”180 grader, du kan lita på oss, du kan lita på oss...”

Jag skrev en hattext om Paypal när jag försökte nyttja deras tjänster, och gav dem även feedback direkt. Lite grann i affekt, kan jag avslöja.

Jag lyckades komma ur deras klor, så därför berördes jag inte personligen av deras senaste tilltag, att bötfälla kunder, eller rättare sagt beslagta pengar från deras konton, om de på något vis framför eller marknadsför ”desinformation”. Det kunde handla om intolerans, diskriminering, rasism eller våld. Det är ju i sig inga trevliga grejer, men i den mån sådant ska vara straffbart (ibland låter det i debatten som att en del tror att hat är olagligt) ska bedömningen såklart göras av rättssystem, inte av multinationella IT-jättar.

Kanske kom Paypal själva på det orimliga. Troligare är att deras jurister upplyste dem om det, men plötsligt tvärvände de och påstod att ändringen av kundvillkoren sänts ut felaktigt. Okej, var det alltså ett skämt, eller var förslaget bara inte tillräckligt genomarbetat? Det är enkelt (eller åtminstone enklast) att tänka att detta ändå bara skulle drabba våldsbejakande extremister. Men återigen, vem ska göra den bedömningen?

Det ska Sacha Baron Cohen göra.

Jag kommer ibland att tänka på Martin Niemöllers gamla dikt om att han inte gjorde något när judar, socialister och andra hämtades, för det var inte hans strid. När de sedan kom för att hämta honom fanns ingen kvar som kunde hjälpa honom. Du kanske inte skrivit eller delat något som IT-jättarna idag tycker är ”desinformation”, men kanske tycker de det imorgon.

Så även om det tillsynes inte är vår strid tänker jag att det kanske ändå är det. Och så funderar jag på en grej till. Paypal hävdar att det nya kundavtalet som skickades ut var felaktigt. Det var alltså desinformation. Betyder det nu att de skulle vilja bötfälla sig själva?

Den enes bröd blir den andres bröd

Jag tycker att Morgonposten ofta har intressanta artikelserier med egna vinklar. I en serie om skenande matpriser har de uppmärksammat att matbranschens ”svinnsmart”-upplägg som går ut på att det ska kastas mindre mat i butiksledet också leder till mindre mat till välgörenhet.

Den mat som tidigare skänktes till soppkök säljs nu till snåla konsumenter som (i likhet med undertecknad) kanske tänker att de gör något bra för miljön och samhället när de köper mindre åtråvärda matvaror till rabatterat pris, och så slutar det med att socialfallen som tidigare fick ett mål mat hos Frälsningsarmén nu blir utan.

Inte blir det bättre av att det i lågkonjunktur skänks mindre pengar till hjälporganisationer. Lite förvånande går inte ens secondhand-handeln bra i tuffa tider. Den kan ju annars också bringa glädje i samhällets bottenskikt.

Så vad gör vi åt saken – slutar snåla, börjar slösa och ratar butikernas extraprislådor? Nej, det skulle vara lite som att kasta fina möbler och köpa nytt bara för att inte beröva uteliggare fina containerfynd. Det känns helt galet.

Skänka mer till välgörenhet kanske, under förutsättning att man hittat något trovärdigt att skänka till (för det finns mycket bluff och båg där ute, höga chefslöner och rent lurendrejeri)? Det får var och en göra som den vill. Jag tyckte mest att det var intressant att ett fenomen jag såg som odelat positivt har en tydlig baksida.

Lamottet är rågat?

Joakim Lamotte la ut ett inlägg påTwitter, utstuderat provocerande för att få reklam och på ett ganska ocharmigt sätt.

Jag är rätt säker på att han har fel i sak eftersom ETC:s Johan Ehrenberg skrivit tretton böcker under fyra decennier och en del av dem har uppmärksammats ganska bra. Men det går ju inte att kolla eftersom Lamotte inte anger någon källa till sitt påstående eller berättar hur många förhandsbokningar han fick under helgen. Han förstår spelet, troligen gör ett faktafel (och det felaktiga ordvalet ”mer exemplar” istället för ”fler exemplar”) bara att han får mer respons.

Och som det lyckades! En av dem han vevade igång var ETC-medarbetaren och fullblodsrasisten Bilan Osman. Jag är inte säker på om hon på allvar inte förstår att tidningen hon jobbar på är bidragsfinansierad eller verkligen inte begriper skillnaden på frivilliga bidrag och tvångsindrivna skattemedel, men jag skulle vilja påstå att inte heller hon kom närmare en status som folkkär mysjournalist med följande svar.

Jag har visserligen aldrig uppfattat henne som överdrivet vässad i pannloben, men jobbar man på en tidning som uppenbart gör allt för att maximera sina bidrag och inte heller drar sig för att fuska borde man känna till det.

Till skillnad från Lamotte hyser jag inget personligt agg mot ETC. Innan de konsekvent började låsa alla sina artiklar tyckte jag tvärtom att det var en av de mer läsvärda publikationerna på vänsterkanten. Men affärsidén, att sprida ut sina texter över ett antal tidningar med påstått lokal profil i syfte att få så mycket presstöd som möjligt, är såklart helt förkastlig.

Med det sagt gråter jag inte blod över att inte längre kunna läsa ETC och jag har inte heller förhandsbokat Lamottes bok även om jag tror att han skulle kunna vara mindre enerverande utan dialekt.

