Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Under min ”husvagnsturné”
insåg jag att vagnen saknade skedar och eftersom det blev drygt att
få i sig morgongröten med gaffel beslöt jag mig för att köpa
plastskedar. Det hittade jag inte, istället fann jag träskedar. Det
är väl typ samma sak, tänkte jag, men det är det inte. Åtminstone
inte den sort jag köpte, den rätade snabbt ut sig till en träspatel
som kanske kunde ha ett användningsområde hos tandläkaren, men
knappast hos camparen.
Okej, de såldes väl säkert som
engångsskedar, men det blir ju dyrt om man ska slänga skeden och ta
en ny varje gång. Inte särskilt miljövänligt heller, vilket med
all säkerhet är argumentet för tillverkningen. En ”engångssked”
i plast hade jag kunnat återanvända i flera veckor.
När det kommer till miljötänk verkar
det många gånger som att man inte tänker hela vägen. Ett sugrör
i papper låter kanske bra på pappret, men inte om det inte funkar.
Elbilar ger inga avgaser under färd, men varifrån kommer elen och
råvaran till batterierna? Förr i världen (och även nu i
utpräglade skithålsländer) kastade man sina sopor i havet för då
”försvann” de. Ibland undrar jag om vi har kommit längre idag.
Jag har för länge sedan slutat att
försöka påverka världen, jag lägger energin på att göra egna
bra val. I mitt skedexempel hade det bästa varit att ta med hemifrån
eftersom jag borde ha märkt att besticklådan inte var utrustad med
skedar. Det näst bästa hade varit att köpa plast.
Men helst
undviker jag engångsartiklar. Jag slutade köpa engångskassar i
affären redan när de kostade en krona. Inte bara för att spara
pengar utan för att en förstärkt kasse i plast eller tyg är
mycket bättre. Var sak har sin plats.
Frågan om hur jag som sparsam kunnat
välja att flytta till Norge ekar fortfarande, så jag ska försöka
utveckla det.
Norge är dyrt, det är inget tvivel om det, men
jag tror att många svenskar fått en skev bild av verkligheten.
Klart dyrast i jämförelse med Sverige är alkohol och
restaurangmat, och för många som kommer hit i några dagar är det
just de prislapparna man ser och drar då logiskt slutsatsen att det
är likadant över hela linjen.
Men om vi börjar med
mat så finns ljusglimtar även där. Generellt är det dyrare ju
färdigare maten är. Näst efter restaurangmat kommer färdigrätter
som frusen pizza. Den är ju dyr även i Sverige, men här är det
värre. Bröd är också dyrt, men både pizza och bröd bakade jag
själv i Sverige och tänker fortsätta att göra det här.
Baslivsmedel för mig, som grönsaker och torkade baljväxter har
ungefär svenska priser.
I butiker som finns både här och där,
som Ikea, Bauhaus och Biltema är det lätt att jämföra produkter
rakt av, och då ser det ofta ut så här trots att den norska kronan
är lite mer värd än den svenska:
Och för den svensk som kör mycket bil
är en flytt till Norge rena vinsten. Särskilt om man åker
dieselbil eftersom dieseln kan vara 5 kronor billigare här. Till
och med svensk statsmedia erkänner att så är fallet.
Och bensin under 15 kr var väl ett tag sedan ni såg i
Sverige?
Dock varierar det mer här. I Sverige är min känsla att soppan kostar ungefär lika mycket överallt. En obemannad station kan vara några ören billigare, men i Norge kan det skilja två kronor mellan mackar i samma kvarter, och en mack som tar 16,22 kr/l på måndagen kan ta 18,10 kr/l på tisdagen för att komma ner under 16 kr på onsdagen, så det lönar sig att ha koll.
Fast just det – att det lönar sig att ha koll – gäller ju faktiskt överallt. Det går att leva sparsamt om man är lite om sig och kring sig, det tänker jag visa även i Norge.
”Företagen tar
som regel hit personer från ägarens hemland. Syftet är ofta att
hjälpa släkt och vänner att bosätta i Sverige och kringgå
reglerna om anhöriginvandring.
I många fall upphör anställningarna
kort efter att personerna har beviljats permanent uppehållstillstånd
i Sverige. Därefter försörjer de sig via välfärdssystemet,
antingen med stöd från Försäkringskassan eller
Arbetsförmedlingen.”
Jag tror att vi alla
kan enas om att detta är dåligt, vare sig vi generellt tycker att
det är en bra eller dålig idé att flytta runt folkgrupper. Visst
är det ruttet att utnyttja systemet, men felet är varken
arbetsgivares eller arbetstagares. Det är svenska politiker som
möjliggör detta.
För
arbetsgivare är enligt rådande lagar i sin fulla rätt att sälja
arbetstillstånd, precis som det är tillåtet att köpa dem. Man
skulle till och med kunna säga att det uppmuntras eftersom staten
glatt ger lönebidrag och bjuder på arbetsgivaravgiften i och med
att invandrare ”sysselsätts” och putsar politikernas statistik.
När jag gick in på norska
skatteverket för att få ett norskt personnummer hade de först
förklarat för mig på telefon vad som krävdes. Jag var noga med
att göra allt de sa eftersom processen skulle kunna fördröjas till
tjugo veckor istället för två om man inte hade alla papper klara.
Dessutom fick jag åka 35 mil enkel resa för mötet så jag ville
ogärna åka hem med oförrättat ärende.
”Parkera, gå mellan husen och över
berget.”
