Tjugo små drottningceller

Årets stora projekt i bigården är egen drottningproduktion. Första året som biodlare, 2022, behövde jag byta ut alla drottningar med viss panik (eftersom ett eller flera samhällen var helt skogstokiga) och då köpte jag dem för en dryg tusenlapp per insekt. Det blir dyrt i längden, så efter det har jag försökt att producera egna drottningar, med mindre och mindre hjälp. I år fick jag hjälp med omlarvning, att flytta larver till artificiella drottningceller av plast.

Resten av verksamheten sker i min egen bigård. Jag började med tjugo celler som jag satte på två ramar i en tillfälligt drottninglös kupa. Den måste sakna drottning för annars ser inte bina poängen med att föda upp nya drottningar. En bidrottning är ingen egen art, det är en larv som ges rätt förutsättningar att växa upp till en könsmogen, stor drottning istället för till ett sterilt arbetarbi. När bina väl börjat ge larverna mat och bygga drottningcellerna kan man ge samhället sin gamla drottning tillbaka för har de väl börjat kommer de att fortsätta.

Fast drottningen måste hållas avskild från drottningcellerna med ett spärrgaller som släpper igenom alla andra bin, men inte henne. Hon kommer annars ha sönder cellerna av ren överlevnadsinstinkt, hon vill inte bli utbytt. Det gäller förresten även de nya drottningarna. Om en av dem kläcks i kupan kommer hennes första åtgärd bli att ha sönder alla övriga drottningceller. Därför satte jag en bur över alla drottningcellerna så fort de var färdigbyggda.

Som ni ser är det bara sju burar över tio cellkoppar. Av de tjugo larverna valde bina bara att gå vidare med tretton, sju på denna ram, sex på den andra. När larven flyttas till cellen (på översta bilden) måste den läggas i exakt samma vinkel, annars kan den drunkna. Den kan också skadas av omlarvningsnålen eller så var det något fel med larven från början, eller blev längs vägen. Därför siktar man alltid på fler drottningar än man ska ha.

Jag behövde egentligen sex stycken. Fyra av dem till nya samhällen, så kallade avläggare, men nu fick jag så många drottningceller att jag la till ett femte. Dessa gjordes i ordning dagen innan kläckning med sex ramar fyllda med yngel och honung och så skakade jag ner ett gäng med bin. Avslutningsvis fick varje kupa varsin drottningcell, men en av drottningarna kröp aldrig ur sin cell och behövde ersättas med en av de överblivna drottningarna, så där rök en till. Tolv kvar.

Ett par dagar senare körde jag iväg avläggarna till en annan bigård och öppnade flygöppningen. Nu ska drottningen ut och para sig. Hon gör bara en flygtur och ligger då med runt tjugo hanbin. Om hon är ett bra ligg är det ingen som vet för samtliga kavaljerer dör efter att hon slitit k*ken av dem.

Blir drottningen parad bör hon ha börjat lägga ägg efter ett par veckors ferie i den andra bigården. Då åker jag dit nattetid när alla bin är inne, stänger flygöppningen och kör hem dem. Förhoppningsvis har jag då fem nya samhällen, men mycket kan hända innan dess. Drottningen kanske inte hittar sexpartners där uppe, blir uppäten av en fågel eller inte hittar hem.

Så var det då drottningarna som ska ta över befintliga samhällen. Det är faktiskt ännu mer komplicerat, så det får bli ett eget blogginlägg.

Skoköp

När jag såg på Lyxfällan satte de alltid upp 500 kr/månad för klädinköp, hur dålig ekonomi hushållet än hade. Det är kanske rimligt för barnfamiljer, men själv är jag osäker på om jag snittar mer än 50 kr. Jag köpte mycket kläder under en tidigare period i livet. Nu har jag exempelvis t-shirts och skjortor för hela livet. Det som går åt är förbrukningsplagg som strumpor och kalsonger. Och skor!

