torsdag 14 november 2019

Swishjournalistik

Swishjournalist” används ofta som ett föraktfullt tillmäle mot journalister och opinionsbildare som inte har en stor redaktion i ryggen. Oftast från journalister som har det. Antagligen tänker de att potentiella läsare/lyssnare ska se Swishfinansierade konkurrenter som mindre seriösa, men själv tänker jag nog instinktivt tvärtom.

Släng er i väggen, SVT!

Jag håller långtifrån alltid med Joakim Lamotte, Katerina Janouch eller Navid Modiri, men det handlar inte om hur mycket de tjänar eller varifrån pengarna kommer. Samma sak med poddar som Dekonstruktiv Kritik och Haveristerna som drar in över tusen dollar per avsnitt bara på Patreon. Flera av dessa personer kallar sig ”oberoende”. Det kan diskuteras hur oberoende de är, men de är åtminstone oberoende av våra skattepengar, till skillnad från SR/SVT som ska ha 8,5 miljarder varje år - 8500000000 kronor.


Det här med skatt förresten, är inkomster via Swish och Patreon verkligen skattepliktiga? Det är tydligen inte helt glasklart. Nu tror jag inte för ett ögonblick att det är det kritiken från de stora mediehusen handlar om.

Jag tror att det stör dem något alldeles fruktansvärt att journalistik inte längre är förbehållet mediegiganterna, att en enskild människa med en telefon kan gå ut och göra det jobb DN eller Aftonbladet ibland försöker, ibland undviker. Och värre än så, de gör det bättre och de börjar dessutom få en aktningsvärd publik. Borta är den tid då ledarskribenter oemotsagt kunde fastslå hur verkligheten ser ut, och oj vad de saknar den! Nästan lika avundsjuka som jag:
  

onsdag 13 november 2019

Att unna sig ett liv

I förra veckan skrev jag ett inlägg betitlat ”Hur hinner folk göra av med alla pengar?” som var en spinoff på en tänkvärd bloggpost från Att Välja Lycka. Nu tänkte jag göra samma sak med en text från Kronan till Miljonen.

För det här tycker jag är viktigt. De som uppmanar oss snåljåpar att ”unna oss att leva” gör det säkert av välvilja, men de gör det utifrån en grundinställning att konsumtion är livskvalitet och att utebliven konsumtion också betyder ett fattigare liv. Det gör det inte.


Jag trivs med att ha pengar, både för löpande och oförutsedda utgifter, oftast mycket mer än jag skulle trivas med sakerna jag skulle kunna köpa för dem. Dessutom tar konsumtionen både tid och energi i anspråk, som jag hellre brukar på annat.

Det andra ”unnarna” förespråkar är att man ska köpa sig bekvämlighet. Själv är jag av uppfattningen att livet inte ska vara så bekvämt. Jag vill inte köpa ”första bästa”, jag vill köpa bästa. Ja, det kräver mer tid innan man gör köpet, kanske måste jag läsa på, fråga om råd och fundera. Men det är det värt.


Att slippa ha framförhållning och köra bil överallt är ett annat sätt att köpa sig bekvämlighet. Men jag behöver röra mig och är inte ensam om det. Igår tog jag en promenad för att lämna in ett Tradera-paket. På vägen från butiken gick jag förbi min moster. Totalt en dryg mil. Jag hade kunnat slänga grejen istället för att krångla med Tradera, så mycket vinst blev det inte, och sedan ta bilen till moster. Det hade varit bekvämare igår, men på sikt gjort mig till en tjockis med dåliga knän. Är det att unna sig att leva? Knappast.

tisdag 12 november 2019

Jämlikhet är ett knepigt ord

Nicole uppmärksammade mig i kommentarsfältet om en debattartikel av en av mina favoritkomiker, Vänsterpartiets Ulla Andersson.


