Välkomna till fotbollsbloggen!

Jag kanske ska förklara den ironiska rubriken. Trogna läsare vet att det inte finns någonting som tråkar ut mig mer än fotboll. Jag skulle inte drömma om att titta på fotbolls-VM även om Sverige gick till final (det dröjde till någon vecka in i mästerskapet innan jag fick veta att de i vanlig ordning inte ens kvalificerat sig).

Så bara lugn, jag ska inte prata fotboll nu, detta handlar om pengar. Cristiano Ronaldo, som jag har förstått är en av världens bästa spelare, sägs nu vara klar för klubbspel i Saudiarabien där han på 2,5 år kommer att tjäna 5,4 miljarder kronor. Det motsvarar 6,4 miljoner per dag.

Kritiken har såklart inte låtit vänta på sig. Tänk att en av världens rikaste idrottsmän ska avsluta sin karriär med att rättfärdiga en totalitär stat. Nu när fotbollsvärlden precis genomlider ett mästerskap i ett liknande land kan man kanske snart se fram emot VM i Saudi 2030.

Mitt svar på det är bara ifall fotbollsförbundet FIFA röstar fram det och publiken strömmar till. Hade alla vägrat att titta på VM i år i solidaritet med slavar i Qatar hade det inte varit ett problem. Även spelarna hade väldigt hög svansföring i år och skulle protestera på alla möjliga sätt, men när FIFA hotade med repressalier skyndade sig samtliga tillbaka in i ledet av tysta medlöpare.

”Vi tiger och samtycker!”

Vad hade du själv gjort för ett par miljarder i årslön? För egen del kan jag erkänna att min moral hade tillåtit mig att göra betydligt värre grejer än att kicka boll i Saudiarabien, men det är också himla lätt för oss som inte fått erbjudandet att fördöma Ronaldo. Hans karriär är slut efter detta kontrakt. Sedan har han kanske 50-60 år kvar av livet. Hans fyra barn ännu längre. Den som är fri från habegär är välkommen att kasta första stenen, jag gör det inte.

Dåliga husaffärer pga kriget?

Familjen Ritter i Göteborg köpte ett nyproducerat hus. Nu är det ingen som vill köpa deras gamla hus och eftersom lånen är maxade sitter de i en rävsax . Familjen skyller på Ukrainakriget. Efter att ha sålt två bostäder under Covidhysterin känner jag viss sympati.

”Inte hade de någon riktig mäklare heller...”

Samtidigt. Skriver man köpekontrakt för sitt nya hus medan man fortfarande har det gamla kvar spelar man högt med nattsömnen, särskilt när man inte har råd att ”äga” bägge (eller rättare sagt låna dem från banken).

Jag tror att vi kommer få se mycket sånt här nu. Folk som tvingas sälja bostäder de inte har råd med, vare sig de precis har köpt dem eller haft dem länge utan att ta höjd för sämre tider. Det börjar också dyka upp halvfärdiga eller delrenoverade hus till försäljning eftersom ägarna inte har råd att göra klart dem.

”Japp, alla grejer på tomten ingår!”

Som vanligt gynnas de som har marginaler, såväl med tid som pengar. De som tvingas agera gör sämre affärer än de som inte har kniven på strupen, och det kan inte nog betonas hur viktigt det är att skaffa sig det handlingsutrymmet. Genom att jobba eller spara hårt, men viktigast är nog att inte gapa efter mer än man har råd med.

Det är okej att bo lite för litet, orenoverat eller ocentralt ett tag. Det är kanske inte vad man drömmer om, men det är garanterat en mindre obehaglig mardröm än att sitta med dubbla boenden man inte har råd varken att äga eller sälja.

Logdans?

Som jag berättade i inlägget om mitt nya biredskapsrum i ladan passade jag på att bygga ett golv ovanpå rummet. Ladan är visserligen på 432 kvm, men på det här sättet fick jag snabbt och enkelt 13 till. Hääääng med!

Här är starten på birummet, och som ni ser är det bara att låta takreglarna utgöra golvyta för en ny yta. För att komma dit sågade jag upp ett hål i staketet.

På med stabila golvplankor med 36 mm tjocklek.

För att inte riskera att ramla ner en våning var det så dags för ett räcke. Så här såg den processen ut:

Avslutningsvis, kommer ni ihåg att jag tiggde till mig ”bakar” (vankantsbitarna längst ut) av grannen i våras? Några av dessa fick pryda staketet och resultatet blev detta:

FruEfficientBadass kallade dessa vrakbitar för ”tändved”, men (fullt medveten om att andra göra andra bedömningar) jag tycker att det blev snyggt.

