Köpstoppsstopp

Med risk för att reta upp någon läsare tänkte jag filosofera lite kring köpstopp. Jag har hört flera människor (bl a i denna bloggs kommentarsfält) säga att de har köpstopp. Beroende på upplägg har ”köpstopparna” låtit bli att handla, eller åtminstone reflekterat lite över sina shoppingmönster.

Det är bra att utvärdera sitt beteende, men varför kalla det köpstopp? I praktiken kan ingen av oss leva ett konsumtionsfritt liv. Jag tror inte ens att det är önskvärt. Min stora invändning är ändå att det inte fungerar.

När tidigare stillasittande människor ska börja träna får de alltid rådet att börja långsamt, att det är bättre att sikta på att springa eller gå till gymmet två gånger i veckan och verkligen göra det än att bestämma sig för fyra gånger i veckan om det sedan bara blir två. Två träningstillfällen är visserligen två oavsett om intentionen var två eller fyra, men börjar man fuska fortsätter man gärna, och det är en poäng i sig att visa för sig själv att man klarar av det man föresatt sig.

Alltid skönt att kunna klappa sig själv på axeln.

Och det kommer aldrig den som köpstoppar att lyckas med. Det gör de inte ens i de självbiografiska böcker jag läst i ämnet. De slutar alltid på samma sätt, att kvinnan (för det är nästan alltid kvinnor som säger sig köpstoppa) kommer på att ”just den här veckan ska lilltjejen på barnkalas och vi måste köpa en present” eller ”jag ska vara med i tv och behöver nya kläder, så jag börjar nästa vecka istället”.

Börja inte med köpstopp nästa vecka, börja nu med att bara köpa sånt som smakar mer än det kostar. Köp potatis för att slippa gå hungrig eller köp en Muminmugg för 500 kr om den skänker dig glädje motsvarande 600 kr. Gör en checklista om den hjälper dig att ta goda beslut, men alltför stelbenta regler håller aldrig.

”Ge ungdomar chansen i arbetslivet”

EFN-TV:s Ara Mustafa drämde in ett intressant inlägg på Twitter:

Min givna vinkel på detta är att ungdomar på min tid minsann hade mycket högre arbetsmoral, men jag vet att det ändå bara kommer låta som en sämre version av Monty Pythons Four Yorkshiremen.

Istället vill jag bekräfta Aras samtidsbild. Överallt läser jag att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden, inte får chansen att bygga ett CV och därför ratas pga bristande arbetslivserfarenhet.

Samtidigt läser jag om (och känner) arbetsgivare som inte hittar personal trots att de inte kräver så himla mycket, ungefär som Aras bagare. Nu som då tycks man komma långt genom att vara på plats varje dag, i tid och med en ambition att göra ett så bra jobb som möjligt. Kan det vara så enkelt att alla har chansen på den svenska arbetsmarknaden, men att måste ta den?

På de arbetsplatser jag haft har det varit så. Jag har sett ungdomar som tagit de där chanserna genom Aras ”bagarrecept” - dyk upp och jobba på. Jag har till och med varit en sådan ungdom. Att göra sitt bästa är ju faktiskt det enklaste som finns för alla kan göra det. Men nu låter jag som Monty Python lik förbannat, så nu ger jag mig.

Laga mat jag aldrig köpt

Jag sa till säljarna av mitt hus att de fick lämna mat och allt annat de inte ville ha. Det gjorde de, såväl kyl som frys var ganska laddade. Så nu har jag ätit en massa mat jag aldrig hade köpt. Som bjäst, en slags näringsjäst full med B-vitamin och lite annat jox.

En och annan pulversoppa har det blivit också, det har jag inte köpt på 30 år. Visst är det praktiskt att ha lite snabblagad nödmat hemma, men de är förmodligen inte lika nyttiga som att laga dem från grunden med färska eller frysta grönsaker, och mycket dyrare.

Och så fanns det rotsaker i kylen som jag inte alla gånger lyckats klura ut vad det är. Rotselleri var i alla fall en av dem. Aningen billigare än stjälkselleri som jag själv ofta köper, men dels får man skära bort mer på rotvarianten och dessutom är den inte lika mångsidig eller god, så det blir tummen ner där med.

En annan favorit i detta hus tycks ha varit bönor och linser i spad. När läsare frågat mig om det inte är svårare att använda torkade bönor, blötlägga och koka har jag sagt att det inte ska vara det, att det bara handlar om framförhållning. Jag vidhåller det, så där blir det ytterligare en kort bekantskap.

Inlagd fetaost med örter och kryddor var en riktig höjdare, men jag vågar knappt tänka på vad den här lilla burken kostar, så det är nog lika bra att jag tänker bort den med ur mitt framtida kosthåll.

