Tvål

Hur kommer det sig egentligen att det för några decennier sedan gick att försörja en hel familj på en lön medan många idag inte ens klarar det på två löner utan att ta lån för allt från bostad till möbler och telefon? Det finns inget enkelt svar på den frågan, men en del i det hela är att ”vi” nästan verkar sträva efter att betala så mycket som möjligt för sånt som egentligen är nästan gratis.

Ta bara tvål. När jag var liten fanns i stort sett bara fast tvål. Jag vet i alla fall ingen som hade flytande tvål hemma. Och nu vet jag nästan ingen som har fast tvål hemma. Förutom jag såklart! Det är väl inget större fel med flytande tvål, den gör jobbet lika bra. Bara väldigt mycket dyrare. En fast tvål kostar fem kronor på Willys, och den räcker i månader.

På flytande tvål finns inget övre tak, men inte heller de billigaste är särskilt billiga. Runt 20 kr litern (och – som vanligt – lite dyrare i refill), så det motsvarar fyra fasta tvålar. Ska vi gissa att det blir fem gånger dyrare att tvätta sig flytande, så tror jag inte att jag tagit i.

Om man av medicinska skäl vill ha en speciell tvål fattar jag det, men för oss som bara vill hålla oss rena och samtidigt dofta lite parfym fungerar vanlig, hederlig tvål fortfarande utmärkt. Att inte frakta runt vatten är bättre för miljön också, men det skiter ju det flesta i förutom när deras konsumtion råkar vara miljövänlig för då kan de skriva om den i sociala medier.

Jag har en fast tvål på handfatet i badrummet, en i duschkabinen och en i köket, och ska jag tvätta mig någon annanstans än hemma, exempelvis vid träning, stoppar jag en tvål i en tvålkopp.

Och för den som undrar har jag naturligtvis aldrig köpt Lagerfeld eller annan märkestvål. Faktum är att jag nästan aldrig köpt tvål eftersom andra köper flytande även om de redan har fast. Därför ärvde jag tvål av min mor, och när det lagret var på väg att ta slut köpte jag ett hus där det ingick en massa tvål. Sinar lagret köper jag ny fast tvål, och slutar de tillverkas tror jag banne mig att jag ska koka egen.

Tjäna pengar på samarbete – sponsrat av Addrevenue.io

Får jag intressera er för ett affiliatenätverk? Jag anar vad ni tänker, att låter inte detta som något ”reklamigt” man helst bör undvika? Inte nödvändigtvis.

Tanken med all reklam är att det i slutändan ska mynna ut i något bra för både köpare och säljare, och lyckas det bör även marknadsföraren tjäna på det. Egentligen är det ju en bra idé att sammanföra de som behöver marknadsföring med de som kan marknadsföra, och i förlängningen också med deras publik. Jag gör bara reklam för sånt jag tror kan intressera den som är intresserad av börs eller ekonomi, inte för hallonsylt (då får den vara väldigt billig).

För många fritidsbloggare kan affiliatemarknadsföring bli första steget mot företagande, eller åtminstone ett sätt att börja tjäna pengar på sin blogg. Annonsören väljer vilka affiliates den vill jobba med och vad det är värt. Affiliaten väljer vilka grejer han/hon vill marknadsföra, och om affiliatens läsare/lyssnare nappar på ett erbjudande blir alla tre parter vinnare.

När denna typ av marknadsföring var i sin linda i början av seklet hade jag en hemsida för mitt företag. Den hade en del trafik varpå jag fick för mig att hoppa på ett av de kändaste nätverken, men då tyckte jag att det var mer bök än det var värt. Låg ersättning och konstiga regler för utbetalning.

Så jag var på min vakt när min bloggkollega ”10årsplanen” berättade om sitt affiliatenätverk Addrevenue.io. Nu är det ju ganska nytt, men ersättningarna verkar mycket bättre och det är inte en massa bök med html-strängar som ska klistras in på rätt ställen. Man premierar annonsörer som gör snabba utbetalningar. Dessutom växer Addrevenue så det knakar med ett ständigt inflöde av nya annonsörer.

