Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
De senaste veckorna har det pratats
mycket om amerikanska tullar på utländska importvaror, främst från
Kina, men eventuellt också från Europa. Vi får väl se var det
landar, hur mycket som handlar om signalpolitik (både inrikes och
utrikes) och att känna sina handelspartners på pulsen.
En del av tullarna är klubbade, andra
kan tillkomma och det kan sätta igång motåtgärder i andra länder,
men kan vi släppa krigsrubrikerna snart? Tullar och andra
handelshinder är inget nytt fenomen uppfunnet av Donald Trump. Här är t ex en artikel om när den nytillträdde presidenten Barack
Obama gick i liknande tankar.
Även EU har importtullar på varor från Kina, bl a stål.
Den som är fri från skuld kastar
första stenen. Eller också gäspar vi unisont i en synkroniserad
flashmob och försöker gilla läget. På börsen tjänar en del
företag på tullar, andra förlorar. Precis som vid priskrig och
inhemska skatter.
Antingen kör vi globalism och
frihandel fullt ut och accepterar asiatiska löner. Eller också får
vi nog leva med att varje land försöker skydda sina industrier och
intressen. Det kommer knappast stressa fram ett världskrig i år
heller. Då är jag betydligt mer oroad över att halva I-världen
slänger ut ryska diplomater utan grund bara för att man vill låtsas
som att det är Putins fel ifall deras folk skulle få för sig att rösta ”fel”.
Då och då fylls tidningarna med
artiklar om barn som avvisats (eller ”kastats av” som det heter
på kvällstidningssvenska) från kollektivtrafiken. Historien brukar
alltid vara densamma. Barnet har glömt sitt busskort eller också
har det gått ut. Han/hon drar en rövare och försöker få åka med
ändå, men det spricker.
Jag gjorde själv så som liten
skägglös parvel eftersom jag aldrig löste den tilläggsbiljett som
krävdes för att man skulle få åka efter en viss tid på kvällen.
På en trång buss kunde man blixtsnabbt visa upp kortet för
chaufförerna som förhoppningsvis inte såg eller brydde sig. När de
ändå gjorde det och ropade tillbaka mig klev jag istället ut och
gick hem.
Inget nytt under solen alltså, men det
nya är att barnens föräldrar rasar, skriker och pekar finger. Inte
åt sina slarviga barn utan åt busschaufförer som (till skillnad
från deras egna barn) bara följt reglerna. En reporter hakar på
och så blir det en ”Vem ska ta ansvar för det här nu
då?”-artikel.
Våra far- och morföräldrar kunde
utan problem gå eller cykla en mil varje dag till skola och annat, men
av någon anledning måste dagens barn skjutsas precis överallt,
antingen av föräldrarna eller av samhället. Inga sträcka är för
kort för bil- eller busstransport.
Det finns naturligtvis ömmande fall,
men poängen med giltiga färdbevis är just att de berättigar till
resa. Förutsatt att det är med alltså, och att det överhuvudtaget
finns. Lös biljett så slipper vi se sånt här:
Här har vi alltså en tolvåring som
skulle åka hem från skolan med sin lillebror som saknade busskort.
Förutsatt att de åkte buss även åt andra hållet är det en
busschaufför som gjort fel genom att låta barnet åka till skolan.
Men felet är såklart att eftermiddagschauffören gjorde sitt jobb
och bad om färdbevis.
Många är frågorna jag önskat skulle
ha ställts i detta reportage, men självklart ställs en massa andra
istället, som ”vad kunde ha hänt” om inte storasyster var med?
Vad spelar det för roll, nu var hon ju det! Men varken hon eller
lillebror försökte starta någon dialog med chauffören,
gissningsvis för att de visste att hon hade rätt och de hade fel.
Men vad spelar sådana detaljer för roll? Så här löd en av
kommentarerna under en annan av dessa ”vi gjorde fel-ni borde
skämmas”-artiklar:
”Omdömeslös chaufför. Inlåsning
är väl rätt hårt eftersom han de facto utförde sitt jobb till
punkt och pricka men sparken vore ju lämpligt.”
Undrar just på vilka grunder. ”Grovt
vållande till att ha gjort helt rätt”? Seriöst, om man ska sparkas för att man gör sitt jobb exemplariskt, vad blir då påföljden för att göra fel - stående ovationer?
Helsingborg är en liten stad och
gissningsvis skulle det här tillsynes friska syskonparet inte längre
än att de hade kunnat gå sträckan, men jag antar (det förtäljer
inte historien) att de ringde till pappa som fick komma och hämta
dem. Och han säger inte åt dem att de får skärpa sig och se till
att komma ihåg korten nästa gång utan ringer istället
Helsingborgs Dagblad som gör en snyftare.
Mitt hjärta blöder för barn (och för
den delen även gamla) som glöms av en taxichaufför och får vänta
flera timmar, och för synskadade som släpps av
vid fel hus och får ett smärre helvete att ta sig hem. Men friska
tolvåringar borde inom kort (om inte redan nu) kunna ta hand om sig
själva under föräldrarnas tjänsteresor/semestrar, laga mat, klä
sig och sköta sin vardag rätt självständigt. En promenad från
skolan dör de inte av, så sluta behandla dem som treåringar!
Jag har mer eller mindre alltid på ett
lite manodepressivt sätt gått in stenhårt för saker eller släppt
dem helt. Jag har svårt för att testa saker och puttra på i
halvfart. Oavsett om det gäller jobb eller fritid, inkomster eller
hobbies (jag brukar försöka göra inkomster på mina hobbies)
gräver jag ner mig och plöjer ner sjukt mycket tid och energi.
Det här brukade jag ha dåligt samvete
för, att jag inte åtminstone kunde låtsas vara lite normal, men det har jag slutat med. Det påstås att det hör ungdomen till
att se världen i svartvitt, att vi blir mer nyanserade med åren.
Det stämmer på ett sätt. Erfarenhet gör att man tar in fler
aspekter och inte rusar iväg. Men när det gäller ”all-in-tänket”
har jag snarare anammat det mer och mer.
