Sommarsummering

Första september idag och därmed är sommaren officiellt slut (även om den rent meteorologiskt slutade ungefär vid midsommar denna gång). Alltså hög tid att summera sin sommar. Har man vänner och/eller ett normalt bekräftelsebehov kan man göra det offline, men jag gör det här.

Många andra redovisar sina börsresultat. Jag är jättenöjd med min utveckling där under hela året, men jag är ganska säker på att de flesta av er är lika ointresserade av att höra om det som jag är att berätta om det, så jag spolar vidare till det riktiga livet.

I maj gick jag igenom de sex byggprojekt jag ville hinna genomföra under sommaren. Faktum är att bara två är helt klara, garaget är helt färdigt och funktionellt, och vedboden har fått nytt tak.

Eller ja, nytt och nytt...

Jag är rätt nöjd ändå. Stabburet/härbret har jag också lagt om taket på och det var det viktigaste för i år. Invändigt kan jag jobba med det i höst och vinter om jag får tid, men det springer inte bort. Att fixa till gårdsplanen tror jag mig fixa i höst och tak på carporten hade jag egentligen inte räknat med att hinna i år. Då återstår bara ladumålning som jag totalbommat. Jag skulle kunna skylla på vädret. Det är svårt att måla utomhus när det var hot om regn i stort sett alla dagar då det inte regnade.

Men det är ärligare att säga att livet kom emellan. Jag fick en chans att åka med bina på ljungdrag och det ångrar jag inte även om skörden inte blir den jag hoppats på (bin gillar inte heller dagliga regnskurar). Och så har bilarna krånglat så mycket att jag får ta det i egna inlägg. När man bor ute på landet med en mil till närmaste butik hamnar en trasig bil snabbt överst på prioriteringslistan.

”Ursäkta, vilken dag går bussen?”

Och så övervärderar jag gärna min förmåga. Inte i jobbsammanhang, men på bygg och renovering. Allt vill gärna ta dubbelt så lång tid som det längsta jag hade kunnat tänka mig. Det är nog bra, hade jag på förhand vetat hur mycket jobb det vore hade jag aldrig börjat. Nu hoppas jag på en fin höst där Gud har slut på tårar. Då ska jag nog få till en del av det andra också. Annars är det ju betryggande att veta att jag knappast blir sysslolös nästa år heller.

September innebär också att sommartiden får vara över på bloggen. Varannandagsbloggande är inte så dåligt i jämförelse, men från och med idag blir det återigen dagliga inlägg. Den som inte har lust att kommentera dagens inlägg får alltså en ny chans i morgon.

Vad är en övervinst?

Vänsterpartiet vill beskatta bankernas”övervinster”. Klart att de vill! De vill beskatta alla så hårt som möjligt – företag, hushåll, kapital ...

De kallar det för en oligopolskatt och då tänker jag att det vore bättre att försöka bryta oligopolet än att beskatta det, men Vänsterpartiet har alltid valt skatt framför att göra något åt befintliga problem. Mitt hjärta blöder inte för bankerna. Jag tycker tvärtom att de förtjänar skit eftersom samhället garanterar en stor del av bankkundernas sparkapital och förväntas rädda bankerna när det går dåligt.

Problemet är att retoriken är densamma för alla företag. Ta friskolorna t ex. Går de dåligt får de klara sig själva, går de bra vill Nooshi Dadgostar ha en del av kakan. Och innan Ingvar Kamprad ens hade kallnat fastslog Ung Vänster att ”arbetarna” (bl a en Ung Vänster-broiler som visst hade sommarjobbat på Ikea) borde ärva eftersom Kamprad ”byggt sin förmögenhet på att utnyttja människor”.

Ingvar Kamprad, artist.

Ska de ta övervinster borde de även dela underförluster. Ibland går det bra för företagare som tar ekonomiska risker, satsar decennier av sitt liv, jobbar alla storhelger och hela sommaren, offrar familjelivet och intecknar sitt hus, men väldigt ofta gör det inte det. Politiker som står först i kön för att skörda när det gått bra borde också ställa upp när det gått dåligt. Annars kan de med fördel dra åt helvete.

Arga snattaren?

Jag är inget fan av självscanning. Det verkar krångligt och jag ser inte nyttan. Och så verkar det obehagligt ofta hamna i i domstol. Sedan jag skrev om en snattande politiker har jag tipsats om att ta upp Anders Öfvergårds (”Arga snickarens”) snatteri.

