lördag 21 oktober 2017

Bevare mig för trygghet

Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men många jag känner eller träffar är så torsk på anställningstrygghet att de borde kunna sjukskriva sig för sitt missbruk. Jag förstår att man måste leva livet med säkerhetsmarginaler om man har stor familj, bolån och bor på en ort med få arbetsgivare, men många uppvisar trygghetsnarkomani på en nivå som inte alls står i proportion till förutsättningarna.


För är man duktig på det man gör, har erfarenhet inom en bransch med många arbetstillfällen och bor i eller i närheten av en storstad behöver man knappast vara rädd för att bli arbetslös. Man kanske inte hittar drömjobbet i morgon, men man är tillräckligt attraktiv för att få någon slags jobb relativt snabbt.

De som hörde mig prata jobb i Onkel Toms podcast kommer kanske ihåg att jag inte vill ha trygghet eftersom jag upplever det som motsatsen till frihet. Ett fast jobb är just – fast. Men egentligen är ju termen "tillsvidareanställning". Låter inte mycket bättre, som något man kan ha och mista, men får duga – tills vidare.

Jag har haft intressanta anställningar, jag har inget emot det och är den förste att gratulera andra som landat sina drömjobb. Tyvärr tror jag att en överväldigande majoritet inte trivs med sin anställning. De tvingar sig till arbetsplatsen för att få lön. Inget fel med pengar och har man ett underbart liv i övrigt är det kanske bra nog, men är det kravet på trygghet som hindrar dem från att försöka förbättra situationen är det illa.


Jag tror egentligen inte att detta är speciellt för svenskar, men vi hamnar kanske i riskzonen lättare än andra. Dels för att vi av janteskäl snackar ner vårt värde och inte tror oss värda bättre. Dels för att samhället marinerat oss i trygghet. På gott och ont, men i detta fall på ont.

Därför vill jag uppmana alla att våga ta chanser, följa sina drömmar och bryta sig loss. Det sägs att ingen kommer ligga på sin dödsbädd och ångra att de inte spenderade mer tid på kontoret. Andra avslutande ord man sällan hör är: ”Jag önskar att jag hade skaffat mig mer trygghet på arbetsmarknaden."

fredag 20 oktober 2017

Plånboken vilar idag

Allt kostar pengar, sägs det, men det stämmer ju faktiskt inte. På många låter det som om det måste rulla iväg pengar så fort de kliver upp på morgonen, eller åtminstone från att de går ut genom dörren. Själv tar jag de allra flesta dagar aldrig upp plånboken. Jag tar inte ens med den om jag inte planerar att handla eller ska köra bil och behöver körkortet.


Jag är inte dummare än att jag förstår att min bostad kostar varje dag och att elen förbrukas även de dagar räkningen inte kommer osv. Jag menar bara att man inte måste betala för allt man gör. En vanlig vecka betalar jag ingenting 5-6 dagar, varken på internet eller i butik.

Dessa dagar sitter jag vid min dator, jobbar, bloggar, kollar börsen eller socialiserar mig, tar en promenad, en löprunda, stökar i hemmet, hälsar på någon, läser en biblioteksbok, ringer en kompis... Ni ser mönstret – inga utgifter. En del ser nog detta som fattigt - ”Jag konsumerar, alltså finns jag.” Själv tycker jag tvärtom att det är en befrielse att slippa.

I vårt västerländska samhälle har det växt fram en rörelse som håller på med ”silent retreats”, där man får gå runt och drälla på en kursgård utan att prata. Jag tror säkert att det finns ett behov, även om jag personligen föredrar att slå av telefonen och datorn, för sådan där mindfulness kostar skjortan. Men jag undrar om inte fler skulle hjälpas av att lägga plånboken i en låda och åka på ”cheap retreat”.

”Sheep?”

torsdag 19 oktober 2017

Satsa allt på en häst

Lektion 1A i all investeringsteori går ut på att sprida riskerna. Det tror jag stenhårt på och vill ogärna ha mer än max 5 procent av portföljen i ett och samma papper. Den enda jag hört säga emot strategin är Olle ”Snåljåpen” Qvarnström som nöjer sig med 4-5 olika investeringar i taget för att ge sig själv chansen att slå index ordentligt.


Men oavsett hur man gör tycker jag att det är kul med tankeexperiment. Tänk om man var tvungen att lägga alla sina pengar i en enda aktiepost och behålla den i ett år, vilken skulle det då vara? Vi kan väl räkna bort investmentbolag, de är ju mer att betrakta som en slags fond eller aktiekorg.

Ska man tänka att ju större bolag desto säkrare investering, då skulle jag plöja in allt i Novo Nordisk, som är det största bolaget jag investerar i just nu. Det är ett långsiktigt bra bolag, men i en skakig bransch (läkemedel, om någon skulle ha missat det) som inte minst märktes när aktien föll från 379 till 225 på fyra månader förra året.

Telia kanske, med planen "hur mycket värre kan det bli?". Eller H&M, som från den här nivån inte borde kunna rasa särskilt långt, fast på den punkten har ju Karl-Johan Persson överbevisat alla om och om igen.


Ett bolag som Paradox har visserligen dubblats på ett drygt år, men de går ju från klarhet till klarhet och tusan vet om de inte kan dubblas igen, även om det antagligen inte går på ett år den här gången. Men skulle jag vara absolut tvungen att satsa alla mina pengar i ett enda företag i min nuvarande portfölj skulle jag nog skicka in dem i Bahnhof. Stabil vinst, bra aktieutveckling utan ras och en liten utdelning. Skulle de sedan byta lista och få ordning på dotterbolaget Elementica finns det chans till en riktig knarkarhausse. Men jag fortsätter nog att sprida riskerna i alla fall.

onsdag 18 oktober 2017

Kan ej den ena får någon annan betala

Jag tipsades av MRKIA i kommentarsfältet att skriva om socialbidragsnormer och det gör jag gärna.