Vi har haft fri rörlighet i Norden i
flera decennier, men om man som svensk ska få folkbokföra sig i
Norge utan att gifta in sig i landet krävs antingen ett jobb eller
bevis på att man kan klara sina räkningar med egna medel. Jag
tänker fortsätta att vara företagare, men eftersom jag inte kan
starta ett norskt företag utan ett personnummer valde jag alternativ
2, egna medel.
Jag tog med mig kontoutdrag från mina tre
svenska banker med ett saldo som även med norska mått skulle räcka
ett antal år för någon med normala utgifter (som jag inte skulle
komma upp i även om jag ansträngde mig). Men ojojoj, ”är du inte
inskriven på NAV (norska arbetsförmedlingen)”? Nej, för att
kunna vara det krävs personnummer (hej, moment 22), dessutom är jag
inte arbetslös. Jag har bara inte getts möjlighet att betala skatt
här.
”Har du ingen
annan koppling till Norge, t ex ett gymkort?”
”Ser jag ut som en
gymkille?!”
Jag har köpt
ett hus för flera miljoner, kontant, där jag ska bo på heltid.
Smäller inte det till och med lite högre än ett medlemskap i
SATS?! Jag tänkte i min enfald att det skulle vara bra för mitt nya
land att de slipper försörja mig, men det var tydligen fel svar
varpå jag troligen får vänta tjugo veckor trots att jag gjort
allt de bett mig om.
Jag älskar Norge och norrmännen, men
hade någon utanför skattekontoret erbjudit mig ett papper som
riskfritt gett mig personnummer på nolltid hade jag inte tvekat. Med
det sagt tänker jag inte kasta första stenen på den som gör samma
sak i Sverige, oavsett om planen i deras fall är att snabba på
processen att så snart som möjligt få betala skatt i det land de
bor i, eller inte.
Tar galenskapen aldrig slut? Tranemo
kommun, en liten by i Västergötland vars ekonomi inte verkar bättre
än genomsnittet, har hittills klarat sig utan kommunala poeter. Eller som
kulturchefen uttrycker det: ”Den kompetensen har vi
inte.”
Men nu ska detta åtgärdas genom att den lokala poeten Jimmy Alm anställs som kommunpoet. Totalt bränner man nästan en miljon på att han ska lalla runt och dikta om fabriker och kommunala styrdokument. Förutom Alm ska man arvodera lokala konstnärer vars verk ska gestalta dikterna.
Tydligen är det inte kommunen utan
staten som betalar för detta, men den saknar ju inte heller
utgifter. Jag har inget emot vare sig poesi eller annan konst, men
anser att skattepengar ska gå till äldrevård, skola, polis och
sånt. Jimmy Alm må vara en kanonsnubbe, men finns det ingen marknad
som vill betala för hans dikter ska inte heller skattebetalarna göra
det. Han får helt enkelt hitta ett annat sätt att försörja sig så
att han har råd att ägna sig åt sin hobby.
Såvida
han inte redan kan försörja sig på skrivandet. I så fall är det
ännu mer idiotiskt att vaska skattepengar på kommunpoesi. Jag vet
inte om kommunen gör detta för att uppfattas som folklig, men
resultatet blir med all säkerhet den rakt motsatta. Vi som har en
ekonomisk verklighet att förhålla oss till kan inte prioritera
skit. Regnar det in i huset kan man inte lägga energi på
takmålningar, om ni fattar liknelsen. Det gör ni med all säkerhet,
om ni inte är politiker. För då verkar banne mig allting möjligt.
Nu
behöver jag hjälp! När jag skulle köpa hus i Norge med pengar i
Sverige började jag med att fråga SEB om råd. När jag använder
deras bankkort här tar de 1,5 procent i valutaväxlingsavgift. Inga
problem när man köper mat och bensin under en kortare resa, men jag
ville inte ge dem 1,5 procent av köpeskillingen på huset för det
blir en himla massa pengar.
Min personliga bankman.
Nej då, försäkrade de, vid en
engångstransaktion skulle de endast ta en femtiolapp i
utlandsbetalningsavgift. Bara det att jag skulle få växlingskursen
från Helvetet, men det fick jag komma på helt själv. Problemet var
att det var bråttom och mäklarens pengatvättsregler krävde att
pengarna skulle komma från mitt eget konto. Genom att förhandla
lite med avdelningen för utlandsbetalningar blev det lite billigare,
men jag kände mig ändå blåst, lurad och förnedrad. Som vanligt
vid bankkontakter alltså.
Resten av mina pengarna ska flyttas över
senare, när jag sålt min lägenhet och fått ett norskt
personnummer. Då är det inte lika bråttom, så då vill jag inte
bli lurad. Jag fattar att det kommer att kosta pengar. ”Det är dyrt att växla pengar”, som en medarbetare vid DNB i
Stockholm uttryckte det.
Men den här gången är det inte samma
stress. Jag kan göra en stor eller flera mindre transaktioner,
starta ett valutakonto i norska kronor på en svensk bank, använda
bitcoin eller krångla på något annat sätt, och det är här ni
kommer in. Är det någon som har en idé om hur detta kan göras
billigare, men ändå riskfritt? Jag har inga problem att betala för
att förvandla mina SEK i Sverige till NOK i Norge, men det får vara
rimliga kostnader, mer än en procent har jag absolut ingen lust att betala.
Går det?
Det är praktiskt att kunna äta lunch
i sitt eget kök och kanske låta ett långkok puttra på spisen
samtidigt som man mejlar kunder eller gör något annat
jobbrelaterat. Att dessutom kunna anpassa arbetstiden efter väder
och andra förutsättningar, ta en paus för att handla eller hämta
på dagis rationaliserar livet.
