söndag 17 december 2017

When I'm 64...

Så har sex riksdagspartier (alla utom SD och V) gjort upp om att lägsta pensionsåldern höjs från 61 till 64. Riktåldern höjs från 65 till 66 och högsta pensionsålder höjs från 67 till 69. Den sista ändringen stör mig lite mindre, men varför ska det ens finnas någon sådan gräns? Det verkar lite kontraproduktivt att tvinga folk att jobba samtidigt som man försöker hindra de som verkligen vill.

För gamla för att klä på sig själva, men jobba kan de!

Jag fattar att regeringen och deras stödpartier har panik över att de pengarna börjar ta slut, men tänker man lite längre (och när det gäller pensionsuppgörelser bör man nog göra det) är det inte helt vettigt. Arbetslösheten är hög som den är, och lär inte bli lägre. Är verkligen det mest effektiva vi kan göra då att låta gamlingar jobba tills de frivilligt lägger sig i kistan?

Nåväl, det här kom inte oväntat och är inget jag kan påverka även om jag skulle vilja. Jag har sagt det förut och kan upprepa. Jag tror inte att unga människor (eller ens de i min ålder) ska räkna med pension. Den som vill sluta jobba kommer att få finansiera det själv genom att lägga undan pengar eller sänka sina utgifter, troligen både och.

En av dessa bör snarast gå i pension.

Det positiva budskapet är att det går! Vi är många som visat att man inte behöver belåna sitt boende till 85 procent och i övrigt följa eller spränga riksnormen för utgifterna, köpa en bil på avbetalning och åka på två utlandsresor om året.

Det går utmärkt att skaffa sig passiva inkomster istället för alla mer eller mindre passiva utgifter. Valet är ditt, men tänk på att även om du vid 30 tänker att du vill jobba tills du blir 115 kanske du vill något helt annat när du fyllt 60, och då är det så dags att börja planera för ålderdomen.

lördag 16 december 2017

Träd funkar bäst utomhus

Jag jobbade på ett gransågverk för snart tjugo år sedan. En stor utmaning för träindustrin är att ha så korta ledtider som möjligt från skogen till brädgården. När stockarna väl är på sågverket vattnar man dem för att bevara fukten utan att gå till överdrift och utveckla röta.


Ni fattar vart jag vill komma. Träd ska sitta fast i marken med roten, annars blir det bara skit av dem. Att hugga ner dem utan att samtidigt kvista, barka samt såga eller hugga är en dålig idé. Att släpa in dem i en bostad är en ännu sämre.

Förutom att träd inte får plats inomhus är gran det mest omfångsrika barrträdet. Just det – barr! Vet ni när alla bar från julgranen är bortsopade eller dammsugna? Aldrig! Framåt april är det värsta borta (kanske är det därför man sjunger att ”julen varar än till påska”), men helt av med dem blir du inte förrän du eldar upp huset.

Vilket för oss till nästa punkt. Fråga brandkåren om de tycker att det är en bra idé att släpa in riktigt torrt och brännbart material samt koppla ihop ”vedhögen” med el. Det gör de inte.


Och då har jag inte ens kommit till pengarna. En allergivänlig och ekologisk större kungsgran kan du få hemkörd för det facila priset av 1795 kr. De billigaste granarna går på någon hundring om du släpar hem den själv. Har du ärligt talat ingen bättre användning av pengar än att dra in kompost i vardagsrummet?

fredag 15 december 2017

Inflationen lever

Det sägs att vi knappt har någon inflation. Förra gången konsumentprisindex steg med mer än en procent på ett år var 2011. Fast inte hindrar det vissa priser från att skjuta i höjden.


När momsen på frimärken togs bort i april 2016 sänktes priset för ett inrikesbrev under 50 gram från 7 kr till 6,50. Det måste väl vara första gången i historien och så kunde vi givetvis inte ha det, så efter bara ett år var vi uppe på 7 kr igen och redan vid årsskiftet höjs det igen, till 9 kr. Alltså en höjning med 28,6 procent.

Vad får vi för det då? Samtidigt med höjningen träder en ny postlag i kraft som innebär att PostNord får ta två dagar på sig att leverera breven. Som om det vore nytt, det var länge sedan man kunde räkna med leverans dagen efter att man lagt det på lådan. Uttrycket ”Som ett brev på posten” måste vara lika obegripligt för unga människor som ”Det går som tåget”. Vadå, kraftigt försenat eller inte alls?


Tåget ja... Lokaltrafiken i Stockholm höjer sina priser både nu och då. Vid årsskiftet höjer Upplands Lokaltrafik priset på sitt månadskort med 5,7 procent. Västtrafik brukar inte heller vara sena att ”justera” sina priser och förra årsskiftet höjde Skånetrafiken priset för vissa sträckor med över 100 procent.

Vad gör vi då åt detta? Gå, cykla, åk bil! Och behöver du skicka brev, räkna ut nästa års frimärksåtgång och köp det porto du behöver före årsskiftet. Frimärken utan valör gäller även efter att priset höjs. Vi kan inte hindra prishöjningarna, men vi kan åtminstone streta emot.

torsdag 14 december 2017

Vems aktieråd tar fart?

En del säger att man inte ska lyssna på börsanalytiker, bara egna analyser är värda något. Då undrar jag om de gör likadant när de träffar tandläkare eller bilmekaniker. Själv tänker jag att människor som utbildat sig och jobbat praktiskt med aktier i decennier, träffat företagsledningar och specialiserat sig på en bransch kan mer än mig som glad amatör.

Men olika analytiker får olika genomslag. Om vi börjar med storbankerna väger en analys från SEB eller Nordea alltid tyngre än Handelsbankens och Swedbanks. Bland övriga analysföretag brukar positiva analyser från Carnegie väga tungt, medan nästan ingen verkar bry sig om Remium och Pareto. Öhman, Redeye och Erik Penser däremellan (i den ordningen, tror jag).

