Jag förstår MP

Ibland får man bara nog av fri vilja. Jag tycker att det är idiotiskt att flyga mellan Stockholm och Göteborg när det i princip går lika fort att åka tåg såvida man inte har ett möte på Landvetter eller Arlanda. Ännu mer idiotiskt är det med en massa plastigt skit folk köper på postorder från Kina. Enklast vore om detta och andra dumheter förbjuds.

Skillnaden mellan mig och Miljöpartiet (det finns fler, hoppas jag) är att jag inser att man inte kan förbjuda allt som är dumt, vare sig man hänvisar till privatekonomi eller miljöskäl, medan Miljöpartiet alltid väljer att uppfostra folket.

100 miljarder per år till ”klimatinvesteringar”, ett ord man verkar kunna använda för lite av varje, är deras nya giv. De förstår verkligen inte att ett samhälle som inte fungerar praktiskt inte heller kommer att vara miljövänligt. Diktatur är en dålig idé, inte minst för miljön.

Det är förståeligt att hemma på kammaren falla till föga för sina instinkter och tänka att om folk inte förstår sitt eget bästa borde man kunna tvinga dem med våld, lite som att jag tänker att personer som röstar på Miljöpartiet borde omyndigförklaras och därmed diskvalificeras från politiska val. Sedan tänker man efter och inser att det inte går. Samhället måste funka ihop med verkligheten.

Tillbaks på ruta 1

Officiellt flyttade jag till Norge 20 september, men då hade jag redan befunnit mig i landet en dryg månad. Jag har redan gnällt lite om att jag inte fått personnummer, men jag möts ständigt av nya problem och utmaningar som hänger ihop med det.

Utan personnummer får man inte bank-ID och det stänger väldigt många dörrar i vårt moderna samhälle. I Sverige har jag levt utan mobilt bank-ID, men jag har ändå haft bank-ID som ju krävs för att logga in på många ställen.

När jag flyttade in i mitt hus hade jag inte ens D-nummer, den norska lightversionen av personnummer. När de andra spekulanterna la sina bud elektroniskt fick jag fylla i en blankett, fotografera den och mejla till mäklaren, och efter köpet kunde jag inte skaffa ett eget elavtal eller ett norskt bankkonto.

Nu har jag D-nummer och har därmed kunnat skaffa bankkonto, bankkort och abonnemang för el, internet, telefon osv. Men jag får fortfarande inte bank-ID. Jag kan köpa en bil, men innan jag köpt den är det nästan omöjligt att få reda på vad den kommer att kosta mig att ha eftersom försäkringsbolagens tjänster helt bygger på bank-ID.

Jag kan inte heller skaffa Vipps, Norges Swish. Det stoppar också upp en del eftersom kontanter är ungefär lika impopulära här som i Sverige. Man kan t ex inte köpa ett lass ved med banköverföring från utlandet. Förresten har jag inga kontanter, var skulle jag få dem ifrån? Att ta ut norska kronor i en bankomat med mitt svenska bankkort är svindyrt.

Nu är jag lyckligt lottad som har råd och möjlighet att skicka pengar från Sverige. Jag har kunnat använda svenskt internet och dessutom hade huset förstående säljare som kunnat stå för elabonnemanget och hjälpt till med annat privatekonomiskt småtrassel under en övergångsperiod.

Tänk dig själv att du under en period (gissningsvis 4-5 månader) lägger ifrån dig ditt bank-ID, stänger ner Swish, tömmer din plånbok på sedlar och försöker leva i stort sett utan att identifiera dig elektroniskt. Det är rätt bökigt.

”Nu tar fogden deras pension”

Marie tipsade mig i kommentarsfältet om Suzanne och Rolf i Hofors som bränt allt de äger och har efter att ha nappat på bitcoinreklam på Facebook med en bild av Leif G W Persson, för ”GW har man ju förtroende för”.

Tur i oturen att de själva är helt utan skuld. Det är bankernas fel, och bedragarnas, och kanske den kallhamrade kronofogden som nu mäter ut parets pension. För inte kan väl de själva, som de vuxna människor de varit i c:a 50 år, förväntas ta något som helst ansvar för sina beslut. En bild av GW räckte för att få Rolf och Suzanne att låt bli att göra någon kontroll av företaget och dess representant som de inte ens verkar ha ett efternamn på. Nej, för GW var ju med och ”Vi tänkte att han hade koll på sådana här saker”.

Tanken att det går att få tag i en bild av Leif G W Persson utan att han är inblandad slog dem tydligen aldrig. Några andra kändisar som använts just i bitcoinbluffar är Stefan Persson, Stefan Löfven, Daniel Ek, Camilla Läckberg, Filip Hammar, Fredrik Strage och Claes Elfsberg. De här namnen hittade jag på mindre än en minut. Men Rolf och Suzanne kanske inte tyckte att deras samlade sparkapital var värt en minut?