Det är inte så att jag tänker att
jag som snart ska dö måste jobba effektivt. Nej, jag är
fortfarande odödlig, eller tycker mig åtminstone ha mer än halva
livet kvar. Jag är bara less på resultatlösa projekt. Som ung
kunde jag spela i band som inte ens var lovande på pappret, köpa
bilar som inte var mina drömbilar, i väntan på att bättre skulle
dyka upp, eller hänga med vänner som slukade mer energi än de gav
tillbaka.
Fuck that (det skrev jag inte för att
verka ung utan för att jag inte hittade en tillräckligt bra svensk
motsvarighet)! Nu vill jag ägna mig åt sådant som smakar mer än
det kostar. Projekt kan ge pengar, glädje, sinnesfrid eller framtida
möjligheter. Är de värda mödan är de värda att satsa järnet
på. Annars får det vara.
Jag trivs rätt bra i lägenhet. Visst kunde det vara kul med en tomt ibland, men är det värt priset? Jag
har bott i fristående hus och tycker nog inte det. Det är störande när grannen i höghuset har fest och verkar förlägga
halva tillställningen till trapphuset, men det är inte så himla
vanligt där jag bor.
Mitt eget behov av att höras på
obekväma tider är obefintligt och har nog alltid varit det. Jag har
spelat elgitarr, men det är ju faktiskt inte värre än att man
pluggar in hörlurar i förstärkaren så kan man i princip banka
loss mitt i natten.
Ska jag åter sätta mig i en villa är
mitt grundkrav att kunna kissa på tomten utan att grannarna
ser det. Det är inte så att jag har ett stort behov av att dra ut
draggen i ljuset, jag menar bara att om tomten har full insyn kan jag
lika gärna hänga i en närliggande park där jag själv slipper
klippa gräs och beskära fruktträd.
Det för mig till den obegripliga
boendeformen radhus. Så här skriver Svensk Fastighetsförmedling om
påfundet:
”Ett radhus erbjuder villakänsla men
utan samma ansvar och sysslor som kommer med traditionellt
villaboende.”
Det är ju precis tvärtom! I ett
radhus har man nästan samma kostnader som i en villa. Eventuellt
i bostadsrättsform, men det innebär ju bara att man inte själv kan
välja när det är dags att måla fasad, byta fönster osv.
Radhustomter är precis så stora att
man måste ta hand om dem, men för små för att vara till nytta.
Man kan inte odla mer där än på balkongen. Två solstolar, ett
parasoll och en trädgårdstomte – fullt. Grannen kanske väljer
att fylla sin plätt med en studsmatta för sina högljudda barn och
så är halva året förstört av den anledningen.
Inomhus hör man när grannarna spolar
i toan och när fyllot i huset mittemot slår igen ytterdörren mitt
i natten. Det är ingen slump att tv-serier som Svensson Svensson och
Svenska hjärtan utspelar sig i radhusområden. Ingenstans frodas
misären och missunnsamheten som där. Man går miste om lägenhetens
anonymitet utan att få villans avskildhet. Det rimliga priset för
radhusboende borde ligga någonstans mellan tält och mögelskadad
lägenhet med rivningskontrakt.
Jag är lite less på att inte ens
affärstidningarna verkar förstå skillnaden på gaming och betting.
Allt kallas ”spelbolag” i rubrikerna, sedan får läsaren själv
reda ut och sortera. Ett exempel:
Den övre artikeln handlar om Kindred,
Leo Vegas, Evolution Gaming, Betsson och Kambi. Fem bolag i huvudsak
verksamma inom casino och betting. Nere till vänster är en
artikel om Paradox, ett bolag som utvecklar dataspel för rekreation.
Artikeln till höger handlar om Scout Gaming som håller på med
e-sport och traditionell sportsbetting.
Att kalla alla dessa för ”spelbolag”
och låtsas att de befinner sig i samma bransch är som att kalla
Vin & Sprit AB för ett matbolag och jämföra dem med Mat.se
eller Axfood. Eller egentligen ännu dummare, för jag skulle nog
säga att Vin & Sprit har mer gemensamt med Axfood än Evolution
har med Paradox.
Vad beror då detta på, är
ekonomijournalister idioter som trots att varken dataspel, roulette
eller vadslagning är nya fenomen inte förstår skillnaden? Det tror
jag inte, men i sin iver att förenkla verkligheten och locka till
klick försöker åtminstone rubriksättarna bunta ihop alltihop till
något kontroversiellt och komplext när det i själva verket handlar
om fullt begripliga, men väldigt olika, företag och affärsmodeller.
Jag förstår att man inte på en
börstidnings förstasida kan reda ut skillnaden mellan
casinoleverantören NetEnt och spelportalen Betsson, men börja
åtminstone att göra skillnad på betting och gaming. Det ena är
spel om pengar, det andra är dataspel, för bövelen!
Vänsterjournalisten och författaren
Kajsa ”Ekis” Ekman har jag inte haft några starka åsikter om
och har förstått att det gör mig ganska unik. Okej, en åsikt
kommer här. Jag brukar ondgöra mig över människor som inte kan
nöja sig med ett efternamn och ”Ekis” fullständiga namn är
Anna Kajsa Helena Langemar Ekman Makboul. Varför slängde hon inte in Rullgardina Krusmynta när hon ändå
var igång?
Nåväl, jag tänker inte recensera
henne nu heller, men såg en artikel där jag reagerade på
ett uttalande:
”Jag köper bara sådant som är
lustfyllt att köpa. Alltså mycket kläder, träningsredskap,
alkohol. Jag köper inte toalettpapper, det tar jag från fik, krogar
och sådant där. Jag har hittat massa kläder i grovsoporna. Men så
kan jag också lägga 5000 kronor på en klänning på nätet bara
för att jag vill ha den. Alla de här skorna jag har är plastskor
från nätet.”
Hon får köpa vad hon vill, så det
lämnar jag därhän. Att hon ”har hittat massa kläder i
grovsoporna” säger jag heller inget om även om jag tvivlar på
att så är fallet. Att hon säger sig vara ”trött på posörer”
betyder ju inte att hon inte tröttnat på sig själv.
Posör-spotting...
