Plast & miljö

Under min ”husvagnsturné” insåg jag att vagnen saknade skedar och eftersom det blev drygt att få i sig morgongröten med gaffel beslöt jag mig för att köpa plastskedar. Det hittade jag inte, istället fann jag träskedar. Det är väl typ samma sak, tänkte jag, men det är det inte. Åtminstone inte den sort jag köpte, den rätade snabbt ut sig till en träspatel som kanske kunde ha ett användningsområde hos tandläkaren, men knappast hos camparen.

Okej, de såldes väl säkert som engångsskedar, men det blir ju dyrt om man ska slänga skeden och ta en ny varje gång. Inte särskilt miljövänligt heller, vilket med all säkerhet är argumentet för tillverkningen. En ”engångssked” i plast hade jag kunnat återanvända i flera veckor.

När det kommer till miljötänk verkar det många gånger som att man inte tänker hela vägen. Ett sugrör i papper låter kanske bra på pappret, men inte om det inte funkar. Elbilar ger inga avgaser under färd, men varifrån kommer elen och råvaran till batterierna? Förr i världen (och även nu i utpräglade skithålsländer) kastade man sina sopor i havet för då ”försvann” de. Ibland undrar jag om vi har kommit längre idag.

Jag har för länge sedan slutat att försöka påverka världen, jag lägger energin på att göra egna bra val. I mitt skedexempel hade det bästa varit att ta med hemifrån eftersom jag borde ha märkt att besticklådan inte var utrustad med skedar. Det näst bästa hade varit att köpa plast.

Men helst undviker jag engångsartiklar. Jag slutade köpa engångskassar i affären redan när de kostade en krona. Inte bara för att spara pengar utan för att en förstärkt kasse i plast eller tyg är mycket bättre. Var sak har sin plats.

Dyrt & billigt i Norge

Frågan om hur jag som sparsam kunnat välja att flytta till Norge ekar fortfarande, så jag ska försöka utveckla det.

Norge är dyrt, det är inget tvivel om det, men jag tror att många svenskar fått en skev bild av verkligheten. Klart dyrast i jämförelse med Sverige är alkohol och restaurangmat, och för många som kommer hit i några dagar är det just de prislapparna man ser och drar då logiskt slutsatsen att det är likadant över hela linjen.

Men om vi börjar med mat så finns ljusglimtar även där. Generellt är det dyrare ju färdigare maten är. Näst efter restaurangmat kommer färdigrätter som frusen pizza. Den är ju dyr även i Sverige, men här är det värre. Bröd är också dyrt, men både pizza och bröd bakade jag själv i Sverige och tänker fortsätta att göra det här. Baslivsmedel för mig, som grönsaker och torkade baljväxter har ungefär svenska priser.

I butiker som finns både här och där, som Ikea, Bauhaus och Biltema är det lätt att jämföra produkter rakt av, och då ser det ofta ut så här trots att den norska kronan är lite mer värd än den svenska:

Och för den svensk som kör mycket bil är en flytt till Norge rena vinsten. Särskilt om man åker dieselbil eftersom dieseln kan vara 5 kronor billigare här. Till och med svensk statsmedia erkänner att så är fallet. Och bensin under 15 kr var väl ett tag sedan ni såg i Sverige?

Dock varierar det mer här. I Sverige är min känsla att soppan kostar ungefär lika mycket överallt. En obemannad station kan vara några ören billigare, men i Norge kan det skilja två kronor mellan mackar i samma kvarter, och en mack som tar 16,22 kr/l på måndagen kan ta 18,10 kr/l på tisdagen för att komma ner under 16 kr på onsdagen, så det lönar sig att ha koll.

Fast just det – att det lönar sig att ha koll – gäller ju faktiskt överallt. Det går att leva sparsamt om man är lite om sig och kring sig, det tänker jag visa även i Norge. 

Jag förstår fuskarna

Anna Dahlberg har skrivit en skrämmande ledare i Expressen om invandrare som köper svenska arbetstillstånd.

”Företagen tar som regel hit personer från ägarens hemland. Syftet är ofta att hjälpa släkt och vänner att bosätta i Sverige och kringgå reglerna om anhöriginvandring.

I många fall upphör anställningarna kort efter att personerna har beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige. Därefter försörjer de sig via välfärdssystemet, antingen med stöd från Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen.”

Jag tror att vi alla kan enas om att detta är dåligt, vare sig vi generellt tycker att det är en bra eller dålig idé att flytta runt folkgrupper. Visst är det ruttet att utnyttja systemet, men felet är varken arbetsgivares eller arbetstagares. Det är svenska politiker som möjliggör detta.

För arbetsgivare är enligt rådande lagar i sin fulla rätt att sälja arbetstillstånd, precis som det är tillåtet att köpa dem. Man skulle till och med kunna säga att det uppmuntras eftersom staten glatt ger lönebidrag och bjuder på arbetsgivaravgiften i och med att invandrare ”sysselsätts” och putsar politikernas statistik.

När jag gick in på norska skatteverket för att få ett norskt personnummer hade de först förklarat för mig på telefon vad som krävdes. Jag var noga med att göra allt de sa eftersom processen skulle kunna fördröjas till tjugo veckor istället för två om man inte hade alla papper klara. Dessutom fick jag åka 35 mil enkel resa för mötet så jag ville ogärna åka hem med oförrättat ärende.

”Parkera, gå mellan husen och över berget.”