Mina sneakers som jag använder som promenadskor över halva året höll på att falla sönder, så jag gav mig ut för att hitta nya. Löparskor köper jag på nätet, men då finns det omvandlingstabeller som berättar vilken storlek jag ska ha baserat på tidigare skomodeller. Utan den hjälpen vill jag till en fysisk butik för att se att skorna passar.

Det är för övrigt mitt enda krav. För löpning har jag massor av preferenser, för vardagslivet går jag direkt på priset. Min filosofi är att skorna varken behöver vara lätta eller ens särskilt bekväma. Jag tror att skor med dämpning får muskler och senor att förtvina. Livet ska inte vara för enkelt.

Till slut kom jag förbi en sportaffär med ”allt ska bort”-rea – vilket rimligtvis gäller för alla butiker – där jag betalade 150 kr för ett par sneakers av ett okänt märke som (baserat på erfarenhet) kommer att ta mig dit jag ska de närmaste 3-4 åren. Säkert ingen lysande deal för butiken, men de går nog med vinst.

Det leder mig till nästa fundering. Ett par skor tillverkade i Kina eller Vietnam, fraktade till Sverige med båt och som stått några månader i en butikshylla kan inte säljas för 120 kr plus moms förutsatt att alla i kedjan ska ha rimlig lön för mödan. Vad är mitt ansvar för det? Om jag istället hade köpt ett par skor för 500 kr, vad är det som säger att något av den prisskillnaden gått till fabriksarbetaren, matrosen eller ens till skoförsäljaren?

Sjuk av att jobba

Arbetsmiljöverket konstaterar att fler män än kvinnor dör i arbetsplatsolyckor medan kvinnor oftare blir sjuka av sina jobb, inte sällan handlar det om stress över sin arbetssituation:

”Det är främst kvinnor inom vård och omsorg samt utbildning som drabbas av sjukdomar orsakade av organisatoriska och sociala faktorer, som hög arbetsbelastning, med liten möjlighet att påverka sitt arbete och återhämta sig.”

Arbetsmiljöverket vill ställa krav på arbetsgivare och myndigheter och det är säkert både rimligt och bra, men ska vi snacka om faktorer för att påverka sitt arbete tycker jag att ansvaret vilar tungt på oss själva. Ingen kommer att bry sig mer än du själv om hur du har det på jobbet.

Hur påverkar man då sitt jobb? I första hand genom att se till att ha alternativ. Det kan handla om att skaffa sig kunskaper som gör dig populär på arbetsmarknaden, och/eller att starta eget och frilansa så att arbetsgivaren inte kan vara säker på att få behålla dig. Det gör det också lättare att bryta sig loss ur en jobbsituation man inte trivs med.

Allra viktigast är dock pengar. Genom att skaffa sig en buffert av fuck-off-kapital är det lättare att lämna ett jobb man inte vill ha, oavsett om det är för att det innehåller risk för dödliga arbetsplatsolyckor eller att du håller på att bli tokig av maktlöshet över att inte kunna påverka din vardag. Därför behöver alla som kan (och det kan nästan alla) lägga undan en del av sin inkomst till sparande, så att dina pengar kan ge dig passiva inkomster, på börsen, en uthyrningsbostad eller annat, medan du själv jobbar med något du kanske eller kanske inte vill göra hela livet.

Bygg din egen pengamaskin – recension

Jag har redan tidigare recenserat två av Marcus Hernhags böcker och nu är det dags för den tredje, ”Bygg din egen pengamaskin” med underrubriken ”Aktiesparandet som gör dig rik och fri”. Det låter väl som en bok för alla, för vem vill inte vara rik och fri? Av dessa tre böcker tycker jag ändå att detta är den minst starka, men Hernhag är alltid bra.

Vi börjar med Hernhags definition av vad en pengamaskin är, för den var åtminstone inte självklar för mig. Han menar en utdelningsportfölj, alltså en aktieportfölj baserad på utdelningsaktier. Det verkar förvisso vara vad nästan alla svenska aktiesparare jobbar med. Själv är jag inte utdelningsfrälst, men inte heller motståndare till utdelningsaktier, så det läser jag gärna om.