Otippad vinnare

SVT (och även jag) har tidigare skrivit om Linda-Marie som bor i ett hus utan el och rinnande vatten utanför Älvsbyn och som nu ser sig som vinnare i dessa kristider när elräkningarna blir skyhöga och tillgången på ström kanske begränsas redan i vinter.

För egen del tror jag fortfarande inte på att bo i ett hus utan el och vatten, men jag gillar tänkesättet och håller med om mycket av det hon säger. Lyx ses ofta som odelat positivt, men förutom kostnaderna gör det också tillvaron sårbar. Några av de lyxartiklar jag valt bort i mitt nuvarande liv är en ny bil, dyr programvara (jag kör Open Office istället för Office, Gimp istället för Photoshop...), det mesta av hemelektronik, däribland tv, medieabonnemang som Netflix, Spotify, HBO osv. Allt detta gör mig mer oberoende för kostnadsökningar och försämringar.

Draget till sin spets är vi större vinnare ju mer lyx vi klarar oss utan, men det går naturligtvis inte att dra hur långt som helst. Bor vi i grottor och klär oss i djurhudar är vi förvisso inflationsskyddade, men det är tveksamt om det vore ett värdigt liv.

Dock tycker jag att den här aspekten är värd att ta in när det kommer till konsumtion. Sånt vi köper och bygger upp våra liv kring blir också ett tungt ok att bära när det inte funkar. Förutom att de ofta kräver en massa tid och energi från vår sida. Om ekvationen dessutom kräver att vi skuldsätter oss har vi skaffat oss ännu mer problem. ”Jag behöver inte oroa mig för någonting”, säger Linda-Marie i artikeln. Det vore lyx för mig.

100 års jobb

Jag köper bildelar och lite annat smått och gott av en kille som har flera hundra kvadratmeter lager, från golv till tak.

När det gäller Volvo tror jag att hans sortiment är större än Bilias, på däck och fälgar likaså. Men det slutar inte med bilar, vad jag än behöver brukar det vara idé att kolla med honom. Jag har bl a köpt en bandsåg och isolering. Trots miljoner (?) av lagerartiklar tycks han ha förvånansvärt bra koll på vad han har och var han har det.

I garagen och ute på gården står det bilar, husvagnar, släpkärror, traktor, gräsklippare och andra motormaskiner, en del snudd på hela och andra bortom räddning. Jag gissar att han tänkt sätta ihop mycket av detta och ibland gör han kanske det också, men vid sidan av skrothandlandet jobbar han heltid. Hur energisk han än kommer att vara misstänker jag att han kommer att efterlämna sig hundra fordon och tre hundra containrar med skrot. Inte värdelöst för den som vet vad det är och har vett att ta hand om det, men så ser ju inte världen ut.

Sisyfos, en kille med ett slitigt jobb.

Häromveckan var jag hem till en plåtslagare för att beställa ett par trösklar och en plåt under en kamin. Han berättade att verksamheten numera sköttes av sonen, men i hans frånvaro tog han upp beställningen. Så snackade vi en stund om ditten, datten och gamla bilar. Innan jag kom därifrån hade jag tittat på sex eller sju bilprojekt från 50-talet och framåt. Någon skulle kunna rulla snart, men några av dem saknade rätt väsentliga delar som motorrum och innergolv.

Ägaren var 79 år och även om han såg ut som hälsan själv kan man förmoda att han inte har tid att lägga tusen timmar per bil om han dessutom vill hinna köra dem. Jag har själv inget emot projekt. Det kan till och med vara kul att ha ett lite större jobb framför sig som man inte helt vet hur man ska ro i land, men det måste vara på en nivå att man vet att det är görligt.

Det är tur att folk är olika. Jag skulle bli helt matt av att varje dag behöva titta på arbetsuppgifter jag har framför mig som motsvarar tre livstider, och då har jag inte ens nämnt de ekonomiska värden som på detta sätt bundits upp i saker. Mitt liv berikas av att kunna åka hem till någon som har tjugo kylare till Volvo 240, men allra mest gläds jag åt att det inte är jag som har dem.

Skatteverket, var god dröj

Har du som jag suttit i telefonkö hos Skatteverket kan det ha sin förklaring, nämligen att en av de anställda väntat på att du skulle tröttna.

Det visade sig alltså att majoriteten av dem han skulle hjälpa aldrig fick någon hjälp, de fick istället lyssna på tjugo minuter panflöjt med Dana Dragomir (eller jag vet inte, det kanske inte längre är lag på att telefonsvarares pausmusik ska utgöras av Dana Dragomir). Så vad gör karln idag? Han jobbar kvar!

Visserligen ansågs detta som arbetsvägran, men han har ”mått dåligt”, så därför räcker det med 25 procents löneavdrag under en månad. Personalansvarsnämnden anser dock att beteendet riskerar att ”allvarligt skada allmänhetens förtroende för myndigheten”. Själv gissar jag att om Skatteverket eventuellt skulle ha något förtroende kvar drabbas det hårdare av att personalansvarsnämnden på detta sätt pissar på verkets högst ofrivilliga kunder än att det gjorts ett misstag vid en anställning, det har hänt förr.

Får man inte sparken efter att man systematiskt gett fan i att göra sitt jobb får man det väl aldrig. En annan myndighet som inte precis jobbat på sitt förtroende är Arbetsförmedlingen. Där var det en kille som hade till uppgift att ringa arbetssökande, men han tyckte (antagligen helt korrekt) att det var lättare att ringa till sin egen mobil istället, så det gjorde han – 661 gånger! Även där blev det 25 procents löneavdrag i en månad. Lika bra det, vilken arbetsförmedlare skulle ha ringt honom om han fått sparken?