Jag har lyssnat på rättegången och är fortfarande osäker på vad jag ska tycka, så jag tänkte att jag skriver ändå. Det är ju så många andra som skriver om saker de inte fattar, så varför ska jag vara sämre?

Nu är ju Öfvergård dömd och har det hänt flera gånger är det säkert rimligt, men det är en del jag inte får ihop. Väktaren säger att butikschefen kom fram och sa att den här kunden länge ”gäckat oss”. Nu har jag inte träffat Ica-handlaren, han kanske pratar som Sickan i Jönssonligan.

När det gäller trovärdighet tyckte jag Öfvergårds historia var betydligt mer logisk än väktarens, och det här att kunden borde ha reagerat på den låga summan bygger ju på att han kollade på kvittot och inte bara drog sitt kort. Om han tar till sig mina råd på bloggen borde han ha kollat kvittot, men bevisligen är det många som inte gör det.

Och visst är det konstigt att en man med 45 miljoners förmögenhet och ett anseende att förlora skulle snatta för hundralappar, men i fallet med den norske politikern jag skrev om senast är jag övertygad. Här vet jag inte. Vad säger folkdomstolen – har Arga snickaren ingen plan, eller var det just det han hade?

Att tacka nej till 88 miljoner

Det är häftigt med folk som inte låter sig köpas, inte för några pengar i världen vad det verkar. Oliver Anthony är en countrysnubbe som började skriva låtar som terapi för att komma ur alkoholmissbruk och psykiska problem. Han åkte runt i Virginia med omnejd och spelade. Inget speciellt med det förrän en countrykanal la upp låten ”Rich men north of Richmond” som handlar om vanligt folks kamp mot politiker och rika människor som skor sig på andra.

Pang! Två veckor senare har låten nästan 40 miljoner visningar. Plötsligt spelar han i en annan liga. Till ett gig på en bondgård där det förra gången dök upp tjugo pers kom det nu tolvtusen! Och efter giget säger han att han tänker stanna och prata med folk så länge de vill. Jag tror att det tog en stund.

Nu är inte Oliver Anthony den första artisten att slå igenom stort, men det är rätt mycket som skiljer ut honom. Han kan t ex dra upp bibeln och idka högläsning – och komma undan med det. Konservativa politiker försöker surfa på vågen, för här kommer något så ovanligt som en artist som inte är uttalat vänster. Inte höger heller vad jag sett, men jag kan ana att han inte röstade på Joe Biden.

Det är kanske anledningen till att svensk media knappt skrivit två stavelser om Oliver Anthony, till skillnad från amerikanska, oavsett politisk inriktning. Även skivbolagen står i kö. Ett sägs ha erbjudit honom åtta miljoner dollar – och han tackade nej:

”I don't want 6 tour buses, 15 tractor trailers and a jet. I don't want to play stadium shows, I don't want to be in the spotlight. I wrote the music I wrote because I was suffering with mental health and depression. These songs have connected with millions of people on such a deep level because they're being sung by someone feeling the words in the very moment they were being sung. No editing, no agent, no bullshit. Just some idiot and his guitar.”

Jag vet inte vart det här tar vägen. Oliver Anthony kanske kommer ut som kannibal eller djävulsdyrkare, men alla som tackar nej till nästan hundra miljoner för att fortsätta göra det man gör, bara för att slippa kompromissa, har min odelade uppmärksamhet. 

Dyrare mat till lägre pris??!

Konkurrensverket konstaterar att potatisbönder får sämre betalt trots att priset i butik stiger. Ny granskning, gammalt resultat, och jag är rätt säker på att det inte bara gäller potatis. I reportaget sägs att bonden dragit nitlotten, men konsumenten sitter inte heller med jackpot.

Vems är felet då? Giriga Icahandlare, elaka grossister ...? Nej, vårt! Varje gång vi går in i en matbutik och köper livsmedel till överpris accepterar vi den nuvarande ordningen. Jag är den förste att fördöma Icahandlare, men de gör bara vad de kan för att tjäna så mycket pengar som möjligt och det är deras jobb.

