät lite krystad och börjar såklart fundera över om den är till för att få fler aktieägare att gå med på budet.

Jag hade i och för sig hoppats på ett ännu högre bud, men jag är inte heller sugen på att följa med tillbaka under 7 kr för att eventuellt få högre avkastning längre fram. Särskilt med tanke på att vd:n i så fall måste bort och en bra ersättare måste fram. Jag anar att fler tänker som jag för efter förra budet låg kursen aldrig under budnivå. Uppenbarligen hoppades många på mer. Efter detta bud har aktien konstant legat en tioöring under budet.

No, it isn't.

Som det känns nu väntar jag till inlösen och släpper mina aktier då, tillfreds men inte nöjd. Eller, snarare, med en sur bismak av att ha blivit lite manipulerad och utnyttjad.

60 spänn för ingenting

Min mammas lägenhet, som nu står tom, har dubbla elavtal. Ett för elnätet och ett för förbrukningen. Den första räkningen kan man ju inte göra något åt, men den där man betalar för den el man faktiskt använder går ju att pressa genom att inte använda el.

Bostaden står som sagt tom. Kyl och frys är avstängda, spisen, kaffebryggaren och tv:n har inte använts på flera månader. Den enda el som förbrukas löpande är till en väckarklocka i sovrummet och klockan i mikrovågsugnen. När jag är där för att vattna blommor, ta hem posten eller visa lägenheten för spekulanter tänds lampor, men bara då.

Den mest elintensiva verksamheten är dammsugaren, men den används bara tio minuter åt gången och eftersom ingen bor där behöver den inte tas fram särskilt ofta, kanske en gång i månaden. Jag tror att ni anar vad jag ska berätta nu. Räkningen för november, 30 dagar, hävdar att 21 kWh förbrukats under denna månad.

Hur i hela friden har jag kunnat bränna tjugoen tusen wattimmar i en tom och nedsläckt lägenhet med fjärrvärme? Det motsvarar dammsugning i femton timmar, en tv i tio dygn eller kaffebryggning av hundra koppar om dagen.

Gissningsvis märker ingen med normal elförbrukning om de skulle få betala för tjugo kWh extra. Eftersom jag ändå har använt el (när jag har visning lyser varenda lampa) skulle jag heller inte reagera om mätaren registrerat ett par kilowattimmar, även om det låter mycket, men 21 är helt enkelt orimligt.

And the winner isssssss

Tisdagens jultävling har fått sin upplösning. Det blev Dan som tog hem segern genom att tillägna boken sin lagledare Stig som behöver draghjälp med rökstoppet. Dans rimmade bidrag:

Ohoj!
Min kära lagledare och flytande boj,
han heter Stig och har det nu inte skoj.
Efter en stroke, bypass och läkarbesök
ligger han nu i soffan och fick sluta rök'.
Jag tänkte mig ge han en extra skjuts,
bort ifrån cigaretternas elakartade smuts.
Stig har vart rökfri sedan operation,
så detta bör firas med bok och pion.
Om denna bok kan hjälpa honom på traven,
få slippa graven och uppleva gaven. 

Om jag nu lyckas vinna boken,
skicka den till mig som är en klok en.

Jag håller tummarna för Stig, för alla andra tävlandes vänner och anhöriga, och för alla andra som fimpar.

Det är faktiskt ett bra spartips att ställa upp i dylika tävlingar. Ofta är det inte så många som tävlar, särskilt om det finns något jobbigt moment (skriv en personlig motivering, en slogan under tjugo ord eller liknande), så om priset har ett värde för dig kan väntevärdet vara en okej timlön.

Jag fyller t ex i min bostadsförenings boendeenkät varje år eftersom första pris är en avdragen månadsavgift. Säg att 100 grannar är med, hyran ligger på 3500 kr och den tar tio minuter att fylla i. Då är timlönen 3500/100/(10/60)=210 kr, skattade pengar, och det kan det väl vara värt att knåpa för medan man väntar på att potatisen ska bli klar?

Jag vann själv en prenumeration på Veckans affärer på Facebook. Det tog mig inte ens fem minuter. Eftersom jag inte har någon öppen spis visade sig tidningen värdelös, men då vann jag i alla fall den kunskapen.

Duger inte ens som dassläsning.

Återställare

Jag gnäller ofta på att utvecklingen går åt fel håll, men när det kommer till datorer kan väl inte ens jag hävda att det går bakåt? Jo, det finns definitivt exempel på det.