Stulen ved

Både i Sverige och Norge har jag sett att man lagt ut ved vid grillplatser. Som en kommunal service, men kanske också med en baktanke att slippa få en massa överåriga scouter att gå loss på intilliggande skog.

Farbror Calle och farbror Bosse.

Jag har aldrig använt sådan ved själv, men ändå blivit lite glad över att den finns där, för att det visat att systemet funkar. Fram till nu.

När elpriserna skenar och ved är en bristvara för den som i oktober kommer på att den nyinköpta braskaminen går på ved, kunde man väl ge sig på att någon skulle få idén att vittja allmänningar. Risken att bli upptäckt måste vara obefintlig och vad skulle hända då, en utskällning av en kommunal naturvårdare?

Jag blir nyfiken på den genomsnittlige vedtjuven. Jag har svårt att tro att det är ”the usual suspects”. Ungdomsgäng rör sig knappast i de områden där denna ved finns och unga människor generellt stjäl knappast ved, vad ska de med den till? Fattigpensionärer som hellre tar kommunal ved än fryser i sina hus? Barnfamiljer som passar på när de ändå grillar med ungarna? Nej, det verkar lite för organiserat för det. Jag vet verkligen inte.

Men trist är det för antagligen slutar det med att tjänsten försvinner. Precis som att man inte längre vågar lämna en hund eller barnvagn utanför butiken där man handlar, låser in sig hemma, låser sin brevlåda, låser sin bil till och med när man sitter i den för att inte bli rånad. Utveckling? Det kanske man kan kalla det. Oundvikligt? Nej, det vägrar jag tro. Samtidigt är jag inte typen som blundar för verkligheten för att jag inte gillar den. Jag borde kanske sätta hänglås på vedskjulet.

Krisvecka

Tydligen kör MSB varje år något de kallar Krisberedskapsvecka, en slags praktisk informationskampanj för att förbereda medborgarna på samhällskollaps.

Det låter väl sunt för en myndighet som har det ansvaret, men jag blir lite illa berörd av SVT som försöker förvandla detta till en slags lustfylld dokusåpa. ”Deltagarna” presenteras och sedan görs hemma-hos-reportage där de får berätta hur det kändes att värma konserver i stormkök.

Jag har alltid känt att preppers är förvuxna scouter som inte fick leka tillräckligt mycket krig som barn och försöker ta igen det i vuxen ålder. Gör det om det känns bra. Jag skrev nyligen om min lust att tälta. Jag tror inte att samhället skulle utvecklas om jag förverkligade den, men jag själv kanske skulle må bra av det.

Men jag har inte sett statsmedia skriva en rad om varför krisen är på ingång. Jo, man har försökt skylla det på kriget i Ukraina, men ingenting om varför el- och drivmedelspriser var uppe på rekordnivåer redan innan dess. Då tycker jag att det är lite magstarkt att släppa journalistiken till förmån för feel-good-reportage om beredskapsmat.

Men okej, eftersom jag är en positiv, glad och sprallig människa ska jag försöka se det positiva i hela grejen. Jag tror att det är bra för oss att ifrågasätta våra val. Det är så himla lätt att slå sig till ro i tillvaron och göra som alla andra. Pulversoppor och Trangiakök tvingade de som medverkar i experimentet att bryta normen under en vecka. Jag tror att det är nyttigt.

Jobbar som städare

Nja, inte riktigt, men ändå. Jag ska förklara.

Biodlingssäsongen är över. Jag har gett varje kupa 15 kilo socker i flytande form och de nästkommande fem månaderna sitter bina i ett klot och vibrerar för att hålla värmen. Med undantag för drottningen kommer alla att dö senast till våren, såvida inte hela samhället fryser ihjäl redan i vinter. Det ger lite perspektiv när man upplever tristess i livet.

Men kan jag då också gå i ide? Nej, nu ska jag ta hand om binas lokalvård. Jag har ett trettiotal lådor och flera hundra ramar som ska rensas från smuts, skräp och propolis, det kitt bina använder för att fylla håligheter, limma fast ramar och rent allmänt jävlas med biodlare.

Sedan ska det bringas ordning i oredan. Ramarna sorteras i nya, utbyggda och fyllda med foder respektive pollen. De sistnämnda ska bina få som stödfoder i vår, så får de samtidigt hjälpa mig lite med städjobbet. En ambitiös odlare skulle också kunna dela upp begagnade ramar beroende på färg eftersom mörka och ljusa ramar har lite olika egenskaper och användningsområden, men någonstans måste även tvångsmässiga pedanter dra gränsen.

Fast det här handlar inte om psykiatriska diagnoser. Det är mycket enklare att jobba med ett rent och ordnat lager. I somras behövde jag ofta på kort varsel riva fram utrustning och verktyg och då är det mycket enklare om man gör rätt saker med rätt grejer istället för att fuska.

Det ligger antagligen nära till hands att tänka att jag av ren lättja stuvade undan alla problem i somras och nu får sota för det, men jag la redan då många timmar på ordning och reda i bigården. Det är bara det att jag då fick någon låda och några ramar i taget att ta hand om medan jag nu har slungat och därmed frigjort en stor del av låd- och rambeståndet.

Som vanligt tror jag att det finns en lärdom applicerbar på att möjligt här. ”Bädda sängen”, uppmanade Jordan Peterson, delvis av samma anledning som jag nu skrapar ramar. Ordning på ett grundläggande plan ger lugn och möjlighet att fokusera på detaljer, på samma sätt som oordning får motsatt effekt.