Att slippa få in chefen
på sitt arbetsrum är bara en bonus. Den stora vinsten av att jobba
hemifrån är att kunna styra sin egen tid. För mig är det helt
klart det jag skulle sakna mest om jag återgick till löneslaveri
efter drygt två decennier i företagande frihet.
Frågan är hur lätt det är att
välja för de anställda som nu kommer tillbaka till jobbet.
Arbetsgivaren bestämmer och gissningsvis är det ingen som det
senaste ett och ett halvt året fått inskrivet i sitt
anställningsavtal att de ska ha rätt att jobba hemifrån. Kanske
har en och annan arbetsgivare också vant sig vid tanken på sistone,
men det här hade kunnat vara chefen på mitt sista fasta
jobb.
Jag tycker att
nationalekonomi lätt blir abstrakt. Det är svårt för oss lekmän
att begripa hur allt ska gå ihop (eller inte) på sista raden, men
Svenskt Näringsliv gjorde nyligen en genomgång av Sveriges arbetskraft som är ganska tydlig.
Sverige har ungefär 10,5 miljoner
invånare. Av dessa är 5,3 miljoner i arbetsför ålder, men av dem jobbar 1,3 miljoner ändå inte tillräckligt mycket för att
försörja sig, och då räknar man ganska frikostigt. Gränsen går
vid en bruttolön på 15500 kr och så anses alla företagare som
självförsörjande, oavsett inkomst.
Kvar är c:a fyra
miljoner, men hälften av dem har skattefinansierad lön. Det
behöver inte handla om bidrag, där finns lärare, läkare osv, som
visserligen betalar skatt, men eftersom deras lön direkt eller
indirekt kommer från skattebetalarna är de ändå
nettobidragstagare.
Så då är vi nere
på två miljoner svenskar som både måste försörja sig själva
och de 8,5 miljoner som inte bidrar med pengar till systemet. Då räknas
ändå journalister vars arbetsplatser får presstöd som
självförsörjande, liksom kulturarbetare som lever på olika
stödformer. Även med denna generösa bedömning måste alltså
dessa två miljoners skatteinbetalningar täcka välfärden inte bara
för dem själva. Varje arbetare måste dessutom försörja drygt
fyra personer till.
Får ni inte ihop det? Det är inget
att skämmas för, det får inte politikerna heller. Totalt har man lånat 1140 miljarder, vilket är en himla massa.
Dessutom trycker man nya pengar så att
det står härliga till. Nästa generation får betala. Eller
nästnästa.
Det är mycket man
saknar när man bor i husvagn. Värdighet, inte minst. Jag åkte ju
på vinst och förlust till Norge för att köpa hus, beredd att bo i
husvagn tills allt var klart eftersom jag var rädd att pga
coronarestriktioner inte få återvända om
jag inte först ordnat folkbokföringen.
Totalt blev det 37
dagar i husvagn. Sexton utan att ha köpt hus, men sedan är det ju
inte bara att slanta in pengarna och flytta in. Särskilt inte om man
saknar personnummer och uppehållstillstånd i landet och inte ens
kan starta ett bankkonto. Så innan allt var så pass klart att jag
kunde lämna husvagnen (en lånad relik från 1984) hade det gått
ytterligare 19
dagar.
Snåljåpar campar utanför hotellet.
Jag har bott i husvagn en gång
tidigare, på en treveckors semester, men det var mitt i sommaren och
inget hindrade mig och de två kompisar jag åkte med att mellanlanda
hemma eller hos någon vi kände med ett hem fyllt av bekvämligheter
som dusch, tvättmaskin etc. Nu var det annorlunda.
Så vad saknade jag då? Om man får tro entusiasterna har husvagnar allt man behöver, men det
här saknade jag i 1984-husvagnen:
Utrymme
Jag vill egentligen bo litet och
behöver inga stora ytor. Att sova, jobba och äta vid samma bord och
brits gick bra. Det var värre med garderob och förråd. Att ha alla
sina medhavda kläder nedpackade utan översikt, att alla matvaror
tvingades samsas i ett par skåp och en minimal kyl, att ständigt
undra var allting är och behöva flytta på dynor och grejor för
att kunna leta. Jag kände mig som Rolf Skoglunds karaktär Gösta i Vi hade i alla fall tur med vädret när han letade efter sånt
som försvunnit längs vägen, som luftmadrasspumpar och morfäder.
Kök
Jag var inne på utrymmesbristen i
köket och den innefattade inte bara matvaror utan också brist på
ugn, elapparater, verktyg och induktionshäll. Här hade jag två små
gasolplattor. Jag ska försöka förklara för er som aldrig använt
gasol. Först tar det en evighet att koka upp innehållet i
kastrullen, och när man väl nått dit finns det bara ett läge,
stormkokning. Det blev 2-3 rätter att snurra runt på. Hemma bakar
jag flera gånger i månaden. Nu åt jag inte annat bröd än
knäckebröd för jag pallar inte att köpa en formfranska för 30 kr
när jag kan baka den för en bråkdel, om jag hade haft en ugn.
Internet
Jag köpte 100 GB
mobilt internet för 30 dagar. Det räcker gott för att jobba, kolla
bostadsannonser, mejla mäklare och ladda ner en och annan podd, men
under 37 dagar
såg jag kanske fem minuter på Youtube, bara bostadsrelaterat. Inga
filmer, tv-serier eller annan förströelse med rörliga bilder.
