lördag 16 juli 2022

Frågor från han som betalar kalaset

Idag tänkte jag snacka om en insändare som är ganska exakt ett år gammal, men den är tyvärr inte mindre aktuell idag. Det är snickaren Tord som ställer två frågor till finansministern. Det enda som hänt sedan dess är att ISK blivit mindre förmånligt och finansministern som adresseras har blivit statsminister.

Nu är väl inte snickare nödvändigtvis det låglönejobb Tord försöker få det att låta som, men jag tror att han är ärlig när han beskriver sin verklighet. Han jobbar heltid och har antagligen gjort i drygt 30 år, lever ett ordinärt liv utan utsvävningar och har på så vis kunnat spara en del av lönen.

Överflödet har han satt i ett investeringssparkonto där de kunnat växa till ökad trygghet eller lite guldkant på ålderns höst, men han känner att Magdalena Andersson och hennes kollegor med näbbar och klor försöker straffa honom.

Och det är inte svårt att förstå. När regeringen och dess samarbetspartier talar om ISK handlar det nästan alltid om kapitalister och multimiljonärer, men faktum är att de flesta inte har flera miljoner sparade. De har bara precis så mycket att de skulle kunna klara att bli av med jobbet, vara hemma med en sjuk anhörig eller tackla en fuktskada på huset eller en rejäl svängning i konjunkturen.

Vi som jobbat och tagit hand om oss själva ända upp i medelåldern vill gärna fortsätta att klara oss själva även i svårare tider, och det borde politikerna också vilja att vi gör. Åtminstone kan vi vara rätt säkra på att de kräver det den dag skiten träffar fläkten. Därför är Tords frågor berättigade:

"Varför ska jag betala skatt på en gång redan beskattade pengar?

Först beskattas vi när pengarna tjänas. Sedan beskattas vi om vi behåller dem, och när vi till slut köper frihet (eller vård som vi redan betalat för via skatten) får vi betala skatt en tredje gång. Köper vi el eller drivmedel får vi dessutom betala skatt på skatten.

Och, varför räcker inte världens högsta skatter?

Det är en retorisk fråga som alla vi som följer med vet svaret på – för att pengarna inte läggs oavkortat på kärnverksamheterna utan på politikerlöner, rent trams och saker vi – alltså politikernas arbetsgivare/chefer – inte bett om att få betala.

torsdag 14 juli 2022

På spåret-vinnare ur spår

Flera personer i kommentarsfältet har föreslagit mig att skriva om journalisten Elisabet Höglund efter ett medialt utspel där både Aftonbladet och Expressen berättar att Höglund ”tvingas sälja” sina boenden. Det handlar om en lägenhet i Spanien och ett hus i Tungelsta utanför Stockholm.

Bakgrunden är ett blogginlägg som i grunden inte är så negativt. Tvärtom pratar hon om ett ”gigantiskt äventyr” och ”ett mål för vår strävan, en förnyelse av vår tillvaro”, därför ska hon sälja. Men så lyser bitterheten igenom:

Men på samma sätt som när det gäller den spanska lägenheten så spelar ekonomin en avgörande roll även för beslutet att sälja fastigheten i Tungelsta. För två fattiga pensionärer som Bosse och mig går det inte att leva som förut. Det går inte att fortsätta att betala elräkningar på 12 000 kronor var tredje månad, att betala för sophämtning, att varje månad betala allt högre låneräntor, försäkringar och alla andra kostnader som en villaägare dras med.

Och givetvis är det detta som får fokus i kvällstidningarna, som bägge berättar att de inte pratat med Elisabet Höglund utan (precis som jag) spekulerar fritt utifrån blogginlägget. Hon har funnits med som tv-journalist under nästan hela mitt liv och även om jag uppfattar henne som ganska självupptagen och uppmärksamhetssökande har jag inte sett henne som fullblodsidiot. På senare år, som pensionerad, har hon tvärtom känts ganska vettig.

Så vad handlar detta om? Hon borde fatta att folk skulle reagera på att hon kallar sig fattigpensionär i stycket ovanför bilden av sin gigantiska kristallkrona i en text där hon berättar att hon äger två stora hus i Sverige och en lägenhet i Spanien. Var det bara för att få media? Fler jobb?