Vi har haft fri rörlighet i Norden i flera decennier, men om man som svensk ska få folkbokföra sig i Norge utan att gifta in sig i landet krävs antingen ett jobb eller bevis på att man kan klara sina räkningar med egna medel. Jag tänker fortsätta att vara företagare, men eftersom jag inte kan starta ett norskt företag utan ett personnummer valde jag alternativ 2, egna medel.

Jag tog med mig kontoutdrag från mina tre svenska banker med ett saldo som även med norska mått skulle räcka ett antal år för någon med normala utgifter (som jag inte skulle komma upp i även om jag ansträngde mig). Men ojojoj, ”är du inte inskriven på NAV (norska arbetsförmedlingen)”? Nej, för att kunna vara det krävs personnummer (hej, moment 22), dessutom är jag inte arbetslös. Jag har bara inte getts möjlighet att betala skatt här.

”Har du ingen annan koppling till Norge, t ex ett gymkort?”

”Ser jag ut som en gymkille?!”

Jag har köpt ett hus för flera miljoner, kontant, där jag ska bo på heltid. Smäller inte det till och med lite högre än ett medlemskap i SATS?! Jag tänkte i min enfald att det skulle vara bra för mitt nya land att de slipper försörja mig, men det var tydligen fel svar varpå jag troligen får vänta tjugo veckor trots att jag gjort allt de bett mig om.

Jag älskar Norge och norrmännen, men hade någon utanför skattekontoret erbjudit mig ett papper som riskfritt gett mig personnummer på nolltid hade jag inte tvekat. Med det sagt tänker jag inte kasta första stenen på den som gör samma sak i Sverige, oavsett om planen i deras fall är att snabba på processen att så snart som möjligt få betala skatt i det land de bor i, eller inte.

Hur har vi klarat oss utan kommunpoeter?

Tar galenskapen aldrig slut? Tranemo kommun, en liten by i Västergötland vars ekonomi inte verkar bättre än genomsnittet, har hittills klarat sig utan kommunala poeter. Eller som kulturchefen uttrycker det: ”Den kompetensen har vi inte.”

Men nu ska detta åtgärdas genom att den lokala poeten Jimmy Alm anställs som kommunpoet. Totalt bränner man nästan en miljon på att han ska lalla runt och dikta om fabriker och kommunala styrdokument. Förutom Alm ska man arvodera lokala konstnärer vars verk ska gestalta dikterna.

Tydligen är det inte kommunen utan staten som betalar för detta, men den saknar ju inte heller utgifter. Jag har inget emot vare sig poesi eller annan konst, men anser att skattepengar ska gå till äldrevård, skola, polis och sånt. Jimmy Alm må vara en kanonsnubbe, men finns det ingen marknad som vill betala för hans dikter ska inte heller skattebetalarna göra det. Han får helt enkelt hitta ett annat sätt att försörja sig så att han har råd att ägna sig åt sin hobby.

Såvida han inte redan kan försörja sig på skrivandet. I så fall är det ännu mer idiotiskt att vaska skattepengar på kommunpoesi. Jag vet inte om kommunen gör detta för att uppfattas som folklig, men resultatet blir med all säkerhet den rakt motsatta. Vi som har en ekonomisk verklighet att förhålla oss till kan inte prioritera skit. Regnar det in i huset kan man inte lägga energi på takmålningar, om ni fattar liknelsen. Det gör ni med all säkerhet, om ni inte är politiker. För då verkar banne mig allting möjligt. 

Att flytta pengar utomlands

Nu behöver jag hjälp! När jag skulle köpa hus i Norge med pengar i Sverige började jag med att fråga SEB om råd. När jag använder deras bankkort här tar de 1,5 procent i valutaväxlingsavgift. Inga problem när man köper mat och bensin under en kortare resa, men jag ville inte ge dem 1,5 procent av köpeskillingen på huset för det blir en himla massa pengar.

Min personliga bankman.

Nej då, försäkrade de, vid en engångstransaktion skulle de endast ta en femtiolapp i utlandsbetalningsavgift. Bara det att jag skulle få växlingskursen från Helvetet, men det fick jag komma på helt själv. Problemet var att det var bråttom och mäklarens pengatvättsregler krävde att pengarna skulle komma från mitt eget konto. Genom att förhandla lite med avdelningen för utlandsbetalningar blev det lite billigare, men jag kände mig ändå blåst, lurad och förnedrad. Som vanligt vid bankkontakter alltså.

Resten av mina pengarna ska flyttas över senare, när jag sålt min lägenhet och fått ett norskt personnummer. Då är det inte lika bråttom, så då vill jag inte bli lurad. Jag fattar att det kommer att kosta pengar. ”Det är dyrt att växla pengar”, som en medarbetare vid DNB i Stockholm uttryckte det.

Men den här gången är det inte samma stress. Jag kan göra en stor eller flera mindre transaktioner, starta ett valutakonto i norska kronor på en svensk bank, använda bitcoin eller krångla på något annat sätt, och det är här ni kommer in. Är det någon som har en idé om hur detta kan göras billigare, men ändå riskfritt? Jag har inga problem att betala för att förvandla mina SEK i Sverige till NOK i Norge, men det får vara rimliga kostnader, mer än en procent har jag absolut ingen lust att betala. Går det?

Distansarbete på deltid

Precis som jag förutspådde visade det sig att många den senaste tiden fått smak på hemarbete och väl tillbaka på kontoret vill de fortsätta att jobba hemifrån en stor del avarbetstiden.

Det är praktiskt att kunna äta lunch i sitt eget kök och kanske låta ett långkok puttra på spisen samtidigt som man mejlar kunder eller gör något annat jobbrelaterat. Att dessutom kunna anpassa arbetstiden efter väder och andra förutsättningar, ta en paus för att handla eller hämta på dagis rationaliserar livet.