Dusch
Bor man i husvagn utan dusch kan man
med fördel ta in på camping, men det kostar ju flera hundra kronor
per natt. Alltså har jag bott på skogsvägar, i grustag och på
parkerings- och rastplatser. De första veckorna funkade det hyfsat
att bada i sjön, tvåla in sig, schamponera sig och skölja av.
Senare i september fick jag det tvivelaktiga nöjet att tvätta hela
kroppen i ett handfat på en offentlig toalett. Det går.
Toalett
Nu känner vi varann lite. Jag köpte
en sån där kemtoa till husvagnen, som ersättning till utlånaren.
Men i ett minimalt badrum där man får trycka upp knäna i ansiktet
för att kunna pricka rätt är det ändå ingen höjdare. Under den
här tiden gick jag därför på ett otaligt antal offentliga
toaletter. På rastplatser, i köpcentrum, och – fler gånger än
ni vill veta – i skogen. Nöden har ingen lag.
Andra
har tydligen toalettbehov utöver de två
vanligaste. Jag undrar fortfarande över en skylt som jag hittade på
en offentlig toalett. Det börjar begripligt, men fiskeförbudet
övergår mitt förstånd.
Så vilken nöd var värst då? Från
början var det ovissheten, att inte veta om det var en treveckors-
eller tremånaderscamping. Sedan var det kanske kylan. Utan värme i
vagnen var det 10 grader vissa morgnar. Sen var det nog värst att
inte ha ett riktigt kök och kunna laga riktig, bra och god mat.
Men det fick det vara värt. När man
pratar om att Norge är dyrt är det oftast restaurangbesök man
menar. En pizza kostar inte sällan över 200 kr, en öl i butik
25-50 kr, så nog lär den kosta tresiffrigt på krogen.
Jag gick inte ut och åt en enda gång,
samtliga måltider intogs i vagnen inköpta i lågprisbutik, inte en
krona betalades för att parkera husvagnen. Mina kostnader under de
37 dagarna blev som följer:
Bensin: 9825
kr
Vägtullar: 390
kr
Mat: 1240
kr
Internet: 498
kr
Utrustning (elgrejer till vagnen,
kemtoa, verktyg etc): 2370 kr
Hus: 3600000 kr
Går det att leva snålt i Norge? Jag
har hört det göras, men är precis som i Sverige övertygad om att
jag kan gå några steg längre än de allra flesta. Kanske alla.
Det sägs att
alla länder har en militärmakt, sin egen eller någon annans.
Detsamma gäller för polismakt. Om Sverige som land inte
upprätthåller ordningen kommer någon annan att göra det. Antingen
ett kriminellt gäng som ser till att det bli lugnt så att inte
statens ordningsmakt kommer dit och stör även deras verksamhet,
eller någon form av medborgargarde, med eller utan inhyrd personal.
Det här är
självklarheter varför jag alltid förvånas när polisen, media
eller människor i allmänhet chockas av att någon träder in i
polisens ställe. Nu senast i Perstorp där en man som påstås
ha jagat både kvinnor och barn själv blivit misshandlad.
Jag behåller mina Securitasaktier, men
om jag inte bara ser egoistiskt på frågan lider jag också med de
människor som drabbas när statens egen ordningsmakt avvecklar verksamheten. Bråk och stök skrämmer bort både
skattebetalare och företag, och även om samhället till slut tar
sitt ansvar är det inte självklart att den organisation som tagit
över vill lämna våldsmonopolet ifrån sig.
Följande historia är uppsnappad på
internet från en för mig okänd person. Jag vet ingenting om
sanningshalten. Jag har svårt att tro att samtalet är helt
uppdiktat, men det kan väl vara klokt att hålla i bakhuvudet att
referatet är en partsinlaga.
Jag och många andra har fått liknande
knäppa frågor från företag som skyller sin nyfikenhet på
politiskt framtagna regelverk, så vi kan väl ändå leka med tanken
att detta har hänt.
Första frågetecknet kan jag ändå
köpa. Kunden vill ha en förändring i den tjänst banken
tillhandahåller. Då är det kanske rimligt att medarbetaren frågar
varför.
Tvåan är mer svårsmält. Banken vill
ha registreringsnumret på bilen kunden tänkt köpa. Skulle han ta
billån vore det en annan sak, men nu handlar det om kundens egna
pengar, visserligen placerade på ett bankkonto. Sedan spårar det ur
fullständigt:
”Nu har jag kollat upp bilen och priset känns
rimligt så du ska få ökad beloppsgräns.”
Vad är det för förmyndarstat där
banken anser sig ha rätt att bedöma dina bilaffärer? Nu fick
kunden (enligt egen utsago) inget svar, men jag antar att banken
skulle skylla på att om priset vore uppåt väggarna kunde det vara
tecken på pengatvätt. A utför en tjänst åt B som betalar genom
att köpa A:s bil till överpris.
Det tycker jag att polisen kan få
gräva i (om de hinner mellan knäböjningarna, fikarasterna och
innebandymatcherna) om de har tydliga misstankar, men en privatägd
bank är ett företag och inte en statlig kontrollinstans. Om
reglerna ger dem rätt att agera som en sådan måste reglerna
ändras. Det är skillnad på bank och vårdnadshavare.
Sedan kan jag inte låta bli att kasta
lite skit på alla dem som anser att kontanter är av ondo. Det är
det faktum att kontanter knappt kan användas (t ex svårt att sätta
in dem på eget konto) som gör att de som styr över alternativen
kan bete sig som gudar förbjudna att kritisera. Ni kan tycka att jag
är en bakåtsträvande gubbe som vägrar ta till mig ny teknik, men
ni vet att jag har en poäng här.