Eller också tyckte de att det lät så bra att de helt enkelt inte ville få sin illusion krossad. När säljaren uppmanar paret att ta ett lån och de säger att de först ska rådfråga sina barn tycker säljaren att det är bättre om det blir en överraskning. Och det blev det säkert.

Om jag hade sålt en bra produkt och en potentiell kund hade sagt att han först ville få en second opinion hade jag välkomnat det. Vore det en riktigt bra produkt kunde jag ju få sälja till fler på det viset. Och om man vänder på det, om en deal verkar för bra för att vara sann är den antagligen det, och om säljaren säger att den är så bra att den inte behöver ifrågasättas är det dags att gå därifrån. Eller springa.

Nattjäst bröd

I min städiver komprimerade jag tre pärmar med matrecept ned till en och hittade en massa brödrecept jag tänkte pröva. Viljan att baka eget har inte precis blivit mindre av att flytta till ett land som tar trettio spänn för ett rostbröd. Men det kvittar, jag var ju ändå färdig med att köpa industribakat matbröd. Dessutom fick jag den här skönheten med huset.

Det första brödet i högen blev ett nattjäst matbröd. Det som behövs är detta.

vatten, 8 dl

jäst, 50 gram

matolja, 3 msk

salt, 1 tsk

vetemjöl, 13 dl

rågmjöl, 2 dl

vetekli, 1 dl

Vanligen värmer jag upp vattnet till 37 grader, men eftersom detta bröd ska jäsa i kylen i tolv timmar finns det ingen anledning. Alltså löser jag upp jästen i kallt vatten och upptäcker att temperaturskillnaden inte gör blandningen jäst och vatten till en trevligare syn.

Ner med övriga ingredienser i bunken.

Bearbeta med köksmaskin, elvisp eller händer tills allt är ordentligt blandat. Tryck sedan ner degen i ett par mindre bakformar (eller en stor). Dessa ingick också i husköpet.

Sedan ställer du in dem i kylen över natten. Säkrast att dra en plastpåse runt formarna för att brödet inte ska ta smak av något annat i kylen, tänkte jag, vilket resulterade i att degen reste sig upp i plasten och kläggade fast där, varpå luften gick ur.

Ibland kan sånt ta sig i ugnen, men när brödet redan jäst i ett halvt dygn finns inte mycket att hoppas på och den här gången hängde felet med hela vägen. Efter 30 minuter i 200 grader blev resultatet detta:

Nåväl, det kanske inte ser så himla bra ut, men smaken var det inget fel på. En ambitiös bakbloggare hade omedelbart satt en ny deg för att dölja fadäsen. Jag är inte en av dem för nu ska jag frossa i bröd.

Hur man lämnar ekorrhjulet

Min mediekonsumtion blir allt mindre inriktad på förströelse och allt mer på praktiska råd om livet och att lära mig saker. Vad det beror på vet jag inte. Möjligen på att jag håller på att bli en väldigt tråkig människa.

Häromdagen såg jag en informativ video kallad ”How I quit the rat race” på kanalen Mossy Bottom som jag följt en längre tid. Det är en engelsman som flyttat till Irland (hmm, en europé som flyttat till landsbygden i grannlandet, jag känner igen detta...) som gjort en hel serie med quitting-the-rat-race-videos. Flera av dem är sevärda, men det jag särskilt gillar med denna är att han mycket pedagogiskt går igenom olika möjligheter för den som vill göra hans resa.

För att slippa komma med egen klokskap idag länkar jag till andras. För det här är ett ämne många uttalat sig om. En av dem är Bloggsveriges egen Onkel Tom vars podd jag en gång medverkade i, varför det känns naturligare att kalla honom Anders. Här har han gjort en kort video med konkreta tips för den som vill lämna ekorrhjulet. Programmet Anders kommenterar har jag inte sett, men det tycker jag inte gör något. Jag gillar att han är väldigt handfast och ger några enkla råd som alla kan testa.

Det är annars lätt att bli filosofisk kring ekorrhjulet och flumma iväg på en abstrakt resa som snarare göder drömmar än konkreta handlingar. Inget fel om det är vad man vill ha, men själv är jag förtjust i verkligheten.

Därför är dagens sista videotips lite på gränsen. Kanalen Live Life DIY innehåller en del flum, men här är fem tips jag tycker att vi alla bör ta till oss. Särskilt det sista, att inte lyssna för mycket på omgivningen. För den som lämnar flocken för att gå sin egen väg kommer utan undantag få rådet att rätta in sig i ledet. Många gånger av ren välmening, men dåliga råd blir inte bättre av goda intentioner.

Imorgon ska jag tänka ut något eget igen, men har du 35 minuter (34.58 för att vara exakt) tycker jag att du ska titta på de här filmerna. Har du ännu mer tid kan du diskutera dem i grupp, exempelvis i kommentarsfältet nedan.