Uttrycket existensminimum används varken av Socialstyrelsen eller Kronfogden. Det tycker jag är lite synd, för det är väl ändå så socialbidraget var tänkt, för att täcka livets absoluta nödtorft under en övergångsperiod? Varje gång detta ifrågasätts i det offentliga rummet blir det dålig stämning.

2013 gjorde Janne Josefsson ett reportage om barnfattigdomen, som det pratades väldigt mycket om månaderna innan. Josefsson ville, som den grävande journalist han är, ta reda på om det verkligen är så hemskt som det påstods, att hundratusentals svenska barn levde i fattigdom som många gånger innebar att de inte kunde äta sig mätta.


Det enkla svaret var: Nej. Bilden han fick när han knackade på de rackligaste dörrarna i de fattigaste områdena var en helt annan, varpå han ifrågasatte om Majblomman, Rädda Barnen och andra överdrivit situationen. Bl a noterade han att väldigt många av de fattiga barnens föräldrar rökte och drog slutsatsen att om ens barn inte kan äta sig mätt köper man rimligen inte cigaretter för bidraget.

Och så mycket skit han fick för detta! Vänsterpartisten Ali Esbati gick bananas i vanlig ordning, och Rädda Barnens ungdomsordförande Sara Thiringer skrev: ”Vad vill Janne med detta? Att vi ska lägga allt ansvar på föräldrarna? Då riskerar verkligen barnen att komma i kläm.” Jag tänker mig att Janne ville visa sanningen, eftersom han är en av få journalister som förstått att det är hans uppdrag. Och är det helt galet tänkt att lägga huvudansvaret för barn på deras föräldrar?


Om vi tittar på vad socialbidraget ska räcka till får vi gå till Socialstyrelsen och hittar livsmedel, kläder, skor, fritid, lek, hygien, försäkringar, förbrukningsvaror, dagstidning, telefon och tv-avgift. Tv-avgiften skulle jag fimpa direkt (så länge våra politiker låter oss göra det och inte bankar in det i skatten), det är knappast en essentiell utgift. Samma med dagstidning (som för övrigt betalas friskt med samma skattemedel). Om sedan föräldrarna väljer att dra ner på sina klädinköp för att de vill prioritera tobak har jag inga synpunkter, men är det verkligen så tajt?

En familj med två vuxna och tre barn på 15, 12 och 10 år får 16460 kr för att klara utgifterna jag rabblade här uppe. Ska inte det räcka ganska bra? Som ensamstående skulle jag få 3930 kr för mina utgifter om jag inte kunde försörja mig själv. Den senaste gången man specificerat den mer noggrant än så var 2011, och med samma fördelning 2017 hamnar matdelen på 1732 kr. Senast jag räknade efter min kostnad för mat+hygien låg den på 663 kr och den skulle säkert gå att halvera om jag vore tvungen, så ”existensminimum” känns rätt långt från existensminimum.


Om vi ska ha kvar välfärdssamhället i någon form tror jag att det vore bra att så fort som möjligt komma ner till rimliga siffror. Att vi skulle kunna ha kvar bidragen på dagens nivå ser jag inte som realistiskt, men jag är ju gudskelov inte politiker. Även för bidragstagarnas egen skull tror jag att en sänkning vore vettigt. De flesta har inget emot att svaga grupper får stöd, svenska folket gillar idén. Men bara om vi känner att stödet står i proportion till behovet. Annars tror jag att många skattebetalare kommer tröttna rätt snabbt.

tisdag 17 oktober 2017

Miffo1?

Jag fick följande meddelande från Avanza:

Hej,

På grund av ett nytt internationellt värdepappersregelverk (MiFID2) behöver vi säkerställa att du har tillräcklig kunskap i de värdepapper som du investerar i.

Den nya lagen gäller det som klassas som mer komplicerade instrument som t.ex. ETF:er, warranter, certifikat och derivat m.m. men även handel med värdepapperskredit och blankning.

Även om du har handlat med dessa produkter tidigare, eller om du har kredit- eller blankningsavtal, måste du genomföra kunskapsprövningen som består av ett snabbt test för respektive produktgrupp. Du behöver göra testen senast den 1 december för att kunna fortsätta handla med dessa instrument, men vi rekommenderar dig att göra testen redan nu.

Sedan följde ett antal ”kunskapsprov”. Här är ett par av frågorna så att ni som inte drabbats ska fatta nivån.


Jag vill inte förhäva mig på något vis, men det här hade jag klarat på lågstadiet. Och om man av någon anledning skulle missa en fråga (nej, dessa två klippte jag, jag lovar) fick man göra om den, så en datortränad apa hade blivit godkänd på de här proven.

Nyttan med alla dessa EU-harmoniserande direktiv kommer jag däremot aldrig förstå (jag gick aldrig med), men ska det göras kan det väl åtminstone göras seriöst? Det här påminde mest om körskolescenen i Lorry där Peter Dalle frågar Lena Endre:
- JAG ÄR EN LITEN KANTARELL! Är ni sån?
- Va? Nej...
- Fullt psykisk frisk alltså. Vi kan ju inte släppa ut EN MASSA GAAALNINGAR I TRAFIKEN!!!

Men på börsen är galningarna alltid välkomna. Och i EU-politiken tydligen.

måndag 16 oktober 2017

Jag gnäller för lite

Jag går alltid igenom kvittot när jag handlat (på det sättet lever jag som jag lär), men eftersom jag inte vill klägga igen kassan packar jag först varorna och går åt sidan innan jag börjar läsa. Så när jag väl upptäckt att jag blivit lurad och fått betala för mycket för en eller flera varor har nästa kund kommit halvvägs i sin handling och fler kunder har fyllt på bakifrån. Att då stövla mig igenom kön, klämma mig in före nästnästa kund (som kanske inte ens sett att jag handlat där) för att gnälla över att jag fått betala för mycket tar emot.