Men det jag hänger upp mig på är
såklart att hon säger sig stjäla toapapper från restauranger. Jag
tror inte att hon ljuger. Till skillnad från att plocka kläder från
grovsoporna är inte detta en pittoresk egenhet, det är stöld. Rent
tekniskt är det stöld att hämta kläder i grovsoporna också, men
ingen ser det så, det är bara märkligt och kanske lite äckligt.
Men att en 37-årig välbetald kvinna skulle ha satt i system att
stjäla dasspapper från lokala näringsidkare har jag svårt att ta
in.
För några år sedan gick ett
tv-program som hette Superspararna där de medverkande berättade om
sina mer eller mindre konstiga spartips. Någon gjorde
maskrosmarmelad, en annan samlade rabattkuponger. Men så var det ett
par som gick till McDonald's och snodde ”gratisgrejer”:
”Jävla missfoster!” löd en av de
snällaste kommentarerna. ”Ekis” är (gissningsvis till skillnad
från dessa ”tv-stjärnor”) inte fullblodsidiot. Därför är jag
nyfiken på i vilket läger hon tror att hon ska plocka poäng genom
att berätta att hon stjäl sitt toapapper för att ha råd att köpa
kläder och sprit.
Såvida inte bekännelsen var ett
försök till skämt. I så fall hoppas jag att hon inte tänkt
livnära sig som komiker, för då får hon nog börja stjäla
pappershanddukar och tvål också så att hon har råd med hyran.
Bara lugn, alla odlingshatare! Jag ska
inte dra upp min chiliodling igen (men årets förkultivering är i
full gång, bara så ni vet).
Istället tänkte jag snacka
frilansarbete. Jag älskar att frilansa, att kunna välja mina uppdragsgivare, påverka
inriktningen på mitt arbete, arbetstiden och storleken på mina
inkomster. Jag älskar med andra ord det som brukar kallas otrygghet.
Men det kräver att man tänker på ett
lite annat sätt än när man har en arbetsgivare som garanterar en
fast lön inte bara den här månaden utan minst ett halvår framåt.
På två sätt. Det första är att jobba med marginaler. Jag hörde
nyligen en frilansade skribent säga att som frilans bör man ha en
månads utgifter i buffert. Jag tycker att ett år är rimligare.
Det viktigaste för frilansare är nog
ändå att ständigt leta inkomster. Det är här jämförelsen med
odling kommer in. Om man hela tiden sår en massa olika frön, på
olika åkrar med olika jord och gödsel kommer en del av dem växa
upp till frodiga växter som ger mat i magen.
Har man inte en fast anställning hos
en arbetsgivare gör man klokt i att ägna sig åt växelbruk. Inom
jordbruket gör man det för att gardera sig mot utarmning av jorden,
skadeinsekter och klåfingriga politiker. För en frilansande
skribent eller kulturarbetare är farorna konkurser, lågkonjunkturer
och produktionsomläggningar. Och klåfingriga politiker, det har vi
gemensamt med bönderna.
Jag har massor av idéer/fröer att
sätta i jorden i år. En del kommer aldrig växa upp och bli
livskraftiga, för att jag vattnar för lite eller för att de helt
enkelt inte är livsdugliga. Andra kommer jag kunna skörda till
hösten, och i bästa fall inte bara i år utan i flera år framöver. Och det här tänket kan med fördel även löntagare använda sig av. Det är som Thore Skogman konstaterat:
Den här bostadsbubblan som det pratats
om i några år nu... Ni vet, den som precis är på väg, redan är
här eller inte går att undvika, alltid i feta krigsrubriker. Jag
tror inte på den.
Bostadspriser kommer alltid gå upp och
ner. När räntan höjs (vilket ju verkar dröja eftersom ECB säger
att det dröjer och Ingves sällan eller aldrig gör något annat än
att följa efter storebror) kommer det säkert att kyla ner marknaden
ett tag, och när lågkonjunkturen kommer och fler förlorar jobbet
blir marknaden trögrörlig.
Så långt är jag med, men att
priserna ska sjunka till ett minimum och människor får gå från
hus och hem när de inte har råd att bo kvar och ingen vill köpa –
det tror jag inte kommer hända inom överskådlig tid.
Av flera orsaker. Svenskar är
visserligen högt belånade, men vi har en betalningsmoral och för
gott om annat att spara på för att stora delar av befolkningen ska
hamna i Lyxfällanläge pga sina bolån.
Men kanske främst för att svenskar inte
spekulerar i sitt boende. I många länder är hus det normala
sparobjektet. Man köper ett hus och bor i det, men så fort ekonomin
tillåter köper man ett till för att hyra ut, och helst ännu ett.
Det gör inte vi. Vi kan möjligen köpa sommarstuga, men i övrigt
sätter vi eventuella sparpengar på börsen. Vill vi investera i
bostäder köper vi aktier i byggbolag eller bostadsutvecklare, inte fysiska hus.
De flesta svenskar bor i eller i
närheten av större städer, eftersom det är där jobben finns. Det
kommer vi fortsätta att göra och därför minskar inte marknaden.
Möjligen det ekonomiska utrymmet, men det ger hack i uppåtkurvan,
inte krasch och kris.
Hus i en bruksort där en av få stora
arbetsgivare lägger ner eller flyttar till Baltikum kommer sjunka i
värde, men det är ingen bobubbla, det är urbanisering. Dessutom
kostar en villa där redan mindre än en walk-in-closet i Stockholm, så inte heller där finns det så mycket fallhöjd.
Alltså tycker jag att vi blåser av
bobubblan. För även om den skulle komma – vad ska vi göra
åt det? Den som bara äger sitt eget boende kan inte sälja av några
bostäder i förebyggande syfte eftersom köerna till hyresrätter är längre än en konjunkturscykel. Därför kommer inte bomarknaden krascha.
Jag kom för flera
år sedan på att jag kunde sälja saker ur källarförrådet. Möbler, böcker och ren skit. Detta projekt startades inte främst för att tjäna pengar, även om det gett
mycket mer pengar än jag hade kunnat föreställa mig. Istället
handlade det om att få ordning.
