tisdag 15 oktober 2019

Har vi färre saker?

Läste att amerikanska hushåll i snitt har trehundratusen prylar. Jag vet inte om det stämmer eller hur det ser ut i Sverige, men man kan lätt konstatera att det är en himla massa.


Nu funderar jag så här. Under min livstid har den tekniska utvecklingen förändrat våra liv. Vi har fått datorer, mobiltelefoner och internet. Allt detta sammantaget borde väl leda till färre ägodelar? Ta musik som exempel. Där har vi gått från vinylskivor och kassettband till CD, till USB-minnen och vidare till streamingtjänster. Färre prylar, väl?

Men hur anpassade är vi? En del har köpt tillbaka sina skivspelare och börjat lyssna på LP-skivor igen. Själv har jag kvar mina cd-skivor och jag lyssnar ändå aldrig på musik. Jag har en kompis som bränner både filmer och musik på skiva istället för att lägga dem på hårddiskar eller streama.

Var är USB-porten?

Bil behöver man inte heller längre. Uber pressar taxipriset, bilpoolerna blir fler och elcyklar sänker behovet ytterligare. Men nog har vi bil trots att många inte ens har plats med bilen i garaget, där är det ju fullt med prylar vi inte längre använder. Kan det vara så att den tekniska utvecklingen är överflödig när inte evolutionen hänger med och utvecklar människan i samma takt?

måndag 14 oktober 2019

Fossilfri välfärd?

Nu ska Sverige enligt Stefan Löfven bli världens första fossilfria välfärdsland. Tidigare skulle vi få Europas lägsta arbetslöshet och ingen har väl glömt ”vård i världsklass”?

Hur man ska lyckas sägs det som vanligt ingenting om. Vi avvecklar kärnkraften, vill för allt i världen inte utveckla vattenkraften mer och lever i ett land som är solfattigt den del av året när elen behövs som bäst... Och vindkraften är det väl inte längre någon som tror på. Så hur?! Genom att dra ner produktionstakten i industrin och på sikt lägga ner det svenska näringslivet? Hej börskrasch...


Jag tror inte Löfven fattar hur galna de här utspelen låter. Lite som om jag gick ut och sa att jag tänker bli världens bästa höjdhoppare med motiveringen att jag hoppade runt en meter på mellanstadiet och blivit mycket längre sedan dess.

Hur vore det om Löfven klev ner på jorden och tog tag i realistiska och högst reella problem istället för att bekymra sig om Antarktis medeltemperatur om hundra år? Vi lever i ett land med allt fler no-go-zoner, ett land där den grova brottsligheten ökar lavinartat (för nej, det är inte anmälningsbenägenheten som gör att folk hamnar på sjukhus med krossat käkben), ett land där några av våra största sjukhus ställer in operationer för att det saknas medicinsk utrustning för att utföra dem.


Jag kan fortsätta en kvart med att rabbla sånt som blivit sämre, men de som fattar vet och de som fortfarande inte gör det kommer inte låta sig övertygas av några faktauppgifter eller diagram förrän de själva tvingas föda i sin bil och får hålla tummarna för att ingen stjäl eller eldar upp bilen förrän det är klart.

Hela Sverige är på en klassresa från I- till U-land i ett tempo som verkligen är världsklass. Där har vi ett rekordförsök som heter duga. Och så har vi troligen världens mest floskelrika regering, vad det nu är värt. Inte mycket.

söndag 13 oktober 2019

Joker – bara sluta!

Jag skulle inte säga att jag undviker kultur, men jag lyssnar inte på musik, följer inga tv-serier och söker aldrig aktivt efter kultur i någon form förutom böcker. Men inte heller där är jag med i snacket om det senaste och mest aktuella. När det kommer till skönlitteratur kan jag lika gärna läsa en gammal bok som en ny.


Nu har det dock varit omöjligt att undvika filmen Joker. Den recenseras och folk pratar om den precis hela tiden och överallt. Ingenting om denna film intresserar mig och jag kommer garanterat aldrig se den, så jag gör som jag brukar – slår dövörat till och undviker så mycket som möjligt. Samma förhållningssätt som jag har till Melodifestivalen, Game of Thrones och allt annat jag skiter i.