Har jag en post på kvittot jag överhuvudtaget inte köpt eller gått miste om en rabatt är det en sak, men om kilopriset på min paprika blivit fel kostar det mig kanske två spänn och det är ju smartare att bjuda på det än att gå tillbaka.


Eller är det? Jag har kommit på att jag istället går och retar mig på det där (”Hon måste väl för tusan ha sett att paprikan var gul och inte orange?!”). Så vem skonar jag då? Kassörskan, butikschefen, de andra kunderna, men inte mig själv och det är ju jag som blivit lurad.

Visst kan det verka småaktigt från min sida, jag håller med om det. Samtidigt väljer jag den färg på paprika som är billigast just för att den är det. Jag tar mig också tid att utröna vilken av åtta sorters bulgur som har lägst kilopris och köper de rotfrukter det enligt hyllkanten är extrapris på. Hade jag vetat att kassörskan skulle slå in fel kod eller att det pris som står på hyllkanten inte är detsamma som i kassans datasystem hade jag handlat annorlunda.


Jag vet butiker som betalat ut ”hittelön” till de kunder som uppmärksammar fel. Det gör nog ingen längre, men förutom att det vore lönsamt för mig gillar jag tanken att butiken ska sträva efter att göra rätt och premiera de kunder som hjälper dem med detta. Som det är nu känner man sig som en snarstucken idiot när man påpekar fel, men från och med nu skiter jag i det. Jag vägrar irritera mig på att jag betalar för andras fel. Då får hellre både personal och övriga kunder tycka att jag är tramsig. Jag har ju ändå rätt, det kan de inte ta ifrån mig.

söndag 15 oktober 2017

Leva som man lär

Nu ska jag sluta att fika ute.
Man ska aldrig köpa en aktie utan att ha läst senaste bokslutet.
I år åker jag bara taxi när det inte finns något bra alternativ.
Jag köper bara kläder på rea.
Ingen poker på fyllan.

De där uttalandena som lät så bra när de kom till får ofta ett undantag eller två. Eller tre. Till slut är undantagen fler än reglerna varpå ”reglerna” får små tillägg av typen ”I alla fall bara om...”. Det märkliga med dåliga beslut är att vi ofta vet, eller åtminstone anar, att de är dåliga redan när de tas. Eller senast strax efter.


Jag tror att många ekonomibloggar – och ännu fler träningsbloggar – åtminstone delvis kommit till för att ge skribenten en spark i arslet att följa de egna råden. Det blir nämligen svårare att bryta sina strategier om man skrivit ner dem, och ännu svårare om man gått ut offentligt med texten. Det är samma fenomen som med nyårslöften, ju fler som hört dem desto svårare blir de att bryta.

Kanske är tricket att inte ta i så vi spricker utan bara sätta upp principer vi verkligen tror oss kunna hålla. Det är antagligen bättre att lägga upp ribban på en acceptabel nivå och hoppa över den än att peta upp den lite till och ha dåligt samvete när den dimper ner. Det är inte heller förbjudet att utvärdera och ompröva sina ekonomiska vanor med jämna mellanrum.

Och ge sig själv tillåtelse att klanta till det lite ibland. Ingen av oss är perfekt och då känns det trösterikt att tänka på att världen är full av hycklare. En bild på Belgiens folkhälsominister tycker jag funkar som illustration.

lördag 14 oktober 2017

Ett skitproblem

Jag har funderat kring en tråkig utgift som är svår att komma runt och som ger rätt lite glädje för pengarna. Det känns som att spola ner pengar faktiskt, och då vill man åtminstone komma undan så billigt som möjligt. Priset på toalettpapper jämförs i första hand i pris per styck, och det är ju en helt ointressant uppgift eftersom en toarulle kan se ut lite hur som helst.


Finstilt kan man ibland – inte alltid – hitta uppgift om kronor per kilo. Den säger lite mer, men pappret kan ju vara onödigt brett eller tjockt, vilket drar upp vikten utan att användaren har någon nytta av det. Kronor per löpmeter vore bättre. Inte helt perfekt ifall pappret är så tunt att man behöver ett extra lager, men ändå mer användbart än styck- och kilopris.

Jag har kollat på fyra vanliga webbmataffärer och ingen anger meterpriset. Så hur ska man då veta? Ett märke med en ekorre som frontfigur påstår i sin reklam att de har mer papper på rullen. Mer än vad framgår inte. Än konkurrenterna? På sin hemsida (ja, jag var uttråkad) jämför de antal ark per rulle, men redovisar inte hur stora arken är så inte ens de berättar hur mycket papper man får, bara ”mer än...” något. Jag tycker att det luktar lurendrejeri.


Sedan finns det ”finsmakare” som vill unna sig mjukt papper. Själv skulle jag köra med sandpapper om det var billigast, det kvittar. Så det blir Eldorados bal med 64 rullar för 95 spänn. Hur många meter – ingen aning. Visst skulle jag kunna rulla ut en rulle och mäta, men även mitt torftiga liv har en nedre gräns för vad jag tänker lägga tid på.

fredag 13 oktober 2017

Back to the roots

Eftersom det verkar vara minns-tillbaka-till-ungdomen-tema både här och där nu (Prata Pengar och Farbror Fri t ex) tänkte jag backa tillbaka till hur jag själv började handla på börsen.

1986 sålde mina föräldrar sin villa för 1,2 miljoner (antagligen värd 12 miljoner idag). Av skattetekniska skäl fick jag en slant i den vevan, och av mer grumliga skäl fick jag inte ta ut och konsumera dem direkt. Som om det hade varit någon risk, jag var ju en snåljåp även som fjortis.

