Låneåterbäring

Äldre tittare kanske minns TV-shop, ett program som sändes timme ut och timme in och som gick ut på att sälja en massa skit. Mest städgrejer, det var allt från dammsugare till silverputsmedel. Men det viktigaste var att slå till snabbt för ringde man och beställde inom en kvart fick man en badboll på köpet, till ett värde av fem spänn. Poängen med det var såklart att man inte skulle tänka efter, utvärdera eller jämföra.

Troligen funkade det, reklam brukar utformas så att den gör det. Och förmodligen gäller detsamma för Direkto, som den flitige kommentatorn Wien-Lars gjorde mig uppmärksam på. Direkto är en låneförmedlare som erbjuder lån med en ränta upp till 33,23 procent. Dyrt, tycker ni? Ingalunda! Man kan nämligen få upp till 2 procent i ”låneåterbäring”.

”Få 2% av lånebeloppet tillbaka när du väljer ett lån genom Direkto oavsett långivare. Vi kallar detta för 'Låneåterbäring'.”

Jag kallar det för lurendrejeri. Direkto letar upp ett lån åt dig, tar en bra slant i mellanskillnad och ger dig en ”badboll” för att lura dig att du sparar pengar när du bränner ränta. Namnet Direkto tyder på att det går snabbt, men vill de verkligen beskriva sitt erbjudande tycker jag ”Värdo” vore bättre.

Polisen: Köp inte dyra jackor

Jag har aldrig blivit rånad eller utsatt för rånförsök. En gång var det nära och då fick jag anledning att reflektera över hur jag skulle reagera om det hände.

Omöjligt att veta såklart, men jag tänker mig att det skulle kunna bli en ganska traumatisk upplevelse. Just känslan av att inte vara trygg i sitt eget hem eller sin egen närmiljö vore särskilt olustig om man dessutom skulle känna att man inte hade samhället på sin sida, lite på samma sätt som våldsoffer i efterhand kan vara mer förlåtande mot gärningsmännen än de idioter som stått och tittat på.

Känner ni också på det viset har jag dåliga nyheter. När rån mot skolelever i Huddinge skjutit i höjden har Huddingepolisen ett budskap till offren som skulle kunna översättas: ”Skyll er själva!”. I en artikel uppmuntras barnen att inte gå själva. Bäst är om föräldrar kan turas om att agera livvakt åt barnen. I nästa artikel säger Huddingepolisens brottssamordnare Linda Hellström:

”Föräldrar, köp inte så dyra jackor till er barn.”

Det är alltså så brottsligheten ska bekämpas, genom att ge brottslingarna mindre lust att råna barn? Tanken att polisen – den organisation som faktiskt får betalt av oss för att ta hand om buset – skulle lämna sina fikarum av något annat skäl än för att spela innebandy är naturligtvis helt galen, vad tänkte jag på?!

Garderobsundersökning

En snart två år gammal undersökning från Myrorna, men jag tänker att siffrorna troligen skulle bli desamma idag.

”Hur stor andel av kläderna i din garderob har du, uppskattningsvis, använt det senaste året?”

Det ledande svaret är ”hälften” tätt följt av ”en fjärdedel” och jag tänker att jag nog också ligger där. Rätt uselt. Har man inte användning för plagg ens varje år borde de nog kastas/säljas/skänkas, eller aldrig köpas in.

”Nej, gult är inte min färg...”

”Hur ofta rensar du i din garderob?”

8 procent gör det minst en gång i månaden. Eller: 8 procent har inget liv. Jag tillhör ”vinnargrupperna”som säger max en gång om året. Om det med rensning menas att man ska utvärdera vartenda plagg är svaret att det görs varje gång jag flyttar.

”Vad känner du när du öppnar din garderob?”

Jag är kanske ingen känslomänniska för jag känner (i likhet med 36 procent) ingenting. 3 procent känner skuld. För vadå – att de har kläder? Fjöl av, kliv ner från den höga hästen!

”Världen, förlåt mig!”

”Vad skulle få dig att inte slänga kläderna i soporna?”

Vet inte vad jag ska svara här. Jag tänker att Myrornas kunder inte vill ha mina gamla kallingar med utsliten resår.

”Vad gör du med kläderna du har rensat ut?”

7 av 10 säger sig skänka dem till en ideell second hand, men min mamma har till skillnad från deras sagt åt mig att det är fult att ljuga. Allvarligt talat, såvida undersökningen inte är gjord bland Myrornas anställda tror jag inte ett skit på det.

Avslutningsvis lite ”snabba fakta”:

7 av 10 svenskar handlar kläder en gång i månaden eller oftare
7 av 10 använder hälften av sin garderob – eller mindre
3 av 10 är missnöjda med sin garderob
6 av 10 rensar garderoben en gång om året eller mindre ofta
3 av 10 slänger kläder som de sorterat ut ur garderoben
4 av 10 (av de som slänger kläder) skulle lämna till second hand om det var enklare
6 av 10 lagar sina kläder

Lite snabba reflektioner kring det. 7 av 10 handlar kläder minst en gång i månaden. Det tror jag absolut för jag har sett ännu högre siffror. Märkligt att så många tycks tycka att det är så kul att handla kläder, för det kan knappast vara behovsstyrt att gå så ofta.