Därför skrapar jag ramar, sorterar kvitton i pärmar, skriver att-göra-listor och bockar av punkt efter punkt, för oavsett om det gäller biodling, ekonomi eller något annat kommer problem och surdegar att stjäla tid och energi som hade gått att använda betydligt bättre.

Den som gräver en grop...

Var och varannan värnpliktig tycks ha fått i uppgift att gräva en grop och därefter fylla igen den, för att lära sig att lyda order även när de är meningslösa. Själv gjorde jag aldrig lumpen (jag lyckades snacka mig ur det redan under mönstringens första förmiddag), men nu har jag beordrat mig själv något liknande när jag skulle gräva ner en vattenledning mellan boningshuset och ladan.

Här ser ni första utmaningen. Eftersom bonden som äger åkern bortom huset har ett servitut att köra över tomten kan man inte gräva hela sträcka på en gång. Sedan var frågan hur djupt det skulle grävas. För att få slangen garanterat frostfri måste man åtminstone ner en meter, troligen djupare, men det tyckte jag var överkurs.

Jag kör med en PEM-slang som ska klara om vattnet fryser. Så den grävde jag ner 50-60 cm i marken, trädde en skumplastisolering runt och la ett lager med frigolit över. Jag tänker att om jag inte har vatten ut till ladan och garaget precis hela vintern är det inte hela världen. Och när jag ändå hade hålet öppet slängde jag ner ett fiberrör också, alltså ett rör där jag kan trä igenom en nätverkskabel. För efter moget övervägande lutar jag åt att dra in bredband, och då kan det ju vara schysst att få ut det i ladan och garaget också.

En minigrävare hyrdes vid två tillfällen, men en hel del jord fick ändå skottas för hand. Att gräva med en maskin för att få perfekt fall överallt kräver proffs (om det ens är möjligt). Jag anlitade glada, om än duktiga, amatörer.

Vattenslangen, fiberröret och dräneringsslangen rullades ut på ett tunt lager av singel som sedan försiktigt ströddes runt och med ett lager ovanpå också. Sedan var det ”bara” att fylla igen med jordmassorna och försöka återställa gårdsplanen. Jag misstänker att det kommer att sjunka ihop så att det måste fyllas på i vår.

Att gräva en grop och fylla igen den kan väl inte bli så dyrt? Jodå. Slangar och rör gick på totalt 2200 kr. Isoleringen 1900, alltså nästan lika mycket. Med en tusenlapp i grus och grävmaskinhyra 3200 kr blir det en totalkostnad på 8300 kr. Då återstår ändå diverse rörkopplingar på bägge sidor, men så långt har jag inte hunnit än.

Släck lampan i Falun?

Jag är en varm anhängare av att släcka lysen. När jag lämnar ett rum känns det naturligt att släcka i taket och när jag sitter och jobbar vid datorn på kvällarna har jag ofta inte en enda ljuskälla i huset. Jag fattar att jag inte sparar några stora pengar på detta, men det är för mig inget argument för att låta lamporna brinna.

Frågan om hur lite man ska tjäna för att bry sig har aktualiserats i Falun där miljömedvetna invånare velat släcka belysningen på de bägge backhoppningsbackarna vid Lugnets skidstadion på nätterna. Backarna ser verkligen ut som två gigantiska lysrör.

Nu visar det sig att de redan är släcka kl 0-5 och att övrig tid kostar 75 kr i timmen. Det gör mindre än ett öre per dygn och invånare, en kostnad man kanske kan leva med. Även om man gör det till en renodlad miljöfråga finns det nog viktigare hål att täppa till än ett gäng lysrör som lyser upp stadens stora landmärke.

För det är ju motargumentet. Falun är känt för röd slamfärg, en nedlagd koppargruva och just dessa hoppbackar, och även om Sverige inte haft en backhoppare som gjort anständiga resultat sedan Jan Boklöv på 80-talet (och ingen innan dess heller) är detta lite av Faluns själ. Överstiger PR-värdet elkostnaden? Troligtvis.

Samtidigt kan jag inte låta bli att hålla lite på motståndarna. Är det något jag lärt mig om privatekonomi (och det hoppas jag verkligen, annars skulle denna privatekonomiska blogg vara ganska överflödig) är det att stora resultat börjar i det lilla. Alltså skulle släckningen av hoppbackarna också ge ett visst symbolvärde. Fast det skulle ju inte synas.

”En nedsläckt hoppbacke är också en hoppbacke. Vänta, vad fan är en hoppbacke?”

Varje dag ett framsteg

Trots att jag är en frilansande tomte med oregelbundna tider, både i arbete och annat, har jag precis som alla andra min beskärda del av rutin. Det är lätt att nöja sig med det och jobba på som vanligt, äta, träna, laga mat osv.

Egentligen inget fel i det om man trivs med sitt liv, men jag känner att jag står och stampar om jag bara gör rutinmässiga arbetsuppgifter. ”Livet måste vara mer än att springa runt som ett jävla personnummer”, som Stefan Sauk sa i Tillfälligt avbrott.

Därför har jag en målsättning att varje dag göra någon eller helst några saker som för mitt liv framåt. Det kan vara ett byggprojekt, ända ner till något så banalt som att sätta upp en hylla. Jag kan jobba på nya inkomstkällor eller lägga tid på språkstudier som den invandrare jag är.

”Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem...”