För en snåljåp är det en jobbig
känsla att veta att jag har en sak, men att det tar för lång tid
att få fram den för att det ska vara värt det. I vissa lägen med
proppfullt förråd hade det lönat sig att inte ens leta utan köpa
nytt istället. Genom att sälja och slänga fick jag fler användbara
ägodelar.
Är det någon som sett...? äh, glöm
det.
Och det här gäller inte bara i
förrådet. Jag försöker hålla maximal ordning i hela lägenheten,
bland pärmar och inte minst i datorn. Distraktioner, stök och brus
stjäl fokus och tid. Eftersom jag konstant ligger på
gränsen till utbrändhet behöver jag den energin till vettigare
sysslor än “brusreducering”.
Konkret försöker jag göra följande:
Sälja, ge bort eller i värsta fall
kasta sådant jag inte behöver.
Städa datorn, kasta överspelade
dokument och sortera filer i logiska strukturer med mappar och
sökbara dokumentnamn.
Hålla e-postprogrammets in- och utkorg
tomma. Så fort ett ärende är klart ska det raderas eller sorteras
in på rätt plats.
Skriva listor över dagens
arbetsuppgifter, sådant som ska bevakas, tider att passa, saker att
göra.
Rubriken är en ordvits från
Solstollarna (japp, ribban är därmed satt).
Tullaren: ”Erkänner ni?”
Skumberg:
”Ja, mig känner jag. Det är ju jag som är Skumberg.”
Men faktum är att de flesta nog borde
svara nej även om de tolkar frågan som Skumberg. I den stora staden
USA görs en återkommande hälsoundersökning kallad NHANES,
National Health and Nutrition Examination Survey, som består av både
fysiska undersökningar och intervjuer. Exempelvis får deltagarna
själva rapportera vad de har ätit under en period.
Hur tror ni det går? Jo, i takt med
att det blivit allt trendigare att äta nyttigt säger sig folk äta
allt nyttigare. Och mindre. Så till den grad att det näringsintag
många rapporterar borde ha resulterat i att de blivit gravt undernärda
och i värsta fall dött. Samtidigt som hälsoundersökningen visar
att de gått upp i vikt.
”Du blir vad du
äter”, inte vad du haft för avsikt att äta. På samma sätt har
du vad du sparar, inte vad du hade tänkt eller skulle vilja spara.
Att göra en budget och räkna samman sina utgifter kan ge helt andra
siffror än man hade trott. I Lyxfällan (måste sluta referera till
ett program jag inte sett på väldigt många år) säger de flesta
deltagarna att de går back mindre än de gör. En del menar till och
med att de går plus minus noll. Inkassoräkningarna har bara råkat
regna in, oklart varför.
När jag började granska mina egna
utgifter blev jag också förvånad. Fast åt andra hållet, eftersom
jag gör av med mindre pengar än vad jag själv hade trott är möjligt. Det kan i sin tur bero på att jag ibland framstår som typ helt kokobello i huvet, ett faktum jag inte heller riktigt tagit in. Alltså borde jag nog också svara nej. Nej, mig känner jag inte.
”Privata företag får göra vad de
vill” är ett argument som kastas fram ibland när det snackas
yttrandefrihet. Men det får de ju inte. Om jag startar en krog kan jag inte välja mina kunder eller ens tillåta rökning. Stora internetföretag verkar däremot kunna diskriminera lite som de behagar.
Ett av de senaste exemplen är Google,
som äger världens största videotjänst Youtube och en ganska
populär sökmotor. Om vi börjar med Youtube har man dels plockat
bort en del konton permanent, men framförallt har videos
och hela konton hindrats från att ha reklam och att låta läsare kommentera
och bädda in videos, alltså att hindra spridning och försöka ge vissa
”Youtubers” yrkesförbud.
Ska Google få göra så? Den kund eller
användare som inte gillar företagets policy kan ju använda
konkurrenter som Bitchute. Det som stör
mig mest är att Google inte står för sina principer eller svarar på tilltal. Deras regelverk är flexibelt med
formuleringar som ”includes but is not limited to...”, vilket ju
passar in på precis vad de de vill. De har inget telefonnummer och
svarar inte på mejl. De kan göra vad de vill och behöver inte ens
förklara sig.
Det är ingen hemlighet att Google har
en tydlig politisk profil och att det just är politiska videos som
ryker. Kanske särskilt Youtubeprofiler som uttryckt sig positivt om
Donald Trump, men det stannar inte där.
Fullblodsnazister, kanske ni tänker,
men när en rätt harmlös kille som Pewdiepie hotas med avstängning
är det inte högt i tak. Det senaste svenska exemplet är Granskning
Sverige, som blev av med sina Youtubekonton för att Expressen och
Dagens Nyheter krävde det. Ingen rättegång, ingen rimlig förklaring. Egentligen säger Paul Joseph Watson allt jag har att
säga i ämnet.
Över till sökmotorn Google. Jag
gissar att runt 90 procent av alla webbsökningar görs med Google. I
Sverige är siffran ännu högre (i väntan på att fler ska upptäcka
Duckduckgo). Igår berättade Google Sverige
att man satt sina utvecklare på att förbättra sina system ”för
att ge mer kvalitativa sökresultat i Sverige”. Kan censuren bli
tydligare?
Facebook är en annan plattform med snudd på monopolstatus. Min känsla är att det mest är en sajt
för uppladdning av söta kattbilder, men tack vare sin storlek
används Facebook till lite av varje. Jag har haft teleoperatörer
där man kan komma åt sina sidor, läsa och betala sin räkning genom att logga in med sitt Facebookkonto. Föreningar och yrkeskårer samlar massorna där.
Praktiskt, så länge man inte blir
avstängd. Facebook har anställt tusentals personer för att granska
och plocka bort misshagliga annonser, inlägg och användare. Ofta
räcker det med att tillräckligt många går ihop och anmäler något
de inte gillar. Det kan vara ett flera år gammalt inlägg, men om en
grupp på kort tid anmäler samma Facebookkonto stängs det av. Den
censurerade får själv ingen möjlighet att protestera, förklara
sig eller ens berätta för sina kontakter att de den närmaste tiden
inte kommer kunna svara på tilltal på Facebook. Visst har vi
yttrandefrihet, men få av oss har de ekonomiska musklerna att starta
en egen internetplattform med en miljard användare.