Boken ger dig verktygen för att skapa en utdelningsportfölj och (minst lika viktigt) att vårda portföljen, men också hur du analyserar aktier och handlar med andra typer av värdepapper. Det bästa med Marcus Hernhag är att han inte – som många andra i Börssverige – försöker briljera med sina kunskaper genom att använda svåra ord och därigenom framställa börshandel som något krångligt och svårbegripligt. Tvärtom, språket är enkelt och informationen rak och tydlig. Här finns något för alla, oavsett om vi är nybörjare eller mer erfarna.

En annan av Hernhags styrkor är att han kan beskriva ekonomi utan att använda siffror. Det betonas även i denna bok, men tyvärr lyckas han inte fullt ut här. Inte minst i kapitlet om att hitta de bästa utdelningsaktierna är det sida upp och sida ner med direktavkastning och totalavkastning i procent, årlig utdelningstillväxt och annat som gör sig dåligt i bokform.

Å andra sidan delar han frikostigt med sig både av färska siffror och sina egna portföljer på den egna hemsidan Hernhag.se. All gratisinfo där är i sig ett skäl att köpa minst en av hans böcker.

Avslutningsvis vill jag framhäva just avslutningen. Bokens sista två kapitel, ”Enkel aktieanalys – konsten att trimma din pengamaskin” och ”Slutord om pengamaskinen och börsens psykologi” är riktigt starka. Så starka att det blir obegripligt varför han lagt dem sist. Okej, det hade väl varit konstigt att lägga slutordet någon annanstans, men kapitlet om hur man hittar och analyserar nya aktier borde alla som vill handla med enskilda aktier på börsen ta till sig. Här visar Marcus Hernhag varför han är en av Sveriges bästa författare på ekonomiområdet.

Skamligt att tjäna pengar?

Hyrpersonal inom vården har diskuterats länge. Jag har kommenterat det tidigare och de flesta har åsikter även om vi inte har hela bilden klar för oss.

Läsaren Alexander uppmärksammade mig på ett nytt inlägg i debatten, denna gång från Aftonbladet. Men det är väl en nyhetstidning vars journalister ska redovisa fakta och nyheter, inte göra partsinlagor, kanske någon tänker. Det tåget hade definitivt lämnat perrongen långt innan tidningens åsiktsmaskin Natalia Kazmierska tog sig an ämnet vårdkostnader på sitt sedvanliga vis:

”Det här är pengar som kommer ifrån skattebetalare i t ex Norrland och som hamnar på ett kontor på Stureplan.”

Här levde jag i villfarelsen att utmaningen ligger i att få pengarna att räcka till god vård, men så förklarade Kazmierska att problemet är att det finns skattebetalare i Norrland och företagare med kontor på Östermalm. Björn Örås, en av företagarna hon försöker ställa mot väggen, säger att hans hyrläkare är väl investerade skattepengar, att hans verksamhet ökar effektiviseringen och att kostnaden för inhyrd personal är en liten kostnad i det stora hela.

Stämmer det? Det är vad jag vill veta, men det får vi inte i detta reportage. Istället får vi veta att Örås är delägare i ett slott, har en stor våning på Östermalm och kör en Porsche, att en av branschkollegorna har en handväska för 19000 kr och en annan har en villa på Lidingö värd 22 miljoner. Relevans?

Om Kazmierska försökt slå hål på Örås påståenden och misslyckats eller om hon är för lat eller helt enkelt för korkad för att gräva längre än till taxeringskalendern vet jag inte, men det är inte heller viktigt. Det viktiga är ifall hyrpersonal i vården är en bra idé. Om det inte är det beror det för övrigt inte på Porscheåkande riskkapitalister utan på regionpolitikerna.

Semester på kredit

Ekonomiprogram i tv måste kanske vara glättiga och hålla sig på en nästan barnsligt låg kunskapsnivå för att folk ska orka kolla. SVT:s Ekonomibyrån tycks utifrån det korta klippet i detta reportage inte vara något undantag.