Det behöver alltså inte vara något märkvärdigt, bara ett ack så litet steg mot en förbättring av mitt liv. Det betyder inte att jag är missnöjd som det är, men jag tycker att jag är skyldig mig själv att jobba mig framåt och uppåt. När jag inte gör det blir jag grinig och irriterad. Det kan jag förvisso bli ändå, men för mig är lättja en bergsäker metod för att uppnå olycka.

Garage, del 1

Att bygga garage fick bli sommarens stora byggprojekt när mina bin mer eller mindre omöjliggjorde takarbete (att riskera att bli angripen och stucken på en stege flera meter upp i luften är inte ett jobb jag kan fresta andra med och jag fixar inte att lägga om ett tak helt själv). Jag har en lada på drygt 400 kvadratmeter där det bl a finns plats för några bilar, men helt ouppvärmt blir det svårt att få något vettigt gjort där på vintern. Därför tänkte jag isolera ett garage på c:a 7,5 x 5,5 meter. Där skulle det finnas plats för att skruva på bilar eller annat.

Första steget, som jag tänkte behandla i detta inlägg, är golvet. Jag fick ett infall att eventuellt köra trägolv, det är inte lika rullvänligt som betong, men är mer ladumässigt. Men det visade sig att betong är mycket billigare här i Norge än i Sverige medan virke snarare är billigare i Sverige, så det fick bli betong trots allt. Betongbilen tog 16400 kr för att komma hit och hälla betong på golvet, i Sverige hade det kostat avsevärt mycket mer.

Men nu krävs det ju tyvärr rätt mycket förarbete innan man kommit så långt. Först skulle det gamla grus- och jordgolvet grävas ur för att få plats med isolering. Många rekommenderar krossade tegelpannor i grusade områden. Kanske speciellt i lador för då kan man kasta ner de gamla takpannorna och använda dem i golvet. Men maken till hopplöst material att göra sig av med finns inte! Att gräva bort tegelkross med spade är i stort sett omöjligt och att göra det med händerna tar oändlig tid. Det blev till att hyra en minigrävare. Jag har förstått att en del medelålders män startar byggprojekt mest som alibi för att få leka med dylika maskiner. Jag är inte en av dem. Men det gick.

Sedan lades 50 mm frigolit i botten. Och så på sidorna för att betongen inte ska rinna ur. Normalt när man bygger en betongplatta har man en tom yta utan kanter. Här fanns ju formen redan klar i form av en lada, så det var i stort sett bara att klä sidorna med frigolit.

Nästa steg var armering. Även det efter konstens alla regler med armeringsnät över golvet, extra förstärkningar i sidorna och distansklossar för att få allt att hamna på rätt höjd. Jag anlitade en expert som fick berätta hur det skulle se ut och som kunde komma hit ett par gånger och kolla att jag gjorde som han sa.

Men till slut var det klart för betongbilen. Det skulle gå att blanda själv i en betongblandare, men det hade inte blivit så mycket billigare och tagit betydligt längre tid. Den enda stora fördelen med att det går långsammare är att man hinner backa om man klantat till det. För betong rinner dit den kan och stelnar snabbt vare sig man vill det eller inte.

Annars tycker jag att det är ett trevligt material att jobba med. Att hälla ut betongen tog mindre än en timme. Sedan kan den vibbas och slipas tills det går att spegla sig i ytan, men det här är ett garagegolv. Det är platt, vackert så.

Rom byggdes inte på en dag och detsamma gäller detta garage. Jag återkommer om väggar, tak, fönster, port, el, vatten och inredning i ett senare inlägg. Eller flera.

Jag tror att vi tänker fel

Inte minst av miljöskäl sjungs ofta småskalighetens lov. Rent teoretiskt, men lyssnar man på den allmänna debatten om mat, el och energi försöker politiker och andra makthavare alltid hitta storskaliga lösningar.

Kanske är det biodlingen eller flytten till landsbygden som fått upp mina ögon för småskalighet, men jag tror allt mer på att jobba i det lilla. Den som menar att människan tar sämre vara på jorden nu än några generationer tillbaka borde också sträva åt det hållet. Är det inte just globalism och storskalighet som försatt oss i problem?

Storskalighet – inte alltid av godo.

För egen del tror jag mer på att odla min egen mat, fixa egen energi med solceller, eget vatten i egen borrad brunn, egen värme med ved och jordvärme hellre än stora anläggningar och kraftverk med många och långa transport som följd. Att det är dyrt både för plånbok och miljö att skicka varor över flera kontinenter säger sig själv, och att det är krångligt att skicka energi bara från vattenkraftverk i norra Sverige till de tätbefolkade område i södra Sverige har väl ingen missat det senaste halvåret, för att inte tala om vad besvärligt det är att skicka gas i ledningar från andra länder.

Det känns som att både frihetsälskande högermänniskor och miljöfolk på vänsterkanten för inte allt för länge sedan kunde ta varandra i handen och förespråka min ”drömvärld” med småskaligt jordbrukande och individuella lösningar på grundläggande behov. Vad hände?

De sitter fortfarande i samma båt, men den självhushållande bonden, som förr var den småföretagare som accepterades i alla läger, ska idag ha straffskatter för att han använder traktor, och låter han istället harven dras av oxar blir han åtalad för miljöbrott ifall kreaturen fiser.

För att inte tala om oss andra. Vi ska helst varken odla eller elda i vedspis, för att inte tala om att laga mat över öppen eld, det blir dubbelfel. Och svaret på frågan ovan är vi. Det är vi som ror.

Hur kallt kan man ha inne?