Vildris har jag inte köpt på många år. Mitt risintag täcks normalt av jasminris som jag köpt i femkilossäckar, men det här kan jag tänkta mig att köpa igen för att variera mig. Och kanske bjäst. Kilopris 368,75 kr på Apotea, men jag tror att det är bra skit. Dessutom räcker en 160-gramspåse antagligen ett halvår, så då är det överkomligt.

Och även om jag sågat det mesta gillar jag idén att våga testa nytt. Jag vet inte hur det är med er, men nästan alla mina favoritråvaror och go-to-rätter har hamnat på repertoaren av en slump. Någon har bjudit mig på en intressant smakkombination eller så har ett extrapris resulterat i att jag plötsligt börjat äta chili, linssoppa, matvete, aubergine, havreris ...

Hur lång är en fredag?

Nu har långfredagen helt klart mött sin överman. När ”Black Friday” dök upp för några år sedan för att av oklara anledningar få oss att handla som dårar utspelade den sig, som namnet antyder, på en fredag.

För något år sedan reagerade jag på att man kopplade ihop Black Friday med Cyber Monday och andra dagar för att göra det till en längre period, men nu har tydligen konsumtionshetsen och språkdevalveringen gått så långt att affärsidkarna inte ens låtsas som att det är en enda dag. I år fick jag bl a denna bild i min inkorg.

Så nu är ”Black Friday-veckan” ett begrepp. Om det ens stannar där, varför inte göra fredagen/fredagsveckan elva dagar lång?!

Jag är en sparsam person som gärna köper det jag behöver eller vill ha när priset är förmånligt, men jag blir sugen på att bojkotta de företag som håller på med den här hetsen. Jag accepterar reor, och egentligen finns det väl inte mer logik i bokrean eller mellandagsrean än en (på alla möjliga sätt) ”svart fredag”, men det är dags att säga stopp.

Genom att handla på en elva dagar lång svart fredagsvecka har jag ju liksom rättfärdigat idiotin, accepterat att krämarna manipulerat både mig och det svenska språket och jag vill inte det. Det kanske bara bevisar att jag är en grinig gubbe, men jag är rädd att motsatsen öppnar upp för ännu fler dumheter. Jag är konsument, men inte dum i huvudet.

Ingen bryr sig om priset!

Jag har i princip inte köpt något i hela mitt liv utan att först kolla priset. Inte ens när jag vet att jag är tvungen att handla eftersom jag tänker att en fråga om priset signalerar att säljaren/leverantören inte kan fläska i hur mycket som helst.

För mig är det sunt förnuft och helt logiskt, men jag har förstått att det åtminstone här i Norge är ett märkligt beteende. Första indikationen kom redan när jag frågade mina hussäljare vad saker kostade. Skatt och försäkring på bil t ex:

- De kommer på en räkning.
- Ja, det förstår jag, men hur mycket blir det tillsammans?
- Nej, alltså, räkningen kommer från försäkringsbolaget och då är skatten inbakad i priset, så det är bara en siffra?
- Och hur mycket är den på då?
- Ingen aning! Vi bara betalar när den kommer.

Sedan hade vi en liknande diskussion om el, som även den betalas på ett bräde, till strömleverantören som i sin tur betalar nätleverantörens andel. Och den sammanlagda summan? ”Den kommer i brevlådan.”

Med mycket snö i vinter kommer min låda se ut så här.

I det här skedet trodde jag att de tillhörde någon märklig hippiesekt vars filosofi förbjöd dem att fundera över världsliga ting som pengar, men eftersom jag själv är besatt av ämnet och dessutom befinner mig i ett nytt land där jag har dålig koll på det mesta ställde jag liknande frågor till grannar och vänner, som kunde berätta var jag gör saker och hur jag går tillväga, men alla tycks genuint ointresserade av vad det kostar.

En svensk kompis berättade för en norsk tjej att jag som nyinflyttad tycker att det är dyrt att överföra pengar mellan Sverige och Norge och att norska banker tar ut en avgift för tjänster som är gratis i Sverige. Det hade hon inte reflekterat över och jag är inte förvånad. Hon gör väl som alla andra, bara betalar.

Bilbesiktning gör man på en auktoriserad verkstad, inte som i Sverige där bara ombesiktning av enskilda nedslag görs på det sättet. Alltså finns massor av leverantörer – bäddat för prispress. Många skriver på sina hemsidor att de är billiga på EU-kontroll, som besiktningen heter, men ingen skriver hur billiga.