Men loggan kanske de borde jobba lite på...

Det fiffiga är att om du tycker att min blogg är läsvärd och dessutom har behov av ett affiliatenätverk i egenskap av bloggare, webbredaktör, influencer eller annan person med en plats på internet kan du använda den här länken när du registrerar ett konto, så blir vi kanske nöjda bägge två. Win-win, som kidsen säger.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Addrevenue.io, men åsikterna är mina.

Dina pengar = statens uteblivna skatt

Andreas Cervenka håller jag inte alltid med, men han är en skribent som både fattar ekonomi och kan skriva, vilket är ovanligt. I den här krönikan känner jag dock att det gick överstyr. Lyssna bara på den här inledningen:

”90 000 miljoner kronor. Så mycket kostade sparformen investeringssparkonto ISK förra året i form av utebliven skatt.”

Så alla pengar som inte går direkt och oavkortat till staten är förlorade skattepengar? Jag lyckas inte hitta någon annan innebörd av citatet. Om skribenten hetat Göran Greider hade jag inte lyft på ögonbrynet. Greider som tillsynes helt oironiskt skrivit ”Varje krona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma”. Men jag har inte uppfattat Cervenka som fullblodssocialist.

Det hade jag för övrigt inte gjort om Ivar Arpi heller. Ledarskribenten vars enda avstickare från det dukade, skattefinansierade smörgåsbordet gick till Bulletin och det slutade inte helt lyckat. Han har en podd som heter ”Rak höger”. Jag har aldrig hört den, men trodde i min enfald att titeln hade med politisk inriktning att göra, tills jag såg detta:

En okritisk kopiering av Cervenkas trolleriberäkningar ihop med epitetet ”en vanlig löntagare”. Jag är nästan förvånad att han inte löpte hela linan och valde begreppet ”arbetare”.

Cervenkas siffror må till stora delar stämma, men här kommer några påpekanden det är ohederligt att inte nämna i sammanhanget:

1. En person med hundra miljoner i sparkapital har oftast betalat väldigt många fler miljoner i skatt. Om personen inte är yrkespolitiker eller journalist har den kanske också skapat bra saker och arbetstillfällen som i sin tur genererat skatt.

2. I år går börsen än så länge ned. Det lyckas Cervenka få till att en person med 100 miljoner i sin ISK kan få betala 14,7 procent i skatt. På vadå, den uteblivna vinsten? I det gamla systemet hade man vid minskande kapital inte bara sluppit skatt. Man hade också fått kvitta reaförluster mot andra inkomster. Investeringssparkontot beskattas lik förbannat.

3. Avslutningsvis den mest uppenbara invändningen mot Cervenkas och Arpis skattevurm. När man jobbar och tjänar pengar blir man beskattad, Sverige har en av världens högsta inkomstskatter. Sätter man återstoden av pengarna på ett sparkonto och får ränta blir man beskattad igen, och när pengarna så småningom används till konsumtion blir man beskattad en tredje gång.

När är det nog? Jag tror att det är en tidsfråga innan svenskarna även beskattas när de lämnar pengarna vidare till sina barn, oavsett om det händer före döden (gåvoskatt) eller efter döden (arvsskatt). Hur i all världen kan Cervenka och Arpi kalla den spillra av en människas inkomst som blir sparkapital för en statlig kostnad i form av utebliven skatt?!

Vad var det egentligen som hände?

En del nyhetsreportage ger fler frågor än svar. P4 Göteborgs intervju med ”Samir” är ett sådant. Samir (som av någon anledning uppträder under pseudonym – fråga 1) har fått ett brev från socialtjänsten.

