Bondeuppror i Facebooktider

En positiv effekt av Coronakrisen är att uppmärksamhet riktats mot det faktum att Sverige inte är självförsörjande på några livsmedel överhuvudtaget. Jo, på socker och morötter, men det blir i längden en torftig diet.

”Varför det?!”

På 80-talet odlade Sverige i alla fall sin egen potatis, men nu är vi nere på 70 procent. Ge det några år så importerar vi säkert över hälften av all potatis vi äter precis som redan är fallet med all frukt och mycket kött. Om vi inte tar till oss Potatisuppropet i Söderhamn.

”I Söderhamn har vi tillsammans påbörjat mobiliseringen. Vi organiserar en lokal livsmedelskedja för mindre matproducenter. Vi har köpt in 12 ton sättpotatis som kommer att delas ut gratis till de som vill odla. Vi har mobiliserat förr, vid krig och större kriser. Vi kan göra det idag också.”

Visst låter det bra och handlingskraftigt! Äntligen skulle svenska bönder få sin upprättelse. Det finns ju inget svenskare än potatis och bondeuppror, så hur gick det till när bönderna marscherade mot Rådhuset i Söderhamn med sina högafflar i högsta hugg? Så där...

Jag vill verkligen inte göra narr av dessa bönder för jag tycker att de har rätt. De såg ett problem och bestämde sig för att göra något åt det. De som vill att Sverige ska klara sin livsmedelsproduktion borde stoppa pengarna där munnen är (nej, det uttrycket funkar nog bäst på engelska) och handla svenskt. På Bondens egen Marknad eller, ännu hellre, leta upp lokala livsmedelsproducenter och kolla om du kan få handla av dem utan mellanhänder.

Men glöm inte att begära kvitto och se till att bonden betalar in sina skatter, så att våra makthavare även fortsättningsvis har råd med alla genusutredningar, mångfaldsplaner och politikerlöner. Allt annat vore dessutom olagligt och det skulle inte föresväva mig att föreslå lagbrott. Det … får man inte.

Börspsykologi – recension

Dags att recensera ännu en bok om börspsykologi. Denna gång Cristofer Anderssons (eller Sofokles) bok med det för ämnet praktiska namnet Börspsykologi.

När jag insåg att jag på kort tid lovat att recensera två böcker på detta till synes smala tema var jag rädd att det skulle bli tjatigt. Men det här visade sig vara en helt annan bok än Ludvig Rosenstam Åhmans 101 tankar om aktier. Trots att det är samma ämne och mycket bingo i böckernas källförteckningar behandlar de ämnet på helt olika sätt.

I Börspsykologi är det längre och förhållandevis få kapitel. Ämnen som hybris och flockbeteende betas av systematiskt i varsitt kapitel. Vi får lära oss hur vi ska tänka, och kanske ännu viktigare, varför vi beter oss som vi gör.

Varje kapitel exemplifieras och fördjupas med referenser till skilda storheter som Tiger Woods och William Shakespeare. Ofta inte helt börsrelaterade och jag får för mig att detta är noga uttänkt som en del av helheten. Börspsykologins breda användningsområde lyfter boken. Något annat som lyfter är kapitlens avslutande ”Reflektion” som ofta sätter fingret på vad vi kan göra för att inte gå vilse i våra egna hjärnor. Det må låta kryptiskt, men läs boken så fattar ni.

Det som fungerar mindre bra, i alla fall för mig, är karaktärerna Kajsa och Nicklas som löper som en röd tråd genom hela boken. De är en slags Spara & Slösa, eller kanske mer Fröken Rättrådig och Herr Helidiot. Här undrar jag om inte författaren, som också är gymnasielärare, glömde bort att han denna gång har en vuxen publik, men det kanske säger mer om mina traumatiska skolminnen än om pedagogik. Okej, det är en helt annan psykologibok, känner jag.

Hur som helst är det synd, för Börspsykologi är en bra bok. Trots att den är informationsrik är den tillräckligt lättsam och populärvetenskaplig för att inte behöva den typen av grepp. Alla som vill lära sig mer om psykologins inverkan på börshandel borde läsa den. Och som börsen ser ut just nu borde det vara exakt alla som äger aktier.

Bortskänkesfynd upphämtat

Bortskänkes.se har jag tipsat om förr, men aldrig testat. Det har jag nu.

Häromkvällen fick jag en ingivelse att skaffa ett skrivbord till lägenheten jag ska sälja. Av någon anledning har det ju blivit populärt med hemmakontor nu och jag hörde någon boss på Hemnet säga att köparna tittar efter möjligheten att inreda ett sådant. Lika bra att hjälpa dem på traven, tänkte jag, och skapa ett kontor åt dem.

Att köpa ett skrivbord för att någon som tittar på lägenheten kanske vill sätta in ett eget kändes ändå som överkurs. Så då kom jag att tänka på Bortskänkes. Sökte på skrivbord i Stockholms län och fann ett i grannkommunen. Det var inlagt samma dag, så det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att dra iväg ett mejl till innehavaren att jag gärna vill ha bordet.

Jag tänkte inte mer på det. Det var inte så att jag studsade ur sängen för att kolla om jag fått svar, men morgonen därpå fick jag det.

Mindre än en timme senare var jag hemma igen med mitt nya bord. Omodernt och inte helt i nyskick, men fint, funktionellt och väldigt gratis.

Jag har själv sålt möbler begagnat (bl a ett skrivbord från just det rum där jag nu ställt detta) och vet att det är svårt att göra pengar på det. Kanske hade det här bordet gått att sälja för en hundring, men det enda som är säkert är att det hade tagit mer tid. Likaså hade det gått att köra till tippen, men det hade också varit lite bökigare, så jag tror att de var nöjda att någon kom och hämtade det mindre än ett dygn efter att de lagt ut det. Och själv fick jag ett skrivbord till kostnaden av ett par liter bensin – kanon!