Först av allt ska jag säga att jag verkligen uppskattar bloggtips i mejl och kommentarer. Dels för att det tyder på att tipsarna tror att jag kan skriva något intressant i ämnet, vilket känns stort. Och dels för att jag (kanske särskilt just nu) knappt hinner hitta på ett eget uppslag varje dag, sju i veckan och 30 i månaden. Att skriva ett blogginlägg kan ta tid, men ofta är det ännu mer tidskrävande att överhuvudtaget komma igång.

Till artikeln då. Ulla ”kräver verklig jämlikhet”, säger hon, men det hon beskriver är samma resultat för alla människor, oavsett arbetsinsats. Det låter inte ett dugg jämlikt i mina öron och det här är vänsterns problem, att man inte skiljer eller ens verkar förstå skillnaden mellan lika möjligheter och lika resultat, eller det som på engelska heter ”equality of opportunity” respektive ”equality of outcome”.
Rika invånare i Danderyd och Djursholm måste dela med sig av sin rikedom”.

Okej då, kan vara skönt att bo lite anspråkslöst...

Den meningen säger en hel del om hur Ulla tänker. Det är som att människorna ”i Danderyd och Djursholm” (för ordningens skull: Djursholm ligger i Danderyd, så det där blir lite som att säga ”folk i Skåne och Helsingborg”) bara hamnat där, i ett dyrt hus och fått ett jobb med hög lön. För det första finns det faktiskt både hyresrätter och fattiga människor även i Djursholm, men visst tjänar Danderydsborna mer än folk i allmänhet. De jobbar också hårdare och mer än genomsnittet, kanske finns det ett samband.

Och redan betalar de mest till det kommunala utjämningssystemet, faktiskt mer än dubbelt så mycket som tvåan Solna. Men det räcker inte, för Ulla kräver nu ”myndigheter som tvingas samverka för människors bästa”, ”skattepolitik som omfördelar från höginkomsttagare till låginkomsttagare och med en progressiv och omfattande kapitalbeskattning” samt ”aktiv arbetsmarknadspolitik med riktade insatser som anställningsstöd”.


Alltså högre skatt för dem som jobbar och mer allmosor till dem som inte gör det, samt ännu mer politiska styrmedel för att sådana som Ulla ska förstöra och snedfördela marknaderna. Skapar det fler jobb och minskar andelen fattiga och bidragsberoende? Eller blir det tvärtom?

måndag 11 november 2019

Näringsdrycksdiet

Näringsdryck finns att köpa receptfritt på apoteket, men skrivs också ut på recept, främst till äldre personer som har svårt att få i sig tillräckligt med mat. Inga konstiga ingredienser, det är kolhydrater, fruktjuice, vassleprotein och vitaminer. Kanske främst en aktuell dryck i media efter att vårdpersonal i somras vägrade en döende patient ett nytt sugrör till sin näringsdryck, av miljöskäl. Till en vikarie ska personalen ha förklarat det hela med kommentaren:
"Dom jävla näringsdryckerna har hållit henne vid liv så länge."
Så de verkar vara effektiva (till skillnad från en del äldreboenden). Nu har det inte burit sig bättre än att jag ärvt ett litet lager. Ja, inte så litet heller. Det råkade nämligen bli en dubbelbeställning pga miss i kommunikationen mellan dietisten och leverantören. Jag vet inte vems felet var, men om jubelidiotsföretaget Sodexo var inblandat har jag mina aningar.


De är i alla fall betalda och ingen vårdinrättning skulle ta tillbaka dem, de vill inte ens ha oöppnade medicinförpackningar. Min inställning är att intet skall förfaras (kan någon berätta vad detta uttryck kommer ifrån, jag har verkligen letat).

Varje flaska är på 200 ml och innehåller 300 kcal. Späder man ut dem smakar de helt okej även om det inte är någon höjdare. Outspätt smakar det som koncentrerad blandsaft. Funkar som sportdryck på långpass, men till dessa hade jag redan nyponsoppa jag tillverkat själv, praktiskt taget gratis.


Dessutom hinner jag knappt springa långpass just nu, och det närmaste halvåret inbjuder inte vädret till några stora vätskeintag när jag gör det. Kanske kan man koka sylt på näringsdryck, eller saftsoppa. Fast då ryker nog vitaminerna.