Våra pensionspengar?

Jag har några svenska vänner i min ålder som tror att de ska få pension när den dagen kommer. När jag säger att jag inte tror att pengarna finns kvar då utan kommer konfiskeras av staten håller de med på ett teoretiskt plan, men när vi pratar om framtiden återkommer de ändå till att prata om pensionspengar som att de vore en realitet.

Ingen av oss kan veta säkert, men att pengarna skulle betalas ut för att ”det är våra pengar som vi själva sparat ihop” tycker jag inte duger. Historien är full av politiker som konfiskerat medborgarnas pengar som den naturligaste sak i världen. Tycker ni er se några tecken på att svenskar på 2000-talet skulle vara försäkrade mot fenomenet?

Om politikerna inte vill stå för att de tänkt stjäla pengarna kan de alltid skjuta fram åldersgränsen för när man får ta ut dem, igen och igen. Enligt det senaste förslaget blir 66 år den nya nedre gränsen för garantipension. Blir det den sista höjningen? Kanske någon politiker med ”fulla lador” så småningom till och med sänker pensionsåldern? Det tror inte jag.

När estländarna fick möjlighet att ta ut sina pensionspengar i förtid finner SVT nästan inga ord för hur galet de tycker att det är. Det måste betyda att estländarna ”sätter sprätt” på sina pengar, köper dyra tv-apparater och åker på semester.

Samtidigt framgår det i reportaget att många ester betalar tillbaka sina bostadslån och så intervjuas en man som investerat i solceller på sitt hus. Det låter inte precis som att sprätta iväg pengarna. Men en ännu viktigare synpunkt är att det är deras pengar!

Det är väl betydligt rimligare att man får använda sina egna pengar på vad man vill, när man vill det, än att politiker ska tjuvhålla på dem så länge de har lust?! Att de sedan låter oss placera en mindre del av pengarna spelar ingen roll när de bestämmer när eller om vi ska få dem. Jag kan möjligen köpa idén med en grundpension, allmän eller behovsprövad, men alla former av tvingat pensionssparande är förmynderi.

Man får det man betalar för

Jag ser varken ett självändamål i att handla dyrt eller billigt, så länge jag vet vad jag betalar för. Ibland är det värt att betala lite mer, medan andra utgifter går fint att snåla med. Som snåljåp får jag ofta kritik för att jag inte unnar mig, men om jag exempelvis ska åka tåg från A till B kommer jag fram lika fort i andraklass som i första. Det är trevligt med ”gratis” kaffe, men inte om tågbiljetten är flera hundra kronor dyrare.

För några veckor sedan behövde jag ett hotellrum. Jag skulle åka 40 mil för ett möte på Skatteetaten, det norska skatteverket och behövde antingen starta klockan två på natten eller sova på vägen.

Fast min handläggare hade förstås munskydd.

Jag valde alternativ 2 och började leta hotellrum. Efter mina år som lågstatusartist längs vägarna har jag upplevt min beskärda del av pissiga hotell. Ofta gör det mig inget. Jag uppskattar en lyxig hotellfrukost och ett stort och fint hotellrum, men vanligtvis behöver jag bara en säng.

Samma sak nu. Jag ville sova på vägen för att slippa gå upp mitt i natten för jag bedömde att jag borde vara lite rapp i skallen. Jag behövde bara en säng i ett tyst och varmt rum. Ingen tv, frukost eller minibar. Och jag fann det jag sökte.

Kanske låter det som att jag är irriterad över den låga standarden, men jag var faktiskt mest road. Strax innan hade jag checkat in hos en hotellägare i 75-årsåldern som berättade att han inte hunnit titta till rummet sedan föregående gäst, och så fick jag ett handskrivet kvitto från ett millenniesäkrat kvittensblock. Så jag hade mina aningar, men när jag kom ut på gårdsplanen och insåg att det var den lilla byggnaden som såg ut som en blandning av friggebod och lekstuga jag skulle bo i blev jag ändå lite förvånad. Jag trodde inte att sånt här fanns.

Men den gjorde jobbet. Jag diskade kvällsmaten i en intilliggande byggnad med toa och rinnande vatten som fick mig att nostalgiskt minnas tillbaka till skolgymnastiken. På morgonen gick jag över till samma byggnad och tog en dusch innan jag åkte vidare till skattmasen, som för övrigt var ett betydligt mindre angenämt besök. Inte samma förvåning där.

En låda smink

En del nyhetsartiklar väcker fler frågor än svar. Folkstormen över Bianca Ingrossos julkalender är en sådan.

Som ensamstående man är jag varken målgrupp för produkten eller nyheten, men som jag förstått det har Ingrossos sminkföretag sålt en ”julkalender” bestående av 24 påsar med okänt innehåll. ”Innehåller produkter för 3595 SEK”, men kostar ”bara” 1795 kr.

