”Fattig” student

I Norge finns en influencer som heter Karen Elene Thorsen, men som främst går under namnet ”Fattig student”. Det verkar vara en trevlig människa på alla sätt och egentligen är jag inte kritisk mot henne utan mot samhället i allmänhet och studenter i synnerhet.

Fattig student började blogga om ”billig” mat för studenter. Tanken var att studenter antagligen inte har plats eller framförhållning för att ha alla möjliga matvaror hemma. Fattig students koncept går ut på att man med relativt få ingredienser ska kunna sätta ihop fyra olika middagar för en person.

Det är bara det att de fyra middagarna tillsammans kostar 250 kr! Det tycker hon är billig mat och jag börjar förstå varför hon är fattig. Själv tycker jag att en billig middag kostar 1,35 kr och även om jag inser att jag troligen får svårt att fixa en hel dags mat för en tjugolapp i Norge har jag hittills inte ätit en enda middag som kostat över en tjuga ens med ordinarie norska butikspriser.

Jag upplever att det är likadant i Sverige. Studenter gnäller över hur himla svårt det är att få ihop sin budget samtidigt som de kräver att få bo på gångavstånd från universitet, dricka öl tre kvällar i veckan samt äta och göra vad som faller dem in. Jag vet studenter som jobbat extra och klarat livhanken på enbart studiebidrag, men i ärlighetens namn var det ett tag sedan.

Å andra sidan finns ju studielån för den som önskar, om man inte kan tänka sig att jobba extra på kvällar, helger eller åtminstone över sommaren. Själva idén med att plugga är väl ändå att det så småningom ska leda till arbete. Fast ibland undrar jag.

Alla gör sina val. Jag ser inte ner på människor som äter middag hemma för över 60 kr i snitt. I reklamen för Fattig students kokbok presenteras detta som ”halverade matutgifter”! Ur led är tiden.

Hur mycket liv förlorar du på sen pension?

Det här ser jag ofta. När svenskarna närmar sig 60 leker de med tanken på att gå i tidig pension trots att den ordinarie pensionsåldern stadigt flyttas uppåt.

”Bara femton år kvar nu.”

Och så kan de ju inte göra, tro att de ska få bestämma över sina egna liv på det där viset! Nej, in i fållan igen med den övriga fårskocken! Om inte statsministern eller statsmedia varnar så kommer pekpinnarna från statsfinansierade storbanker och affärsmedia, i detta fall Swedbank och Privata Affärer:

”Men att gå i pension tidigt kan bli kostsamt.”

Och så några räkneexempel i syfte att visa att de flesta kan glömma att ens gå vid 65 som ju fram till nyligen var standard. Jag skulle vilja vända på det, ”Så mycket tid förlorar du på att vänta!” alternativt ”Men att inte gå i pension tidigt kan bli tröttsamt”.

”Gigolo – and proud of it!”

Jag räknar med att jobba hela livet och missunnar ingen annan att göra det, men om svenskarna tvingas att jobba längre än önskvärt av ekonomiska skäl borde fokus i artiklarna ligga där – hur man gör för att spara. Men det gör det ju inte. Tvärtom, om någon så mycket som andas om en dröm om ekonomiskt oberoende sluter hela etablissemanget mangrant upp bland dysterkvistarna:

Det går inte! Det är orealistiskt, osolidariskt och alla möjliga andra o-. För den hugade återstår då två möjligheter. Antingen att acceptera, ge upp och foga sig i skocken, eller att forma sitt eget öde. De flesta väljer ettan och andas ut lite över ”vetskapen” att det ändå inte går.

Fira en sansad jul!

Är du typen som laddar i elva månader för att sedan fira jul som en dåre ska du såklart fortsätta om du trivs med det, men min känsla är att många rycks med i en julkommers som inte är helt frisk.

”Om man skulle ta och köpa några lampor till...”

Less is more tror jag inte har någon bra översättning på svenska, men principen kan ändå brukas. Varför slänga ihop femton rätter till julbordet (när ingen vill eller orkar äta fler än fyra, och exempelvis sylta är inte en av dem, för ingen vettig människa gillar sylta), dricka femton snapsar (efter fem är det ingen som gillar dig) och ge ungarna femton julklappar var?