Facebook är ett privat företag, men
mycket av det offentliga samtalet sker på Facebook. Vad betyder det
för demokratin att grundaren Mark Zuckerberg tänker kandidera till
presidentposten i USA samtidigt som hans företag kan styra och
stänga av den offentliga debatten helt subjektivt?
Den moderata debattören Ann Heberlein
bestämde sig för att skriva en debattbok och finansiera projektet
genom crowdfunding. Efter två dagar, när hon kommit halvvägs,
stängde Kickstarter ner insamlingen efter massanmälningar från
Heberleins politiska motståndare. Men visst, Kickstarter är ett
privat företag och Heberlein kunde ganska lätt samla in pengarna på
Swish istället.
Swish ägs förresten av några stora
banker (även dessa privata). De kan själva bestämma vem som har
rätt att använda tjänsten, vilka internetsajter man inte har rätt
att handla av osv. Detsamma gäller Paypal.
Jag har inga ”extrema åsikter” och
kommer troligtvis inte stängas av från något av alla dessa privata
företags tjänster, men yttrandefriheten kränks och krymps varje
dag! Inte av stater och diktatorer utan av privata företag med
slogans som ”Don't be evil” (Google).
De ser sig säkert som goda människor
med goda intentioner, men yttrandefrihet och demokrati kan inte
styras av ett fåtal subjektiva makthavare. En dag är det du och jag
som tycker ”fel” och därför inte får använda vardagliga
tjänster som krävs för att våra liv ska fungera. Eller också
bestämmer sig dessa aktörer ”bara” för att begränsa
funktionerna för icke-aktieägare.
Det är ingen mänsklig rättighet att få ha ett Facebookkonto, att ens hemsida indexeras av Google eller att föra över pengar med Paypal, men det hjälper inte att vi är lika inför lagen när lagen övertrumfas av privata företag med "rätt att göra som de vill".
Jag nyttjar sällan kollektivtrafik i
morgonrusningen, men de få gånger jag gör det händer alltid samma
sak. Jag tvingas sitta i närheten av någon som gett sig fan på att
den deodorant han/hon (oftast hon, men inte alltid) sätter på sig
på morgonen ska marinera kroppen i tolv timmar.
Jag är inte allergisk. Inte mot parfym, men mot idioter. Det känns som att syret försvinner i ett moln av kemikalier. Ibland har
jag mött människor på gatan som stinker så mycket parfym att det
känns obehagligt att andas in. Vad är det för fel på folk?!
Så här kommer ett litet spartips för
den som varken vill lukta svett eller döda allergiska eller
lungsjuka medmänniskor: Ta med dig deo i burk eller flaska istället
för att förvara den på kroppen. Det får plats i fickan och väger
50-100 gram. Vill du inte släppa den fram och tillbaka kanske du kan
förvara den på jobbet, så att du vid behov kan dutta på lite
framåt lunch.
Okej, kanske inte i kontorslandskapet.
Det blir garanterat billigare.
Deodorant kostar ändå upp till 10 kr millilitern, så här finns
pengar att spara. Men vill man spara ännu mer kan man testa att
hoppa över lunchsprutet utan att dränka sig i deo på morgonen. De
som tillbringar dagarna inomhus någorlunda stillasittande tror jag
normalt klarar sig en hel arbetsdag.
Dessutom är nyproducerat svett i
princip luktfritt, så istället för att duscha i deodorant kan man
säkra upp situationen genom att innan arbetsdagen duscha i vatten och tvätta sig med
tvål. Bara en tanke.
En liten berättelse för att visa hur
olika man kan välja att se på saker och ting. Det grämer mig att länka till hatsajten Expressen, så jag drar hela historien för
den som inte vill läsa källan.
Sandra satt på
tåget och sydde på en banderoll till internationella kvinnodagen.
På samma tåg satt en engelskspråkig man som tappat en knapp i sin
jacka. Eftersom han såg att Sandra satt och sydde frågade han om
hon möjligen kunde sy i knappen åt honom.
Hon sa sig inte ha tid, men erbjöd
honom att låna nål och tråd. Han svarade att han inte kunde sy,
vilket gjorde henne rasande. Trots att hon enligt egen utsago inte
hade tid att sy i en knapp eftersom hon vid sidan av sina
heltidsstudier ”jobbar heltid med att kämpa mot patriarkatet”
valde hon därför att skriva ett långt brev till mannen. Eftersom
hon verkar sjukt dålig på engelska hade det nog varit
enklare och gått snabbare att prata med mannen (som alltså satt ett
par meter därifrån), men vad gör man inte för att bekämpa
patriarkatet...
Kritiken gick i huvudsak ut på att hon
blev sur på att han som man (japp, hon ”könade” honom utan att
ha en aning om ifall han i själva verket identifierar sig som
kvinna eller motorgräsklippare) bad henne, som kvinna, att utföra
en traditionell kvinnosyssla som att sy.
Ingen har brytt sig om att lokalisera
mannen och höra hans historia, men utifrån artikeln verkar det inte
som att han slängt jackan i knäet på henne och förväntat sig
hjälp. Han frågade om hon kunde hjälpa honom. Jag gissar vilt att
orsaken till att just hon fick frågan inte berodde på att hon var
kvinna utan på att hon höll i nål och tråd.
Min tredje och sista invändning är
att hon ljög när hon sa att hon inte hade tid. När hon var klar
med att sy ägnade hon minst lika lång tid som det tar för mig att
sy i en knapp (och jag är inte särskilt bra på det) åt att skriva
ett helt meningslöst brev. Men hon fick sina ryggdunkningar på
Facebook och sin hyllningsartikel av Expressens eget rikspucko Lars
Lindström.
Och då är det alltså ”självgod”
som ska in på lodrät 4.
Nu över till min kvinnodag. Jag la en
halvtimme på förmiddagen åt att skotta snö åt två granntanter.