När jag berättade
att jag var klar över vilket land jag skulle flytta till kom massor
av gissningar. Någon var övertygad om att jag skulle flytta till
Georgien eller Ungern. Danmark kom också upp, kanske för att jag
var där en sväng förra hösten. Spanien och Portugal är populära
mål för många utlandsflyttar och en del tänkte att jag skulle dra
ännu längre bort. Norge tror jag är ett av få länder inte
nämndes i försnacket, även om det var många som gissade på det
den här veckan.
Och nej, varför skulle jag flytta dit?
De har förmögenhetsskatt och är överhuvudtaget ett av få länder
i hela världen vars skattetryck kan mäta sig med Sveriges. Mjölken
kostar 19 kr/liter, vilket ändå är ett modest påslag jämfört
med alkohol.
Men jag har alltid
gillat Norge. Jag gillar norsk kultur, som svenskar normalt inte vet
någonting om eftersom den knappt uppmärksammas. Hur många känner
ens till ett norskt band senare än A-ha? Jag tycker att Jo Nesbø
är världens bästa deckarförfattare, att Elling är världens
bästa film, jag älskar tv-serierna Lilyhammer och Dag, och norsk
humor i allmänhet.
Men mest av allt gillar jag det norska
kynnet, den norska vänligheten och förhållandet till naturen. Det
finns en nationalromantik som varken känns påklistrad eller
överdriven. I Norge får man älska sitt land, sin hembygd och sina
traditioner. Man inte bara får, det anses självklart. På 17 maj
(som vi alla vet är Norges nationaldag, vet ni Danmarks, Finlands
och Tysklands datum?) går det norska folket man ur huse för att i
samhörighet fira sitt land.
Ett rejält nationaldagsfirande är
såklart inte skäl nog att flytta dit, men det säger något om
mentaliteten. Jag är less på att bo i ett land där man röstar
fram politiska företrädare som kallar svenska traditioner töntiga
eller framhäver att det enda ursvenska är barbariet.
Såklart hade jag fått mer för
pengarna (både befintliga och framtida) i många andra länder, men
det är också en aspekt av ekonomi, att inte behöva välja det mest
ekonomiska i alla lägen. Jag vill inte bo 50 år i ett land som inte
intresserar mig bara för att det är billigare att leva där. Och
som snåljåp är jag friare än de flesta. I Sverige la jag mindre
än 700 kr/månad på mat. Säg att det skulle bli dubbelt här (men
det blir det inte) – 1400 kr. Det har jag råd med.
Det här var det dummaste jag hört på mycket länge. ”Köpare” svarar på
Facebookannonser, låtsas vara intresserade, men behöver så
småningom få säljarens hjälp, att denne ska betala tull eller
frakt innan betalningen kommer. Så här säger ”bedrägeriexperten”
(maxad titel):
”Det här är avancerad phishing. Vid
vanliga phishingattacker försöker bedragare få en att klicka på
länkar och ge ut sina uppgifter genom att skicka ut massmejl och
påstå sig vara från ens bank. Men det här är ju mycket mer
sofistikerat.”
Vad är sofistikerat
med detta? De scannar av marknaden efter säljare som tycker att det
kan vara en bra idé att lämna ut pengar eller kortuppgifter i
samband med försäljning (inte köp). I och för sig imponerande att
de hittar sådana jubelidioter, men sofistikerat är något annat.
Finns verkligen
detta fenomen? Jag har inte träffat någon som ”sålt” en vara
genom att betala pengar till bluffmakare. Jag har inte heller träffat
någon som träffat någon som gjort det. Har ni? Okej, det har
säkert hänt någon gång i världshistorien, men är det verkligen
tillräckligt utbrett att det är värt en hel SVT-artikel (eller
Sparo-blogg)? Fan tro't, men nu är det gjort.
Den
som hänger med i bloggen har antagligen suttit som på nålar sedan
i tisdags morse för att få reda på vilket land jag flyttat till.
Eller inte, ni har väl egna liv också. Rätt svar – Norge – kom
märkligt nog direkt i första kommentaren från Håkan. Märkligt
eftersom Norge knappt kommit upp som förslag när det spekulerats
tidigare. Istället tror jag Danmark varit ledande, följt av
Portugal, Österrike, Ungern och ett par länder till.
Norsk humor om danskar.
För ett tag sedan reagerade någon på att jag använde ordet tillbud i bloggen när jag
avsåg ett reklamerbjudande och spekulerade i om jag blivit norrman.
Fast ordet tillbud går faktiskt att använda på det sättet i
svenskan, även om det vanligtvis betyder incident eller olycka. Och så
fick jag den märkliga idén att dra iväg några tweets på norska,
men det tror jag ingen kopplade till min tänkta vistelseort.
Men nu blev alltså Norge första
gissningen (följt av minst tjugo andra länder och regioner – tack alla!). Varför jag
valt Norge tror jag kräver ett helt eget inlägg, men ledtrådarna
kan jag passa på att avslöja redan nu.
Ledtråd 1, en överkorsad
mangel, är en hänvisning till det norska ordet mangel som betyder
brist eller avsaknad (därav korset). Ledtråd 2 var en lätt
förvanskad bild av den norske skådespelaren Helge Reiss i rollen
som Professor Kurt Drøvel
från kultserien Brødrene Dal og professor Drøvels hemmelighet som
gissningsvis de allra flesta svenskar i min ålder sett i sin ungdom.