3 av 10 är missnöjda med sin garderob. Undrar om inte samma 3 är missnöjda med sin kropp, att det i själva verket är där valken klämmer. Eller också är det de 3 som inte handlar kläder varenda månad.

”Taskig passform på den här tröjan.”

4 av 10 av de som slänger kläder skulle lämnat dem till second hand ”om det var enklare”. Hur mycket enklare kan det bli? Man stoppar dem i en påse och lämnar in dem på närmaste secondhandbutik när man ändå har vägarna förbi. Frågor på det?

Räkna på böter

BMW räknar med att få böta över en miljard euro för att de ska ha ägnat sig åt ”konkurshämmande aktiviteter”. Swedbank verkar vara inne i ett stim av stämningar och sägs riskera att få böta fyra miljarder kronor bara i USA för misstänkt penningtvätt.

Hur tusan räknar man på sånt här? Man kan såklart dela bötesbeloppet i antalet aktier och se det som en slags omvänd utdelning, men förutom att ekvationernas samtliga parametrar är osäkra känns det som en grov förenkling av tillvaron. Vi snackar trots allt om jättekoncerner med massor av miljarder i omsättning. De har antagligen lite större beredskap för oförutsedda utgifter än vad vi har i hushållsbudgeten.

Sedan kan man också fråga sig hur oförutsedda de är. I fallet BMW känns det nästan som en utgift för inkomstens förvärv, som det heter på deklarationssvenska. Lite böter måste ett företag tåla. Lite på samma sätt som att en speditionsfirma som ställer sin skåpbil på trottoaren femtio gånger per dag för att göra leveranser vid dagens slut räknar med några parkeringsböter. Det är bara antalet nollor som skiljer från miljardstämningar mot storföretag.

Men med det sagt skulle jag i nuläget inte överväga att köpa aktier i vare sig BMW eller Swedbank. Inte medvetet parkera fel heller. Jag vet folk som kalkylerar riskerna och räknar på oddsen för att komma undan med att parkera regelvidrigt, men mitt liv är ingen jävla bingobricka.

Odla med Skägget

Som hemmaodlare ska man antagligen hoppa av glädje när det är dags att dra igång på våren, efter att först ha planerat i ett halvår. Själv är jag mer av odlartypen ”nåt skit borde man väl sätta innan halva sommaren gått”. Jag kan ju alltid blogga om det. Så det gör jag nu.

Ett bra sätt att få till grejer man inte har någon större lust med är att sänka ambitionen till ett minimum. Två grödor borde jag klara av, chili och squash. Hade några gamla squashfrön kvar. Kanske för gamla. Chilifröna är nya, utvunna ur en frukt eftersom gratis är gott.

Det finns ”miniväxthus” att köpa, men gamla matförpackningar är billigare. Gör sedan som det står på fröpåsen (om det finns en sådan). Och notera vad du odlar var. Även med två växttyper går det att röra ihop dem, för det första som når jordytan ser i stort sett alltid likadant ut oavsett växt.

”Det är sådana där vahettere...”

Ställ dem i ljus och var noga med att de har lagom med fukt hela tiden. Se till att det finns hål i botten så att det inte blir för fuktigt. Vänta.

Fördelen med förkultivering är att det spar tid, att man kan få igång växterna inomhus medan det fortfarande kan bli minusgrader ute och att man kan välja ut de plantor som verkar mest livskraftiga. Sedan är det bara att plantera ut dem och vänta på resultatet.

Lita inte på folk!

Jag litar aldrig på människor jag inte känner och lämnar inte mina ägodelar utan uppsyn i en minut även om det är grejer som inte direkt är värda något. Det här kan tyckas lite cyniskt, men hellre det än alternativet.

I alla fall om alternativet är att vara som Jonathan. Han hittade en bil på Blocket som han ville ha och swishade över 10000 kr som handpenning. Efter en stund vill säljaren ha resten av köpeskillingen, 35000 kr, för att ”intresset för bilen var stort”. Så varför ber man då först om en handpenning? Jag är helt med på att han inte kan lova att hålla bilen ifall någon annan hinner före, men inte om han först begärt handpenning.

Men jodå, det kan man visst, man kan begära hela beloppet i förskott. Köparen betalar glatt och har nu swishat 45000 kr för en bil han aldrig sett. ”Man tror att folk är ärliga, men det är de tyvärr inte.” Nej, de är ju inte det, och vad beror det på? Att tillfället gör tjuven. I det här fallet är ”tillfället” människor som Jonathan, som betalar tiotusentals kronor för en bil han aldrig sett till en människa han aldrig träffat.

För nu visade sig annonsören inte vara bilens ägare. Har vi sett den varianten förut? Det har vi. Ibland är det bilar eller andra fordon, ibland lägenheter. Att sälja grejer man inte äger kallas häleri, en brottsrubricering som gissningsvis inte hittats på för skojs skull.