Bägge i åttioårsåldern, med sviktande hälsa. Bägge kör bil,
men skulle knappast orka skotta fram sina bilar när det kommit
mycket snö, så då hjälper jag dem med det när jag har tid och
möjlighet. Jag har inte reflekterat över att jag skulle cementera könsroller genom att
skotta snö. Jag gör det för att jag kan, och troligen mer för att jag
är frisk än för att jag är man.
Till skillnad från den unga arga
feministen handlar det inte om att visa vilken god och fin människa
jag är. Jag promenerar varje dag och springer några gånger i
veckan för att jag behöver motionen. Jag kan lika gärna korta ner
en promenad och skotta snö istället. Medan jag skottade hade jag en
podd i öronen. Just nu lyssnar jag på poddar om ekonomi, filosofi
och samhällsfrågor, på några olika språk för att även
underhålla den delen av hjärnan.
Om jag medan jag tränar både kropp
och knopp kan hjälpa medmänniskor är det en tredje vinst. Jag vet
att tanterna uppskattar detta, vilket är en fjärde poäng. Kanske
borde jag känna mig utnyttjad och kränkt för att jag utfört en
traditionell manssyssla, men det gör jag inte.
Hade ingen bild på min skottning,
så här är istället feministisk snöröjning.
Jag vet inte vad Feminist-Sandra vill
skapa för samhälle, men uppenbarligen inte ett där man hjälper
andra ens när det inte kostar en något. I alla fall inte om den
hjälpbehövande är man. I sitt brev till den knapplöse invandraren
uppmanar hon honom att lära sig att sy och att utbilda sig om
patriarkatet (”lern how to sew” och ”lern about patriarchy”
på hemsnickrad engelska).
Av vem då? När han
träffade en som kunde sy ville den personen inte hjälpa honom. Och
om feminism är att bete sig som en idiot mot sina medmänniskor blev
han kanske inte så sugen på den biten heller.
Sparbloggar som min får ibland kritik
för att vi fokuserar alltför mycket på minskad konsumtion framför
sparande och inkomster. Jag försöker jobba i alla ändar, men det
finns en anledning till att rikta den största energin på
konsumtionen.
Ickekonsumtion är
oberoende av andra faktorer. Låter jag bli att köpa en grej
för 100 kr sparar jag 100 kr (som dessutom hinner bli en femhundring
tills jag blir pensionär). Fortsätter jag att rata detta
hundrakronorsköp sparar jag 100 kr varje gång, om inte mer eftersom
få saker sjunker i inköpspris.
Om jag istället hittar någon som
säljer samma sak för 80 kr sparar jag bara 20 kr, och då är jag
beroende av denna eller andra lågprisleverantörer. Det påverkar
inte min ekonomi lika mycket och jag kan inte göra besparingen på
egen hand, utan hjälp.
När det kommer till inkomster är jag
ännu mindre självständig. Jag behöver uppdragsgivare som ger mig
pengar för utfört arbete. Den dag ingen vill betala för uppdraget
försvinner hela inkomsten. Dessutom påverkas inkomster negativt av
beskattning. Plötsligt är min insats bara en liten del av det
ekonomiska utfallet.
Minskad/överhoppad
konsumtion är helt oberoende av företag, stat, samhälle och andra
människor. Ju mindre jag köper, desto mer makt får jag över min
egen plånbok och i förlängningen över mitt liv, och så länge
politikerna inte hittar ett sätt att beskatta snålhet kan ingen
göra ett skit åt det.
Mitt gamla surdegsinnehav A1M Pharma
ska återigen göra en nyemission eftersom de bränt sina pengar utan
att få in nya för femtifjortonde gången. Så då vill de istället
fylla på med ägarnas pengar – igen. Jag känner mig lite som Al
Bundy i Våra värsta år när han i introt apatiskt delar ut pengar
till alla familjemedlemmar, inklusive hunden.
Den gamla vanliga frågan, ska man bara acceptera att man klivit in
i fel bolag och kliva ut medan man har några pengar kvar för att inte riskera att skicka in bra pengar efter dåliga? Ser man
till utvecklingen av den teckningsrätt som det handlas med den här
veckan ut är det många ägare som lutar åt alternativ 2. Fast
frågan är om de löper hela linan ut eller om de sitter kvar med
sina originalaktier och bara tackar nej till möjligheten att köpa
nya.
Börsreaktionen när
emissionen offentliggjordes.
Jag vet som vanligt inte vad jag ska
göra. Det enda jag vet (nästan) säkert är att om jag säljer mitt
innehav nu kommer företaget inom kort få sitt forskningsgenombrott
och sedan exploderar aktiekursen uppåt. Bitter? En aning kanske...
Kommer ni ihåg den svenske bonden med
handlingskraft och en förmåga att lägga klagosången åt sidan
till förmån för sin egen försörjning? Nej, inte jag heller.
Istället är det ett fasligt gnäll på
sådant de inte kan påverka. Det regnar för mycket, för lite, det
blir varmt för tidigt... Rekordet jag hört var bonden som beklagade
sin goda skörd eftersom ”det drar ju näringen ur jorden”. Det
är lite som att gråta över vinsten i Börs-SM pga den höga
skatten.
1 mars sänkte Arla ersättningen till
mjölkbönder med 23,9 öre (=7,3 %) till 3,02 kr/kilo. Det är surt,
det fattar jag med. Men de bönder som nu ”rasat” i media oroliga
över hur de ska överleva glömde att berätta att ersättningen
höjdes med hela 27 procent under 2017. Hand upp den som fick en
högre löneförhöjning än 27 procent förra året.
Jag säger inte att bonde är den
mest lukrativa karriär som tänkas kan, men...
1. den som blir bonde vet detta, det
är inget speciellt som hände vid månadsskiftet.
2. jag har aldrig någonsin träffat
en bonde (och jag har träffat många!) med en bil äldre än tre
år.
3. det finns andra
jobb för den som inte trivs.
På löparskor har jag efter tiotals
timmars forskning och tusentals timmar i löparspåret ganska bra
koll. Jag vet vad som utmärker de olika märkena, deras styrkor och
svagheter, vad jag gillar och ogillar med dem. Jag köper 1-2 par per
år. Det blir inte alltid rätt, men ofta ganska bra och ibland
väldigt lyckat.
