söndag 24 januari 2021

Rasistisk kapitalförvaltning

Hållbarhet har länge varit ”det nya svarta” på börsen, men kanske är det först nu det blivit bokstavligt. Kapitalförvaltaren Blackrock kräver att företag ska vara diversifierade ifråga om ras och kön.

T ex måste en tredjedel av ledningen vara kvinnor och minst en person i styrelsen ”icke-vit”. Ja, diversifiering och jämställdhet går som vanligt bara åt ett håll. En tidigare definition på jämställdhet var: ”Ett bolag definieras som jämställt om andelen kvinnor i ledningsgruppen är minst 40 procent.” Hur det kan se ut kan ni se här.

De som kläckte den här idén måste ha missat att det nu går fint att identifiera sig som kvinna (eller något annat) utan att vara det. Så var dras gränsen för kön när det finns 57 olika? Och hur mäter man hudfärg? I en debatt om rasism debatterade radioprataren Alexandra Pascalidou och journalisten Alice Teodorescu. Pascalidou ifrågasatte hur Teodorescu kunde ha åsikter om rasism eftersom hon är vit (för då får man tydligen inte ha det). Att bägge damerna (ja, jag tror att de identifierar sig som kvinnor) är födda i Bukarest och i mina ögon exakt lika vita hör tydligen inte hit.

Så vad leder Blackrocks utspel till, rent praktiskt? Ni kommer kanske ihåg att liknande krav ställt på Eurovisionsschlagern. Jag snackade med en manlig, svensk kompositör som diskuterat med sin likaledes manliga författarpartner vem av dem som skulle skriva in sin fru som medkompositör. Är det diversifiering? Fortsätter den här dårskapen kommer en massa invandrar- och kvinnliga alibin skrivas in i börsstyrelser, till ingen som helst nytta.

Men det kommer att få betydelse. Varje kompetent kvinna eller icke-vit person kommer att bli ifrågasatt. Kanske inte verbalt, men hon eller han kommer alltid (och ibland med rätta) misstänka att kollegor tänker tanken: Är du här tack vare kompetens eller irrelevanta attribut du fötts med?

lördag 23 januari 2021

”Du är inte ...”

Ibland verkar vi besatta av titlar och etiketter. Först och främst för oss själva. Vi definierar ofta vårt yrkesliv till en enda titel och sedan slår vi ifrån oss allt som går utanför det, vilket riskerar att göra att vi jobbar som revisor i tjugo år innan vi kommer på att vi har ett annat kall.

Men det drabbar ändå bara oss själva. Än värre blir det när vi ska kleta etiketter på andra och berätta för dem vilka de är och vad som förväntas av dem. Eller vad de inte är. Har du inte hållit på med flugfiske i minst fem år borde du inte ha några starka åsikter i ämnet. Säger vem? Säger den som flugfiskat i precis fem år.

På det ekonomiska planet sprider folk åsikter om att andra inte är sparsamma eller minimalister för att man inte kvalar in enligt deras definition. Tydligast blir det kanske när det kommer till ekonomiskt oberoende. Någon kan hävda att man måste ha 30 miljoner på banken. Annars är man knappt ens rik utan lever i armod, som av någon anledning ofta beskrivs med att man lever på rå potatis, fråga mig inte varför.


Maten är klar!

Jag är inte den som stillatigande accepterar när någon påstår sig tillhöra ett tidigare okänt kön eller den politiker som säger sig vara liberal för att i nästa sekund berätta exakt hur han/hon ska tvinga oss andra att leva, men om någon beskriver sig som minimalist eller snåljåp skulle jag inte drömma om att ifrågasätta.

fredag 22 januari 2021

Ett halvt bohag

Jag har en kompis som separerat. Det har antagligen du också, och när det händer sätts ett beteendemönster på sin spets. Plötsligt försvinner halva hemmet eller åtminstone lösöret. Även de som gör en någorlunda civiliserad uppdelning upptäcker att kaffebryggaren fått fötter, i likhet med mixern, potatisskalaren, ölglasen, dörrmattan, bordslampan, skrivaren och klockradion.


Exet was here...

Hur man då agerar definierar ens person, tycker jag. Slösaren drar till NK eller Ikea med en lista på allt som saknas. Allt köps på en gång oavsett om det är bra grejer man kan behålla eller om man vill byta ut efter hand.

Själv hade jag gått på loppis, kollat nätet och frågat släkt och vänner om de har saker de vill sälja. Förmodligen hade det tagit ett år innan jag fått ihop allting, och det kan absolut argumenteras för att det är sinnessjukt att göra så. Men sån är jag.

Min kompis vill ha betydligt dyrare grejer, men hanterar det ändå på ett sätt jag kan respektera. Han har köpt köksknivar på Tradera för flera tusen, men ändå väldigt mycket billigare än ordinarie pris. Samma sak med kaffebryggare och brödrost. Det är Smeg-grejer till priset av fem likadana av andra märken, men vill han prompt ha det är det ändå vettigt att försöka få det så billigt som möjligt.