Å ena sidan, klart det är synd om Jonathan och andra som lurats av denna bedragare. Å andra sidan, att tjuvar, hälare och myglare lever och frodas är just tack vare Jonathan som sitter i sin lilla, lilla värld av blommor och enfald och drömmer om en värld där alla är rättskaffens. Skärp dig!

Sluta straffa miljövänlighet!

Oavsett vad man anser om ”klimathotet” kan nog alla enas om att det finns miljöproblem och att dessa kräver olika och individuella lösningar, men det här är så typiskt. Människor väljer att kompostera sitt matavfall och producera matjord. Andra lägger sin kompost i påsar och därefter i samhällets för ändamålet avsedda bruna kärl.

Det borde ju vara bra, men så kommer det kommunala avfallsbolaget på att de kan göra pengar på den kompost som kommer till dem. Därför väljer man att straffa de som valt en egen lösning. Antingen rättar de in sig i ledet eller också tvingas de betala för en tjänst de inte utnyttjar. Win/win för Myndighetssverige. Självklart skyller man inte på girighet utan drar det vanliga trumfkortet – miljöskäl:

”När man väljer att hemkompostera får man inte effekten att man producerar gas och det blir sämre för miljön.”

Fast VafabMiljös enhetschef vet ju inte vad medborgarna använder sin kompostjord till. Kanske till att odla grönsaker som annars hade importerats från andra sidan jorden. Och om de inte är betrodda med att kompostera sitt eget avfall kanske de ger upp och slänger allt i samma påse. Konstigare saker har hänt.

Det händer då och då att människor vill slippa betala för sophämtning eftersom de inte har något ”vanligt” restavfall. Katter och grisar äter upp matresterna, det brännbara går i värmepannan och resten sorteras och lämnas in på återvinningen. De borde få en medalj för sitt miljöengagemang, men varje gång visar kommuner, miljönämnder och länsstyrelser musklerna för att straffa dem.

Annat exempel. Bostadsrättsinnehavarna i Hammarby Sjöstad satte solceller på taket. Som tack för det tvingades de betala energiskatt för den elektricitet de själva producerar. Hade de bott i villa hade de sluppit under förutsättning att de inte varit ”för” framgångsrika i sin elproduktion, men om politikerna menade allvar med sina miljöfloskler skulle väl solenergi vara helt fri från såväl energiskatt som moms?!

Hur ska man få människor att leva miljövänligt när nästan varje miljömedveten handling resulterar i någon form av straff?

Går-det-så-går-det-försäljning

En granne säljer sin begagnade markis för 5000 kr. Den ser bra ut på bilderna, men en snabb sökning visar att det utan tvekan går att få tag i en billigare som är helt ny. Jag håller det inte för otroligt att det går att köpa en ny inklusive montering och fortfarande komma undan billigare än den begagnade.

Jag vet inte vad jag ska tycka om detta. Å ena sidan har jag sålt begagnade grejer till rätt friska priser, och tänkt att om någon vill betala snudd på nypris för mina begagnade sopor är det deras ensak. Å andra sidan skulle det inte kännas helt bra att veta att den jag säljer till betalar ett överpris.

Kanske börjar jag utveckla något slags samvete på gamla dagar.

Jag har sålt mycket på second hand och tror aldrig att jag mörkat fel och brister. Det skulle inte löna sig eftersom det tar tid att behöva diskutera med någon som känner sig lurad. Dessutom skulle det ge mig en klump i magen att låtsas som att jag inte sett den där skadan, rostfläcken eller bristande funktionen.

Men pris är något annat. Det är ju inte för högt om marknaden är villig att betala. Jag säljer i stort sett aldrig en aktie som jag inte tycker är överprissatt, men inte ligger jag vaken över att köparen ska tappa sina surt förvärvade pengar när aktien vänder ner, på samma sätt som jag inte känner dåligt samvete gentemot säljaren när den aktie jag köpt går upp mer än börsen.

Fast en markis som kostar 4000 kr ny skulle jag nog inte kunna sälja begagnad för 5000 kr. En eventuell köpare borde ha gjort sin hemläxa och sett det orimliga i prissättningen och det är måhända rätt åt den som inte gjort det, men det rättfärdigar knappast mig som säljare. Eller?

Tusen inlägg

Fjärde april 2016 startade jag den här bloggen med ett inlägg om ingenting. Föga anade jag då att jag exakt tre år senare skulle skriva bloggens tusende inlägg, också det om absolut ingenting (och nej, jag har inte planerat datumet, upptäckte det själv nu).

Under de här tre åren har det hänt mycket både på och utanför bloggen. Jag har bl a fått massvis av glada tillrop i inkorgen och i kommentarsfältet. Men jubileer är bra tillfällen att reflektera, inte bara bakåt utan också framåt. Ibland bör man stanna upp och fundera över om man är på väg åt rätt håll. Jag ska inte trötta ut er med det, men funderar gör jag.

Rent teoretiskt skulle det kunna bli tusen inlägg till på samma sätt, på samma bloggplattform, men det känns långsökt. Än så länge växer läsarantalet, men jag tror att det finns gränser även för det och jag vill inte riskera att bli ett trött koncept ingen längre intresserar sig för.