Att slippa få in chefen på sitt arbetsrum är bara en bonus. Den stora vinsten av att jobba hemifrån är att kunna styra sin egen tid. För mig är det helt klart det jag skulle sakna mest om jag återgick till löneslaveri efter drygt två decennier i företagande frihet.

Frågan är hur lätt det är att välja för de anställda som nu kommer tillbaka till jobbet. Arbetsgivaren bestämmer och gissningsvis är det ingen som det senaste ett och ett halvt året fått inskrivet i sitt anställningsavtal att de ska ha rätt att jobba hemifrån. Kanske har en och annan arbetsgivare också vant sig vid tanken på sistone, men det här hade kunnat vara chefen på mitt sista fasta jobb.

Få kockar, många matgäster

Jag tycker att nationalekonomi lätt blir abstrakt. Det är svårt för oss lekmän att begripa hur allt ska gå ihop (eller inte) på sista raden, men Svenskt Näringsliv gjorde nyligen en genomgång av Sveriges arbetskraft som är ganska tydlig.

Sverige har ungefär 10,5 miljoner invånare. Av dessa är 5,3 miljoner i arbetsför ålder, men av dem jobbar 1,3 miljoner ändå inte tillräckligt mycket för att försörja sig, och då räknar man ganska frikostigt. Gränsen går vid en bruttolön på 15500 kr och så anses alla företagare som självförsörjande, oavsett inkomst.

Kvar är c:a fyra miljoner, men hälften av dem har skattefinansierad lön. Det behöver inte handla om bidrag, där finns lärare, läkare osv, som visserligen betalar skatt, men eftersom deras lön direkt eller indirekt kommer från skattebetalarna är de ändå nettobidragstagare.

Så då är vi nere på två miljoner svenskar som både måste försörja sig själva och de 8,5 miljoner som inte bidrar med pengar till systemet. Då räknas ändå journalister vars arbetsplatser får presstöd som självförsörjande, liksom kulturarbetare som lever på olika stödformer. Även med denna generösa bedömning måste alltså dessa två miljoners skatteinbetalningar täcka välfärden inte bara för dem själva. Varje arbetare måste dessutom försörja drygt fyra personer till.

Får ni inte ihop det? Det är inget att skämmas för, det får inte politikerna heller. Totalt har man lånat 1140 miljarder, vilket är en himla massa.

Dessutom trycker man nya pengar så att det står härliga till. Nästa generation får betala. Eller nästnästa.

Vad saknar husvagnslivet?

Det är mycket man saknar när man bor i husvagn. Värdighet, inte minst. Jag åkte ju på vinst och förlust till Norge för att köpa hus, beredd att bo i husvagn tills allt var klart eftersom jag var rädd att pga coronarestriktioner inte få återvända om jag inte först ordnat folkbokföringen.

Totalt blev det 37 dagar i husvagn. Sexton utan att ha köpt hus, men sedan är det ju inte bara att slanta in pengarna och flytta in. Särskilt inte om man saknar personnummer och uppehållstillstånd i landet och inte ens kan starta ett bankkonto. Så innan allt var så pass klart att jag kunde lämna husvagnen (en lånad relik från 1984) hade det gått ytterligare 19 dagar.

Snåljåpar campar utanför hotellet.

Jag har bott i husvagn en gång tidigare, på en treveckors semester, men det var mitt i sommaren och inget hindrade mig och de två kompisar jag åkte med att mellanlanda hemma eller hos någon vi kände med ett hem fyllt av bekvämligheter som dusch, tvättmaskin etc. Nu var det annorlunda.

Så vad saknade jag då? Om man får tro entusiasterna har husvagnar allt man behöver, men det här saknade jag i 1984-husvagnen:

Utrymme

Jag vill egentligen bo litet och behöver inga stora ytor. Att sova, jobba och äta vid samma bord och brits gick bra. Det var värre med garderob och förråd. Att ha alla sina medhavda kläder nedpackade utan översikt, att alla matvaror tvingades samsas i ett par skåp och en minimal kyl, att ständigt undra var allting är och behöva flytta på dynor och grejor för att kunna leta. Jag kände mig som Rolf Skoglunds karaktär Gösta i Vi hade i alla fall tur med vädret när han letade efter sånt som försvunnit längs vägen, som luftmadrasspumpar och morfäder.

Kök

Jag var inne på utrymmesbristen i köket och den innefattade inte bara matvaror utan också brist på ugn, elapparater, verktyg och induktionshäll. Här hade jag två små gasolplattor. Jag ska försöka förklara för er som aldrig använt gasol. Först tar det en evighet att koka upp innehållet i kastrullen, och när man väl nått dit finns det bara ett läge, stormkokning. Det blev 2-3 rätter att snurra runt på. Hemma bakar jag flera gånger i månaden. Nu åt jag inte annat bröd än knäckebröd för jag pallar inte att köpa en formfranska för 30 kr när jag kan baka den för en bråkdel, om jag hade haft en ugn.

Internet

Jag köpte 100 GB mobilt internet för 30 dagar. Det räcker gott för att jobba, kolla bostadsannonser, mejla mäklare och ladda ner en och annan podd, men under 37 dagar såg jag kanske fem minuter på Youtube, bara bostadsrelaterat. Inga filmer, tv-serier eller annan förströelse med rörliga bilder.