Svenska Spel har gjort en serie reklamfilmer om vilka problem det kan innebära att vara rik, men även snålhet har sin beskärda del.

söndag 10 november 2019

”Jävla samhälle!”

Några av mina allra bästa vänner jobbar med kultur. En del tjänar bra på det, andra gör inte det. Jag kan ha respekt för bägge grupperna. Det gäller däremot inte folkmusikern Sara Parkman som till Göteborgspostens kulturredaktion låter meddela:
De faktiska, ekonomiska förutsättningarna är inte självklara. Senaste tiden har jag gått runt och tänkt: vad händer i nästa val? Får vi en högerregering då lär jag inte få ett jävla stipendium, då får jag knega som speleman på företagsgig.

Sara Parkman, i huckle och offerkofta.

Med ”ett jävla stipendium” menar hon gissningsvis skattepengar eller ett donerat arv som hade kunnat gå till någon behövande istället för till en bortskämd latmask som vill slippa försörja sig själv. Eller, med hennes ord, ”knega som speleman på företagsgig”. En vis man sa en gång:
Vad är det som får alla dessa institutionaliserade gubbar och kärringar att tro att det är en mänsklig rättighet att bli försörjd av staten när det de producerar saknar tillräcklig marknad?

Nej okej, jag erkänner, det var jag. Om marknaden för det man gör inte finns kanske man får anpassa sig till verkligheten, det tvingas ju alla andra i privat sektor. För ”Man blir inte rik på att göra folkmusik” är faktiskt en sanning med modifikation. Nog har väl Hedningarna och Åsa Jinder spelat in en och annan krona? För att inte tala om Håkan Hemlin i Nordman som hade råd att knarka i femton år för pengarna han drog in på Vandraren.

Men Sara Parkman blir tydligen inte rik på det hon gör trots att hon i likhet med undertecknad tycks klippa sig själv. Döm om min förvåning...


Det beror inte på borgarna, att du kan bli tvungen att ”tänka kommersiellt” vid ett eventuellt regeringsskifte. Det beror på att du inte gjort det tidigare. Och kanske på bristande talang. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, så jag är inte målgruppen oavsett, men det där kan vara det sämsta jag hört sedan Carl Bildt sjöng schlager.

lördag 9 november 2019

Hur hinner folk göra av med alla pengar?

Bloggkollegan Att Välja Lycka gjorde ett inlägg där han grubblade på hur folk bär sig åt för att göra av med sina pengar. Det här är en gåta för mig med. Inte att det går att skaffa utgifter, köp ett dyrt boende och en bil på avbetalning (eller privatleasing) så ska det nog bli snurr på kontot, men de där vardagsutgifterna.

Jag har tidigare konstaterat att min plånbok vilar 5-6 dagar per vecka. Oftast är den inte ens med. Att jobba hemifrån kanske underlättar, men även när jag inte jobbar kommer inte utgifter naturligt för mig. ”I've got shit to do”, som komikern George Carlin konstaterade när han funderade på hur folk har tid att ta livet av sig.


Den senaste tiden har jag för övrigt ägnat mycket tid åt ”döstädning” efter min mor. Lägenheten skulle tömmas och en massa papper bringas ordning i. Inte så att hon var slarvig, hon hade bara inte min ordning och det tar tid att överta någons ekonomi (ska det här abonnemanget sägas upp, är det autogiro på detta...?). Och så är det fullmakter, bouppteckning och sån skit.

Sedan har jag ett eget hem att ta hand om. Det behöver städas, det kommer post hela tiden, och disk. Och så är det vänner att hålla kontakt med, någon jag tänkt ringa eller mejla i flera veckor men aldrig hinner. Det blir ju inte mer tid för att jag ska springa och shoppa.


Springa ja! Jag försöker springa tre dagar i veckan. Det hinner jag väl med, men det är rätt ofta jag springer mindre än jag hade tänkt beroende på att jag inte har tid. Lite beroende på lättja, men mest tidsbrist. De dagar jag inte springer vill jag gärna ta en skaplig promenad för att rensa hjärnan och sträcka på benen. Samma där – hinner inte.