Simon Blecher, Carnegie-guru

Media så. Fick jag välja en tidning/webbsida som ska haussa mitt största innehav skulle jag vilja att det var Börsveckan, även om SvD Börsplus verkar vara på väg ikapp. Privata Affärer och Dagens Industri verkar ingen längre läsa för att få veta vad de bör köpa. I alla fall får inte deras råd aktierna att ta fart på samma sätt.

En positivt omnämnande i en podd får hellre komma från Aktiepodden än Börspodden (det är i stort sett de poddar jag lyssnar på som kommer med regelbundna köp- och säljrekar). Ett historiskt svårslaget rekord är när Tomas Linnala berättade i Placera Stockholmsbörsen att han köpt det lilla casino/odds-mjukvarubolaget SpiffX, som då slog i taket för att Tomas Linnala berättat att han handlat.

Aktiepodden

Detta är mina högst subjektiva observationer, och hur mycket av genomslagskraften i rekommendationerna som beror på att marknaden litar blint på råden, och hur mycket som beror på att analytikerna har gjort ett gediget arbete och faktiskt har rätt i sina analyser är nästan omöjligt att avgöra. Fan, det här med aktier är svårt!

onsdag 13 december 2017

42 kr kort

När det kommer till buffert lutar jag mer åt den gamla finansministern Ann Wibbles idé om att alla bör ha en årslön på banken än senaste mesvarianter på 1-3 månader, men det här kan nog vara det värsta jag har hört.


Kort bakgrund. Jag sålde en bok på Tradera för en femtiolapp. Sedan tillkommer fraktkostnaden som redovisas separat i auktionen. Det här är inga konstigheter, det vet alla Traderaköpare. Definitivt den som köpte min bok, för det var en gammal användare som gjort tusentals affärer under femton år och har ett mycket högt betyg från tidigare säljare.

En del betalar snabbt, andra är segare. Denna köpare väntade över en vecka. Jag hann skicka en påminnelse. Sedan betalade han för varan, men inte fraktkostnaden. Nya mejl och till slut kom svaret:
Jag betalar in frakten innan julafton då nya pengar kommer.


Knappt tre veckor innan jul kommer han alltså fram till att det bara inte går att få fram portokostnaden – på 42 kronor! Jag hoppas och tror ändå att släkt och vänner skulle hjälpa till med mat, en bussbiljett eller ett par hundralappar till ett akut sjukbesök.

Med tanke på hur lång tid det tar att gneta ihop ett aktningsvärt Traderabetyg tror jag inte en sekund att han strular av lättja eller illvilja. Just nu är en extra (om än inte oförutsedd) utgift på 42 spänn inte hanterbar för denne man i fyrtioårsåldern. Hör ni ett surrande ljud nu är det nog Wibble som roterar i graven.

tisdag 12 december 2017

Rättigheter/skyldigheter

Gör din plikt, kräv din rätt”, är en gammal arbetarrörelseparoll, troligen över hundra år gammal. Föga förvånande kallas den ”unken moralism” av Feministiskt Initiativ som tycker att ”kräv din rätt” borde komma först.

Nu har ju inte detta parti mer än någon procents väljarstöd, men på den här punkten känns det som att de har minst halva befolkningen med sig. Folk kräver allt möjligt – respekt utan att respektera, lön utan arbete, bidrag utan motprestation, eller varför inte helgarderingen ”allt åt alla”?


I somras sittstrejkade ett gäng afghanska asylsökande. Ursäkta en dum fråga, men från vadå? Vi som inte har en anställning kan förvisso sätta oss och göra ingenting, men ordet strejk antyder att man uteblir från ett åtagande man åtagit sig, inte att man sitter på en plats istället för en annan.

I David Eberhards utmärkta bok I trygghetsnarkomanernas land berättar han om den somaliske invandraren Ahmed Egal som utbildar invandrare inom områden där det saknas arbetskraft. Egal säger något väldigt sant där:
Vi måste ta ansvar. I Sverige tar systemet hand om dig, det måste vi försöka gå förbi. Annars förblir vi barn hela livet.


Detta stämmer för såväl svenskar som invandrare och alla varianter däremellan. Vi är människor, inte fågelungar, och med det kommer ett ansvar. Att kräva rätt utan plikt är lika dumt som en bonde som kräver skörd utan sådd. Visst kan man ge honom ett flak säd och grönsaker, men då blir han aldrig en ansvarstagande vuxen och det år han inte får grödorna till skänks svälter han ihjäl.

måndag 11 december 2017

”Den där bilen har jag tjänat idag”

På börsen satsas riktiga pengar. Om jag har tusen aktier som en dag går upp 70 öre motsvarar det min matkostnad för en hel månad. Går de upp 3 kr har jag boendekostnaden för samma tid.

Och samma sak åt andra hållet. Istället för att äga AB Sjunkbomben hade jag kunnat åka på semester en vecka. Men tänker man så blir man ju knäpp, och jag tror inte att det leder till något produktivt. Inte heller försöker jag tänka pengar på årsbasis, bara procent. Går börsen upp tjugo procent ett år ska man misslyckas rejält för att backa, och går den ner lika mycket lär även jag förlora pengar. Det jämnar ut sig och slår man index blir det bra i slutändan.


Men ibland är det ofrånkomligt att översätta sina börsposter till pengar. Jag kommer ihåg när jag satt hyfsat tungt i Readsoft och vaknade upp till ett bud från Lexmark. Den dagen dubblades värdet på mitt innehav i aktien. Framåt lunch var jag ute och åkte bil och vid en del möten lyckades jag inte tränga undan tanken att ”den där bilen har jag tjänat idag”. Och inte bara de riktiga rosthögarna. Även om jag vet att det inte var en helt vettig tanke kändes det rätt fint.