Kanske har jag något att lära där, men jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag inte kommer att göra det. Mitt ”favoritinköpsställe” hade varit Bortskänkes.se. Å andra sidan, så länge jag är singel behöver jag kanske inte oroa mig för problem som kan uppstå vid en separation. Då finns det mer påtagliga problem på närmare håll.

torsdag 21 januari 2021

Hur bidrar arbetsmarknadsanalytiker till välfärden?

”Återfallstipsaren” Henrik gjorde mig uppmärksam på en debattartikel i Göteborgsposten. Författaren är Agneta Tjernström Lustig, arbetsmarknadsanalytiker på CSN. Innan dess jobbade hon arton år på Arbetsförmedlingen, vilket kanske kan förklara hennes bakåtsträvande och bittra framtoning.

Artikeln handlar om att de som hoppat av ekorrhjulet inte alls är förebilder utan snyltare (skrivet av en kvinna som vid 53 års ålder inte haft ett enda jobb som inte finansierats med skattemedel). Här är ett utdrag, men läs gärna hela texten:

De finns plötsligt överallt - i tv-inslag såväl som i lokaltidningar och veckotidningar. Helgbilagorna tycks dessutom ha sina huvudartiklar dedikerade till dem och de får, utan följdfrågor eller nyansering, fritt lägga ut orden om att deras väg är den rätta. Jag pratar om "ekorrhjuls-avhopparna". De applåderas och lyfts fram som 'modiga' förebilder, men vilka är de och vilket samhälle lämnar de i sina spår?

De bor ofta i medelstora städer och är ofta i yngre medelåldern, men inte sällan är de ännu yngre. De är undantagslöst medelklass och de är alltid etniska svenskar. Med andra ord är det personer som redan har allt - bostad, utbildning, jobb, familj och vänner.

Jag visste inte att det var ett brott att vara medelklass eller etnisk svensk. Inte heller att dessa egenskaper innebär att man ”har allt”. Men om jag bortser från det rasistiska klasshatet ska jag försöka bemöta hennes kritik mot FIRE-liv.

För det första innebär inte en frivillig förtida pensionering att man snyltar på samhället. Det betyder att man sett om sitt hus och sparat sina tillgångar så att de räcker längre. Att snylta är att låta andra betala, inte att själv göra det i förväg.

Gemensamt för dem alla är att de aktivt tar avstånd från förvärvsarbete och inte prioriterar finansiell självförsörjning.

Nej, faktiskt inte. De enda jag hört aktivt ta avstånd från förvärvsarbete är yrkeskriminella socialfall. Som Kenta och Stoffe som står i tunnelbanan i filmen De kallar oss mods och föraktfullt sjunger: ”Små knegarna, små knegarna är lustiga att se.” Och om man tror att FI (financial independence) betyder att man inte prioriterar finansiell självförsörjning är det faktiskt dags att lära sig lite skolengelska.


Samhällets ryggrad?

Vidare skriver fru Lustig föraktfullt om att flytta ut på landet och ”ägna sig åt olika konstnärliga sysselsättningar”. Ja, vad är det för fel med det då? Mitt liv är mitt och det gör jag vad jag vill med så länge jag försörjer mig själv efter bästa förmåga och följer samhällets lagar och regler.

Förutom att försörja sig själva genom sitt kapital har ”ekorrhjulsavhopparna” ofta olika jobb och inkomster. De har bara valt att inte jobba fyrtiotimmarsvecka hos en arbetsgivare i arton år (och därmed lämnat den möjligheten till någon annan). Dessutom konsumerar de och betalar skatt på allt de köper, förutom skatten på kapitalinkomster. Få människor snyltar så lite på samhället som de som lever på avkastningen av det kapital de själva sparat ihop. Något man knappast kan säga om statligt finansierade arbetsmarknadsanalytiker.

onsdag 20 januari 2021

Morotsbröd

Morötter fascinerar mig, eller det faktum att man kan använda dem i bröd och göra morotskaka eller till och med morotstårta. Jag är inte mycket för kaffebröd. Eller rättare sagt, kaffebröd är inte förenligt med min ämnesomsättning. Därför tänkte jag istället göra matbröd med morötter i.

Det här behövs:

smör/margarin, 100 gram
vatten, 5 dl
salt, 1,5 tsk
jäst, 50 gram
rivna morötter, 400 gram
rågsikt, 4 dl
havregryn, 1 dl
vetemjöl, 7 dl


Smält matfettet, häll i vatten och salt, värm till 37 grader, smula i jästen och vispa så att den löser upp sig. Degvätska brukar aldrig se aptitlig ut, men det här tror jag blev äckligare än vanligt.