Skjutjärnsnyheter

Välkomna till domedagsbloggen. Varje dag brukar jag skumma igenom nyhetsflödet för att se vad händer i Sverige och i världen. Häromdagen var detta vad jag hittade på SVT.se.

Som ni ser har jag målat lite, men jag tror att ni ändå hade sett samma tema som jag. En dödsskjutning utanför en förskola, en annan skottlossning utanför en skola och (den kanske allra mest skrämmande rubriken) ”Så arbetar skolorna i Järva efter en skjutning”. Notera, det är inte ”Så arbetade skolan efter skjutningen”, såväl skolorna som skjutningarna är i plural och formuleringen ”så arbetar skolorna” berättar för oss att det finns rutiner för detta, så pass vanligt är det.

Men är inte detta en ekonomiblogg? Jo, och skjutningar (eller skottlossningar, som de hette förr) är inte gratis. Förutom det uppenbara lidandet det kostar för de inblandade och för folk som rör sig i området och därigenom får sina liv begränsade och försämrade, kostar de också pengar.

Först är det en polisinsats som naturligtvis är svårvärderad. Poliser är ju inte gratis även när de inte åker för att reda upp efter en skottlossning, men vi kan nog räkna med några övertidstimmar varje gång det händer.

Sedan ska brotten utredas av polis och övrig rättsapparat. De få gånger man hittar möjliga förövare ska det till rättegångar och eventuella fängelsestraff. Och detta även om skotten missar. Annars snackar vi vårdinsatser, allt från ambulansutryckning till operationer, rehabilitering och/eller begravning.

Totalsumman är omöjlig att räkna ut, vilket illustreras fint av att SD:s Samtiden kommit fram till 75 miljoner per skottlossning medan två moderater i Expressen påstår att bara vården går lös på en halv miljon.

Dyrt är det hur som helst, och särskilt tragiskt eftersom det är helt och hållet onödiga kostnader. Äldrevård går att effektivisera och minimera genom träning (även om samhället gör sitt bästa för att skjuta sig självt i foten även där), trafikolyckor kommer alltid ske och sjukdomar kan inte utrotas även om vi nog kan få bort en del genom att äta och träna rätt. Men skottlossningar är bara dumt, vare sig orsaken är olika syn på vem som ska få sälja knark eller att någon idiot ”kräver respekt” han högst troligt inte har förtjänat.

Han borde använt en sån här.

Var ska då detta sluta? Ibland hör man någon säga att Sverige är på väg mot inbördeskrig och andra som säger att det bara är politisk propaganda. Jag vet inte. Allt jag vet när jag ser ett axplock av några timmars nyheter som innehåller fem notiser om skottlossningar i Sverige är att det uppenbart går åt fel håll.

Och en viss lättnad att jag flyttat från ett område där det inom loppet av några månader kunde ske skottlossningar, knivslagsmål med machete, misshandel av pensionärer, sprängning av en portuppgång samt misstänkt förberedelse till terrorbrott. Jag hann undan innan eventuellt krig, jag hoppas att det inte kommer, men att det i så fall stannar i Sverige.

Norgevits

En norsk influenser bosatt i Sverige (hmm, jag som trodde att man automatiskt blev svensk då, men det gäller kanske inte norrmän) gjorde ett reklamutspel som gick ut på att han tog flyget till Oslo för att köpa en Grandiosa-Pizza, som av någon anledning blivit en slags nationalrätt i Norge.

Vem kan motstå en industribakad fryspizza?

Varför skriver jag då om denna icke-nyhet? För att det blivit en ”snackis” såväl i norsk som svensk slaskmedia. Tydligen ska hans fans (eller möjligen en handfull journalister) gått i taket över att han genom att flyga och köpa pizza ”nonchalerade klimathotet”.

Influensers är överhuvudtaget ett intressant fenomen. Har inte folk egna liv att ta tag i? Eller som Ulla Skoog skämtade för drygt 30 år sedan: ”Vem orkar bry sig om vad morgondagen har i sitt sköte, man har väl nog med sitt eget?” Men om man nu inte har tid får man väl tänka en liiiten bit till.

Det tar en timme att flyga Arlanda-Gardemoen, två om man ska hem igen. Även om han väljer att äta på flygplatsen (fast så rik är väl typ ingen) och klarar säkerhetskontrollerna på rekordtid skulle resan ta honom sex timmar. Behöver det ens påpekas att han såklart inte åker till Oslo för att äta pizza?!Tydligen. Inte nog med det. Videon och inlägget togs bort, samarbetspartnern Orkla bad om ursäkt och influensern själv ”lägger sig platt”, som en dörrmatta.

Jag tycker visserligen inte att detta skämt var särskilt roligt, men jag blir ändå rädd för vart världen är på väg. Ska man inte kunna skämta om någonting längre, och räcker det med att en oförstående idiot protesterar för att man ska behöva löpa gatlopp? I så fall är det nog bäst att människor helt slutar att interagera annat än mellan fyra ögon där inget blir viralt eller uppmärksammat överhuvudtaget. Trams!