Undrar om Warren Buffett tänker likadant: ”Idag gick det bra på börsen. Nu kan jag köpa... Rhodos.

söndag 10 december 2017

”Gratis” vinterjacka

Många satsar på att köpa billigt. Jag försöker dra det lite längre. Jag behövde en ny vinterjacka och insåg att jag hade lite poäng liggande på ett av de ställen jag fyller i marknadsundersökning, vilket tidigare gett mig gratis träningskläder.

Så jag gick in och kollade om det möjligen fanns något vettigt. Jodå, de hade en jacka som verkade leva upp till de krav jag ställde. I andra nätbutiker kostade den runt 1600 kr. Mig kostade den bara tid.


Jag fattar att tid också är pengar på något sätt, men allt jag gjort är att då och då lägga några minuter på att tycka till om någon usel reklamkampanj eller berätta hur dum i huvudet jag tycker Stefan Löfven är på en skala. Medan jag sitter och äter eller pratar i telefon.

Bara att klicka hem och få hemlevererad. Passade på att beställa ett par korta löpartights också, när jag ändå höll på. Även om barbent löpning känns ganska avlägsen just nu när man kan behöva slå bort istappar ur skägget på vägen upp i trapphuset.

lördag 9 december 2017

Lätt fånget, lätt förgånget

”Easy come, easy go”, ”Wie gewonnen, so zerronnen”... Ofta används uttrycket för att döva smärtan när man förlorat pengar på något dumt sätt, men jag tror inte att det är en slump att man håller hårdare i pengar man fått kämpa för att få ihop än om man fått dem till skänks.

Jag har tidigare berättat om min fascination för pengahantering hos pokerproffs, eftersom den skiljer sig väldigt mycket från min egen. Poker blev stort i början av 2000-talet, särskilt på nätet. Då var jag och många av mina kompisar redan i trettioårsåldern, men en del 80-talister som började spela hade aldrig haft ett riktigt jobb med en vanlig lön när de plötsligt började kunna röra sig med miljoner (till skillnad från mig som var helt talanglös).

En av dessa unga fixstjärnor gjorde väldigt bra ifrån sig vid en internationell pokerturnering, så det bar sig inte bättre än att han hamnade i en taxi från kasinot bärandes på en portfölj full med ett par hundra tusen i kontanter. Glad i hågen hoppade han ur taxin, såg den åka iväg och insåg att … portföljen var kvar i bilen, och borta för alltid.


Det kunde kanske hända den bäste, men om jag hade gått runt med en väska med pengar (redan det känns som en situation jag inte hade försatt mig i) som skulle ha finansierat hela mitt liv i flera år hade jag inte släppt handtaget om så någon försökt svetsa den ur min hand, och jag tror inte att det var en slump att det drabbade en kille som badade i pengar redan innan han fyllt tjugo. För om man hade fått slita för pengarna och inte drar in dem på att spela spel i några dagar lär man sig pengars värde.

Politiker är en annan grupp som kan göra det mest häpnadsväckande med stora summor pengar. Här är några exempel som Slöseriombudsmannen uppmärksammat den senaste veckan:
  • Jönköpings kommun köpte in modulhus för över en miljon. Sedan har de blivit stående och blivit så fuktskadade att de nu får rivas utan att någonsin ha använts.
  • Göteborgs stad har köpt en mjölkgård med hundra kor för att ”det är angeläget att visa skolelever hur mjölkproduktion går till”. Tanken föresvävade dem aldrig att det skulle gå att göra utan att köpa en egen bondgård. Hittills har verksamheten kostat skattebetalarna 17 miljoner.
  • Statens konstråd vill lägga några miljoner på att livstidsanställa en person som ska gå runt på en tågstation och göra ”lite vad den vill”.

Modern konst...

Jag kan ha fel, men hade det varit beslutsfattarnas egna pengar tror jag inte att de hade spritts för vinden på detta sätt. Ibland finns det helt enkelt ett egenvärde i att pengar inte rinner in för lätt på kontot.

fredag 8 december 2017

Vem vill inte vara fri?

Sedan en tid tillbaka har nya bolån amorteringskrav. Dessa har dessutom precis skärpts och de nya reglerna gäller från mars 2018.

I samtliga diskussioner på ämnet, oavsett om debattörerna är politiker, låntagare, ekonomer, idioter eller en kombination av allihop talas det alltid om hur mycket man måste betala och från vilken nivå man tillåts sänka amorteringen. Det är kanske ofrånkomligt just vid regeländringar, men jag förvånas över att ingen låntagare själv verkar lida av att vara satt i skuld.


Jag fattar att det är få förunnat att köpa sitt storstadsboende utan bolån, men jag känner knappt någon som ens har som plan att bli av med sitt lån. Till skillnad från många andra i Europa och övriga världen tar svenskar sitt första bolån i avsikt att ha kvar det mer eller mindre hela livet. Troligare mer än mindre eftersom de i takt med högre inkomster vill ha ett dyrare boende och därmed ett högre bolån. Boendet anpassas till det lån man får ta, inte till hur snabbt man kan betala av det.

Nu ropas det att räntorna ska upp, bopriserna ska ner, bankaktierna ska krascha och statsfinanserna implodera. Det enda man vet säkert är att ju mer skulder man har desto mer beroende blir man av regler och krav hos banker och myndigheter. Det är nog tur att jag inte har lånat till min bostad. Jag skulle inte kunna sova innan jag hade betalat av lånet det och fått tillbaka min frihet.

torsdag 7 december 2017

Vad gör en blogg bra?

Bloggkollegan Frihetsmaskinen har hyllat diverse ekonomibloggar, däribland min. Själv är jag alldeles för konflikträdd för att göra något liknande, men jag tänkte berätta vad jag uppskattar i en blogg.