Men hatten av för PR-avdelningen! Det verkar inte gå att komma undan Jokerhelvetet med mindre än att man flyttar till en stuga i skogen och barrikaderar dörren. Filmen kostade 55 miljoner dollar att producera, vilket tydligen är otroligt billigt. Det verkar som att de 50-150 miljoner man ”sparat” har gått oavkortat till att marknadsföringen.


Och det behöver inte sluta där. Redan under premiärhelgen drog filmen in 234 miljoner dollar, så vill de kan de sätta upp en reklamaffisch på varenda offentlig plats i västvärlden och se till att filmen är ”förstasidesstoff” i många månader framöver. Det är nästan så att jag längtar till att det blir val någonstans så att det kan pratas om det istället. Eller VM i sportboll eller hockeybockey, apropå fenomen som inte intresserar mig.

lördag 12 oktober 2019

Vem beställer mat till dörren?

Jag är sist på många bollar och att köpa mat på nätet förstod jag redan när möjligheten kom att här är det inte jag som är målgrupp. Jag handlar mat max en gång i veckan och är in och ut ur butiken på en kvart. Kopplar jag ihop det med något annat ärende blir tidsåtgången inte mycket mer än så och då undrar jag om jag ens skulle tjäna tid på att få maten hemlevererad.


Så hur ser målgruppen ut då? För jag ser ju de där bilarna överallt, så nog tusan finns det kunder, men ingen jag känner beställer mat på nätet förutom någon enstaka som köper färdiga kassar med recept.

”Urbana barnfamiljer”, säger HUI Research. Jag känner sådana, om man med uttrycket menar människor med barn bosatta i Stockholm och Göteborg. Menar man människor som själva skulle titulera sig ”urbana barnfamiljer” känner jag nog ingen. Då ser jag framför mig människor med märkliga frisyrer som refererar till Alex & Sigge eller några andra poddvåp med oklar könsidentitet.


Jag har inget emot att andra handlar på nätet. Visst kan jag undra vem som är så lat, men förr kanske man tänkte: ”Vem är så lat att han inte orkar gå till Posten och betala räkningarna?” Jag fattar att jag är bakåtsträvaren här, men det är jag van vid. Det är enklare och billigare för mig att handla i butik.

Och apropå pengar. Företagen som erbjuder näthandel ”ser stor potential” sedan fler år, men potential kan man inte handla för. De företag som år efter år betalar deras förluster (Clas Ohlson, Kinnevik m fl) ser också potential. Och möjliga synergieffekter, men så länge de inte realiserats blir det inga pengar på det heller.


Kanske är det företagen som levererar deras skåpbilar som är vinnarna, för man ser dem som sagt överallt.

fredag 11 oktober 2019

Skillnad på spar och spar

Pensions- och Trumphatarpodden som trots innehållet fortfarande går under namnet Sparpodden tog i veckan strid mot pensionsbolaget Alecta efter att deras vd Magnus Billing skrivit en debattartikel med rubriken ”Stora aktörer förvrider fakta om pensionerna”.

Jag brukar inte ge mig in i pensionsdebatten, men här har jag några kommentarer. Jag är helt med på att Nordnet vill införa en ny sparform de kallar pensionssparkonto. Ingenting för mig, men om jag jobbat jag på Nordnet hade jag säkert föreslagit något liknande, det är ju det deras uppgift.


Men måste debatten vara så himla svartvit? I Sparpodden sägs bl a:
Om man som ung idag tycker att 'nej, men jag kommer nöja mig med 50 procent av min lön i pension, jag behöver inte ha så mycket mer'... Då så, då behöver vi inte prata om det här. Jag tror att det är många som vill känna att man har en bra levnadsstandard även som äldre.
Vill du ha 53 procent av slutlönen – fine, du behöver inte spara.