Nu är jag i ett läge då jag försöker göra mig av med det mesta, men jag minns när jag flyttade hemifrån och spred ut möblerna från pojkrummet över två rum och kök. Det blev i luftigaste laget, men eftersom jag var en snåljåp redan då köpte jag bara någon möbel begagnad i Gula Tidningen (googla, ungdomar) och fick några andra av släkt och vänner som ledsnat på sina.

Det tog säkert ett halvår innan det såg vettigt ut. Jag har förstått att ett populärt alternativ är att gå på Ikea och shoppa loss för 25000 eller ännu mer, men oavsett om det är pappas kreditkort, delbetalning i 24 månader eller rentav den egna lönen som ryker är det pengar som ska ut.

Vore jag idag den där nittonåringen med klen skäggväxt hade jag med hjälp av ett par burkar färg och ett hyrsläp från macken inrett hela bostaden med bortskänkesinredning till en totalsumma av en tusenlapp. Förmodligen hade det sett bättre ut än vad det gjorde 1991 och så hade jag lärt mig något på ”köpet”.

Straffbeskatta till ”rätt” beslut

Jag läste en osedvanligt korkad debattartikel om att momsen på vegomat borde sänkas ”för att locka vegoskeptikerna”.

Bilden som illustrerar artikeln visar helfabrikat jag inte skulle ta i med tång, men jag antar att artikelförfattarna från KTH och KI menar alla vegetabilier och i så fall skulle förslaget gynna mig. Men det kvittar. Momsen är en omsättningsskatt (eller, om man så vill, en konsumtions-dito) och ska inte vara ett politiskt påtryckningsmedel för klåfingriga batikhäxor i forskarvärlden.

”Ge hit!”

Vill ni att folk ska äta mer vegetariskt bör ni istället visa varför, något de inte ens försöker här. ”Av både miljö- och hälsoskäl” står det, men inte ett ord om varför vegetabilier skulle vara bättre för varken det ena eller andra. Är det helfabrikaten på artikelbilden som avses tror jag inte på det. Särskilt inte biffarna från Dafgårds, företaget som måste skriva sina sina innehållsförteckningar i font 0,3 för att få plats med alla tillsatser.

Istället klumpar artikeln ihop befolkningen i fem olika grupper. Fast egentligen ligger de så nära varandra att det hade räckt med två: kvinnor som gör kloka (alltså vegetariska) val, och norrländska män, lågutbildade, lite korkade och mycket ”vegoskeptiska”. Om det är artikelförfattarnas taktik att måla ut dem som inte håller med som lite dumma i huvudet förstår jag att de vill använda skatten istället.

Förresten tycker jag att momsen är krånglig nog som den är. Själv har jag tvingats fakturera tre olika momssatser till mina kunder, som ofta inte fattar varför och jag förstår dem. Det är knappt så att Skatteverket kunnat förklara. Jag skulle föredra en enda momssats på allt, helst 0 procent. Låt oss få använda alla våra nettoinkomster till att handla vad vi vill, så kan den som vill köpa industriprocessad sojakorv, medan vi andra slipper.

1/2 rum och kök

Jag fick ett tips i kommentarsfältet. Em tyckte att jag skulle kolla på SVT-serien 1/2 rum och kök ”där de hjälpte trångbodda att fixa till boendet och få det mer kvadratsmart” och djupdök i udda och små boenden som en husbil och en segelbåt.

Så jag såg den och önskar så att jag hade tyckt att den var bra. Både för att jag gillar att få rekommendationer och fattar att det kommer sluta om jag totalsågar alla, men också för att jag tror att världen skulle bli lite bättre om folk tänkte utanför boxen, eller i detta fall utanför radhuset.

Och okej, den var inte värdelös. Det fanns ett och annat fiffigt inredningstips och någon intressant personlighet, men det blir så uppenbart att produktionen saknar hjärta för detta. Programledaren är en 23-årig youtuber som säkert är en snäll och trevlig människa, men hon saknar helt intresse för tiny houses etc. Jag klandrar henne inte, vore jag en ung youtuber hade jag säkert också sagt ja till SVT. Men om castingen inte bara handlat om att tillfredsställa den målgrupp man tänkt sig (ungdomar på väg till eller i sitt första boende?) hade det kunnat bli jätteintressant.

Istället försöker man pressa in så mycket som möjligt på en halvtimme: att hjälpa till att skapa plats (vanligtvis förvaring under sängen), snabbintervjua de boende (”Hur träffades ni?”), göra ett kort reportage från ett udda boende (”Oj, har du spis i köket fastän du bor på en båt?!”) och avslutningsvis sammanställa kostnaderna, handskrivet och kladdigt på blädderblock för att garantera att ingen hinner fatta (”Ekonomi är så tråkigt, men vi måste väl säga något...”).

Om tio år kanske jag ger SVT en ny chans. Vill jag fördjupa mig i små, udda boenden (och det vill jag) går jag hellre till Living Big In A Tiny House eller Tiny House Giant Journey som leds av människor som själva valt att bo så. Den förstnämnda har ibland över fyra miljoner tittare. Visst, Youtube är större än SVT och engelska större än svenska, men det handlar nog också om att de vet vad de pratar om. Testa det, SVT.

Håll med eller dra åt helvete!

Det som på engelska kallas confirmation bias är att leta efter info som bekräftar det man redan tror. Det är mänskligt, det är skönare att få medhåll än mothugg. Människan är fördomsfull, vilket är naturligt och i många lägen bra. Fördomar är ett sätt att sortera tidigare information. Den som nästan blev uppäten av en krokodil måste inte kolla om alla andra krokodiler är aggressiva, för att dra det till ytterligheter.

Samtidigt behöver vi hela tiden utmana fördomarna genom att lyssna på folk som inte tycker som vi och ifrågasätta även dem vi litar på. Jag såg ett bra exempel på detta på Twitter:

Jerlerup är socialdemokratisk journalist. Anges Wold (japp, så stavar hon) är professor i bakteriologi som för mig mest är känd för sitt tidigare krig mot handsprit, en inställning hon nu släppt totalt. De senaste veckorna har hon, förutom att tala gott om handsprit, mest hyllat regeringens och Folkhälsomyndighetens agerande. Jag tror inte att hon har någon uttalad partifärg, men att kalla henne regeringstrogen känns rimligt.