Gör några riktigt bra rätter (eller köp färdiga, jag skulle inte drömma om det, men en gång om året må det vara hänt) och ge ungarna ett par riktigt bra julklappar. Om de är i ålder att de uppskattar dem, tillräckligt små barn kan man faktiskt ge vad som helst, det är själva klappöppningen de får ut något av.

Vidare är det inte lag på att man ska ha julgran, julgardiner, julljusstakar, julvadfansomhelst... Det är ju nedlusat av jul överallt, så jag har ofta tyckt att det varit skönt med en julfri zon hemma. Det räcker gott med att ställa en julmust på bordet i december så har jag pyntat så det räcker. Ni gör hur ni vill, men med fem dagar kvar kan det vara idé att stanna upp och reflektera över om julfirandet är på väg till rätt nivå.

Demokrati bäst?

Såg en artikel om demokrati skriven av Misesinstitutets Klaus Bernpaintner som jag tycker är värd mer uppmärksamhet. Han påpekar ett av demokratins problem, att många väljare är för okunniga ”för att inte rösta sig själva till tyranni via oemotståndliga erbjudanden om gratis extra allt”.

För en del av de minst 95 procent Bernpaintner tror att det handlar om kanske tyranni är ett bra alternativ. För den som inte kan eller vill försörja sig själv är det ju utmärkt om staten gör det, även om motkravet är oinskränkt makt. Vem säger nej till gratis pengar liksom.

En majoritet i gruppen som ”vill vara med och påverka” är inte särskilt intresserade av politik. De röstar på ett parti deras föräldrar alltid röstat på, partiet deras vänner och samhällsklass säger att de ”bör” rösta på, kanske baserat på någon gammal käpphäst en tidigare partiföreträdare hade eller en ren vanföreställning som att Liberalerna skulle vara liberaler eller att Miljöpartiets politik skulle vara bra för miljön.

”Vadå, vi har väl ingen politik?”

Demokratins stora problem är att majoriteten bestämmer oavsett hur det drabbar minoriteten. Det klassiska exemplet är när två vargar och ett lamm röstar om vad man ska äta till middag. Vargarna förstår jag, men när lammen i ett försök att visa sig inkluderande demonstrerar för att vargarna ska få bestämma menyn undrar jag om demokrati är rätt väg att gå. Fast något bättre alternativ har jag inte.

Jämför nätmäklare för aktier och fonder – sponsrat av InvestoRunner

Jag gillar verkligen jämförelsesajter. Det kan faktiskt vara det bästa med hela internet, att man lätt kan jämföra olika alternativ för ett köp eller abonnemang. Folk kommer ändå köpa överskattade produkter och anlita rena klåpare. Även jag ibland, men jag vill i alla fall göra allt jag kan i min makt för att välja rätt, och det kan jag genom sajter som jämför hemelektronik, bredband och nu också börstjänster.

Investorunner.com är en jämförelsetjänst för börsen. Som de själva skriver: ”Välj rätt för att investera, spara & tjäna pengar.” På sajten kan du jämföra aktiemäklare och tjänster, läsa betyg och kolla vilka nätbanker som är bra på det du värdesätter.

Det finns inte någon nätmäklare som passar alla och är bäst på allt. Det påverkar ditt behov om du bara handlar aktier och fonder eller mer avancerade instrument, om du gör ett fåtal stora inköp eller månadssparar och köper och säljer mycket. InvestoRunner ger dig den översikten och hjälper dig att sålla innan du går till beslut.

Det gör de genom att ta betalt av företagen, inte av dig och mig som jämför tjänsterna. Det här är de tydliga med och det tycker jag också är en viktig komponent i en bra jämförelsetjänst, att redovisa sina lojaliteter. Fullständig objektivitet finns ingenstans, men jag har svårt att se hur man ska komma närmare med ett annat upplägg.