Windows 3 kom 1990, samma år som jag började jobba med datorer professionellt. Redan då fanns problemet att nya program tog större och större plats och gamla filer lämnade små rester överallt som helt enkelt kloggade igen burken. Lösningen var ofta att formatera om hårddisken. Man kan se det som en rejäl storstädning där man tar ut såväl mattor som möbler ur huset för att komma åt att torka överallt.

Det var lätt gjort. Man gick in i MS-Dos och skrev in ”format c:” eller något i den stilen. Några minuter senare var datorn kliniskt ren och man fick fylla den på nytt genom att ta fram sina disketter. Resultatet blev ofta en dator som kändes helt ny.

Det här var dags för några dagar sedan. Min dator har under flera månader bestämt sig för att då och då, utan förvarning svimma och starta om. Eventuella osparade ändringar i dokument går förlorade och jag får en ofrivillig rast på några minuter. Jag sparar allt hela tiden (Ctrl+S tar ju en tiondels sekund), men det är ändå irriterande. Dessutom har problemet eskalerat, så jag beredde mig på att köpa nytt, men frågade min datorguru om det gick att testa något först. Jodå, fabriksåterställning.

Ett par knapptryck, tänkte jag. Det kan väl inte vara krångligare än för 30 år sedan? Allt som krävdes (på just den här modellen, nu finns inga ”format c:”-standarder) var att starta om datorn och precis innan datorn ”öppnar ögonen” trycka ALT+F10. Sedan väljer man återställning och saken är biff. Eller inte. Datorn låter meddela att ”det saknas enhetspartition för återställning”. Hade jag haft en installationsskiva för operativsystemet hade jag kanske löst det, men så användarvänligt är det ju inte längre.

Och jag är i gott sällskap. Hela internet visade sig nedlusat med människor som satt med samma problem, men jag hittade inte en enda som lyckats lösa det. Datagurun gav mig en ny länk till en annan slags återställning jag skulle göra innan, och som möjligen kunde lösa problemet. Processen räknades upp i procent på skärmen, men när den var klar till 99 procent fastnade den. Jag lät den stå över natten – fortfarande 99. Avbröt och testade ALT+F10-grejen igen. Samma svar.

Testkörde datorn någon timme genom att öppna tomma dokument (jag hade ju inga egna kvar) samt seriespela Youtubevideos. Efter en timme slocknade datorn igen och det var det sista den gjorde.

En alkis kan ta en återställare för att slippa skaka, men han är fortfarande alkis. Det verkar vara samma med datoråterställningar. Det är nog helt enkelt meningen att jag, trots att jag använder samma program och samma utrymme år ut och år in, måste uppgradera mig och köpa en ny dator med större kapacitet vart fjärde år. Utveckling? Ja, men inte framåt.

Jultävling

Om en vecka är det jul, då man ger bort saker, om ytterligare en är det nyår, då man lovar en massa. Låt oss kombinera detta.

Ett av de vanligaste nyårslöftena är att sluta röka. Efter att själv ha gjort det, sedan nästan upplevt KOL och i år sett lungcancer på nära håll ända till det bittra slutet är det här något jag sympatiserar med alldeles väldigt. Själv slutade jag röka utan hjälpmedel, min enda drivkraft var rädsla, men alla sätt är bra.

Därför tänkte jag låta en läsare få Allen Carrs bok Äntligen icke-rökare!, som säger sig erbjuda "en metod som fungerar för resten av livet". Till dig själv eller som present till någon du vet vill sluta röka. Jag skickar den med servicegiganten PostNord vartsomhelst inom Sverige till den som senast i morgon onsdag kl 12.00 mejlat den bästa motiveringen till varför du vill ha boken, till sparobloggen@gmail.com. Det behöver inte vara en uppsats på tusen ord, jag vill bara ge boken till den person som bäst behöver den. Så glöm inte namn och postadress!

Motprestationen är att du (eller den person du ger bort den till) efter avslutad läsning ger den till någon annan som kan ha nytta av den, så att vi på detta sätt hjälps åt med att utrota denna farsot. Ja, jag fattar att jag inte kan hindra dig från att sälja boken och skänka pengarna till Al-Qaida, jag kan bara be och hoppas. Att sluta röka är bland det bästa man överhuvudtaget kan företa sig och det unnar jag alla!

God jul!

Buffert noll

Ibland får man tjata in betalningen för sånt man säljer på Tradera. En gång gnällde jag om det i denna blogg och nästan exakt två år senare är det nu dags igen.