Det viktiga för mig är att utvecklas som människa, på det ena eller andra sättet. Så länge bloggen kan vara en del av det får den vara det, men inte längre. I morgon kommer i alla fall inlägg 1001 (med innehåll, till skillnad från detta), sen tar vi det därifrån.

Min autistiska bokföring

Nej, jag har ingen medicinsk diagnos, men erkänn att rubriken gjorde dig nyfiken.

Däremot har jag ett utpräglat ordningssinne, särskilt när det kommer till siffror och pengar. Detta mynnar ut i ett behov av att hålla reda på tillgångarna och kunna jämföra siffrorna mot historik och index. Jag har min ekonomi utspridd på tre banker som var och en kan redovisa mina resultat i både tabeller och grafik, men ingen av dem gör en total sammanställning. Eftersom jag vill ha det matar jag manuellt in siffrorna i ett kalkylblad varje dag.

Ordning och reda, normalt sett. Men så kommer det svårredovisade förändringar som bruttoinkomster där jag vet att att det så småningom ska dras bort skatt. För att det då ska bli rätt borde jag räkna av skatten direkt, för oinbetalad skatt är ju i slutändan inte mina pengar.

Och så är det aktieutdelning. Först skiljs utdelningen av från aktien. Pengarna kommer inte in på kontot förrän senare, men det är ju på avskiljningsdagen aktien sjunker motsvarande belopp, så då blir det ett obefogat hack i kurvan. När MTG delade ut aktier i sin avknoppning Nordic Entertainment Group försvann 65 procent av aktievärdet för att sedan trilla tillbaka i form av aktier. Där sprack min exakthet igen.

Jag kan såklart göra uppskattningar och mata in preliminära siffror i väntan på de riktiga, men det skulle inte heller bli helt rätt och dessutom ta en massa onödig tid i anspråk. En annan lösning vore att acceptera att det inte är nödvändigt att varje dags stapel och ruta blir exakt, men det skulle jag nog inte klara.

Hur mycket välgörenhet går till välgörenhet?

Organisationer som drivs av mycket ideellt arbete hamnar inte sällan i en trovärdighetsfälla. Kanske inte schack- och badmintonklubbar, men hjälporganisationer. Jag fattar att chefer inom välgörenhetsorganisationer måste få tjäna pengar. Kanske t o m bra pengar om de gör ett bra jobb.

Men måste de ha miljonlöner? Såväl gamla organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen som nya som Postkodlotteriet har minst ett högdjur som tjänar hundratusen i månaden eller mer. Okej, lika bra att damma av det sämsta försvaret för detta.

”Lönerna betalas av medlemsavgifter, inte insamlingspengar.”

Så dessa pengar skulle ändå inte kunna ha använts för att gräva brunnar i Afrika eller skaffa fram mat till hemlösa? Klart de skulle! Medlemskap i Rädda Barnen kostar 200 kr/år. Om generalsekreteraren har hundratusen i månadslön krävs 7800 medlemskap bara för att täcka hennes lön. Jag gissar att de hellre betalat för brunnar och mat.

”Skål för en lyckad insamling, gubbar!”

Egentligen vill jag inte peka ut någon specifik organisation. Jag tycker bara att lönerna borde gå att pressa. I ärlighetens namn tror jag att de flesta ändå är avdankade politiker eller kompisar till politiker. ”Marknadsmässig lön” blir bara ett argument om det finns en marknad för dem utanför den typen av uppdrag.

Med en lägre chefslön på runt hälften kunde organisationernas hemsidor tydligt redovisa vad de högsta cheferna tjänar, som ett argument för att pengarna går fram till behövande. Nu hittar jag inte den uppgiften på en enda svensk välgörenhetsorganisations hemsida.

I organisationer med 90-konton kan upp till 25 procent av de insamlade medlen (plus 100 procent av medlemsavgifter, statsbidrag osv?) försvinna i ”administration”. Det är en himla massa pengar!

Kreativa badrumslösningar

När badrummet ska renoveras brukar även relativt händiga människor lämna bort allt arbete. Jag gör det definitivt eftersom jag varken kan koppla rör, kakla snyggt eller dra el. Dessutom brukar försäkringsbolaget ogilla hemmapul i rummet med flest försäkringsskador.

Kanske är det därför så många öppnar plånboken maximalt och mer eller mindre skiter i vad det kostar. Det skulle kunna vara orsaken till att all badrumsinredning är dyr. En vanlig badrumskommod utan exklusiva materialval kostar ofta femsiffrigt medan samma skåp för ett annat rum går att hitta för en tusenlapp.

Men varje krona räknas och att man renoverar ett badrum för över hundratusen är ingen anledning att inte spara pengar där det går. Här är några tips för att göra badrummet billigare.

Återanvänd

Kanske behöver inte precis allt i badrummet bytas ut bara för att du vill ha nytt kakel. Du valde duschkabinen, badkaret, handfatet och skåpen för att du gillade dem. Är det inget fel på dem kanske de håller tio år till. Allt som krävs är att du tar ner dem lite fint innan du släpper in Byggare Bob som har för vana att slå sönder allt med kofot.