Fast så visade det sig att produkterna i många fall handlar om tillbehör eller varuprover. Exakt var skillnaden går mellan en liten produktförpackning och ett varuprov vet inte jag, men jag har sällan läst så många kritiska konsumenter på undermålig svenska ondgöra sig över en vara, så det råder inga tvivel om att Ingrossos rådgivare tänkte att marknaden var ännu mer lättlurad än den visade sig vara.

Men ganska lättlurad får den ändå sägas vara. En massa människor köper alltså ett litet paket odefinierat smink för nästan tvåtusen spänn. Uppenbarligen inte för att de gillade julkalenderidén (som väl går ut på att man öppnar varje lucka/påse på rätt dag) eftersom de rasade så snabbt och mycket att kalendern togs ur handeln redan i oktober.

”Det känns som om ni intelligensbefriar oss som kunder”, skriver en av dem. Behövde de verkligen hjälp med det? Jag kan inte mycket om smink, men de sminkande tjejer jag träffat har varit ganska noga med vad de kletar på sig, det är tydligen inte bara att smörja in sig med första bästa burk. Visste inte dessa rasande kunder att de också kände så? Kom det som en överraskning när de köpt ”Caia Christmas Calendar”? Tydligen.

Testade mitt eget råd

Lyxfällan och diverse sparexperter brukar föreslå att man även vid privata inköp ska bokföra sina utgifter genom att skriva upp alla inköp i en kassabok eller en app för att på så vis åskådliggöra vart pengarna tar vägen. Jag har själv slängt ur mig det tipset här på bloggen vid åtminstone något tillfälle.

Det här har två möjliga vinster. Den första och mest uppenbara är att man inte kan analysera sitt köpbeteende om man inte först skaffar sig en översikt över det. Man behöver inte ha ett problem, det finns ändå alltid förbättringspotential och det är först när man vet vart pengarna tar vägen som man kan börja ifrågasätta flödena.

Den andra vinsten är att man undviker spontaninköp. Det är så lätt att dra kortet eller kasta iväg en sedel som ändå redan fanns i plånboken, men om man är tvungen att bokföra kostnaden (ju krångligare system, desto bättre) är det inte längre lika enkelt och då inträffar ett nytt fenomen – man börjar undvika inköp.

Jag har i två omgångar sparat alla mina kvitton, kategoriserat utgifterna och matat in dem i ett kalkylblad för att ta reda på hur mycket pengar jag lägger på mat, bil, boende osv. Det har ändå känts hanterbart, men nu lyckats jag krångla till det ytterligare. Jag ville kolla vad mitt husletande skulle kosta och då fick jag dessutom merparten av kvittona i en annan valuta (norska istället för svenska kronor), så då matchade inte ens verifikationen med transaktionen på kontot, vilket gjorde det minst dubbelt så krångligt.

Jag kan bara konstatera att rådet fungerar, det blev skitjobbigt att reda ut exakt vad som kostat vad, och så var kvittona på utrikiska och det var inte heller alltid glasklart vad jag köpt. Nu är jag ändå inte killen som låter betalkortet glöda, men aldrig har utgifter tagit emot mer så det här borde jag kanske permanentera.

Bränd arbetare skyr elden

Norge har tidigare kunnat lita på att det finns svenskar att tillgå på arbetsmarknaden eftersom Sverige alltid har haft arbetslöshet och eftersom lönerna är högre i Norge. De senaste åren har dessutom behovet av svensk arbetskraft minskat så då har det blivit ännu lättare att fylla kvoten.

Men nu är det inte lika lätt längre, färre svenskar söker jobb i Norge. ”Enligt flera arbetsgivare SVT talat med har intresset för jobb i grannlandet svalnat betydligt.”

Vad hade ni väntat er? Först hindras svenskar att komma över och jobba, men så fort det är möjligt igen ska de stå där med mössan i hand? Ett tag släppte man bara in gästarbetare som jobbade med ”samhällsnödvändig verksamhet”, men här är ett exempel från vårdbranschen som räknas dit. En svensk sjuksköterska jag känner jobbar en del på norska sjukhus och drabbades själv tidigt av covid-19, men eftersom hon inte tillhörde någon riskgrupp var det över på någon dag och hon kunde börja jobba igen.

Men tro inte att hennes antikroppar gav henne några fördelar. Hon var ändå tvungen att vaccinera sig och varje gång hon kom till Norge var hon tvungen att testa sig. Så småningom också under jobbperioderna och till slut så ofta som var tredje dag, oftare än hennes norska kollegor. Men behövdes det personal att titta till coronasmittade patienter var utlänningarna populära. Till slut orkade hon inte med krånglet och diskrimineringen utan valde att jobba heltid i Sverige istället. Som bekant är det inte helt omöjligt att få sjuksköterskejobb där heller.