Kommentarsfält

Kanske verkar konstigt att först nämna kommentarerna och inte inlägget, men för mig är det interaktiviteten med läsarna som gör bloggen. Utan kommentarsfält (eller ett kommentarsfält där bloggaren inte själv är aktiv) är det inte en blogg utan en artikelsamling eller anslagstavla.

Allsidighet

En ekonomiblogg behöver inte handla om något annat än ekonomi, men jag uppskattar bloggar med viss ämnesspridning, oavsett profil. Det kan vara recept och spartips på den typiska börsbloggen eller investeringstips på minimalistbloggen, bara det är variation.

Och så vill jag veta lite om personen bakom bloggen. Det behöver inte innefatta namn eller bostadsort, men åtminstone åsikter och känslor. Finansbloggen kan fortfarande fokusera på ekonomi, kostbloggen på mat, trädgårdsbloggen på odling osv, men släng in personliga element. Ett sätt är att använda humor och självdistans, men det finns andra.


Frekvens

Går jag in på en webbsida och upptäcker att inget hänt där sedan förra besöket tvekar jag att gå in där igen. Händer det fler gånger gör jag nog inte det. Därmed inte sagt att man måste spruta ur sig inlägg flera gånger om dagen, men regelbundet. Och viktigast av allt är såklart:

Innehåll

Tala är silver, tiga är guld. Kvalitet före kvantitet. Har du för närvarande inget att säga – gör inte det. Annars blir det bara fel.


Text & format

Jag älskar att läsa böcker på femhundra sidor, men var sak har sin plats. Ett blogginlägg bör gå att läsa på ett par minuter. Är det för långt delas det med fördel upp på flera inlägg. Passar innehållet inte för en uppdelning – då kanske bloggen är fel plats för just denna text. Skitsurt när det händer, för det gör det.

Jag har ett stort intresse för språk. Man måste inte vara professionell skribent för att blogga och det är okej att skriva fel här och där, men för mig är det plus i kanten om man formulerar sig bra. Motsvarande minus (ibland så stort att det räcker för att jag ska rata bloggen) om man slarvar eller särskriver. Jag vet inte hur typisk jag är i det avseendet, men korrekturläs texten en gång eller två. Om inte ens skribenten orkar läsa igenom sin text är det mycket begärt att andra ska göra det.

Jag är fullt medveten om att jag inte alltid lever som jag lär och har själv brutit mot flera av ”kraven”, men jag försöker låta bli. Andra bloggare kanske har helt andra åsikter om vad som är viktigt och då är det såklart dit man ska sträva. Den dag man försöker skriva för att passa så många läsare som möjligt kommer man inte att passa någon.

onsdag 6 december 2017

Nu tändas tusen kontokort

Julhandeln innebär en merförsäljning på 16,5 miljarder för svensk handel. Räknar man in näthandel från utländska sajter blir det ännu mer och det ökar mer eller mindre varje år. Något som också ökar den här tiden på året är den finansiella stressen, särskilt hos barnfamiljer. 38 procent av föräldrar med minderåriga barn spenderar mer pengar på julklappar än de hade tänkt.


Med andra ord, svenskar handlar mer och mer julklappar, inte för att de har råd med det eller ens vill, utan för att man rycks med i hysterin eller känner sig tvungen för att ungarnas kompisar får dyrare klappar eller för att kunna skryta på Facebook på bekostnad av sin egen ekonomi.

Ändå är jag rätt säker på att i valet mellan många dyra julklappar eller ordnad familjeekonomi skulle ingen unge välja julklapparna, och är man tillräckligt stor för att uppskatta presenter är man tillräckligt stor för att förstå en pedagogisk förklaring om att mamma och pappa (eller en av dem) inte har råd.


Kan det vara så att vissa föräldrar hellre öser julklappar över sina egna och andras barn än att riskera sin lyckade fasad? Jag är inte religiös, men ibland kan jag längta tillbaka till en tid då julen firades till minne av Kristi födelse.

tisdag 5 december 2017

A1M Pharma

För ett drygt år sedan skrev jag om min investering i företaget med det slagkraftiga namnet (märks ironin?) A1M Pharma. De har inte precis rosat marknaden sedan dess och alltför många faktorer påminner mig om varför jag ytterst sällan handlar med biotech.


Vad tusan gör de?

Olika företagsidéer är olika svåra att förstå, men för mig som bara läst biologi och kemi på högstadienivå är företag som A1M bland de minst begripliga.
A1M Pharma bedriver utveckling och kommersialisering av i först hand behandling och diagnostik av havandeskapsförgiftning baserad på proteinet A1M, alfa-1-mikroglobulin samt fetalt hemoglobin som diagnostisk markör.

Jahaja... Kommersialisering vet jag vad det betyder. Fetalt hemoglobin – något med blod va?

Börs eller bingo

Hur stor andel av förhoppningsbolagen i biotechbranschen kommer med tiden att tjäna stora pengar? Ingen aning, men de flesta kommer inte göra det, och snudd på alla kommer dessförinnan att köra nyemission på nyemission på nyemission.

Snudd på omöjliga att räkna på

Läsk säljs i butiker, restauranger och automater. Priserna är översiktliga, marginalerna likaså. Bioteknikföretag säljer ofta något som ingen annan sålt, så vad kommer det att kosta att producera, vad går att ta ut från kund och hur ser marknaden ut om tio år?

Det är inte bara jag som är okunnig om detta. För ett par veckor sedan fastslog Nordea att A1M-aktien är värd 11-28 kr. De skulle lika gärna ha kunnat säga: Den här aktien är troligen värd pengar.

Jag får hoppas att företagets grundare, popstjärnan Bo Åkerström, vet vad han pratar om. Och det verkar ju så:

måndag 4 december 2017

Lokalvalutor – grannsamverkan eller skatteflykt?