Däremot fick jag investera pengarna, så jag köpte tre svenska aktier. Det gjordes genom att man gick fram till disken på banken, berättade sitt ärende för kamreren som fyllde i en köporder som sedan ringdes in och transaktionen kostade några hundralappar. I första vändan blev det Ericsson, Electrolux och Perstorp, om jag minns rätt. Det var bra aktier, men framförallt en investering med väldigt bra timing.


Efter ett drygt år la jag om investeringarna och då hade Ericsson, eller LME som aktien hette då, stigit över 100 procent, vilket gav blodad tand. Man kan tycka att det borde ha gett insikten i att hålla fast vid konceptet köpa/behålla, men jag ville hoppa vidare och landade bl a i Fermenta. Man kan säga att det var den tidens Fingerprint och större hajar än jag ramlade ner i det helveteshålet.


Men jag hade i alla fall den goda smaken att sprida riskerna, så det var bara att skaka av sig. 30 år och några tusen avslut senare känner jag mig en aning klokare, men bara en aning. Det är som PG sa i Oddset-reklamen: ”Ibland vinner man, ibland förlorar man...

torsdag 12 oktober 2017

Anpassad mat

Jag tycker att det är en baggis att hamna under 700 kr/månad på matkontot, men det kräver ett öppet sinnelag och lite improvisation. En del mat finns alltid hemma hos mig, bröd, spenat och broccoli i frysen, mjölk, ost och citroner i kylen, gul lök i kallskåpet, mjöl, pasta, bulgur och några kryddor... Resten anpassas väldigt mycket efter priserna, och dessa i sin tur efter säsong.

Varje vecka går jag igenom Willys medlems- och extrapriser (och andra butiker vars erbjudanden jag snubblar över). Där hittar jag främst frukt & grönt, frys- och kolonialvaror som rabatterats och är värda att hugga på. Frys och kolonial håller så pass länge att jag nästan bara behöver bry mig om vilket utrymme maten tar. Om det är billigt och mat jag vill ha, jag lastar såklart inte på mig vad skit som helst.

Guacamole någon?

Framme i butiken kommer nästa möjlighet – kort datum. Det är varor som slumpas ut eftersom de annars skulle behöva kastas, framförallt kylvaror som mjölkprodukter. Ibland reas ett helt sortiment ut, ibland enstaka mjölkpaket eller ostar.

Här finns två lösningar – konsumera eller frysa. Nästan alla kylvaror kan frysas, men de håller också i kylskåpet långt efter bäst-före-datum. Oöppnade mjölkförpackningar klarar sig lätt en vecka över tiden förutsatt att de inte utsätts för långvarig värme under hemresan. Ost håller praktiskt taget hur lång tid som helst.


I somras köpte jag ett paket smörgåsmargarin, en sådan där Bregottkopia med en mix av smör och olja. Det var strax innan utgångsdatum och jag fick 600 gram för 10 kr, vilket var klart under halva priset. När jag var klar med det hade bäst-före-datumet gått ut för exakt två månader sedan och det var inget som helst fel på det.

Det som krävs för att kunna handla efter pris är flexibilitet. Hinner maten ruttna i kylen är det ett dåligt köp oavsett pris. ”When life gives you lemons – make lemonade!” Är det istället sparris som regnar från himlen gör du sparrissoppa, mjölk blir pannkakor osv. Trots att jag brukar ha fler kortlivade varor än de flesta är det mycket ovanligt att jag slänger mat.

onsdag 11 oktober 2017

Ragnar är idiot. Var inte som Ragnar.

Jag försöker känna empati med människor som råkat ut för tråkigheter och tänka mig in i hur andra tänker. Ibland går det, detta är inte ett sådant exempel.

Läser om 81-årige Ragnar som brände hela sitt sparkapital på drygt en halv miljon på sex veckor. Detta efter att ha nappat på en Facebookannons (!) från ett cypriotiskt bolag (långt från svensk konsumenttjänstlag) och låtit sig övertalas att handla med råvaror.

Det här är Ragnar.

Först tänkte han skicka in hälften av pengarna, men telefonförsäljaren som han aldrig träffat och inte visste något om övertalade honom om att inte stanna där utan satsa precis allt i denna värdepappersform han inte kände till.

Ragnar hade alltså 530000, men ville ”sätta guldkant på tillvaron”. Han är 81 år – hur mycket guldkant hade han tänkt hinna med?! Helt utan ränta hade han kunnat lägga sextio papp om året på lyx och flärd fram till sin nittioårsdag.

Det här är inte Ragnar.

Ett annat favoritcitat: ”Jag är godtrogen och snäll”. Det vore godtroget och snällt av mig att hålla med. Jag tycker spritt språngande dum i huvudet kan ligga närmare sanningen. Om jag förstår CFD:er rätt kan man förlora mer än 100 procent, som om det inte är illa nog att förlora allt. Detta låter inte som något man vill investera hela sin förmögenhet i.

Sent ska syndaren vakna, men plötsligt: ”Man ska inte ge sig in i något man inte vet någonting om. Jag har fått mig en läxa och vill varna andra från att göra samma dumheter som jag.” Här kan jag och Ragnar äntligen enas. Gör inte som Ragnar, var inte som Ragnar, tänk – inte som Ragnar.

tisdag 10 oktober 2017

Jag föredrar färdigt

Jag är en varm förespråkare av det som kallas ”gör det själv” eller DIY i engelsk och trendig förkortning, men det finns gränser. Jag hade en granne som göt egna betongplattor. Inte några märkliga S-formade skapelser utan vanliga, fyrkantiga plattor.


Hade han behövt flera hundra hade det kunnat finnas pengar att tjäna, men det handlade om 10-20 stycken och då förstår jag inte varför man inte köper. Om man ens behöver göra det, skulle inte förvåna mig om de finns gratis att hämta på Blocket.

