onsdag 23 december 2020

Inwido

Att pillertrillaren Recipharm skulle bli en coronavinnare var ändå rätt logiskt. Fönstertillverkaren Inwido var mer otippad. Okej att folk börjar renovera när de tvingas vara hemma mycket mer och till slut ledsnar på att sitta i tv-soffan och glo på Malou von Sivers, men då målar man väl om i hallen eller bygger en veranda, inte byter fönster?


Vi börjar högst upp.

Här lyckades jag köpa på botten i våras och när den investeringen dubblats i värde skrev jag en provokativ skryttweet. Jag var beredd på att få skit för den, men tyckte att det var värt det. Särskilt eftersom den bara fortsatt upp efter det.

Vårens dipp gav mig chans att komma in och jag är inte överdrivet stolt över det. Jag hade tittat på Inwido i flera år, men tyckt att den alltid varit för dyr, i likhet med andra kvalitetsbolag som exempelvis Nibe. Fast om en aktie alltid är för dyr är den antagligen inte det.

Möjligen är jag lite stolt över att jag inte sålt, men sedan jag kom in i aktien tycker jag aldrig att det känts som ett bra säljläge. Alla verkar gilla Inwido. Jag tror knappt att jag hört någon analytiker beskriva företaget som annat än sunt och välskött, journalisterna är positiva av miljöskäl eftersom Inwidos fönster är bra ur energisynpunkt och nyckeltalen talar inte heller emot. Sex kvartal på raken med stärkta marginaler och P/E <15 skrämmer inte.

Med det sagt hade jag haft svårt att köpa nu, efter att den stigit mer än 140 procent sedan botten 19 mars. Och hade jag rekommenderat den skulle den förmodligen falla som en sten, så det vågar jag inte.

tisdag 22 december 2020

Jag tänker inte på pengar

Som snåljåp får jag ibland kritik för att jag bara tänker på pengar. Det gör jag inte. Jag tror tvärtom att jag tänker mindre på pengar än de flesta eftersom jag inte behöver det. Lite grann på samma sätt som att sjuka människor är mer upptagna av hälsa än de flesta friska. Eller tjocka av träning.

Jag har inget lån som ligger över mig och som måste betalas. Det finns ingen risk att det ska dyka upp en oförutsedd utgift som stjälper min ekonomi. Som när min tand sprack och jag fick punga ut med ett femsiffrigt belopp jag absolut inte hade räknat med. Surt, givetvis, men pengarna fanns utan att jag behövde äta knäckebröd (det tog förresten många månader innan den tanden klarade knäckebröd).

Det här är ingen kritik. Om man blir permitterad och det innebär att man tvingas flytta efter att först sälja sin bostad till underpris och behålla lånen är inget man skrattar bort. Jag fattar att den som har dålig ekonomi måste tänka på pengar, troligen varenda dag, och att den som har bräcklig ekonomi åtminstone borde tänka på pengar.

Storslagna planer i all ära, ett lyxigt boende, drömbilen, arbetsfrihet … Det första en rejäl buffert skänker sin ägare är sinnesfrid. Att slippa tänka på pengar. Om man inte vill! Pengar ger mig glädje, både på kontot och när de realiserar drömmar, men som med det mesta är det roligare att tänka på det av glädje och fri vilja, och inte av tvång.

måndag 21 december 2020

Skräputredning

Regeringens miljöpolitik fortsätter att sätta fokus på frågor som kanske inte känns allra, allra viktigast, för att uttrycka det milt. En utredning man beställt föreslår åtgärder mot ”marin nedskräpning”, för som vi alla vet hamnar svenska sopor nästan alltid i havet. Eller?


Inte Dalälven.

Som vanligt är plastsugrör det stora hatobjektet, men även plasttallrikar och -bestick ska förbjudas. Finns det någon restaurangbransch kvar efter coronahysterin ska den definitivt dö nu. Det nya är så kallade ”nedskräpningsavgifter”. Det är straffskatter (avgifter är ju de nya skatterna) på sånt som kan hamna i naturen. Inte som hamnar där, det är inte böter för nedskräpning. Det räcker med att de kan slängas i naturen. Således får varje cigarett och snusportion ett tillägg på några ören, 12,4 för cigaretter, 3,9 för snus.

