Ett jävla tjat om pengar

Ämnet för en Expressen-artikel: ”Vad den svenska skidstjärnan [Frida Karlsson] ska göra med de 2,4 miljoner (!) kronor hon åkt in den här vintern.”

Jag är till att börja med förvånad att det inte är mer. Trots att jag bor i Norge där längdåkning är snudd på religion, har jag inte riktigt hängt med i år, men jag fick med mig att hon vann Tour de Ski och tog ett gäng medaljer i VM. 2,4 miljoner är väl inte mer än vad Johannes Høsflot Klæbo bränner på hårgelé.

Nu är ju detta en sportartikel, men när den ändå handlar om pengar tycker jag att man borde försöka redovisa en helhet. Av de 2,4 miljonerna åker gissningsvis drygt hälften iväg till stat och kommun och nu väntar ett drygt halvår med väldigt låga inkomster för skidåkare. Hon hade några miljoner i sitt bolag innan årets säsong och nu blev det kanske en till, men om mindre än tio år är karriären över. Lyckas hon hålla sig i världseliten och har hälsan kan det bli bra pengar, men under tiden tränar hon sju dagar i veckan, tvingas anpassa hela sitt liv efter det och offrar snudd på allt av socialt umgänge, möjlighet att skaffa barn osv.

Det är inte så att jag tycker synd om Frida Karlsson. Hon har haft möjlighet att göra sin hobby till ett jobb och tjänar pengar på det. Bra pengar! Hoppar vi ner ett par hack i landslaget är det inga miljoninkomster och de sliter lika många timmar i spåret och på gymmet.

Men det känns som att artikeln är utformad för att man ska förstå vilket lyxliv det är.

”Framgångarna syns också på Frida Karlssons bankkonto.”
”Dessutom tillkommer de - hemliga - bonusbeloppen som Frida Karlsson får från sina personliga sponsorer.”
”Det ska Frida göra med pengarna”
”Du, det här är mycket pengar?”
”Så vad ska du göra med pengarna?”

Hade jag varit Frida Karlsson, den rika skidstjärnan, hade jag velat svara att målet är att köpa din tidning och lägga ner den. Då hade antagligen de där ”hemliga bonusbeloppen” från personliga sponsorer brunnit inne, men vad är det för vits med dra-åt-helvete-pengar om man inte någon gång får be någon att göra just det?

Kändisvin äger?

När Fan blir gammal blir han religiös, sägs det. Det vet jag inget om, men är han kändis (och Fan har ju ändå lyckats skapligt med marknadsföringen av sitt varumärke) kan man vara hyfsat säker på att han lanserar ett eget vin.

Internationellt har vi Brad Pitt, Kylie Minogue, Sting och Drew Barrymore. Till och med Jason Priestley, den gamle rattfylleristen från Beverly Hills, har kokat ihop ett eget tjut. I Sverige finns vin av Jill Johnson (kanske mest känd för att ha maxat sitt Covidstöd trots att hon hade över tio miljoner på firmakontot), Pernilla Wahlgren, Robert Gustafsson och Ernst Hirschenkellersteigerberger (auf Ulm). Och självklart också linslusen Leif GW Persson!

Lika självklart har han åsikter om alla konkurrenter på kändisvinmarknaden. Efter hans orerande om hur dåligt vin alla andra kändisar marknadsför blir jag nästan sugen på att stödköpa något av dem, inte minst Edward Bloms. Blom kallas självgod, och att bli kallad självgod av GW – världsmästaren i självgodhet – är fanimej en bedrift!

Men allvarligt, jag har mer förståelse för om någon köper vin pga en rolig etikett än för att det är uppkallat efter en kändis. Och vore jag det minsta rädd för att framstå som okunnig på vin hade jag i vart fall inte dykt upp på en fest och langat fram en box med Bingo Rimérs face.

Eller GW:s. Jag har ingen aning om hans vinkunskaper. Att han själv tror på dem säger inget för han har ju självförtroende i Agnes Wold-klass. Men aj så sur han verkar ha blivit på äldre dagar. Kanske borde han ha lanserat en egen vinäger istället.

Sluta diskriminera kvällsmänniskor

En del människor är morgonpigga, andra kvällspigga. Undersökningar visar att detta inte bara är en känsla, vi är olika. Möjligen går det att träna sig till att bli piggare på morgonen (man kan ju prova att gå och lägga sig tidigare t ex), men det handlar ändå om genetiska variationer.

Och det är ju fint att människor är olika. Ibland anses det vara en styrka, men har ni någonsin hört någon hävda att det finns positiva aspekter med att vara kvällsmänniska? Antagligen inte. Motsatsen? Hela tiden. Som stolt B-människa (just det, varför kallas just vi kvällspigga för B, som en slags andrasortering) är jag less på att ständigt och jämt få höra att jag bör förändra mig.

”Äntligen morgon!”

Så här är det. Jag vill helst slippa utföra tankearbete tidigt på morgnarna, och definitivt inte försöka mig på kreativitet före lunch. Inte träning heller. Rutinuppgifter funkar, men även dessa görs snabbare och bättre på eftermiddagar och kvällar.

Men detta betyder inte på något sätt att jag jobbar sämre eller är latare än morgonpigga A-människor, bara att jag hellre fikar på förmiddagarna och sedan jobbar 12-24 än jobbar hårt på förmiddagen och degar framför tv:n på kvällen. Som frilansande företagare kan jag välja, vilket är privilegierat i ett samhälle skapat för personer som jobbar kontorstid eller ännu tidigare.

För även om det behövs olika slags människor är vi undantagen som måste rätta in oss i ledet. Flextiden tillåter en del att börja mellan 7.30 och 9 på morgonen, men inte halv tre på eftermiddagen, hotellfrukostar är öppna mellan snortidigt och tidigt, och restauranglunchpriset gäller till kl 14.