Kan vi sluta låtsas som att enda sättet att få ”en bra levnadsstandard även som äldre” är att öronmärka pengar i ett pensionssparande? Nordnet tycker att Billings debattartikel menar att unga inte klarar av att ta rationella beslut, ”Låt staten och Alecta ta hand om det”. Jag håller till viss del med om det, men genom att låtsas som att pensionspengar måste öronmärkas i ett framtida PSK för att inte brännas tidigare ger de honom rätt.

Jag skulle inte drömma om att spara specifikt till pension. Kanske klarar majoriteten inte av att spara pengar utan att låsa dem på ena eller andra sättet, men det lär inte bli fler som kan ta ansvar för sina egna pengar om varken staten eller marknadens aktörer erkänner att det ens går.

torsdag 10 oktober 2019

Obligatoriska avgifter

Det är inte de stora inkomsterna som gör en rik utan de små utgifterna”, sägs det. Små utgifter stör mig, särskilt när de är designade för att glida under radarn. Det bästa sättet för det är att kalla dem ”obligatoriska” får då kommer man ändå inte undan dem och kan lika gärna betala.

Nu kan man t ex ofta välja om man vill ha en faktura på papper och drabbas då av en fakturaavgift. Det må så vara, standardbeloppet 25 kr är nog rimligt. Men fakturaavgift fanns långt innan internet och hemdatorer. En vara/tjänst kostade 500 kr, men slutsumman blev 525 kr inkl fakturaavgift. Och när alla fick pappersfaktura och avgift är jag inte alls säker på att det var självkostnadspris.

Körkort är ett eldorado för obligatoriska avgifter. Man kan inte gå till konkurrenten, så det är bara att hosta upp. Halkkörning, teoriprov, tillverkningskostnad... Det mesta skulle gå att banka ihop till en enda avgift, men istället delar man upp den i en massa små, obligatoriska avgifter. Bara att betala det med.


Häromdagen fick jag en annan, mer otippad men likväl obligatorisk avgift: balsamering av min mor. När en människa dör balsameras kroppen ”enligt fastställd rutin i Stockholms läns landsting” om det går för lång tid mellan dödsfall och begravning. Men kan inte den långa ledtiden i vissa fall bero på de anhöriga? Nej. I detta fall skedde balsameringen på dödsdagen, eftersom bårhuset vet att kyrkans köer i 100 procent av fallen resulterar i att ledtiden går över tidsgränsen.

Åtminstone för kristna. Islamiska begravningar ska enligt muslimska seder helst ske inom 36 timmar. Det klarar inte svenska myndigheter, men jag är rätt säker på att de fixar balsameringsgränsen som ligger på tio dagar. Och – om detta inte redan är övertydligt – detta är inte kritik från mig mot vare sig islam eller muslimer.


Enligt Obduktionslagen (det här är Sverige, vi har lagar för allt) kan de anhöriga begära balsamering, men åt andra hållet finns inga regler. Jag är lite sugen på att bestrida avgiften, bara för att. Jag låter ändå bli, av två skäl: chansen att få rätt är lika med noll och jag har inte tid eller energi att slåss mot den här väderkvarnen just den här gången.

onsdag 9 oktober 2019

Tanterna demonstrerar

Ett gäng pensionärer som kallar sig Tantpatrullen kräver högre pensioner, men inte för alla. Så här säger konstnären Bitte Alling-Ode:
De som har tjänat på fonder och företagande ska inte behöva pension, lägg de pengarna i stället på dem som behöver.
Så det handlar alltså inte om att människor tjänat pengar, det handlar om hur pengarna tjänats. Den som fått dem genom skattefinansierade konstprojekt ska ha högre pension, men den som investerat i svenskt näringsliv eller skapat arbetstillfällen som företagare kan gott vara utan.

Stolt förebild.

Eftersom det är SVT som intervjuar ställs inga följdfrågor på det (eller något annat). Det är synd för jag vill verkligen veta vad det är som är så hemskt med att skapa arbetstillfällen och att betala in höga skatter till det allmänna. Jag talar inte i egen sak här för jag gör varken det ena eller det andra trots att jag är företagare.

