Så när den den populära situationskomediserien Only when I laugh översattes till svenska under namnet Sjukan
tokfloppade den trots stabila rolltolkningar av halva Jönssonligan
och Sveriges kanske bästa skådespelare genom tiderna, Jan Mybrand.
Brunnbergs överklasskaraktär skär
sig inte lika bra med Björn Gustafsons diversearbetarroll som den
hade gjort i engelska förhållanden, för i Sverige finns nästan
inte överklass och arbetarklass. Här påstår sig alla vara
medelklass. Nej, inte riktigt alla.
Social- och medmeraminister Annika
Strandhäll är stolt över att vara arbetarklass. Fast är hon det,
med en månadslön på över 130000 kr? Det närmaste ett riktigt
jobb hon kommer är som projektledare för ett arbetsmarknadsprojekt
i Göteborg. Därefter är det bara fackliga och politiska uppdrag.
Och även om ett
projektledarjobb där man med kommunala medel trollar med
arbetslöshetsstatistik är betydligt mer working class hero än
styrelseledamot i Folksam eller ordförande för SKTF skulle jag inte kalla det för ett knegarjobb.
Weiron i ottan...
Men okej, vi vet alla varför hon gör
det – det är är en månad kvar till valet. Fast det innebär inte
att det är smart, och det tror jag inte att det är. Dels för att
hon inte är arbetarklass, så om någon till äventyrs identifierar
sig som det vill de nog inte att Strandhällskan ska lajva att hon är
en av dem.
Dessutom tror jag alltså att nästan
alla svenskar känner sig som medelklass, så vi känner oss därmed
inte identifierade med arbetarklassen, särskilt inte en påhittad
sådan. Kanske är det kärnan i den socialdemokratiska krisen, att
nästan ingen längre identifierar sig med partitoppen. Jag säger
inte att Göran Persson eller Ingvar Carlsson var arbetarklass, och
Gud vet att Palme inte var det. Men aldrig har väl skillnaden mellan
verkligheten och självbilden i det socialdemokratiska partiet varit
större.