fredag 19 januari 2018

Köp, det är billigt!

Strax efter jul (redan på juldagen nu, tror jag) drar butikerna igång mellandagsrea som tycks fortsätta än till påska. Om någon till äventyrs skulle ha pengar kvar får de en chans till att handla upp dem. Inget fel med det, om det är något man behöver och om det är billigt.


För bara för att det kallas rea är det inte automatiskt billigt. Prisjakt (sajten som är lite som Pricerunner fast sämre) har räknat ut att det generellt är billigare att handla i februari än under mellandagsrean. Folk rycks med och luras att köpa för att de tror att de fyndar.

Men så finns de där som knappast behöver hjälp med att lura sig själva. Den här artikeln fick jag i mejlkorgen från en vänlig läsare:


Så B (jag vill inte hänga ut honom eftersom han uppenbarligen verkar vara idiot på riktigt) bestämmer sig för att köpa en tv eftersom sambons bror gjort detsamma. Jag måste erkänna att just den anledningen har jag inte använt för att motivera ett köp. Hans familj har dessutom redan två tv-apparater i en trerummare, men köper alltså en tredje, som han transporterar hem i taxi. Finn fem fel... eller sju.

Min uppgiftslämnare luskade reda på att mannen bor i ett område där medelinkomsten är 38 procent lägre än rikssnittet. Kort sagt, det var dit Karl-Bertil Jonsson åkte när han instruerade sin taxichaufför att köra till slumkvarteren. Herr B kanske badar i pengar, det vet vi inte, men min gissning är att pengarna för tv:n han egentligen inte behöver (vem behöver ens en tv?) hade kunnat göra bättre nytta.

Vi känner alla en B, som bränner lönen på något riktigt dum, ofta innan den ens kommit in på kontot. Så vad gör vi åt detta, annat än att klappa oss själva på axeln och konstatera att vi är smartare? Ingenting antagligen. Vad gör man för att förhindra ekonomisk idioti? Kommer med goda råd, agerar förebild, visar praktiskt hur lite som krävs för att ha det så mycket bättre?

Jag skulle säga att inget av det där fungerar, men så finns det människor som skulle kalla mig cynisk.

torsdag 18 januari 2018

I väntan på vadå?

Nu är det några dagar sedan jag senast bloggade om börsen. Det beror inte på ointresse utan på att ingenting av värde händer. Den konstanta uppgången under årets första vecka har ersatts av en konstant gäspning. Av de aktier jag följer är det egentligen bara NetEnt som rört sig ordentligt, när den tappade en femtedel av värdet efter vinstvarning. Tur att jag satt vid sidan av, där sitter jag bra.

Tyvärr har jag inte använt samma taktik när det gäller Bitcoin. Där är jag med i den snabba resan mot botten, men inte tyngre än att jag kan hantera smällen.


Råvarorna rör sig inte heller mer än en lam åldring på sömnmedel. Det är annars ett av få varuslag där jag tror på en ljus framtid. Jag tror inte på en positiv börs under 2018, men om det här är toppen före en större nedgång eller en tillfällig paus inför fortsatta uppgångar vill jag inte ens ha någon åsikt om. Det är lätt att ta sig vatten över huvudet.


Så vart ska börsen ta vägen nu? Den som det visste skulle kunna bli rik. Nu betyder ju inte heller en fallande börs att det saknas köpmöjligheter. I alla konjunkturer finns det billiga aktier. Något ska vi väl hitta, men knappast idag. Eller hittar du någon vettig investering?

onsdag 17 januari 2018

Självdisciplin ger rikedom

Har ni lagt märke till att människor med kass privatekonomi, exempelvis Lyxfällandeltagare, oftare än andra är överviktiga rökare (ja, det finns en miljon undantag, men jag snackar trender här)? Det beror knappast på att de äter eller röker upp lönen, även om det också är möjligt. Mat är inte dyrt, och de flesta med en ordinär inkomst har råd att röka också så länge de inte röker heroin.


Jag tror snarare att det handlar om bristande självdisciplin. Varje gång vi vill göra något ogenomtänkt har vi valet att ge efter eller tänka efter. Det gäller inte minst konsumtion. Vill vi ha något kan vi springa och handla innan vi ändrar oss. Eller avvakta, vilket antingen leder till att vi stärks i övertygelsen om att det är en bra affär, eller inser att det inte var det. Genom att vänta kan vi också ta oss tid att kolla av marknaden och köpa rätt på första försöket.