På sin hemsida gnäller tanterna över det mesta. Män, såklart, oss är det väl snart skottpengar på. Och att det krävs så mycket arbete för att få pension: ”Om du är född på 80-talet behöver du arbeta tills du är 70 år för att få ut 55% av din lön i pension.


Så hur ska det bli ändring på detta då? Genom att håna människor som sparar pengar i fonder. Genom att ge människor som skapar arbete och välstånd ytterligare incitament att lämna landet. Bra där, på det sättet kommer landet säkert att blomstra. Eller inte.

tisdag 8 oktober 2019

Hade blivit billigare med limo

En advokat får stående ovationer när hon kommer till himlen.
Grattis!” säger Sankte Per. ”Det här är första gången vi fått upp en människa som är 150 år.
Nej, jag är 87”, svarar advokaten.
Jaha, vi utgick från fakturerade timmar.


Det där är en rolig historia, men inte utan verklighetsbakgrund. Många är de advokater som konfronterats med fingrarna i syltburken eftersom det verkar vara praxis att lägga till extra timmar på ett fall för att täcka upp för upplevd låg ersättning eller eventuella obetalda omkostnader.

Tidsspillan är en juridisk term där advokater slänger in lite av varje. När de fastnar i en bilkö, väntar i telefon eller liknande. Alltså det vi andra kallar livet och ”betalar” alldeles själva. Ibland kommer det upp till diskussion, men oftast får de sin vilja fram.


Men nu ska jag ta ett riktigt absurt exempel. Ett målsägandebiträde bestämde sig för att gå från kontoret till åklagarmyndigheten. Nyttigt, miljövänligt och trevligt initiativ om det inte hade varit för att promenaden kostade samhället 633 kr i ”tidsspillan”.

Nu ska Högsta Domstolen (till en kostnad av hundratusentals kronor?) pröva om advokaten borde ha valt något av alla ”för staten mindre kostsamma alternativ”, som taxi. Eller vad sägs om telefon? Ska det kosta flera hundra varje gång en advokat reser sig ur stolen tycker jag inte att de ska lämna kontoret för annat än rättegångar. Eller när de får sparken.

måndag 7 oktober 2019

Bäst före ”bäst före”?

Jag har ärvt en del mat och andra hushållsvaror på sistone. En del har hängt med ett tag. T ex fick jag hem en flaska vinäger som gick ut 2012. Jag vet inte hur den skiljer sig mot färsk vinäger, men jag tycker att den funkar.


Jag tog en huvudvärkstablett i veckan som var utskriven på min pappa. Han dog 2005 (varken av huvudvärk eller av att äta gammal medicin), så om datumet fortfarande gått att läsa hade jag nog konstaterat att den gått ut. Huvudvärken gick ändå över.

Men en del fick åka, som en flaska stelnad chilisås. En kartong buljongtärningar från tidigt 2000-tal fick också gå i soporna. Konsistensen var någonstans mellan marmor och granit. Och även om jag inte köpt in matvarorna stör det mig när jag behöver slänga mat. Den är ändå köpt för skattepengar, hemsläpad från affären och efteråt får man göra ren burken och släpa den till återvinningen. Varje gång jag hör siffror på hur mycket mat som slängs blir jag mållös.

I nästa liv ska jag bli göteborgare.

Det här kastandet jag ägnat mig åt väcker ändå frågan hur man kommer fram till vilket bäst-före-datum man ska sätta och varför. Jag menar, vad tänker de ska hända om man går över tiden, blir vitmögelosten möglig eller ättikan sur? En del gammal mat är bevisligen oätlig, men det märker man ju. Om varken färg, form eller smak har drabbats är maten okej vad det än står på locket.

söndag 6 oktober 2019

Rensa skrivbordet

Kan Jordan Peterson skriva böcker om vikten av att bädda sängen kan jag fylla ett blogginlägg om reflektioner kring administrationsrutiner. Normalt lägger jag inte papper på hög. Jag öppnar posten varje dag, lägger in räkningar för betalning, sätter in i pärmar osv.