När jag flyttade från hyresrätt till bostadsrätt tog jag med mig de badrumsskåp som inte hörde till lägenheten. Allt som krävdes för att få dem att funka i min badrumsrenovering var att köpa ett likadant handfat som jag haft i hyresrätten.

Tänk utanför boxen

Det finns ingen lag emot att använda möbler i badrummet som egentligen är avsedda för andra rum, och varje gång det lyckas spar det pengar. Bara för att möblerna ska stå i badrummet behöver de inte kunna tåla ofantliga mängder vatten, såvida du inte tänkt använda en garderob som duschkabin.

Ett par släktingar till mig sänkte ner handfatet i ett rokokoskåp som de lackade om. Det blev hur bra som helst och mycket billigare än att köpa ett badrumsskåp på Ikea.

Handla begagnat

Många tror som sagt att det är en naturlag att allt gammalt i badrummet måste slås sönder och bytas ut mot splitter nya grejer eftersom allt från handdukshängare till handfat blir mögelskadat efter fem år, men det finns faktiskt en begagnatmarknad på Blocket och Tradera. En badrumsmöbel i nyskick är värdelös för den som slängt ut den och guld värd för den som behöver den, så här finns pengar att spara genom att sälja det du får över och överväga att köpa det du behöver.

Själv har jag ett badkar som kostade mig 100 kr. Man blir lika ren i det som i ett fruktfatsformat designerkar med guldtassar, bara till ett lägre pris.

Valfrihet – frihet från att välja

Jag minns när PPM-systemet infördes. Det skulle bli så bra, vi skulle själva få investera våra pensionspengar och få möjlighet till en bättre pension genom aktiva val. Nu har det gått tjugo år och vad har hänt?

Antalet fonder vi får välja mellan minskar successivt. Nu vid årsskiftet försvann en tredjedel av de kvarvarande fonderna, men nya utrensningar görs hela tiden. Antar att det vid det här laget inte finns någon utanför AP7 Såfa som inte fått brev om att minst ett av deras fondval plockats bort.

Förut kunde man ”spegla” sina PPM-fonder hos sin fondförvaltare. Själv hade jag min PPM-översikt i min Avanzadepå, men den möjligheten plockades bort. Det visade sig att lättillgängligheten resulterade i att fler gjorde fler aktiva val än om man är tvungen att gå in via Pensionsmyndighetens egen hemsida lika överskådlig som ett flipperspel.

Vore det inte allra enklast om vi fick ett val att göra? Varje år kunde vi få hem en talong med ett förfrankerat kuvert, och så kunde man sätta ett kryss i blankettens enda ruta och skicka in alltihop till myndigheterna. På så vis skulle våra politiker fortfarande kunna hävda att vi har ett fritt val (visserligen med bara ett alternativ, men ändå) och det skulle fortfarande behövas en myndighet med tillhörande generaldirektör för att behandla våra fria val. Alltid finns det någon avdankad knapptryckare som behöver ett ”jobb”.

Och sedan, när vi gnäller över för låga pensioner, kan (o-)ansvariga politiker hävda att det inte är deras fel. Folket har fått ett precis så fritt val som man klarat av att hantera, och om resultatet inte blev det önskvärda måste det bero på att vi valt fel.

E-böcker och läsplattor

När det kommer till ny teknik (eller egentligen all teknik som går på el) känner jag mig som en idiot, men jag har börjat läsa e-böcker, alltså böcker på skärm. Egentligen föredrar jag gamla hederliga pappersböcker, men jag vill läsa böcker på ett annat språk än svenska för att på så vis förena nytta med nöje, och nu har jag fiskat ut hela utbudet på mitt lokala bibliotek på det aktuella språket.

Jag vill inte heller gå över till ljudböcker, själva poängen är att läsa, inte lyssna. Så antingen får jag börja betala för pappersböcker, och då kan det dra iväg ganska snart, eller också får jag bita i det digitala äpplet, alltså en gammal Iphone (jag vet, det är Göteborgsklass på den ordvitsen).

Jag har hittat gratis e-böcker här och där, men kan absolut betala en dollar eller två för dem också. Utländska pappersböcker på nätet blir för dyrt. Antikvariat för svårt och tidskrävande. Men jag måste erkänna att det är motvilligt som jag omfamnar den nya tekniken. Jag börjar förstå hur Ansgar kände sig när man övergav papyrusrullarna:

Än så länge går det ändå förvånansvärt bra, men allt kan alltid bli bättre. Därför vore det kul att höra om de av er som gått med i det moderna samhället läser e-böcker och har tips och råd. Lånar ni e-böcker på bibliotek? Har ni någon prenumerationstjänst? Eller skaffar ni dem någon annanstans, och betalar ni i så fall pengar för dem? Och vad läser ni böckerna på – dator, iPad, Kindle, telefon...?

Kurs i Harry Potter

Först vill jag tacka Jakob och EFN-Ara för inspirationen. De gjorde mig nämligen uppmärksam på att det finns en svensk universitetsutbildning om ”Harry Potter och hans världar”:

”Kursen ger kunskap om J. K. Rowlings författarskap samt intermediala perspektiv på Harry Potter och hans världar, särskilt film och litteratur. I kursen ingår litteraturvetenskaplig terminologi, samt studier av fantasygenren. Kursen examineras genom ett självständigt fördjupningsarbete.”

