Lite el, många avgifter

Det här är min elräkning för tre månader. Inga stora pengar och vanligtvis betalar jag den utan att ens reflektera över kostnaden. Och ja, jag lägger in den för betalning manuellt. Våga vägra autogiro!

Men någon gång kan man ju titta på den, så varför inte nu? Det första jag slås av är att det är väldigt många olika poster. Köper jag en vara i mataffären får jag en post på kvittot. Förutom moms, den kommer man inte undan ens när man förklarar att man aldrig gick med. Men här har jag köpt en produkt – elektricitet – och får den uppdelad i fyra poster (och moms – det finns grön el, men svart el är helt omöjlig att hitta): el, årsavgift, spotpåslag och elcertifikatskostnad.

Årsavgift skulle jag hellre få utslaget på elen. På det här sättet blir det ju billigare el ju mer jag köper. Spotpåslaget är vad jag förstår en justering av dagspriset som jag får för att jag har rörligt elpris.

Men vad tusan är elcertifikatskostnad? Energimyndigheten berättar att elcertifikatssystemet ”är ett marknadsbaserat stödsystem som ska öka produktionen av förnybar el på ett kostnadseffektivt sätt”. Språk är intressant. ”Marknadsbaserat stödsystem”, måste det inte vara antingen eller? Antingen marknadsbaserat eller också ett stödsystem för att favorisera alternativ som inte klarar sig på en fri marknad. Det kan finnas olika skäl till det, men det här är första gången jag hört om något som behöver ekonomiskt stöd för att vara ”kostnadseffektivt”. Klart att det blir kostnadseffektivt för producenten om konsumenterna tvingas betala extra för det!

Totalt betalar jag alltså 390 kronor och 61 öre. Av detta är 46 procent betalning för elen i vägguttagen. 26 procent, över en fjärdedel av totalsumman och mer än hälften av elkostnaden är årsavgift, som är lika hög oavsett hur mycket el jag använder. De obegripliga avgifterna är 8 procent, och momsen 20 (jag gick aldrig med!). Nog finns det lite att jobba på här för miljöintresserade politiker. Om det finns några sådana.

Mina pengar – mitt ansvar

Det seglade upp en debatt häromdagen. En kille hade spelat bort sina pengar och det enda vi vet säkert när det händer är att det absolut inte kan vara hans eget ansvar. Då är frågan – vems fel är det? Spelbolagens? Statens? Nej, tydligen bankens.

Jag håller med om att citatet från Handelsbankens pressavdelning inte blev särskilt lyckat. Exemplen barnporr och heroin var inte helt relevanta eftersom dessa verksamheter är olagliga och tvingar banken att rapportera om sina misstankar. Eftersom de inte var relevanta behöver vi inte heller bry oss om dem, men den allmänna uppfattningen är alltså att banken borde hindrat Lukas från att använda sina pengar till för honom olämpliga ändamål.

Kommer ni ihåg när man utan att bli förhörd av bankpersonalen kunde ta ut eller sätta in stora mängder kontanter på sitt bankkonto, t ex vid en bilaffär eller för helt laglig skatteplanering? I nutid har jag varit med om att just Handelsbanken frågat en kund varför hon ville sätta in 8000 kr av sina egna pengar till sitt eget konto. Vad tusan har de med det att göra?

Att staten vill ha full kontroll över medborgarnas pengar (Göran Greider skulle nog kalla det ”ännu ej debiterad skatt”) är en sak, men det gör mig beklämd att tillsynes normalbegåvade privatpersoner kräver att spelmissbruk ska regleras genom att banker agerar moralpoliser.

Spelmissbrukaren ”Lukas” hade kanske blivit hjälpt av det, men var drar vi gränsen? Ska jag få köpa sprit om jag redan har sprit hemma? Får jag investera i ett bolag vars verksamhet ses som oetisk av vissa? Får jag ägna mig åt välgörenhet ifall organisationen inte faller makten i smaken? Låt oss dra gränsen precis här: Mina pengar är mina, dina pengar är dina och så länge vi inte bryter mot lagen ska vi få använda dem till vad vi vill!

Tråkiga aktier

Det här med att aktier ska vara så himla roliga, vad är grejen med det egentligen? Man hör ständigt folk grymta om att den eller den aktien är tråkig, och jag är inte bättre själv utan kommer ibland på mig med att använda begreppet tråkaktie.