Jag hittade inte en prislista någonstans, så jag började fråga. De flesta verkstäder har ett mejlformulär där man fyller i registreringsnummer, vad man behöver hjälp med och när man vill komma. Så jag fyllde i bilnummer, kryssade för ”EU-kontroll” och under övriga upplysningar frågade jag vad deras pris är.

En del svarar inte alls, precis som i Sverige, men ett par av verkstäderna skickade tillbaka en bekräftelse på att jag nu var inbokad och när. Men fortfarande inte till vilket pris. Om det beror på att norrmän har hög lön eller för att de ändå aldrig har några pengar (eller att de inte har några pengar för att de betalar vad som helst för vad som helst) vet jag inte, men de kommer att den hårda vägen få lära sig att ”det där är svensken” och när han kommer vill han veta vad det kostar innan affären är i hamn.

Kattmatsjakt

Jag fick ju märkligt nog två katter på köpet när jag köpte hus, och med dem kom en rejäl säck med kattmat, men trots att meningen är att de ska äta gårdens råttor tuggar de också i sig en ansenlig mängd kattmat, såväl torrfoder som våtfoder.

Mina enda erfarenheter av husdjur sedan tidigare är en hamster samt en vandrande pinne (ni som tänkt köpa en vandrande pinne – gör inte det). Bägge var rätt små i maten, som jag dessutom inte behövde betala själv eftersom jag var barn. Det här är något annat.

”Jaha, ska du hänga ut mig på bloggen nu också, människojävel?!”

Eftersom jag frågat de tidigare hus- och kattägarna om precis allting, från matbutiker till bilbesiktning, tänkte jag att jag skulle klara detta med kattmat på egen hand, men jag visste inte ens var jag skulle börja leta. Matbutiker säljer kattmat, men i ganska små förpackningar. Förutom att det blir jobbigt att plocka hem kattmat stup i kvarten är det precis som med människomat dyrt att handla i småportioner.

Zoobutikerna har säckar på tio kilo och ännu större, men dyra. Känns som att de särskilt vänder sig till djurägare med behov för specialkost, och där finns mycket att välja på: mot fetma, diabetes, njurproblem osv. En vanlig säck kattmat kostade 77,99 kr/kilo!

Alltså, jag tycker om mina katter, men jag köper i stort sett ingenting åt mig själv som kostar mer än 50 kr/kilo och här snackar vi torrfoder, näring i konsistens som knäckebröd. Jag börjar förstå varför husdjursföretag går bra på börsen. Tydligen finns det väldigt prisokänsliga hussar och mattar därute. För mig gick jakten vidare till butiker i sällanköp/bygg, typ Jula och Rusta. Där var priserna rimligare, men till slut blev det svensk kattmat på Ö&B.

Hur den smakar kan jag tyvärr inte uttala mig om. För mig gäller att ”priiiiset är skillnaden”. Hur gör ni andra som äger hund, katt eller något annat, köper den billigaste maten i Norden eller låter djuren välja?

Noll kronor i timmen

SVT skriver om Foodora-budet Fakhar som enligt artikeln tjänar ”noll kronor i timmen”. Själv skulle jag kalla det provisionsbaserad lön, eftersom det är vad det handlar om. Budet får 40 kr per leverans, minus omkostnader.

Huruvida det är bra eller dåligt får varje förare själv bedöma och i den ekvationen får man väl också lägga vad man har att erbjuda. Är man hjärnkirurg finns nog bättre alternativ. Fakhar pratar engelska med pakistansk brytning, både med reportern och kunderna, vilket tyder på en språkprofil som inte precis öppnar den svenska arbetsmarknadens alla dörrar. Han säger också själv: ”Jag kan inte sluta, för jag har inget annat val.”

Samtidigt säger han sig tycka om jobbet, det faktum att han är sin egen chef och att ingen har några invändningar mot hur han lägger upp jobbet eller kritiserar hans arbetsinsats. Så är det, som arbetare får man välja vad man värdesätter.

”Chefen, vad kul att du tittar in!”

”Alla vill ju ha en trygghet med sitt jobb”, säger Fakhar, men så är det inte. En del vill ha trygghet, andra vill ha frihet. Alla strävar inte efter en fast heltidsanställning, en del gillar faktiskt rotationsjobb, visstidsanställningar och timvikariat.

Jag vill inte förvägra honom hans jobb, vare sig han valt det för att han saknar alternativ eller för att han tycker om sitt jobb. Själv har jag haft jobb där jag hade älskat att få provisionslön för att inte få samma lön som någon slöhög som mest fikar och snackar privat i telefon på jobbet, men är tryggheten i en garantilön viktigare får man prioritera det. I stort sett alla företagare är i den situationen att vi inte har någon garanterad lön och jag förväntar mig inga snyftartiklar om oss.