Jerlerup och Wold borde alltså vara på samma sida, så vad är problemet? Det är just det, Jerlerup kritiserar en av sina egna och kommentarerna han fick på sitt inlägg var skoningslösa. Han kallas troll och flera av hans följare väljer att avfölja högst verbalt. Och så detta:

”Din trovärdighet som granskande antirasist kommer aldrig att återhämta sig efter det här.”

Så för att svensken Jerlerup tycker att svenskan Wold uttryckte sig klantigt är han inte längre trovärdig om han granskar frågor om rasism, hängde ni med där? Det gjorde inte jag.

Det är som en sekt där man inte får kritisera någon som står på samma sida. Min första koppling i huvudet var när Janne Josefsson skulle göra ett program om Vänsterpartiets mörka historia och övriga redaktionen frågade varför han ville granska ”vårat parti”.

Min andra tanke var Fingerprint-sekten (japp, nu har det gått så många år att jag tror att man vågar kalla det för en sekt) där varje kritisk fråga möttes med hat. Det är inte friskt och resulterade i att många förlorade väldigt mycket pengar på sina investeringar eftersom de själva inte tog in kritiken.

Även galghumor kan så ett frö.

Till sakfrågan. Jag har inte sett programmet där Wold citeras, men även om hon sagt mycket stolligt tror jag inte citatet säger något om hennes människosyn, bara att hon tycker att det är mindre illa att gamlingar dör än om viruset främst gav sig på barn. Men om någon vill övertyga mig om att hon faktiskt hyllar massdöd bland gamlingar lovar jag att lyssna på argumenten och värdera dem.

Hem-”tjänst” i Sundsvall

Jag skrev om hur fint det är när människor hjälper varandra, t ex äldre och andra i riskgrupper att handla. Nu ska jag skriva om motsatsen, 92-åriga Kerstin som får betala 1475 kr/månad för att hemtjänsten ska handla åt henne en gång i veckan så att hon slipper utsätta sig för smittorisk.

”Vi har en fastställd taxa, säger tillförordnade förvaltningsdirektören på Vård- och omsorgsförvaltningen Annika Backström som rekommenderar Kerstin att försöka hitta andra lösningar.”

Men då ändrar man väl rutinerna? Har Sundsvalls kommun missat att det är en pandemi igång? Och för övrigt, hur tusan kan det kosta nästan fyrahundra spänn att handla åt en tant? Själva butiksbesöket borde ta tio minuter och gissningsvis kan hemtjänsten handla åt några gamlingar på en gång. De butiker som själva erbjuder utkörning tar mindre än en hundring trots att de måste få en vinstmarginal också. Har butikspersonal lägre lön än hemtjänsten? Knappast.

Förresten är det många butiker och kommuner som bjuder på utkörningen till riskgrupper just nu. Hoppas att de tjänar på det i slutändan. Och hoppas att förvaltningsdirektör Annika Backström får mjäll och reklam från Postkodlotteriet.

Den gamla frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” ekar i mitt huvud. Vi har ett av världens högsta skattetryck, men på ålderns höst får vi mer och billigare hjälp från Ica och Willys än vi får av de kommuner som beskattat oss hela livet. Så ynkligt!

Livets små mysterier

Jag säljer mycket begagnat. Däremot köper jag inte så ofta, men nu har jag fått en inblick från den sidan. Jag behövde nämligen ett kylskåp och tänkte att det kunde vara klokt att köpa begagnat. Ett sånt där kombiskåp med hälften frys och hälften kyl. Fast fördelningen där var inte jätteviktig. Inte måtten heller, men självklart var jag inte hur flexibel som helst.

Eller är det självklart? Jag trodde det. Ska man ha skåpet i ett kök och inte som reservutrymme i garaget är man rimligtvis ganska låst både beträffande höjden och bredden. Det finns skåp som är 155 cm höga ända upp till över två meter, så det finns variationer. Bredden är lite mer given. De flesta är 60 cm, men det finns både 55 och 70 också.

”Typ standardmått, tror jag...”

Varför jag undrar om det är självklart att man inte kan köpa vad som helst är för att över hälften av de privatpersoner som sätter ut sådana här skåp till försäljning inte anger några mått alls. Inga andra uppgifter heller. En vanlig annons ser ut ungefär så här:

”Kyl o frys, äldre modell. 1000 kronor, först till kvarn!”

Varpå jag (och troligen alla andra som vill köpa den) ringer eller skickar ett meddelande för att fråga:

1. Vad är det för märke?
2. Vilken modell?
3. Hur hög är den?
4. Bredd?
5. Är dörrarna höger- eller vänsterhängda? Det framgår inte av bilderna.
6. Finns det några skador på den?
7. Är den komplett?

Om man får svar (annat än ”Jag ska kolla, återkommer”, vilket de sällan gör) blir det ofta bara svar på hälften av frågorna. De två sista frågorna kan tyckas överflödiga. Har skåpet synliga, tydliga skador eller om det fattas lådor och hyllor skulle väl det ha framkommit både av annonstexten och bilderna? Nej då! Ibland fick jag svar av typen ”Det är en krosskada på ena sidan” (strax utanför bild).

”Ursäkta, ingår stolen?”

Eller också säger de inget. Jag vet inte om säljarna gillar att träffa folk, så att de helst ser att man åker och tittar på skräpet på vinst och förlust eller om de tror att man inte ska märka att kylen har en fotbollsstor buckla, men i vissas värld är ingenting att betrakta som relevant information. Jag åkte och kollade på en kyl som visade sig vara 20 cm lägre än säljaren svarat på mejl, och en annan som skulle vara felfri, men som visade sig ha både bucklor, repor och färgskav på samtliga sidor.