Här och där i Sverige dyker det upp lokala valutor. Vi har exempelvis euronäsen i Höganäs, dalern i Dalarna och djingen i Lund. Grundidén är ofta att uppmuntra folk att handla lokalt och att främja byteshandel mellan privatpersoner.

Framförallt det sistnämnda tror jag kan vara viktigt. Jag har tidigare berättat att jag hjälpt en granntant med snöskottning och datajox och fått svamp och hemodlade grönsaker i utbyte. Det där är ju väntjänster som vi skulle göra även utan att få något tillbaka, men att be om hjälp från någon man knappt känner är känsligt.


Att erbjuda pengar är inte heller lätt såvida det inte är marknadsmässig betalning, men vore det så kunde man ju lika gärna ringa valfritt företag. En lokal valuta gör det möjligt att betala och visa uppskattning lite mer symboliskt.

Dalern är det tydligaste exemplet på detta, där värdet ska stå i direkt relation till arbete, 10 daler = 1 arbetstimme. Man kan köpa och sälja varor och tjänster på en lokal hemsida och på så vis sälja sin gamla barncykel till en granne och använda ersättningen till att betala en annan granne för att måla ett staket.

Ett problem är såklart att Skatteverket vill få sin beskärda del varje gång en svensk hjälper en annan. De kan inte ta procent på djing, Vellingedollar eller ens på svamp. Man får efter bästa förmåga översätta dessa valutor till beskattningsbara kronor, vilket inte är lätt. Djingen har en valutareserv i honung! Dessutom gissar jag att människor som betalar varandra med en lokal valuta inte har för avsikt att betala arbetsgivaravgifter och inkomstskatt, vare sig i honung eller kronor.


Det är ett problem att folk undanhåller kapital från samhället, oavsett om de är Höganäsbönder eller sossepampar. Men det är också ett problem att hemtjänsten levererar allt mindre, att det inte finns äldreboendeplatser för alla som vill ha och att klanen ersatts av familjen och i många fall av en tv-apparat. Det finns fler värden i livet än att betala skatt.

söndag 3 december 2017

Systembolaget kan lära oss planera

Systembolaget får skit med jämna mellanrum. Inte för att de är dåliga utan för att det påstås vara så mycket bättre om man får köpa vin på Ica. Fast det har ju inte blivit så himla bra med apoteksprodukter i matbutikerna... För att inte tala om postombuden. Igår stod jag i kö för att hämta ut ett paket och killen före mig skulle posta ett brev. Det tog ungefär fem minuter eftersom butiksbiträdena fortfarande efter nio år inte ens har portotabellerna i huvudet.


Men Systemet är visst en helt annan sak. GP:s Aleksandra Boscanin skrev nyligen: ”Att en vuxen människa inte kan gå och köpa en flaska vin efter klockan 15 på en lördag skapar en del absurda situationer.” Man kan ju vända på det också och säga att det är absurt att en vuxen människa prompt måste handla en kvart innan han/hon blir törstig eller ska ha en middagsbjudning.

Jag vet inte om alkoholismen eller alkoholskadorna skulle öka med tillgängligheten, men vad är det som vore så fantastiskt med att kunna handla sprit på söndagarna, eller senare på kvällarna? Systemet har mycket mer öppettid än bibliotek och vårdcentraler, där spontanbesöken borde vara betydligt fler och mer angelägna. Vill du ha sprit hemma – köp ett lager!


Ifall statens monopol inte lär oss att dricka med måtta borde det i alla fall lära oss framförhållning. Eller är vi som folk så pass handlingsförlamade och oförmögna till planering att vi måste kunna köpa öl, vin och sprit dygnet runt?

lördag 2 december 2017

Tänk om vartannat jobb försvinner

Jag såg en intressant artikel om arbetsmarknad som i huvudsak går ut på att hälften av jobben kan försvinna inom tjugo år.

Vad händer då? Kommer vi att dela solidariskt på de arbetstillfällen som blir kvar? Troligen inte, men även om så skulle bli fallet säger det sig självt att om tillgången på arbetskraft dubbleras kommer efterfrågan halveras och inget fackförbund i världen kan förhindra att det påverkar priset, särskilt inte på en global arbetsmarknad.

"Men min lön blir väl oförändrad?!"

Forskaren i artikeln är noga med att betona att det kommer lösningar, men han är inte lika duktig på att presentera några. Det som brukar nämnas är medborgarlön, att ge en grundlön till alla som inte lyckas hitta egen försörjning. Men varifrån ska dessa pengar komma? Det är inte så att staten på något mirakulöst sätt får mer pengar för att företagen automatiseras. Snarare tvärtom eftersom arbetskraft är det som beskattas allra hårdast.

Byter staten taktik och börjar beskatta vinster ännu hårdare än idag kommer företagen flytta verksamheten till länder med lägre skatter och grundtrygghet ända tills Sverige kommer ner på eller under snittet både ifråga om löner och välfärd.

Jag saknar verkligen George Carlin!

Min lösning: Se till att vara så lite beroende det går av arbetsinkomst. Detta görs bäst genom att minimera sina utgifter och öka sin förmögenhet genom att investera det ökande gapet mellan inkomst och utgift så klokt det går (och ja, dessa strävanden har ett samband). Den som är mest oberoende den dag robotar och maskiner tar över våra jobb vinner.

fredag 1 december 2017

Ännu en dödtext

Ett tips i kommentarsfältet var att jag skulle grotta ner mig i döden igen. Det var efter det där med pengar i böcker. Ingen av oss vet ju när vi ska dö. Det kan ske om en sekund eller om hundra år, men att det händer vet vi.