Det här är inte kritik specifikt riktad mot Norge. Arbetsgivare och politiker tycks i allmänhet tro att de kan behandla människor hur som helst, avvisa dem ena dagen och förväntar sig att de ändå ska stå där nästa dag beredda att jobba. Det funkar inte så! Ge personal otrygga anställningar, låga löner, delade tjänster eller påtvingad deltid och ni kommer märka att de en vacker dag inte ställer upp.

Ett par av mina arbetsgivare har dristat sig till att säga att jag ska vara glad att jag har ett jobb och varje gång har jag svarat att det är de som ska vara tacksamma för att jag gör det jobb de behöver ha utfört. Arbetsmarknaden är ett givande och tagande. What goes around comes around!

Jag vet var din brevlåda bor

Jag fick en fråga från Henrik vad jag tycker om att norska skatteverket lägger ut till allmän beskådan vad folk betalar i skatt. Jag vill utveckla det och berätta vad jag rent allmänt tycker om att offentliga uppgifter läggs ut på nätet. Jag är emot.

Det finns mycket bra med offentlighetsprincipen. Det är bra att man som privatperson kan granska vad som händer med våra skattepengar. Jag vill veta vad som diskuterats bland folkvalda politiker och vem av dem som har sagt vad. Det händer att journalister tycker att de ska ha särskilda regler, så att vi andra tvingas få informationen genom deras filter, men jag tycker att det är viktigt att vi ska kunna kolla upp saker själva.

Men varför ska vi kunna få veta allt om varann? Och ofta – till skillnad från länken ovan – utan att den granskade får veta vem som granskar. Nu har det åtminstone blivit lite svårare att få reda på vem som äger en specifik bil och biltjuvarna sörjer säkert det. Men de har ju så mycket annat att jobba med.

Varför ska jag kunna få reda på var du bor, hur stor din bostad är och anses vara värd? Har du en chipmärkt hund kan jag via Birthday få reda på kön, namn och ras, samt när den har födelsedag! Ratsit berättar för mig hur mycket du tjänar och på vad, och Lexbase ifall du har varit i rättegång och i så fall hur det gick. Varför ska dessa uppgifter läggas upp som ett skvallrigt smörgåsbord? De mest liberala hävdar att det kvittar ifall man inte har något att dölja, men låt oss välja det själva.

Vill du lägga ut ditt personnummer och vad du har för konst på väggarna i sociala medier är du fri att göra det. Rapparen Einar hade säkert gärna sett att tingsrätten inte lagt ut hans skyddade adressuppgifter, men det är lite sent nu. Bara för att nämna ett exempel, men många är de män som fått besöksförbud till sin exfru som bott på hemlig ort ända tills mannen ringt en myndighet som glatt berättat allt de vet.

Frihet är bra, men om din frihet inkräktar på min frihet är friheten ingenting värd, så låt oss se till att offentlighetsprinciperna används på rätt sätt.

Klä ut dig till aktie

Jag såg följande inlägg på Twitter.

Nu finns ju inte aktiebrev i pappersform, så jag antar att hon tänker mer att hon ska klä ut sig till ett bolag. Det enklaste vore såklart att klä sig i H&M-kläder, men intresset för den aktien är kanske inte tillräckligt stort för att fylla syftet.

Jag har själv aldrig varit någon stor maskeradentusiast, men en av de mer spektakulära utstyrslarna jag kommer ihåg är Daniel LaRussos duschkabin från Karate Kid. Så det får bli mitt förslag för att symbolisera badrumsaktien FM Mattsson.

Såg att just en maskeradutstyrsel med det draperiet går att köpa i kinesiska webbshoppar. Kanske mer som en passning till filmen än till FM Mattsson, men du kan ju alltid skriva ut senaste kursen eller rita upp ett kursdiagram på draperiet.

Som nybliven norrman har jag förstått att sjömatsaktier är populära. Köp ett fiskhuvud i samma kinesiska webbutiker och låt det symbolisera Atlantic Sapphire, Mowi eller SalMar.

Eller gå all-in på en riktigt iögonfallande maskeraddräkt. Låt mig presentera halloweensängen Attendo (eller Humana om du föredrar det).

I droppställningen sätter du en påse vodka och en påse groggvirke och så kan du ändra mixen till angenäm styrka och smak under kvällen, intravenöst om du så önskar. Och får du ragg är det ju praktiskt att ha sängen med sig.

Om du istället kan tänka dig att gå från aktie till fond, har jag en bubblare. Tin Fonder:

Vad gör man med en lada?

När man flyttar har man alltid en massa idéer. ”Här ska det bli en uteplats med grill, den här väggen river vi, ett uterum är ju aldrig fel, och så gym i källaren, med storbilds-tv ...” Sedan slutar det ofta med orealiserade planer. Några skyndar man sig att genomföra lagom till försäljningen. Det är ju så dags.