Jag vet inte hur ni funkar, men själv tycker jag inte om att bli straffad för sånt jag inte gjort. Jag kommer inte slänga sopor i naturen oavsett, men jag har viss förståelse för att de som redan tvingats betala för att de skräpar ner sedan inte har lust att gå kilometervis med skräp de redan betalat för att de kastat.

För några år sedan uppmärksammade min mamma att askkoppen utanför vårdcentralen tagits bort, vilket resulterat i en ansenlig hög med fimpar på marken. Så hon passade på att fråga om detta i receptionen. Jodå, det var deras beslut. De gillade inte att folk rökte utanför vårdcentralen, därför skruvades askkoppen ned. På frågan om de trodde att folk skulle sluta röka för att det inte längre fanns någonstans att fimpa där svarade de ja.


När fimparna är så här långa måste jag helt enkelt börja röka.

Själv lever jag i verkligheten och där blir det inte mindre sopor för att det inte finns soptunnor. Jag tror tvärtom att det vore bättre om man lägger samhällsresurser på fler offentliga soptunnor och askkoppar än på fantasifulla utredningar. Utredarna kan istället jobba med att tömma tunnorna.

söndag 20 december 2020

Om alla vore avundsjuka idioter...

Jag började skriva en kommentar på Fru Efficient Badass text med rubriken ”Jag får FIRE-mothugg”, om en avundsjuk elektriker som spelade ut den gamla tröttsamma ”Vad skulle hända om alla …?”. Istället för att ta över fru EB:s kommentarsfält tänkte jag utveckla det till ett eget blogginlägg.

Först och främst blir jag sugen att hänga efter människor så att jag ifall de får en hjärtinfarkt och dör kan hoppa fram i dödsögonblicket och ropa ”Hur skulle det se ut om alla dör i infarkt i förtid?!!”. Fast jag inser att det bara skulle visa min poäng inför den personen, som inte kommer ha tid att göra något med vetskapen.

Det skulle dessutom förstöra hela mitt liv att stalka andra för att tydliggöra en poäng när de dör. Riktigt så störd är nog ingen, men skrämmande många bränner mycket tid på att värdera andras val, som fru EB:s elektriker som retar sig på att andra jobbar mindre än han. Vad ska han göra åt det då?


Arga leken börjar … nu!

Vi har nog alla en skvätt av det här beteendet och det kan vara konstruktivt att jämföra sig med andra. Om man låter sig inspireras, får idéer och ser möjligheter man inte hade tänkt på om inte någon annan visat vägen. Men ibland blir det bara destruktivt gnäll, när man låter sig nedslås av vad andra åstadkommit utan att lyckas eller ens försöka att vända det till sin fördel. Då är det bara dumt att hänga upp sig på andras liv, och ibland undrar jag vad som kunde ha hänt om de vore lika engagerade i sina egna.

lördag 19 december 2020

Baguetter

Till glädje eller förtret, här är nästa del i serien matbröd. Se det som en politisk protest, ett spartips eller helt enkelt bara lite godare och nyttigare bröd än det man köper i matbutiken.

Det värsta jag vet är sådana där smörgåsrån som väger lika lite som de smakar. Det är ju bara luft! Av samma skäl har jag undvikit baguetter. De smakar lite mer, men är ändå ganska luftiga. Här följer mitt försök att göra en lite grövre baguettevariant. Detta behövs:

Vatten, 5 dl
jäst, 50 gram
matolja, 1 msk
sirap, 1 msk
salt, 1 tsk
rågsikt, 5 dl
havregryn, 2 dl
vetemjöl, 6 dl

Häll vatten, olja, sirap och salt i en bunke. Mikra till 37 grader och vispa ner jästen.

I med rågsikt och havregryn. Rör ihop det med degkrokar.

I med vetemjölet och gör en lite längre knådningsinsats. Låt degkrokarna jobba några minuter.

Låt degen jäsa i en timme under bakduk. Häll sedan ut den på mjölat bakbord.

Knåda tills degen blir smidig. Dela den i sex delar som du formar till baguetter. Lägg dem på plåtar och låt dem jäsa en halvtimme till under bakduk. Slå under tiden på ugnen på 200 grader.