Jag kan som alla andra få en kick av att öppna en kartong jag köpt, men kicken blir inte mindre av att först tänka igenom köpet, bara försenad. Inte heller kommer köpkickar i standardiserad storlek. Jag gissar tvärtom att kickmängden är konstant. Ju mer vi köper desto mindre blir kicken vid varje köp. Barn som får tolv julklappar blir inte 50 procent gladare än de som får åtta.


Ekonomi är bara ett område i mängden och dålig självdisciplin går igen. I så fall kommer den som inleder dagen som snoozetorsk och somnar om åtta gånger, missar bussen, inte tar sig tid att göra matlåda och skippar träningen till förmån för meningslöst tv-tittande också ha ont om pengar, idag, imorgon och om tio år. Det fina är att dåliga vanor går att bryta.

tisdag 16 januari 2018

Sluta dalta med samerna!

Samerna är en sådan där grupp det inte är någon idé att stryka medhårs eftersom de ändå alltid kommer att känna sig diskriminerade, förfördelade och förföljda.

Ingen har någonsin hindrat samer i Sverige från att utöva sin kultur, klä sig i sina traditionella dräkter eller jobba med renskötsel. Tvärtom! Det finns bara några tiotal tusen samer i Sverige, ändå syns och hörs de överallt. De har egna tv-program i statstelevisionen snudd på dagligen, en egen redaktion hos Sveriges Radio och förra gången Melodifestivalen var fri från samiska inslag måste ha varit förra årtusendet. Den samiska minoriteten har till och med ett eget, skattefinansierat parlament.


Men när det gäller rennäringen har den som lyfter rasistkortet en poäng. Rennäringslagen kräver att den som ska ägna sig åt renskötsel måste vara medlem i någon av Sveriges 51 samebyar. Alltså – etniska svenskar, judar, kineser eller syrianska invandrare göre sig icke besvär.

Detta hindrar givetvis inte samerna från att ändå känns sig orättvist behandlade. Nu kräver de ökad skyddsjakt på rovdjur eftersom dessa äter renar. Det är väl bra att de gör, för vem annars äter ren? Inte tillräckligt många i alla fall, för då skulle ju näringsverksamheten gå ihop utan bidrag.


Och varför ska vi försörja renskötare om marknaden saknas? Jag kan inte kräva att få jobba som mjölnare eller korsriddare bara för att släktingar gjorde det för flera hundra år sedan. Jag kan såklart köpa en kvarnsten och börja mala mitt eget mjöl i vardagsrummet, men jag skulle inte kunna leva på det och ringer jag kommunen och ber dem finansiera min kulturgärning skulle de med all rätt be mig dra åt helvete.

Så kära samer, klä er i lampskärmar om ni vill, tjacka renar, tillverka hemslöjd, dra en jojk, men sluta kräv att andra ska betala för ert sätt att leva!

måndag 15 januari 2018

Varför denna ilska?

Nu var det dags igen, ett par i trettioårsåldern siktar på att bli ekonomiskt oberoende innan 40. Kul för dem, säger jag. Inte för att pension vid 40 behöver vara den idealiska lösningen för alla människor utan för att två unga människor har tänkt igenom sitt liv och har tydliga mål.


Men Jante-Sverige är naturligtvis igång och vevar direkt, på Twitter, i kommentarsfält och märkligt nog även i ekonomibloggar. De anses spara för lite eller för mycket, och framförallt tänker de fel när de räknar med att leva på 18000 kr per månad. Men att tvärsäkert säga hur mycket någon annan behöver för att leva ett fullvärdigt liv är lika dumt som att säga vad och hur mycket de ska äta.

Själv har jag betydligt lägre utgifter än detta par (per person alltså) – av lust, inte tvång. Jag har också fått min beskärda del av gliringar att jag inte lever ett vettigt liv, men är vi inte experter på våra egna liv vore vi bra värdelösa.


Reportern höjer sig inte heller till en anständig nivå. ”Nu skulle få svårt att nå ert mål om ni tjänade mindre?” Eeh... men nu gör de ju inte det! Usain Bolt, du skulle få svårt att vinna så många lopp om du sprang långsammare? Och så klassikern: ”En annan invändning mot deras projekt är att samhället inte skulle fungera om alla valde att göra som dem.” Mr Jagger, what would happen if all members of The Rolling Stones played the violin?