Vinterkängor är en helt annan sak.
Det köper jag kanske vart tionde år. Jag vet inte vilka varumärken
som gäller eller vad man ska titta efter, så jag gick strikt på
pris. Hos Zalando hittade jag ett par kängor av märket Your Turn
för 254 kr. Jag fattar att ett par skor för 254 kr troligen är
klart sämre än fyrsiffriga alternativ, men jag hoppades att det
skulle vara mycket sko per krona. Det var det inte.
Jag har aldrig handlat hos Zalando, men Kinneviks aktieägare verkar gilla dem. För mer obekanta företag letar
jag efter recensioner och klagomål. Här sökte jag på skon
istället. Jag hade aldrig hört talas om Your Turn, men så här sa
nätet:
”Your Turn är tyskt varumärke från
Berlin, som fokuserar på kreativt och avslappnat mode i stilen
streetwear. Märket riktar sig till unga män som tycker om att klä
sig snyggt men ändå vill se avslappnade ut.”
Jag är varken ung eller avslappnad och
funderade inte särskilt mycket på utseende. Ska jag klä upp mig
blir det mycket sällan vinterkängor, men det där lät väl bra.
Recensionerna av modellen lät också okej, de få som fanns. Någon
tyckte att den ”klampade” men värre än så var inte kritiken.
Så jag slog till. Snabb leverans och
de såg ut som på bilden. Så långt allt väl. Tyvärr några
mindre bra observationer:
Efter tio steg i snö känns det
som att ha en såphal ishockeypuck under vardera hålfoten. Det är
som att sulorna suger åt sig snöslask och packar den till hård
is.
Skorna har ingen som helst
dämpning, så när underlaget inte är snö känns det som att
sulan är tillverkad i flintasten.
Jag fryser sällan om fötterna.
Har gått i gympadojor hela vintrar och springer barfota ner till
+7. Men i dessa skor fryser jag mest hela tiden. Det är som att de
helt saknar foder. Det är ännu en rätt dålig egenskap för
vinterkängor.
Det sämsta till sist. Så här
ser sulorna ut (bägge lika bedrövliga) efter ungefär fem mils
användning. Som synes börjar sulan i hälen nästan vittra sönder.
Löparskor förväntas hålla c:a 100 mil. Mina brukar hålla
120-160 mil, så jag brukar inte trampa sönder skor på nolltid. Men dessa skor är gissningsvis
helt slut efter 50 mil. Min recension: Skit!
Så vad lär jag mig av detta? Ska jag
köpa ett känt märke nästa gång? Och vad är ett känt märke?
Ecco, Salomon, Dr Marten's? Jag vet inte, och den sista slängde jag
in mest för att kunna avsluta med den här
videon:
26 procent, mer än
vart fjärde hushåll, har inget långsiktigt sparande. När Avanzas sparekonom Johanna Kull ifrågasatte regeringens ansvar för att allt
fler står helt utan sparande svarade Per
Bolunds sakkunnige med att ifrågasätta andras slutsatser. Eftersom
hans regering inte beställt fram mer detaljerade siffror om
problemet kan man inte säga hur problemet ser ut (eftersom man valt
att inte ta reda på det).
Man behöver såklart inte vara
sakkunnig för att fatta att om staten aktivt bekämpar sparande
kommer färre att spara. De senaste åren har följande hänt:
Möjligheten att följa och göra
fondbyten i PPM via nätmäklare har tagits bort.
Skattemiljön för ISK och KF har
försämrats.
Avdragsrätten för pensionssparande
har tagits bort.
Man flaggar för
förmögenhetsskatt (=lika bra att konsumera, annars får du betala
högre skatt).
Detta samtidigt som lån fortsätter
att skattesubventioneras. Och så frågar man sig hur det kan komma
sig att färre svenskar sparar. Ja, vaaaaaad kan det bero på?! Eller
som Lotto-Åke skulle uttryckt det: ”Vad är det som har hänt?”
Precis med det tonfallet också.
Girighet är ju en av de sju
dödssynderna, enligt katolska kyrkan. Med tanke på deras historiken anser inte jag att katolska
kyrkan sitter på facit över vad som är bra och dåligt, men helt klart anses girighet som
en rätt dålig egenskap.
Därför hickade jag till när jag
kallades girig i söndagens kommentarsfält. Närmare bestämt löd
kommentaren på min text om förmodad förmögenhetsskatt så här:
”Ärligt talat. Jag är en riktig
snålekonomisk person som gärna sparar i aktier och lägger pengar
på hög men om det finns folk som behöver så ska de fan få hjälp.
Släng på arvsskatt när man ändå håller på. Äckligt med giriga
människor som du, tyvärr.”
Jag har inga problem
med att någon tycker att jag är girig. Värre stämplar har jag
fått, men vill bena lite i om det ligger något i det. Så här
säger Wikipedia:
”Girighet innebär ett överdrivet
begär av att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet,
vinningslystnad eller snikenhet.”
Svenska Akademiens definition är
nästan identisk, så vi får väl köpa den. Riktigt vad som menas
med ”överdrivet” framkommer inte, men någon ska alltså anse
någon annans beteende som ”för mycket”. Ordet snikenhet kan
definitivt inte misstas som något positivt.
”Överdrivet begär
efter att samla ägodelar” låter inte bra, men i detta kan väl
knappast inräknas att vilja slippa att bli skattad till döds. Det
är ju inte att samla ägodelar utan att behålla de ägodelar/pengar
man redan har.
Den ofta rätt vettiga författaren och
vänsterdebattören Lena Andersson skrev en ledare i DN för ett par
år sedan med rubriken ”Skatt är den sanna girigheten”. För
visst borde det väl anses girigare att sträcka sig efter andras
pengar än att hålla hårt i sina egna? Hur kan det vara äckligt
girigt att vilja behålla sina egna pengar, men anses solidariskt av
staten att vilja ta dem ifrån mig?