Som nybliven husägare är jag inne i den där processen nu och har bestämt mig för att tänka högt samtidigt som jag presenterar min lada.

Ett boende blir ju vad man gör det till. Därför är jag precis som alla andra mån om att göra något bra av det. Jag har blivit allt bättre på att få upp de där sista listerna så att inte projekten avstannar vid 90-95 procent. Mitt stora problem är att jag antingen kommer igång för tidigt, innan jag är helt klar över den optimala lösningen. Eller att jag inte kommer igång alls.

Hur är det för er? Händer det ni vill ska hända, eller har ni svårt att få saker ur händerna?

Livlöst på landet

För två år sedan skrev jag ett blogginlägg om ogästvänliga kommuner som inte ser sambandet mellan bemötandet av kommuninvånare och kommunens popularitet.

I många småkommuner får man betala barns skolgång för att sedan se barnen flytta till större städer så fort de pluggat klart. Sedan kommer de inte tillbaka förrän de går i pension och börjar kosta igen. Det är ett svårlöst problem, men det går an att försöka. Genom att locka arbetsgivare till orten, försöka få medborgarna att trivas och se till att det finns något att göra för unga vuxna, möjlighet att köpa bostad osv.

”Ööh! Går den här bilen till Stockholm?”

Eller också gör man som Olofström vars kommunstyrelseordförande drar de gamla trötta flosklerna om barnomsorg. Inte ett ord om hur han ska få ungdomar att inte köpa en enkelbiljett därifrån så fort de kan eller någonting konkret överhuvudtaget.

Det finns kommuner som är snabba och flexibla med bygglov, stödjer lokala initiativ eller bara en så enkel sak som att låta grannar dela på ett sopkärl istället för att betala för varsitt. Jag har själv bott i ett antal kommuner och märkt stor skillnad redan när jag ringt kommunens växel. Ibland kan man riktigt höra hur de tänker:

”Nu ringer en sån där jävla kravmaskin igen. Betala skatt och håll käft! Vi ska ju fika här nu, Majsan har köpt mums-mums.”

Här i Norge har landsbygden ett annat problem. Fastigheter köps in för den skog eller jordbruksmark som tillhör gården. Ofta av stora bolag som sedan låter husen förfalla. I en kommun anställde man nyligen en kille för ett projekt som heter ”Ljus i alla fönster” eller något sådant. Han kartlägger tomma gårdar i bygden och kontaktar ägarna för att höra om han kan hjälpa dem med något för att ta steget att sälja.

Jag läste om det där och kontaktade honom eftersom jag själv var sugen på att köpa en gård i hans kommun, och inte för att skövla skogen utan just för att bo där. Han bjöd mig på fika i hans hemmakontor/lägenhet där vi snackade om jordbruks- och bostadspolitik och han tipsade mig om tomma gårdar som stämde med min kravspec.

Någon vecka senare hade jag köpt hus i en annan kommun, men hann tänka att det där hade aldrig hänt i Sverige. När han är färdig med den norska landsbygden kanske han kan få igång den svenska. Börja med Olofström.

Första husprojektet

Häromdagen talade jag mig varm för vedeldning. Sedan dess har jag haft sotaren på besök. Han gick upp på taket och sotade skorstenen. Sedan gick han ner till källaren och tittade på min sotlucka, där askan skulle ut.

Innan han öppnade den varnade han för att han var osäker på om han skulle få upp den, men om det lyckades kanske den inte skulle gå att stänga för den såg lite trött ut. Mycket riktigt, efter två slag med hammaren hoppade hela luckan och halva karmen ut ur väggen. Det blev därmed dags för mitt livs första mureprosjekt (aningen roligare på norska, men jag kunde ändå hålla mig för skratt).

Här satt den, längst till höger.

Sotaren tipsade om ett par butiker där jag kunde köpa en ny sotlucka. Jag åkte dit och konstaterade att en motsvarande lucka kostade 1499 kr. Dels var det mer än jag hade tänkt mig, dels kändes det onödigt med en fläskig gjutjärnslucka. Den går ju inte att skruva fast i väggen eftersom det inte går att borra i den, i alla fall inte med mina borrmaskiner.

Jag struntar i hur det ser ut i källaren och det blir inte varmt där nere så det borde räcka med någon slags plåtlucka, som rimligen inte skulle kosta 1500 spänn. Snokade vidare och hittade en ”inspektionslucka” för 300 kr.

Den hade en plåtkant runt om, men om jag sågar den i bägge sidorna och knackar ner listen i nederkant skulle den göra jobbet.