Dusch

Bor man i husvagn utan dusch kan man med fördel ta in på camping, men det kostar ju flera hundra kronor per natt. Alltså har jag bott på skogsvägar, i grustag och på parkerings- och rastplatser. De första veckorna funkade det hyfsat att bada i sjön, tvåla in sig, schamponera sig och skölja av. Senare i september fick jag det tvivelaktiga nöjet att tvätta hela kroppen i ett handfat på en offentlig toalett. Det går.

Toalett

Nu känner vi varann lite. Jag köpte en sån där kemtoa till husvagnen, som ersättning till utlånaren. Men i ett minimalt badrum där man får trycka upp knäna i ansiktet för att kunna pricka rätt är det ändå ingen höjdare. Under den här tiden gick jag därför på ett otaligt antal offentliga toaletter. På rastplatser, i köpcentrum, och – fler gånger än ni vill veta – i skogen. Nöden har ingen lag.

Andra har tydligen toalettbehov utöver de två vanligaste. Jag undrar fortfarande över en skylt som jag hittade på en offentlig toalett. Det börjar begripligt, men fiskeförbudet övergår mitt förstånd.

Så vilken nöd var värst då? Från början var det ovissheten, att inte veta om det var en treveckors- eller tremånaderscamping. Sedan var det kanske kylan. Utan värme i vagnen var det 10 grader vissa morgnar. Sen var det nog värst att inte ha ett riktigt kök och kunna laga riktig, bra och god mat.

Men det fick det vara värt. När man pratar om att Norge är dyrt är det oftast restaurangbesök man menar. En pizza kostar inte sällan över 200 kr, en öl i butik 25-50 kr, så nog lär den kosta tresiffrigt på krogen.

Jag gick inte ut och åt en enda gång, samtliga måltider intogs i vagnen inköpta i lågprisbutik, inte en krona betalades för att parkera husvagnen. Mina kostnader under de 37 dagarna blev som följer:

• Bensin: 9825 kr
• Vägtullar: 390 kr
• Mat: 1240 kr
• Internet: 498 kr
• Utrustning (elgrejer till vagnen, kemtoa, verktyg etc): 2370 kr
• Hus: 3600000 kr

Går det att leva snålt i Norge? Jag har hört det göras, men är precis som i Sverige övertygad om att jag kan gå några steg längre än de allra flesta. Kanske alla.

Lagen i egna händer

Det sägs att alla länder har en militärmakt, sin egen eller någon annans. Detsamma gäller för polismakt. Om Sverige som land inte upprätthåller ordningen kommer någon annan att göra det. Antingen ett kriminellt gäng som ser till att det bli lugnt så att inte statens ordningsmakt kommer dit och stör även deras verksamhet, eller någon form av medborgargarde, med eller utan inhyrd personal.

Det här är självklarheter varför jag alltid förvånas när polisen, media eller människor i allmänhet chockas av att någon träder in i polisens ställe. Nu senast i Perstorp där en man som påstås ha jagat både kvinnor och barn själv blivit misshandlad.

Huruvida han fått vad han förtjänat kan jag inte bedöma, men uppenbarligen har Perstorp blivit ett stökigt ställe och polisstationen i byn har öppet sex timmar per dag måndag-onsdag. Om något till äventyrs händer torsdag-söndag eller på kvällen eller natten måndag-onsdag antar jag att Perstorpsborna är hänvisade till polisen i Helsingborg, som gissningsvis har fullt upp på hemmaplan.

Jag behåller mina Securitasaktier, men om jag inte bara ser egoistiskt på frågan lider jag också med de människor som drabbas när statens egen ordningsmakt avvecklar verksamheten. Bråk och stök skrämmer bort både skattebetalare och företag, och även om samhället till slut tar sitt ansvar är det inte självklart att den organisation som tagit över vill lämna våldsmonopolet ifrån sig.

Dina pengar, men banken bestämmer

Följande historia är uppsnappad på internet från en för mig okänd person. Jag vet ingenting om sanningshalten. Jag har svårt att tro att samtalet är helt uppdiktat, men det kan väl vara klokt att hålla i bakhuvudet att referatet är en partsinlaga.

Jag och många andra har fått liknande knäppa frågor från företag som skyller sin nyfikenhet på politiskt framtagna regelverk, så vi kan väl ändå leka med tanken att detta har hänt.

Första frågetecknet kan jag ändå köpa. Kunden vill ha en förändring i den tjänst banken tillhandahåller. Då är det kanske rimligt att medarbetaren frågar varför.

Tvåan är mer svårsmält. Banken vill ha registreringsnumret på bilen kunden tänkt köpa. Skulle han ta billån vore det en annan sak, men nu handlar det om kundens egna pengar, visserligen placerade på ett bankkonto. Sedan spårar det ur fullständigt:

”Nu har jag kollat upp bilen och priset känns rimligt så du ska få ökad beloppsgräns.”

Vad är det för förmyndarstat där banken anser sig ha rätt att bedöma dina bilaffärer? Nu fick kunden (enligt egen utsago) inget svar, men jag antar att banken skulle skylla på att om priset vore uppåt väggarna kunde det vara tecken på pengatvätt. A utför en tjänst åt B som betalar genom att köpa A:s bil till överpris.

Det tycker jag att polisen kan få gräva i (om de hinner mellan knäböjningarna, fikarasterna och innebandymatcherna) om de har tydliga misstankar, men en privatägd bank är ett företag och inte en statlig kontrollinstans. Om reglerna ger dem rätt att agera som en sådan måste reglerna ändras. Det är skillnad på bank och vårdnadshavare.