Vad det stod i brevet vet han inte, men valde att pga brevet skicka sin fru och sina fyra barn till Mellanöstern. Varför inte först läsa brevet eller få det översatt (fråga 2)? Samirs familj är enligt uppgift etablerad i Sverige sedan många, men verkar inte läsa svenska, och när han intervjuas görs det på ett annat språk, så på vilket sätt är de etablerade (fråga 3)? Och om familjen kommit hit som flyktingar, hur kan frun och barnen åka till hemlandet, om det nu är dit de åkt (fråga 4+5)?

Nu slår Samir näven i bordet! Under dessa förutsättningar tänker han minsann inte vara kvar i Sverige. Nej, varför är han det (fråga 6)? Det hade varit mycket mer logiskt att följa med sin familj, till hemlandet eller någon annanstans.

Åtminstone, säger han, kommer de att byta kommun för att komma ifrån den rasistiska socialsekreteraren. Fast hur kan man fastslå rasism utan att ha läst brevet (fråga 7)? Och hur kommer det sig att han känner sig vara i position att ställa ultimatum? Om familjen inte pratar svenska, är de verkligen nettobetalare till statskassan (fråga 8)? Jag menar inte att de saknar människovärde om så inte skulle vara fallet, men det tar ju liksom lite hårdare när Ingvar Kamprad eller något idrottsproffs med mångmiljonlön hotar att sluta betala skatt än en familj som ändå inte gör det.

Men de kanske mest uppenbara frågorna är (fråga 9) varför reportern inte ställer någon av dessa frågor, och (fråga 10) varför man envisas med att låta reportern Noor Bolad göra radiointervjuer? Han må vara en kanonsnubbe (det vet jag inget om) och han pratar mycket bättre svenska nu än 2020 när en av hans intervjuer blev viral just för det faktum att det nästan var omöjligt att förstå honom, men han låter fortfarande som en buggig Google Translate-röst. Äldre människor med dålig hörsel (alltså P4:s stamlyssnare) har antagligen ännu svårare att förstå honom än vad jag har.

Jag betvivlar inte att någon kommer att dra rasistkortet åt några av dessa tio frågor, men fundera då först på om det verkligen är rasistiskt att vilja veta vad som hänt. Det är väl ändå det nyhetsreportage är till för? Här får vi höra mer eller mindre irrationella reaktioner på ett brev vars innehåll är okänt, istället för det som väl skulle vara nyheten – huruvida svensk socialtjänst håller på med något fuffens. Lite underligt är det ändå.

Utan elektriker stannar Sverige

Sverige har vid sidan av den höga arbetslösheten stor brist på elektriker och elinstallatörer, och nu finns helt enkelt inga att anställa. Problemen beskylls att alla gymnasieprogram inte gett behörighet till högskole- och universitetsstudier.

Jag tror att det snarare är tvärtom. När jag gick på gymnasiet var yrkesutbildningar generellt tvååriga medan teoretiska program var treåriga. Sedan la man till ett år på de praktiska programmen. Jag vet inte om de lärde sig mer på det eller om det ens var tanken. Som jag minns det var det viktigast att ”byggarna” inte skulle känna sig underlägsna.

Och varför skulle de göra det?! Elektriker, snickare, betongarbetare osv är hedervärda yrken som krävs för att samhället ska fungera, precis som barnskötare, städare och hemtjänstpersonal. Ta bort landets samtliga genusvetare, jämställdhetssamordnare och mångfaldsanalytiker och testa vad som händer. Troligen inte mer än att det blev lite skattepengar över till annat. Gör sedan samma experiment med målare och rörmokare, och samhället går på knäna inom en kvart.

Yngst på firman.

Sluta låtsas som att alla är lika med likadana behov. En del är bra på att jobba praktiskt med sina händer, en del på att analysera siffror, en del är konstnärliga och en del är fantastiska på att jobba med människor.

Börja nu skapa utbildningar för landets framtida behov och fyll dem med duktiga lärare. Inse att det inte är allas dröm att plugga tills de fyllt 25 och att det heller inte finns någon anledning att de ska göra det. Annars kommer företag efter företag, bransch efter bransch att tappa sin internationella konkurrenskraft tills Stockholmsbörsen är nere på noll. Och hela vägen ner blir det ännu mindre skattepengar att lägga på bra utbildningar.