Om man bara köper det man måste har de flesta svenskar råd att både bo, äta och spara, det är nog de flesta överens om. Men jag fattar inte hur man kan prioritera övriga inköp så högt att de blir av mer än undantagsvis. Det vore faktiskt intressant att se ett ordinärt kassaflöde för en vecka. Inte Lyxfällandeltagares utan en normal snittsvensks.

fredag 8 november 2019

Kvällstidningarnas jultradition

Nu är det snart jul igen, en tid då man förvisso kan tänka på dem som har det svårt, men kvällstidningarna drar det alltid ett hack för långt. Förra året skrev de (och jag) om Marianne, 38, som inte hade råd att fira jul med sin dotter.

I år fick jag ett tips i kommentarsfältet om Renée, 50, som känner sig kränkt av Ö&B:s reklamfilm om julklappar. ”Den är ett hån mot oss som inte har råd.

Sa du Ö&B?

Hon lever på 6000 kr i månaden, vilket lustigt nog är ungefär lika mycket som jag själv gör av med, helt självvalt, och även om jag inte har några som helst problem att klara mig på det utan tvärtom skulle kunna dra ner på mina utgifter förstår jag att Renée får slita lite för att försörja sig och sin son ifall det är hennes bruttoinkomst före bostadsbidrag och hyra (jag tror ni anar min tveksamhet här).

Det får vi inte reda på eftersom artikeln i vanlig ordning inte innehåller en enda kritisk fråga. Eller jo förresten – till Ö&B! Japp, de får helt oironiska frågor om sitt ansvar för människor som inte har råd med julklappar och hur Ö&B tror att dessa upplever reklamen.


Tillbaka till Renée. En anledning till hennes låga inkomst tycks vara att Försäkringskassan tycker att hon är arbetsför medan Arbetsförmedlingen inte gör det. Jag kan inte bedöma det, men orsaken till hennes problem är en trafikolycka för 35 år sedan och bevisligen har hon jobbat sedan dess. Hon kanske inte kan dansa balett, men hade hon fått en krona varje gång hon bytt profilbild på Facebook skulle hon bada i pengar. Hon finns också på Instagram när hon inte sitter och självkränker sig framför tv:n.

Vidare har hon haft råd att skaffa sig ett par blaffiga tatueringar, men det kanske räknas som livets nödtorft. Den son som hon inte har råd att ge ”en endaste julklapp” är för övrigt vuxen – ännu en detalj skjutjärnsjournalisten glömde att berätta. Men mycket annat får vi veta, som att Renée verkar kränkas av att andra har kläder:
Folk köper kläder som de inte ens hinner använda, jag minns inte ens senast jag köpte ett nytt plagg.
Men offerkoftor verkar hon ha så det räcker och blir över.

torsdag 7 november 2019

Klimatdiktatur

Demokrati hyllas av de flesta. Alla människor tycks villiga att dö för sina meningsmotståndares rätt att uttrycka sina åsikter. Åtminstone så länge sagda motståndare håller käften, för mest verkar det vara idén man gillar. Och för ordningens skull skulle jag inte heller offra livet för att låta någon idiot orera, även om jag är för yttrandefrihet. Skillnaden är väl att jag inte heller påstår det.

Men annars är alla lika goda demokrater. Eller har i alla fall varit, för nu vädras totalitär morgonluft. I klimatets namn är man en god människa om man vill avskaffa marknadsekonomin. Det senaste exemplet jag såg var ”klimataktivisten” Paula Grossmans debattartikel där hon föreslår att kött bör säljas i en statlig butik, möjligen Systembolaget.


Det är något bekant med henne... Nu vet jag!


