lördag 30 oktober 2021

Jag vet var din brevlåda bor

Jag fick en fråga från Henrik vad jag tycker om att norska skatteverket lägger ut till allmän beskådan vad folk betalar i skatt. Jag vill utveckla det och berätta vad jag rent allmänt tycker om att offentliga uppgifter läggs ut på nätet. Jag är emot.

Det finns mycket bra med offentlighetsprincipen. Det är bra att man som privatperson kan granska vad som händer med våra skattepengar. Jag vill veta vad som diskuterats bland folkvalda politiker och vem av dem som har sagt vad. Det händer att journalister tycker att de ska ha särskilda regler, så att vi andra tvingas få informationen genom deras filter, men jag tycker att det är viktigt att vi ska kunna kolla upp saker själva.

Men varför ska vi kunna få veta allt om varann? Och ofta – till skillnad från länken ovan – utan att den granskade får veta vem som granskar. Nu har det åtminstone blivit lite svårare att få reda på vem som äger en specifik bil och biltjuvarna sörjer säkert det. Men de har ju så mycket annat att jobba med.

Varför ska jag kunna få reda på var du bor, hur stor din bostad är och anses vara värd? Har du en chipmärkt hund kan jag via Birthday få reda på kön, namn och ras, samt när den har födelsedag! Ratsit berättar för mig hur mycket du tjänar och på vad, och Lexbase ifall du har varit i rättegång och i så fall hur det gick. Varför ska dessa uppgifter läggas upp som ett skvallrigt smörgåsbord? De mest liberala hävdar att det kvittar ifall man inte har något att dölja, men låt oss välja det själva.

Vill du lägga ut ditt personnummer och vad du har för konst på väggarna i sociala medier är du fri att göra det. Rapparen Einar hade säkert gärna sett att tingsrätten inte lagt ut hans skyddade adressuppgifter, men det är lite sent nu. Bara för att nämna ett exempel, men många är de män som fått besöksförbud till sin exfru som bott på hemlig ort ända tills mannen ringt en myndighet som glatt berättat allt de vet.

Frihet är bra, men om din frihet inkräktar på min frihet är friheten ingenting värd, så låt oss se till att offentlighetsprinciperna används på rätt sätt.

fredag 29 oktober 2021

Klä ut dig till aktie

Jag såg följande inlägg på Twitter.

Nu finns ju inte aktiebrev i pappersform, så jag antar att hon tänker mer att hon ska klä ut sig till ett bolag. Det enklaste vore såklart att klä sig i H&M-kläder, men intresset för den aktien är kanske inte tillräckligt stort för att fylla syftet.

Jag har själv aldrig varit någon stor maskeradentusiast, men en av de mer spektakulära utstyrslarna jag kommer ihåg är Daniel LaRussos duschkabin från Karate Kid. Så det får bli mitt förslag för att symbolisera badrumsaktien FM Mattsson.

Såg att just en maskeradutstyrsel med det draperiet går att köpa i kinesiska webbshoppar. Kanske mer som en passning till filmen än till FM Mattsson, men du kan ju alltid skriva ut senaste kursen eller rita upp ett kursdiagram på draperiet.

Som nybliven norrman har jag förstått att sjömatsaktier är populära. Köp ett fiskhuvud i samma kinesiska webbutiker och låt det symbolisera Atlantic Sapphire, Mowi eller SalMar.

Eller gå all-in på en riktigt iögonfallande maskeraddräkt. Låt mig presentera halloweensängen Attendo (eller Humana om du föredrar det).

I droppställningen sätter du en påse vodka och en påse groggvirke och så kan du ändra mixen till angenäm styrka och smak under kvällen, intravenöst om du så önskar. Och får du ragg är det ju praktiskt att ha sängen med sig.

Om du istället kan tänka dig att gå från aktie till fond, har jag en bubblare. Tin Fonder:

torsdag 28 oktober 2021

Vad gör man med en lada?

När man flyttar har man alltid en massa idéer. ”Här ska det bli en uteplats med grill, den här väggen river vi, ett uterum är ju aldrig fel, och så gym i källaren, med storbilds-tv ...” Sedan slutar det ofta med orealiserade planer. Några skyndar man sig att genomföra lagom till försäljningen. Det är ju så dags.

Som nybliven husägare är jag inne i den där processen nu och har bestämt mig för att tänka högt samtidigt som jag presenterar min lada.