”Sparade tusentals kronor”

Hur sparar man pengar, frågan någon ibland. Svaret är att man börjar. Det är faktiskt inte krångligare än att man låter bli att konsumera. Inte allt och hela tiden, men en del och ibland. Några tillfällen är helt uppenbara. Om man till äventyrs får skatteåterbäring man inte räknat med sparar man hela beloppet. Pengar man inte visste att man skulle få kan man ju inte ha saknat.

Och så är det alla högtider. Köp billigare julklappar för mindre pengar, men som kanske ger lite mer mening. Det görs förslagsvis genom att börja tidigt. Julklappar är som andra inköp, ju senare de görs desto sämre blir de. Panikköp inte överprisade chokladkakor och blombuketter ingen människa ändå kommer ihåg. Köp hellre en begagnad bok som visar att du tänkt på mottagaren och klurat ut något som han/hon verkligen skulle sätta pris på. Det allra bästa spartipset har jag snott av artisten Billy Opel som är en fiffig kille.

Enkelt, men snillrikt. Det är bara att ställa sig på sidlinjen och titta på när andra sliter ut sig och sina plånböcker i köphetsen. Att inte handla ger ofta en trevligare upplevelse än det är att leta upp ”bra” köp, stå i kö (i butik eller på postens utlämningsställe), släpa hem och koppla in grejerna. Har inte de flesta redan tillräckligt med saker, för att inte säga för mycket? Jag vet att jag har det.

Detta förhållningssätt kan med fördel användas även utanför högtiderna och de påhittade köpfesterna. Allt som krävs är att man vågar tänka lite annorlunda. Som Billy:

Ligg still, gubbjävel!

Ursäkta att jag tjatar om Sveriges ”vård i världsklass”, men ibland blir jag bara så in i helvete arg.

För människor som inte kan gå är hjälpmedel av yttersta vikt. När min pappa fick en elrullstol kunde han plötsligt ta sig fram själv, utan att be om hjälp för varenda meter. Eftersom han, till skillnad från mig, var en mycket social människa hade han ett behov av att komma ut och träffa folk. Han tog också över familjens livsmedelsinköp och kunde på så vis avlasta min mamma som av naturliga skäl fick ta större delen av hushållsarbetet. Det gav ett människovärde.

Men idag hade kommunen tagit tillbaka rullstolen, om han ens hade fått den. Orsak: Det är inte meningen att handikappade ska använda sina handikapphjälpmedel. Inte längre än 2 km per dag, alltså motsvarande en kvarts promenad.

Behöver man längre får man boka färdtjänst. Med skillnaden att färdtjänst kostar pengar, det är jättekrångligt att boka och du kan aldrig vara säker på när, eller ens om, taxin dyker upp. Men det är väl så myndigheterna vill ha det. De vill kunna ståta med att hjälpbehövande får hjälp, men helst ser de ansvariga att oproduktiva medborgare ligger hemma i apati i väntan på döden.

Så Bengt-Inge fick själv pynta 17000 kr för att köpa en äldre, begagnad permobil. Går den sönder kostar det honom gissningsvis 17000 kr till. Detta är också något att tänka på när man pratar buffert och marginaler. Ingen av oss som är friska vet hur länge. Vi kan vakna upp förlamade imorgon och vara beroende av såväl hjälpmedel som hjälpande händer. Bor man då i Sverige måste man, trots världens högsta skattetryck, ha tagit höjd för det och utgå ifrån att allt ska bekostas ur egen ficka. Allt medan statens pengar går till konstutställningar för maskar, Somalias statsskuld, regnbågsfärgade övergångsställen, kommunpoeter, presstöd och en massa annat som borde plockas bort exakt just nu.

Kanske inte sant, men bra ändå...

Jag har inte gjort lumpen, men har förstått att alla som gjorde det sprang milen på under 40 minuter (med eller utan full stridsmundering), många närmare halvtimmen. Jag såg en underhållande tråd om detta på ett löparforum, så det är inte bara jag som gjort iakttagelsen.

Gissningsvis var de där lumpenmilarna inte så noga uppmätta. Om sträckan vore åtta kilometer blir tiderna inte alls lika imponerande. Och så kanske minnet sviker också. Fortsätter man inte med löpning är det naturligt att man inte minns siffran i decennier. Lite på samma sätt som att Lars Ohly antagligen trodde sig ha spelat fotboll ihop med ”Nacka” Skoglund ända tills någon kollade upp att det inte hänt.