Linnéuniversitet?

Man kan såklart välja att skratta åt det här på samma sätt som när det anordnas kurser i att hantera en zombieinvasion, men betänk att universiteten ska vara Sveriges utbildningsväsens främsta lärosäten. Dessa borde inte lägga pengar på en påhittad barntrollkarl, lika lite som studier om Fimpen, Modesty Blaise eller Pojken med guldbyxorna.

Om inte av andra skäl så för att skolor och myndigheter inte har byxor vars fickor är fulla av oändliga mängder pengar. Kurser i Harry Potter, katters personlighet eller analyser av 1900-talsteater ur ett genuskritiskt perspektiv tar resurser som hade kunnat lagts på riktiga, användbara kunskaper.

I min presentation här på sidan står det att jag genomgått en statlig humorutbildning, så vem är jag att peka finger åt knäppa kurser? Men det finns en väsentlig skillnad. När jag studerade ståuppkomik på Dramatiska Institutet var antagningsreglerna mycket tydliga med att utbildningen var till för människor som hade för avsikt att arbeta professionellt som komiker, inte för präster som ville hålla roligare predikningar eller lärare som ville väcka sina elever.

Här kan man ju inte ens ha funderat över den aspekten. Visst, bevisligen kan man livnära sig som zombieexpert och Harry Potter-tolkare, men jag tänker att det är jobb man med fördel kan förkovra sig till på fritiden. Fanns det dylika kurser på något obskyrt folkuniversitet vore det väl en sak, men Linnéuniversitetet ska inte leka bort skattepengar på trollkarlar.

Dags för ädelmetaller?

Banker kraschar, rekordlåga räntor, terrorister, ”resenärer” och allmänt skakigt i världen. Jag tror som vanligt på att säkra upp börsportföljen med guld och silver – stabilt i uppgång, kanon i nedgång. Sedan kan det diskuteras om man ska äga bolag, fonder eller certifikat.

Det känns alltid skönt att få medhåll. Generellt ska man kanske inte lita på 50plus-gubbar med Iggy Pop-frisyr, men Eric Strand på Pacific Fonder är en fiffig kille:

Hans syn på silver är nog den mest positiva jag sett. Förstod jag rätt menar han att silvret kan sjudubblas i värde inom ”några år”. Fast det är absolut inte första gången någon haussar silvret. ”Dags för silver att skina” vitsade Placera.nu till det för tre år sedan. Sedan dess är vi +/- 0.

För 2,5 år sedan tyckte Aktiespararnas Christoffer Ahnemark att silverpriset borde mer än tredubblas. Nope, ner sedan dess. Men någon gång måste väl de och jag få rätt? Nej, det måste vi inte, men det vore trevligt. Jag behöver inte ens en sjudubbling. Bara silvret tredubblas på ett år eller två så ska inte jag klaga.

Smarta hem för korkade människor?

Den som följer mig på Twitter kan redan ha sett detta, men jag tyckte att det var lite kul. Jag är inte känd för att ligga i framkant när det kommer till ny teknik, men åkte med av bara farten när Aktiesvorsk frågade ”Finanstwitter” om förslag till bästa smart-home-systemet.

Detta är givetvis grekiska för mig, men jag fattar att det handlar om att kunna styra sin hemelektronik, företrädesvis från telefonen. För att visa precis hur mycket grekiska det är för mig laddade jag upp en bild på min telefon (inte från min telefon för den har varken kamera eller internet).

Givetvis blev jag ”hånad” så fort jag blottat min strupe. Någon frågade om jag använder VHS eller Betamax. Varken eller, eftersom jag inte heller har tv. Och så detta:

Att kalla mig teknikfientlig är att sparka upp öppna dörrar, men jag undrar på allvar om någon enda människa har praktisk användning för ett smart-home-system. Jag kan fatta det coola i att tända i ett rum när man sitter i ett annat, men användbart är det knappast. Slå igång en stereo på avstånd var hitech förr, men nu har väl alla som lyssnar på musik med sig den just i den telefon med vilken de kan starta hemelektroniken i andra delar av hemmet?

Nu menar jag inte att folk inte får lov att köpa leksaker, men visst är det väl just leksaker det är? När jag var ung fanns något som hette Tamagotchi, ett slags elektroniskt husdjur som stal ens tid. Idag köper ingen en Tamagotchi, men många köper en Alexa. Här är tio användningsområden.

Jag vill inte verka teknikfientlig, men jag skulle inte använda en enda av dessa funktioner. Min personliga favorit är: ”Alexa, hur är vädret idag?” Ett annat sätt att ta reda på det är att titta ut genom fönstret, men varför göra något gratis som man kan betala för och samtidigt få känna sig tekniskt avancerad? Om flest prylar vid döden vinner är jag redan förlorad.

Byggemenskap

I mitt snudd på osunda intresse för olika boendeformer hittade jag ”byggemenskap”, där flera hushåll går ihop i ett slags kollektiv på gemensam mark. Som i Baskemölla där man blandar villor och flerfamiljshus. Fenomenet har en egen lobbyorganisation, Föreningen för byggemenskaper.