Nästa steg var att mura tillbaka den del av väggen som åkte ut med den gamla luckan. Och lite mer eftersom den nya luckan var lägre. Murbruk är en billig råvara. Det som kostar är tiden det tar att använda skiten, men det var bara att skrida till verket. En vågrät träregel där luckans överkant skulle hamna. Sedan var det bara att ställa något under för att fixera den till rätt höjd. Hmm...

Konserver såklart!

Sedan var det bara att nöta på. Lager på lager, sida efter sida, tills väggen så småningom var precis lagom stor för att pressa dit den nya luckan.

Totalsumma 414 kr, norska. Jag är nöjd. Hoppas att sotaren också blir det.

Norrmännens märkliga mat

Jag har bott i Norge i några veckor och det vore förmätet av mig att såga hela landets matkultur. Det finns lyckligtvis inte heller skäl till det, norrmännen äter ganska rimligt. Okej, en del kallar smörgås för lunch, men visst har vi väl alla dagar då vi inte orkar laga riktig mat och då känns det bra att kunna ta ett par mackor och låtsas att vi ätit okej.

Och visst tycks norrmännen ha en osund kärlek till chips som här i landet går under den mysiga benämningen potetgull, och vad är egentligen grejen med att äta tacos varenda fredag?! Äter man inte det riskerar man att bokstavligen hamna ute i kylan.

Men tacos är ändå anständig mat. Då finns det annat jag har svårt för på riktigt. Hur kan en befolkning som äter så mycket bröd ha kommit på den absurda idén att baka mjukt tunnbröd med potatis som huvudingrediens? Lefser – varför?! Och när bröd är nationell lunch under namnet matpakke, varför i herrans namn köper man det fruset?

Det är inget fel med att frysa bröd, men låt konsumenterna frysa in det de inte hinner äta färskt. Att frysa in färskt bröd innan man säljer det är som att sälja kokt, kall potatis. Och apropå potatis. Mycket märkligt har jag både köpt och stoppat i mig, men ett av Norges baslivsmedel är fruset potatismos!

Det finns i lite olika utförande, men varianten på bilden innehåller bara mosad potatis (till ett väsentligt högre pris än potatis). Mjölk, smör och salt får man tillsätta själv, så det enda tillverkaren har gjort är att skala, mosa och frysa potatis. Orkar man inte göra det (varför man nu skulle skala potatis, det gör jag aldrig) orkar man väl knappt tugga?

I övrigt tycker jag att norsk mat är kanon. Så småningom kommer jag säkert delge recept på specialiteter som komle, kamkake och flatbrød.

Den vanliga visan

Företag får statligt stöd, företaget gör vinst och betalar inte tillbaka stödet. Känns scenariot igen? Själv känner jag igen det från Mikael Wiehes När bolaget kom till byn, som kom på skiva 1978.

”Bolaget blomstrade vinter och vår
medan dagbrotten växte till bölder och sår,
men det vet ju alla som har spelat hasard
att nåt ska man offra för att få nåt tillbaks.
Så bygden, den gladde sej och bolaget med,
tills plötsligt en dag när det kom ett besked
att vinsten hade sjunkit till knappt en miljon.
Nu måste bolaget flytta till en ny region.”

Carl-Henric Svanberg delar nog inte så många politiska åsikter med kommunisten Wiehe, men här går han i mina ögon ännu längre till vänster genom att säga:

”Vi var inte med i stödprogrammet för pengarna, utan för samarbetet mellan staten, företaget och de anställda. Att nu betala tillbaka skulle kännas som att man 'ger upp på systemet' och protesterar – det vill inte vi.”

Svanberg vill såklart bara sko sig. Nu passade pengarna hans agenda (och plånbok) och då låtsas han behålla dem som en slags solidaritetshandling. Själv sa jag istället så här, i januari:

”Om konkurrenterna får bidrag måste man själv ansöka för att hänga med, och om alla andra fuskar är det svårt att stå emot. Bidrag är lite som doping, vinnaren tar pengarna och det utgår inget bonuspris till bästa cyklisten eller löparen som går i mål ren (på 23:e plats).”

Det kan verka hårt att låta folk och företag krascha när verkligheten blir för tuff, men börjar man dela ut stöd blir det ofta så här. Några skor sig på andras bekostnad, några företag som hade förtjänat att gå i konkurs överlever med påföljd att andra – med bättre affärsidéer – får svårt att klara sig eftersom deras konkurrenter fått orättvisa fördelar.

Hade Sveriges och världens ekonomier mått bättre om det här viruset alla skyllt allting på i snart två år fått ha sin gilla gång på finansområdet och skördat de offer som förtjänat det? Det kan vi aldrig veta, men jag tror det.

Elda med ved

När elpriserna skjuter i höjden är det nog många som tänker tillbaka på forna tider när ved var den främsta värmekällan. Håll kvar den tanken.