Den senaste historien på temat är börsbolaget K-Fastigheters VD och grundare Jacob Karlsson som säger sig ha sprungit 10 km på 28.50 i sin ungdom. Nu snackar vi om en riktigt snabb tid. Så snabb att Affärsvärlden börjat nysta lite i det.

Statistiknördar har ingen uppgift om Karlssons miltid, varken 28.50 eller sämre. Samtida löpare minns honom inte, men konstaterar att om han sprungit på runt halvtimmen hade de känt till honom, även om det varit så mycket som 33 minuter, vilket är väldigt mycket långsammare än 28.50, närmare bestämt 25 sekunder långsammare per kilometer – en oändlighet i sammanhanget.

Här hade historien kunnat vara slut med att Karlsson säger att han väl minns fel då, men han står på sig. 28.50 skulle ha skett på träning, han är osäker på vad han gjort på tävling, men säger sig ha tävlat vid ett tjugotal tillfällen. Hade han gjort något i närheten av träningstiden på tävling (vilket såklart är det vanliga) hade det blivit en skräll i Löparsverige. Så det har han inte gjort. Detta kan tyckas som en larvig grej att hänga upp sig på, men jag skulle inte våga investera i ett företag vars högsta chef vägrar att erkänna att han tagit fel ens i struntfrågor från ungdomstiden.

En snabb kille?

Och med det sagt har jag själv aldrig tävlat på milen, mitt bästa träningsresultat är exakt 46.30 och med den tiden hade jag fått stryk av de allra bästa från 10 år upp till 80 år (samt kvinnor upp till 70 år). Idag är jag osäker på om jag skulle kunna pressa mig under 50 minuter, så då hade jag fått stryk av de bästa 85-åringarna också. Men 90-åriga löpare skulle inte ha en chans, jag lovar.

Mjölkmygel

Älskar när människor håller koll på livsmedelsföretag som har för lite mat i sina förpackningar. Det senaste exemplet är Skånemejerier som verkar ha satt det i system. En krögare ledsnade på att hennes pannkakssmetar blev för tjocka och började mäta innehållet i mjölkförpackningarna. Det fattades 10-15 procent i (som jag förstår det) varenda förpackning.

Skånemejerier har upptäckt problemet, ”men har inte ansett att problemet varit så stort att de behövt informera köparna”. Eller lösa problemet, vad det verkar. Men nu när media börjat jaga dem kanske intresset av att sluta lura kunderna ökar.

Själv säljer jag honung och väger varenda förpackning. Jag siktar på att leverera på grammet vad det står på burken, eller ett gram för mycket, men åtminstone inte för lite. Det här tar tid för mig, men det får det vara värt. Alternativet är att skaffa en maskin för runt 30000 kr och det räknar jag inte hem med min produktion.

Men det gör såklart Skånemejerier vars maskiner lär vara åtskilligt dyrare. Vidare har de säkert en hel PR-avdelning vars främsta jobb just nu verkar vara att inte ställa upp på intervjuer. De vägrar låta SR banda samtalet och när SVT ringde svarade de överhuvudtaget inte.

Detta gör mig bara mer övertygad om att jag gör rätt som köper mjölk av grannen. Den tappar hon upp i mina egna femlitersflaskor och är jag missnöjd med volymen skulle hon säkert fylla upp till brädden.

För övrigt spär jag alltid ut min mjölk med vatten när jag gör pannkakor. Jag kan inte tänka mig att jag skulle märka någon skillnad. En del pannkaksrecept innehåller mineralvatten som påstås göra pannkakorna luftigare och frasigare. Om det även funkar med kranvatten vet jag inte, men de blir i alla fall billigare.

Ett skepp kommer lastat

Va?! Menar de att alla i produktionskedjan av den kinesiska skit västvärlden köper inte har det jättebra?!

Ärligt talat, vet vi inte detta? Vi fattar att en t-shirt som producerats på andra sidan jorden inte rimligen borde kosta tjugo spänn och att produktionen av en massa hemelektronik och inte minst batterier inte är jättebra för miljön om vi tänker efter. Så det gör vi inte. Jag vet massor av människor som pratar om miljön (eller klimatet, som det heter numera) och låtsas vara goda, förnuftiga och miljömedvetna personer samtidigt som de köper ofantliga mängder ren skit.

Om vi utgår ifrån det vi innerst inne redan visste, att det finns problem med att köpa skräp från avlägsna låglöneländer, varför hyllas detta överallt? Inte ens i den här artikeln tar man upp den verkliga anledningen till de hälsovidriga transporterna. Det pratas om kontraktsbrott, att ”sätta press på företagen”, men inte ett ord om att orsaken till transporterna är marknadens behov av skräp.