Om du dör i morgon, är det något praktiskt som skulle behöva ordnas? Något som dina anhöriga skulle behöva veta? Har du skrivit testamente? Kanske onödigt om det bara är en tavla du tänkt inte ska hamna hos den rättmätige arvingen, men skriv då för tusan upp det.


Har du pengar på något konstigt ställe? Bankkonton lär väl komma fram, men spelkonton hos utländska bettingbolag skulle jag inte vara så säker på ifall ingen gör dem uppmärksamma på att ägaren avlidit. Några obskyra kryptovalutor kanske?

Ta ett vanligt vitt A4-papper där du skriver upp sådant du vill ska komma fram. Lägg det i ett kuvert, skriv något lagom effektfullt på det av typen ”Öppnas i händelse av min död” (när man dör får man vara lite dramatisk), se till att någon anhörig känner till det och att det kommer att hittas.


Tänk på att det kan blir lite kaos när du har vikt in kepsen och att du inte vet i vilket sammanhang det händer. Det kan ju tänkas att ni är fler som kolar vippen unisont, en bilolycka eller så. Döden har en förmåga att komma oväntat i alla lägen. Även om anhöriga borde vara beredda sitter de där som fågelholkar. Åtminstone har jag gjort det.

Var därför övertydlig. Skriv en lista på dina banker och bankkonton, bank-id, pin-koder, lösenord ... Och allt som inte har med pengar att göra. Det finns ”digitala begravningsentreprenörer” som hjälper till att stänga ner dina konton i sociala medier och kanske publicera en sista hälsning, men det där kan ju släkten göra gratis.

Och till Nils, du som alltid velat bli omnämnd i mitt testamente, vill jag säga: Tjena Nisse!

Vi vet som sagt var inte när livet ska ta slut. Enklast är att planera för att det ska ske i morgon, så kan vi gå all-in på livet sedan. För som författaren P.O. Enquist sagt: En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva.

torsdag 30 november 2017

Open Office

Microsoft Office verkar kosta 649 kr/år eller mer, men många datoranvändare (”Ja, vänner till mig förresten...”) kostar inte på sig att köpa utan använder någon hembränd skitversion som inte går att uppdatera och är full av buggar. Det slutar ofta (har jag hört) med att man får en fil från en vän eller kollega med en nyare utgåva, som när den öppnas på den egna datorn ser helt galen ut i formateringen eller där Excelformlerna inte fungerar.

Jag skulle vilja slå ett slag för OpenOffice som är en gratiskonkurrent med öppen källkod. Jag har främst erfarenhet av OpenOffice Writer och Calc, som motsvarar Word och Excel, men här finns även Powerpoint-kopian Impress och lite annat smått och gott.


Det är en aning enerverande att programmen föreslår att man ska spara filer i formaten .odt (Open Document Text) och .ods (Open Document Spreadsheet), men det kan jag leva med. Det ser lite annorlunda ut och det tar några timmars användning innan man har hittat alla funktioner, men väl där saknar man inte Office ett dugg.

Nu kan man invända att Microsoft skapade och utvecklade originalen som andra åker snålskjuts på, men jag tror nog att Bill Gates har tjänat nog med pengar på mig genom åren. Till eventuella Microsoft-aktieägare i flödet kan jag bara säga:

onsdag 29 november 2017

Lägg ner Arbetsförmedlingen

För några år sedan försökte jag och en manuskollega få igenom en tv-serie som utspelade sig på en arbetsförmedling. Där fanns t ex karaktären Nummer-Nisse som hade som arbetsuppgift att överlämna nummerlappar till de arbetssökande. För skruvat, tyckte tv-cheferna. Jag önskar att de hade rätt, men detta var hämtat från verkligheten och bekräftat av den arbetsförmedlare vi intervjuade under researcharbetet.


När jag skulle ut på arbetsmarknaden på 90-talet kunde man med fördel vända sig till Arbetsförmedlingen som på den tiden ägnade sig åt att förmedla arbeten. Namnet antyder ju att det skulle vara så fortfarande - glöm det. 2014 förmedlade AF 10,3 jobb per förmedlare och år. Alltså mindre än ett förmedlat jobb per månad. Och då räknar man inte in Nummer-Nisse...

Denna lekstuga är givetvis inte gratis. 2015 hade organisationen en budget på 74 miljarder. Nu misstänker jag att det inte skulle rädda 74 miljarder till statskassan att lägga ner AF. Många kostnader skulle inte försvinna för det. Och kortsiktigt skulle det innebära en ökad arbetslöshet med 14000 personer eftersom det är så många människor som uppbär lön från denna institution.

Det fanns en tid, före internet, då Arbetsförmedlingen behövdes, inte bara som kontrollinstans. Papperstidningen Platsjournalen innehöll alla lediga jobb. Men vilken arbetsgivare går idag dit för att rekrytera personal? De kommunala måste antagligen, liksom alla som vill få hela eller delar av lönen skattefinansierad. Någon annan? Knappast.


Förutom att man som arbetsgivare (been there, done that) känner att de mest vill försöka lura på en de arbetssökande ingen annan vill ha är det fler än jag som dragit slutsatsen att det inte är de vassaste pommes fritesen i kanoten som jobbar på Arbetsförmedlingen. Behåll Platsbanken eller lägg ut den på privata aktörer. Oavsett vilket krävs det inte 14000 personer för att driva den, snarare 14.

NN (möjligen en signatur) tipsade mig i kommentarsfältet om Roland Paulsens bok Vi bara lyder som främst handlar om Arbetsförmedlingens många omorganisationer. Nu har jag läst den, vilket alla som har det minsta hopp om Arbetsförmedlingen borde göra för att få sina fördomar omkullkastade. Själv hade jag inga illusioner.

tisdag 28 november 2017

Gymma gratis

Jag är ingen gymkille. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Min huvudsakliga träning består av löpning, och för mig är löpning en utomhusverksamhet. Men ibland får jag för mig att jag behöver muskler, och snart är vi inne i en tid på året när det kan vara -10 grader och snöstorm ute och då är det bra att inomhusalternativet finns.