I SVT-serien Cowboykåken bestämde sig en stockholmare med knapphändiga byggkunskaper för att bygga ett timmerhus på 300 kvm. Han utgick ifrån obarkade timmerstockar som han barkade själv och mot slutet byggde han egna kökslådor av spillvirke. Nu fick han ju en tv-serie som ”biprodukt”, men han måste ha lagt tusentals fler timmar bara genom att barka sina stockar (om jag minns rätt orkade han barka tre om dagen). Livet är liksom inte oändligt.


Alternativ.nu har jag skrivit om flera gånger. Det är ett fantastiskt forum där människor med en massa udda kunskaper delar med sig. Men även där går det lite långt ibland, som tråden om hemgjort spackel, tillverkat av krita, linolja och rågmjölsgröt. Färdigt spackel kostar runt 20 kr litern, blandad och klar att använda så fort man har bänt upp locket. Jag vet inte vad det kostar att blanda eget och tänker inte försöka.

Klinkerfog har också kommit upp. Sånt arbete håller jag mig undan eftersom andra gör det så mycket bättre. Det är dyrt att kakla, men fogen verkar kosta från 30 kr/kvm. På ett badrum eller kök känns den kostnaden hanterbar.


Jag vill absolut inte dissa någon som vill göra saker från grunden och antagligen gör jag saker som inte heller lönar sig strikt ekonomiskt, men att göra eget spackel av gröt är inte en av dem.

måndag 9 oktober 2017

Bettingbranschen på dekis?

Jag vet inte om det är en trend, men bettingbolagen verkar ha det tufft nu. Här är ett axplock från de senaste dagarna.

Betsson

Har fått åtminstone en sänkt riktkurs och aktien har haft det tufft pga osäkerhet kring marknaden, marknadsandelen och Turkiet. Egentligen har den gått knackigt hela året med vd-avhopp och annat, så jag är glad att jag kom ur på 80 kr häromveckan.

Catena Media

Vd:n avgick i tisdags, utan förvarning och med omedelbar verkan. Sånt bådar aldrig gott, och inte blir det bättre av att bolaget försöker släta över det hela som om det vore helt naturligt att man vaknade en morgon och kom på att vd:n varit jättebra tidigare, men precis exakt just nu är han fel kille för jobbet så då fockar man honom utan efterträdare.


Leo Vegas

Den lilla uppstickaren som trotsat makterna och gått riktigt bra i år, men efter sommaren har även den kursen hackat betänkligt. Fick en höjd riktkurs (84 från 80 kr) från Pareto i förra veckan, men inte ens det hjälpte aktien som verkar ha parkerat under 70 nu.

NetEnt

Har gått som tåget, både bolag och aktie, men det senaste året har det tagit stopp och efter sommaren har aktien gått från knappt 80 till drygt 60 kr. Fortfarande inte jättebillig, kan jag tycka, men det kan jag inte ta gift på.

Evolution Gaming

Online livedealers var en fiffig idé som glatt börsen ända sedan introduktionen för 2,5 år sedan, men i slutet av sommaren planade även den kurvan ut. Fortfarande många köprekar, men med P/E 44 finns det fallhöjd.


Kindred

Gamla Unibet verkar man ändå kunna lita på. Har följt index i år, inte dippat efter sommaren och känns inte jättedyr. SEB höjde häromdagen sin rek från behåll till köp och riktkursen från 95 till 108 kr. Stabilt, som Dr Alban hade sagt.

Men nog blir jag tveksam till vad vi har att vänta av spelbolagens Q3:or. Jag håller mig utanför tills vi ser vartåt det blåser. Oddsen känns inget vidare.

söndag 8 oktober 2017

Hur mycket pengar skulle påverka ditt liv?

En negativ effekt av bra ekonomi är att pengarnas värde devalveras. Är man riktigt fattig kan en hundralapp göra underverk medan Bill Gates skiter i vilket. När jag var en skägglös yngling i tioårsåldern vann jag 750 kr på bingo (drygt 2000 kr i dagens penningvärde). En fantastisk summa som skulle räcka till Game & Watch-spel, LP-skivor... Jag ska inte ge fler exempel med risk för att bli K-märkt, men ni fattar grejen.


Jag undrar vad samma summa vore nu. Alltså vad som skulle krävas för samma känsla. 750 kr är fortfarande pengar. Det räcker till mat för en hel månad, men eftersom jag redan har de pengarna kan jag ändå äta mig mätt. Inte heller skulle ett tillskott på 750 kr göra att jag unnar mig dyrare mat. Det vore bara en ny siffra på bankkontot.

Men jag är inte avtrubbad och ser pengarna som meningslösa papperslappar. Tvärtom, jag blir glad när jag hittar en tia på gatan trots att den helt uppenbart inte påverkar mitt liv. Så vad krävs för det? Om jag fick hundratusen på ett bräde t ex. Jag lär inte hitta dem på gatan, men vi säger att en post på tusen aktier stiger med hundra kronor, kanske pga ett uppköpsbud eller en jätteorder. Hundra papp bara så där! Kul, men inte världsomvälvande, de gör inte att jag kan köpa något jag behöver som jag inte redan har.

"Jo, jag lovar, jag är jätteglad..."

En mille? Då börjar det likna något. En miljon räcker till en rolig bil och bara avkastningen blir en ansenlig, och i så fall också återkommande, summa. Så visst vore det bra, men inte skulle det återskapa lyckan efter de 750 kronorna i bingohallen och det är ändå lite surt.