”Lyssna på forskningen!” har vi hört till leda. Forskningen säger ”accounting for individual differences in sleep patterns and body clocks could open up a relatively untapped source, could contribute to being at our best, both mentally and physically”. Det låter som att det samhälle, land eller företag som utnyttjar nattugglornas fulla potential kommer ha ett försprång i framtiden.

Jaha, kaffe på det ...

”Vill varna hela Sverige”

Nytt år, nya bekymmer. Och nya blogginlägg.

Personer som åkt på diverse internetbluffar är inget nytt, och inte heller är det nytt att jag inte utifrån en tidningsartikels knapphändiga uppgifter fattar hur det gått till. Jag har provat att mejla journalister, men den här gången är det Aftonbladet och de svarar aldrig någon. Så kanske någon av läsarna kan förklara vad som hänt Morgan som säger sig lurad på 40000 kr i Postnordbluff.

Morgan fick ett sms han trodde var från Postnord, men som visade sig vara från ”Nordpost”. ”Jag tryckte in kontouppgifterna och det var dumt.” Ja, jättedumt, men det räcker väl inte? Om jag skulle skicka mitt kontonummer till någon kan denne inte tömma mitt konto. Det har jag förresten gjort massvis med gånger, när jag sålt grejer på nätet. Längre ner i artikeln står det kontokortsuppgifter. Hur ska ni ha det? Eller vet varken Morgan eller reportern skillnaden?

Grattis Moron... eller jag menar Morgan!

Jag börjar undra om det hela är en PR-kupp när Morgan säger att han håller på med välgörenhetsarbete för en by i Bolivia:

”Jag försöker hjälpa andra hela tiden och ger alla pengar jag får över till byn. Så kommer det sån här skit. Jag blir så trött på världen.”

Jag förstår frustrationen, men måste ändå rätta Morgan. Du ger inte alls alla pengar du får över till Bolivia. Nu har du t ex vaskat fyrtio papp till ”Nordpost”. Detta för att du fick ett sms som du trodde kom från Postnord, där det stod att du var skyldig 6,99 kr för att få ta emot ett paket, inte en faktura utan ett system där du var tvungen att lämna ifrån dig konto- eller möjligen kortuppgifter. Hur rimligt lät det på en skala?

”Det är loggor på, så det måste vara äkta.”

Låt mig gissa att sms:et dessutom var skrivet på knackig svenska och länkade till en webbsida med lika dålig svenska? Detta eftersom jag hittills aldrig sett en språkligt perfekt scam. De är nästan alltid från ”Custom service avdelingen” eller liknande hål-i-huvet-formuleringar. Apropå hål-i-huvet-formuleringar:

”Jag vill varna hela Sverige, det här måste stoppas.”

Det finns faktiskt bara ett sätt, nämligen att folk slutar att ge bort sina pengar mer eller mindre frivilligt till dylika bluffmakare. Så länge det finns människor som Morgan, med pengar kvar, kommer det även att finnas bedrägerier, bluffar, hoaxar, phishing och allt vad det heter.

Last terror?

Förra året chockades vi av nyheten att Lasse Lindbom tjänar tvåhundratusen om året på kräkmedlet Tänd ett ljus. I år en mer positiv julplågenyhet, nämligen att ett svenskt par försöker samla in pengar till rättigheterna för kräkmedlens kräkmedel Last Christmas. Ni vet, den där Whams sångare George Michael konstaterar att han ”gäääv” sitt hjärta till någon som inte ville ha det.

Målet är givetvis att se till att låten aldrig mer ska spelas, vilket vore en välgärning för hela jorden. Tyvärr verkar det inte bli av. De har samlat ihop en miljon, men det krävs ungefär hundra miljoner. Logiskt, för om man tänker på att Tänd ett ljus med idiotgruppen Triad drar in tvåhundra papp om året lär ju Läääst Christmas dra in mångdubbelt.

Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det, konstaterade Stefan Sauk i Lorry för hundra år sedan. Men jag tycker ändå att vi ska se detta som ett positivt hopp för framtiden. Även om man inte når ända fram med Wham nu kommer det säkert komma lägen med billigare låtar lite längre fram.

Själv är jag mer sugen på att köpa företag och lägga ner dem. Främst företag med dålig service där jag önskar att i bästa Joakim von Anka-stil straffa de anställda genom att köpa upp hela rasket. Problemet är att jag inte är Joakim von Anka (eller Onkel Skrue som han heter där jag befinner mig), så jag har inte råd med varken företag eller jullåtar.

Jag löser detta genom att inte lyssna på melodiradio. Glädjande nog har jag inte hört Läääst Christmas en enda gång i år, och det är ingen idé att ni försöker lura mig genom att skicka tillsynes osmittade länkar. Jag kommer inte att klicka på dem.

Välkomna till fotbollsbloggen!

Jag kanske ska förklara den ironiska rubriken. Trogna läsare vet att det inte finns någonting som tråkar ut mig mer än fotboll. Jag skulle inte drömma om att titta på fotbolls-VM även om Sverige gick till final (det dröjde till någon vecka in i mästerskapet innan jag fick veta att de i vanlig ordning inte ens kvalificerat sig).

Så bara lugn, jag ska inte prata fotboll nu, detta handlar om pengar. Cristiano Ronaldo, som jag har förstått är en av världens bästa spelare, sägs nu vara klar för klubbspel i Saudiarabien där han på 2,5 år kommer att tjäna 5,4 miljarder kronor. Det motsvarar 6,4 miljoner per dag.