Det kan säkert vara vettigt för människor som vill äga sitt boende i ett område där de inte riktigt har råd, men för mig låter det lite som det sämsta av två världar. Villans kostnader och problem, men ändå bostadsrättens ofrihet där man är beroende av sina grannars välvilja för minsta förändring.

Enda fördelen jag ser är att grannarna nog bryr sig mer om varandra på gemensamma ägor, förutsatt att man inte är allt för många. Inget jag har behov av nu, men kanske när jag blir gammal. Fast jag är osäker på om man behöver en byggemenskap för detta.

”Grannfrun tittade över, så trevligt!”

Kanske räcker det med att bo på en mindre ort. När jag jobbade med att åka runt och dra vitsar uppträdde jag ibland på lokala kulturföreningar. Det kunde heta promenadförening eller byalag, där byn gått samman om en gemensam lokal där man bjöd in artister, dansade, umgicks och stärkte den lokala sammanhållningen. Sedan gick var och en hem till sin egen villa eller lägenhet som inte ägdes av ett kollektiv. Jag föredrar den lösningen, men det är ju bra om det finns valfrihet.

”Pengar – näst viktigast efter kärleken?”

Så heter en UR-serie som Gösta Fjäderkrona tipsade mig om i kommentarsfältet i förra veckan. Fel redan i rubriken för oss som älskar pengar, men jag bestämde mig för att ändå se den.

Det börjar lite svagt. Första avsnittet fokuserar på shopping. ”Klart jag gillar att handla, jag tror alla gör det”, fastslår en shoppingberoende blondin på väg att köpa en tv på avbetalning. En Bingo Rimér-wannabe motiverar sitt behov av en ny bil med att en gammal bil kommer kosta lika mycket om man räknar in reparationskostnaden. Jo, tjena...

Men bägge dessa unga människor verkar vara ett under av upplysthet och genialitet jämfört med sms-lånetorsken som berättar att han inte visste vad ränta var när han tog sina lån. Jag har hört det förut, men undrar ändå om man inte måste ha bott i en grotta för att missa så grundläggande kunskaper. Men som han summerar det: ”Jag hade ingen koll alls.” No shit...

Serien tar sig dock och jag är faktiskt positivt överraskad. Jag antar att målgruppen är högstadieelever, och dessa kan nog ha god behållning av den. Själv tycker jag att den är lite för hattig. Jag hade gärna sett längre intervjuer med Jonas Birgersson, som jag alltid tyckt är en grymt intressant människa, och kvinnan med självförsörjande familjejordbruk i skärgården. Intervjun med programledarens pappa, som Gösta Fjäderkrona också pushade för, hade de absolut kunnat göra ett helt avsnitt av.

Rätt många ungdomar säger korkade saker. Ibland kanske ryckta ur sitt sammanhang och jag får en känsla av att de mest finns med som varnande exempel, men strax efter programledarpappan sa en lillgammal högstadieelev (?) följande:

”Antingen är man en sparare eller en slösare. Sen kanske det inte spelar någon roll hur mycket man tjänar egentligen. Antingen sparar man eller gör av med det ändå.”

Huvudet på spiken, det finns hopp!

Pensionsångest?

Den senaste månaden har deklarationsblanketterna trillat ner i brevlådan liksom det orangea kuvertet och en sammanställning av tjänstepensionen. Det är nu någon med väldigt lite pensionssparande borde känna stress. Jag är en sådan person, men det är nog något fel på mig. Fast lite har jag allt! Här är mitt tjänstepensionskapital:

Det kan ju bli flera kronor i månaden om jag har tur ;-). Jag hade inte jättelåg lön på det där jobbet, det var bara det att arbetsgivaren inte pytsar in ITPK-pengar förrän arbetstagaren är 28 år och det var det året jag slutade på min sista fasta anställning, så det hann inte bli så mycket.

Premiepension har jag såklart, men inte särskilt mycket. Jag började med att fyra av en hel massa i Robur Contura (om någon till äventyrs skulle minnas denna gamla skräpfond) och den har knappt hämtat sig sedan dess. Inte har jag startat något privat pensionssparande heller.

Garantipensionen är idag drygt 7000 kr efter skatt. Det skulle jag klara mig alldeles utmärkt på, men jag räknar inte med att få det heller. Garantin gäller ju nu och inte på 2040-talet. Jag räknar med att leva på avkastning av kapital då. Skulle det av någon anledning inte räcka får jag väl skriva någon skit.

Jag har träffat tjugoåringar som är stressade över sin pension. Så vad säger ni, är jag idiot som inte har pensionsångest?

Fördelar med veckohandling

Det verkar i stort sett finnas två sätt att göra matinköp. Antingen åker man förbi affären var och varannan dag, handlar till kvällens middag och möjligen sneglar mot helgen på fredagen. Eller också gör man ett stort inköp en gång i veckan.