Jag är övertygad om att Eric och Alexandra kommer att få ompröva sina planer flera gånger om. De kommer byta jobb, troligtvis karriär överhuvudtaget, kanske skaffa barn, flytta (isär?) och få en massa oväntade inkomster och utgifter. Sånt är livet. Men de har åtminstone en plan och som schackjunior fick jag lära mig att till och med en dålig plan är bättre än ingen plan alls. Den som nästan blir arg över hur de räknar borde lägga energin på sina egna siffror istället.

söndag 14 januari 2018

Knarkarhausse?

Jag har lånat ordet från ett börsproffs, men Google ger vid handen att det bara är jag som använt det på internet. Nåväl, vanligtvis menar jag en rejäl uppgång på börsen, men nu tänkte jag bli mer bokstavlig. Cannabisaktier, är det något?

Som jag ser det har frågan två aspekter.
1: Går det att tjäna pengar på branschen?
2. Är det moraliskt hållbart att göra det?

I förra veckan gjorde Placera ett försök att besvara den första frågan och kom fram till att det gör det. Ju mer avkriminaliserat användandet blir, desto fler företag kommer kunna tjäna pengar på det.


Något märkligare är att Avanza tycktes tagna på sängen av att den andra punkten dök upp efter att de skrev om investeringsmöjligheterna utan att blanda in moral. Vet inte om det var ”damage control” när deras sparekonom Claes Hemberg en vecka senare skrev ”att aktieköparna stödjer knarkhandel i praktiken” genom att investera i cannabis, och reaktionerna lät inte vänta på sig. På Twitter kallades han snabbt pinsamt okunnig, omdömeslös jävla tomte samt riksmongo.

Bevisligen är ämnet laddat. Jag har aldrig kunnat diskutera det i sociala medier utan att någon debattör gått bananas. Min subjektiva bedömning är att det främst är legaliseringsförespråkarna som har svårt att hålla nivån uppe. Hoppas och tror att mitt kommentarsfält ska funka.

Jag tycker själv att det är svårt. Jag är själv väldigt mycket motståndare till all typ av narkotika och skulle aldrig i livet röka cannabis. Här har jag lätt att hålla med Leif G W Persson, som i Veckans Brott sagt följande:
Men den har ju också negativa effekter och speciellt på yngre människor som ger sig på den här drogen, nämligen att... enkelt uttryckt blir de dummare i huvudet av den än vad de annars skulle ha varit om de lät bli, beroende på att den mest aktiva substansen, som kallas för THC, den hämmar blodtillförseln till hjärnan och röker man på punktligt och kontinuerligt då så kan man säga att man helt enkelt svälter ut sin egen hjärna, som hos en ung individ faktiskt utvecklas fram till tjugofemårsåldern.

Ljushuvud

Nu är min hjärna visserligen äldre än så, men jag är lite för rädd om den för att chansa. Å andra sidan finns det massor av medikamenter som kan missbrukas och jag skulle inte tveka att investera i AstraZeneca eller Pfizer. Tveklöst finns goda erfarenheter av cannabis som förutom ren smärtlindring påstås hjälpa mot bl a demens.

I det långa loppet går det dock knappast att välja. Legaliserar man medicinskt cannabisbruk kommer det förändra attityder och tillgänglighet hos femtonåringar utan minsta spår av demens. Om jag investerar i en nordamerikansk cannabisproducent, hjälper jag då dessa ynglingar att ”svälta ut sin egen hjärna”? Jag vet inte.

lördag 13 januari 2018

Regler gäller alla (andra)

Ingen blir väl egentligen förvånad över att ministrarna inte sjukanmäler sig. Inte för att de verkar friskare än andra människor utan av privatekonomiska skäl. Varje sjukskrivning innebär en karensdag, som i deras fall kostar 4433-5419 kr brutto.

De kan säkert jobba en del hemifrån även när de är sjuka, men försök inte inbilla mig att de jobbar i närheten av åtta timmar en dag med akut matförgiftning eller hjärtinfarkt med ballongsprängningsoperation.


Som vanligt hävdas att deras jobb skiljer sig så mycket från andras att särskilda, oskrivna regler ska gälla. ”De kan inte sjukskriva sig som vanliga anställda”, hävdar regeringskansliet, men visst kan de det. De bara väljer att inte göra det.

För det märkliga är att ”var du än släpper slantarna så rullar dom åt samma håll”, som Pers Persson skaldade i Falsk matematik. Därför är politiker heller sällan sjuka eller föräldralediga på sommaren när de ändå kan lyfta fullt arvode utan att jobba.