Sedan kan jag inte låta bli att kasta lite skit på alla dem som anser att kontanter är av ondo. Det är det faktum att kontanter knappt kan användas (t ex svårt att sätta in dem på eget konto) som gör att de som styr över alternativen kan bete sig som gudar förbjudna att kritisera. Ni kan tycka att jag är en bakåtsträvande gubbe som vägrar ta till mig ny teknik, men ni vet att jag har en poäng här.

Varför flytta till Norge?!

När jag berättade att jag var klar över vilket land jag skulle flytta till kom massor av gissningar. Någon var övertygad om att jag skulle flytta till Georgien eller Ungern. Danmark kom också upp, kanske för att jag var där en sväng förra hösten. Spanien och Portugal är populära mål för många utlandsflyttar och en del tänkte att jag skulle dra ännu längre bort. Norge tror jag är ett av få länder inte nämndes i försnacket, även om det var många som gissade på det den här veckan.

Och nej, varför skulle jag flytta dit? De har förmögenhetsskatt och är överhuvudtaget ett av få länder i hela världen vars skattetryck kan mäta sig med Sveriges. Mjölken kostar 19 kr/liter, vilket ändå är ett modest påslag jämfört med alkohol.

Men jag har alltid gillat Norge. Jag gillar norsk kultur, som svenskar normalt inte vet någonting om eftersom den knappt uppmärksammas. Hur många känner ens till ett norskt band senare än A-ha? Jag tycker att Jo Nesbø är världens bästa deckarförfattare, att Elling är världens bästa film, jag älskar tv-serierna Lilyhammer och Dag, och norsk humor i allmänhet.

Men mest av allt gillar jag det norska kynnet, den norska vänligheten och förhållandet till naturen. Det finns en nationalromantik som varken känns påklistrad eller överdriven. I Norge får man älska sitt land, sin hembygd och sina traditioner. Man inte bara får, det anses självklart. På 17 maj (som vi alla vet är Norges nationaldag, vet ni Danmarks, Finlands och Tysklands datum?) går det norska folket man ur huse för att i samhörighet fira sitt land.

Ett rejält nationaldagsfirande är såklart inte skäl nog att flytta dit, men det säger något om mentaliteten. Jag är less på att bo i ett land där man röstar fram politiska företrädare som kallar svenska traditioner töntiga eller framhäver att det enda ursvenska är barbariet.

Såklart hade jag fått mer för pengarna (både befintliga och framtida) i många andra länder, men det är också en aspekt av ekonomi, att inte behöva välja det mest ekonomiska i alla lägen. Jag vill inte bo 50 år i ett land som inte intresserar mig bara för att det är billigare att leva där. Och som snåljåp är jag friare än de flesta. I Sverige la jag mindre än 700 kr/månad på mat. Säg att det skulle bli dubbelt här (men det blir det inte) – 1400 kr. Det har jag råd med.

”Sofistikerad phishing”

Det här var det dummaste jag hört på mycket länge. ”Köpare” svarar på Facebookannonser, låtsas vara intresserade, men behöver så småningom få säljarens hjälp, att denne ska betala tull eller frakt innan betalningen kommer. Så här säger ”bedrägeriexperten” (maxad titel):

”Det här är avancerad phishing. Vid vanliga phishingattacker försöker bedragare få en att klicka på länkar och ge ut sina uppgifter genom att skicka ut massmejl och påstå sig vara från ens bank. Men det här är ju mycket mer sofistikerat.”

Vad är sofistikerat med detta? De scannar av marknaden efter säljare som tycker att det kan vara en bra idé att lämna ut pengar eller kortuppgifter i samband med försäljning (inte köp). I och för sig imponerande att de hittar sådana jubelidioter, men sofistikerat är något annat.

Finns verkligen detta fenomen? Jag har inte träffat någon som ”sålt” en vara genom att betala pengar till bluffmakare. Jag har inte heller träffat någon som träffat någon som gjort det. Har ni? Okej, det har säkert hänt någon gång i världshistorien, men är det verkligen tillräckligt utbrett att det är värt en hel SVT-artikel (eller Sparo-blogg)? Fan tro't, men nu är det gjort.

Här kommer rätt svar!

Den som hänger med i bloggen har antagligen suttit som på nålar sedan i tisdags morse för att få reda på vilket land jag flyttat till. Eller inte, ni har väl egna liv också. Rätt svar – Norge – kom märkligt nog direkt i första kommentaren från Håkan. Märkligt eftersom Norge knappt kommit upp som förslag när det spekulerats tidigare. Istället tror jag Danmark varit ledande, följt av Portugal, Österrike, Ungern och ett par länder till.

Norsk humor om danskar.

För ett tag sedan reagerade någon på att jag använde ordet tillbud i bloggen när jag avsåg ett reklamerbjudande och spekulerade i om jag blivit norrman. Fast ordet tillbud går faktiskt att använda på det sättet i svenskan, även om det vanligtvis betyder incident eller olycka. Och så fick jag den märkliga idén att dra iväg några tweets på norska, men det tror jag ingen kopplade till min tänkta vistelseort.

Men nu blev alltså Norge första gissningen (följt av minst tjugo andra länder och regioner – tack alla!). Varför jag valt Norge tror jag kräver ett helt eget inlägg, men ledtrådarna kan jag passa på att avslöja redan nu.

Ledtråd 1, en överkorsad mangel, är en hänvisning till det norska ordet mangel som betyder brist eller avsaknad (därav korset). Ledtråd 2 var en lätt förvanskad bild av den norske skådespelaren Helge Reiss i rollen som Professor Kurt Drøvel från kultserien Brødrene Dal og professor Drøvels hemmelighet som gissningsvis de allra flesta svenskar i min ålder sett i sin ungdom. Jag såg nyligen om den och tycker att den håller än. Ledtråd 3 visar den norska uppfinningen osthyvel, inte krångligare än så.