Staten vill inte vara sämre. Sparande beskattas, lånande subventioneras, och centralbanker västvärlden över försöker med hjälp av finanspolitiska åtgärder stimulera konsumtion. ”Som man ropar får man svar”, sägs det ibland. Kanske gäller det även stater som får de medborgare de efterfrågar: konsumtionsgalna kravmaskiner som söker materiella kickar. Elektriciteten subventioneras medan ISK-skatten höjs till ny rekordnivå. Järnet in i kaklet med huvudet före, nu kör vi!

Biredskapsbod

Eftersom jag har ett bostadshus med alldeles för många rum tyckte jag att det var smart att inreda ett av dem för biodling, som lager och verkstad.

Det tycker jag fortfarande, men har fått lära mig att värme inte alltid är av godo. Vaxet i biramarna angrips av vaxmottlarver, små obehagliga vita maskar som sedan förvandlas till fjärilar som lägger ägg som blir ännu fler larver, och allt detta i en rasande takt.

Det enda som hjälper, förutom att fysiskt plocka bort larverna, är kyla. Blir det riktigt kallt dör de, men långt tidigare begränsas reproduktionen och så hjälper även bina till att bekämpa skadedjuren. Det sämsta möjliga är att förvara ramar och lådor i ett rum som alltid håller sig på 10-20 plusgrader, som jag gjort.

I väntan på vinter – frysbox!

Ett av höstens byggprojekt har därför varit att bygga ett oisolerat, men mus- och insektstätt förråd i ladan. Jag valde en placering som förutom birummet skulle ge mig förvaringsyta ovanpå eftersom det inte fanns någon övervåning där (mer om det bygget i ett separat inlägg).

Så för ändamålet köptes det in reglar av två olika dimensioner, gipsplattor, skruv och spik. Som dörr använde jag min gamla ytterdörr. Som sådan var den värdelös eftersom isoleringen var för dålig, men här är ju det själva poängen, att bygga ett utkylt rum.

Ett problem med att bygga ett tätt rum i en lada är att lador aldrig är raka, och för att kunna bygga helt tätt är räta vinklar att föredra. Som takregel är en stock som satt sig efter hundra år mycket charmigare än en vattenpassad planhyvlad regel, men den är lögn i helvete att sätta ett innertak av gips på. Så istället för att använda mig av befintliga stommar försökte jag undvika dem och t ex sluta rummet strax innan en sådan här takstock för att slippa anpassa mig till den.

Detta (och det faktum att jag alltså ville bygga ett golv ovanpå delar av rummet) gjorde att jag fick två olika takhöjder i rummet, 220 respektive 210 cm. Det påverkar knappast funktionen, men gjorde bygget lite bökigare.

Här hade det varit himla kul att visa upp det färdiga resultatet, men när jag väl kommit så långt, i slutet av november, var det för sent att spackla och måla eftersom jag i så fall skulle behöva värma upp rummet (som är helt oisolerat, det var ju som sagt hela idén). Så till våren får det bli spackel, latexfog, vägg- och takfärg.

Skit detsamma, det viktiga är att rummet är tätt så att jag kan flytta in bimaterial som får frysa duktigt i vinter. Så här ser det ut just nu.

Kostnaden är knappt värd att nämna, men nu är det ju ändå en ekonomiblogg. Det gick åt gips för en tusenlapp, spik och skruv för ett par hundra och virke för ytterligare en tusenlapp. Med färg, spackel och ett lysrör i vår kanske det blir 3000 kr totalt. Hade jag lejt in en byggfirma hade jag väl fått lägga på en nolla.

EU driver upp diskrimineringen

Jag är glad att jag inte längre är med i EU, men deras idiotier brukar ju drabba även EES-länder. Den senaste dumheten är könsdiskriminering (eller kvotering, som man brukar kalla det) i bolagsstyrelser. Hädan efter ska minst 40 procent av styrelserna bestå av kvinnor. Åt andra hållet är det aldrig så noga.

Svensk jämställdhet.

Nu undrar ju vän av ordning, räcker det med att känna sig som kvinna? Ni har kanske precis som jag i veckan sett en vit FIFA-boss säga att han känner sig som en homosexuell arabisk handikappad, så då borde det kunna öppna sig möjligheter för dem som vill bestämma själva.

För om jag ska försöka vara seriös är det ju det detta handlar om, att få bestämma själv. Jag ser logiken i att en krögare inte ska kunna vägra rödhåriga eller belgiska kunder, men om jag startar ett företag vill jag själv kunna bestämma vilka medarbetare som ska tas in. I ett aktiebolag ska ägarna såklart bestämma hur styrelsen ska se ut, oavsett om ägarna är medlemmar av samma familj eller om företaget är börsnoterat och har tusentals ägare.