Vad gör vi åt det? Handlar direkt av bönder. Det är lite bökigt att knacka på dörren på en bondgård och fråga om man får handla av dem, men det går. Utanför gårdsbruk är det inte helt ovanligt med skyltar av typen: ”Ägg & potatis säljes!” Vidare finns ”Bondens egen marknad”, diverse REKO-ringar, Facebookgrupper, hemsidor och annonser där man skalar bort mellanhänder.

Storpack!

Jag köper mjölk och ägg av mina grannar till lägre pris än om jag gått till mataffären. Trots att de tar halva priset för mjölken tjänar de antagligen inte sämre på det än på mjölken de levererar till mejeriet. Och jag säljer själv honung direkt till konsument på marknader och till bekantas bekanta. Om fler handlade sin honung på det sättet hade asiatisk skithonung aldrig nått Europa. Så nästa gång du tycker att priserna är höga i matbutiken, fundera över vad du kan göra för att hitta sätt att skippa mellanleden. Inte vad samhället eller släkten kan göra – utan just du! På en eller ett par matvaror, eller på alla.

Sälj en moraluppsättning av två?

Jag återkommer ofta till vikten av att leva som man lär, och till skräckexemplen som verkligen inte gör det. Egentligen blir man väl inte en bättre människa av att peka finger åt andra, men man ska heller inte underskatta nyttan av att ha lite kul.

Dagens exempel är hämtat från Twitter och en sammanfattning i Nyheteridag. Anders Wijkman, expolitiker i M och KD och numera klimatalarmist på heltid, klagar på andras ”överkonsumtion” varpå någon påpekar att Wijkman och hans fru bor på 222 kvm på Östermalm i Stockholm.

Det är tydligen fruns fel. Svårt att övertala henne, lättare att ge sig på alla andra? Folk får säga vad de vill om mig, men jag uppmanar åtminstone ingen annan att dra ned mer på sin konsumtion än jag själv gör.

Verkar ju kul...

För i sak tycker jag att Wijkman har en poäng om överkonsumtion, även om det inte handlar om klimat för mig. Många köper mycket mer än de behöver, kläder används bara några gånger innan de kastas, ton på ton av livsmedel ruttnar i kylen, kök och badrum i gott skick renoveras av ren slentrian osv.

Och med det sagt bor jag större än Anders Wijkman. Det bara blev så.

Koka soppa på en spik

När jag berättar vad något byggprojekt kostat ifrågasätts jag ibland. Det beror antagligen på att jag alltid försöker hålla kostnaderna nere. Det slog mig när jag tittade ner i min låda med krokig spik.

Antagligen är det inte alla som sparar på begagnad spik, men jag är uppväxt i ett hem där det var självklart att ta hand om gammal spik. Min pappa byggde ett helt hus av gammalt spillvirke, och på kvällarna rätade han ut krokig spik för morgondagens snickrande. Lyckas man bara få ner spiken på plats fungerar den precis lika bra som en ny, rät spik. Jag bara vet att jag kommer få användning för mycket av spiken i lådan.

När jag nu lägger ”nya” tak på ett par hus är det lika självklart att jag återanvänder gamla taktegelstenar. Sannolikt var många av dem återanvända redan när de kom upp på husen första gången. Den slutsatsen drar jag av att det är flera olika sorter. Inte så stora skillnader att det syns från marken när den sitter uppe, men måtten diffar med några millimeter eller någon centimeter både här och där.

I biodlingen försöker jag tänka kreativt kring alla kostnader för där finns mycket att spara. Frigolitlådorna jag använder till mina bikupor håller mycket bättre om de är målade. De går att köpa färdigmålade, men dessa kostar ungefär en hundring mer. Grejen är att man kan använda nästan vilken färg som helst.

Bin är lite färgblinda och bryr sig för övrigt inte, så här kan man blanda hur man vill. För detta (och andra) ändamål sparar jag färgslattar. Räcker det till en låda sparar jag hundra kronor (minus arbetsinsatsen) jämfört med att köpa målat.

Det här går att använda på många områden. Mat: Använd blast och matrester, koka buljong på stjälkar eller ben. Papper: Skriv på baksidan, använd gamla kuvert som kladdpapper, torka svamp eller fönster med tidningspapper och starta brasan i öppna spisen med pappret när du är helt klar med det.

Det går såklart att gå för långt. Det är kanske mitt problem, men de allra flesta har ett större problem med att det är för mycket månad kvar i slutet av lönen, och tro mig – det hänger ihop.