Kritiken har såklart inte låtit vänta på sig. Tänk att en av världens rikaste idrottsmän ska avsluta sin karriär med att rättfärdiga en totalitär stat. Nu när fotbollsvärlden precis genomlider ett mästerskap i ett liknande land kan man kanske snart se fram emot VM i Saudi 2030.

Mitt svar på det är bara ifall fotbollsförbundet FIFA röstar fram det och publiken strömmar till. Hade alla vägrat att titta på VM i år i solidaritet med slavar i Qatar hade det inte varit ett problem. Även spelarna hade väldigt hög svansföring i år och skulle protestera på alla möjliga sätt, men när FIFA hotade med repressalier skyndade sig samtliga tillbaka in i ledet av tysta medlöpare.

”Vi tiger och samtycker!”

Vad hade du själv gjort för ett par miljarder i årslön? För egen del kan jag erkänna att min moral hade tillåtit mig att göra betydligt värre grejer än att kicka boll i Saudiarabien, men det är också himla lätt för oss som inte fått erbjudandet att fördöma Ronaldo. Hans karriär är slut efter detta kontrakt. Sedan har han kanske 50-60 år kvar av livet. Hans fyra barn ännu längre. Den som är fri från habegär är välkommen att kasta första stenen, jag gör det inte.

Norgevits

En norsk influenser bosatt i Sverige (hmm, jag som trodde att man automatiskt blev svensk då, men det gäller kanske inte norrmän) gjorde ett reklamutspel som gick ut på att han tog flyget till Oslo för att köpa en Grandiosa-Pizza, som av någon anledning blivit en slags nationalrätt i Norge.

Vem kan motstå en industribakad fryspizza?

Varför skriver jag då om denna icke-nyhet? För att det blivit en ”snackis” såväl i norsk som svensk slaskmedia. Tydligen ska hans fans (eller möjligen en handfull journalister) gått i taket över att han genom att flyga och köpa pizza ”nonchalerade klimathotet”.

Influensers är överhuvudtaget ett intressant fenomen. Har inte folk egna liv att ta tag i? Eller som Ulla Skoog skämtade för drygt 30 år sedan: ”Vem orkar bry sig om vad morgondagen har i sitt sköte, man har väl nog med sitt eget?” Men om man nu inte har tid får man väl tänka en liiiten bit till.

Det tar en timme att flyga Arlanda-Gardemoen, två om man ska hem igen. Även om han väljer att äta på flygplatsen (fast så rik är väl typ ingen) och klarar säkerhetskontrollerna på rekordtid skulle resan ta honom sex timmar. Behöver det ens påpekas att han såklart inte åker till Oslo för att äta pizza?!Tydligen. Inte nog med det. Videon och inlägget togs bort, samarbetspartnern Orkla bad om ursäkt och influensern själv ”lägger sig platt”, som en dörrmatta.

Jag tycker visserligen inte att detta skämt var särskilt roligt, men jag blir ändå rädd för vart världen är på väg. Ska man inte kunna skämta om någonting längre, och räcker det med att en oförstående idiot protesterar för att man ska behöva löpa gatlopp? I så fall är det nog bäst att människor helt slutar att interagera annat än mellan fyra ögon där inget blir viralt eller uppmärksammat överhuvudtaget. Trams!

Vad kändisar tjänar

De vanligaste sökningarna på min blogg är offentliga personers inkomster. Typ ”Olof Palmes lön” och ”Vad tjänar Mikael Ymer?”. Min blogg är en ganska dålig källa för sånt. Det finns något undantag, men knappast många.

”Pensionsförsäkring sa du?”

Orsaken är enkel, jag är inte intresserad. För många år sedan lyssnade jag på några avsnitt av podden Värvet. Poddar var nytt och programledaren Kristoffer Triumf verkade ha standup-ambitioner och eftersom jag jobbade som komiker så jag kände många av hans gäster. Men jag tröttnade eftersom Triumf alltid la larvigt mycket tid på att fråga om gästens lön. Svaret var för övrigt i stort sett det samma i varje avsnitt. Gästen hade eget aktiebolag och valde själv att plocka ut en lön strax under brytpunkten för statlig inkomstskatt, vilket på den tiden väl var runt 35000 kr i månaden.

Men även om siffran hade speglat hur bra kändisens verksamhet gick ekonomiskt känns den ointressant för mig. Det säger ingenting om hur hårt han/hon jobbar och är ett dåligt mått på framgång generellt. Och vad tusan ska jag med vetskapen om vad Henrik Schyffert tjänar eller hur mycket pengar Pernilla Wahlgren har i sitt företag?!

Vore jag anställd hade jag varit intresserad av vad mina kollegor på samma företag hade haft i lön. Åtminstone de med liknande jobb för det skulle säga något om mina möjligheter vid nästa löneförhandling, annars struntar jag i det med. Ointresset beror inte på att jag är en nobel människa som saknar anlag för avundsjuka. Jag är säkert lite avis som alla andra, på en massa saker. Uppdrag de fått, människor de fått möjlighet att jobba med, uppmärksamhet eller utmärkelser. Men aldrig inkomster.

Tjuv och polis – samtidigt!

”Polis frias från kaffestöld på jobbet” rapporterar Expressen. Bakgrunden är att en polis tycks ha åkt till jobbet under sin semester och plockat upp två paket kaffe. De var nämligen märkta och ett av dem påträffades hemma hos kvinnan vid en husrannsakan.

I sociala medier är den överlägset vanligaste åsikten att det är slöseri med tid och resurser att jaga och åtala en polis för att ha stulit kaffe för 38 kr (eller möjligen 76 då, om hon inte hade hunnit dricka upp ena paketet). Ja, det kan tyckas larvigt, men jag tänkte försöka problematisera det.

