Politikerinvesteringar

Den senaste tiden har politiker fått skit för att deras investeringar går tvärsemot deras politik. Löfven sparar pengar i Swedbank Robur Småbolag Sverige som har ett innehav i Academedia. Stenevi har pengar i Nordea Stratega 50, en blandfond som har larvigt lite pengar i några oljebolag. Bolund har pengar i kärnkraft, Lind i flygbranschen osv.

Jag är inte särskilt upprörd (eller förvånad). Det vore väl en sak om de investerat i enskilda aktier i företag vars verksamhet deras partier vill förbjuda, men om politiker ska förväntas ha stenkoll på samtliga innehav i en aktiefond som i sin tur investerat i hundratals företag betyder det i praktiken fondförbud för politiker.

Då är det värre när miljöpartister åker taxi till Riksdagen när de bor ett stenkast från pendeltåget eller när vänsterpartister vill förbjuda friskolor samtidigt som de sätter sina egna barn i privatskola. Dessa hade jag i minnet, men jag är övertygad om att det går att hitta liknande exempel i alla partier. Hyckleri verkar synnerligen blocköverskridande.

När det kommer till investeringarna är jag mer irriterad över inkompetensen. Löfven har haft miljonlön hur länge som helst, men är enligt egen uppgift inte ens miljonär. Okej, det är nog ingen som tror på det, men om han inte köper knark måste ju hans relativa fattigdom åtminstone delvis bero på riktigt dåliga investeringar. Och vem investerar i blandfonder?! Det är ett investeringsslag för fega pensionärer vars tid kvar på börsen är kraftigt begränsad. Märta Stenevi må se ut som 90 år, men hon är 44!

Nu kan jag ha retat upp såväl politiker som politikerhatare, bankanställda och taxichaufförer. Lite så jobbar jag.

Ät potatis!

Jag har förstått att unga människor nästan slutat äta potatis. Obegripligt! Potatis har ju fan allt och kan varieras i oändlighet. De kan stekas, kokas, bakas, mosas... förvandlas till pommes, klyftpotatis, gratänger, raggmunk, potatisplättar, kroppkakor, palt, chips och brännvin.

Och batteri!

Det är nyttig mat och ger högre mättnadskänsla än att äta samma mängd ris eller pasta. Potatis är dessutom billig mat. Normalt under 10 kr/kilo, men runt midsommar mycket billigare än så. Jag har betalt 10 öre ibland, vilket väl i princip får ses som gratis.

Att potatis tappat i popularitet beror förmodligen på att många inte orkar tillaga den. När det finns en marknad för snabbmakaroner är ju 20 minuter koktid alldeles för länge. Dessutom kräver potatis förarbete eftersom de måste tvättas.

Dock tycker jag skalning är överkurs vad man än ska göra med dem. Jag lämnar potatisskalet på både vid kokning, stekning, raggmunk och paltkok. Potatisskal är rika på fibrer och mycket av nyttigheterna sitter precis innanför, som kalcium, järn, zink, fosfor och B-vitamin.

Potatisblast är ett av få rotfruktsblad man inte kan äta. Istället kan man omvandla dem till biogas. Okej, jag är inte heller där. Än.

Bard om dra-åt-helvete-pengar

Jag fick ett tips om en P1-intervju med Alexander Bard, gjord av Katarina Hahr, som är något så ovanligt som en duktig journalist på Sveriges Radio. Trots det lyssnar jag sällan på henne eftersom SR inte finns med i mitt normala flöde, men den här var hörvärd.

Särskilt när Bard kommer in på pengar, närmare bestämt dra-åt-helvete-pengar, eller fuck-off-money, som han kallar det. Ska vi snacka engelska tror jag fuck-you-money är ett vanligare uttryck, men denna blogg är svenskspråkig.

Lyssna gärna på hela intervjun på en knapp halvtimme, men här kommer det bästa citatet:

”Den indirekta makten i vårt samhälle, som är kapitalistiskt, det är att ha pengar. Det enda du inte kan köpa för pengar egentligen är hälsa. Du kan köpa dig sjukvård när du väl blir sjuk, men hälsa är något du måste ha tur med, och du måste ha tur både med generna och miljön och omständigheterna när du växer upp. Du måste också anstränga dig själv, äta rätt, röra på dig för att få bra hälsa. Allt annat i livet kan man egentligen köpa om man vill ha det. Då betyder det att en viss mängd pengar, och det vet alla, det är den där gränsen när du börjar säga nej till jobb som du inte vill göra och inte tycker är kul, och bara säger ja till det som du tycker är spännande eller utvecklande. Då har du egentligen redan där fuckoff-money. Sen är det ingen poäng att bli stormrik utöver det för du kommer inte på något bättre att göra med pengarna, för att shoppa mer saker gör ingen människa lycklig. Det som gör människor lyckliga är frihet, och frihet är att kunna säga nej till det jag inte vill göra.”

Den outfiten hade jag sagt nej till.

Flera viktiga poänger där. Inte minst att dra-åt-helvete-kapital inte måste innebära att du har råd att köpa en armé eller ens en liten skärgårdsö. Det betyder bara att du har nog med pengar för att inte behöva ställa upp på vad som helst, att du har möjlighet att tacka nej till jobb, pengar och människor.

Och så vänder han på det. Om du får en dra-åt-helvete-pengar-innehavares odelade uppmärksamhet beror det på att den personen vill vara där och då, inte av tvång. Jag har träffat högt uppsatta politiker några gånger och upplevt motsatsen. Oj, så intresserade de låtsas vara trots att det uppenbart bara är ett spel.

Därför gillar jag Alexander Bard. Det är inte alltid jag håller med honom, men han har alltid tänkt och verkar genuin i det att han aldrig hymlar om sina åsikter. Den här gången hade han dessutom rätt.