Att artikeln är full av sakfel och att hon argumenterar som en tolvåring tycker jag illustrerar problemet rätt bra. Ett samhälle där vissa tycker sig sitta på sanningen och vill ha tolkningsföreträde av verkligheten kan aldrig bli bra i längden. När hon skriver att ”ingen argumenterar mot” betyder det bara att ingen hon pratar med på Södermalm i Stockholm tycker annorlunda. När hon fastslår ”Överhuvudtaget borde Sverige förbjuda import av 'orent' kött” låter det som att det finns en tydlig gräns, vilket det såklart inte gör.

Och denna ”klimataktivists” förbudsretorik är inget nytt. För nästan exakt ett år sedan skrev hon en debattartikel i samma publikation där hon även ville trycka in våra flygvanor enligt känd spritförlaga:
På privatsidan bör en motbok för flygresor införas per omgående, eftersom flygandet är den aktivitet som genererar det mesta av koldioxidutsläppen.
Stopp nu! Herr Lindberg har ju redan flugit i år!

Nu är det ju en gång så att växtligheten kräver den ”hemska” aktiviteten koldioxidutsläpp. Kanske lika bra att vi förbjuder växter eller åtminstone inför regler för hur snabbt de tillåts växa. Innan den här texten blir lika tokig som Grossmans debattartiklar vill jag likt henne peka med hela handen och hävda att förbud är ett trubbigt verktyg, inte en universalnyckel.

Om flyg är så dåligt, skaffa konkurrenskraftiga alternativ. Se t ex till att ordna fram tåg vars tidtabeller inte är slumpgeneratorer! Och om svenskt kött är bättre än hela den övriga världens (tillåt mig tvivla, men jag äter varken eller), döda inte svenskt jordbruk genom att skatta och reglera det till döds. Köp och propagera för sånt ni gillar –  skapas ett i sanning hållbart samhälle.

onsdag 6 november 2019

Man dör inte av kassa

Warren Buffett hyllas med viss rätt av svenska poddare, bloggare och twittrare. Den långsiktiga utvecklingen för hans Berkshire Hathaway är svår att klaga på och vid 89 års ålder styr han fortfarande detta jätteföretag med en energi som de flesta av oss bara kan drömma om.

Jag kan ändå bli lite trött på att allt han gör och säger höjs upp till obestridliga fakta och facit. Jag menar, karln röstade trots allt för att ge mördarmaskinen Hillary Clinton makten över världens största kärnvapenarsenal! Dessutom är han ju överkammare, och sådana har alltid något att dölja.


Men som investerare är han svårslagen. Därför tyckte jag att det var intressant när Berkshires kvartalsrapport i helgen visade en rekordkassa på 128 miljarder dollar när de flesta (?) som upphöjt Buffett till gudom också menar att den största dödssynden är att inte alltid vara fullinvesterad på börsen.

I och för sig har Buffett inte lyckats så himla bra på sistone pga att han avvaktat, men om man betänker att det gått bra för honom i det långa loppet kanske han kan ta det för att slippa hänga med fullt ut i en djup nedgång.

Klart man är fullinvesterad!

Och med detta sagt konstaterar jag att man hör det man vill höra, och det gäller även mig, som i det här läget gärna vill intala mig själv att den del av mina pengar som just nu befinner sig vid sidlinjen gör sig allra bäst där. Tror ni mig inte så tro på Buffett. Eller låt bli, men ni kan inte vara hans underdåniga lärjungar bara när det gäller sånt ni ändå tror på.

tisdag 5 november 2019

Solstollar

Har du någonsin vaknat upp en morgon och tänkta att ”nej, nu har jag på tok för mycket pengar”? Det har Kungsbacka kommun som försökte förvandla en jordplätt i stan till ”innerstadens nya Playa del Sol” - i slutet av oktober!

Planen var visserligen att göra det innan sommaren, men det kom annat emellan och pengarna var ju ändå redan budgeterade. Närmaste bestämt 320000 kr. Så vad fick man då för pengarna? Sju solstolar, tre parasoll (till skydd mot den starka novembersolen), ett lass sand och en bild till Facebooksidan.