Kaffe har jag inte tagit av min arbetsgivare, men som kontorsanställd är det klart att det åkt hem en del kontorsmateriel, även om det inte var utstuderat, och jag åkte definitivt inte till jobbet för att stjäla när jag var ledig. Men ni vet hur det är, man behöver ett kuvert eller kopiera några papper helt privat och har en arbetsgivare som omsätter miljarder. Precis som jag inte tog ut övertid när jag jobbade över fem minuter (eller när chefen snackade jobb på min obetalda kafferast, varenda dag i fyra års tid) såg jag inga problem med att plocka hem några gem eller ringa ett privat telefonsamtal på jobbtelefonen. Det är och måste vara en flytande gräns.

Å andra sidan! Kvinnans gruppchef hade alltså märkt upp kaffepaketet i polisstationens köksförråd, efter att kvinnan kommit till jobbet på sin semester gjordes upptäckten att två paket saknades, en åklagare kopplades in och ett beslut om husrannsakan fattades. Jag drar slutsatsen att detta inte var första gången kvinnan ”shoppat” på jobbet, och att det någon gång gällt ett väsentligt högre belopp än 38 spänn.

Så var det heller inte vilken arbetsplats som helst utan en polisstation, och den misstänkta (och i tingsrätten dömda) hade inte vilket jobb som helst utan var polis. Ska hon utreda snatterier och moraliska frågor kring mitt och ditt samtidigt som hon stjäl som en korp av sin arbetsgivare?

Svårt att se vågskålarna med förbundna ögon.

Ja, säger hovrätten som anser att ”det funnits en sådan sedvänja på polisstationen”. Med det menar de att det funnits en slags lånekultur på stationen och att det inte kunde uteslutas att kvinnan åkt till jobbet på sin lediga dag och ”lånat” kaffe som hon senare tänkt återställa, istället för att som vanligt folk gå till en matbutik.

Nu är väl stöld knappast ett brott i Sverige (i alla fall inte ett som utreds särskilt ofta), men med den här logiken kan man ju aldrig sätta dit någon tjuv för man kan ju inte se bort från möjligheten att vederbörande haft en plan att lämna tillbaka de snattade cigaretterna, den stulna bilen eller pengarna i den länsade plånboken. Halleluja!

Svengelsk reklam

Ni har alla hört dem. Ett långt resonemang – på svenska – för ett företag eller dess produkter, och så avslutas det med en mening på engelska, som ”The best a man can get” eller ”Because I'm worth it”. Detta var två äldre exempel, men alldeles nyss lyssnade jag på en norsk bilreklam som avslutades med uppmaningen: ”Let Hyundai power your world!”

Tack, jag avstår.

Jag tror inte att reklammakare är idioter, det brukar finnas en mening bakom vad de hittar på, men vad? Det kan ju inte vara att nordbor har lättare att ta till sig ett engelskt budskap. Den åhörare som inte begriper språket som resten av reklaminslaget är på har ju ändå garanterat slutat lyssna och eventuellt bytt kanal innan den engelska förklaringen. Och förklaring förresten, det betyder ju inget!

Artister och låtskrivare brukar säga att det är lättare att sjunga på engelska eftersom orden har mindre betydelse då. Kanske för att det inte är modersmålet, eller också för att amerikaner har för vana att devalvera sitt språk genom att slänga ur sig ”Love you!” till kassörskan på Walmart utan att mena något särskilt med det.

Annat är det på svenska!

Kan det vara därför reklamens avslutande floskel levereras på engelska, för att ”Det bästa en man kan få” eller ”För det är jag värd” låter så uppenbart innehållslöst? Nu säger vi ju alla att vi inte ”går på” reklam. Jag är själv övertygad om att mina exempel ovan gör mig mindre benägen att handla, men självklart är ”de där andra ” som sväljer betet ganska många för reklam är inte gratis. Jag spår därför att fenomenet kommer leva kvar och eventuellt öka så att reklamen till slut blir ännu mer olidlig att genomleva.

Sparo – ahead of time!

Petter, det går bra nu

Petter Stordalen heter en av Norges rikaste män. Hyfsat känd i Sverige också eftersom han äger några hotell där och dessutom aldrig missar chansen att synas och höras. Släng fram en mikrofon så kommer han.

Jag tror att ni anar att jag inte är jätteförtjust i människan, men nu ska jag försvara honom. Stordalen, som fyller 60 nu i november, har skaffat en svensk flickvän, Märta Elander Wistén, 32. Moralisterna rasar, men ärligt talat är väl deras förhållande deras ensak?

So what om hon blev ihop med honom för pengarna. Melania Trump fick en gång frågan om hon hade varit gift med Donald om han inte varit rik. Hennes svar: ”Om jag inte vore vacker, tror du han hade varit ihop med mig?”

Uppenbarligen är en fet plånbok attraktivt för många, men är det en ytligare egenskap än andra? Är ett ekonomiskt sinnelag eller en välfylld aktieportfölj förkastligt att gå igång på medan välformade bröst eller stora biceps är helt accepterat?

Själv tänker jag göra det lätt för mig. Om två vuxna människor trivs i varandras sällskap gläds jag med dem. Varför de gör det har jag inte med att göra. Jag kan såklart spekulera, men det här är Sparo, inte Se & Hor.

Schack matt!

När jag spelade schack var schackdatorer inget vidare. Det var nästan svårt att bygga en dator som slog mig och då var jag sannerligen inget världsmästarämne.