Varning för ”flummig tillväxtpolitik”

Det känns som att jag minst en gång i månaden gör ett blogginlägg om någon politiker som tycks ha noll koll på verkligheten. Idag, och det är inte heller första gången, är det en miljöpartist, närmare bestämt Rebecka Le Moine, riksdagsledamot som nyligen kandiderade till posten som partiets talrör eller fåntratt eller vad de kallar det för.

”Vi behöver basinkomst – inte flummig tillväxtpolitik”. När Miljöpartiet kritiserar andra för att bedriva flumpolitik är det illa. Jag kan respektera idén om medborgarlön, även om jag inte delar den, men att så kraftigt ifrågasätta nyttan av lönearbete får mig att undra om människan är tokig eller bara väldigt, väldigt okunnig.

Var tror hon pengar uppstår, i Riksbankens sedelpress eller i genuscertifierad regndans? Utan lönearbete stannar Sverige, på riktigt. Då har vi varken råd med basinkomst eller canceroperationer. Människan kan inte leva på luft.

Vidare skriver hon ”Eller så värderar Moderaterna vissa inkomster och arbeten högre”, och jag vill varken svara för eller försvara Moderaterna, men ja, ur samhällsekonomisk synvinkel är vissa arbeten mer nödvändiga än andra, nämligen de som finansieras av marknaden. Om alla skulle ha skattefinansierade inkomster, vare sig det är riksdagsarvode, statsrådspension eller basinkomst, så skulle pengarna ta slut direkt. För att ha råd med en stat måste statskassan fyllas på, staten skapar inga egna pengar. Fram till alldeles nyss trodde jag att alla vuxna – i och utanför riksdagen – förstod detta.

”När jag blir 100 år”

Jag har (troligen till någon bloggares och kommentators förtret) precis blivit friskförklarad efter min hjärtoperation och ett hälsomässigt stökigt år. Hjärtat funkar och ser ut precis som det ska, så nu är jag tillbaka på planen att bli 100 år. Väldigt få av oss blir så gamla, men många blir i alla fall så pass gamla att det är dags att summera livet. Snubblade över en intressant video där tre personer över 100 år gjorde just det.

Det är tre sympatiska gamlingar, 101-årige Cliff som lätt hade kunnat säga att han är 77 och kommit undan med det, Tereza som fortfarande lever och nu är 107, och John: ”I'm a hundred and two... and a half.”

Min favoritfossil är Cliff som efter 38 års pension konstaterar: ”It always pleases me though that I can keep robbing the government with my pension.” Han blev 105, så han fick glädjen av att blåsa staten i fyra år till.

Förutom pensionsaspekten och ränta-på-ränta-effekten är det kanske inget självändamål att bli över 100. Jag har träffat rätt många som velat kliva av långt tidigare. Men om man nu ska lyckas leva tresiffrigt, vad är tricket?

Att döma av dessa tre fall är det att leva ett liv man inte ångrar. Klart att de har ånger, men alla tre verkar i huvudsak lyckliga och nöjda. De verkar dessutom inte mätta på livet. Särskilt 102,5-årige John som sitter och beställer mat på sin padda verkar nästan barnsligt exalterad över vad framtiden har att erbjuda.

Och så är de aktiva. 101-årige Cliff bakar sitt eget bröd, och titta på sekvensen i början när han går in i sitt hus. Aningen framåtböjd, men med ett jäkla driv! Jag vet 50-åringar som inte hade hängt med i hans tempo.

När jag blir gammal hoppas jag vara lika nöjd som dessa tre. Det som talar emot att jag lyckas är att jag är en långsint jävel som aldrig glömmer en oförrätt (se inledande parentes), och av naturliga skäl blir de inte färre med tiden. Känns som att jag borde jobba på det. Förhoppningsvis har jag över 50 år på mig.

Att betala för expertis

Jag brukar alltid förespråka att handla till billigast möjliga pris, men det finns undantag. Jag köpte nyss färg för tvåtusen kronor i en färgaffär för att måla mina köksskåp. Hade jag köpt motsvarande färg i en lågprisbutik hade jag nog kommit undan med hälften, men nu fick jag prata med en riktig färgexpert som plockade fram färg utifrån mina förutsättningar och talade om steg för steg hur jag ska gå tillväga.

Maskering inför tak- och väggmålning.

Jag hade kunnat lyssna, skriva upp färgtyperna, bett att få återkomma och sedan handlat exakt samma material för halva priset någon annanstans, men jag tycker inte att man gör så. Ett tredje alternativ vore att anlita en målare. Då hade det antagligen kostat runt tiotusen, fem gånger mer än nu, och om alla utnyttjade experterna till max skulle vi ganska snart hamna där för då skulle bara stormarknaderna överleva. Det finns bra personal även på stormarknader, men deras färgförsäljare är just försäljare och inte målare. Man får vad man betalar för.

Jag har inga problem med det när det gäller mat eller för den delen träningsgrejer. Någon gång har jag gått på Löplabbet eller Runners' Store för att pröva ut löparskor. Då får man springa på ett löpband, personalen filmar ens löpsteg och kommer sedan fram till att man behöver specialskor för att man överpronerar, det verkar de komma fram till att nästan alla gör. Ett alternativ vore att tipsa om hur man ska sluta göra det så att man kan springa i neutrala skor, men det har jag aldrig hört talas om.

Där tycker jag alltså inte att jag får valuta för att spendera 2-3 gånger mer, men i färgbutiken tycker jag det. Ska jag måla ett tak eller en slät vägg funkar alla butiker (utom Byggmax såklart, deras färg innehåller mest vatten), men ska det finliras behöver jag finlirare.