Jag går och fiskar

Jag har inte fiskat på säkert 30 år. Jag ser inte vitsen att fiska för att slänga i fisken och jag äter inte fisk. Men när jag nu fått katter att försörja med mat (de gånger de inte smaskar i sig traktens möss och fåglar) tänkte jag att fisk väl är populär kattföda. Det har jag läst i Pelle Svanslös.

Så häromdagen var det dags. Med gammal utrustning som jag fått gratis gav jag mig iväg till närmaste fiskesjö. Och plötsligt hände det.

Väl hemma igen ställdes jag inför nästa problem. Hur tusan rensar man fisk? Det har jag förmodligen aldrig gjort, men jag har sett det göras och hur svårt kan det vara? Först huvudet.

Sedan sprättade jag upp den och tog ur inälvorna. Bort med fenor och ryggrad så började man kunna ana en slags filé. När ämnet kommit upp här på bloggen, men även i samtal med IRL-kattägarkompisar, har jag uppmanats att koka fisken innan jag serverar den till katterna, så det gjorde jag.

Jag inser att det hade gått att göra ett seriösare rensningsjobb, men när de ätit andra djur har de inte fått hjälp alls och de brukar ändå slinka ner, så jag kände att det borde duga. Upp till bevis.

”Vafan, äter du den där skiten när det finns våtfoder?!”

Nej, det kan jag inte påstå att hon gjorde. Min mest matglada pälsboll tog ett par tuggor medan den andra fnös. Då testade jag att mosa hela anrättningen med en gaffel. Det fick henne att prova en tugga till innan tallriken lämnades åt sitt öde.

I ett sista desperat försök att blidka mina fyrfota vänner stekte jag fisken. Någon bloggläsare berättade att hans/hennes katt älskade stekt ägg (det gör inte mina), så kanske var det stekyta som saknades? Nej, den här gången var intresset noll, nu fnös bägge.

Vad tror ni, gillar de bara inte abborre eller är det kört med fisk? Jag har fått hela min barndom förstörd nu. För mig är det uppenbart att Gösta Knutsson ljög i Pelle Svanslös. Lögnare, sa Bill. Mytoman, sa Bull.

”Så spenderar du mindre”

SVT vill säkert väl när de gör ett inslag om att spara in på sina matkostnader, men de är bara så himla dåliga! Det börjar med att reportern pratar inflation. Det blir pinsamt uppenbart att hon inte har en aning om vad hon pratar om. Om inte förr så när hon låter genuint förvånad över att hög inflation ger högre priser.

”Det är rekordnivåer, men inte på något bra sätt för nästan allt blir dyrare.”

Istället över till sparexperten Frank. Han må vara en kanonkille som reflekterat mycket över sin hushållsekonomi och trots att han är 23 år och bor hemma hos mamma och pappa kanske han har stenkoll.

Problemet är att det inte framgår. Under det två minuter långa inslaget hinner Frank berätta att han inte dricker kaffe hemma på vardagar eftersom han har gratis kaffe på jobbet och att han inte äter ost på sina smörgåsar. För att inte tala om den prisvinnande slutsatsen att man får mindre för pengarna om man köper färdiglagat och att ”det kan sticka iväg” om man äter ute varje dag en hel månad.

Det enda rimliga tipset Frank presterar i inslaget är att ”en ekonomisk budget kan vara en bra grej”, men jag vill inte rikta min kritik mot Frank. Han träffade säkert reportern i minst en halvtimme och sa nog en massa smarta grejer som gick en kilometer över huvudet på reportern som bevisligen kämpar med att förstå inflation.

All skuld till SVT. Ingen skugga på Frank, som mycket väl kan vara ”Sveriges sparsammaste person” som det står i artikeln. Jag har ju flyttat.