Men man får väl ta det onda med det goda, precis som man gick miste om sommarloven när man kom ur skolan och tappade chansen till den underbara känslan att säga upp sig genom att sluta vara anställd. Som Stefan Sauk sa i en monolog: ”Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det.

lördag 7 oktober 2017

Inlägg 500

Tiden går fort när man har roligt. Men även nu 😉. Sedan jag startade bloggen i april förra året har jag märkligt nog fått ihop 500 inlägg med detta. Tack för att ni orkat läsa, och tack för de tusentals kommentarer ni skrivit längs vägen.


Jag har lärt mig massor om de branscher och företag jag skrivit om, för att det tvingat mig att läsa på, men också tack vare kommentarsfältet eftersom ni tipsat om artiklar, videoklipp, bloggar, poddar och böcker ni tyckt att jag bör ta del av. Inte bara om företag och börsen, jag har också fått spännande matrecept, spartips och en massa annat.

Dessutom har jag fått hejarop och beröm av er. Några har uttryckligen sagt att jag lärt dem att snåla, andra har å familjens vägnar tackat för mitt recept på mat eller bröd, så fler än jag har snubblat över kunskaper, och även detta värmer.

Vidare har jag fått ta del av roliga berättelser från läsare och lärt känna andra ekonomibloggare, så att vi blivit ett litet community som sammanstrålar då och då. Jag har också fått kunder som en direkt följd av bloggen, men det finns ju även positiva aspekter med att jobba, så det känns okej, det med.


Inte att förglömma är bloggen en ventil för att skriva av mig om dumma beslut (både egna, politikers och andras). Bara att spotta i nävarna och klura på nästkommande 500 inlägg. Hoppas att ni hänger med.

fredag 6 oktober 2017

Köp rätt kundservice

Nu tror jag det är bäst att berätta att jag inte fått betalt för det här inlägget. Jag bara gillar att ära den som äras bör och vice versa.

Jag var nöjd med min första pulsklocka från Garmin. Dels för att den funkade som den skulle år ut och år in, men också för att jag fick bra hjälp från supporten när det behövdes, och eftersom jag hörde från andra löpare att de hade samma erfarenheter.


Så när det var dags för en ny klocka ville jag absolut ha samma märke, och när den började trilskas förra veckan var jag glad för det. Ingen garanti kvar, men jag mejlade supporten och berättade att min klocka fått den käcka idén att ändra enhet från km till miles varannan runda, och att batteriet håller max fem timmar, vilket skär sig en aning med mina ambitioner om att springa ultralopp.

Utan tjat lovade de att byta ut den och till kostnaden av 7 kr i porto hade jag en ny klocka efter bara några dagar. Det jag tar med mig av detta är att man inte bara köper en produkt, man köper en leverantörsförbindelse. Det kan gå bra att anlita skojarföretag som ComHem, Ryanair och Elgiganten, men när det går åt skogen är man ofta rökt.


Och även om man tror sig veta hur man ska göra för att inte bli lurad och/eller köper något som man nästan inte kan bli helt blåst på (en billig förbrukningsvara t ex) känner jag mig alltid lite smutsig med vetskapen om att andra inte har samma tur och så länge jag är del av kundbasen är jag del av problemet.

torsdag 5 oktober 2017

Hela portföljen stormar

Börsen rör sig inte mer våldsamt nu än den gjort tidigare i år. Tittar vi på indexet SIX Portfolio Return Index (SIXPRX) har det rört sig mer än en procent upp eller ner under en börsdag 23 gånger i år. Flest gånger i augusti (sex), men bara en i september, på det historiskt rörliga datumet 11/9 och ingen gång sedan dess.

Min portfölj har rört sig ännu mindre eftersom jag legat och ligger ganska likvid. Tittar jag däremot på enskilda innehav är det helt galet. Jag skulle säga att det blivit mer regel än undantag att något innehav rört sig mer än +/-5 procent på en dag, ibland har jag flera innehav på +/-10. Det beror definitivt inte på att jag höjt risknivån. Eller det gör det kanske, men det har inte varit min avsikt.


Av de stökigaste aktieinnehaven kan nämnas A1M Pharma, Advenica, Litium, Paradox, Starbreeze och Tobii. Det är både upp och ner för alla utom Paradox som i stort sett bara gått upp. På minussidan har A1M gått rätt uselt, så i stort sett har nog ”extreminnehaven” tagit ut varandra.

Jag har inget emot att det rör sig så länge jag långsiktigt slår index, jag konstaterar bara fakta. Så vart vill jag komma med det här resonemanget? Jag vet inte. Jag vill ju helst variera mig även på bloggen, så jag måste inte nödvändigtvis landa i att det är stormen före raset. Jag vet helt enkelt inte, och kan inte ens vara helt säker på att jag har rätt i att portföljen stökat mer än vanligt för det är ju snudd på omöjligt att gräva fram statistik på. Jag bara konstaterar att det svänger nu, så det gäller att hålla tungan rätt i mun.

onsdag 4 oktober 2017

Allt blir bättre med grönt te?

Det händer att jag dricker grönt te. För att det är gott och antagligen bättre för magen än att hinka kaffe. Men på senare tid har jag märkt att grönt te inte bara är en dryck utan främst ett naturläkemedel eftersom det tydligen hjälper mot allt, och jag ska genast säga att jag tar avstånd från alla påstådda faktauppgifter i den här texten.

Okej, det innehåller antioxidanter som är bra för immunförsvaret, fast antioxidanter är det ju i allt möjligt. Det är lite koffein i det också, vilket enligt reklamen betyder att grönt te ger ökad fettförbränning eftersom man tack vare koffeinet orkar träna längre. Med den sortens logik är allt bra för allt. Eller dåligt...


Fast mest bra. Grönt te sägs vara bra för hjärtat och minska risken för öroninflammationer, herpes, tandröta, allergi, diabetes, virus av olika slag (bl a HIV), stroke och flera olika sorters cancer (trots idogt sökande har jag inte hittat vilka sorter). Och så bromsar det åldrandet.

