Notera att den vänsterpartistiska
riksdagsledamoten Hanna Gunnarsson inte ser skattepengar som
skattebetalarens utan som statens och när hon får följdfrågan
ifall beskattade pengar på ett privatkonto ska ses som något bra
eller som ett olycksfall i det politiska arbetet verkar hon först
inte ens förstå frågeställningen. Hennes partiledare har i och för sig varit tydlig
med att privat ägande bör avskaffas på sikt.
Så det som förvånar mig mest är
kanske Gunnarssons fullständiga tro på att en krona i privat ägande
är av ondo medan kronan automatiskt blir god så fort den tagits av
staten. Då skapar den jämlikhet och rättvisa på något magiskt,
ännu inte bevisat sätt, och ”gör livet bättre för alla”
(också för rånoffret?).
Vad ska vi har för drivkraft att tjäna
mer pengar om de ändå ska ryckas ifrån oss? Svenskar är givmilda.
Vi skänker mer pengar än de flesta till forskning och vid
naturkatastrofer i andra länder, men i första hand är vi (som alla
människor i hela världen) givmilda gentemot familj och vänner.
Den stora skillnaden mellan riktig,
privat givmildhet och ”solidaritet under galgen” i form av skatt
är just att vi väljer den första. Vi väljer till vem vi ska ge
och kan själva bedöma ifall vi tror att våra pengar kommer att
göra nytta.
Hanna Gunnarsson har fått sin inkomst
från politik (och därmed skattepengar) under hela sitt vuxna liv,
först på kommunnivå, sedan i riksdagen. Det är lätt att vara
generös med andras pengar, särskilt när man själv finns på
lönelistan.