Och kommer ni ihåg när timeout var en sportterm? Numera betyder det oftast att en politiker eller statsanställd chef väljer att vara ledig med full lön. Begreppet myntades av Mona Sahlin 1995, men sedan dess har det använts av alla partier. Jag kan också ta ”timeout”, men då får jag inte betalt, för så fungerar verkligheten utanför politikernas skyddade verkstad fylld av pensioner, fallskärmar och garantilöner.

Cry me a river, mygelkärring!

Å andra sidan, var och en står sig själv närmast och även om jag tycker att det är extra vidrigt att lagstiftarna inte följer lagen kan jag knappast klandra dem, eftersom vi alla vet att det inte får några efterverkningar. De får inga böter, de blir inte återbetalningsskyldiga och de förlorar knappast några röster på det eftersom alla – oavsett politisk färg – tycks sko sig på samma sätt. Och vad ska vi göra, skriva en insändare? Ingen revolution i sikte. Jag tänker inte rösta på dem, men jag tror att de kan leva med sorgen.

fredag 12 januari 2018

Redaktionsmötet

Redaktionschefen: ”Skriv en spartext.
Praktikant-Matte: ”Vadå?
Redaktionschefen: ”En text om spartips.
Praktikant-Matte: ”Hur då?
Redaktionschefen: ”Vadå hur då?! Skriv en text om sparande. Folk vill läsa sån skit nu.
Praktikant-Matte: ”Vad ska jag skriva då?
Redaktionschefen: ”Skriv om att många små belopp blir stora i slutändan. Hitta på något!


Ungefär så tror jag att det gick till när Mattias Knutson (ja, självklart är han Mats Knutsons son) fick i uppdrag att skriva en spartext i Expressen. Om Mattias hade begripit något om sparande hade han totat ihop en vettig text. Istället översatte han en text skriven av en ”Apartment Therapy's Assistant Lifestyle Editor” (vet inte hur den titeln översätts, men jag är rätt säker på att ordet ”ekonomi” inte är med) som i sin tur gjort en tolkning av något som heter ”The 52 Weeks Challenge”.

Kanske finns det något vettigt i grunden här, men jag orkar inte gräva mig ner till botten i den sörjan. Jag tycker heller inte att det är relevant, Expressen-artikeln bör kunna stå för sig själv. Det kan den inte, men vad Praktikant-Matte försöker få fram är att istället för att räkna ut hur mycket man kan spara bestämmer man sig för hur mycket man vill spara. Vi låter honom förklara själv:


För att lyckas med det här sparsystemet börjar du med att räkna ut exakt hur många kronor du gör av med varje dag. För du gör väl av med exakt lika många kronor varje dag? Jaså inte. Synd, då faller tyvärr alltihop.

Här kommer ett spartips från mig. Om du ibland köper tidningen Expressen kan du spara pengar genom att inte göra det. Brukar du köpa deras bilagor kan du spara ännu mer.

torsdag 11 januari 2018

Ring ut det gamla?

Vid årsskiftet ska man avge nyårslöften, börja träna och skaffa hälsosamma vanor i största allmänhet. En del passar på att se över sina abonnemang, skaffa nya leverantörer och kanske skära bort tv-kanaler man ändå aldrig tittar på.

Men hur är det med sparandet? Det är fint med nya rutiner och idéer som ska förverkligas, men de flesta av oss skulle tjäna på att även titta över det vi redan har. Jag tittar dagligen på slutkurserna på mina börsinnehav, men jag har ingen rutin för att utvärdera dem mer ingående, även om jag gör det ibland.

Kanske är nu en perfekt tid att gå igenom aktie för aktie i portföljen, fonder, certifikat och PPM. Hur har det gått, vad hade jag för plan när jag köpte, hur har den infriats och vad tror jag om framtiden? Finns det inget snällt att säga om ett innehav är det troligen en bra säljsignal (nu lever H&M farligt igen).


Någon gång har jag föreslagit (åtminstone för mig själv, men även för bloggen, tror jag) att man vid varje köp borde skriva ner några rader om varför man köper och en eventuell stop-loss-nivå. Det låter smart, men jag har aldrig gjort det konsekvent. Det får bli den nya rutinen för i år, att vid varje köp förklara för mitt framtida jag hur jag tänkte.

onsdag 10 januari 2018

Hus på hjul – insidan

Jag lovar att morgondagens inlägg inte ska handla ett dugg om bostäder, men först kommer här fortsättningen på mina bovagnsfunderingar. I förra delen skrapade jag på utsidan. Nu tar vi oss in.