"Ja, vi elsker dette landet ..."

Jag tror att jag kan utlova fler inlägg om Norge och hus den närmaste tiden eftersom det är vad jag är upptagen av, både fysiskt och psykiskt. Men åtminstone imorgon tänker jag försöka blogga om något helt annat. Både ni och jag kan behöva omväxling.

Heja Sverige?

När jag först berättade att jag ville flytta från Sverige fick jag en och annan sur kommentar, varför jag bestämde mig för att inte ta upp ämnet igen förrän i skarpt läge. Jag har sett att även andra emigranter fått sin beskärda del av ovett över tilltaget och jag fattar inte varför.

Vi ses som svikare som borde ”stanna kvar och kämpa”. Till er som känner så vill jag fråga: Hur tycker ni att vi ska kämpa? Eller rättare sagt: Hur kämpar ni? Genom att fortsätta att betala skatt till en regim ni föraktar så att ni kan lägga en röst vart fjärde år? Eller genom att skriva provokativa inlägg i sociala medier, kanske anonymt?

Jag lägger ingen värdering i det. Var och en gör som den vill. Jag skulle kunna säga att jag kämpar genom att rösta med fötterna, men ska jag vara helt ärlig handlar inte min flytt om en protest mot makten. Jag flyttar för att få ett bättre liv.

År 2000 flyttade jag till Stockholm för att den bransch jag försökte ta mig in i krävde att jag kunde hänga i de rätta kretsarna på de rätta ställena. Det var värt det, men min lugna villaförort har steg för steg förvandlats till en stökig plats. I mitt lokala centrum var det fullt knivslagsmål i somras, en portuppgång sprängdes, ett stenkast från min bostad greps en man misstänkt för planering av terrorbrott och i högstadieskolan några hundra meter från mitt hem drog en elev machete.

”Är det här 8c har hemkunskap?”

Fågelkvitter har ersatts med ljudet av polishelikoptrar. Det var inte så jag ville bo och jag har ingenting som längre håller mig kvar, vare sig i kommunen eller i landet. Dessutom har jag de ekonomiska möjligheterna att flytta därifrån till något jag upplever som bättre. Känner du att jag svikit dig eller Sverige kan jag bara konstatera att det inte är mitt ansvar.

Själv vänder jag blad, blickar framåt och vill inte älta möjligheter som inte längre finns. Nu vill jag bo lantligt med höns, katter och bin. Det beror säkert på fler faktorer än jag själv kan överblicka, kanske ålder (eller mognadsgrad, som låter trevligare). För er som ännu inte listat ut var kommer här den tredje och sista ledtråden innan morgondagens facit.

Katter på köpet

När jag sålde mammas lägenhet fick köparna, som ett extra försäljningsargument, välja om de ville ha några av de möbler som fanns i bostaden. Något av det de inte ville ha behöll jag, men det mesta såldes. Nu när jag säljer nästa lägenhet gör jag likadant. En av mäklarna jag kontaktade kunde förresten direkt säga vilka grupper av potentiella köpare som brukar uppskatta det.

Men det går att dra detta längre än så. När jag träffade säljarna av mitt hus berättade de att de skulle ut och resa, så allt de skulle ta med sig skulle få plats i en husbil. Så ville jag ha något var det bara att säga till. När jag la bud skrev jag att de inte behövde städa eller tömma någonting utan kunde lämna allt de ville.

Och det ville de. Alla möbler stod kvar, och massor av verktyg, från cirkelsågar till bakmaskiner och till och med bestick. Förutom samtalen före köpet fick jag tillfälle att prata med säljarna ordentligt i samband med övertagandet för vi kom överens om att jag kunde ställa husvagnen på gården de sista dagarna och då gjorde jag klart att jag menade allvar. De fick lämna mat om de så önskade. Och det gjorde de.

Redan här förstår jag att det här var en väldigt annorlunda försäljning, men med idel vinnare. Säljarna var glada att kunna lämna över nycklarna och dra, och jag äter förnöjt efterlämnad mat ur kyl och frys. Och även om det var en del sopor förvånas jag över hur mycket fint de lämnade, en skrivare och kontorsmaterial, husgeråd, handdukar, strumpor ...

Så frågade de om de kunde lämna en gammal bil för att hämta senare, en tjugo år gammal Nissan Kingcab, besiktad men rostig. Visst kan ni göra det. ”Ni kan till och med lämna den för gott så tar jag över den”, sa jag, halvt på skämt. Och här är den, min nya bil.

Det bästa till sist. Jag inser att överraskningsmomentet brändes redan i rubriken, men när jag la det där första budet och skrev till mäklaren att en försäljning till mig innebär att säljarna slipper flyttstäda svarade hon att säljarna dessutom undrar om parets två katter kan få stanna kvar på gården. Visst, sa jag. Ett boende på landet med lada och förhoppningsvis höns inom kort behöver fyrfota renhållningsarbetare.

Så här är de två kvinnorna i mitt liv. Säljarna är glada att de tas om hand, jag är glad och katterna … okej, stundtals är de fortfarande livrädda för mig, men jag håller på att bryta ner dem. De äter maten jag ställer fram och låter mig, om än lite tveksamt, klappa dem ibland.

Och för er som inte listat ut var jag är kommer här dagens ledtråd. Den tredje och sista kommer imorgon.

”Nu har vi väntat länge nog...”