Här avhandlas semesterkostnader och hur man ska hantera dem. Tittarna får några tips av typen ”Tänk på att det är dyrt att handla frukost på flygplatsen” som jag tror att alla vuxna med fler än två flygplatsbesök bakom sig känner till.

Då är avslöjandet att var femte barnfamilj överväger att låna till semesterresan aningen mer intressant. Detta enligt en undersökning gjord av Länsförsäkringar. Om ni undrar hur folk har fått den idén kan svaret vara att de inspirerats av Länsförsäkringars hemsida:

”Låna pengar tryggt och enkelt

Lån för alla behov. Låna pengar till drömboendet, en ny bil, renovering av hemmet, en resa eller något annat du ser ett behov av. Hos oss hittar du lån med trygga villkor och en bra ränta, oavsett vad du lånar pengar till.”

Ni anar nog hur jag känner inför tanken på att låna pengar till semester, en ”investering” med garanterad avkastning på -100 %. Det är i mina öron så vansinnigt tänkt att jag blir helt mållös. Jag tycker att man ska undvika alla typer av lån, men jag förstår att det finns argument för exempelvis billån, och självklart för bolån och studielån. Det är annat än ett blancolån för att åka på en nöjesresa man inte har råd att göra. Jag förstår att någon tänker tanken, men 20 procent?! Ur led är tiden.

Apropå tiden är det sommar nu, skolorna har stängt och semestern står för dörren. Många läsare har inte samma tid med min blogg som övriga året. Det gäller för övrigt mig med. Så nu går jag i vanlig ordning in på sommarschemat - ett inlägg kl 9.00 varannan dag. Alltså tar jag ledigt i morgon och återkommer med ett nytt inlägg på måndag morgon.

Gårdsförsäljningen bidde en tummetott

Gårdsförsäljning av alkohol har varit på tapeten länge. För ett år sedan konstaterade jag att den ansvarige ministern Jakob Forssmed, kd, inte var intresserad av att införa detta. Regeringen gick till val på förslaget så han kunde inte säga det rätt ut, men det var uppenbart att han inte hade för avsikt att driva frågan om att ge bönder och mikrobryggerier möjlighet att sälja alkohol på hemmaplan.

Två år in i mandatperioden lyckades regeringen ändå komma till skott. Övriga partier i Tidölaget (är det bara jag som får associationer till sex med djur av det namnet?) har betonat att det inte fick bli för stora begränsningar i förslaget, men det är precis vad det har blivit. Man ska t ex bara få handla i samband med en rundvandring eller föreläsning när kunden redan betalat för själva besöket.

”På så vis rör det sig inte om detaljhandel utan om besöksnäring, där besöket har ett värde i sig, säger Forssmed.”

”Han försökte sälja hembryggt öl, den fan!”

Jag har själv mycket beskedliga alkoholvanor, så det här förslaget hade inte ens rört mig om jag bott i Sverige, men jag kan inte begripa varför en kristdemokratisk minister skulle vara bättre lämpad att bestämma vad jag dricka än vad jag själv är. Och vad värre är, detta hade kunnat göra stor skillnad för lantbrukares och livsmedelsföretagares chanser att överleva. Nu blev det en kompromiss som knappast gläder någon.

”Heja Sverige, friskt humör –
cykelhjälm och testat smör!”

Digital passivisering

En kommentar från Annette angående digitala bedrägerier kände jag var värt ett eget inlägg. Kommentaren först:

”Just det Sparo - du tangerar min tidigare fråga om ’folk’ är mer lättlurade idag som förslag till inlägg. Jag tänker att det kan tyckas så men dels är bedragare snabba med att hitta nya sätt, dels bidrar digitaliseringen till att ’folk’ blir latare. Varför anstränga sig när allt går lätt och snabbt utan ansträngning? Jag relaterar det till hur min hjärna blev lat när jag började använda miniräknare.”