Hon låter lite som Anita Lindblom som de sista trettio åren av sitt liv då och då gick ut i pressen för att berätta hur synd det var om henne som pga svenska skattmasar knappt kunde ha kvar slottet i Monaco parallellt med palatset på Franska Rivieran. Även om skvallermedia såklart sväljer dylika lockbeten med hull och hår hoppas jag att Elisabet Höglund inte väljer det spåret. Det blir inget vackert eftermäle av det.

tisdag 12 juli 2022

Min Skrotnisse-image lever

Jag blev hembjuden till ett par nya grannar. Nya för mig alltså, de har bott här i över 40 år. Vi har snackat om detta en tid, men det har inte blivit av förrän nu. I vanlig ordning bjöds det på kaffe, och då är det aldrig en slät kopp eller torra kex från långt in i skafferiet. Nej, det är kakor, bullar, smörgåsar, frukt och glass.

Jag tog tacksamt emot och behövde ingen lunch den dagen, men blir ändå stressad över situationen. Jag är säker på att de bara tycker att det är roligt att bjuda, men framåt tretåren funderade jag över om jag borde anlita en cateringfirma när jag ska bjuda tillbaka.

Vi hann beta av de vanliga ämnena – strömpriser, lokala företag att anlita och ”hur galet är det egentligen i Sverige?”. Och så berättade de att de håller på att städa och rensa, inte minst i garaget. Är det möjligen så att jag behöver lampor, dörrar och lite gamla verktyg? Antagligen har väl ryktet om den skrotsamlande svensken spridit sig för de såg inte allt för förvånade ut när jag svarade att jo då, det är inte alls omöjligt.

Det finns fortfarande några ofyllda ytor i min fyrahundra kvadratmeter stora lada, men nu är det byggmaterial, möbler och grejer nästan överallt. Här är några av fynden den här gången.

I ett litet timmerbeklätt rum i ladan är det ett trasigt fönster och eftersom rummet skulle kunna värmas upp vore ett två- eller treglasfönster av denna typ bra där. Den röda dörren kommer att passa perfekt vid övergången från garaget jag ska bygga inuti ladan och den övriga ladan. Samma där, jag vill kunna värma upp garaget, så då bör dörren vara isolerad, vilket denna är. Det grönbetsade skåpet med spröjsade dörrar har jag ännu ingen idé om, men fint är det.

Grannarna fick några kilo drönaryngel av mig till sina höns. Jag gissar att 99 procent av läsarna inte begrep den meningen, men det är svårt att förklara och inte så viktigt. Det är hur som helst en restprodukt av biodlingen som hade hamnat i soporna om jag inte känt någon hönsägare. Värdet motsvarar, snällt räknat, en kopp kaffe.

Så nu är jag på minus hos ännu en granne, nummer fyra i ordningen. Jag får ge dem en burk honung i höst, men vid det laget har jag säkert fått ännu mer saker, hjälp och tips. Det är inte lätt att komma upp på en acceptabel bytesbalansnivå med grannarna för mig som inget kan, vet eller har.

söndag 10 juli 2022

Magdas högtflygande moral

I en intervju i Almedalen talade statsminister Andersson om klimatavtryck och hur viktigt det är att inte flyga, och bokstavligt talat i nästa andetag berättade hon att hon flugit de nitton milen från Stockholm till Visby.

Jag har sett massor av människor ondgöra sig över dubbelmoralen och jag kan förstå irritationen. Det är lätt för politiker att begära ditten och datten av kreti och pleti, men om de inte tänker följa sin egen moraliska kompass visar det ett folkförakt.

Samtidigt går det snabbare att flyga och det finns också en säkerhetsaspekt i detta. Varken jag eller merparten av de högljudda kritikerna vet hur svårt det vore för Säpo att skydda statsministern på en Gotlandsbåt. Hade de chartrat hela båten kan jag ana nämnda kritikers tonläge.