Före jäsning.


Efter jäsning.

Grädda baguetterna i c:a 15 minuter, eller ännu hellre tills du är nöjd med färgen. Det där beror på tycke och smak, men också på ugnen.

Klart! Ät dem inom något dygn eller frys in, men skär i så fall upp dem innan du lägger dem i frysen.

Vill man inte ha rejält tuggmotstånd i baguetter (och jag har full respekt för den åsikten) ska man nog byta ut havregrynen mot vetemjöl, men jag tycker att detta blev lyckat och kommer att upprepa receptet nästa gång.

fredag 18 december 2020

Ännu en kränkning

Så var det dags igen. När Helen och hennes man fick reservdelar till grävmaskinen hade Frillesås Bil & Traktor utan extra kostnad skickat med en kalender med lättklädda kvinnor, men istället för att kasta bort kalendern som hon inte ville ha (vad maken tyckte framgår inte, men han gjorde nog klokast i att hålla med) kontaktade hon leverantören. Bra! Man ska säga vad man tycker.

Frillesås Bil & Traktor (som SVT troligen stavar fel gång på gång för att inte ge dem reklam) svarade då att de också har en kalender med lättklädda män och frågade Helen om hon ville ha den istället. Att de i detta utskick valt kvinnokalendern gissar jag berodde på att beställningen stod i makens namn.

Det ville inte Helen, hon ville vara kränkt. Så då ringde hon SVT och där fick hon vara det. SVT som i sitt reportage visar upp blurrade bilder från kvinnokalendern (märkligt nog inga bilder från manskalendern, så jag antar att den inte var lika upprörande?) berättar med allvarlig reporterröst om det hemska som hänt.

Sedan ställer man företaget (som för övrigt har en 50/50-könsfördelning i styrelsen) mot väggen. De berättar att kalendrarna är mycket populära och efterfrågade och att man aldrig tidigare kritiserats för dem. Fortsättningsvis ska man bara ge dem till kunder som uttryckligen ber om det, vilket många tydligen gjort den senaste veckan, undrar varför.

Jag skulle inte själv hänga upp en kalender med nakna kvinnor på mitt kontor. Inte för att det vore förnedrande mot de modeller som tagit betalt för att medverka utan för att det skulle riskera att framställa mig själv som en äcklig snuskhummergubbe, men vad åstadkom Helen och SVT här? Förutom reklam för Frillesås Bil & Traktor fick jag bilden av att kvinnor inom svenskt jordbruk tar sig själva på väldigt stort allvar. Hade jag själv varit i branschen hade jag tänkt både två och tre gånger innan jag vågat anställa en kvinna. Dumhet-Jämställdhet 1-0.

torsdag 17 december 2020

När skiten träffar molnet

I måndags låg Google nere en stund. Med Google menar jag i detta fall Google-konton, Gmail, Blogspot och Youtube. Det gjorde att jag inte kunde svara på bloggkommentarer jag såg att jag hade fått, men det var ett I-landsproblem som hette duga.

Andra drabbades värre. Det tog nog inte fem minuter innan människor grät ut i (ej Googleägda) sociala medier att de inte längre kom åt sina dokument i ”molnet”. Jag är kanske den enda svensk som inte tycker att det är den naturligaste sak i världen att dela alla sina datafiler med Google. Istället har jag en extern hårddisk till vilken jag säkerhetskopierar alla dokument. Nu finns säkert USB-minnen för någon hundralapp. Min är lite större, men har också hållit ett decennium.

Nu tycker inte jag synd om mig själv. Tvärtom, jag kunde ju frossa i skadeglädje där i måndags. Men framförallt tänkte jag på hur bräckliga våra rutiner är, särskilt när vi gör oss beroende av stora företag som inte ens går att mejla eller ringa.

Vad gör vi åt detta? Jag betalar gärna lite för att slippa vara i klorna på de största kolosserna. Man bör också ha mejlkonton hos olika leverantörer (jag gillar ProtonMail) för att inte bli helt låst när det krånglar. Så varför har jag fortfarande min blogg på Blogspot? Det bor en hycklare i oss alla.