Jag såg nyligen om den och tycker att den håller än. Ledtråd 3
visar den norska uppfinningen osthyvel, inte krångligare än så.
"Ja, vi elsker dette landet ..."
Jag tror att jag kan
utlova fler inlägg om Norge och hus den närmaste tiden eftersom det
är vad jag är upptagen av, både fysiskt och psykiskt. Men
åtminstone imorgon tänker jag försöka blogga om något helt
annat. Både ni och jag kan behöva omväxling.
När jag först
berättade att jag ville flytta från Sverige fick jag en och annan
sur kommentar, varför jag bestämde mig för att inte ta upp ämnet
igen förrän i skarpt läge. Jag har sett att även andra emigranter
fått sin beskärda del av ovett över tilltaget och jag fattar inte varför.
Vi ses som svikare som borde ”stanna kvar
och kämpa”. Till er som känner så vill jag fråga: Hur tycker ni
att vi ska kämpa? Eller rättare sagt: Hur kämpar ni? Genom att
fortsätta att betala skatt till en regim ni föraktar så att ni kan
lägga en röst vart fjärde år? Eller genom att skriva provokativa
inlägg i sociala medier, kanske anonymt?
Jag lägger ingen värdering i det. Var
och en gör som den vill. Jag skulle kunna säga att jag kämpar
genom att rösta med fötterna, men ska jag vara helt ärlig handlar
inte min flytt om en protest mot makten. Jag flyttar för att få ett
bättre liv.
År 2000 flyttade jag till Stockholm
för att den bransch jag försökte ta mig in i krävde att jag kunde
hänga i de rätta kretsarna på de rätta ställena. Det var värt
det, men min lugna villaförort har steg för steg förvandlats till
en stökig plats. I mitt lokala centrum var det fullt
knivslagsmål i somras, en portuppgång sprängdes, ett stenkast
från min bostad greps en man misstänkt för planering av
terrorbrott och i högstadieskolan några hundra meter från mitt hem drog en elev machete.
”Är det här 8c har
hemkunskap?”
Fågelkvitter har ersatts med ljudet av
polishelikoptrar. Det var inte så jag ville bo och jag har ingenting
som längre håller mig kvar, vare sig i kommunen eller i landet.
Dessutom har jag de ekonomiska möjligheterna att flytta därifrån
till något jag upplever som bättre. Känner du att jag svikit dig
eller Sverige kan jag bara konstatera att det inte är mitt ansvar.
Själv vänder jag blad, blickar framåt
och vill inte älta möjligheter som inte längre finns. Nu vill jag
bo lantligt med höns, katter och bin. Det beror säkert på fler
faktorer än jag själv kan överblicka, kanske ålder (eller
mognadsgrad, som låter trevligare). För er som ännu inte listat ut
var kommer här den tredje och sista ledtråden innan morgondagens
facit.
När jag sålde mammas lägenhet fick
köparna, som ett extra försäljningsargument, välja om de ville ha
några av de möbler som fanns i bostaden. Något av det de inte
ville ha behöll jag, men det mesta såldes. Nu när jag säljer
nästa lägenhet gör jag likadant. En av mäklarna jag kontaktade
kunde förresten direkt säga vilka grupper av potentiella köpare
som brukar uppskatta det.
Men det går att dra detta längre
än så. När jag träffade säljarna av mitt hus berättade de att
de skulle ut och resa, så allt de skulle ta med sig skulle få plats
i en husbil. Så ville jag ha något var det bara att säga till. När
jag la bud skrev jag att de inte behövde städa eller tömma
någonting utan kunde lämna allt de ville.
Och det ville de. Alla möbler stod
kvar, och massor av verktyg, från cirkelsågar till bakmaskiner och
till och med bestick. Förutom samtalen före köpet fick jag
tillfälle att prata med säljarna ordentligt i samband med
övertagandet för vi kom överens om att jag kunde ställa husvagnen
på gården de sista dagarna och då gjorde jag klart att jag menade
allvar. De fick lämna mat om de så önskade. Och det gjorde de.
Redan här förstår jag att det här
var en väldigt annorlunda försäljning, men med idel vinnare.
Säljarna var glada att kunna lämna över nycklarna och dra, och jag
äter förnöjt efterlämnad mat ur kyl och frys. Och även om det
var en del sopor förvånas jag över hur mycket fint de lämnade, en
skrivare och kontorsmaterial, husgeråd, handdukar, strumpor ...
Så frågade de om de kunde lämna en
gammal bil för att hämta senare, en tjugo år gammal Nissan
Kingcab, besiktad men rostig. Visst kan ni göra det. ”Ni kan till
och med lämna den för gott så tar jag över den”, sa jag, halvt
på skämt. Och här är den, min nya bil.
Det bästa till sist. Jag inser att
överraskningsmomentet brändes redan i rubriken, men när jag la det
där första budet och skrev till mäklaren att en försäljning till
mig innebär att säljarna slipper flyttstäda svarade hon att
säljarna dessutom undrar om parets två katter kan få stanna kvar
på gården. Visst, sa jag. Ett boende på landet med lada och
förhoppningsvis höns inom kort behöver fyrfota
renhållningsarbetare.
Så här är de två kvinnorna i mitt
liv. Säljarna är glada att de tas om hand, jag är glad och
katterna … okej, stundtals är de fortfarande livrädda för mig,
men jag håller på att bryta ner dem. De äter maten jag ställer fram och låter mig, om än lite tveksamt, klappa dem ibland.