Den senaste månaden har jag bara inte hunnit. Det har vräkt in post och mycket av det går inte att städa undan direkt. Tvärtom har jag tjugo papper framme i väntan på svar och 4-5 uppslagna pärmar. Jag har ett stort L-format skrivbord med tre kvadratmeter bordsyta, men nu går det knappt att se vad det har för färg.

Gammal bild, skulle inte drömma om att visa hur det ser ut nu.

Det kan väl vara okej att släppa lite på ordningen när man är stressad, men jag blir inte mindre stressad av det. Tvärtom! Och dessutom trött på mig själv när jag märker att ett stökigt skrivbord leder till att jag blir ännu mer nonchalant. Nu har jag ett oöppnat bankbrev på skrivbordet sedan i torsdags. Okej, jag vet vad det innehåller och att det inte är akut, men jag brukar öppna all post direkt för det spar tid, nerver och ibland även pengar.

E-posten är ännu värre. Jag vet att inkorgen borde tömmas varje dag. Mejl ska besvaras, arkiveras eller kastas. Det gör jag inte ens i vanliga fall, men nu är det ännu värre. Jag har säkert hundra mejl i inkorgen och åtminstone ett par av dem är inte ens öppnade. Motsvarigheten vore ju att gå ut till brevlådan i villaträdgården och ta in hälften av breven – det gör ingen.

Okej, kanske någon.

Nu vill jag ge mig själv en deadline. Inom en vecka, senast nästa helg, ska såväl skrivbord som inkorg vara rensade om jag så ska behöva lägga en halv dag på städandet. Marie Kondo – släng dig i väggen!

lördag 5 oktober 2019

Vem är sjuk?

1979 var homosexualitet klassat som en sjukdom varför ett gäng homosexuella i en aktningsvärd protest sjukskrev sig med motiveringen att de kände sig lite bögiga. Det kan tyckas absurt idag, men är det konstigare att sjukskriva sig för homosexualitet än för klimatångest?


Eller för att pojkvännen gjort slut, katten dött eller ”fel” person vann presidentvalet i ett land långt borta? Jag såg någon skämta om att en 90-talsfödd praktikant sjukskrivit sig för nageltrång. Det skrämmer mig att jag inte är säker på att det saknades verklighetsbakgrund.

Riktig ångest är givetvis ett sjukdomstillstånd och jag vill inte pissa på någons känslor. Det finns tillfällen i livet då det sista man vill är att gå till jobbet eller överhuvudtaget träffa folk. Men jag tycker att det säger något om samtiden när människor ser det som ett rimligt alternativ att utebli från sina åtaganden bara för att man inte är i perfekt balans.

Även om man skulle stanna hemma så kort tid att varken samhället eller arbetsgivaren behöver betala ut sjukpenning sätter man ju alltid någon i klistret (för annars är det arbete man utför helt meningslöst och då borde man avskedas bara därför). Vore jag arbetsgivare och fick ett samtal från en anställd som tänkte vara hemma pga klimatångest skulle jag direkt kolla upp mina rättigheter att avskeda. Skyll åtminstone på något annat, som mensvärk:

fredag 4 oktober 2019

Den enes död...

Första gången jag förstod att döden är big business var när min far vek in kepsen. För den som är medlem i Svenska kyrkan (varför i all världen någon fortfarande skulle vara det, gå ur!) ingår de flesta av kyrkans avgifter, präst, lokal osv. Några hundringar för transport till eller från kremering tänker jag inte bråka om, även om jag vet att man är i sin fulla rätt att köra själv.

Men när det kom till begravningskaffet erbjöd kyrkan detta i en närliggande lokal. Det verkade ju praktiskt. Ända tills det framkom att priset för en kopp kaffe och ett par småkakor motsvarade en brakmiddag på restaurang. Pappa var visserligen inte lika snål som jag, men han hade vänt sig i graven om vi betalt flera hundra per kuvert för fika.


Pga orutin bokade vi en av de större begravningsbyråerna, Ignis. De var inte bara stora, de var väldigt dyra också. Vid senare begravningar i familjen har vi använt Edsvikens Juridiska (nej, jag får inte betalt, jag är bara nöjd). Jag fattar att en liten firma har lägre overheadkostnader, men att de kan hålla halva priset måste betyda att jättarna badar i pengar.