Även en vanlig husvagn i aluminium visar att man med smarta lösningar kan få till en fungerande boplats på ett tiotal kvadratmeter, men i en högre vagn med loft, där man försökt prioritera utrymme kan det bli ett riktigt hem.



Kök, badrum, sovrum och arbetsrum/sällskapsrum, vad mer kan man begära av en bostad? Okej, det blir inga stora middagar för hela bekantskapskretsen, men hur ofta har man sådana? Jag har det inte oftare att jag skulle kunna hyra lokal för dessa tillfällen. Dessutom är det ju alltid någon annan som har det.

Så vad kostar kalaset? Som jag var inne på redan igår krävs specialgrejer för att kunna klara sig utan ständig 220 volts el, vatten och avlopp. Gör man det man kan själv landar det enligt videon nedan på runt $25,000, alltså 200000 kr.


Låter man andra bygga finns det förmodligen inget övre tak, men materialåtgången är ju ändå begränsad. Den här vagnen kostar $65,000, drygt en halv miljon:


Den här kostar ”från $89,000”, men jag måste medge att det är ett rätt schysst boende:


Jag skulle nog ändå välja vagnen i den översta videon, trots att den kostar en tredje del av den nedersta. Eller kanske just därför.

tisdag 9 januari 2018

Hus på hjul

Här kommer nästa avsnitt i compact living-serien om märkliga små bostäder – bovagnar. Alltså inte en traditionell husvagn utan en barack på hjul, möjlig att kroka fast på en bil och åka iväg med. Är man i min ålder var Birgitta Andersson och Bert-Åke Varg i barnprogrammet Från A till Ö första kontakten med denna boendeform.


Fördelen med ett mobilt hem är just att det går att ta det med sig. Man kan ställa upp huset i södra Spanien under vinterhalvåret eller ändra utsikt genom att bara vrida det 90 grader. Nackdelen är att varenda pryl måste klara transport. Elektricitet och vatten (inkommande och utgående) måste kopplas in med mobila lösningar eller ordnas lokalt med solceller, torrtoa osv.

Det största problemet är nog ändå vikten och storleken. En vagn på ett rejält underrede riskerar att bli för tung och för hög för att åka med. Med för mycket kompromiss kommer du inte våga köra runt. Och varenda inredningsdetalj måste värderas utifrån ett viktperspektiv.

Inte för stort, inte för tungt, ingen fast el eller avlopp – ingenting för oss som prioriterar billigt? Exempelvis är en varmvattenberedare inte dyr, men om den måste vara i ett speciellt format, inte får väga för mycket och ska gå att driva med 12 volts el och gasol kommer utbudet att minska och priset öka (kanske borde man köpa Dometicaktier i alla fall).


Men onekligen borde en viss frihetskänsla infinna sig om man lyckas. Innan jag helt släpper det här ska jag ge mig på inredningen också, det finns otroligt många coola lösningar där ute. I nästa inlägg...

måndag 8 januari 2018

Varje kvadratmeter kostar

Jag har skrivit om compact living flera gånger eftersom jag är barnsligt förtjust i små bostäder. Varje kvadratmeter kostar – att köpa, att hyra och att värma upp.

Jag bor på 58 kvadratmeter, vilket nästan exakt är snittet i Sverige, men nästa bostad blir antagligen mindre. Jag vill inte bo i en skokartong, men nog skulle jag kunna halvera mig ner till 29 kvm. Och även i en större bostad kan man uppskatta utrymmeseffektiva lösningar. Här är en favorit:

Handfat med inbyggd toa – Nobelprisvärdig!

Och så har vi saker och möbler med dubbla användningsområden. Vi människor vill omge oss med ett antal funktioner och så fort vi lyckas skapa en möbel med två funktioner har vi sparat yta. Den mest typiska är bäddsoffan – soffa på dagen, säng på natten. Ibland behöver vi en bokhylla, ibland behöver vi ett bord och två stolar – här är allt i ett:


Att bo på flera plan är utrymmessparande, men trappor tar ofta plats vi också hade velat utnyttja. Här är två varianter på trappor med förrådsutrymme:



Tänker man efter går det att fylla hela bostaden med möbler som har minst två funktioner.