Annat är det nu. Särskilt om betänketiden begränsas slår de bästa datorerna de bästa schackspelarna ganska enkelt. Det spelar väl ingen roll, kan tyckas, men när det finns pengar i potten är det givet att det också finns fusk och nu skakas schackvärlden av att den nittonårige amerikanen Hans Niemann slagit världsmästaren Magnus Carlsen, gissningsvis med datorhjälp och klickrubriksordet ”analkulefusk”. Jajamen, han ska alltså ha fått datorhjälp via morsesignaler till en plats där solen aldrig lyser.

När Niemann och Carlsen möttes någon vecka senare gav norrmannen upp efter tio sekunder i ren protest. Senare har den arrangören, Chess.com, kommit fram till att Niemann troligen fuskat i över hundra partier online, varpå såväl sajten som Carlsen och ytterligare två schackspelare stämts av Niemann på hundra miljoner dollar för att de försökt ”förstöra Niemanns rykte”.

”Jag har kommit för att döda din karriär.”

Tydligen är det inte bara datorerna som blivit bättre sedan jag spelade. Även pengarna måste ha blivit det om världens fyrtiofemte bästa spelare tycker att karriären är värd en miljard! Till saken hör att Niemann tidigare erkänt fusk, två gång till och med, så ryktet var väl redan ganska devalverat. Men okej, jag fattar att ingen schackspelare vill ha ryktet att bokstavligt talat dra sina bästa drag ur röven.

”Annars är jag väldigt noga”

Jag har förståelse för att gamla personer går på internetbluffar och luras på pengar. De är uppväxta i en tid då varken internet eller denna typ av skamlösa avskum fanns. Dessutom är de ofta inte så slängda i engelska och hör kanske dåligt, vilket gör dem till ännu lättare offer.

”Titta, man kan vinna en trisslott!”

Men när artonåringar glatt läser upp koden från sin bankdosa till en person de aldrig träffat undrar jag om allt hopp är ute för mänskligheten. Här har vi en tjej som behövde en studentbostad och letade på Facebook. OK, kanske inte bästa stället att leta på, men ändå helt rimligt.

Att lämna ut lösenord och koder över telefon är däremot inte ens ett gränsfall för någonting som ska kunna hända. Det gör man inte till vänner, inte till familjemedlemmar, inte till någon som säger sig ringa från banken och definitivt inte till vilt främmande människor! Det står i fetstil i vartenda användaravtal.

”Oj, det såg inte jag.”

”Annars är jag väldigt noga med mina bankuppgifter. Även när jag handlar på nätet är jag också jättenoggrann, liksom, för jag vet vad som kan hända.”

Om hon vet vad som kan hända, men ändå kliver rätt i fällan, vad är det då för fel på henne? Och hon nöjde sig inte där utan verkar också ha lämnat ut svarskoder från sina föräldrars dosor så att även de fick sina konton tömda. Med sådana döttrar behöver man inga fiender.

Yara berättar att det är många studenter som hamnat i samma situation och tycker att ”det är jättevidrigt, liksom, att de utnyttjar just studenter”. Varför det? Om det är som hon säger är ju studenter ”de nya dementa”, som aningslöst går på vad som helst. Vore jag internetbedragare är det precis den gruppen jag skulle välja att attackera.

Sveriges framtid.

Jag inser att jag raljerar och låter antagligen en gnutta hånfull också, men detta är allvarligt talat så långt ifrån att vara ”jättenoggrann, liksom” som det är bara är möjligt. Det är tufft när man precis kommit in på en skola och saknar studentbostad, men det är inte rysk-roulette-läge. Åk dit och bo på vandrarhem några dagar. Nog tusan hittar du någon soffa att sova på och så småningom en bostad i Malmö/Lund med omnejd.

Nu kostade tabben femtiotusen. Varken polisen eller banken har hört av sig. Nej, vad ska de säga? Polisen har väl viktigare fall att jobba med och är det ens kriminellt att ta pengar av en vuxen människa som ger bort dem frivilligt? Banken hade jag inte ens berättat detta för.

Ymer ylar om årslöner

I min barndom var golf och tennis sporterna som ansågs bäst om man ville tjäna mycket pengar. Jesper Parnevik verkade stormrik trots att han var mer känd för sina töntiga kepsar än för sina golfresultat, och hela premissen för tv-serien Smash var att några ganska dåliga tennisspelare åkte runt och förlorade, men att åtminstone deras ledare/advokat ändå tjänade bra pengar.

I verkligheten trodde jag att man ändå måste vara världsklass för att dra in storkovan, men när jag läser att tennisspelaren Mikael Ymer säger sig tjäna en normal årslön på att bli utslagen i första omgången i en okänd ATP-turnering blir jag osäker.

Jag har aldrig sett rörliga bilder av Mikael Ymer och även om jag har hört namnet skulle jag aldrig ha kunnat nämna honom om någon bett mig rabbla tennisspelare. Jag är visserligen inte tennisintresserad, men tror mig kunna säga att han inte precis är Björn Borg.

Ymer har under sin proffskarriär förlorat fler matcher än han vunnit och aldrig varit rankad högre än nr 67. På åttiotalet hade det inneburit att han inte ens varit aktuell för Davis Cup-laget om alla ordinarie spelare varit sjuka, men jag ser att han dragit in över två miljoner dollar i prispengar. Med reklampengar utöver det kanske det stämmer som han säger, att han verkligen drar in hundratusentals kronor på att åka på stryk av världens 71:a bäste spelare.

Utom tävlan.

Så när Mikael Ymer ropar till publiken att han under en enda tennismatch tjänar mer än de gör på ett år fick jag återigen bevisat att jag inte kan något om tennis. Att rikedom kan skapas, men att klass och gott beteende är svårare att tillgodogöra sig visste jag innan det illustrerades av Ymer.