Jag skulle kunna tänka mig att hyra in mig på ett gym om det gick att göra någon månad när vädret är som kallast, men alla gym verkar ha minst sex månaders abonnemang, och det har jag ingen lust med.

Då återstår hemmaalternativet. Få har lust, plats eller råd att ha ett fullt utrustat hemmagym, men vi som inte tänkt bli bodybuilders behöver ju inte heller det. Den egna kroppen funkar som träningsredskap och vikt. Som löpare gör jag gärna tåhävningar och plankan. Andra enkla övningar är armhävningar och situps.

Vill man ha verktyg och hjälpmedel är även det gratis eller nära på. Troligen har vi alla saker som går att använda, stolar och andra möbler, byggmateriel... Eller bygg en egen hantel.


Jag har en motionscykel som jag fått gratis. Troligen finns det ingen i västvärlden som inte känner någon som har en motionscykel hemma i källaren som bara samlar damm och som de helst vill bli av med.

Detsamma gäller andra motionsredskap, exempelvis alla grejer som gick att köpa på tv-shop med främsta säljargument att de gick att skjuta in under sängen. Och där blev de kvar. Jag skulle faktiskt vilja slå ett slag för ab-slidern.


Man känner sig inte jättetuff när man rullar runt på golvet med denna, men den funkar faktiskt! Och ja, självklart var även den gratis. Fattas bara annat!

måndag 27 november 2017

Lyxigt kontor, lyxig investering?

Det finns många argument för eller emot en aktie. I aktieforumtrådar ser man både bra och dåliga. Det här läste jag häromdagen och det kan vara det sämsta argumentet mot en aktie jag någonsin läst:
Nått känns riktigt oseriöst med detta bolag, dom sitter i halvdassiga lokaler som inte är speciellt påkostade med varken tavlor, mattor eller skrivbord från företagsgrossister.

Sedan föreslog skribenten att den berörda aktien ska sjunka med 60-70 procent på två veckor och ”inredningsargumentet” är allt som förs till protokollet av denna figur vars vanligaste fras annars är: ”Läs på för fan!

Men stämmer det att vi blir skeptiska mot en sliten fasad och imponerade av en flashig? Troligen finns det lägen där det funkar för annars skulle företag inte lägga pengar på att putsa den. Minns Trustor! Företaget som med en mycket välputsad yta och en engelsk lord som målvakt blåste hela världen. Uttrycket ”tomma tunnor skramlar mest” är inte heller taget ur luften, det går att fejka framgång.

Någon som snarare gjort tvärtom är Warren Buffett. Så här ser hans kontor ut:


Inga större fel, men alla bord och stolar är av olika typ, som att han hittat rubbet på loppis. Skrivbordet lär ska vara från 50-talet och jag gissar att det stått på hans kontor ända sedan dess – if it ain't broken, don't fix it!

Notera avsaknaden av teknik. Inga datorer, högtalare eller någonting. Inte ens en skrivbordslampa! Mest high tech är telefonen, men den ser inte heller särskilt påkostad ut. Ingen tv? Kanske en 75 tums widescreen på andra sidan kameran? Nej, men väl en tjock-tv på 28” med tilhörande dvd-spelare.


Ligger det inte en trådlös fjärrkontroll där på bordet? De skyr inga medel, överklassen...

Betyder detta scoop att Berkshire Hathaway-aktien ska ner 70 procent? Troligen inte. Detsamma gäller antagligen Ikea där Ingvar Kamprad sägs uppmana personalen att skriva på baksidan av pappren innan de slängs.

Vi tar ett annat exempel. Ett enmansföretag som första bokslutsåret (1997) hade en omsättning på 1,5 miljoner, men som hade 334000 kr i externa kostnader och tog ut 1,16 miljoner i lön. Nästan hela vinsten alltså, vilket gjorde att det gick åt skogen året därpå när inkomsterna dök medan utgifterna låg kvar. Företagets enda anställda satt inte i ”halvdassiga lokaler” med kala väggar, men jag hade ändå inte velat köpa aktier och skulle definitivt inte kalla företaget seriöst. Namnet?

Mona Sahlin AB

söndag 26 november 2017

Pengar som måttstock

Pengar är inte bara en handelsvara. Pengar är också ett mått på framgång och sätter ett värde på varor och tjänster. Blir du erbjuden tusen kronor för att jobba en halvtimme kommer det ta emot att därefter jobba två timmar för en tusenlapp trots att det fortfarande (lite beroende på vad du ska göra såklart) är en bra ersättning.


Få du dessutom höra att en konkurrent eller kollega får dubbelt så mycket tar det emot ännu mer. Förr i världen kunde man locka folk med en flashig titel. Titlar har det gått inflation i, men pengar funkar alltid. Får jag mer betalt än andra är det ett tecken på att mitt arbete värderas högre, och vice versa.

Micael Dahlén, ekonomiprofessorn som ser ut som en cocker spaniel i nyllet, berättade om ett experiment där man först bad människor hjälpa till att bära en soffa. Inga problem, de flesta hjälpte en medmänniska utan att be om ersättning. Sedan erbjöd man tio kronor till den som gjorde det, och genast minskade hjälpsamheten. Att hjälpa en främling för sakens skull var inga problem, men att sälja sin arbetstid för en tia var inte lika kul.


Jag jobbar, och har jobbat, i branscher där man förväntas göra ”spekjobb” utan att få betalt, i förhoppningen att tjäna pengar på sikt. Jag har t ex provskrivit för tv-program och sedan ratats när redaktionen satts ihop. Svårt att helt komma ifrån när det gäller manusjobb, men när jag hör att folk tvingas ”provjobba” gratis flera dagar i restaurangbranschen undrar jag lite vart världen är på väg, för jag var bergis på att slaveriet var avskaffat.