Om jag får problem, att färgen inte fäster eller underlaget reser sig, kan jag ta bilder på förödelsen, visa upp för färgbutikspersonalen som kan berätta vad som händer och varför. Handlar jag på stormarknaden får jag stå mitt kast. En del väljer konsekvent dyra produkter i dyra butiker. Det kommer jag aldrig göra, men ibland är det värt att gräva lite djupare i plånboken. Hoppas och tror att detta var ett sådant tillfälle.

Jorden anropar Regina Lund

Dagens blogginlägg presenteras av Sara. Eller rättare sagt, det var hon som gav mig idén, så tack för det!

För folk i min ålder dök namnet Regina Lund antagligen upp tidigt 90-tal när hon gjorde sketcher i radio och tv, eller kanske som snygg, men väldigt märklig kontorist i Rederiet några år senare. För en yngre publik är hon kanske mer känd som medium i TV4:s knäppisserie Det okända. Själv presenterar hon sig numera som:

”Professional Award winning hard working Swedish Actress, Swedish Grammy nominated Recording Artist with 10 albums in her name, live performer, singer songwriter to over 150 songs, albums out on Spotify and Itunes, author of 3 books, 17 art exhibitions, creator of Regina Records and ReginaSays publishing, CEO of Regina Lund AB/Remembrance AB, performing as an artist with her own material as well as acting lead roles in musicals, films, tv series and at theatres all over Sweden.”

Det låter som minst en framgångsrik karriär, möjligen fyra: skådespelerska, artist, konstnär och författare. Desto märkligare då att hon inte tycks ha fått ihop en enda krona, tvärtom hotar vräkning och ett liv på gatan.

”Hon berättar att hon inte har haft pengar att betala hyran till sin tvårumslägenhet i södra Stockholm och bostadsföretaget Familjebostäder har vänt sig till inkasso och Kronofogden. Fordran gäller obetalda hyror från augusti till december förra året på totalt 31668 kronor. Regina Lund har sagts upp från sin lägenhet och vräks om hon inte flyttar.”

Inget konstigt med det, kan tyckas. Om någon hade varit skyldig mig över 30000 kr i ett halvår hade jag också gått till Kronofogden, och hade människan bott i en bostad jag äger utan att betala för sig hade jag vräkt henne. Hade hon dessutom – efter att hon skaffat en skuld till mig – publicerat bilder på Instagram från sin semester på Maldiverna, hade det inte gjort mig mer välvillig. Ingen borde vara förvånad, men det är just vad Regina är:

”Det står i papperen att jag måste lämna min lägenhet omgående. Jag trodde inte detta hände i Sverige.”

Varför skulle man inte behöva göra rätt för sig just i Sverige? Och hur har hon, ”professional award winning hard working swedish actress”, hamnat här? En ledtråd får man i snyftartikeln:

”Jag jobbar hårt dygnet runt utan lön. En rätt normal vardag för mig som frilans men nu under pandemin har det varit extra hårt, bortom vad jag kunnat förutspå.”

Att allt tycks komma som en oförutsedd händelse gör inte precis reklam för henne som spågumma, och varför jobbar hon dygnet runt utan lön? Min gissning är att hon jobbar med sånt som saknar marknad. Det är inte helt ovanligt för oss frilansare. Man drar igång projekt för att se om det kan bli något, och kan det inte det tjänar man inga pengar och får antingen släppa det eller göra det vid sidan av något som sätter mat på bordet.

För ett drygt år sedan skrev jag om en annan kulturarbetare, som inte fick ”ett jävla stipendium” och i värsta fall skulle bli tvungen att ”knega som speleman på företagsgig”. Samma förakt där. Det är helt uppenbart att de anser sig för viktiga för att behöva försörja sig. De ska kunna jobba med sin hobby ”dygnet runt utan lön” och så får någon annan ta smällen.

I detta fall ett allmännyttigt bostadsbolag, eller rättare sagt deras övriga hyresgäster och möjligen skattebetalarna. Kommunikationschefen säger att de gett flera anstånd och jobbar med avbetalningsplaner, men det bygger ju på att den skyldige bemödar sig med att kontakta dem, vilket i Regina Lunds fall tog sju månader!

För mig får hon såklart jobba med vad hon vill, men om ingen vill betala för jobbet har hon att välja mellan att dra in pengar på annat sätt eller bosätta sig i en koja i skogen. Hon kan naturligtvis inte välja att bo i hyresrätt om hon inte betalar hyra!

Bulletin, en dåligt utförd dålig idé

Jag har inte nämnt tidningen Bulletin med ett ord på bloggen sedan starten två dagar innan julafton. Jag hade inga stora förhoppningar om den och ett tidigt besök på sajten gav inte mersmak. Tvärtom, jag tyckte att sidan var ful, rörig och ungefär så ointressant som jag hade räknat med. Men jag tänkte, som med alla svenska ”medströmsmedier”, från Expressen till Flamman, att jag säkert skulle återkomma till Bulletin när någon i mitt flöde länkar något intressant.

Men det hände aldrig. Idag gick jag in där för andra gången och det var lika fult och rörigt nu. Fast lite mer intressant har det ju blivit i och med att ägarna och journalisterna haft öppet krig – i andra medier.

Kraschen gick snabbare och värre än vad jag hade trott, men jag är inte förvånad. Här har ett gäng som inte tidigare drivit en tidning köpt över ett gäng profilerade skribenter som Ivar Arpi, Per Gudmundson och Alice Teodorescu. Det är bara det att nästan alla Bulletins journalister är ledarskribenter. Det är lite som att starta ett fotbollslag och bara köpa in högeryttrar eller att starta band med enbart trummisar.