Jag tror att hon slår huvudet på spiken här. I kampen för att underlätta för kunderna underlättar man också – kanske extra mycket – för bedragare med onda avsikter. Ett tidigare exempel var när man kom på att det var alldeles för jobbigt att slå in sin pinkod när man använder bankkort och uppfann blipp-funktionen. Praktiskt i en perfekt värld, men om någon stjäl mitt kort vill jag inte att han ska kunna använda det utan kod. Då lägger jag hellre de två sekunder det tar för mig att slå in den vid varje köp.

Detta sker hela tiden. I valet mellan kundens säkerhet och bekvämlighet vinner bekvämligheten varje gång. Så mycket som möjligt ska gå att göra på nätet och helst utan fördröjning. Man ska kunna handla sekundsnabbt och ansöka om kort, lån eller tjänster med ett par knapptryck. Det mesta är förtryckt, godkänn här bara! Eller ännu värre: godkänn genom att inte klicka ur en bock, så har du plötsligt ett abonnemang. Givetvis dras pengarna automatiskt från kontot också.

Jag och Annette är inte de enda som stretar emot, men många verkar applådera den här utvecklingen förbehållslöst. Om det beror på att de är lata eller ändå inte har koll och därför uppskattar om fler tappar kollen vet jag inte, men en obehaglig utveckling är det. Av flera skäl, stress underlättar för bedragare och banditer och det ökar risken för att vi tar dumma beslut. Ibland är det en fördel att processer tar tid.

När det gäller miniräknare använder jag dem, eller ännu oftare kalkylblad på nätet. Men innan jag kollar på facit gör jag mig omaket att göra uträkningen i huvudet. Hjärnan är som en muskel, den förtvinar om den inte används, och det kan inga blipp-funktioner i världen kompensera.

Aktier till studenter

”Varför inte ge bort ett sparande i examenspresent?” frågar sig Nordnets Frida Bratt. Mitt tråkiga svar: För att det är rätt krångligt. Särskilt om du vill hålla gåvan hemlig fram till gåvoögonblicket och om du inte vill använda dig av en kapitalförsäkring i ditt eget namn. Värdepapper blir en ganska abstrakt gåva även utan att juridiska abrovinker som gör ägandet oklart.

För snart åtta år sedan (Gud vad länge jag har bloggat!) skrev jag en uppmaning till bankerna att lösa det här på ett smidigt sätt om man vill ge bort ett sparande till någon utanför familjen. Det här var innan GDPR, på den tiden man kunde surfa runt utan att behöva godkänna cookies på var och varannan sida. Så i ärlighetens namn har väl bankerna inte precis fått draghjälp av USA, EU och världens samlade byråkratkår.

Men de har väl inte gjort så mycket själva heller. Aktier, fonder och pengar på bankkonto, alltså sparande som är riskfritt i den meningen att du inte kan förlora mer än det innestående kapitalet, borde gå att skänka med en knapptryckning. Skulle mottagaren inte vilja ha pengar/värdepapper är det väl inte värre än att man kunde peta tillbaka gåvan till givaren?

Om jag år 2024 vill glädja en student eller ett minderårigt födelsedagsbarn med ett sparkapital borde jag inte behöva ”be till exempel föräldrarna till mottagaren starta en kapitalförsäkring och göra den blivande studenten till förmånstagare”. Kanske går det ändå! Längst ner i Fridas text står det ”Guide: Så här gör du”. Jag klickar på den.

Jahaja...

Skattevärk

När Sverige började rasa samman var jag en av dem som försvarade Skatteverket. Det var en myndighet där man fortfarande fick snabba, tydliga svar av människor som kunde sitt jobb och dessutom kunde kommunicera på bra svenska (för utan den kompetensen hjälper det nästan inte hur kompetenta de än är i övrigt). Men så hände något.

Från att ha svarat på mejl samma dag kunde de ligga obesvarade i veckor eller svaret helt utebli. Telefonköerna trotsade också all beskrivning. Sista året jag skulle deklarera i Sverige hade jag sålt en ärvd fond som skulle redovisas genom schablonmetoden. Yngre läsare vet antagligen inte vad jag pratar om. Poängen är att det gjorde inte Skatteverket heller.