I vintras stängde jag av ett par rum i mitt hus. Jag stängde alltså dörrarna och hade ingen värmekälla i dem. Jag hade termometrar och såg till att det inte blev för kallt. I ett av rummen hade jag mitt samlade förråd av färg och annat som inte fick frysa, men jag försökte ändå hålla dem över sju plusgrader.

Men räcker det? Ämnet har kommit upp någon gång här på bloggen. Jag kan rätt lite om sånt här, så jag försöker lyssna på andra. Vilket inte är lätt när de säger olika (detta är orsaken till att uttrycket ”Lyssna på vetenskapen” aldrig funkar).

Jag sträckläste en internettråd där en del menade att det enda som betyder något är luftfuktigheten och började jämföra fuktmätare, andra sa att äldre hus (som mitt snart nittioåriga) går att kyla hur mycket som helst eftersom man gjorde så förr och hade inte huset klarat av det hade det inte funnits nu. Det låter logiskt.

Andra hade exakta siffror, ”Har du frånlufts-värmepump så behöver du hålla minst ca 17 grader”. Ibland gör jag (och andra) misstaget att tro att människor som låter tvärsäkra vet vad de snackar om, men det vet man ju inte. På samma tema läste jag att WHO menar att man ska ha minst 18 graders inomhustemperatur, varför i herrans namn de ska ha åsikter i ämnet.

Men det hoppas jag att ni har, antingen hur ni tänker för egen del eller vad ni tycker att jag ska göra. Jag har en värmepump av typen luft-luft som jag höll på 16 grader förra vintern, men slog av när strömmen var som allra dyrast. Utöver denna har jag vedeldning på bägge våningarna och ser detta som min huvudsakliga värmekälla. Källarens har krypgrund och god dränering. Där blir det aldrig kallare än 7-8 grader med hjälp av spillvärmen från varmvattenberedare och frysbox. Det nyligen renoverade badrummet har golvvärme som jag aldrig använt mer än för att testa att den funkar.

Tack vet jag ved.

I år har jag rikligt med ved och ännu högre elpris. Min tanke är att eventuellt klara mig utan luftvärmepumpen, åtminstone fram till december-januari, och att ha tre rum helt stängda så länge värmen där ligger någonstans mellan 5-10 grader. Badrummet lämnas med öppen dörr och blir därigenom torrt och tillräckligt varmt med hjälp av värmen från mitt närliggande sov- och arbetsrum.

När jag sitter still vid datorn i långa sittningar vill jag inte frysa, men använder gärna tjocka tröjor och tofflor. Om det är 12-15 grader i huset på morgonen eller när jag varit borta har jag inga problem att stå ut med lite obehag tills jag fått upp värmen. Nedåt 8 känns inte värdigt, då får det nog bli lite värmepump ändå.

Ungefär så tänker jag. Hur tänker ni? Hur hade ni gjort i mitt läge och tycker ni att jag är på väg att bita mig i foten genom att sabba mitt hus pga dumsnålhet? Alla respektfulla synpunkter och kommentarer är välkomna.

Ymer ylar om årslöner

I min barndom var golf och tennis sporterna som ansågs bäst om man ville tjäna mycket pengar. Jesper Parnevik verkade stormrik trots att han var mer känd för sina töntiga kepsar än för sina golfresultat, och hela premissen för tv-serien Smash var att några ganska dåliga tennisspelare åkte runt och förlorade, men att åtminstone deras ledare/advokat ändå tjänade bra pengar.

I verkligheten trodde jag att man ändå måste vara världsklass för att dra in storkovan, men när jag läser att tennisspelaren Mikael Ymer säger sig tjäna en normal årslön på att bli utslagen i första omgången i en okänd ATP-turnering blir jag osäker.

Jag har aldrig sett rörliga bilder av Mikael Ymer och även om jag har hört namnet skulle jag aldrig ha kunnat nämna honom om någon bett mig rabbla tennisspelare. Jag är visserligen inte tennisintresserad, men tror mig kunna säga att han inte precis är Björn Borg.

Ymer har under sin proffskarriär förlorat fler matcher än han vunnit och aldrig varit rankad högre än nr 67. På åttiotalet hade det inneburit att han inte ens varit aktuell för Davis Cup-laget om alla ordinarie spelare varit sjuka, men jag ser att han dragit in över två miljoner dollar i prispengar. Med reklampengar utöver det kanske det stämmer som han säger, att han verkligen drar in hundratusentals kronor på att åka på stryk av världens 71:a bäste spelare.

Utom tävlan.

Så när Mikael Ymer ropar till publiken att han under en enda tennismatch tjänar mer än de gör på ett år fick jag återigen bevisat att jag inte kan något om tennis. Att rikedom kan skapas, men att klass och gott beteende är svårare att tillgodogöra sig visste jag innan det illustrerades av Ymer.

Nu kommer stresstestet!

I decennier har alla med bolån fått höra att de bör klara av räntenivåer på 5 procent, för det är ingen omöjlighet att vi hamnar där. Räknar man med att ha lån i 30 år (många jag känner har inte planerat för att någonsin bli skuldfria) måste man ta höjd för lite av varje.

När det blir skarpt läge visar det sig dock att många inte alls är beredda på att skiten ska träffa fläkten. Inget nytt under solen, kanske, men att en halv miljon svenskar kan tvingas flytta redan vid 3,5 procent var bortom min mörkaste gissning.