Apotea säljer 60 produkter som innehåller grönt te, och eftersom det är bra för allt är det produkter för och mot allting. För avslappning, bättre minne, i hudkrämer... Jag gillar Apotea, men jag undrar hur många av preparaten som Sällskapsresan-karaktären Doktor Levander är inblandad i.

”Jag är inte rädd, jag kan flyga...”

Om grönt te verkligen är så här bra undrar jag om man överhuvudtaget behöver äta eller dricka något annat än grönt te. För inte kan det väl vara så att man tar något gammalt asiatiskt som är harmlöst och måhända en aning nyttigt för att sedan precis på gränsen för vad lagen tillåter tillskriva det alla möjliga egenskaper? Det vore ju nästan lite ohederligt.

tisdag 3 oktober 2017

P-bubbla

Har vi bobubbla eller inte? Om detta finns olika teorier, men här är en lite galen historia.

När jag flyttade till min nuvarande bostadsrätt för drygt tio år sedan såg jag att föreningen sålde bostadsrättsgarage. Märkligt namn eftersom bostadsrättslägenhet innebär lägenhet där man köper sig rätt att bo medan man faktiskt inte får bo i garagen. Men sålde gjorde de. Runt tvåhundratusen fick man punga ut för 13 kvm, och inte blir det mindre märkligt av att det finns flerbilsgarage att hyra med relativ kort kö där månadsavgiften är en hundring lägre än BRF-garagen.


Idag såg jag en ny garageannons, och nu vill de ha 440000 kr för rätten att disponera 13 kvm i en förort 1,5 mil utanför Stockholm. El finns, men inget vatten. En grå betongkub för nästan trettiofyratusen kronor per kvadratmeter! I mindre städer får man ett radhus för 440000 kr och på ren landsbygd en hel villa.

Men kanske är det dumt att jämföra garage med bostäder. Vi tar bilar istället. En ny Mercedes eller Volvo går att få för 300000 kr. Den här Mustangen kostar 400000 kr, så med den i hyrgaraget kan man tanka för fyrtio papp innan man kommer upp i bostadsrättsgaragekostnaden.


Kan någon förklara denna marknad? Jag kan det inte.

måndag 2 oktober 2017

Internetinkomster

När internet var nytt var det nästan magiskt att kunna läsa nyheter utan att betala. Reklamfritt, för tidningarna förlorade knappast prenumeranter eller lösnummerläsare på att ha en hemsida, och 14,4-modem (googla ungdomar) hade aldrig accepterat dagens blinkande julgransskyltningar.


Nu känner jag knappt någon som läser papperstidningar. Själv använder jag dem bara till fönsterputsning. Tidningarna blev därför tvungna att börja tjäna pengar på nätet, så då kom reklambanners och popupfönster på bred front. Inte bara från mediehusen, nu kunde ju varenda människa med en webbsida sälja reklamplats. Detta tvingade i sin tur fram reklamblockerare som AdBlock, uBlock och allt vad de heter.

Tidningarnas nästa steg i kriget blev då att låsa in texter, antingen vissa texter eller också införa begränsningar av hur många artiklar man får läsa inom en viss tidsperiod. Vilken lösning man än väljer gör det läsarna förbannade, särskilt om det inte framgår förrän man klickat på länken. Så då går man miste om en stor marknadsföringskanal – läsarna. Ingen vill dela texter i sociala medier eller på en blogg om länken kräver klickaren på pengar? Och vem köper Aftonbladet Plus eller DN Bas? Jag vet ingen.

Då tror jag mer på fria konkurrenter. Linda Skugge startade 2006 en betalblogg. Det verkade inte bli någon hit för henne och väldigt få har hängt på, men nya medier, poddare, bloggare och medborgarjournalister har andra och allt fler vägar att tjäna pengar.


Frivilliga medlemskap med eller utan medlemslåst material är en. Eller att helt enkelt be om pengar, via Swish, Patreon, Hatreon, Paypal eller andra kanaler. Reklam via Youtube, sponsorer eller så kallad ”redaktionell reklam”, antingen tydligt deklarerad eller av typen ”Kära vänner, ni kan inte ana hur mycket glädje jag fått av den här krämen som vem som helst kan köpa på den här länken...”.

Det sista exemplet börjar bli en aning tröttsamt, men jag får en känsla av att sökandet efter nya betalkanaler bara har börjat. I en global värld vill vi ha betalvägar som fungerar överallt och som dessutom inte sväljer tio procent eller mer redan innan pengarna kommer fram till mottagaren.

Så vad kommer imorgon och kan man investera i det?

söndag 1 oktober 2017

Ingen kan läsa elräkningar!

Mänskligheten kan skicka ut raketer i rymden, transplantera hjärtan och könsneutralisera offentliga toaletter, men ingen – INGEN – kan förstå elräkningar.


Som elkonsumenter abonnerar vi på elektricitet, på samma sätt som exempelvis ett teleabonnemang. Men jämför elräkningen med telefonräkningen. Teleoperatören redovisar en fast abonnemangsavgift, samtalskostnader och moms, som allra mest.

På elräkningen har vi årsavgift, grundavgift, effektavgift, spotpåslag, energiskatt, elcertifikatskostnad och moms. Av detta är moms det enda jag är riktigt säker på vad det är. Själv har jag två elräkningar eftersom jag hyr in mig på elnätet hos ett bolag och köper kilowattimmar hos ett annat. Det borde göra räkningarna enklare, men jag tycker nästan att det är tvärtom.

Varför är fakturorna så röriga? Jag sätter på mig foliehatten och kommer med en teori. De flesta elbolag är samhällsägda på det ena eller andra sättet och ganska hårt sammanflätade med det politiska systemet. Folk hoppar hela tiden mellan lokalpolitiken och styrelseuppdrag i det kommunala elbolaget, och vår statligt ägda kolkraftjätte Vattenfall är en annan avstjälpningsplats för odugliga politiker.