Ett boende blir ju vad man gör det till. Därför är jag precis som alla andra mån om att göra något bra av det. Jag har blivit allt bättre på att få upp de där sista listerna så att inte projekten avstannar vid 90-95 procent. Mitt stora problem är att jag antingen kommer igång för tidigt, innan jag är helt klar över den optimala lösningen. Eller att jag inte kommer igång alls.

Hur är det för er? Händer det ni vill ska hända, eller har ni svårt att få saker ur händerna?

onsdag 27 oktober 2021

Livlöst på landet

För två år sedan skrev jag ett blogginlägg om ogästvänliga kommuner som inte ser sambandet mellan bemötandet av kommuninvånare och kommunens popularitet.

I många småkommuner får man betala barns skolgång för att sedan se barnen flytta till större städer så fort de pluggat klart. Sedan kommer de inte tillbaka förrän de går i pension och börjar kosta igen. Det är ett svårlöst problem, men det går an att försöka. Genom att locka arbetsgivare till orten, försöka få medborgarna att trivas och se till att det finns något att göra för unga vuxna, möjlighet att köpa bostad osv.


Ööh! Går den här bilen till Stockholm?

Eller också gör man som Olofström vars kommunstyrelseordförande drar de gamla trötta flosklerna om barnomsorg. Inte ett ord om hur han ska få ungdomar att inte köpa en enkelbiljett därifrån så fort de kan eller någonting konkret överhuvudtaget.

Det finns kommuner som är snabba och flexibla med bygglov, stödjer lokala initiativ eller bara en så enkel sak som att låta grannar dela på ett sopkärl istället för att betala för varsitt. Jag har själv bott i ett antal kommuner och märkt stor skillnad redan när jag ringt kommunens växel. Ibland kan man riktigt höra hur de tänker:


Nu ringer en sån där jävla kravmaskin igen. Betala skatt och håll käft! Vi ska ju fika här nu, Majsan har köpt mums-mums.

Här i Norge har landsbygden ett annat problem. Fastigheter köps in för den skog eller jordbruksmark som tillhör gården. Ofta av stora bolag som sedan låter husen förfalla. I en kommun anställde man nyligen en kille för ett projekt som heter ”Ljus i alla fönster” eller något sådant. Han kartlägger tomma gårdar i bygden och kontaktar ägarna för att höra om han kan hjälpa dem med något för att ta steget att sälja.

Jag läste om det där och kontaktade honom eftersom jag själv var sugen på att köpa en gård i hans kommun, och inte för att skövla skogen utan just för att bo där. Han bjöd mig på fika i hans hemmakontor/lägenhet där vi snackade om jordbruks- och bostadspolitik och han tipsade mig om tomma gårdar som stämde med min kravspec.

Någon vecka senare hade jag köpt hus i en annan kommun, men hann tänka att det där hade aldrig hänt i Sverige. När han är färdig med den norska landsbygden kanske han kan få igång den svenska. Börja med Olofström.

tisdag 26 oktober 2021

Första husprojektet

Häromdagen talade jag mig varm för vedeldning. Sedan dess har jag haft sotaren på besök. Han gick upp på taket och sotade skorstenen. Sedan gick han ner till källaren och tittade på min sotlucka, där askan skulle ut.

Innan han öppnade den varnade han för att han var osäker på om han skulle få upp den, men om det lyckades kanske den inte skulle gå att stänga för den såg lite trött ut. Mycket riktigt, efter två slag med hammaren hoppade hela luckan och halva karmen ut ur väggen. Det blev därmed dags för mitt livs första mureprosjekt (aningen roligare på norska, men jag kunde ändå hålla mig för skratt).


Här satt den, längst till höger.

Sotaren tipsade om ett par butiker där jag kunde köpa en ny sotlucka. Jag åkte dit och konstaterade att en motsvarande lucka kostade 1499 kr. Dels var det mer än jag hade tänkt mig, dels kändes det onödigt med en fläskig gjutjärnslucka. Den går ju inte att skruva fast i väggen eftersom det inte går att borra i den, i alla fall inte med mina borrmaskiner.

Jag struntar i hur det ser ut i källaren och det blir inte varmt där nere så det borde räcka med någon slags plåtlucka, som rimligen inte skulle kosta 1500 spänn. Snokade vidare och hittade en ”inspektionslucka” för 300 kr.

Den hade en plåtkant runt om, men om jag sågar den i bägge sidorna och knackar ner listen i nederkant skulle den göra jobbet.

Nästa steg var att mura tillbaka den del av väggen som åkte ut med den gamla luckan. Och lite mer eftersom den nya luckan var lägre. Murbruk är en billig råvara. Det som kostar är tiden det tar att använda skiten, men det var bara att skrida till verket. En vågrät träregel där luckans överkant skulle hamna. Sedan var det bara att ställa något under för att fixera den till rätt höjd. Hmm...