Om man undviker fjärrkontrollsstyrda möbler tänker jag att mycket går att yxa till själv, men även om man blir tvungen att köpa in ett och annat kan det vara värt det med. Där jag bor kostar bostäder minst 30000 kronor kvadraten. Sedan tillkommer månadsavgiften. Kan man minska ner behovet med ett rum eller två sparar man kanske en halv miljon.

söndag 7 januari 2018

Magdalena vem?

Att nästan ingen vet att Helene Hellmark Knutsson och Anna Ekström är ministrar och ännu färre på vilka områden är kanske inte så konstigt eftersom de har sådana där utjämningsposter som inte behövdes fram till för bara några år sedan, om ens då. Mer anmärkningsvärt är att 18 procent, nästan var femte svensk, inte känner till finansminister Magdalena Andersson.

Ännu märkligare är det att hon under sina 3,5 år på regeringens näst viktigaste post lyckats med bedriften att bli mer okänd. 2014 var det bara 7 procent som undrade vem tanten var, mot 18 nu. Kan det vara för att hon påminner om någon annan?


För inte kan det vara bristen på agerande. Säga vad man vill om Magdalena, men hon sitter inte av tiden och är heller inte rädd för att ha tvärsäkra åsikter. De bara ändrar sig längs vägen. I valrörelsen sa hon följande om bensinskatten:
"Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten.

Sedan höjde hon 2015. Och 2016. Och just det ja, 2017 blev det en höjning också. Allt tack vare rådigt agerande från kvinnan som innehar världsrekordet i att tömma lador!


Och de minst två miljoner svenskar som har investeringssparkonto eller kapitalförsäkring borde inte ha missat årets skattehöjning av dessa sparformer, men uppenbarligen finns ISK- och KF-ägare som inte vet vilken finansminister som drev igenom chockhöjningen.

Demokrati är ett slitet ord som numera betyder vad som helst från folkstyre till att man ska vara snäll, men ska jag lista de största hoten mot demokrati hamnar inte godtyckliga avstängningar i sociala medier eller politikers undfallenhet gentemot rika företag överst utan just oinformerade människor. Det är ingen slump att det inte finns några demokratiska länder med ett IQ-snitt under 90. Vi har en skyldighet att hålla åtminstone grundläggande koll på vad som sker i samhället och i det ingår att veta vem som är finansminister.

PS. Hellmark Knutsson är högskoleminister, Ekström gymnasieminister. Jag tänkte bara berätta det så slipper du söka utan kan istället utropa: ”Ja, det visste jag väl!” DS.

lördag 6 januari 2018

”Så överlever du januari”

Den rubriken finns i varenda tidning med eller utan självaktning, och sedan följer ett antal spartips av typen ”Gör matlåda”, ”Se över dina abonnemang” och ”Cykla till jobbet”. Hittar du texten på nätet avslutad med en länk till något obskyrt finansbolag är det sannolikt jag som skrivit den.

Vad gör man inte för pengar?

Och spartipsen blir inte originellare för det. Det här är inte raketforskning och innerst inne kan vi alla dessa sparknep. Problemet är att de som är minst benägna att spara smart är de som är i störst behov av att göra det. För hade de varit ekonomiskt ansvarsfulla hade de inte bränt alla sina pengar i december.

Många plånböcker är skrala vid årsskiftet, men de flesta behöver inte kvällstidningarnas hjälp att ”överleva januari”. Men okej, jag är ju en positiv jävel, så vem är jag att såga texter med spartips? Den som gav mig tipset om den här texten hade själv fått ett riktigt höjdarspartips från Ica.

Saltad potatis för 54 kr kilot istället för 80.

Om tomma plånböcker leder till att fler tar med matlåda till jobbet eller skaffar en billigare elleverantör finns det åtminstone positiva effekter. Om fler gör det innan det är slut på kontot är det ännu bättre.

fredag 5 januari 2018

Anpassa tiden efter livet, inte tvärtom

Det finns mycket jag gillar med att vara företagare: att slippa stå till svars inför en chef, att ha hela ansvaret, att slippa ha ledningsgruppsmöten (det är jag som är ledningsgruppen), att kunna välja mina uppdrag...

Mest av allt uppskattar jag möjligheten att lägga upp mina dagar efter eget huvud. Okej, ibland innebär företagande att ägna helgen åt obetalt bokslutsarbete eller att utan extra ersättning tvingas skjuta tre timmar på lunchen, men för mig är det ändå undantagen.