Jag är inte motståndare till
solidaritet, men den ska i första hand ske på frivillig grund. När
staten ska roffa åt sig blir åtminstone jag mindre benägen att
hjälpa andra. Dels för att det är därför staten tar pengarna,
dels för att jag kan behöva dem själv om det ska poppa upp nya och
höjda skatter i tid och otid. Gör det mig girig? Kanske. Gör
staten mig girigare. Troligare.
Jag har lyckligtvis
aldrig behövt sjukskrivning. Jag har knappt ens haft några
sjukdagar, så jag är lite osäker på hur turerna går, men blev
förvånad när Aftonbladets publisher (vad det var för fel
på "ansvarig utgivare"?) Sofia Olsson
Olsén i början av december berättade att hon skulle sjukskriva sig
i tre månader. Inte tills vidare, i väntan på att bli frisk utan redan från början i tre månader. Jag hade alltid trott att det är läkare som
sjukskriver människor, men det är ju inte det enda som skiljer sig
mellan Aftonbladet och världen utanför.
Elaka tungor gjorde gällande att
sjukdomen bestod i att hon inte klarade av sitt jobb i samband med
att metoo-skandalerna duggade tätt både på och utanför
Aftonbladets redaktion. Att hon kallas ”Dubbelnollan” beror
kanske inte bara på det besynnerliga efternamnet. Igår hade det i
alla fall gått tre månader varpå OO kom på att det var dags att
säga upp sig:
”Under min rehabiliteringstid har jag
kommit fram till att jag vill gå vidare i yrkeslivet.”
Eller – rättare sagt – exakt när
sjukersättningen skulle sluta ticka in på kontot ”landade”
beslutet. Det kan tyckas sniket att ifrågasätta folks sjukdomar,
men eftersom två och en halv av de tre månadernas sjukersättning
betalas med skattemedel är det vi som står för semest...
rehabiliteringstiden.
När politiker inte klarar sitt jobb,
eller har klantat sig så till den grad att de behöver ligga lågt
ett tag och till och med hålla sig borta från de vanligtvis
välvilliga och inställsamma kompisarna i journalistikkåren, brukar
de välja att ta ”timeout”, en gammal basketterm som numera
betyder rekreation med full lön.
Men även politiker väljer ibland att
”sjukskriva sig” (citattecknen indikerar att jag fortfarande inte
är helt säker på att höjdare kan göra detta själva, utan hjälp
av läkare). Minns exempelvis det gamla moderata borgarrådet
Kristina Axen Olin som behövde litet ledigt 2007-08 för att
därefter komma fram till att det var dags att sluta.
Hur stod det i Djurfarmen, "All
animals are equal, but some animals are more equal than others".
Det drar ihop sig till
deklarationstider. För mig känns det alltid som att en sten faller
från bröstet när näringsbilagorna är klara. Därför brukar jag
ta tag i skiten så fort jag kan. En fördel till med det är att om
(när) problemen dyker upp går det snabbare att få svar från
Skatteverket i januari än om frågorna kommer i slutet av april.
Aktierna har blivit enklare att deklarera med
investeringssparkonton och kapitalförsäkringar. Jag minns när jag
behövde lämna in en hel bunt med K4-blanketter. Numera räcker det
med en. Något år har jag klarat mig helt utan, då jag inte sålt
några värdepapper i vanlig aktiedepå.
Att deklarera aktier är inte svårt,
och numera inte tidsödande heller. Ändå hör jag varje år
människor stöna över jobbet. De vet inte vad de sålt, vad de fått
betalt och framförallt inte hur mycket de en gång (eller flera
gånger) betalat. Är det bara jag som skriver upp vad jag handlat?
Själv använder jag en vanlig Excelfil där jag matar in varje
transaktion samma dag som den genomförs, hur enkelt som helst.
Nätmäklarna erbjuder sig annars att
göra jobbet åt oss. Nordnet tar 99 kr (med undantag för Private
Banking- och Active Trader-kunder) för att sammanställa en färdig
K4. Avanza har en rörlig taxa från 99 kronor och billigare. Som
platinakund kan jag få den helt gratis, men vill ändå göra den
själv.
Jag skriver under min deklaration ”på
heder och samvete” och kan i värsta fall straffas om jag lämnar
felaktiga uppgifter. Det går inte att skylla på mäklaren,
bokföringsbyrån eller juristen om det blir fel. De tar gärna
betalt för att göra jobbet, men ansvaret är deklarantens. Den som
lämnar in en blankett med en felaktig siffra lär bli varse det
oavsett om den kostat 99 kr eller 99000, så det är bara att spotta i nävarna och sätta igång.
Eller strunta i det där med nävarna, det är lite äckligt.
Tanken är att EU-valutan euro ska
uttalas som början av Europa på det språk man talar. Därför
heter det juurow på engelska, ojrå på tyska osv, men det där har
alltid varit knepigt i Sverige. Av två skäl, tror jag. Vi fick från
början höra att vi skulle säga évro, men ingen kallar väl Europa
för Évropa? Inte heller säger de flesta av oss Európa, snarare
Erópa, så då borde valutan heta eró med betoning på o-et, och
det låter sådär lagom bra.
Den andra anledningen till att vi inte
kan uttala valutan på svenska är att vi alltid varit så
amerikaniserade att vi helst sätter engelska ord på nymodigheter.
Göran Persson, vår statsminister under de tio första åren med valutan, sa
juurow. Jag är osäker på hur hans efterträdare Reinfeldt säger
(jag brukar alltid slå av när jag hör hans röst), men vid det
laget var väl skadan redan skedd.
Men jag klagar inte. Kanske är
namnproblematiken ett av skälen till att svenskarna röstade nej i
folkomröstningen. Vi kan ju inte gärna ha en valuta vi inte kan
uttala. Jag håller tummarna för att Sverige inte hinner införa
euron innan den försvinner, men i det fallet är jag pessimist.
Eftersom den är impopulär nästan
överallt kunde man kanske byta namn, som man gjort med andra fenomen
ingen gillar: zigenare, Stalingrad, Fredrik Virtanen... Enklast vore
väl att gå tillbaka till ecu. Det uttalas ekýy. Eller éky. Eller
e-ähvadfan!