Förmodligen är det denna snedfördelning som gör att Bulletin inte levererat ett enda scoop under de här knappa tre månaderna. Tvärtom har de vid ett tjugotal tillfällen beslagits med plagiat. Ja, vill man framstå som unika kan man inte ”göra en Pascalidou” och definitivt inte tjugo.

Men det märkligaste med den här soppan är ändå att allt görs offentligt. Chefredaktör Arpi talar ut i Journalisten, journalistfackets tidning, där han klagar på människorna som betalar hans lön. Ägarrepresentant Sanandaji kontrar med att kalla sin chefredaktör för lögnare och sin (!) tidning för ”trist sojabaserad lättmjölk”.

Vad hade de trott, att de skulle kunna ställa in skorna och göra Sveriges bästa och mest lästa tidning? Kanske har de blivit så söndercurlade på sina stortidningsredaktioner att de trodde på det själva. Arpi är en erfaren ledarskribent, Teodorescu en erfaren samhällsdebattör och Sanandaji en erfaren forskare, men ingen av dem är entreprenör eller tidningsmakare. Chang Frick gjorde fler avslöjanden i veckan på den tiden Nyheter Idag bestod bara av honom som åkte runt i en skrotbil på nätterna och letade scoop än vad Bulletin gjort på ett kvartal.

Kvartal ja! Äh, nu har jag gnällt nog för idag.

Ofrivilligt sparande

Ordval säger ofta en del om vad man egentligen tycker. I ett reportage på Sveriges Radios Ekonomiekot om konsumtionsvanor i pandemitider pratar man om ”ofrivilligt sparande”, att man är ”förhindrad att konsumera” och diskuterar om vi efter en öppning av samhället kommer att ”ta igen förlorad konsumtion”.

Jag brukar inte lyssna på Ekonomiekot, så jag vet inte hur det brukar låta, men det här reportaget hade rena begravningsstämningen, inte bara för att vi som nation bränner för lite pengar nu utan också skräckscenariot att vi kommer att fortsätta med våra nyvunna vanor. Hela tiden med formuleringar som visar att sparande generellt är något dåligt.

SEB:s privatekonom lämnar dock ”lugnande” besked. Han tror på en ketchupeffekt, att vi så snart det går inte bara kommer konsumera som tidigare utan också se till att handla lite extra för de pengar som under 2020 sparats ”ofrivilligt”.

Jag tror att han har rätt, men till skillnad från Sveriges Radio beklagar jag det. Här har många fått ett gyllene tillfälle att lära sig att uppskatta billiga nöjen och märka att det blir pengar kvar i plånboken om man inte konsumerar närmast tvångsmässigt. Uttrycket ”förlorad konsumtion” visar hur galet vårt samhälle blivit.

Om Sveriges och andra länders makthavare inte längre hittar tillräckligt trovärdiga skäl för att tvinga restauranger, butiker och nöjesetablissemang att hålla stängt kommer med all säkerhet de som tidigare saknade marginaler i sin ekonomi återigen maxa sina krediter och vara helt i händerna på yttre omständigheter. Slutet gott, allting gott. Eller i alla fall så gott som helt vansinnigt.

Den som är fri från drömmar kastar första stenen

Både Aftonbladet och Expressen har nyligen skrivit om Amelie Wahlund, 19-årig daytrader. Jag länkar inte till någon av artiklarna eftersom de är låsta, så jag har inte läst dem i sin helhet. Det vi icke-prenumeranter får veta är att Amelie:

• Vill bli miljonär vid 25 och ekonomiskt oberoende vid 50.
• Går i skolan och har inte flyttat hemifrån.
• Tjänar uppemot 40000 kr/månad.

Jag vet alltså inte ett skit om hur genomtänkta hennes strategier är, om hon själv kallar sig daytrader och/eller står för siffrorna ovan. "Uppemot 40000" kan ju också betyda minus en kvarts miljon, i journalisters val mellan klick och korrekt faktaredovisning brukar det förstnämnda vinna.

Men som vanligt slås jag av alla hånfulla kommentarer på Twitter, från andra som troligen inte heller läst artiklarna. Amelies existens är tydligen beviset på att börsen är på väg att krascha. Hur då? Ingen vet vart börsen ska, men den påverkas knappast av att en 19-åring har planer för hur hon vill leva sitt liv.

Minns de inte sina egna liv i den åldern? Jag minns. Jag hade precis gått ut gymnasiet och visste inte vad jag ville göra om ett år, än mindre om 30. Jag hade en vag plan om att bli musiker. Mina förutsättningar var aningen bättre än för Morgan Johansson att bli basketproffs, men inte mycket.

Oavsett om det här bottnar i att en ung tjej vill maxa följarskaran på Instagram eller om kvällstidningarna vill locka pluskunder blir ingens liv bättre av missunnsamhet. Kanske tvärtom.

Kostsam myndighetsaktivism

Sverige slår sig ofta för bröstet om att vara en exemplarisk rättsstat. Här får alla sin sak prövad och döms rättvist, till skillnad från ”de där andra länderna” där ingen går säker.

Men är det så enkelt? Är bara myndighetspersoner tillräckligt engagerade verkar det inte så noga med rättssäkerheten. Ett sånt exempel är jakt och varg. Jag fick ett mejltips från Anna som tyckte att det var anmärkningsvärt att länsstyrelsen uppmanar privatpersoner att anmäla misstänkta jaktbrott anonymt.

Misstänkta brott trodde jag skulle anmälas till polisen, inte till länsstyrelsen. Och även om man kan anmäla anonymt också till polisen tror jag inte att de producerar reklamfilmer där man uttryckligen ber allmänheten att anmäla i postbrev utan avsändare för att det inte ska gå att veta vem som skickat det.