Två brasklappar:

1. Det är SVT, en medieplattform med väldigt kort väg mellan fakta och rent hittepå.
2. Folk har en tendens att slå på stora trumman. Ta bara alla bilister som sagt sig redo att sälja bilen vid nästa bensinhöjning, och det har de sagt sedan soppan gick över tian, men de tankar vidare.

”Nej, nu jävlar!”

Någon sanning ligger det helt säkert ändå i detta. Om inte vid 3,5, så vad händer vid 5, 6 eller 7 procent? I Sverige anses det helt naturligt att maxa lånen och köpa bostad så fort man dragit ihop minsta tänkbara handpenning, men bara för att det är vanligt är det inte nödvändigtvis vettigt.

Inte nog med att många kommer behöva sälja. Det är också så att köpsidan av marknaden inte står oförändrad om räntan blir dubbelt eller tre gånger så hög. Det är surt att betala låneränta på sin bostad, men gissningsvis sju resor värre att betala ränta på en bostad man sålt, men där försäljningssumman inte täckte lånet. Och vart ska de bo, i ”alla de nya hyresrätter” staten och marknaden pratat om att bygga (också det i decennier)? Om naivitet blivit en folksjukdom kan vi mycket väl få svar på några av dessa frågor.

Periodiserad matlagning

Jag fick ett mejltips från Mattias om Janne som lagar 500 matlådor på två veckor för att sedan slippa laga mat fram till sommaren.

Till skillnad från Janne gillar jag att laga mat och skulle inte vilja ha 500 matlådor (bor människan i ett frysrum eller vart tusan förvarar man så mycket mat?!), men jag tycker om idén. Han gillar rotfrukter och köper in dem när de är som bäst och billigast, alltså nu, och så gör han denna tråksyssla i ett par veckor, så att han slipper sedan.

Det är inte alltid kul att laga mat.

Jag hade ett sommarjobb som fick mig att göra en variant på detta. Jag jobbade riktigt långa dagar, måndag-fredag och ibland på helgen. Jag gick hemifrån tidigt på morgonen och när jag kom hem hade jag inte tid att ställa mig och laga mat. Många hade säkert valt att äta utelunch och köpa färdigmat till kvällen, jag tjänade bra under mina sextiotimmarsveckor. Samtidigt gjorde jag ju inte det för att slösa bort pengarna.

Alltså lagade jag minst trippla portioner av lunch och middag på helgen. På det viset fick jag fem matlådor till jobbet och middagsmat för hemmabruk måndag-torsdag. Det tar obetydligt längre tid att göra en större sats av en sås eller gryta, och att koka pasta, ris eller potatis tar exakt lika lång tid oavsett mängd. Kanske la jag en extra timme på matlagning under helgen, men resultatet blev att jag under veckodagarna bara kunde skyffla in lådor i mikron.

Paj är perfekt matlådemat.

Den som varken vill laga 500 lådor i stöten eller anamma min ”helgmetod” kan såklart köpa helfabrikat, uteluncher och skräpmat, men skyll inte på tidsbrist.

Idiotbeteende är bankens fel

Nu har HD bestämt att grovt oaktsamma bankkunder ska få sina pengar tillbaka när de exempelvis lämnat ut lösenord och bankdosekoder till vilt främmande människor i telefon.

SVT berättar bl a om Inger som glatt lämnade ut sina uppgifter när ”en vänlig man som påstod sig vara från Klarna sa att Inger hade en obetald räkning på 11 000 kronor”. Till att börja med, hur shopaholisk är man om man inte vet huruvida man har handlat för elvatusen? Inger var uppenbart inte en representant för de så kallade fattigpensionärerna.

Och vad händer när bankerna blir ansvariga för alla kunders grova oaktsamhet? Jag antar att det blir slut med bankdosor och kortbetalning på nätet även för oss med en rimlig syn på vår omvärld. Istället kommer vi behöva använda ansiktsigenkänning, fingeravtryck eller andra krångliga lösningar.

”Ursäkta, är det någon här som har sett min pinkod?”

En lösning skulle kunna vara att ansvaret flyttas från både banker och bankkunder till de verkliga brottslingarna, men det bygger på att polisen börjar jobba. Med tanke på att det finns otaliga exempel på när poliser beslagtagit dataskärmar och andra enheter utan informationslagring verkar det nästan vara ett krav för att komma in på Polishögskolan att man ska vara teknisk analfabet.

Även i de fall de bedragna själva gräver fram gärningsmän lägger polisen ner utredningen eftersom den annars skulle riskera att krocka både med deras fikarast och med innebandymatchen mot det andra vaktdistriktet. Så det är nog inte heller mycket att hoppas på.

Andra lösningar, någon?

Hur lång tid tar det då?

När jag föreslår folk att plocka bär, laga mat, snickra och skruva själva är en vanlig invändning att det tar tid. ”Vi vill hinna leva!”

Vad ska ni då med den tiden till? Det är väl detta som är livet, att ta hand om sig själv, de sina och sin plats på jorden? Jag tänker ofta på George Carlin-citatet: ”We buy things we don't need with money we don't have to impress people we don't like.” För mig är det motsatsen till meningsfull användning av sin tid. Att visa människor man ogillar att man har ett bra liv kan vara en drivkraft, men när jag kommer på mig själv med att lägga mer energi på själva visandet än på att de facto ha ett bra liv försöker jag byta riktning.

Men nu kom jag bort från ämnet. Vad är det där livet många snackar om ifall det inte är att ta hand om sig själv, nära och kära? Jag tycker att det skulle vara ganska tråkigt att räkna på min ”arbetstid” när jag lagar mat eller putsar fönster och sedan försöka optimera livet genom att bara göra sånt som lönar sig i kronor och ören här och nu.