Betyder det att det bara blir äldre europeiska män eller yngre asiatiska kvinnor så borde det få vara så. Vad tusan har EU med det att göra?! Allt, verkar det som. Så här säger EU-parlamentarikern Carina Ohlsson (s):

”Äntligen! Det är en fråga som diskuterats länge och nu blir den av. Jag tänker både på jämställdhet och samhällsekonomiska vinsten i att ta vara på den kompetens som finns i EU när det handlar om att sitta i styrelser för de stora börsnoterade företagen.”

För tydligen kan kompetens bara vaskas fram genom tvingande lagar, företagen vill inte själva ha rätt man eller kvinna på rätt plats? Som delägare av ett börsbolag skiter jag fullständigt i vad styrelseledamöterna har mellan benen så länge de gör ett bra jobb.

Och jag vet inte om jag säger något kontroversiellt eller märkligt nu, men jag skulle själv inte vilja ha ett jobb där ägarna och cheferna egentligen hade velat anställa någon mer lämpad, men tvingats välja mig. Fast jag kan gott tänka mig att Carina Ohlsson har en annan syn på det. Man tjänar ju bra som EU-parlamentariker och med hennes logik har hon knappast fått jobbet tack vare sitt knivskarpa intellekt.

Ge mig mina sju minuter tillbaka!

Dagens Industri minns jag som en högstatustidning i min ungdom. Som Lars Demian skaldade i Pank:

”Men har man pengar så är man fri,
man köper konst och läser Dagens Industri.
Man lever livet i lyx och överflöd,
men är man pank kan man lika bra va' död.”

Sedan hände något. Nu är ju DI långt ifrån den enda tidningen som bränt sitt rykte i bägge ändar, men under 2000-talet gick den från ledande finanstidning till billig skvallerblaska. Ett tag verkade redaktionen t ex anse att nyheter om Isabella ”Blondinbella” Löwengrip trumfade allt. När hennes förhållandevis lilla och icke börsnoterade företag redovisade vinst (eller mest förlust, om jag minns rätt) skrev DI ett helt gäng med artiklar om det. Några krönikörer med lite klass har de haft, men jag har aldrig övervägt att prenumerera på tidningen.

Fast den svävar ju ändå runt lite i flödet och någon gång klickar jag på en länk, t ex denna. Gör ni också det kan ni se en helt hjärndöd intervju i något som kallas ”Mitt i bruset”. Det är säkert inte politiskt korrekt av mig som medelålders man att kommentera intervjuarens klädsel, så det gör jag inte.

Hon ser för övrigt ut så här mest hela tiden. Varje fråga, hur infantil den än är, läses innantill från ett papper, men det släpper jag också. Jag tänker inte heller fastna för mycket vid intervjuoffret Pernilla Nyrensten, som jag faktiskt försvarat i denna blogg tidigare. Jag ber om ursäkt för det.

Denna intervju, som mest är en orgie i att nämna så många kändisar som möjligt vid förnamn för att visa hur ”inne” man är, gav absolut ingenting. Jag lärde mig inget, jag blev inte klokare. Jag får naturligtvis skylla mig själv, jag borde ha vetat bättre. Nu är det för sent, jag kan bara varna andra. Gör något annat i sju minuter. Vad ni än väljer (diska, bokföring, självbefläckelse...) kommer det att skänka mer mening till era liv än denna intervju. Förutom tomhet känner jag bara ilska.

Svart tid

Black Friday har blivit Black Week och till slut blir det väl ett svart halvår då folk känner sig nödgade att shoppa. Kärvare tider och mindre pengar verkar inte påverka köpsuget och jag är inte förvånad. Julhandeln slår ju också nya rekord varje år.

Jag vet inte om jag någonsin handlat på Black Friday. Mellandagsreor har jag nyttjat, men bara om det är något jag ändå tänkt köpa. Jag förstår på riktigt inte hur man kan spontanhandla bara för att det är billigt. Är det något jag inte hade tänkt på att köpa har jag uppenbarligen inget behov och då är allt över 0 kr för dyrt.

Forskaren i artikeln pratar om ”pengalycka” vid shopping, men den lyckan borde väl snarare inträffa när man inte shoppar och därigenom behåller pengarna?

”Vi är vana att tänka på att mer saker kommer att göra livet bättre. Om man då tar bort det kommer livet bli fattigare. Det finns en konstant jakt efter nya prylar.”

Är det så? Är det någon enda människa som tror att fler saker automatiskt gör livet bättre? Jag skulle vilja vända på resonemanget: Hur fattigt liv har man inte då? Och då snackar jag inte om pengar eller prylar utan allt det där andra. Glädje, frihet, kärlek och lyckade interaktioner med omgivningen. Alltså, allt det där som inte kan köpas.