Ett aktuellt exempel på överreaktion inom jaktområdet är Karl Hedin som misstänks ha skjutit en varg, men istället för att ringa Hedin och be honom komma in på förhör åkte nationella insatsstyrkan(!) hem till den 69-årige direktören och körde honom från Bergslagen till Stockholm där man slängde honom i en fyllecell.

Att det blev en fyllecell var inte för att han var full utan för att det inte fanns någon annan cell ledig. Det speciella med fylleceller är att de bara innehåller en plastinslagen madrass, saknar toalett och strömbrytare för lampan, och att de intagna väcks en gång i timmen hela natten så att de inte ska kvävas i sina egna spyor.

Att just den här klienten inte var full gjorde ingen skillnad. Så man väckte den snart 70-årige miljardären varje timme dygnet runt innan man efter fem dagar häktade honom ”på sagolika skäl” (advokatens syrliga formulering) och flyttade honom till en vanlig häktningscell där han fick sitta ytterligare nästan en månad. Är det någon som tror att tillvägagångssättet hade annan avsikt än att bryta ner honom?

Att jag tjatar om Karl Hedins ålder och status i samhället är inte för att jag tycker att människor ska behandlas olika utan för att tydliggöra hur orimligt allt är. En hemlös knarkare misstänkt för brott kan man vara rädd ska fly, återfalla i kriminalitet och vara svår att hitta igen, men en företagsledare med ett tjugotal styrelseuppdrag och en miljardkoncern med tusen anställda kommer troligen inte gå i landsflykt för att slippa böter.

I det läget hade man spanat på Hedin i 2,5 år, avlyssnat hans telefon samt förfalskat utskrifterna från samtalen genom att skriva ”ohörbart” på sånt som hördes hur tydligt som helst, men inte passade in i historien man ville förmedla. Man har inga kvarlevor efter någon varg som skulle ha skjutits och huvudvittnet har för länge sedan tagit tillbaka sina uppgifter. Ändå har man precis genomfört en rättegång för att försöka bevisa att en äldre, etablerad företagsledare skulle ha skjutit en varg. När domen kommit blir det troligen en anmälan mot åklagaren för så kallat obefogat åtal.

Detta hysteriska intresse för jägare i Sverige handlar knappast om att det skulle vara särskilt viktigt att stävja illegal jakt, som möjligen var ett större problem på Åsa-Nisses tid. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det handlar om enskilda myndighetspersoners egna intresse.

Denna ”hobby”, personliga vendettor, kostar samhället enorma pengar som hade kunnat täcka riktiga undersökningar, brott och behov, och är bara ytterligare ett i raden av skäl till att återinföra tjänstemannaansvaret.

Nästan som riktig mat

SVT skriver om en ”vegetarisk boom” i mataffärerna. I reportaget framgår dock att det handlar om totalt ett par procent, vilket inte låter lika imponerande som att färsk, vegetarisk mat ökat med 40 procent.

Men okej, vi kan utgå ifrån att fler äter mer vegetariskt. Jag har inget emot det, jag är själv vegetarian sedan 30 år tillbaka. Men vad är det för skit folk äter? Lotta Lundgren säger:

”Det är framförallt en urban, medveten, ung medelklass som köper mycket hel- och halvfabrikat, som löser vardagen med den typen av produkter.”

Jag undrar mest på vilket sätt de skulle vara medvetna. Knappast hälsomedvetna och knappast ekonomiskt. Min gissning är att det är lata människor som aldrig brytt sig om att lära sig laga mat, men deras självbild förbjuder dem att frossa i Billys pizza och Gorbys piroger. Att värma upp processad färdigmat som påstås vara bra för klimatet klarar de och till tofurkyn ovan dricker de brölk.

Och den där vardagen som behöver lösas skulle alltså må bättre med fabrikstillverkad ”fejkon” och sojabiff? Att lägga en kvart om dagen på att laga mat från grunden finns det inte tid till, men Melodifestivalen och Agenda hinner de med. Det är möjligt att den ”urbana medelklassen” lyckas lura i sig själva att den prioriteringen är vettig, men mig lurar de inte.

Tala ur skägget

Jag tycker att det är orättvist att vi skäggbärare tvingas klä skott för den fula ovanan att tiga utan att samtycka för jag tror inte att vi är sämre än de skägglösa. Snarare bättre, för jag gissar att män (grovt generaliserat!) är aningens bättre än kvinnor på att stå upp för sig själva.

Ragnar Svedje i Rid i natt, han stod upp.

Men det är svårt, och de flesta av oss kan bli bättre. När min första chef öste en massa nya arbetsuppgifter över mig, men också över andra, sa jag ifrån att ”nu får du lugna dig”. Jag var ny på jobbet och kände att jag inte skulle klara att ta mer på mitt bord. Det som då hände var att när chefen försvunnit kom kollega efter kollega fram och sa att det var bra att jag satte ner foten. Kul med medhåll, men hade varit ännu trevligare om de själva hjälpt till.

För det är ju så, om vi inte står upp för oss själva kan vi knappast förvänta oss att andra ska göra det. Det gäller för såväl löneförhandlingar och andra jobbkonflikter som för ekonomi i stort. Och även om det kan verka tufft att göra det som ung provanställd tror jag inte att det blir lättare med tiden om man börjar med att fega ur. Tvärtom!

Därmed inte sagt att man ska vara en avig jävel som letar strider för att bråka sig till högre lön och andra fördelar, bara att man ska kräva sin rätt.

Framtidsfullmakt dålig framtidslösning

Tydligen funkar det där med framtidsfullmakt inget vidare. Bankerna vill ha sina egna mallar och rutiner. I Sveriges Radios exempel berättar en kvinna om att hennes mammas bank t ex inte lät henne betala räkningar digitalt. Hon var istället tvungen att ta sig till bankens kontor (med de knappa öppettider de har) och betala räkningar över disk. Vidare kunde banken inte tala om för kundens dotter vilka konton och värdepapper som fanns, det fick hon ta reda på själv.