Till slut fick jag tag i ett jättefint skåp för en femhundring från ett buffel- och rugbyfritt kök, men efter den här erfarenheten fick jag ändå klart mer förståelse för dem som betalar femtusen för ett nytt skåp med garanti och utan krosskador.

Kinesisk utpressning

Man måste nästan imponeras av Kinas känsla för affärer. Först ger de oss ett dödligt virus. Igen. Huruvida det gjordes i laboratorium eller överfördes till människan med hjälp av kinesernas vilja att äta vad som helst med puls vare sig det är hundar, katter eller gnagare får vi kanske aldrig reda på. Den här gången lyckades man inte döpa den efter en annan folkgrupp som vid spanska sjukan, men Gud nåde den som kallar viruset kinesiskt.

När sedan hela världen drabbats erbjuder de sig att skicka ansiktsmasker för att begränsa skadan de ställt till med. Men bara om man samtidigt köper Huaweis spio... 5G-utrustning. För mig låter det som en maffia som först säljer en ”försäkring” till en krögare så att dennes restaurang inte ska brännas ner. När pengarna väl finns på kontot spränger de restaurangen istället så att kunderna ska gå till maffians egen krog som denna vecka har extrapris på ”fyra små rättigheter”.

Men, bara för att vara tydlig, detta gör Kina för att vi låter dem göra det. Det har passat västvärldens ledare och kapitalister alldeles utmärkt att låta all tillverkning ske i Asien där flinka barnfingrar satt ihop allt från mobiltelefonkomponenter till t-shirts. ”För den som är van, tre spänn om dan, när arton timmar är gjorda”, som Hoola Bandoola Band skaldade.

Så fort någon andats att inhemsk handel hjälper de egna företagen har den stämplats som nationalist, bakåtsträvare, rasist, eller varför inte nazist eller fascist på en gång. Så nu sitter vi här, var och en i sitt hem, helt i klorna på en kommunistisk diktatur som spelat världshandelsspelet bättre än någon annan. Det enda vi vet är att de inte kommer börja sälja skrupler, för det har de inga.

Jag har ätit ägg!

Efter nästan 30 år utan har jag börjat äta ägg. Jag kan inte säga varför jag valt att gå från lakto- till lakto-ovo-vegetarian. Jag har inte stött och blött frågan under lång tid. Eller kanske är det det jag har, jag vet inte.

I en framtid när man får lämna det här jävla landet (anar ni en viss frustration?) har jag en dröm om självhushåll där höns känns som ett givet inslag, och äter jag inte ägg då blir jag förmodligen världens första hönsbonde som inte gör det, så möjligen tänkte jag testa innan jag grottar ner mig i hönslitteratur (den risken finns).

Det sägs att det är billiga proteiner, och prisvärd mat är ju aldrig fel, men jag kan inte säga att jag saknat ägg under de här åren. Möjligen har jag avstått en del bjudna bakverk och det svider ju lite i själen att behöva tacka nej till bjudmat, men i mitt eget hushåll har jag inte saknat dem. Jag har gjort pannkakor, sockerkaka och till och med omelett utan ägg, och i de flesta andra recept (för Gud ska veta att det ofta är ägg i vegetariska recept) kan man bara stå över dem.

Så hur blev det då, har denna förändring revolutionerat mitt liv? Nej. Ägg är en matingrediens bland andra. Jag kommer inte äta rysk (eller Kalles) kaviar eller göra egen spettekaka. Jag fortsätter att leva livet som om varje dag vore den mellersta. Men det är klart att har ni något äggrecept ni tycker att jag missat (det kan ju också ha kommit nya maträtter sedan 1991) får ni gärna berätta i kommentarsfältet.

Släpp sargen, tänk nytt

En av de yrkesgrupper som just nu har svårast att få ihop ekonomin är artister. En för mig okänd sådan skrev en debattartikel i Aftonbladet där hon ber kulturministern om pengar eftersom hon inte tror att de 500 miljoner som redan delats ut till kulturutövare ska komma henne till del.

Att jag såg detta beror på att den gamle schlagerräven och moderaten Richard Herrey skrev om det på Twitter och möttes av oförstående kommentarer som tyckte att det var då ett jävla gnäll på artisterna nu, skaffa er ett riktigt jobb. Den bästa kommentaren i den riktningen tyckte jag kom i mitt kommentarsfält:

”Kan inte alla artister starta en var sin egen välgörenhetsfond? Som de kan söka medel ur vid behov. Man kan kalla den 'min egen buffert'-fonden.”

Jag håller med (tycker att alla borde skaffa en sådan) och har redan innan detta virus dök upp påpekat att man inte kan kräva att få vara kulturarbetare. Samtidigt förstår jag artisterna. Det är ett problem (som jag tror att vi till stor del kan tacka fackförbunden för) att de svenska skyddsnäten inte är anpassade för företagare. Så fort du driver en enskild firma som huvudsyssla kan du i princip gå ur a-kassan, för du kommer ändå inte få någon hjälp när du behöver det.

Men en bra sås reder sig själv. Nu är det kanske viktigare än någonsin med flera inkomstkällor, men också att inte stirra sig blind på sin plan A. Alla jobb som försvinner kommer inte att komma tillbaka och då gäller det att tänka nytt.

Detta behöver många träna på. Människor har sjukskrivits, rehabiliterats, arbetstränat och sjukskrivits igen och pga trasslig rygg eller trasig axel inte hittat någon varaktig lösning för att komma tillbaks till jobbet som trädgårdsmästare eller byggnadssnickare. Ibland har de inte ens vågat tänka tanken att det inte är det jobbet de ska tillbaka till.

När Buzzfeed och Huffington Post sparkade hundratals journalister skapades en ”learn to code”-mem i sociala medier. Från början var det kanske inte ens av illvilja. Här fanns massor av journalister vars tjänster inte efterfrågades samtidigt som det behövdes programmerare. Samma redskap (en dator), så här fanns en öppning. Men de permitterade journalisterna höll inte med och lyckades till och med få de som skrev ”learn to code” avstängda från Twitter.