En del säger att de veckohandlar på Den Billiga Affären och sedan kompletteringshandlar i Den Dyra Närbutiken, men dessa verkar oftast vara sådana som vill veckohandla, men har för dålig framförhållning, så i praktiken gör de ändå fem småinköp per vecka, bara det att ett av dem sker i en annan butik.

Själv är jag utpräglad veckohandlare och ser följande fördelar.

• Det sparar tid. Hittills har jag nog inte träffat en enda människa som tycker att det är kul att gå i matbutiker, vänta i evighetslånga köer och trängas med högljudda barnfamiljer.
• Lågprisbutiker utanför stadskärnorna är betydligt billigare. Inte på varje enskild vara, men nästan. Och är man konsekvent kommer man att spara tvåsiffrigt i procent på att undvika den lokala affären, vare sig det står Ica, Hemköp eller Coop på den.
• Genom att alltid veckohandla vänjer man sig vid att tänka på allt. Jag skriver upp när något saknas eller börjar ta slut hemma och vet vad jag ska köpa. Om jag hade för vana att handla flera gånger i veckan skulle jag vara slarvigare.

• Om jag trots allt saknar något för att jag glömmer eller för att varan är slut sabbar det inte mitt liv. Jag har lärt mig att improvisera istället för att springa iväg till Den Dyra Närbutiken (som i mitt fall är Ica, så det gick bara inte, de gånger jag försökt har jag mötts av larvigt höga priser). Det finns gott om människor i världen som både saknar affärer och pengar att handla för. Att jag i det perspektivet måste klara mig utan bulgur i en vecka känns bra fånigt.

Handlar du sällan eller ofta? Och har du en plan med ditt beteende eller ”händer” det bara?

Bortskämd, bortskämdare, SVT Kultur...

Jag vet att jag gett mig på SVT förut, så den som inte orkar med det får vänta till i morgon då det kommer ett garanterat SVT-fritt inlägg.

Den här gången gäller det ett upprop bland de anställda på SVT Kultur som är sura för att de inte får fasta anställningar. Detta menar personalen bl a gör det svårt för dem att skaffa familj. Allvarligt talat finns det såväl frilansare som egenföretagare som skaffar familj, en del flera.

Men osäkra inkomster är inte för alla. Det går inte heller att säga att det finns två typer av människor – de som är duktiga på vad de gör och de som skriker sig hesa efter fast anställning. Jag väljer därför att respektera deras önskemål och istället titta på argumenten och rimligheten.

SVT Kulturs ”flaggskepp” Kulturnyheterna har femton reportrar. Femton! Lägg till producenter, tekniker och alla andra yrkeskategorier pratar vi om minst 30 heltidstjänster. Vad producerar dessa? En timme och 40 minuter television per vecka.

Fristående konkurrenter, de som SVT:s gnällande kravmaskiner brukar kalla ”swishjournalister” (alltså människor vars produkt har en marknad som inte måste tvingas att betala), producerar ofta liknande mängder ”content” på 1-2 personer. Detsamma gäller youtubers. Någon kan invända att deras material inte är lika genomarbetat, men den som säger så kan aldrig ha sett Kulturnyheterna.

Därför blir jag full i skratt när debattartikelförfattarna kallar SVT:s kulturavdelning för ”en högpresterande miljö”. Jämfört med vilket normalt företag som helst finns det ingenting högpresterande med SVT, och definitivt inte med SVT Kultur. Jag förstår nu deras rädsla att bli av med jobbet ännu bättre. Gå till vilken privat medieproducent som helst och säg att du jobbat på en konkurrent där varje redaktionsmedlem producerar tre minuter innehåll per vecka och de kommer att kasta ut dig snabbare än du hinner säga LAS.

Som en bank borde fungera?

Företaget Bynks slogan lyder ”Som en bank borde fungera”. Jag blev nyfiken eftersom jag uppfattat att deras enda banktjänst är att låna ut pengar. Jag har en annan syn på vad en bank ska vara. Om Bynk hade funkat ”som en bank borde” hade man kunnat spara pengar där, betala sina räkningar, investera i aktier och andra investeringsslag samt fått juridisk hjälp. Minst!

Men mycket riktigt, Bynk lanserades för två år sedan som en ”lånestartup” och erbjuder en enda typ av tjänst: privatlån utan säkerhet. Eller på Bynk-svenska ”Som ett lån borde fungera” (jodå, de använder den också). Enligt deras hemsida betalar man 8,34 procent i effektiv ränta. Om man lånar hundratusen betalar man 1272 kr/månad i tio år, vilket blir drygt 50 procent mer än man lånade. Är det som det ”borde fungera”? Tur att jag inte har lån.

För att starta en bank finns det ju regler och krav som regleras av Finansinspektionen. Jag är förvånad att man ens får påstå att man har en bank om man bara lånar ut pengar. Okej, rent tekniskt säger de inte att det är en bank, bara ”som en bank”.

Bara jag som tänker på Galenskaparnas innovation Nisses Tuggummi med tillägget ”Nästan som ett riktigt tuggummi!”? Själv har jag datorer, pennor och slipsar. Just det – allt det där finns ju på banker också. Kan jag då påstå att jag funkar som en bank? Lugn, jag tänker inte försöka.