Nu sålde jag en möbel för 90 kr. Inte mycket till vinst trots att jag fått den gratis, men roligare att någon hämtar och använder den än att släpa ner den till containern. Men efter en vecka hade köparen inte svarat på min fråga om hämtning, så jag påminde. Och påminde igen. Till slut gick jag över från mejl till sms och fick då följande meddelande:

”Det har hänt lite saker sedan jag la budet och olyckor har hänt tyvärr. Skulle behöva höra om du kan lägga ut den på nytt. Eller om jag kan swisha dig pengarna och inte hämta den. Kan tyvärr inte ta emot den för tillfället.”

Lam ursäkt, men det verkade ju inte vara pengarna det hängde på utan tidsbrist eller möjligen en livskris av något slag. Jag är inte avig utan föreslog att hon istället för att swisha mig för ingenting kunde swisha för möbeln och hämta den senare. Jag sa att hon kunde få vänta med hämtningen en månad eller två om så vore.

Kunden tackade för förståelsen och sa att hon skulle betala ”idag eller imorgon”. Jag lät det gå en vecka, sedan skickade jag ett nytt sms och den här gången fick jag inget svar alls. Vid det laget hade jag ingen större förhoppning om att få betalt, men lät det gå en vecka till, så nu var vi uppe i totalt tre.

Då anmälde jag den uteblivna betalningen till Tradera, mejlade kunden (nu sket jag i att hon inte läser mejl) och berättade att jag gett upp, anmält samt uppmanade henne att sluta handla på Tradera när hon inte klarar av det. För andra säljares skull, själv blockade jag henne från vidare köp, vilket jag också berättade. Efter tre minuter svarar hon att hon ”har väldiga problem med ekonomin just nu”.

Så var det med det erbjudandet att betala, men låta bli att hämta eftersom hon tyvärr inte kunde ”ta emot det för tillfället”. Jag klarar mig utan de där pengarna och skulle inte ha gått till inkasso med skulden även om jag hade kunnat. Däremot tappar jag tron på mänskligheten.

Torpedbranschen kan bli stor.

Här har vi en 22-årig kvinna som köper en allt utom livsnödvändig möbel för mindre än hundra spänn som hon inte har råd med. Jag tror henne, även om jag är övertygad om att hon med någon eller några rimliga prioriteringar hade sluppit framstå som en idiot.

Den här gången drabbades hon av ett surt mejl. Nästa gång (och högst troligt gången innan) blir det straffavgift och inkasso. Så småningom Kronofogden och betalningsanmärkningar. När åren gått och hon inte längre kommer undan med ungdomligt oförstånd och ett sött leende kan det sluta med en yxa i dörren och en tegelsten genom fönstret.

”Mitt fel! Kan du förlåta?” (Nej, det är inte tjejen på bilden... osv)

För har man absolut noll koll, buffert, sunt förnuft eller överlevnadsinstinkt vid 22 tror jag nästan att loppet är kört för all framtid. Men så finns det de som hävdar att jag är en smula cynisk till min natur.

Sila rovor och svälja moraklockor

Jag hörde en intervju med vd:n för Zwipe, vars främsta produkt är ID-identifiering med fingeravtryck. Det kan vara vettigt ur ett säkerhetsperspektiv, men det fokuseras hela tiden på hur bra det är att slippa slå in en pin-kod.

Det var också argumentet för varför bankerna gav oss möjlighet att ”blippa” våra kort. I det fallet kan de ju knappast skylla på säkerhet, för något osäkrare än pin-lösa kort som scannas in från avstånd kan jag inte tänka mig.

Argumentet för e-fakturor är att slippa knappa in OCR-nummer när man betalar räkningar. Ja, de är åtminstone längre än pin-koderna. Som längst kan ett OCR ha femton siffror. För mig som jobbat med att banka in långa sifferkombinationer tar det två sekunder. Är man riktigt långsam tar det kanske tio. Säger tjugo sekunder för hela räkningen, men då är jag generös. Sex räkningar i månaden tar då två minuter.

Det var ändå detta ”problem” som Anoto skulle lösa med sin läspenna, som var anledningen till att jag för väldigt länge sedan köpte aktier i bolaget. Det gick inget vidare, men människor lägger massor av energi och pengar på att spara in minuter eller till och med några sekunder. Är det samma folk som gjort Melodifestivalen till sin religion och som alltid har tid att diskutera ifall rätt person åkte ut ur Paradise Hotel? Det verkar inte bättre.