Mitt tips: Fråga inte. Litar man på någon så pass att man är villig att ge personen en framtidsfullmakt borde man väl också kunna lämna ifrån sig inloggningsuppgifter för en internetbank. Har man det får man ju möjlighet att betala räkningar, flytta pengar osv. Då kan bankerna ha sina regler bäst de vill, de kan omöjligt veta vem som loggat in på kontot.

Min pappa dog 2005. Han hade ingen internetbank. För att ens kunna upprätta en bouppteckning behövde vi veta saldot på hans konton. Det vägrade banken trots att mamma hade fullmakt för hans ekonomi. För hon hade ju inte fullmakt för dödsboet. Jag blev ”Den besvärlige kunden” och då löste det sig till slut.

”Heeeeeeere´s Johnny!”

När min mamma blev sjuk kunde jag logga in på hennes internetbanker, flytta pengar, investera, betala räkningar och ta ut kontanter. Nu säger jag inte att jag gjorde detta för det vore ju inte tillåtet, men möjligheten fanns. Jag säger inte heller att jag någon timme efter att ha hittat henne död gjorde skärmdumpar på alla hennes konton till bouppteckningen, men rent hypotetiskt kan det ha gått till så.

Rent praktiskt, prata inte med banken om vad som händer ifall ni blir sjuka, prata med era anhöriga. Se till att de har tillgång till era konton och bank-ID, att de vid behov kan stoppa autogiron, vet vilka tillgångar ni har och hur de ska få tag i alla uppgifter. Det är ju inte värre än att ni avsätter en halvtimme åt detta, skriver ett utförligt papper och berättar för nära och kära hur de ska få tillgång till det om det behövs. Att vara beroende av banktjänstemän och byråkrater är aldrig kul och blir inte roligare när någon i familjen ligger för döden. 

Alla är i mitten

En tweet från miljöminister Per Bolund väckte en del reaktioner.

Att han är sur och ledsen över att blockkollegan L hotar att stödja motståndarlaget får man förstå. Det jag och många andra hajade till för var istället att han kallar sitt eget gäng, S/MP-regering med stöd av V, L och C, för ett ”samarbete i mitten”.

Och även om jag ser Bolunds eget parti som ett utpräglat vänsterparti är det kanske ännu mer anmärkningsvärt att han tycker att konstellationen är mitten trots stöd av Vänsterpartiet, vars förra partiledare sa att han vill avskaffa privat ägande och vars ungdomsförbund för bara några veckor sedan sa att deras mål är ett kommunistiskt samhälle. Tycker jag, men ett av svaren tycker att Vänsterpartiet är mitten:

”2000-talets ideologiska kontinentalrörelser placerar nog dagens VP i en ungefärlig politisk mitten. Hela skalan har förskjutits kraftigt högerut.”

Medelstalin.

Man kan vifta bort det som dårskap, men är vi inte alla i centrum av vårt eget universum? Kan du lista dina egna extrema åsikter? Jag kan det inte, i mitt liv är jag normen. Och inte blir det lättare att placera sig själv på olika skalor om man enbart omger sig med likasinnade.

Att få nya impulser är därför viktigt även för oss som inte är politiker som uppfattas som ufon. Annars kommer vi inte förstå hur vi kan spara pengar på våra inköp eller tjäna mer pengar på bättre investeringar. Då blir vi som Bolund, ingen bra idé.

Avstå, bara för att

Jag är en varm anhängare av att låta bli. Att avstå konsumtion har inte bara ekonomiska fördelar. Det är en stor risk att man bränner pengar eller tid av ren slentrian, för att man brukar göra det och aldrig funderat över nyttan.

Därför rekommenderar jag alla att testa att avvara en aktivitet eller sak i en vecka, bara för att du kan. Eller rättare sagt för att se om du kan. Det kan vara kaffe, på stan eller hemma. Eller att låta bilen stå. Cykla, gå eller samåk istället. Eller låt bli Facebook, snus eller tv. En vecka klarar du. Och klarar du det inte finns ännu större skäl att göra det för då har du ju ett beroende.

Livet ska inte vara så lätt, så testa att avstå. Det spelar inte så stor roll vad det är, bara det kostar eller riskerar att kosta pengar, tid, hälsa eller något annat. Efter ett uppehåll får man insikter. Kanske uppskattar man aktiviteten/varan mer efter att ha varit utan.

Eller så inser man att det var rätt skönt. Så var det för mig med exempelvis tv och Facebook, att jag upptäckte att jag ville fortsätta utan, och på den vägen är det. Kaffe vill jag inte vara utan, men där är jag periodare och kan lätt låta bli några dagar. Alkohol kan jag skippa helt, kanske har jag redan gjort det. Med annat är det värre, har försökt fasta men blir gnällig efter max sex timmar. Efter åtta är jag beredd att dö, eller döda.

Det sägs att summan av alla laster är konstant. Jag tror tvärtom att ju fler laster man har, desto fler lastar man på sig. Ingen går helt fri, men det skadar nog inte att kämpa emot.

Goa gubbar med tunn plånbok

Ännu ett bloggtips från ”Surgubben”. Många av oss som sparar pengar tycker att det är ansvarsfullt, men tydligen går det att tänka precis tvärtom. Tre vänsterpolitiker från V, MP och Fi, skrev en debattartikel med rubriken ”Det är ansvarslöst att lägga pengar på hög, alliansen” där de kritiserar att höger/mitten-styret i Göteborg fått ett överskott på 2,4 miljarder som inte omedelbart spenderas.