Konserver såklart!

Sedan var det bara att nöta på. Lager på lager, sida efter sida, tills väggen så småningom var precis lagom stor för att pressa dit den nya luckan.

Totalsumma 414 kr, norska. Jag är nöjd. Hoppas att sotaren också blir det.

måndag 25 oktober 2021

Norrmännens märkliga mat

Jag har bott i Norge i några veckor och det vore förmätet av mig att såga hela landets matkultur. Det finns lyckligtvis inte heller skäl till det, norrmännen äter ganska rimligt. Okej, en del kallar smörgås för lunch, men visst har vi väl alla dagar då vi inte orkar laga riktig mat och då känns det bra att kunna ta ett par mackor och låtsas att vi ätit okej.

Och visst tycks norrmännen ha en osund kärlek till chips som här i landet går under den mysiga benämningen potetgull, och vad är egentligen grejen med att äta tacos varenda fredag?! Äter man inte det riskerar man att bokstavligen hamna ute i kylan.

Men tacos är ändå anständig mat. Då finns det annat jag har svårt för på riktigt. Hur kan en befolkning som äter så mycket bröd ha kommit på den absurda idén att baka mjukt tunnbröd med potatis som huvudingrediens? Lefser – varför?! Och när bröd är nationell lunch under namnet matpakke, varför i herrans namn köper man det fruset?

Det är inget fel med att frysa bröd, men låt konsumenterna frysa in det de inte hinner äta färskt. Att frysa in färskt bröd innan man säljer det är som att sälja kokt, kall potatis. Och apropå potatis. Mycket märkligt har jag både köpt och stoppat i mig, men ett av Norges baslivsmedel är fruset potatismos!

Det finns i lite olika utförande, men varianten på bilden innehåller bara mosad potatis (till ett väsentligt högre pris än potatis). Mjölk, smör och salt får man tillsätta själv, så det enda tillverkaren har gjort är att skala, mosa och frysa potatis. Orkar man inte göra det (varför man nu skulle skala potatis, det gör jag aldrig) orkar man väl knappt tugga?

I övrigt tycker jag att norsk mat är kanon. Så småningom kommer jag säkert delge recept på specialiteter som komle, kamkake och flatbrød.

söndag 24 oktober 2021

Den vanliga visan

Företag får statligt stöd, företaget gör vinst och betalar inte tillbaka stödet. Känns scenariot igen? Själv känner jag igen det från Mikael Wiehes När bolaget kom till byn, som kom på skiva 1978.

Bolaget blomstrade vinter och vår
medan dagbrotten växte till bölder och sår,
men det vet ju alla som har spelat hasard
att nåt ska man offra för att få nåt tillbaks.
Så bygden, den gladde sej och bolaget med,
tills plötsligt en dag när det kom ett besked
att vinsten hade sjunkit till knappt en miljon.
Nu måste bolaget flytta till en ny region.

Carl-Henric Svanberg delar nog inte så många politiska åsikter med kommunisten Wiehe, men här går han i mina ögon ännu längre till vänster genom att säga:

Vi var inte med i stödprogrammet för pengarna, utan för samarbetet mellan staten, företaget och de anställda. Att nu betala tillbaka skulle kännas som att man 'ger upp på systemet' och protesterar – det vill inte vi.

Svanberg vill såklart bara sko sig. Nu passade pengarna hans agenda (och plånbok) och då låtsas han behålla dem som en slags solidaritetshandling. Själv sa jag istället så här, i januari:

Om konkurrenterna får bidrag måste man själv ansöka för att hänga med, och om alla andra fuskar är det svårt att stå emot. Bidrag är lite som doping, vinnaren tar pengarna och det utgår inget bonuspris till bästa cyklisten eller löparen som går i mål ren (på 23:e plats).

Det kan verka hårt att låta folk och företag krascha när verkligheten blir för tuff, men börjar man dela ut stöd blir det ofta så här. Några skor sig på andras bekostnad, några företag som hade förtjänat att gå i konkurs överlever med påföljd att andra – med bättre affärsidéer – får svårt att klara sig eftersom deras konkurrenter fått orättvisa fördelar.

Hade Sveriges och världens ekonomier mått bättre om det här viruset alla skyllt allting på i snart två år fått ha sin gilla gång på finansområdet och skördat de offer som förtjänat det? Det kan vi aldrig veta, men jag tror det.