Ju tydligare elräkningen blir, desto tydligare skulle det också bli hur stor andel av räkningen som är skatt och andra statliga avgifter (eller ”skatteväxling” som vanligen är en omskrivning som betyder att pengar växlar ägare från dig till staten).

Ett annat intressant fenomen är momsen på elräkningarna. Moms är ju en omsättningsskatt som drabbar oss när vi handlar något, men i detta fall är en väsentlig del av konsumtionen olika skatter. Summerar jag den senaste räkningen från mina bägge elbolag får jag det till att 39 procent är konsumerade skatter (med reservation för att jag inte heller fattar alla poster fullt ut). Men det spelar ingen roll, i Sverige betalar vi omsättningsskatt på energiskatt. Det är lite som ränta-på-ränta-effekt fast tvärtom.

lördag 30 september 2017

Lev livet eller starta Facebookgrupp

Att ”downshifta” innebär att minska sin konsumtion för att därigenom kunna öka sin frihet och dra ner på sina måsten. Det var två amerikanska forskare som kom på det här på 70-talet och sedan kunde de hålla föredrag och skriva böcker om det i decennier. Fast nu vill jag inte måla ut dem som dåtidens Michael Mosley för jag tror verkligen att detta fungerar.


Men jag stör mig på ordet downshifting, som jag tycker bygger på att man varit fartblind tidigare. Att man så att säga kommit till insikt från att ha tänkt fel. Jag har inte downshiftat, jag har aldrig haft höga och onödiga kostnader. Okej, jag prenumererade på en filmkanal i slutet av 80-talet, räknas det?

Det svenska uttrycket frivillig enkelhet är inte stort bättre. Två ord man lägger ihop för att det ska låta coolt, men om någon väljer frivillig enkelhet betyder det att andra aktivt väljer ofrivillig enkelhet alternativt frivillig komplexitet, annars blir det just bara ord.


Jag tycker att det säger rätt mycket om samtiden att det ska hittas på ord för allting så att det kan hashtaggas på Twitter och Instagram. Men visst, om människor har behov av att etikettera sin tillvaro och hitta en Facebookgrupp som kan bekräfta att de är i fas med trenderna får de göra det. Själv har jag ett liv att leva.

fredag 29 september 2017

Ta ansvar, Stefan Persson!

För ett halvår (två kvartalsrapporter) sedan skrev jag ett inlägg där jag uppmanade H&M att skaffa en vd. Jag tror inte att Stefan Persson läser min blogg, men nu börjar väl detta bli uppenbart vart man än vänder blicken.


Igår släppte H&M en ny kvartalsrapport, och det lät ungefär som vanligt. Lagren är lite större än man hade hoppats på, vinsten och marginalerna lägre. Om vd Karl-Johan Persson inte vore son till styrelseordförande Stefan Persson och tredje generationens klädföretagare hade han rykt för länge sedan. Jag tror inte att jag får några mothugg där.

Så hur tänker Stefan? Att sonen så småningom får grepp om det här och en morgon ska vakna upp som den perfekta chefen för ett företag vars största utmaning är att möta det nya marknadsläget med näthandel som leder till butiksdöd? Ge upp, människa!


Karl-Johan är säkert en jättetrevlig kille, men det jobb han har är så långt över hans förmåga att det blir plågsamt att se. Är det pappa Stefans mål att familjeimperiet ska gå under har han nog helt rätt kille på tronen. Större jättar än så har fallit i historien. Se nu till att dra i nödbromsen och leta upp personer lämpade för arbetsuppgiften. Aktieägarna väntar på handling!

torsdag 28 september 2017

Flytta folk, inte bostäder

Jag fastnade för en Placera-artikel om bostadsbrist och överskott. Samtidigt som bostadsbristen är enorm i de största städerna finns ett överskott i många norrländska städer och på Gotland. Det går inte att få bort hela bostadsbristen i storstäderna genom att utveckla landsbygden, men eftersom exakt alla partier pratat om att göra det så länge jag kan minnas vore det väl en käck idé att åtminstone försöka?

Det fritar inte landsbygden från eget ansvar. Jag har bott där och upplevde att det fanns ett ständigt och improduktivt gnäll. Jag fattar avogheten mot makten och politikerna i Stockholm (tro mig, vi har den i huvudstaden med), men kavla då upp ärmarna och visa egna initiativ istället för att ständigt bekräfta bilden av er själva som utsugna offer som behöver hjälp med allt från att skapa friska företag till att knyta skorna!


Ja, det finns lysande undantag som Gnosjö, och lokala eldsjälar som startar än det ena, än det andra, men merparten förväntar sig att den maktelit som svikit dem ska dra upp dem ur dyn innan de drunknar.

Och det händer inte. Det är ju mycket billigare att prata om ”Levande landsbygd!” och att ”Hela Sverige ska leva!” än att agera. Redan Maud Olofsson upprepade likt en hes papegoja sitt vurmande för ”gläääsbygdn”, men vad har politikerna gjort rent praktiskt för att folk ska kunna jobba och leva på landet? Höjt bensinskatten och tagit bort alternativen. Det enda som lockar är just billiga bostäder.


Ge dem statliga verk t ex! Jag är av uppfattningen att säkert hälften av alla myndigheter kunde slås ihop eller helt läggas ner utan att någonting skulle bli ett dugg sämre, men om vi ändå ska ha dem kan de väl förläggas till Norrlands inland eller Blekinge? Nej, för där vill inte politikernas kompisar (som ska jobba på verken) bo. Någon gång spexar man till det och lägger en myndighet i typ Örebro, men oftast bara i Stockholm och Göteborg. Om inte ens staten lägger sina fabriker i ”spenaten” kan de knappast begära att näringslivet ska göra det.