Vi frågade en bank om de kunde göra bouppteckning. De kunde de inte utan hänvisade till begravningsbyrån, men så kastade de ur sig att man kan göra den själv. Det hade jag inte ens reflekterat över, men laddade ner blanketten och märkte att det var en baggis.

Efter begravningen hörde dock Ignis av sig och erbjöd sina tjänster. Jag förklarade att jag skulle göra bouppteckningen själv och tänkte att det var färdigt där. Men nej, då fick jag ett mejl där de betonade att jag blir personligt ansvar för bouppteckningen och felaktiga uppgifter skulle kunna ge mig fängelse.

Begravning? Då har du kommit rätt.

Då blev jag förbannad. Jag svarade att jag trodde att deras företag skulle hålla sig för goda för att hota människor i sorg med rena maffiametoder. Jag skickade en kopia till vd också, men fick inget svar från vare sig den ena eller andra vilket jag tar som en kraftig dementi på att dessa as skulle hålla sig för goda för någonting alls.

Det får mig att tänka på en scen i P&B. De hade kommit över ett parti gummerade syltetiketter och chefen, spelad av Allan Edwall, fastslår att dessa kan man skicka till änkor. Sagt och gjort, de skickar etiketterna till gråtande änkor som betalar sina döda mäns förmodade köp och gråter vidare.

Gör inte så! Det är sorgligt när en närstående dör, men att inte vilja öppna plånboken på vid gavel för skojare betyder inte att man älskar någon mindre. Jo, skumraskföretag är alltid svårälskade oavsett om det är begravninsbyråjättar eller består av kyrkans män.

Och med det sagt ska jag nu gå på begravning för min mor. Inte min definition på fredagsmys.

torsdag 3 oktober 2019

Långsiktigt

Efter att ha tråkat Sparpodden en del tänkte jag marknadsföra veckans avsnitt som helt otippat inte alls handlade om pension och där man inte en enda gång lyckades få in det annars obligatoriska segmentet som går ut på att Donald Trump är en galen gubbe som sitter hela dagarna och irrationellt skriver tokiga grejer på Twitter. Oavsett om man är jätteintresserad av pension eller vad man tycker om Trump blir bägge rätt enformiga i längden.


Men den här gången intervjuade man istället Ulf Hedlundh på Svolder. Han hade mycket vettigt att säga, men det jag tänkte fokusera på är när de kom in på långsiktighet, som ju tycks vara ett nästan heligt budord för de flesta investerare. Ulf sa då följande:
Även om vi pratar långsiktighet så får det ju inte vara hur långt som helst och att skylla dåliga investeringar på att man är långsiktig, utan någonstans finns det ju här en förmåga att titta på det här också i ett medellångt perspektiv och fundera i de banorna. Ibland används ordet långsiktighet lite grann som en ursäkt för att man gjort en investering som inte är så bra.

Jag vet själv människor (”Ja, vänner till mig förresten...”) som köpt in sig i bolag, kanske lite spekulativt inför en rapport, och så har de tappat 10-20 procent nästan direkt och då sagt att det är en långsiktig investering. För det första vet ju jag att om de istället hade tjänat 10-20 procent hade de sålt direkt och lovordat sin egen trading. För det andra, även om de tänker vara långsiktiga är det inget skäl att börja med att gräva en grop.

Jag har inget emot långsiktighet, vare sig på eller utanför börsen, men det får aldrig vara ett svepskäl för att inte göra sin research och försöka optimera förutsättningarna. ”Det jämnar ut sig” är ett av de sämsta uttryck jag känner till för det stämmer nästan aldrig.

onsdag 2 oktober 2019

Poänglösa hemläxor

Jag är den där killen som kollar och jämför priser och produkter, läser produktbeskrivningar på företagens hemsidor och gör allt jag kan för att i förväg förvissa mig om att jag ska göra ett bra köp. Och vad har jag för det? Ganska ofta ingenting.