Jag har hela fem kaminer i huset som komplement till en luft/luftvärmepump. När de väl sitter där får de vara kvar, men tre hade gott och väl räckt för att värma hela huset. Just i kombination med luftvärmepump får man dessutom fördelen av att varmluften från kaminerna fläktas runt i huset.

Min lyxigaste.

Hade jag byggt ett värmesystem från grunden hade jag nog valt en vattenmantlad kamin som värmer upp vattenburna element. Jag hade en kompis som använde så pass grova vattenelement och rör att han fick självcirkulation i systemet och därmed inte behövde frysa vid elavbrott.

För där har vi ännu en fördel med ved. Strömavbrott sker, särskilt på landet. Med ved som värmekälla blir man betydligt mindre beroende av el. Har man dessutom en vedspis, eller åtminstone en kamin man kan värma en kastrull på, håller man sig både mätt och varm.

Här blir det nog en gammaldags vedspis så småningom.

Är det inte krångligt att elda då? Livet är krångligt, men det finns större problem. Jag köper färdighuggen ved för 700 kr/kubikmeter av en bonde som levererar genom att tippa lasset rätt in i vedboden. Jag travar och hämtar sedan in den till huset i omgångar. Att få fyr i kaminen kan man göra i sömnen när man väl lärt sig respektive kamins egenheter. Visst är det bökigare än att knäppa igång ett elelement, men elräkningen blir mindre plågsam på det här sättet.

Politiker, kanske särskilt i EU, hatar oberoende medborgare och jobbar därför hårt på att reglera, eller helst förbjuda vedeldning, men än spirar motståndet, och den allt dyrare elen lär inte ändra på det.

Avanza-knarket

”Öppet knarkande på storbank” skrev bägge kvällstidningna i Stockholm igår efter att det blivit känt att narkotikahundar hittat knark på Avanzas kontor. Själv undrar jag mest när Avanza blev en ”storbank”.

Det är inte det att jag tar lätt på narkotikaanvändande. Alla som känner mig vet att jag är rabiat motståndare till allt från cannabis till heroin. Det är bara ingen chock. Som Avanzas Rikard Josefson uttrycker det:

”Vi är medvetna om att finansbranschen inte är underrepresenterad 

när det kommer till drogberoende”.

Det behöver man inte ha sett Exit för att känna, men har ni inte sett Exit bör ni absolut göra det eftersom den är skriven av en av världens bästa manusförfattare och innehåller gräddan av norsk skådespelarelit.

Men jag är mer uppgiven än jag var för tjugo år sedan (även om jag var lika rabiat narkotikahatare då). Då hade jag kanske tagit ut mina pengar från ett företag med omfattande knarkmissbruk för att visa att jag inte vill ha med sådana att göra. Nu ställer jag mig snarare frågan: Går det att undvika knarkare?

Var och varannan människa tycks bruka än det ena och än det andra, och inte förstå hur någon bakåtsträvare kan ifrågasätta det. De gånger jag vädrat min inställning i sociala medier har jag utan undantag mötts av mothugg. ”Använder du kaffe? Det är minst lika farligt...” (japp, på den nivån har argumentationen varit). När jag erbjuds knark tackar jag vänligt men bestämt nej. Vill andra knarka får de göra det. Jag tänker inte hyckla med att jag tycker att det är dumt, men känner inte att jag kan göra så mycket mer.

Tidsmiljonärer

Jag fick ett mejltips från Martin om en artikel med rubriken ”Time millionaires: meet the peoplepursuing the pleasure of leisure”.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker, mer än att den är intressant. Först handlar det om ”Gavin”, som tycks ha gjort en konst av att jobba så lite som möjligt. Han är mer kreativ än George Costanza i Seinfeld när det kommer till att lägga energi på att slippa lägga energi på något annat än att inte jobba, bl a gör han det genom att spela upp en lång Youtubefilm av en svart stillbild för att inte datorn ska hamna i strömsparläge när han inte är där.

Sedan följer en kaféägare som gick ner på deltid under pandemin och upptäckte att han älskar det. Och så håller det på, ihop med en massa statistik och experter som visar att det är nya tider och trender. Det är jag inte så säker på, men jag är den förste att applådera dem som utvärderar sina liv.

Samtidigt är det bättre om vi letar efter vettig sysselsättning än att vi försöker göra mindre av det vi redan gör. Det är inte vettigt att jobba ihjäl sig, men om man känner att tiden flyger på jobbet och man längtar dit när man inte är där kan det väl inte vara så dumt att lägga mycket tid på att jobba?

Tid är en ändlig – och därmed vår viktigaste – resurs. Därför behöver vi ständigt fundera på om vi använder vår tid på bästa sätt. Tråkigt om det ska till en pandemi för att vi ska göra det. För det måste det såklart inte. Det finns nog de som skulle hävda att jag och andra redan lägger osunt mycket tid på planering av vår tid, kanske på bekostnad av att leva, men det är möjligen en annan diskussion.