Fast det där sista var tydligen inte värt så mycket för när folkets jubel uteblev och istället ersattes av högst rättmätig kritik tog man bort bilden. Till saken hör nämligen att kommunen nästan samtidigt berättade att man behöver spara 20 miljoner på skolan, vilket man till stor del tänkt lösa genom att minska personaltätheten.

Den kortsiktiga Facebookinstallationen (de borde kanske siktat på Snapchat istället) hade visserligen bara täckt 1,6 procent av skolbesparingen, men nog var prioriteringen synnerligen illa vald och jag förstår verkligen inte vad man ville uppnå. Kommunens platsutvecklares förklaring ”Det känns underbart och härligt att kunna göra något på den här lilla och bortglömda platsen” håller inget vidare i mina öron.

Inte utan att man hade velat höra någon politiker reagera likt Örebropartiets Markus Allard när han dampade på frossande i gräddtårta och gav sina politikerkollegor en lektion i prioritering:

måndag 4 november 2019

Köp en foliehatt?

Ordet foliehatt var med i Språkrådets nyordslista 2011. ”Ordet betecknar en hatt av aluminiumfolie som ska skydda mot strålning och utomjordingars tankeläsning.” Men till skillnad från de flesta sådana ord har detta levt kvar. Jag har däremot aldrig sett en fysisk foliehatt förutom som rena skämt.


Förrän nu när man kan köpa en barnmössa som ”skyddar mot vardagsstrålning”. Företaget som säljer den fastslår:
Vi bryr oss om våra barn, våra familjer, våra vänner och våra kunder. Vi bryr oss om vår miljö. Och precis som ni så vet inte vi heller vad strålningen gör med oss i morgon, om ett år, om tjugo år eller om hundra år.
Och sättet att bry sig om sina barn och miljön är alltså bl a genom att sälja en silverfodrad mössa. Jag vill verkligen gilla detta. Här har vi två småbarnsmammor i Saltsjöbaden som har råd och möjlighet att dra igång ett företag med produkter de brinner för. Från början lågstrålande hörlurar, men med tiden även ett slags gravidband som ska skydda ofödda foster från strålning och nu också foliehattar. Det är väl bra?


Nej, hur gärna jag än vill kan jag inte applådera detta. De använder en skrämselpropaganda där de inte ens försöker underbygga sina påståenden med fakta och inte blir det mindre parodiskt av att den enas sambo driver ett företag som säljer nätverksprodukter inom telekom.

Att de dessutom undviker plast för miljöns skull, samtidigt som de säljer kläder med silvertrådar känns helt vansinnigt. Att silver i kläder skulle ge den antibakteriella effekt företaget påstår är ifrågasatt. Något som däremot inte ifrågasätts är huruvida det är skadligt för miljön.
Silverjonen är lika giftig för vattenlevande organismer som kvicksilver. Det finns även en oro för ett samband mellan antibakteriella ämnen och utveckling av resistenta bakterier. Att halterna åter stiger i våra reningsverk gör att silver genast måste förbjudas.

Som sagt: ”Vi bryr oss om våra barn, våra familjer, våra vänner och våra kunder. Vi bryr oss om vår miljö.” Vad märkligt... Nu gick min bullshitometer upp på rött.

söndag 3 november 2019

Dagen V

När jag jobbar vill jag vara förberedd. Det är inte alltid resultatet blir det önskade, men det ska inte bero på slapphänta förberedelser från min sida. Idag ska jag för första gången knäcka extra som mäklare när jag visar min mammas lägenhet för eventuella spekulanter. Det är inte min profession, men jobb är det definitivt.

Under de åtta veckor som gått sedan jag hastigt och olustigt blev lägenhetsförsäljare har jag rensat, sålt, slängt och packat min mammas ägodelar, målat och utfört lättare renoveringar. Men också fixat fram alla papper som behövs när man ska sälja en bostad, som föreningsstadgar, årsredovisningar och energideklaration.


I den sista fasen iordningställdes lägenheten för fotografering. Några möbler slängdes ut, andra hämtades upp från källaren och ett par flyttades dit från mig. Fönster putsades, kakelplattor polerades och golv bonades. Jag inser att jag låter som en Pripps-reklam nu.