Igår skulle jag köpa färg för att måla några väggar. Bestämde mig för en färg på Bauhaus. Långt ifrån den billigaste, men de var billigast på det här fabrikatet och jag gillar Bauhaus. Ja, inte att det en gång i minuten under hela besöket ekar ”NÄR DET MÅSTE BLI BRAAAA!!!” ur högtalarna, men resten.

Peter Stormare lajvar uteliggare. Eller tvärtom?

På hemsidan hittade jag en tioliters- och en tolvlitershink till exakt samma pris. Jag kontaktade då kundtjänsten via chatt och fick veta att min iakttagelse var korrekt. Priset och färgen var lika, det enda som skilde var volymen. Jo förresten, en sak till. Tiolitershinken hade högre kundbetyg.

Tolvlitershinken var tydligt en utgående produkt, men enligt hemsidan fanns tio stycken kvar. Jag skrev upp artikelnumret och numret på den rutan i butiken där färgen skulle finnas. Sedan åkte jag dit för att handla. Bäst att skynda sig.


Men nej, där fanns ingen färg. Hittade en anställd som snabbt konstaterade att i den rutan har den aldrig funnits, där var det lackfärg. Varför det stod så på nätet visste hon inte. Så hon gick och tittade på de 2-3 ställen där den här färgen verkligen hade funnits, men där var det slut. Med andra ord var allt på hemsidan fel – fel antal på fel plats, eller rättare sagt inget antal på någon plats.

Nu lyckades jag pruta ner priset på tiolitershinken istället så jag är inte jättesur, men det här är inte specifikt för Bauhaus. Lagervärden verkar vara lite av en slumpgenerator på många företags hemsidor. Meningen med att ange lagerplats och antal i lager måste väl vara att underlätta för kunderna, inte att reta upp dem?

Nåväl, nu ska jag måla. Det känns säkrare för då vet jag att jag blir förbannad.

tisdag 1 oktober 2019

Subventionerad könsstympning

En debatt om religiös omskärelse drog igång när Centerpartiet bestämde sig för att ”verka för att omskärelse av pojkar som inte sker av medicinska skäl ska förbjudas i Sverige”. Judar och muslimer gick i taket och en del menar att om detta blir verklighet kan de inte utöva sin religion i Sverige.

Förutom att jag är principiell motståndare till barnmisshandel och tycker att barn har rätt att inte bli stympade pga föräldrarnas tro förstår jag inte fenomenet religiös omskärelse. En allsmäktig gud gör väl inte ett så fundamentalt fel vid skapelsen att det genast måste rättas till efter födseln?

Vi snackar ju inte om enstaka fall här, enligt denna religiösa vanföreställning måste gud ha 100 felprocent (eller 50 om man bara tror att gud misslyckats med ena könet)! Tur att han inte sabbat alla djur också för då skulle hela mänskligheten inte hinna göra annat än att rätta till guds misstag.


Men det här är en ekonomiblogg, så nu lägger vi såväl religion som det fysiska och psykiska lidandet det kan innebära att skära i barns kön åt sidan och går strikt på det ekonomiska. Det här tar upp plats i vården och kostar såklart pengar, och det är inte självkostnadspris.

Region Skåne tog beslut för två år sedan att sluta subventionera ingreppen, men att ändå ”fortsätta att tillhandahålla tjänsten till en rimlig kostnad”. Huruvida de faktiskt har slutat subventionera också i praktiken hittar jag ingen info om (det lät onekligen lite luddigt), men i Stockholm verkar det i alla fall vara business as usual:
"För pojkar under 18 år som bor inom länet är omskärelsen subventionerad Stockholms Läns Landsting och kostar 1500:-."

Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte! Jag skiter i hur gamla traditioner det handlar om, jag lever idag. Om vuxna människor vill skära i sina kroppar av icke-medicinska skäl ska de få göra det precis som ifall någon vill spruta in nervgift eller fett i pannan för att dölja rynkor. Men det får inte ta resurser från övrig – meningsfull – vård, och de ska få finansiera det själva, varenda krona! Allt annat är dårskap.