Jag hoppas att de artister som nu inte klarar sin försörjning är bättre på att tänka utanför boxen. Det är nämligen ingen mänsklig rättighet att kunna livnära sig på musik. Den närmaste tiden kommer många människor få lära sig att det inte ens är en mänsklig rättighet att få leva.

Politiker passar på

Alla försöker väl göra det bästa möjliga av ”Coronasituationen” och för politiker är det att tillskansa sig mer makt. Staten kommer att roffa åt sig vår frihet när den kan, för att den kan. Och när världen är i kris kan den det. Ibland blir den till och med uppmanad till det. Vi minns väl alla när klimataktivistiska influencers önskade ”klimatdiktatur” eftersom de själva inte kunde sluta resa med flyg som om det vore en solcellsdriven lokalbuss. Klart politikerna nappar på sånt.

Här tolkar jag finansministern som att hon bl a vill bli delägare i hotellkedjor. Bara det handlar om ”större bolag så är det en möjlig väg” för att rädda arbetstillfällen. Som att staten någonsin kunnat göra det annat än konstgjort och tillfälligt.

Att det saknas mediciner och munskydd hänvisas nu av många till avregleringen av apoteksmonopolet för elva år sedan eftersom det var då medicinlagren avvecklades. Jag tycker själv att den avregleringen hade en hel del att önska, men faktum är att vårt grannland Finland inte heller har apoteksmonopol, men ändå ett medicinlager. Jag gissar att de som nu vill återinföra apoteksmonopolet motsatt sig tio av tio avregleringar och nu ser sin chans.

Den nyligen införda möjligheten till korttidspermittering har en liten, liiiten klausul om att möjligheten till statlig hjälp med lönekostnaderna kräver att företaget har ett kollektivavtal. ”Tack”, får man förmoda att Karl-Petter sa till sin gamla fackkompis Stefan när denne nu tvingar in allt fler företag i fackets klor.

Det är bara ett exempel. Jag tror att vi kommer att se (eller missa) massor av små förändringar i äganderätt, yttrandefrihet och andra medborgerliga friheter den närmaste tiden. Topp-100 i nyhetsflödet kommer ändå vara virusbaserat och när människor dör som flugor kommer ingen orka bevaka eller läsa om någon tillsynes oviktig förändring i en gammal lag, och skulle det till äventyrs hända kan politikerna alltid hänvisa till pandemin och hävda att förändringarna är nödvändiga och/eller oviktiga, men framförallt tillfälliga. Historien är full av tillfälliga förändringar som fortsatt i evighet.

Sålde pengar

Jag har sålt lite gamla mynt jag hade liggande, svenska mynt från 1800- och 1900-talen. I Sverige verkar det finnas samlare för nästan allting och det här är en värld jag har noll insyn i. Jag samlar i och för sig också på pengar, men inte på fysiska mynt, jag föredrar att ha dem på banken eller i värdepapper.

Men tydligen finns det myntklubbar och mer eller mindre professionella myntsamlare som snöat in på detta. Förutom samlarvärdet på själva mynten innehåller en del av dem guld och silver, och det har ju ett värde. Jag som sov mig igenom kemilektionerna har aldrig förstått hur man kan separera metallerna, men för att få loss silver verkar det i stort sett räcka med salpetersyra och lite koppar:

För 40 år sedan var detta förbjudet i Sverige, men nu får man göra vad man vill med sina egna mynt, även om de vore giltiga. Den här processen är dock ingenting jag skulle ge mig på själv, så jag föredrog att sälja mynten till andra.

På en fiffig hemsida räknar man med hjälp av dagskurserna på silver och guld om värdet på mynten till moderna kronor. Tyvärr var det inga guldmynt från 1800-talet jag hade, men sammanlagt fick jag ändå ihop ett par tusen. Vackert så. Med tanke på hur silverpriset rasat på sistone borde jag kanske ha väntat, men med ett bohag fullt av sopor jobbar jag inte så.

Välkomna till min värld

Jag hörde en elitidrottare säga att ”så här har vi det jämt”. Det hon menade var karantän under tävlingssäsong, att undvika folksamlingar för att inte bli sjuk och att ständigt vara uppmärksam på om någon i deras närhet skulle hosta.

Även jag känner att omvärlden den senaste tiden börjat leva som jag. Människor lägger upp bilder på nätet av sina hemmakontor som något exotiskt. Jag har jobbat från mitt hemmakontor i decennier och i möjligaste mån kört möten över Skype och telefon. Jag kan t o m ståta med ett riktigt skrivbord till skillnad från Placeras Jesper Norberg som tvingats inreda med sin strykbräda.

Halvvägs in i arbetsdagen har jag i ur och skur lagat mat vid min egen spis och har inte ätit ”dagens lunch” på flera år, men det är inte bara under kontorstid övriga svenskar är på väg ikapp min värld. Jag är sparsam, undviker onödig konsumtion, håller koll på ekonomi i allmänhet och samhället i stort.

Den senaste månaden har det blivit en grej att Melodifestivalen ställts in, liksom alla idrottsserier, mästerskap osv. Så även på medieområdet har min konsumtion normaliserats eftersom jag inte sett Melodifestivalen på över 30 år och hellre tillbringar en kväll med att rengöra kakelfogar med tandborste än framför tv:n tittandes på fotboll.

Ingen vet hur denna pandemiska verklighet ska utvecklas, men kanske blir en av dess effekter att jag kommer att framstå som nästan helt normal.

Frivillig hemtjänst

Nu är det mycket skräck, död och elände i samhället, men en märkbart positiv sak är spontan hjälpsamhet. Folk hjälper personer ur riskgrupper att handla och göra ärenden. Delvis i organiserade volontärgrupper, men ännu mer i privata initiativ. I min trappuppgång har det kommit upp anslag med människor som lämnar sitt telefonnummer och erbjuder sig att handla åt grannar som inte kan eller bör utsätta sig för risken.