En annan bra grej med InvestoRunner är den kunskap man hittar där. Det finns guider och artiklar om allt från investeringsstrategier till kryptovalutor. Många tycker att privatekonomi borde vara ett skolämne. Jag är tveksam, men alldeles oavsett vad vi tycker så gör det ju inte det. Om alla unga och/eller nya investerare skulle gå igenom InvestoRunners spara-pengar-guide med konkreta tips och klipp från bl a EFN och Günther Mårders sparskola hade vi kommit en bra bit på vägen mot upplysning och rikedom.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med InvestoRunner, men åsikterna är mina.

Gratis tvagning

45 kronor för en dusch är det dyraste pris jag hört i Sverige den senaste veckan. Jag har fortfarande inte sett någon uträkning. Det vore intressant att höra hur varmt och hur länge man måste duscha för att komma upp i det priset, men med skenande elpriser riskerar det åtminstone att bli dyrt att duscha.

Kanske kan man välja att tvätta sig den tid på dygnet när det är som minst dyrt, men ren vill man ju bli. I allmänhetens tjänst har jag funderat över hur man kan gå tillväga för att bli renad utan att bli ruinerad. Jag har ändå ställt grytor med vatten på kaminerna, vilket ger mig mer eller mindre varmt vatten. Skulle jag kunna tvätta mig vedeldat?

Klart jag kan! Jag plockade fram en emaljerad bunke från mina gömmor och fyllde den med varmvatten från en av ”kamingrytorna”. Att ställa sig och slabba vid kaminen kändes inte aktuellt, men jag har en duschkabin som jag ju faktiskt kan utnyttja även utan att använda duschslangen. Där blötte jag ner kroppen med vatten från spannen, schamponerade skägg och hår (jodå, några millimeter har jag faktiskt), tvålade in kroppen och hällde därefter vattnet över mig.

Här är ”efter”-bilden.

Inte en njutbar dusch, till och med lite kallt under några sekunder, men ärligt talat … Det var inte så många generationer det här var standardsättet att tvätta sig, med den skillnaden att våra mormödrar och farfäder fick hämta vattnet ur en vak de hackat upp i sjön, och inte hade ett våtutrymme med en duschkabin som kapslar in värmen. Det här var ändå mer njutbart än när jag tvingades tvätta mig i sjön i september, även om det också vore uthärdligt ifall alternativet varit 40-50 kr för en enda dusch. 

Östlings kommission

Den gamle industrimannen Leif Östling gjorde sig återigen känd för några år sedan genom att ifrågasätta skatteuttaget med repliken ”Vad fan får jag för pengarna?” och nu har han tydligen bestämt sig för att ta reda på svaret i Kommissionen för skattenytta.

Först och främst vill jag säga att det är bra att det görs. Att sörja för att skattepengarna används på bästa sätt borde vara statsapparatens viktigaste uppgift, och om de lyckades bra vore det naturligt att vara så transparent att dylika kommissioner inte skulle behövas, men politiker blir ju närmast irriterade när någon vill veta vad de håller på med. När politikerna tiger som muren och heller inte får de relevanta frågorna från journalisterna krävs nya tag.

Ingen säger det bättre än Steget efter.

Men jag vill inte heller utropa Östling till vare sig frälsare eller hjälte. I likhet med andra ”sanningssägare” som Peter Springare och Bert Karlsson som på ålderns höst strävar efter bot och bättring undrar jag varför de inte kom med en enda kritisk invändning när de själva var en del av det system de nu kritiserar.

Den Leif Östling som i intervju efter intervju nu ifrågasätter nyttan av att fylla svenska arbetsplatser med importerad arbetskraft sa 2006 ”Här finns plats för så där 20 miljoner människor” och att Sverige borde öppna sina gränser. Han var drygt 60 då, så det kan knappast avskrivas som en ungdomssynd.

2017.

Man ska såklart få ändra sig, det är en styrka att kunna göra det. Och även om jag inte hört att Östling skulle ha tagit avstånd från sina tidigare meningar har han kanske en helt ny syn nu. Det är ändå lätt att tro att det som passade Svenskt Näringslivs ordförande då går stick i stäv med det som passar den äldre, välsituerade skattebetalaren nu, och den enda gemensamma nämnaren är att Leif Östling står närmast Leif Östling.