Jag gillar idén med provanställningslön så att man har chansen att förhandla när man visat framfötterna, men när det gäller ren välgörenhet vill jag välja mottagare själv. Kanske har jag gått miste om chanser genom att ställa krav (som att kräva pengar för att jobba), men i det långa loppet tror jag på att hålla uppe värdet på sin integritet. Jag kan hjälpa till att bära en soffa, men jag skriver inte en krönika utan arvode för att hjälpa någon annan att sälja sin tidning.

lördag 25 november 2017

Hellre obetalda fakturor än dåliga kundrelationer?

Såg en artikel med en underlig slutsats. ”Ett av fyra svenska företag får betalt för sent. Och oron att förlora en bra kundrelation leder till onödiga kreditförluster.

Man menar alltså att företagare inte vågar tjata in betalningen för sina varor/tjänster av rädsla för ”att förlora en bra kundrelation”. Hur bra är en kundrelation där kunden inte betalar sina skulder? Jag kan inte komma på någon bättre anledning att sluta jobba åt en kund än att man inte får betalt.


Nu verkar ju länken här uppe nästan vara en reklamtext så jag vet inte hur allvarligt man ska ta på det, men finns det företagare som tänker så här?

Så här agerar jag när en kund inte betalat min faktura på sista betalningsdag. Dagen därpå (oavsett om det är lördag eller julafton) skickar jag ett sakligt mejl där jag ber kunden kolla vad som hänt.

Om det inte hjälper skärper jag tonen. Det brukar räcka för att få betalt, men i det här läget får det finnas en väldigt bra förklaring för att jag ska ta risken att jobba med kunden igen.

Får jag fortfarande inte betalt är samarbetet över (för detta är inte vad jag kallar ”en bra kundrelation”), men jag vill ju ha betalt för det jobb jag redan gjort, oavsett om fakturan är på ett femsiffrigt belopp eller 200 kr. Finns det något steg högre upp i organisationen tar jag det nu. Höga chefer vill ogärna ha sådan här skit på sitt bord.


Längre än så har jag aldrig behövt gå, men nästa steg vore att kontakta cheferna i ett mer privat forum. brev hem, mejl till privat mejladress eller meddelande på sociala medier. För personligt? Om jag inte får betalt för jobb jag gjort är det väldigt personligt.

Sedan återstår kronofogden, och om inte det hjälper skulle jag inte se annan råd än att skicka Thorsten Flinck:


Men som sagt, så långt har det aldrig gått. Efter sjutton års företagande har jag inte en krona i kundförluster. Omöjligt att veta hur mycket det handlar om tur, men jag tror på att tydligt visa en kund med ont om pengar att min faktura bör prioriteras, för annars blir jag en jobbig jävel. Hur en av fyra företagare kan resonera annorlunda övergår mitt förstånd.

fredag 24 november 2017

"Smärtsam H&M-resa” - när börjar den?

Enligt Handelsbanken har H&M en ”smärtsam resa” mot digitalisering framför sig. Hur länge har vi hört liknande omdömen? Minst ett par år.


Som (inte så lite besviken) aktieägare undrar jag om inte den där resan mot digitalisering börjar snart. De har en hemsida där man kan beställa varor och få dem hemlevererade. Vad är det konkurrenterna erbjuder utöver detta? Måste H&M lägga ner sina butiker så att de bara finns i den digitala världen, är det vad som menas med ”resan mot digitalisering”?

Det här skulle jag vilja ha utrett av dem som pratar om att H&M måste satsa på e-handel. Exakt hur? Och med detta sagt har inte företagets representanter själva rosat marknaden med information om hur det går på resan. I en tid när vi kan få reda på vad kändisar, B-kändisar och alla möjliga tycker och tänker i alla lägen har H&M istället gått bakåt och blivit mer hemlighetsfulla.


Kort sagt, när Karl-Johan Persson får sparken som H&M-vd bör han nog inte satsa på en framtid som presstalesman.

torsdag 23 november 2017

Det självklaraste sambandet i världen

Tvittraren JakobInvest uppmärksammade mig på en lite märklig ekonomiartikel i gårdagens SvD.

Märkligheten ligger i att mänskligheten närmast tycks programmerad att göra fel. I feta bokstäver förkunnas att var fjärde svensk inte skulle klara en oförutsedd utgift på 15000 kr och att många inte ens skulle fixa 5000 kr.

Vidare fastslås att människor utan ett vettigt sparande är mer benägna att må dåligt, känna stress och till och med ångest. Enligt min alldeles egna bedömning har 87 procent av dem som påstår sig känna ångest eller panik aldrig upplevt dessa tillstånd och har således inte en jävla aning om vad de pratar om, men att de mår illa kan jag gott tänka mig.

"Inte kan jag måla, och så har jag en dålig hårdag också!"

Betyder detta att var fjärde svensk är långtidssjukskriven multihandikappad fattigpensionär med personlig konkurs och klumpfot? Nej, det betyder att väldigt många människor intalar sig själva att de inte kan spara ihop en buffert, eller väljer att inte försöka.

För ärligt talat finns det inte många människor som inte skulle kunna sänka sina utgifter med några hundralappar varje månad och istället sätta dessa pengar i ett sparkonto. Alla som för en dag vill vara kung i baren i fyra sekunder och träffa/vara hotta brudar som inte vågar dansa nyktra på efterfest i sommartid (har jag missat någon Ugglalåt nu?) skulle jag rekommendera att i samband med morgondagens löneutbetalning plocka bort en tusing och se om du svälter ihjäl innan nästa lön kommer.

Om du gör det – se det positivt, du slipper åtminstone må dåligt!

Finansminister Wibble måtte snurra i sin grav