Vanligtvis har jag ett gäng uppgifter att göra på en dag. Rena arbetsuppgifter som textförfattande, administration och kundsamtal, arbetsliknande uppgifter i gråzonen, som börshandel och bloggande, privata åtaganden som att ringa en hantverkare och ren fritid som en löptur eller att träffa kompisar.


Att inte behöva be chefen om lov för att gå till tandläkaren är skönt i sig, men även om jag har haft anställningar med hyfsat fria tyglar går det ändå inte att jämföra. Jag är t ex allmänt trög i huvudet före kl 10, sedan blir det bättre under dagen och framåt midnatt känner jag mig snudd på smart. Så då rättar jag mig efter det.

Alltså inget kreativt arbete före lunch. Börsöppningen kan jag inte flytta på och är det någon rapport jag vill handla på får jag trycka i mig information innan dess. I övrigt försöker jag börja med sådant som inte kräver hjärna, som administration och bokföring. På eftermiddagen blir jag mer effektiv, men det bästa jobbet gör jag kvällstid, och särskilt den här årstiden försöker jag få lite dagsljus genom att springa eller promenera innan solen går ner.

Fast sedan är det de där extrema dagarna då det verkligen går att spara tid genom att anpassa sig istället för att slå huvudet i väggen. Vissa dagar skriver jag fem fantastiska sidor på en halvtimme parallellt med att laga mat, sortera tvätt och sälja aktier. Andra dagar får jag ingenting vettigt gjort vid datorn och gör klokast i att göra något helt annat.


Som anställd har man sällan möjlighet varken att pausa när inget funkar eller jobba dag och natt när allt flyter. Det kan inte bli verklighet förrän chefer och personal börjar lita på varandra, alltså aldrig.

torsdag 4 januari 2018

Huvudräkning

Historia var mitt klart sämsta skolämne. Det har resulterat i att jag blir uttråkad så fort ämnet kommer på tal. När någon nämner andra världskriget slår jag dövörat till, amerikanska inbördeskriget får mig nästan att somna och trots att jag livet ut kommer veta att Gustaf II Adolf dog i slaget vid Lützen 6 november 1632 ger jag fullständigt fan i vem som dödade honom och varför. Det inställningen gör mig inte bättre på historia.


Jag vet inte hur mycket huvudräkning man lär sig i dagens skola. Antagligen inte så mycket för hur jag än letar hittar jag nästan ingenting. Det är synd, för jag är rätt säker på att samma sak gäller där. De vänner jag har som är dåliga på matematik i allmänhet och huvudräkning i synnerhet funkar som jag med historia när siffror kommer på tal – hörbarhet nolla, klart slut!

Med sifferkoll lär man sig att memorera priser och börskurser, räkna ut procentuella förändringar utan ansträngning och hela tiden värdera alternativ, affärer och sannolikhet. Allt medan dyskalkylikern (har alltid velat få in det ordet i en mening!) försöker undvika siffror och i sitt undermedvetna avrundar butikens ”399 kr”-prislapp till 300.

Det funkar, annars hade det stått "SEK 400".

Att få in Privatekonomi som skolämne lär väl aldrig hända, men kunde man få eleverna intresserade av matte (och det står väl åtminstone inte i strid med läroplanen?) skulle andelen ekonomiska offer minska. Det är jag nästan säker på – apropå sannolikhet.

onsdag 3 januari 2018

Konsumtion leder till psykbryt

Det kom en debattartikel under avdelningen självklarheter. Rubriken ”Koppling mellan ökad psykisk ohälsa och ökad konsumtion” känns snudd på lika given som sambandet mellan att hoppa i sjön och att bli blöt. Det är inte enda sättet, men ett av de säkraste.


Så vi handlar mer, har mindre tid och mår sämre. För ju mer vi handlar, desto mer av vår tid måste vi sälja och ju mindre oberoende blir vi. Inte nog med att människor fyller sin fria tid med shopping. De shoppar telefoner, hörlurar och annan teknik som resulterar i ännu mer information, musik och allmänt brus, som gör att de inte kan slappna av även om de skulle vilja.

Och varför inte börja tidigt med osunda rutiner? 55 procent av åttaåringarna har en egen smartphone. Kan någon ge mig en vettig anledning att ge sin åttaåring en smartphone? Förutom att 55 procent av alla kompisar har en och föräldrarna vill slippa tjatet, men pallar man inte tjat från en åttaåring var kanske inte ”skaffa barn” den bästa investeringen.