Man kan alltid fråga

Jag har en äldre stuga på tomten. Stabbur kallar man det på norska, men jag har sett liknande hustyper på svensk landsbygd. Antar att de ofta var kornmagasin för hundra år sedan medan de idag är gäststugor eller redskapsförråd.

Eller står tomma och övergivna. T ex har mitt exemplar inte fått den kärlek det behövt. Det regnar in, men jag skulle vilja renovera det och kanske omvandla det till en skrivarstuga med gäststugepotential. Problemet är att det är SEFRAK-registrerat. K-märkt skulle man kanske säga på svenska, och det gör att man inte utan vidare får ändra någonting alls.

Många har rått mig att slå alla renoveringstankar ur hågen. Där skulle jag aldrig få sätta in en kamin eller ens isolera väggarna, för att inte tala om att byta fönster. Med nuvarande fönsterstorlek och -antal gör huset sig bäst som förråd eftersom det blir väldigt mörkt och murrigt där inne.

Men jag såg inte att jag hade något att förlora, så jag bokade ett möta med byggnadsnämnden på kommunen. Där förklarade jag att huset har två möjliga framtider. Antingen får jag inte göra något med det och då kommer det att förfalla tills det är bortom räddning, för ingen kan hindra mig att låta huset ruttna bort. Alternativ två är att tillåta mig att fixa det, i gammal stil, men några förändringar måste jag då få göra.

Detta var ett skämt.

Till saken hör att det här huset inte är så himla unikt. Det finns tusentals stabbur som är minst lika gamla och skyddsvärda. På min resa mellan hemmet och kommunhuset ser jag ett tiotal. Efter att ha samtalat med kommunens representant och visat bilder lät det inte alls omöjligt, varken att sätta in en vedpanna eller isolera. När det gällde fönstren fick de inte ändras för mycket på framsidan, men på baksidan (som nu är helt fönsterlös) fanns i princip inga begränsningar eftersom de inte kommer att synas från gården.

Jag har upplevt detta tidigare, både med myndigheter och med till synes ganska vrånga grannar som alla avrått mig från att försöka tala till rätta. Förutom rent illvilliga människor som njuter av att utöva makt (och sådana finns) går de flesta att resonera med. Får jag bara utveckla mina argument brukar mycket lösa sig. Men det bygger på att jag först ignorerar dem som säger att det är lönlöst att försöka.

Så nu har jag fått ytterligare ett byggprojekt att planera. Första steget är dock att lägga om taket. Tanken var att göra det redan i somras, men mina argsinta bin hade andra planer. Till våren finns dock ingen återvändo.

42 månader mellan butiksbesöken

Mattias, som tipsade mig om killen som gjorde 500 matlådor åt gången, har nu uppmärksammat mig på Johan som nästan är nere på mina matkostnader genom att syra grönsaker och äta frön. Han har ingen kyl, men klarar sig ändå i flera år utan att handla.

Varje shoppingfri dag är en seger!

Jag har själv ändrat mina konsumtionsvanor genom att köpa mjölk från en bondgård. Tidigare var det ofta just mjölkbehovet som fick mig till affären, ungefär en gång i veckan. Men nu har jag alltid mjölk i frysen eftersom jag köper tio liter åt gången och då kan det gå både två och tre veckor mellan handlingarna, vilket jag enbart ser som positivt.

Men här har jag helt klart mött min överman som säger sig klara tre och ett halvt år, och jag blir inte ett dugg stött av det utan enbart inspirerad. Jag måste verkligen ta tag i detta med att syra grönsaker. När det gäller groddning kom lusten av sig lite när jag groddade mungbönor och troligen blev arsenikförgiftad. Eller ja, vet inte om det räknas som förgiftning om giftet inte ens hinner ner i magen innan det kommer upp igen.

Pga den upplevelsen är jag nog hur som helst färdig med den den grejen. Att syra grönsaker ska däremot testas. Någon gång.

Väntar med pumpen

Det första jag gjorde när jag flyttade in i mitt hus förra hösten var att sänka temperaturen på luftvärmepumpen. När elen senare brakade i höjden slog jag av den när det var som dyrast.

Men förra vintern hade jag också ont om ved eftersom jag hade dålig koll på det mesta. Nu har jag haft tid på mig och vedboden är fullproppad, så då tänker jag att jag ska försöka klara mig utan luftvärmepump så länge som möjligt.

Jag är ju så lyckligt lottad att jag ofta kan vara hemma på dagarna och då är det inga problem att hålla värmen med ved. Nätterna går också bra. Så länge jag ligger under ett täcke håller jag värmen. Behövs det kan jag slänga på en filt och har jag tur kommer det en varm katt som håller mig sällskap. Men så är det morgnarna.