Och för er som inte
listat ut var jag är kommer här dagens ledtråd. Den tredje och
sista kommer imorgon.
Det börjar vara några år sedan jag
nämnde att jag övervägde att bo i något annat land än Sverige
och bad läsarna om förslag. Sedan dess har jag fått frågor om
vart jag tänkt ta vägen. Jag kan till viss del förstå intresset
och är tacksam över engagemanget, även om jag måste
erkänna att jag ibland blivit lite trött på frågorna.
Inte minst för att denna process inte
fullt ut varit i mina händer. Redan när jag först fick idén var
jag klar över att jag inte skulle flytta så länge min mamma var i
livet. Visserligen sa hon sig beredd att hänga med, men när hon
insjuknade i cancer stod det klart för oss båda att det inte var ett realistiskt
alternativ.
När hon dog ville jag först sälja
hennes lägenhet. Jag kunde ju inte gärna ha två bostäder som stod
och kostade pengar till ingen nytta. Tänkte inte att det skulle bli
någon större utmaning, men från första visningen tog det hela sju
månader innan den var såld.
Den här ”mäklaren” gjorde det
kanske inte lättare.
En av orsakerna till trögheten var
något jävla virus som börjat härja, och när jag väl hade fått
undan lägenheten var det svårrest. Men nu har jag rest, köpt och
folkbokfört mig, så från och med idag och några inlägg framåt
tänker jag posta ledtrådar för att dra ut lite på det (det var
Fru EB:s idé, så skyll inte på mig).
Jag tänkte inte göra en regelrätt
tävling av detta, men gissa om ni tror er veta (en gissning per
person, annars är det ju bara att rabbla all världens länder). Jag
avslöjar facit om några dagar. Dagens ledtråd:
Och nu tänkte jag sluta med den här halvmesyren med varannandagsbloggar. Vi ses igen imorgon!
Jag är ett stort fan av både låga
utgifter och höga inkomster, men tvingas jag välja är utgifterna
viktigare. Att man blir rik på de små utgifterna, inte de höga
inkomsterna, är en gammal sanning jag tror på. Ser jag till min
egen bekantskapskrets känner jag människor med hög inkomst som
ändå är fattiga, men ingen med låga utgifter som inte är rik.
Några orsaker:
Utgifter växer till sig
En inkomst i form av lön växer
förhoppningsvis med tiden, men ganska långsamt. Inkomster av
kortare karaktär hinner inte det. Utgifter har däremot en kuslig
förmåga att bli större helt på egen hand, ofta utan att vi ens
märker det. Mer än i plånboken.
Bruttovinster vs nettokostnader
I teorin vet vi alla skillnaden på
brutto och netto, men räknar vi in kostnaden för inkomstens
förvärvande? Möjligen skatten på lönen, men de som varje år
jublar åt skatteåterbäringen av sina egna pengar har tänkt ett
steg för kort.
Inkomstskatten har vi kanske räknat med, men
hur är det med bilens värdeminskning och bensinen för jobbresorna,
ökat klädkonto och dyrare lunch? Och på alltsammans en
icke-avdragsgill moms.
Procenträkning
För alla med sund ekonomi är
inkomsterna långsiktigt högre än utgifterna, så då blir en
insparad krona högre i procent av den totala utgiften än en
intjänad krona i förhållande till den totala inkomsten. Det kan
tyckas som att jag dribblar med ord, men det är den marginalen vi
alla lever på, vare sig vi är rika eller fattiga. Ekonomiskt
oberoende uppnås när marginalen fram till nu är större än
framtida utgifter.
I praktiken kan man inte utesluta
varken intäkt eller kostnad ur en budget eller resultaträkning, men
om fler la mer energi på minussidan skulle fler ha lön kvar i
slutet av månaden istället för månad i slutet av lönen.
Stor omorganisation av Arbetsförmedlingen,
låter inte det lite bekant? Så länge jag kan minnas har svenska
regeringar velat göra om Arbetsförmedlingen. Sosseregeringar vill
effektivisera organisationen (låter inte så svårt) och
högerregeringar lägga ner, men märkligt nog slutar det alltid med att AF även fortsättningsvis är en vansinnigt ineffektiv myndighet som för
länge sedan slutat att vara den mellanhand mellan arbetsgivare och
arbetstagare som det var tänkt.
”Förmedlandet av jobb ska i större utsträckning än i dag utföras av externa leverantörer”.
Blir det billigare nu då? Nej,
tvärtom. AF ska få ännu mera pengar för att göra … vad det nu
är de gör när de inte förmedlar jobb, och externa leverantörer
lär knappast böra jobba ideellt, så då blir det dyrare i den
änden med.
Jag har inga lösningar, men det är
bortom mitt förstånd hur man lyckats få fram en så fullständigt
värdelös myndighet och hur den för varje omorganisation – och de
är många! - lyckas göra den ännu lite sämre. Det är som att
riva sönder tusenlappar.
Hur mycket grejer kan en människa
egentligen spara på? Jag är som hastigast tillbaka i Sverige för att
tömma lägenheten, och slås över hur mycket skit jag har. Det
genomsnittliga amerikanska hemmet lär ska ha trehundratusen föremål.
Jag har alltid viftat bort det med att amerikaner är
galna.
Och skulle det vara lika tokigt här
gäller det åtminstone inte mig. Fast nu börjar jag undra. Det
känns som att jag kan ha slängt hundratusen saker bara igår. Och
den här dagen började på samma sätt, vid 5.30 (säg vad ni vill,
halv sex är per definition mitt i natten). Så framåt midnatt har
jag nog kastat lika mycket till.