Det har jag inte gjort, men har ändå handlat åt grannar den senaste veckan. Både mat och vin (ingen langning, mottagarna har åldern inne med 60 års marginal). Jag är inte den sällskapliga typen, men jag gillar att vi kan hjälpa varandra i svåra tider.

Men varför bara i svåra tider? Det kostar nästan ingenting att fråga grannar om man ska handla åt dem också när man ändå åker. Eller hjälpa till med något annat. Sedan jag flyttade till det här området har jag handlat, snickrat, skjutsat, sparkat igång någon dator, skottat snö och gått ut med hundar, men också fått hjälp att bära, lånat bilar och böcker.

För läsare på landsbygden kanske det är fullständigt självklart att bry sig om sina grannar, prata med dem, dra upp en bil med traktorn och låna verktyg och maskiner av varandra. För större städer skulle jag tro att det är ovanligt. ”Någon annan” får fixa, deras barn eller barnbarn, eller varför inte kommunen?

Så när nu börsen rasar och folk dör som flugor, kan vi nu inte hjälpas åt att ta tillbaka samhället från politiker och myndigheter? Även när ordningen återställs, så att det kommer något bra ur detta och inte bara elände. Eller är jag för positiv nu?

”Ryssen kommer!”

Ska man tro svenska myndigheter finns inget viktigare för Putin och Ryssland än att destabilisera Sverige. I mer än två år har det varnats för ”ryska påverkansoperationer”, men hittills har jag inte hört ett enda trovärdigt exempel på det. Inte ens när jag frågat, för det gör jag ibland. Jag lider nämligen av defekten att jag vill veta varför saker är på ett visst sätt och jag förstår inte vad Ryssland skulle ha att vinna på ett instabilt Sverige.

Om Putin lägger all vaken tid på att lägga krokben för Sverige borde det ju gå att rabbla upp några attacker, men han är tydligen smartare än så. För mitt otränade öga verkar det snarare handla om svensk hybris. Svenska myndigheter beter sig som killen eller tjejen som sitter på krogen fem i tre och tycker sig ha svårt att värja sig för potentiella beundrare trots att nästan alla andra redan har gått hem. När ska det gå upp för Sverige att Ryssland inte skulle invadera även om det vore riskfritt – de vill inte ha oss!

Senast var det Säpo som i sin årsbok med tillhörande presskonferens fastslog att Kina, men framförallt Ryssland bedriver ”säkerhetshotande verksamhet för att påverka Sverige och nå säkerhetspolitiska mål”. Det finns många exempel, upprepar man i rapporten. Det märkliga är att man inte nämner ett enda av dem.

”Ser jag tillräckligt allvarlig ut förstår ingen att jag skämtar.”

Däremot berättar Säpo att ryssarna är i maskopi med våldsbejakande högerextremister. Vilka dessa är exemplifieras inte heller. Bara att ”det är en mix av olika ideologier” och handlar om radikalnationalism, rasism, främlingsfientlighet, antisemitism, utanförskap, segregation, antifeminism, kvinnoförakt och avvikande åsikter i frågor som djurrättsaktivism, klimataktivism, HBTQ, jämställdhet och jämlikhet.

Det vore ärligare om Säpo sa: ”Ge oss obegränsade ekonomiska resurser och befogenheter för i princip alla människor är potentiella terrorister.” Om exakt all kritik mot någon svensk eller något svenskt fenomen är en rysk påverkansoperation förstår jag att de är rädda. Jag har själv, faktiskt även här på bloggen, någon gång kritiserat svenska politiker och myndigheter, så nu undrar jag bara en sak:

”Vlad, var fan är mina rubel?!”

Dags att köpa?

Fördelen med att vänta på ett börsras i flera år är att man är beredd när det väl kommer. Jag fattar att jag tackat nej till avkastning, men när jag tittar på den senaste månadens utveckling av portfölj och index är det ändå nästan så att jag skulle vilja citera Nigel Farage vid Storbritanniens EU-utträde: ”You're no laughing now, are you?”

Men hur intressant det än är att grotta in sig i historik vill jag vända blad. Jag har pengar vid sidlinjen och den stora frågan nu är inte vem som skrattar utan: När är det dags att tanka aktier? Det kan vi inte veta, men alla som investerar pengar på börsen ställer sig ändå frågan. Även de som alltid ligger fullinvesterade och månadsköper indexfonder funderar.

Jag tror att ekonomiska räddningspaket, skattelättnader, räntesänkningar eller vad politiker hittar på för att hjälpa börserna kan vara betydelsefullt på marginalen och i intradagshandeln, men i det långa loppet är det fundamenta i bolagen som styr. Detta är (i alla fall inte än) en sådan kris. Virus går inte att stimulera bort, företag som tappar sin marknad kommer inte visa blå siffror för att de får anstånd med arbetsgivaravgiften för anställda de inte behöver.

Alltså tror jag inte att börserna vänder upp på allvar förrän viruset är under kontroll i I-världen och då särskilt i USA. Inte utrotat eller löst med färdiga vaccin och mediciner, men med kurvor som planat ut. När man kan börja ana vändningen kommer riskviljan tillbaka på börsen och då stiger kurserna.

Varken USA eller Europa är där än. Är vi där om en vecka, en månad eller ett kvartal? Jag vet inte, men jag börjar tänka tanken. Covid-19 kommer att drabba resultaten i år, men börskurser handlar mer om framtid och potential än om faktiska siffror här och nu. Jag kommer inte att vara fullinvesterad vid nästa månadsskifte heller, men kanske har jag börjat köpa in mig igen. Hur gör ni?

Lucy in the sky without diamonds

Jag hackade nyligen på restaurangbranschen som tycks helt oförberedd på en kris av den typ vi har nu. Jag medger ändå att de har svårlösta utmaningar i och med att kunderna kan sticka snabbt samtidigt som löner och lokaler ändå måste betalas.