På spåret-vinnare ur spår

Flera personer i kommentarsfältet har föreslagit mig att skriva om journalisten Elisabet Höglund efter ett medialt utspel där både Aftonbladet och Expressen berättar att Höglund ”tvingas sälja” sina boenden. Det handlar om en lägenhet i Spanien och ett hus i Tungelsta utanför Stockholm.

Bakgrunden är ett blogginlägg som i grunden inte är så negativt. Tvärtom pratar hon om ett ”gigantiskt äventyr” och ”ett mål för vår strävan, en förnyelse av vår tillvaro”, därför ska hon sälja. Men så lyser bitterheten igenom:

”Men på samma sätt som när det gäller den spanska lägenheten så spelar ekonomin en avgörande roll även för beslutet att sälja fastigheten i Tungelsta. För två fattiga pensionärer som Bosse och mig går det inte att leva som förut. Det går inte att fortsätta att betala elräkningar på 12 000 kronor var tredje månad, att betala för sophämtning, att varje månad betala allt högre låneräntor, försäkringar och alla andra kostnader som en villaägare dras med.”

Och givetvis är det detta som får fokus i kvällstidningarna, som bägge berättar att de inte pratat med Elisabet Höglund utan (precis som jag) spekulerar fritt utifrån blogginlägget. Hon har funnits med som tv-journalist under nästan hela mitt liv och även om jag uppfattar henne som ganska självupptagen och uppmärksamhetssökande har jag inte sett henne som fullblodsidiot. På senare år, som pensionerad, har hon tvärtom känts ganska vettig.

Så vad handlar detta om? Hon borde fatta att folk skulle reagera på att hon kallar sig fattigpensionär i stycket ovanför bilden av sin gigantiska kristallkrona i en text där hon berättar att hon äger två stora hus i Sverige och en lägenhet i Spanien. Var det bara för att få media? Fler jobb?

Hon låter lite som Anita Lindblom som de sista trettio åren av sitt liv då och då gick ut i pressen för att berätta hur synd det var om henne som pga svenska skattmasar knappt kunde ha kvar slottet i Monaco parallellt med palatset på Franska Rivieran. Även om skvallermedia såklart sväljer dylika lockbeten med hull och hår hoppas jag att Elisabet Höglund inte väljer det spåret. Det blir inget vackert eftermäle av det.

Sparo goes modeblogg

Så fort något händer i Pernilla Wahlgrens liv måste det tydligen rapporteras på alla möjliga sätt och trots att jag inte precis tillhör målgruppen når informationen ibland även mig. Denna gång har Pernilla Wahlgren ”köpt” en väska.

Citattecknen kommer sig såklart av att med den produktplaceringen till Wahlgrens 733000 följare, Svensk Damtidnings läsare och nu också till oss är det troligare att Chanel betalat henne pengar än tvärtom. Men priset stämmer, den kostar verkligen runt 65000 kr. Även om Wahlgren knappast betalat får man väl anta att andra kunder gör det. Betalar. 65000 kr. För den väskan!

Jag är ingen väskkännare, använder själv mest tygkassar, men hur någon kan betala tusenlappar för den väskan, med bokstäver i olika färger, en jättelogga och en axelrem som hämtad från krimskramsstånden på Drottninggatan i Stockholm, är en gåta för mig. Än värre att de betalar 65 tusenlappar.

Det är exempelvis mer än jag någonsin betalat för en bil. Lever jag sparsamt skulle jag kunna finansiera ett helt år av mitt liv för den pengen. Andra får en damväska som ser ut att vara designad av barnen på Förskolan Blåklinten. Jag kan faktiskt inte tänka mig någon annan anledning att gå runt med den väskan än för att visa andra att man har råd att göra det. I min värld: ”Titta på mig, jag är idiot, men en rik sådan!”

Jag strävar alltid efter att vidga mina vyer, så jag vore uppriktigt tacksam om någon skulle kunna förklara vad det är jag missat här. För visst är väl väskan skitful? Och nog får man väl åtminstone 25 stycken snyggare väskor till priset av denna? Inte med en Chanel-logotyp som syns på 200 meters håll, men ska jag agera reklampelare vill jag ha betalt, inte betala.

Inlägg 2000

Det trodde jag inte när jag drog igång bloggen en aprilmorgon 2016, att jag sex år senare skulle ha skrivit tvåtusen inlägg, det är ju typ en bibel. Några gånger de här åren har läsare berättat att de hittat min blogg och börjat läsa ikapp från start. Skulle någon göra det nu får jag nästan dåligt samvete.

Då, 2016, var tanken att fixa fler textkunder på ekonomiområdet och komma i kontakt med människor med intresse för privatekonomi och börsen. För att få en flygande start bestämde jag mig för att inledningsvis lägga upp ett inlägg per dag. Sedan gick månaderna och jag fortsatte av bara farten. Senare har jag upptäckt att läsarantalet minskar på sommaren, så då har jag gått ner på varannandagsbloggande, ungefär under skolornas sommarlov.

Visst har jag idétorka ibland och visst upprepar jag mig en del. Någon gång har jag skrivit klart ett helt inlägg bara för att upptäcka att jag redan bloggat om exakt samma sak med ungefär samma vinkel, så då har jag markerat hela det nya inlägget och tryckt på delete.

En viss ämnesförskjutning kan märkas. Jag var mycket mer aktieintresserad från start och bloggade om börsen flera gånger i veckan. På senare tid har det blivit mer spartips. 2021 flyttade jag till Norge. Sedan dess har jag bloggat en del om livet och företagandet här, och skillnader mot Sverige. I maj 2022 har jag precis fått hem mina första bikupor och tänker att det nog blir en del självförsörjning och biodling i bloggen framöver.