När jag inte fick rimliga mejlsvar ringde jag dem, väntade en timme innan jag fick prata med en med en person som inte hade en aning utan kopplade mig vidare till någon annan som inte heller gjorde det. Efter fyra och en halv timme (!) stängde myndigheten utan att jag ens kommit till rätt avdelning, så jag fick fortsätta dagen därpå. Till slut fick jag prata med en handläggare som förstod och kunde säga exakt vad jag skulle göra. För säkerhets skull var jag övertydlig under deklarationens ”Övriga upplysningar” och trodde att jag därmed var färdig med Skatteverket.

Ett par månader senare fick jag ett brev rubricerat ”BESLUT” från en handläggare som missat några internkurser. Inte bara hade hon bommat på schablonmetoden, hon gjorde ytterligare en tankevurpa och taxerade upp mig med drygt 40000 kr. Jag bestämde mig för att ringa. Denna person ville jag prata med för att slippa göra ett formellt överklagande. Till saken hör att även norska Skatteetaten tankevurpat en del i samma veva och där fick jag gå den långa vägen innan de insåg att jag hade rätt och de hade fel.

Tillbaka till Sverige. Skattehandläggarens telefonsvarare sa att hon inte var anträffbar och i växeln visste de ingenting. Dag efter dag. Efter en dryg vecka ringde jag återigen växeln för att höra om det verkligen inte gick att säga något om när hon skulle komma tillbaka. Jodå, det gick utmärkt. Hon var på jobbet, men hade bestämt sig för att under obestämd tid inte ta telefon. Den första växeltelefonisten brydde sig väl aldrig om att kolla. Så jag mejlade och – lång historia kort – efter en lektion i schablonmetoden med tillhörande länk till deras egen hemsida gav hon mig rätt, gjorde ett snabbt omprövningsbeslut där hon skrev att jag gjort henne ”uppmärksam på felen” i det första beslutet.

Denna långa berättelse för att säga att när Skatteverkets avdelning för bouppteckningar nu fått JO-kritik för att de jobbat på tok för långsamt är jag inte ett dugg förvånad för tyvärr har jag haft fyra tillfällen att komma i kontakt även med deras verksamhet.

Det är nog bara att konstatera att Skatteverket hunnit ikapp det övriga Myndighetssverige. Nu får man även där ”Goddag Yxskaft!”-svar av personer som antingen inte orkar eller också saknar den mentala kapaciteten för att sköta sitt jobb. Och hur gick det då med chefen för avdelningen som får JO-kritik. Han ”dömdes” till att prata med Sveriges Radio i två minuter, men har kvar sin höga lön och ett antagligen ganska bekvämt chefsjobb där han tydligen inte löper någon som helst risk för att behöva ta ansvar.

De sista idioterna(?) - efterspelet

Förra året skrev jag ett inlägg med rubriken ”Den siste idioten?”. Det handlade om två studenter, Filippa och Nathalie, som på uppmaning av en anonym telefonröst scannat en QR-kod och loggat in på en okänd sajt med bank-ID för ”man gör det överallt numera”. Förhoppningen med självskadebeteendet var att eventuellt få hyra en studentbostad.

Nu har cirkusen tagit en ny vändning när Nathalie fått tillbaka sina pengar av Swedbank medan Filippa, ljushuvudet som sa sig lämna ut sitt bank-ID ”överallt numera” samtidigt som hon betonar att hon är och alltid varit en mycket försiktig person, inte får pengar av samma bank.

Det håller jag med om. Nu vet vi inte allt eftersom SVT är väldigt duktiga på att hemlighålla hela händelseförloppet, men utifrån de vi fått veta om dessa ”offer” borde självklart ingen av dem fått tillbaka pengar efter att ha behandlat sina värdehandlingar maximalt oaktsamt.

De kan få varsin tröja istället.