Det börjar vara några år sedan jag nämnde att jag övervägde att bo i något annat land än Sverige och bad läsarna om förslag. Sedan dess har jag fått frågor om vart jag tänkt ta vägen. Jag kan till viss del förstå intresset och är tacksam över engagemanget, även om jag måste erkänna att jag ibland blivit lite trött på frågorna.

Inte minst för att denna process inte fullt ut varit i mina händer. Redan när jag först fick idén var jag klar över att jag inte skulle flytta så länge min mamma var i livet. Visserligen sa hon sig beredd att hänga med, men när hon insjuknade i cancer stod det klart för oss båda att det inte var ett realistiskt alternativ.

När hon dog ville jag först sälja hennes lägenhet. Jag kunde ju inte gärna ha två bostäder som stod och kostade pengar till ingen nytta. Tänkte inte att det skulle bli någon större utmaning, men från första visningen tog det hela sju månader innan den var såld.

Den här ”mäklaren” gjorde det kanske inte lättare.

En av orsakerna till trögheten var något jävla virus som börjat härja, och när jag väl hade fått undan lägenheten var det svårrest. Men nu har jag rest, köpt och folkbokfört mig, så från och med idag och några inlägg framåt tänker jag posta ledtrådar för att dra ut lite på det (det var Fru EB:s idé, så skyll inte på mig).

Jag tänkte inte göra en regelrätt tävling av detta, men gissa om ni tror er veta (en gissning per person, annars är det ju bara att rabbla all världens länder). Jag avslöjar facit om några dagar. Dagens ledtråd:

Och nu tänkte jag sluta med den här halvmesyren med varannandagsbloggar. Vi ses igen imorgon!

Bottnar rikedom i höga inkomster eller låga utgifter?

Jag är ett stort fan av både låga utgifter och höga inkomster, men tvingas jag välja är utgifterna viktigare. Att man blir rik på de små utgifterna, inte de höga inkomsterna, är en gammal sanning jag tror på. Ser jag till min egen bekantskapskrets känner jag människor med hög inkomst som ändå är fattiga, men ingen med låga utgifter som inte är rik. Några orsaker:

Utgifter växer till sig

En inkomst i form av lön växer förhoppningsvis med tiden, men ganska långsamt. Inkomster av kortare karaktär hinner inte det. Utgifter har däremot en kuslig förmåga att bli större helt på egen hand, ofta utan att vi ens märker det. Mer än i plånboken.

Bruttovinster vs nettokostnader

I teorin vet vi alla skillnaden på brutto och netto, men räknar vi in kostnaden för inkomstens förvärvande? Möjligen skatten på lönen, men de som varje år jublar åt skatteåterbäringen av sina egna pengar har tänkt ett steg för kort.

Inkomstskatten har vi kanske räknat med, men hur är det med bilens värdeminskning och bensinen för jobbresorna, ökat klädkonto och dyrare lunch? Och på alltsammans en icke-avdragsgill moms.

Procenträkning

För alla med sund ekonomi är inkomsterna långsiktigt högre än utgifterna, så då blir en insparad krona högre i procent av den totala utgiften än en intjänad krona i förhållande till den totala inkomsten. Det kan tyckas som att jag dribblar med ord, men det är den marginalen vi alla lever på, vare sig vi är rika eller fattiga. Ekonomiskt oberoende uppnås när marginalen fram till nu är större än framtida utgifter.

I praktiken kan man inte utesluta varken intäkt eller kostnad ur en budget eller resultaträkning, men om fler la mer energi på minussidan skulle fler ha lön kvar i slutet av månaden istället för månad i slutet av lönen.

Ännu en omorganisation

Stor omorganisation av Arbetsförmedlingen, låter inte det lite bekant? Så länge jag kan minnas har svenska regeringar velat göra om Arbetsförmedlingen. Sosseregeringar vill effektivisera organisationen (låter inte så svårt) och högerregeringar lägga ner, men märkligt nog slutar det alltid med att AF även fortsättningsvis är en vansinnigt ineffektiv myndighet som för länge sedan slutat att vara den mellanhand mellan arbetsgivare och arbetstagare som det var tänkt.

”Förmedlandet av jobb ska i större utsträckning än i dag utföras av externa leverantörer”.

Jag har tidigare konstaterat att Arbetsförmedlingen namnet till trots nästan inte förmedlar några jobb, knappt ett per förmedlare och månad. Så hur skulle utvecklingen kunna vridas ännu längre åt det hållet med mindre än att Arbetsförmedlingen helt slutar att förmedla arbeten?

Blir det billigare nu då? Nej, tvärtom. AF ska få ännu mera pengar för att göra … vad det nu är de gör när de inte förmedlar jobb, och externa leverantörer lär knappast böra jobba ideellt, så då blir det dyrare i den änden med.

Jag har inga lösningar, men det är bortom mitt förstånd hur man lyckats få fram en så fullständigt värdelös myndighet och hur den för varje omorganisation – och de är många! - lyckas göra den ännu lite sämre. Det är som att riva sönder tusenlappar.

Flyttstädning i Helvetet

Hur mycket grejer kan en människa egentligen spara på? Jag är som hastigast tillbaka i Sverige för att tömma lägenheten, och slås över hur mycket skit jag har. Det genomsnittliga amerikanska hemmet lär ska ha trehundratusen föremål. Jag har alltid viftat bort det med att amerikaner är galna.

Och skulle det vara lika tokigt här gäller det åtminstone inte mig. Fast nu börjar jag undra. Det känns som att jag kan ha slängt hundratusen saker bara igår. Och den här dagen började på samma sätt, vid 5.30 (säg vad ni vill, halv sex är per definition mitt i natten). Så framåt midnatt har jag nog kastat lika mycket till.