Så här såg termometern ut i morse. ”Ute”-temperaturen till höger mäter inte utomhustempen utan ett intilliggande rum med stängd dörr och ingen värmekälla. Men som ni ser är det i stort sett lika varmt (eller kallt) där när jag inte eldat på natten och luftvärmepumpen är av.

Jag har aldrig varit en morgonmänniska, och inte blir det lättare av att man ska häva sig upp i +12 grader. Om jag inte var av naturen nödd och tvungen att gå ut i badrummet och pudra näsan hade jag väntat till lunch. För även om jag fyller kaminen tämligen omgående tar det en bra stund innan termometern återigen visar rimliga inomhussiffror.

Så då skriver jag så länge.

Men ström spar jag, och jag tänker att det finns värre öden i livet än att frysa lite en stund varje morgon. Det börjar kännas helt naturligt att klä sig som en eskimå. Jag menar, vad gör man inte för att hålla nere kostnaderna?

Snökaos

Varje höst/vinter är det samma visa. ”Snöstorm”, ”extremväder” och ”trafikkaos”. Så vad har egentligen hänt? Det har kommit några centimeter snö i storstäderna. Till och med Skåne har fått en skvätt.

”Snökaos!!!”

Hur kommer det sig att så många får en chock av att vintersäsongen också innebär vinterväder? Trots att väderprognoserna visar när det ska bli minusgrader i kombination med nederbörd har de inte tänkt tanken att sätta på vinterdäck. Och det är ju tydligen många som glömt eller överhuvudtaget inte lärt sig hur man gör det, så då är man beroende av däckfirmor, som självfallet har lite ont om tid nu när ”alla” kommer samtidigt.

Ont om tid har också bilpendlarna. Hur skulle det vara att starta en kvart tidigare på morgonen när det rapporteras om sämre vägförhållanden? För det är ju egentligen bara det som krävs, att vara ute i god tid så att man slipper stressa, samtidigt som man ger bilen de bästa förutsättningarna genom att sätta på bra vinterdäck.

Jag har själv varit ung och dum, snålat på vinterdäcken, kört fortare än jag klarat av och, inte minst, startat lite för sent så att jag får ligga och pressa på gränsen istället för att kunna ta det lugnt (idiotiskt, för skillnaden är ju oftast bara några minuter på en vanlig jobbresa). Mitt försvar är att jag har växt upp. Det kommer naturligtvis nya generationer bilförare som måste få göra samma misstag, men det känns som rena dumhetsepidemin den här tiden på året.

”Men jag hade ju bråttom!”

Så kan vi inte bara lova varandra att sätta väckarklockan lite tidigare så att vi hinner skrapa rutan och hålla rimligt avstånd till bilen framför? Resor är allra bäst när de avslutas på resmålet.

Matbud med extra allt...

Jag läser på Sveriges Radios hemsida att kvinnor som beställt hem mat ofta utsätts för sexuella trakasserier av matbuden. Tre av de största budfirmorna har byggt telefonväxlar som hindrar buden från att få kundernas telefonnummer, för annars tycks det nästan som en naturlag att deras anställda telefontrakasserar gamla matkunder.

Helt sjukt givetvis, annonserar företagen efter arbetskraft i Sexmissbrukarförbundets tidning?! Att det här är ett vidrigt beteende är så självklart att det väl knappast ska behöva sägas. Skaffa en dejtingapp eller gå på krogen som vanliga människor!

Men med det sagt har jag en annan vinkel på nyheten. Artikeln inleds med konstaterandet: ”Att beställa hämtmat och få den levererad till dörren har blivit allt mer populärt under senare år.” Varför det? Har människor allt sämre kök så att de helt enkelt måste beställa hem mat för att kunna äta sig mätta?

Knappast. Varenda människa tycks renovera köket vid varje bostadsbyte, men även däremellan. Många tycks tro att kök som har några år på nacken måste rivas ner och bytas ut. Bänkar, skåp, luckor och vitvaror. Allt ska moderniseras, hela tiden.

”Men öh... det här är ju förra årets färg!”

Kokböcker säljer fortfarande som smör i solsken, så om människor saknar kunskaper att laga mat kan de läsa innantill. Åtminstone för några år sedan gavs det ut mer än en kokbok per dag bara på svenska. Annars finns det matrecept över hela internet.

Så hur kommer det sig att det finns en växande marknad för matbud? För några år sedan orkade folk åtminstone hämta maten själva även de dagar de inte orkade laga mat (som nog ändå var det vanliga), men nu ska den alltså köras ut, av bud som inte kan anförtros med kundernas telefonnummer eftersom de då kommer att ringa och flåsa i luren, skicka sms ”med oönskade sexuella inviter” eller dyka upp och försöka våldföra sig. Men vad gör man inte för att slippa använda sitt svindyra, nyrenoverade kök?!