Och funkar vi inte så här lite till mans? Vi väger bekvämlighet mot det som är ”rätt”. Inte minst när det kommer till ekonomi. Ingen borde äta godis, chips eller röka, eller ta bilen när vi kan cykla eller gå. Vi vet det, men gör det ändå. Men det är lätt för oss vegetarianer att peka ut köttätandet som en miljöbov medan de som inte kör bil tycker att bilåkandet kommer att få jorden att gå under. Eller motorsport, Thailandsresor eller eluppvärmda swimmingpooler. Den röda tråden är att det är det där som andra gör.

Så nej, jag kan faktiskt inte störa mig på Magdalena Andersson, inte av just den här orsaken. När det kommer till politikers dubbelmoral har jag mycket svårare för Al Gore som åker runt i privatjet för att hålla föredrag om miljöförstöring. Eller Barack Obama som hävdar att isarna ska smälta och haven stiga samtidigt som han lägger femton miljoner dollar på ett hus som hamnar under vattenytan om en halvtimme ifall han tror på vad han säger. Eller Lars Ohly som satte sina barn i privatskola samtidigt som han ville förbjuda andra att göra det.


Man säger det som passar för stunden.

Även här finns en röd tråd, de är liberaler/socialister. Hade jag reagerat likadant annars? Kanske inte, för dubbelmoral är inte exklusivt för politiker, även om jag kan hålla med om att många av dem är duktiga på det.

fredag 8 juli 2022

”Tuff levnadskalkyl”?

Fick ett tips i kommentarsfältet om Konsumentverkets beräknade hushållskostnader via en artikel i SvD med rubriken ”Klarar du myndighetens tuffa levnadskalkyl?”.

Om vi börjar med mat, som är lite av min paradgren, förväntas en sådan som jag, ensamstående man mitt i livet, lägga 2860 kr i månaden på den förutsatt att alla måltider lagas hemma. Min senaste beräkning var 663 kr, men då räknade jag även in förbrukningsvaror och hygienartiklar och då säger Konsumentverket istället 3620 kr.


Middag för 1,35 kr.

Varken jag eller myndigheten har tagit hänsyn till årets kraftiga prisökningar. Å andra sidan levde jag slösaktigare (dumt uttryck för när lättja trumfar engagemang) då. T ex köpte jag nästan allt bröd färdigt. Idag bakar jag allt utom knäckebröd. Jag ska inte säga att besparingarna tar ut prisökningen, men jag är garanterat kvar under tusenlappen för den konsumtion som tydligen ”borde” kosta 3-4 gånger mer.

Kläder och skor tycker Konsumentverket ska kosta 510 kr. Sätter jag löparskor under ”Fritid och lek” (som får gå lös på 650 kr/månad) ligger mitt klädkonto garanterat närmare 510 kr per år än per månad.


Och löparskor är faktiskt ändå överkurs.

Boendekostnaderna har jag tyvärr lättare att matcha. I hemförsäkringsbudget skulle jag inte komma långt på de 120-190 kr som Konsumentverket anger. Dessutom betalar jag nästan en tusenlapp i månaden i skatt och kommunal avgift. Å andra sidan har Konsumentverket posten ”hemutrustning” (möbler, husgeråd mm) på hela 980 kr/månad. Vidare har man knåpat ihop 1470 kr/månad i ”medier” vilket inkluderar ett familjeabonnemang för mobiltelefon och gissningsvis också indoktrineringsskatten (eller ”public service-avgiften” som den kallas av politiker).

Allt som allt tycker KV att ”hushållsgemensamma kostnader” med förbrukningsartiklarna borträknade ska kosta en ensamstående 3200 kr. Det stämmer nog ganska bra för mig, men då har jag på känn att de räknar med att man ska ha en hyra eller amorteringar och räntekostnad på toppen av det, och det har jag lyckligtvis inte.

Summa summarum – jag är ett ufo även i år. Jag ramlar inte av stolen av förvåning. Inte när det gäller de förväntade utgifterna heller. Matkostnaderna visste jag skulle ligga där på ett ungefär. Jag kan faktiskt inte förstå hur det är möjligt att bränna runt en hundring om dagen på mat utan att äta på restaurang, ens om jag handlade i en dyr butik och aldrig läste prislappar, men jag förstår inte heller varför jag ska skänka bort mina ihopstretade slantar på det sättet.

