Svenska Dagbladet har helt emot sin
vana kommit upp med en ganska intressant artikel genom att lyssna på
några ekonomiforskare som tänkt.
Läs gärna hela. Bilden ovan kanske är svårläst på en mobil även om ni klickar på den, men det är det bästa jag kan erbjuda eftersom det är en låst artikel. På ytan tycks den handla om rädslan för att vara medelmåttig, men den är faktiskt betydligt djupare än så. Det mest intressanta är kanske det markerade stycket:
”Vi är inte nöjda för att vi inte får vara nöjda. Om vi vore det så skulle vi inte konsumera, vi skulle inte jobba. Och det ekonomiska systemet skulle bryta samman, säger Tom Currant.
Ingen vill vara en medelmåtta helt enkelt.”
Det är viktigt för den ekonomiska
makten att vi inte nöjer oss med det vi har, slutar med onödig
konsumtion och istället hittar andra värden i livet. Man kan inte
tjäna lika mycket pengar på självständiga individer som på
lydiga konsumenter. Därför fortsätter de flesta att sträva efter
att bli Bianca Ingrosso eller annan valfri influencer som lär oss
att höjden av lycka är att äga en Gucciväska eller Teslabil.
Även om jag tycker att artikeln tar
upp viktiga frågor vänder jag mig emot retoriken. Att vara nöjd
och hellre äga sin tid och sina saker (även om det skulle innebära
färre saker än vi har om vi lånar till dem) är knappast att vara
medelmåttig. Tvärtom, jag försöker själv leva efter den devisen
och mycket har jag kallats, men aldrig medelmåtta. Desto oftare
bakåtsträvare eller något med ”extrem-”, som extremsparare.
Så har det blivit extremt att vara
genomsnittlig? Nej, för idag är det inte genomsnittligt att
hellre äga sin tid än att vara ägd av banken. Det anses tvärtom
extremt. Jag är snål, möjligen extremsnål, men det priset betalar
jag så gärna.