Den här gången är jag ännu mer övertygad om min sak. Möt Lucy Beaugard. Hon är 32 år och har jobbat som frilansfotograf i eget företag sedan 2009. Alltså hela sitt yrkesverksamma liv eller nära på. Men i och med coronavirusets inträde på marknaden rämnar hela hennes värld.

”The 32-year-old works as a freelancer, booking mostly editorial and commercial work related tothe restaurant industry (she’s shot photos for Curbed sister siteEater). On Wednesday, March 11, she lost half her business as clientscalled to cancel work. That figure rose to 75 percent the next day.By Friday, all her work for the next two months was gone.”

Tufft läge, inte bara för att inkomsterna tryter utan – ännu värre – för att hon saknar alla former av skyddsnät och backup-planer. Hon är osäker på om hon klarar hyran för april, och då bor hon ändå tillsammans med två vänner och delar på hyreskostnaden. Övriga räkningar fastslår hon redan nu kommer vara omöjliga att betala.

Låt oss summera. Hon är 32 år, ensamstående, frilansande företagare på tolfte året. Hon bor i en hyresrätt som delas på tre, hon har inga sparade medel och när kunderna sviker hamnar hon i en finansiell och existentiell kris. Så vad gör hon när hon inser att det hon i tolv år kallat karriär egentligen bara var en hobby och att hon under alla dessa år inte lyckats åstadkomma någon som helst trygghet för sig själv?

”Now, she’s desperately trying to fill her days with running, puzzles, and Netflix”.

Jag kan komma på ungefär hundra grejer hon borde prioritera framför att lägga pussel! Ta reda på hur illa det egentligen är istället för att konstatera att hyran kanske går att klara, skaffa ett riktigt jobb eller en rik man, bygg upp en vuxen människas privatekonomi, försök att hitta fotokunder utanför restaurangbranschen (som uppenbarligen ändå inte betalade tillräckligt mycket för att du skulle gå runt på riktigt), gör en affärsplan, skaffa en buffert...

”Nej, om man skulle ta och kolla om det är något på burken...”

Jag kanske verkar helt hjärtlös när jag spyr galla över en kvinna i ekonomiskt trångmål, men jag skulle snarare se det här som en chans för henne. Nu blev det plötsligt väldigt tydligt att hon är en frilanshippie utan framgång. Vänta inte tio år till då möjligheten till barn och familj också är borta. Innan du vet ordet av det sitter du som en bitter ekonomibloggare och vräker ut ditt hat över andra frilansares tillkortakommanden. Vänta här, vad hände nu...?

Kristna ekonomitips

Dags för lite andlig spis i form av sinnesrobönen, eller egentligen bara kortversionen de kör hos Anonyma Alkoholister:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Jag vet inte hur den biter på alkoholism, men den är ett bra rättesnöre för privatekonomi. Nästan all ekonomi, och mycket annat också, går att dela in i det man kan påverka och det man inte kan påverka. Man kan ha åsikter om sin hyra och sin lön, men de flesta kan egentligen inte förändra dem. Vill vi ha högre lön och lägre boendekostnad får vi flytta och byta jobb.

Avkastningen på våra investeringar har vi lite mer makt över. Det är åtminstone lättare att sälja ett innehav än att byta arbetsplats. Men när världens börser och råvaror dippar samtidigt är vi rätt maktlösa där med.

Våra konsumtionskostnader ligger däremot nästan helt i våra händer. Okej, ska vi åka bil kan vi inte börja tillverka eget bränsle (fast jag är lite sugen på gengas), men vi kan välja att cykla istället. Vad vi handlar i form av mat, alkohol, tobak, nöjen, hemelektronik och heminredning bestämmer vi helt själva.

Det är där modet kommer in. Modet att sätta ner foten och bestämma att jag skiter i om det verkar konstigt att inte ha Netflix och julgran, eller att ta med matlåda till jobbet när alla andra köper dagens lunch för 95 kr. Det är så många människor som bara glider med och gör som släktingarna, vännerna och grannarna. Kanske ger det dem sinnesro, i brist på mod och förstånd.

Folk som hatar pengar

Jag var på Ica. Inte för att handla såklart. Jag är visserligen hyfsat rik, men det innebär inte att jag vill kasta bort pengar. Jag var med som sällskap, men väl där fick jag en upplevelse som var värd all tid. Kvinnan framför i kön handlade för 2644 kr! Bunkring i all ära, men...

Hon stod bokstavligt talat och kastade upp varor på transportbandet i fem minuter. Efter ungefär halva tiden var det fullt på andra sidan kassörskan som därefter fick lobba upp paketen ovanpå de redan ditlagda.

Eftersom jag hade gott om tid hann jag få en rätt god inblick i familjens matvanor. Det var ärligt talat mest skit. Hel- och halvfabrikat, vakuumförpackad smörja och flaskvatten. Där låg också fem påsar snacks. Inga små finsmakarpåsar utan rejäla familjepaket på 300-500 gram av olika chipssorter.

Det kan ju tänkas att hon skulle anordna ett barnkalas, men sättet hon langade upp varorna (jag blev trött bara av att titta på) gav mig en känsla av att detta hade hon gjort förr. Här laddades det för ett helt vanligt fredagsmys.

Avslutningsvis la hon upp nio plastpåsar (à 3 kr – jag kan göra flera middagar bara för de pengarna) innan hon drog sitt kort som nästan smälte i kortläsaren, för att sedan börja det mödosamma arbetet med att packa varorna.

Det här var en Ica Supermarket och eftersom hon handlade mer mat än vad hon skulle kunna bära utgår jag ifrån att hon hade en bil på parkeringen. I kommunen finns två Lidl, en Willys och en City Gross. Hade hon handlat sina nio matkassar i någon av dessa butiker hade de antagligen kostat henne under 2000 kr. Om hon av outgrundlig anledning prompt måste handla på Ica finns en Ica Maxi ett par kilometer bort, vilket nog skulle bespara henne åtminstone ett par hundralappar.