Häll i morötterna. 400 gram är ungefär två stora morötter, men det där väljer man själv. Häll också ner rågsikt och havregryn.

Blanda med degkrokar och vi har något som ser ut som barnmat.

Häll slutligen ner vetemjölet och blanda ordentligt.

Jäs under bakduk i 45 minuter.

Knåda degen på mjölat bakbord och forma till två limpor. Jäs under bakduk igen, 30 minuter.

Under tiden sätter du ugnen på 225 grader. Grädda i 20 minuter eller ännu hellre tills den har fin färg. Det gäller för övrigt alla mina tidsangivelser – använd ögon och sunt förnuft. Jästid bör inte understigas, men uppåt finns inga begränsningar.

Klart! Skiva och ät med någon form av pålägg.

Jag är nöjd, det blev saftigt. Lite i sötaste laget kanske. Ska nog dra ner på morötterna nästa gång.

tisdag 19 januari 2021

Lek på kyrkogården!

Döden gör människor konstiga. Det senaste beviset för det fick jag när det dök upp en nyhet om att familjer åker pulka på Skogskyrkogården. I stort sett alla som tog upp nyheten hade en annan syn på detta än jag. Och ja, jag inser att det går att argumentera för att om ingen håller med mig är det jag och inte de som är konstiga.

Tydligen finns en backe på Skogskyrkogården i Stockholm som gör sig bra för pulkaåkning. De svischar alltså inte ner mellan gravstenarna, men det är åtminstone i närheten av dessa. Detta gör både kyrkogårdsförvaltningen och Twitter upprörda. Jag tänker: Och?


Det normala snöläget.

Jag vet att kyrkogårdar är till för ro och vila, men vi pratar alltså om en plats i centrala Stockholm där man nästan alltid hör trafikbrus och vägarbeten. Om några barn tjoar lite i backen intill under de fyra helgdagar per år då det är tillräckligt med snö är det knappast att jämställa med satanistiska gravskändningar eller för den delen tortyr, en aktivitet som skedde på en annan Stockholmskyrkogård så sent som i somras och som jag inte hörde någon kyrkogårdsförvaltning rasa över.

Men tillbaka till pulkaåkningen. Är det bättre att kommunen anlägger en annan pulkabacke eller att barnen håller sig inomhus än att man nyttjar den backe som redan finns? ”Respekten för de döda” gör att man inte bör tillverka kistor i papp, att man inte bör ifrågasätta rimligheten i att kyrkorna tar en hundring för en kopp kaffe och en torr bulle, och nu också att man bör fördöma pulkaåkning.


För min del får barn gärna åka pulka där mina förfäder ligger begravda. Bygg en linbana också så att de har något att göra årets övriga elva månader, och ett utegym där föräldrarna kan aktivera sig medan barnen leker.

måndag 18 januari 2021

En miljon frågor

Aktieraketer heter en Facebookgrupp som tydligen driver folk till vansinne. Om jag förstått rätt är det många nybörjare som ställer frågor, och det tror jag ingen har något emot i sig. Folk brukar tycka om att känna sig kunniga. Problemet är att frågorna ofta tycks vara av typen: ”Jag har ärvt hundratusen och vill dubbla dem på tre veckor, vad köper jag då?” Den här såg jag i flödet:

Jag tycker faktiskt inte att den är så galen. Jag har fått och besvarat liknande frågor från folk jag känner. Även då behöver jag mer info för att svara, men känner jag frågeställaren har jag lite bakgrund. Från en för mig okänd människa på internet blir den omöjligt. Lite som ”Är 45 minuter en bra tid på milen?”. Inte om du är kenyansk elitlöpare, men är du 75 år och otränad är det kanon. Om vi snackar löpning. Åker du moped är det inget vidare.

Här är några av frågorna jag vill veta för att kunna säga något om börsfrågan ovan:

  • Är en miljon mycket pengar för dig?
  • Hur gammal är du?
  • Vad tjänar du?
  • Hur stabilt jobb har du?
  • Hur ser din familjesituation ut?
  • Är pengar ett intresse för dig eller bara ett medel för att leva?
  • Har du ett aktivt sparande idag och hur tror du att det ser ut framöver?
  • Hur riskbenägen är du?
  • Bor du i Herrljunga?
  • Fixar du en trettioprocentig nedgång utan att bryta ihop?
  • Har du för avsikt att hålla koll på dina investeringar?
  • Vill du lära dig mer om börsen?
  • Om skiten träffar fläkten, får jag skulden för dina dåliga investeringar?

Pengar är komplicerade saker. Det finns inte ett fel och ett rätt. Det som passar dig passar inte mig och vice versa. Det är därför svårt, för att inte säga omöjligt, att leja bort hela investeringsjobbet. En globalfond med låg avgift kommer ganska nära, men tålamodet som krävs måste man skaffa sig alldeles själv.