En annan reflektion på soptemat. Varje gång jag flyttat har jag tänkt att den här gången blev allt väldigt stressigt, men nästa gång ska jag minsann göra det systematiskt och inte kasta ner grejer i flyttkartonger som jag inte är säker på att jag vill ha.

Inte mitt förråd, men jag är banne mig inte långt ifrån.

Men nu står jag här igen, med låda på låda av ”det här skulle jag ha sorterat och rensat”-saker. Och även om corona (alla andra skyller ju på det, så jag hänger på) orsakat oväntat mycket stress för resorna har jag vetat att jag skulle flytta, så jag har inte mycket att skylla på. Okej, jag har rensat, kastat och sålt, men för att göra flytten ordentlig skulle jag behöva minst en månad.

Det har jag nu inte, jag åker hem på söndag. Och vart det är tar vi nästa vecka. Tusan vet om jag ens kommer hinna blogga varannan dag den här veckan utan att få slag eller stroke eller vad det heter nuförtiden. Det är mycket nu...

Kunden har inte alltid rätt

Var går gränsen för bedrägeri? Sveriges Radio berättar att ”under första halvåret i år fick polisen in 50 % fler anmälningar av så kallade annonsbedrägerier”.

Det låter ju illa, men i reportaget berättar en kvinna att hon skickat iväg en klocka utan att först få betalt, och det till en kund som redan antytt att klockan var undermålig och gjorde kvinnan ”liksom förminskad”, så det är en gåta varför hon inte redan hade brutit kontakten. Under affärens gång (oklart om det var före eller efter att hon gav bort klockan) fick hon en ”jättekonstig känsla”. Där ser man.

Så har hon blivit utsatt för bedrägeri eller har hon lurat sig själv? Det här är lite som att ställa bilen på gatan med en stor skylt på motorhuven där man berättar att nycklarna sitter i tändningslåset. Då är det ju inte helt omöjligt att någon ”stjäl” den.

Vidare berättar polisen att det blivit vanligare att säljare luras att skicka pengar utomlands för att täcka påstådda köpares fraktkostnader. Okej... Jag visste inte att det finns privatpersoner som säljer fraktfritt worldwide och står för alla oförutsedda merkostnader. För det gör det såklart inte. Ändå väljer godtrogna idioter att skicka pengar trots att det är de som är säljare och borde vara den som får betalt.

Jag har sålt hundratals grejer på nätet, men aldrig någonsin skickat varan förrän pengarna suttit på kontot och de gånger kunder efterfrågat eller krävt något som inte framgått av annonsen (”Va, har du inte Paypal?” eller ”Jag tog för givet att det var [något som inte står i annonstexten]”) har jag vänligt men bestämt upplyst dem om vad och hur jag säljer. Mitt Traderabetyg är maximala 5.0 och jag har aldrig blivit blåst på pengar. Det är inte raketforskning.

Valår = mer åt alla

Det märks att det är mindre än ett år kvar till riksdagsval. Regeringens budgetproposition ger enkelt uttryckt mer pengar åt alla. Lägre skatt för dem som jobbar och högre bidrag till dem som inte gör det, så nu får pensionärerna högre bostadstillägg, ensamstående föräldrar högre underhåll, sjuka höginkomsttagare får högre sjukpenning och företagen stöttas hämningslöst pga svårigheten med corona.

När jag läste ekonomi fick jag lära mig att det måste gå ihop på sista raden. Endast ökade intäkter täcker ökade kostnader. Eller ja, man kan ju alltid låna för att få ihop det. Inte alltid kanske, men en stat tycks alltid kunna höja statsskulden.

Men någon gång ska bullarna betalas, det kommer ingen ifrån, så precis som Patrick El-Hag här ovanför frågar jag mig vem. Svaret är du, och kommande generationer såklart. Regeringen hade kunnat vara med på ett hörn också ifall väljarna skulle välja att ifrågasätta allt-åt-alla-politiken, men nu har jag levt några val så jag vet att det inte kommer att hända den här gången heller.

Privilegierad, jovars

Jag har den senaste tiden gnällt en del på hur trist jag tycker att det är att resa och hur mycket av mitt vanliga liv jag saknar på resande fot. Det kommer att bli mer av det gnället så innan någon påpekar att jag faktiskt valt själv ska jag villigt erkänna att jag är medveten om det.

Dessutom ska sägas att jag är otroligt tacksam att jag kan göra det valet. Det är inte bara tur och slump, eller att jag fötts och fostrats av förhållandevis rika föräldrar. Jag har jobbat hårt för att få de möjligheter jag har. Jag har snålat hela livet för att skapa ekonomiskt utrymme. En del lyx hade jag inte velat ha om jag så fått det gratis. Annat har jag gjort avkall på.

Men faktum kvarstår – jag kan. En del jobb har jag jobbat undan i förväg, annat gör jag på resande fot. Och jag inser att det är få personer ”mitt i livet” förunnat att dra iväg på obestämd tid. En snäll granne vattnar mina blommor, en lika snäll släkting tar hand om posten, och själv åker jag runt på världsturné som någon annan rockstjärna.

Trots förmågan att anpassa sig är dock människan ett vanedjur. Jag saknar min säng, mitt kök, min dator, mitt liv och mina vanliga rutiner. Nu vill jag visserligen ändå inte tillbaka till dem, jag vill skapa nya rutiner. Det vill jag göra exakt nu och samtidigt slippa bo i kappsäck. Tills dess kommer jag att gnälla. Lite grann.