Hon kan ju vara snuskigt rik och älska att fylla sin kundvagn till brädden i sin lokala närbutik, men om hon, som jag antar, är en stressad småbarnsmamma med slut på kontot varje månad skulle hon spara tiotusentals kronor om året genom att välja en annan butik, mångdubbelt mer genom att handla lite smart och ett par tusenlappar bara genom att ta med egna kassar.

Är det detta som kallas guldkant eller vardagslyx, att slippa ta rationella konsumtionsbeslut? Kanske är hon fullt medveten om att hon antagligen skulle kunna gå ner på halvtid och ändå få pengar över genom att göra andra val. Men jag tvivlar.

Gå ut!

Eftersom jag jobbar ifrån mitt hemmakontor brukar jag vara noga med att ta mig ut. Jag får ju inte samma automatiska vardagsmotion som exempelvis de som promenerar till jobbet. Teoretiskt skulle jag en vanlig dag kunna gå mindre än hundra steg och det vore inte särskilt nyttigt.

Pga virusvarning är nu var och varannan människa hemma på dagarna, i självvald karantän. Men de flesta verkar tro att de måste vara inomhus trots att de bara behöver undvika att träffa andra människor. Utomhus går det utmärkt att hålla tio meters säkerhetsavstånd till andra ifall man bara undviker Sergels Torg och Avenyn.

Särskilt nu, på mina promenader och löprundor ser jag nästan inte en människa. T o m de gym jag springer förbi för att hånle åt människorna som bokstavligt talat springer i ekorrhjul är tomma, de flesta har stängt. Inte för att ”hamstern är död”, den har bara gått hem och kollat på Netflix istället.

Ingen vet hur stor smittorisken är i folksamlingar, men risken för en för tidig död pga inaktivitet är snudd på 100 procent. Det är ändå inte där konflikten står. Man kan lugnt fortsätta att jobba hemifrån, vara osocial, låta bli att gå på kafé eller besöka sina äldre släktingar tills man bedömer att faran är över. Men gå ut och rör på dig, för risken att smittas av Covid-19 i en öde skog eller på en folktom landsväg är exakt noll.

Hur kan pengarna redan vara slut?

En ”stjärnkock” jag aldrig hört talas om från en restaurang i min egen stad jag aldrig hört talas om skrev en debattartikel igår där han ber finansminister Andersson om pengar. Antar att det märktes att jag tog höjd för att hans stjärnstatus är en aning upphaussad, men med det epitet förutsätter jag att han ändå är ganska framgångsrik.

Jag vill inte döma, jag försöker bara förstå. Jag har jobbat i restaurangmiljö, men aldrig varit anställd på en restaurang eller haft någon insyn i ekonomin, så mina kunskaper är begränsade. Men när Danyel Couet beskriver krognäringen är det en framgångssaga. Branschen har vuxit explosionsartat och sysselsätter idag tvåhundratusen människor varav många traditionellt är svaga på arbetsmarknaden, unga utan yrkeserfarenhet och invandrare som sliter med språket och anpassningen till det nya landet.

Det låter jättebra, men borde inte en stark restaurangnäring klara ett par veckors motgång utan att hela branschen med samtliga anställda riskerar att gå under? För det är det scenariot han målar upp. Och inte bara det, han säger indirekt att branschen själv helt saknar möjligheter att reda ut situationen. Inte ens med ”frikostiga” (hans citattecken, inte mina) lån går det, eftersom de tydligen redan är hårt skuldsatta.

Så nu behövs gåvor också, i form av efterskänkta skatter, helst retroaktivt från årsskiftet. Jag är den förste att skriva under på att Sverige har för höga skatter, men det kom väl inte som en överraskning för Couet som verkar ha drivit företag i decennier? Nu står hans enda hopp till Magdalena Andersson. ”Det är bara du som har brandsläckaren” och ”även om tiden är knapp hinner du fortfarande”.

En bransch helt beroende av välvilja från finansministern låter inte livskraftig utan mer som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Om jag också ska ramla ner i Couets träsk av metaforer kan jag säga att en del träd behöver näringsrik jord och kanske lite gödsel, andra behöver beskäras. Men om plantan är vek och angripen av röta och annat elände måste man ibland låta den dö så att något nytt kan växa upp där istället. Om allt artikelförfattaren skriver om svensk restaurangnäring stämmer kanske det är dags att ge upp om den.

Jag kan betala en gång

Jag ska inte säga att jag alltid gillar att göra rätt för mig, men jag kan åtminstone leva med det och betala för sånt jag använder. Men bara en gång.

Ta bankerna t ex. De tar betalt för att man lånar pengar av dem samtidigt som de själva lånar pengar gratis av sina kunder i sparkonton med nollränta och ska ha betalt för ett bankkort som de tjänar pengar på att jag använder. Nog är nog.

Under 2020 får Svenska Dagbladet över 45,5 miljoner i presstöd, en tidning som trots det är nedlusad med reklam. Men om man råkar klicka på en SvD-länk möts man av följande budskap:

”Få all SvD:s journalistik 2 månader utan kostnad, därefter 199 kr/mån tillsvidare.”

Vadå ”utan kostnad”, ska vi behöva betala för journalistiken tre gånger? Och kan man kalla det journalistik när de lyckas få till tre skrivfel i den meningen?

Vi går vidare. Efter plastpåseskattens införande är det många som inte vill använda butikernas bärkassar. För mig gjorde det ingen skillnad. Jag har inte köpt en plastpåse i matbutiken på minst tjugo år. Om de vore kostnadsfria kan jag väl göra reklam för Lidl på vägen hem, men jag betalar inte för det! Det om något vore olidligt.

Ja, det här är I-landsproblem så att det sjunger om det, men jag lyckades åtminstone skriva ett helt inlägg utan att nämna Corona. Skit också, där sprack det.