Vad skickar det annars för signaler till oss normala människor, vi som inte lägger ut bilder av våra bankkort på Facebook eller lämnar ut lösenord till chattrobotar – ”Bete dig som en idiot så är det 50 procents chans att det inte får några konsekvenser”? Filippa får väl se detta som läropengar. Sluta att intala dig själv att du är ansvarsfull, för det är du inte! Nathalie kom undan den här gången, men jag har inga större förhoppningar om henne heller. Gift dig rikt eller nåt.

Bostäder för utsatta makthavare – du betalar!

Jag bläddrade förbi det senaste exemplet på statlig korruption, Allmänna Barnhusets interna bostadskö. Jag har redan bloggat om flera liknande exempel och har inget mer att säga, tänkte jag. Sedan uppmanades jag att blogga om det och tänkte om. Dylik dårskap behöver lyftas fram i ljuset, igen och igen.

Här har vi alltså en statlig stiftelse (i landet som är väldigt pigga på att fördöma korruption i alla andra länder) som ska ”stärka barn och ungdomar i socialt utsatta situationer” och hjälpa barn som far illa. Nu visar det sig att stiftelsen kontrollerar två bostadshus i Vasastan i Stockholm. Det låter väl bra? Där kan utsatta ungdomar ladda batterierna, kanske en misshandlad familj bo i skydd för den våldsamme familjefadern?

Nej, där bor bl a generalsekreteraren Cecilia Sjölanders son, där har landshövdingar och ministrar bott med låg hyra utan att ha stått i bostadskö en enda dag. Detta fusk har pågått i över tio år och jag vågar inte ens tänka på hur många utsatta personer som hade kunnat få den hjälp lägenheterna var avsedda för, men som istället farit illa, kanske dödats eller tagit sina egna liv.

Hur kan de ledande personerna i detta kriminella nätverk se sig själva i spegeln? Har de ens en spegelbild?! Hur kan andra i politikerklassen umgås med dem på ett respektfullt sätt? De borde förskjutas som paria av alla människor med heder. Känner du någon i styrelsen eller i stiftelsens ledningsgrupp?

På vilket sätt är Cecilia Sjölanders son en utsatt ungdom. Han har en mor som tycks sakna alla former av moral och heder, men har hon slagit honom också? Nu är sonen 36 år, så han borde i så fall kunna slå tillbaka. Jag uppmanar aldrig till våld, men skulle jag se honom göra det hade jag nog tittat åt ett annat håll.

Absolut och relativ fattigdom

För att diskutera åtgärder mot fattigdom eller huruvida den ökar eller minskar borde man först behöva definiera ordet. Forskare och andra skiljer mellan relativ fattigdom och absolut fattigdom.

Med absolut fattigdom försöker man bestämma en nivå för när man passerar gränsen till att anses fattig. Här snackar man om ”låg levnadsstandard” eller att man ”inte har pengar till grundläggande behov”, vad det nu är. Ibland drar man gränsen vid normen för ekonomiskt bistånd, men den ändras ju också. Jag vet inte vad ni tycker, men för mig låter detta högst luddigt, inte ett dugg absolut.

För vad är grundläggande behov? Jag tror att många skulle säga att jag har låg levnadsstandard eftersom jag inte gör av med särskilt mycket pengar, men det beror ju bara på att jag kommit fram till att jag inte behöver en massa skit i mitt liv.

Relativ fattigdom är dock ett ännu mer slirigt begrepp. EU har bestämt att man är relativt fattig om man har under 60 procent av medianinkomsten i landet man bor, trots att det absolut inte säger någonting om hur fattig man är, bara vad man tjänar. Vinn en miljard, sätt pengarna på ett räntefritt bankkonto eller lägg dem i en hög, säg upp dig från jobbet och EU bedömer dig som fattig!

Dessa flexibla definitioner är praktiska för debattörer från alla läger eftersom man då kan hävda både att fattigdomen ökar och minskar, helt efter vad man vill få fram i debatten. Ogillar man regeringen eller andra styrande ökar fattigdomen, styr man själv är fattigdomen under kontroll och dessutom på nedgång. Själv ogillar jag alla makthavare och dömer därför absolut ut retoriken som relativt idiotisk.