Den sista slutsatsen i artikeln är att tidsbrist leder till stress, att ”vi” känner oss otillräckliga för att vi inte lägger ännu mer tid på sociala medier, samt:
Det är sannolikt att den ökande psykiska ohälsan både bland vuxna samt bland barn och unga kan minskas om vi uppmärksammar och åtgärdar konsumtionsrelaterad stress.

Jag har inte läst särskilt mycket psykologi, men den bästa åtgärden för konsumtionsrelaterad stress är väl knappast att uppmärksamma den och/eller att behandla symptomen utan att sluta handla en massa skit?!

tisdag 2 januari 2018

Vad ska man köpa nu då?

I december sålde jag först Clas Ohlson, en rätt usel investering där jag (än så länge klokt) sålde av innan den rasade ännu mer. Sedan åkte Paradox, som tvärtom varit lysande på alla sätt. Jag tycker att vd Fredrik Wester är skäl nog att äga aktien, men den kändes för högt värderad nu och storleken på min post gjorde risken för hög.

Lite av pengarna passade jag på att köpa guld och uran för innan de ETF:er jag har där fick köpstopp vid årsskiftet. Jag är inte rädd för att ha pengar vid sidlinjen av en högt värderad börs, men lite köpsugen är jag allt. Så vad göra?


Kopparbergs har länge legat på min radar, men jag ser gärna att den vänder upp lite först. Att fånga fallande knivar fungerar sällan för mig. Ett större företag skulle jag kunna köpa en mindre post i, och köpa mer om den fortsätter ner. Men på Nordic MTF vill jag inte ha för mycket pengar.

Betsson är en annan aktie som föll rejält under hösten. Här är jag mer benägen att köpa en skvätt med planen att köpa mer om den dippar. Men kanske färgas min tankegång av det faktum att jag sålde snudd på perfekt i somras.


En annan bettingaktie jag pratat om är Global Gaming. Å ena sidan känner jag mig fullinvesterad där. Å andra sidan känns den billig. Om inte vinsten sjunker rejält borde 30 kr vara ett fantastiskt bra köpläge.

Men jag är ganska negativ till börsen just nu. Ska jag handla därefter kanske jag skulle leta upp och blanka den mest övervärderade industriaktien. Någon som har en idé om vilken det skulle kunna vara? Jag vågar inte ens komma med förslag. Och är fortfarande lite bränd efter att ha blankat SCA när de plötsligt fick för sig att göra den där uppdelningen av bolaget som man pratat om i decennier.

Så jag vet inte, har vi några ”tips från coachen”? Jag är öppen för lite vad som helst. Tror jag.

måndag 1 januari 2018

En fattig trubadur...

Nytt år, nya blogginlägg.

Musiker är i allmänhet inte kända för sin förmåga att hålla i pengar. Fler än en har lyckats vända säljsuccé till konkurs och skatteskulder när de bränt gaget på knark och pyroteknik, om inte managern hunnit sticka med pengarna redan innan.

And maybe we'll come back
to earth, who could tell?

Sämst på ekonomi är nog trubadurerna, så därför tänkte jag vi skulle titta på två exempel som bägge tagits upp i Kalle Lindhs utmärkta podd Snedtänkt, Cornelis Vreeswijk och Bengt Sändh.

Cornelis var ökänd för sin dåliga koll, hur han gick runt med sedlar i en plastkasse och bjöd friskt tills pengarna var slut. När sedan skattmasen ville ha sin andel blev han mäkta förvånad och förbannad. Som många kommunister ansåg han att staten skulle klämma dit rika knösar, men han fattade aldrig att kapitalister var hårt arbetande människor som han.


Bengt Sändh var en helt annat typ som i sitt program berättar om hur han lärt sig att vid sidan av musiken tjäna pengar på allt från skolböcker till hantverk, sålt sitt snusföretag till Swedish Match för tolv miljoner och istället för att skälla ut odugliga artistbokare (sådana går det tretton på dussinet!) gjort dem arbetslösa och tagit pengarna själv. Till slut började han hjälpa artistkollegor med marknadsföring och styra upp deras turnéer.

Det sista ledde såklart till att när Cornelis fick sitt gage från Bengt Sändh för en turné som Sändh fixat fick han höra av Cornelis att han var ett ”jävla kapitalistsvin”. Otack är världens lön, men så sitter Bengt nu och njuter av sina pengar i Spanien sedan sjutton år tillbaka medan Cornelis slutade sitt liv som en fattig trubadur.

Bengt Sändh - entreprenör