Jag ska inte låtsas som att jag är insatt i Göteborgs kommunpolitik, och varken debattartikeln eller svaret, lämnar några djupare insikter om vad som faktiskt har hänt, men för mig som privatperson är det självklart att alltid ha en buffert för oförutsedda händer. Att det åtminstone för ett par år sedan bara var Stockholm som hade en högre låneskuld gör det ännu mer självklart. Vänsterdebattörerna skriver:

”Göteborgarna förtjänar en välfärd att lita på, inte minst under en pandemi.”

Och hur ska man kunna lita på att välfärden finns kvar på lång sikt om man alltid har noll kronor i kassan? Göteborgs kommun har som sagt redan en av landets högsta låneskulder och den har dessutom ökat varenda år.

Jag har aldrig drivit en kommun, men om vi ser det som en privatekonomi fast i i högre skala känns det rimligt att ta höjd för framtida utgifter. Efter ungefär ett decennium med högkonjunktur är det dessutom ingen djärv gissning att konjunkturen vänder ner så småningom. Göran Perssons gamla devis ”Den som är satt i skuld är icke fri” gäller rimligtvis även kommuner.

Sen kommer det alltid att finnas brister som behöver åtgärdas, oavsett hur stora pengar man plöjer ner, men tömmer man alltid kontot är handlingsfriheten noll. Om kommunerna inte hade levt över sina tillgångar hade de inte haft någon skuld alls nu, men det begär jag inte att politiker ska förstå. Deras horisont sträcker sig som bekant aldrig längre än fyra år.

Gengasbilar

Nu ska ju alla människor ha elbil, men eftersom det inte finns el till dem tänkte jag lansera ett annat drivmedel – gengas! Skog finns det gott om och det funkade under andra världskriget, så når vi peak oil snart är det kanske dags att sätta gengasaggregat på bilarna igen.

Faktum är att det finns människor som aldrig gett upp utan än idag bygger om bilar till gengasdrift. För några år sedan gjordes ett reportage om Lennart Areskoug och hans Volvo Amazon:

Jag vet inte om bilen finns kvar, men ägaren gick ur tiden 2019, två dagar efter sin 88-årsdag. I dödsannonsen kallas han ”Mr Gengas”, men det finns yngre krafter redo att ta över titeln. 2014 skrev Expressen om en av dem. Notera att de kallade fenomenet för ”miljövänlig resa”. Det var ju bg=before Greta, och på den tiden hade man inte ”förstått” att koldioxid inte längre är livets gas utan raka motsatsen.

Kanske är det vansinnigt att köra bilar på ved och flis. Jag vet inte, men så har heller inte tiotusentals ingenjörer jobbat med tekniken. Bara några galningar som säkert fått kämpa hårt mot såväl bilprovningen som Transportstyrelsen och andra myndigheter.

Själv är jag imponerad över att de orkar hålla på alldeles oavsett teknikens eventuella framtid. Det är nog tur att jag är så himla oteknisk, annars hade jag bergis försökt utveckla gengasbilar, höghjulingar eller andra fordon med dåtiden framför sig.

Fira portföljnivåer?

Jag hör att människor firar när aktieportföljen når milstolpar. Det kan t ex vara miljoner eller hundratusingar. Man kan ju inte ha för små intervaller, då blir det som den gamla historien:

- Dricker ni sprit?
- Bara vid högtidliga tillfällen.
- Och när är det?
- Det är när det finns sprit.

Alkohol verkar för övrigt vara ett av de populäraste sätten att fira, med eller utan god mat. Resor är också vanliga milstolpesslöserier. Men det är ju ändå slöserier, vilket känns särskilt fel för att fira att man sparat pengar. Det motverkar ju liksom syftet.

En annan invändning jag har är att milstolpar inte är statiska. Själv kom jag t ex upp till första miljonen två gånger med ganska lång tid emellan eftersom börsen dippade just när jag nått den (det blev nämligen en IT-krasch när marknaden började tveka på om ordet ”bredband” verkligen var värt en miljard per automatik). Hur gör man då, firar dubbelt? Och borde man dricka gravöl när man når en milstolpe på väg när?

Det slipper jag bestämma eftersom jag varken nu eller tidigare har sett behovet av att fira det faktum att min plånbok nått en viss nivå. Jag har inget principiellt mot firande, tycker bara att ett stort antal nollor på sista raden inte ger skäl att partaja. Hur gör ni?

Kompispris

Kommentatorn ”Surgubben” föreslog att jag skulle reflektera kring kompispris, hur det egentligen kommer sig att begreppet innebär att säljaren av en vara eller tjänst ska pruta när det lika gärna skulle kunna betyda att köparen betalar lite extra när pengarna går till en kompis.

Jag har inga bra erfarenheter av affärer med släkt och vänner. När jag köpt har jag nog aldrig fått ett uttalat kompispris. Tvärtom har jag någon gång tyckt att det varit i dyraste laget, men det är svårt att säga det till någon man känner och som kanske tror/tycker sig ha gett ett bra pris. Då blir det liksom hederligare affärer med okända.

”Bästa priset, kompis!”

En gång beställde jag en badrumsrenovering av grannens son. Jag vet inte om jag tyckte priset var exceptionellt bra, men minns att jag tänkte att han troligen kommer anstränga sig lite mer än annars. Jag vet inte hur mycket han brukade anstränga sig, men jag var inte jättenöjd med resultatet. Hade jag inte haft en relation till hantverkaren hade jag krävt att han gjort om en del av jobbet. Nu bet jag ihop istället. Förlust igen.