Där har jag förresten upptäckt ett språkligt problem. Jag har träffat svenska biodlare och läst svenska böcker om biodling, men det är i Norge jag gått kurs och lärt mig hur det funkar. Jag pratar aldrig biodling på svenska, så när jag ska skriva om det i bloggen hittar jag inte orden. Jag kan ju inte blanda in ord som birøkt, dronninggitter, fôr, skattekasse, parekube, trekk och bifolk. Jag känner mig lite som när Dolph Lundgren hade filmat i USA i tre veckor och mötte upp pressen på Arlanda med värre brytning än Billy Butt och Tony Irving tillsammans.

Nåväl, jag skriver fortfarande på svenska för svenska kunder, så i andra ämnen ska jag nog minnas modersmålet. Förresten funkade planen, tack vare bloggen har jag både fått textkunder och lärt känna likasinnade, på och utanför nätet.

Men ska det bli tvåtusen blogginlägg till är jag beroende av läsare. Det är fantastiskt när ni skickar tips och uppslag, på mejl, Twitter eller här i kommentarsfältet. Dels för att det underlättar bloggandet, dels för att jag ser det som ett förtroende när ni tror att jag kan tillföra något gällande en nyhet eller ett fenomen. Så jag tackar för alla interaktioner och håller tummarna för fler framöver.

Vann jag?

Jag vet att man inte helt kan fatta logiken med spam när man är normalbegåvad. Jag är inte målgruppen. Tvärtom är det bra om jag som inte kommer att bli lurad kastar mejlet eftersom jag annars bara skulle slösa med spammarnas tid. Jag kan ändå inte låta bli att försöka.

Jag har alltså vunnit! Förstår jag det rätt hade FN en massa pengar i en ”Codvi 19 relief package” (ja, det står ”Codvi”) och istället för att stoppa pengarna i sina egna fickor genom korruption bestämde de sig denna gång för att dela ut dem i ett slags ”lättnadslotteri”. Mm, för det låter ju som något FN skulle göra.

Tio personer (eller rättare sagt tio e-postadresser, eftersom de bevisligen inte har en aning om vem jag är) har vunnit vardera en och en halv miljon dollar. Det är som James Veitch säger: ”If we're gonna do it, let's go big!”

Nu behöver de bara lite uppgifter så att de kan skicka mina pengar. Namn, adress, telefonnummer, land (är inte det en del av adressen) och ålder klarar jag. Nr 6, mitt yrke, är lite svårare, men något ska jag väl hitta på. Företagare, skribent, konsult eller något.

Sedan blir det svårare. ”Batch number”? På vadå? Sedan vill de ha referensnummer och pinkod. Referens kanske jag kan hitta på något bara. Får jag in femton miljoner på kontot lär jag ändå veta att det är FN:s Codvi-/Covid-paket som kommit. Pinkoder har jag nog ett tiotal, men inte vill de väl ha den fyrsiffriga kod som krävs för att komma in i min gamla Nokiatelefon? Visserligen har den Snake.

Det ska hur som helst bli värre. ”10. Winning number#”? Vänta nu, det är ju ert lotteri, jag har inte ens en lottsedel! Ska jag helt enkelt gissa mitt eget lottnummer? Kan det vara 7655916847-2? Om det stämmer kommer jag till ”11. Winning number#”. Ska jag då upprepa tian eller har jag vunnit två gånger? Kanske borde jag kontakta ”Claims manager” (enligt Google Translate betyder det skadeansvarig) David L. Robert. Eller agent David Dawson som märkligt nog har två adresser, en Gmail-adress där han kallar sig Samuel, och en om möjligt ännu märkligare adress på en ungersk server.

Mycket förvirring och många funderingar, men den övergripande frågan är alltjämt vem i glödheta helvete som går på sånt här. Man brukar ju säga att om det låter för bra för att vara sant är det oftast det, men en femtonmiljonersvinst i ett lotteri utan insats är ju liksom Galenskap 2.0.

Men spammare är inte kontaktsökande dårar, de gör detta för att det fungerar. Det betyder att det finns en massa vuxna människor med egen ekonomi, rätt att rösta, göra affärer och starta företag, som svarar på detta. Inte som del i en komediföreställning utan i hopp om att bli rika.

En dag som Sparo

För länge sedan föreslog någon i kommentarsfältet att jag skulle beskriva en vanlig dag i mitt liv. Jag har dragit mig för det. Det verkar en aning självgott och jag tror inte att en dag i mitt liv är särskilt intressant. Men okej, kan Ozzy Osbourne och Pernilla Wahlgren göra tv-serier om sina vardagar kan väl jag skriva ett blogginlägg om mina.

Nästa problem är att jag inte har en standarddag. Mina dagar börjar kl 6-9 och slutar 21-2 och kan däremellan vara fyllda med lite vad som helst. Jag tänker inte göra en hel dagboksserie av detta, så det här får bli en så typisk beskrivning som det går.

08.00. Uppstigning.

”Så var den dagen förstörd.”

Helst kliver jag upp utan väckarklocka och slår igång telefonerna och datorn för att se om någon vill mig något. För det mesta gör någon det, så jag agerar på några bloggkommentarer, mejl och Twittersvar. Eventuellt skummar jag igenom nyheter också, men vanligtvis inte. Efter morgontoalett kliver jag ner i köket för att fixa mat åt mig och mina katter.

08.30. Frukost.

Högst rörlig siffra. De där akuta mejlen kan ta två timmar också, men i det läget fixar jag åtminstone kattmat först. En tallrik gröt kokas i mikron. Under tiden fyller jag på mat och vatten åt katterna, laddar kaffebryggaren och slår i mig en mugg chaga-te.