Jag betalar 550 kr/månad för internet. Det tycker jag är mycket, men tydligen inte mycket nog. Men så har jag köpt både mobil och dator för egna pengar och har inte något skumt hyrköpsupplägg. Och att lägga runt en tusenlapp i månaden på möbler förstår jag överhuvudtaget inte. Jag har fullt sjå att värja mig för de möbler folk vill ge mig gratis mot avhämtning. Ufo, som sagt. Ufo.

onsdag 6 juli 2022

Ved och fasa

Ved värmer när den huggs i skogen, när den fraktas därifrån, när den kapas, transporteras hem, in i vedboden, in i huset och när den går upp i rök. Jag tror att det blir sju gånger, om jag inte ska räkna in planteringen av skogen.

Som den moderna människa jag är, vare sig jag vill eller inte (hade varit trevligt att ha lite skog), köper jag mig fri från de flesta av momenten. I våras köpte jag färdigkluven ved som sedan dess legat på tork på lastpallar utomhus. Vid regn som inte kommit som en överraskning för både mig och meteorologerna har jag dragit presenningar över högarna.

Där ska veden enligt expertisen ligga och torka fram till midsommar, eller Sankthans i Norge där jag befinner mig. Sedan är det en dragkamp mellan å ena sidan viljan att få bort skiten, å andra sidan tidsbrist och lättja.

Motion är nyttigt även sommartid, men det där med att värma sig genom att jobba med ved känns betydligt vettigare på vintern. Nu har jag i alla fall under möda och stort besvär, skottkärra för skottkärra, förflyttat veden från gårdsplanen till min vedbod, som även den numera har ett golv av lastpallar.

Jag ser aldrig fram emot vinter. Det är en i mitt tycke överskattad årstid, men har man valt att bo i kalla Norden är det bara att gilla läget. Jag ser i alla fall fram emot att inte, som i vintras, riskera att gå tom för ved. Detta är femton kubikmeter blandved, vilket i stort sett är dubbelt mot vad som gick åt i vintras. Och med dagens strömpriser har det inte precis blivit mindre lönsamt att elda med ved.

måndag 4 juli 2022

Jag sålde en bil till kriget

Jag sålde en bil, pickupen jag fick med huset jag köpte i höstas. Trevlig bil, men för dyr att äga och ännu värre om den går sönder. Försäljningen gick rätt trögt, vilket på ett sätt kändes bra. När jag säljer något och blir nerringd misstänker jag alltid att jag varit för billig.

Men till slut kom ett par killar med ukrainskt ursprung. De pratade bättre norska än jag, så den biten gick fint. För någon vecka sedan sålde jag en överbliven fåtölj till en annan öststatare. Jättetrevlig, men det krävde fem telefonsamtal och en väldig omväg innan jag och hans GPS förstod varandra med honom som mellanhand.

Det speciella den här gången var istället att köparna berättade att de köper upp bilar av denna typ för att använda i kriget i Ukraina. Jag fick se bilder från en uppställningsplats med redan levererade bilar. Planen skulle vara att montera en mindre kulspruta på flaket, vilket blir en omställning för bilen som tidigare mest använts för att köra byggmaterial och sopor.


Nej, om man skulle ta och rensa lite på tomten.

Så kom då den obligatoriska frågan, med en udda tvist, ifall jag möjligen kunde sänka priset eftersom bilen skulle användas för en god sak. Jag är inte helt säker på att krig och maskingevär är en god sak, men sänkte priset med några tusen. Vi gick ungefär halva vägen var vilket blev ett par tusen ovanför min smärtgräns.

Men prutningen från min sida hade ingenting med kriget att göra. Förutom att jag inte vet om det är en bra sak (en mobilbild av pickuper på en parkering är heller inget bevis för att det är där den landar) tror jag inte på att blanda affärer med välgörenhet. Jag har skänkt kläder till Ukraina, det är välgörenhet. Det här var något annat. Så resonerar jag, rätt eller fel?