Mitt tredje exempel var en kompis som bokade mig för ett jobb på hans företag. Vi skrev kontrakt som innebar att om kunden inte skulle genomföra affären skulle jag ändå få en del av det avtalade arvodet, ju senare avbokning desto mer pengar. Och så bar det sig inte bättre än att kunden ställde in sitt event, men ringde mig och tiggde och bad att jag skulle pruta ytterligare. Jag gick med på det och förbannade mig själv när jag sedan fick tjata för att få in pengarna.

”VAR ÄR MINA PENGAR?!!”

Det här hände för femton år sedan och efter det har jag varit väldigt försiktig med att göra affärer med folk jag känner privat. Men tillbaka till kompispris. Egentligen skulle jag vilja avfärda hela begreppet. Om någon ber om ett kompispris, så är köpare och säljare troligen inte kompisar, för då hade det inte behövts. Samma sak om säljaren säger att det utlovade priset är ett kompispris – hade de varit kompisar hade det inte behövts. Om båda parter anser sig vara vänner kommer köparen att betala utan knussel.

Men som sagt, gäller det riktiga jobb och grejer för riktiga pengar skulle jag inte rekommendera det. Det finns ingenting som så effektivt saboterar vänskap som just pengar. Skulle möjligen vara sex då.

Snabbtåg, en urspårad idé

Snabbtåg tycks vara en fråga som aldrig försvinner från politikernas dagordning. Eller höghastighetståg, för snabbtåg har vi väl redan. Jag minns när X2000 introducerades som snabbtåg, men det var inte nytt då heller. Snälltåg (från tyskans ”schnell”) började man med i Sverige 1862.

Uttrycket ”det går som tåget” måste vara väldigt gammalt eftersom det avsåg något som flöt på och det gäller ju sannerligen inte modern svensk tågtrafik. När jag jobbade med hela Sverige som arbetsfält fick jag ibland välja en ankomsttid uppemot sex timmar innan jag behövde vara framme, för att vara säker på att hinna i tid.

”Ny beräknad ankomsttid är … lite senare.”

Det finns ju alltid skäl till förseningar och inställda tåg. Är det inte snö på spåren så är det löv. Eller ”vagnsfel”, ”signalfel”, ”elfel” eller ”banarbete”. Vissa stationer är för stökiga för att tågen ska stanna och då kvittar det ju om tågen som skulle ha stannat går snabbt eller snabbare.

Vi behöver inte tåg som går snabbare, vi behöver tåg som går! Den viktigaste sträcka, Stockholm-Göteborg, ska ta tre timmar nu. Det spöar flyget alla dagar i veckan om man räknar in säkerhetskontroll och transport till och från Arlanda och Landvetter, men inte om man måste ha sex timmars säkerhetsmarginal.

Jag skiter i om ordinarie restid blir lite kortare, jag vill ha tåg som kommer i tid, med fungerande internet och med avdelningar utan gallskrikande barn. Innan det finns tycker jag att vi ska sluta fantisera om snabbtåg för några hundra miljarder. För övrigt undrar jag: Hur ska snabbtågen drivas när vi knappt har el för att dammsuga?

Cash är fortfarande king

Jag har aktier i kontanthanteringsföretaget Loomis. För att de tjänar pengar, verksamheten är stabil och de fick onödigt mycket stryk av coronan. Betalningslösningen Loomis Pay kan bli stor, men det är en ren bonus. Jag köpte för kontanterna.

Ibland låter det som att kontanter är på väg att försvinna. Så sent som i förra veckan lät det så i en finanspodd. Det förvånar mig faktiskt för det stämmer inte. Faktum är att kontanterna aldrig varit så många som nu. Loomis finns i 23 länder och möjligen är det bara i Sverige politiker från vänster till höger arbetar så målmedvetet för att avskaffa pengar.

I USA t ex (det är ett ganska stort land) har Federal Reserve just beställt mer pengar än någonsin från tryckeriet. Mynt och sedlar som ska hämtas, levereras till banker, butiker och bankomater, dagskassor som ska hämtas från restauranger osv.

Om kontanterna minskar i vissa länder tror jag snarare det talar för Loomis, som med sina stordriftsfördelar kan få större marknadsandel på stora marknader och snudd på monopol på krympande marknader. Så tänker jag. Hoppas att jag får rätt också.

Uteträning på vintern

Jag sprang en runda i helgen och då slog det mig att utomhusträning funkar året runt även i vårt köldpinade land. Jag springer årets samtliga månader. Visst kan det bli någon dag på vintern då halkan eller mängden snö gör det utmanande, men då får man tänka till och välja färdväg efter underlag.

Kylan kan man klä sig för och så länge man håller igång behöver man inte så många lager. Även vid -10 tar jag av mig handskarna, drar ner dragkedjor och kavlar upp ärmarna efter hand. Den som har känsliga luftrör kanske ska skippa de kallaste dagarna, eller köpa en värmeväxlare som värmer upp inandningsluften.

I Stockholm går det att cykla året runt. Den räddhågsne kan köpa dubbdäck. Utegym är en annan aktivitet som många inte verkar känna till finns på vintern också. Handskar är en bra idé, annars funkar det precis som på sommaren. Jag vet inte hur det ser ut där ni bor, men här finns det utegym överallt, en del sämre än andra.

”Jaha, hur funkar det här då?”

Förutom alla träningsformer som även finns på sommarhalvåret finns ännu fler på vintern. Som skidåkning, både utförs och slättförs. Och långfärdsskridskor på en stabil is (så inte nu längre!), förslagsvis med medhavd termos.

Även om jag inte gör det själv fattar jag att det finns folk som vill lyfta skrot, och då kommer man inte riktigt runt innegymmen, men de som tränger ihop sig inomhus för att idka konditionsträning förstår jag lika lite nu som jag gör det på sommaren. Det finns natur där ute, för böveln!