En annan reflektion
på soptemat. Varje gång jag flyttat har jag tänkt att den här
gången blev allt väldigt stressigt, men nästa gång ska jag
minsann göra det systematiskt och inte kasta ner grejer i
flyttkartonger som jag inte är säker på att jag vill ha.
Inte mitt förråd, men jag är banne mig inte långt ifrån.
Men nu står jag här
igen, med låda på låda av ”det här skulle jag ha sorterat och
rensat”-saker. Och även om corona (alla andra skyller ju på det,
så jag hänger på) orsakat oväntat mycket stress för resorna har jag vetat att
jag skulle flytta, så jag har inte mycket att skylla på. Okej, jag
har rensat, kastat och sålt, men för att göra flytten ordentlig skulle jag behöva minst en månad.
Det har jag nu inte,
jag åker hem på söndag. Och vart det är tar vi nästa vecka.
Tusan vet om jag ens kommer hinna blogga varannan dag den här veckan
utan att få slag eller stroke eller vad det heter nuförtiden. Det är mycket nu...
Det låter ju illa, men i
reportaget berättar en kvinna att hon skickat iväg en klocka utan
att först få betalt, och det till en kund som redan antytt att
klockan var undermålig och gjorde kvinnan ”liksom förminskad”,
så det är en gåta varför hon inte redan hade brutit kontakten.
Under affärens gång (oklart om det var före eller efter att hon
gav bort klockan) fick hon en ”jättekonstig känsla”. Där ser
man.
Så har hon blivit utsatt för
bedrägeri eller har hon lurat sig själv? Det här är lite som
att ställa bilen på gatan med en stor skylt på motorhuven där man
berättar att nycklarna sitter i tändningslåset. Då är det ju
inte helt omöjligt att någon ”stjäl” den.
Vidare berättar polisen att det blivit
vanligare att säljare luras att skicka pengar utomlands för att
täcka påstådda köpares fraktkostnader. Okej... Jag visste inte
att det finns privatpersoner som säljer fraktfritt worldwide och
står för alla oförutsedda merkostnader. För det gör det såklart
inte. Ändå väljer godtrogna idioter att skicka pengar trots att
det är de som är säljare och borde vara den som får betalt.
Jag har sålt hundratals grejer på
nätet, men aldrig någonsin skickat varan förrän pengarna suttit
på kontot och de gånger kunder efterfrågat eller krävt något som
inte framgått av annonsen (”Va, har du inte Paypal?” eller ”Jag
tog för givet att det var [något som inte står i annonstexten]”)
har jag vänligt men bestämt upplyst dem om vad och hur jag säljer.
Mitt Traderabetyg är maximala 5.0 och jag har aldrig blivit blåst
på pengar. Det är inte raketforskning.
Det märks att det är mindre än ett
år kvar till riksdagsval. Regeringens budgetproposition ger enkelt
uttryckt mer pengar åt alla.
Lägre skatt för dem som jobbar och högre bidrag till dem som inte
gör det, så nu får pensionärerna högre bostadstillägg,
ensamstående föräldrar högre underhåll, sjuka höginkomsttagare
får högre sjukpenning och företagen stöttas hämningslöst pga
svårigheten med corona.
När jag läste ekonomi fick jag lära
mig att det måste gå ihop på sista raden. Endast ökade intäkter
täcker ökade kostnader. Eller ja, man kan ju alltid låna för att
få ihop det. Inte alltid kanske, men en stat tycks alltid kunna höja
statsskulden.
Men någon gång ska bullarna betalas,
det kommer ingen ifrån, så precis som Patrick El-Hag här ovanför
frågar jag mig vem. Svaret är du, och kommande generationer
såklart. Regeringen hade kunnat vara med på ett hörn också ifall
väljarna skulle välja att ifrågasätta allt-åt-alla-politiken,
men nu har jag levt några val så jag vet att det inte kommer att
hända den här gången heller.
Jag
har den senaste tiden gnällt en del på hur trist jag tycker att det
är att resa och hur mycket av mitt vanliga liv jag saknar på
resande fot. Det kommer att bli mer av det gnället så innan någon
påpekar att jag faktiskt valt själv ska jag villigt erkänna att
jag är medveten om det.
Dessutom ska sägas att jag är
otroligt tacksam att jag kan göra det valet. Det är inte bara tur
och slump, eller att jag fötts och fostrats av förhållandevis rika
föräldrar. Jag har jobbat hårt för att få de möjligheter jag
har. Jag har snålat hela livet för att skapa ekonomiskt utrymme. En
del lyx hade jag inte velat ha om jag så fått det gratis. Annat har
jag gjort avkall på.
Men faktum kvarstår – jag kan. En
del jobb har jag jobbat undan i förväg, annat gör jag på resande
fot. Och jag inser att det är få personer ”mitt i livet”
förunnat att dra iväg på obestämd tid. En snäll granne vattnar
mina blommor, en lika snäll släkting tar hand om posten, och själv
åker jag runt på världsturné som någon annan rockstjärna.
Trots förmågan att anpassa sig är
dock människan ett vanedjur. Jag saknar min säng, mitt kök, min
dator, mitt liv och mina vanliga rutiner. Nu vill jag visserligen
ändå inte tillbaka till dem, jag vill skapa nya rutiner. Det vill
jag göra exakt nu och samtidigt slippa bo i kappsäck. Tills dess
kommer jag att gnälla. Lite grann.