Och så är det själva mäklarjobbet. Eftersom lägenheten säljs med Hemverket sköter säljaren visningarna. Jag välkomnar det, av det jag sett av fastighetsmäklare (och de är många!) tror jag mig kunna kompensera min oerfarenhet med engagemang.

Men jobb är det! Jag vet nu vad jag ska trycka på, vad jag tycker är lägenhetens fördelar, hur långt det är till närmaste skola och förskola, men också vilka andra lägenheter som är till salu i föreningen och vilka tider de har visningar. Jag vet på vilka strategiska platser jag ska sätta ut skyltarna som visar spekulanterna till mina visningar och mycket, mycket annat.


Jag har ingen aning om vad lägenheten kommer att säljas för, men jag vet att jag gjort allt som står i min makt för att maximera intresset. Håll tummarna!

lördag 2 november 2019

Muteborg levererar

Kanske svårt för unga människor att tro på, men det fanns faktiskt en tid då Sverige ansågs vara nästan helt förskonat från korruption. Även om det nog ligger i människans natur att bry sig mer om sina egna pengar än om skattebetalarnas höll sig tjänstemännen till lagar och regler.

Den tiden är borta sedan länge och särskilt tydligt är det i Göteborg, som inte längre är känt för att alla där heter Glenn, spelar fotboll och snickrar till ordvitsar, jobbar på varvet och är ”goa gubbar” i största allmänhet. Nu är det istället Sveriges korruptionshuvudstad med öknamnet Muteborg.


Det senaste exemplet är det kommunala parkeringsbolagets vd Maria Stenström som anlitat en gammal kompis som konsult enligt ett avtal hon knappt kan redogöra för eftersom hon har en muntlig uppgörelse bakom den skrivna.

Att man inte kan jobba med muntliga avtal när det handlar om miljonbelopp av andras pengar borde stå klart för vem som helst. Maria Stenström var dessutom inblandad i en liknande skandal 2012. Men hon fick väl inget straff då utan kunde fortsätta som tidigare.


Det får hon såklart inte den här gången heller. Hon är ”arbetsbefriad året ut”, vilket betyder att Stenström kan kvittera ut sin jättelön i två månader utan att göra ett skit. Sedan har troligen hennes politikervänner plockat fram ett nytt toppjobb i något kommunalt bolag, det femte i ordningen sedan hon började som marknadschef på Göteborg Energi i slutet av 1900-talet.

Det är ju det som skiljer dem från oss. Att om vi gör något liknande får vi sparken, böter och möjligen fängelse. De gör avbön, säger ”Oj, vad tokigt det blev”och så är allt bra.

fredag 1 november 2019

Jag gav upp kriget

Det har gått en dryg månad sedan jag berättade om kriget med mina chiliplantor. Bladlössen invaderade och den här gången räckte det inte att duscha bort dem med vatten. Inte såpvatten heller.

Det här hade räckt.

Ibland gör man rätt tipsade i kommentarsfältet om att spruta såpsprit på dem. Först tyckte jag att det verkade fungera, men efter någon vecka kom de tillbaka. Jag sprutade igen och de höll sig undan ett tag. Så höll det på tills jag slaktade de värst drabbade plantorna, gned in resten med blandningen, blad för blad, hela stammarna och avslutningsvis hällde jag spriten i jorden.

Efter det idkade jag nolltolerans. Så fort jag såg spår efter bladlöss kastade jag ut hela plantan. Till slut hade jag bara sex plantor kvar och då slutade bladlössen trakassera dem. Tills igår. Då fick jag nog, skördade den återstående frukten och skickade ut plantorna i skogen.


Från början tyckte jag kriget var lite kul. Bladlössen gjorde ju inget annat än att ge sig på de växter jag ändå inte betalat för. Jag ville se om det gick att nöta ut dessa små onda djävlar. Men det blev för jobbigt när jag har två lägenheter jag förtvivlat försöker hålla ordning i. Chilifrukterna får torkas och användas under en annars chililös vinter.