Aktiviteter har dessutom andra värden. Att plocka bär eller att promenera istället för att ta bilen är nyttigt för kroppen, att ha byggt sin egen bokhylla ger en tillfredsställelse man inte får genom att köpa den på Ikea, även om det är för pengarna man tjänat själv. Till och med riktigt tråkiga eller otrevliga jobb som att rensa avlopp eller skura golv ger en viss glädje när det är klart.

Undantaget skulle kunna vara att jämföra abonnemang eller läsa finstilta försäkringsvillkor, det gillar nästan ingen. Men de gånger den typen av verksamhet ger väldigt bra timlön må det väl vara hänt.

Dags att tälta?

Lite inspirerad av Energimyndigheten som nyligen uppmanade människor att bygga energibesparande kojor i vardagsrummet har jag snöat in lite på campingvideos. Jag har inte bott i tält på flera decennier, men rent hypotetiskt gillar jag idén och blir ännu mer sugen efter att titta på ”campingproffs”.

Först ut, Paul Messner, en brittisk campingentusiast som recenserar tält, stormkök, sovsäckar och allt man behöver för att campa. Det jag framförallt uppskattar är att han ofta testar billiga grejer. Det är lätt för folk som lever campingliv (och dessutom sponsras av tillverkare) att utgå ifrån att alla är som dem och glatt lägger många tusenlappar på tält och annat, men inte Paul.

Näste man, Erik Normark, som ger sig ut i norrländsk natur med kajak, vandringskängor och tält. De flesta av hans videos är knappt tio minuter och i snitt säger han inte ens ett ord i minuten. Ändå har han 177000 prenumeranter som sitter och tittar på en gubbe som tänder en brasa för att laga mat och koka kaffe över öppen eld.

Självklart kan vi inte prata camping utan att nämna Norge, landet som byggt en kultur på att ”gå på tur” och mycket av detta beror på Lars Monsen. Han har gått från norr till söder genom Norge (300 mil), korsat Kanada (825 mil) och en massa annat. Ibland till fots, ibland med kanot eller hundspann. I sina tv-serier går han på tur med kända eller okända norrmän och vanligtvis bor även han i tält under sina expeditioner.

Jag är nog för bekväm för att bli en campare av rang. Dessutom är jag tveksam till om jag skulle fixa att släppa jobb och projekt för att bo i naturen och laga mat över öppen eld längre tid än några timmar, och då känns ju tält som överkurs. Men kanske borde jag ta en vecka då jag skiter i allt annat än att fiska, hänga med rävar och koka vedeldat kaffe. Antagligen borde jag.

Ett offer för ”strömnazister”

Här följer en historia om ett mindre lyckat system i Norge. ”Eltilsynet” (antar att det är Norges motsvarighet till Elsäkerhetsverket) kan granska elen i privathushåll. Vanligtvis sker det vart tionde år, men som jag förstått det kan myndigheten när som helst dra ner intervallerna utan motivering.

I mitt hus är mycket av elen ganska nydragen så jag var inte särskilt orolig, men trots det lyckades inspektören (som beskrev sig själv som ”Strøm-Nazi”) hitta sjutton punkter som krävde åtgärd. Tre månader hade jag på mig, men eftersom de sammanföll med sommaren, den period då det är lögn i helvete att få en enda käft att jobba, såg jag det som stressigt.

Jag började med firman som dragit elen. Några av punkterna kändes som rena reklamationsärenden, så där hoppades jag på kraftig rabatt, allra minst. Men särskilt arbetsvilliga var de inte. Jag mejlade och fick svar att de skulle återkomma i slutet av juli och när de inte gjorde det skrev jag att vill ni vara med och bjuda på det här jobbet är det nu, annars måste jag gå vidare med andra företag. Jag tyckte inte att det skadade att indirekt påpeka att de inte är själva på marknaden. Det tycktes ta skruv för ett par dagar senare kom chefen och tittade.

Ytterligare några dagar senare kom en offert på 20000 kr. Den var inte uppdelad på jobb och material, men när jag kollade vad delarna borde kosta kom jag fram till att elektrikern tyckte att 1600 kr var en rimlig timlön för de elva timmar han bedömde krävdes. Jag såg det inte som lika rimligt och ringde den närmaste konkurrenten, som var intresserad ända tills han fick klart för sig att jag fått en offert av grannfirman. De framtida elarbetena i det nya garaget jag flaggat för i min förfrågan ville han däremot gärna göra. Glöm det, tänkte jag. Vill du inte jobba nu får du inte jobba sedan.

Så jag mejlade ytterligare några firmor, nu i andra byar för jag tänkte att de kanske inte är med i oligopolet. Nej då, jag fick napp på en som hade rimligare priser och kunde börja ganska snabbt, så de fick jobbet och gjorde det för 9938 kr (och fick på köpet ett erbjudande om att dra el i garaget).  Tjugotusenkronorsmannen fick göra de kostnadsfria reklamationerna han lovat medan han fortfarande hoppades på att även få göra resten.

Nu är ju jag en prutande, jobbig jävel. Annars hade jag varit drygt tiotusen kronor fattigare nu. Den första elektrikern erkände utan omsvep att han umgicks privat med eltillsynsmannen, som alltså indirekt gav honom jobb. Inte minst med tanke på att det verkade vara en tyst (eller skriven, vad vet jag?) överenskommelse mellan de lokala elektrikerna att inte ta jobb från varandra genom att pressa priser.