09.00. Datortid.

Klockan nio öppnar börsen (om det är vardag) och samma tid publicerar jag ett blogginlägg (som jag valt ut redan kvällen innan). Kanske ägnar jag nu en tid åt börsen, det beror på hur intressant den för närvarande är. I annat fall jobbar jag. Jag har oftast en att-göra-lista för det jag absolut vill hinna med under dagen, men det brukar tillkomma punkter på den och den blir sällan helt färdig.

Har jag något administrativt att ta tag i får det förtur. Inte för att det är roligare utan för att min hjärna inte är särskilt kreativ på förmiddagarna och då passar det perfekt att bokföra, betala räkningar eller sortera papper.

I annat fall skriver jag. Kanske ett blogginlägg, kanske en kundtext. Det finns alltid något att skriva. Har jag ingen nära förestående deadline har jag något jag kan förbereda. Även om jag vanligtvis tjänar mer pengar på börsen är skrivandet min profession.

12.00. Lunch.

Ner till köket för att fixa mat. Sällan före 12, ibland efter 14. Det beror på om jag har flyt i det jag gör och om jag är hungrig. Har jag tänkt ta en löprunda är det också en parameter. Jag vill gärna vänta ett par timmar med att springa efter att jag ätit. Går solen ner tidigt vill jag helst göra det innan. Eventuellt springer jag innan lunch, då blir det senare mat.

13.00. Jobb.

Jag äter vanligtvis vid datorn, men då vill jag se, höra eller läsa något under tiden. Att skriva och äta samtidigt resulterar i kall mat och kladdiga tangenter, men när maten är undanplockad skriver jag igen.

15.00. Löpning.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, varierande distans och tempo, nästan alltid med en podd i öronen (en löpfri dag tar jag gärna en promenad nu istället). Oftast mitt på dagen, ibland på kvällen, aldrig på morgonen.  Efter minst en halvtimme och sällan mer än två timmar kommer jag hem, duschar, sköljer mina träningskläder och tankar ner träningspasset från klockan till datorn.

17.00. Datorn igen.

Är det jobb-punkter kvar på att-göra-listan är det dags att prioritera upp dem. Är den väldigt renskrapad kan jag dega bort en timme här. Nu riskerar telefonen att ringa också eftersom vanligt folk börjar lämna sina jobb (jobbrelaterade grejer sköts oftast på e-post).

18.00. Middag.

Framför datorn igen, men hellre med en intressant podd än något jobbrelaterat.

19.00. Ledig tid?

Nu hänger mycket på att-göra-listan. Ibland är den knappt påbörjad eftersom det dyker upp mer akuta saker hela tiden. Vanligtvis börjar den tömmas. Har jag någon social aktivitet inbokad lär det vara nu, annars blir det ofta någon form av jobb. Helst av det lite mer kreativa slaget eller åtminstone friare än rent kundjobb. Den senaste tiden har jag påtat med en hemsida för mitt nya företag, och så pluggar jag biodling, norska och lite annat.

21.00. Ledigare tid?

Nu vill jag se en tom att-göra-lista eller åtminstone med gott samvete kunna peta över resterande punkter till morgondagen. Som företagare är man ju aldrig riktigt ledig, lite grann som när man pluggade och alltid kunna läsa läxan en gång till. Det finns alltid jobb. Om inte kan man lägga tid på att skaffa jobb.

Samtidigt gäller det att sätta ner foten. En viktig drivkraft hos alla företagare och frilansare jag pratat med är att kunna styra sin tid. Då bör inte sättet man gör det på vara att jobba jämt. Just nu vill jag odla, planera årets byggande, en biodling och en massa framtida projekt som kanske aldrig ger pengar eller ens blir av.

Dessutom har jag precis flyttat till ett nytt land. Jag har ett språk att lära mig och ett socialt nätverk att bygga. De dagar jag överhuvudtaget inte hinner jobba på detta känns misslyckade.

23.00. Sängdags.

Jag är avundsjuk på de människor som kan lägga sig, blunda och somna inom ett par minuter. Själv kan jag behöva timmar för att varva ner. När jag lagt mig läser jag gärna en stund, 30-60 minuter, och lyssnar på en podd (både läsandet och lyssnandet helst på norska).

Så kan en dag i mitt liv se ut, men även om jag alltid har en plan spricker den allt som oftast och trots att det kan vara nog så irriterande tror jag att även det egentligen kan vara en bra grej.

Stulen design

SVT skriver om att heminredningsföretaget Jotex plagierat designern Emmeli Hultqvists ljusstake och för mig är det uppenbart hur det gått till. Det stora företaget tänkte att de skulle komma undan med det, och om upphovskvinnan upptäckte det kan de alltid neka och hoppas på att deras möjligheter att driva rättsprocess är större än motpartens. De försöker inte ens komma med bortförklaringar.

Problemet är att det händer hela tiden. Stora butikskedjor stjäl. Ikea gjorde sig lustiga när Balenciaga snodde deras Frakta-påse, men hur många mindre designers har drabbats av att Ikea lagt vantarna på deras skapelser?

Samma sak hos Hemtex och många fler. Ibland skämtar media om fenomenet: ”Ser du skillnad på designklassikern och Mio-kopian”. Just i det fallet drabbade det kanske ingen fattig, men ofta gör det det. Ta t ex de här exemplen på modeföretaget Sheins kleptomani:

Ja, oj, vi hade ingen aning, ”ber uppriktigt om ursäkt” och ”produkterna har redan tagits bort från vår sajt”, men innan de togs bort har företaget antagligen sålt för mer pengar än originaldesignern gjort för sin design. Kanske mer än hennes omsättning på tio år!

Problemet är att de kommer undan, och gör de inte det tjänar de ändå pengar på att stjäla andras verk, och om inget görs leder det till att det till slut bara finns massproducerad smörja från Åhlens.