Det jag och andra då menar är en aktie som inte rör sig så mycket. Men tråkigast är väl de värdepapper som går åt fel håll? Det är betydligt värre än en aktie som står helt still, vilket för övrigt ingen börsnoterad aktie gör.

Investera gör man för att tjäna pengar. Bäst vore att varje morgon för alla sina pengar köpa det som ska stiga mest under dagen, men eftersom ingen vet vad det är väljer de flesta av oss att köpa en mix vi tror ska gå bättre än den risk vi tar. Ungefär. En del i denna mix är ”tråkaktier”, men ibland kommer dessa gå bättre än det mesta. Då är de inte tråkiga.

En del människor har bara fel namn...

Men min stora invändning är att man inte ska köpa aktier för att få spänning eller skratt. Vill du få ett adrenalinpåslag – hoppa bungyjump! Jag kan också känna något befriande med att pulsen bultar i hela huvudet, men börsen är inte platsen för det. Den som tycker sig ha ett tråkigt liv – ändra på det. Låt gärna investeringarna ge dig sådana möjligheter, men sök inte spänningen på börsen.

Tjänstepension eller livet?!

Ibland får jag en känsla av att tjänstepension är viktigare än lön. I veckan skrev SVT en artikel om ”gig-jobb”. Det är tydligen ett nytt, trendigt ord för det som tidigare kallades projektanställningar eller visstid.

För er som inte orkar läsa artikeln är slutsatsen som man tagit fram tillsammans med en pensionsekonom på ett stort försäkringsbolag (som givetvis är heeelt opartisk, för under artikeln står det att det är så SVT arbetar) att unga människor ofta tar tillfälliga jobb, vilket ger lägre tjänstepension och därmed ”riskerar att förlora miljoner”.

Jag har själv haft den typen av jobb. Alltså tillfälliga, där man kan förhandla sin lön själv och dra om det inte passar, där chefen inte har några som helst påtryckningsmöjligheter och där man får 12 procent semesterersättning direkt på lönen och slipper få delar av sin lön låst i en pensionslösning som senare kan visa sig vara helt omöjlig att styra över eller flytta.

Det innebär att man får ta ansvar över sin egen ekonomiska planering, men är det dåligt? ”Allt är inte bara positivt kring den växande trenden”, skriver SVT och passar sedan på att dissa i princip allt med det här sättet att jobba. Ett enda stycke andas någon slags optimism:

”Så kallade millennials kommer in på arbetsmarknaden och vill ha bättre balans mellan jobb och fritid. De värdesätter frihet och flexibilitet framför en fast anställning.”

Det passar inte alla. I Storbritannien endast 18 procent, och i Landet Lagom med världsrekord i trygghetsnarkomani troligen ännu färre. Men vi snabbspolar till steget efter pension: dödsbädden. Hur många kommer där nöjt konstatera att de prioriterade tjänstepension framför balans, frihet och flexibilitet?

Stölderna ökar, men inte anmälningarna

45 procent av butikerna utsätts för brott under en slumpvis vecka, men bara 3 av 10 butiksstölder polisanmäls. Polisanmälan börjar mer och mer bli något man gör för att få ett ärendenummer att uppge till försäkringsbolaget. Så här säger en handlare:

”Har försökt att ringa polisen förut men bara blivit kopplad till en röst som säger att dom skickar en blankett som vi kan fylla i och anmäla där. Vi har anmält en gång men dom la ner ärendet.”

Andra förklarar att enda skillnaden mellan att anmäla och att inte göra det är ytterligare några timmars jobb. Men det kanske kan behövas för att få ut försäkringspengar. 22 procent av butikerna anger att de också utsatts för hot från kunder den senaste månaden. Den typen av brott är ju helt meningslös att anmäla om polisen ändå inte försöker lösa dem.

Jag minns när jag själv anmälde en bluffaktura och när jag anmälde ett bilinbrott. Vid bilinbrottet behövde jag utredningsnumret till försäkringsbolaget. Bluffakturan hade jag aldrig anmält idag. Varför skulle jag, för att någon polischef kan få upp statistiken så att han kan kräva mer pengar? De får sköta sina budgetförhandlingar själva.

Dock är jag imponerad att någon fortfarande orkar driva en butik i Sverige. Om kunderna inte bestämmer sig för att stjäla varorna istället för att betala för sig hotar de personalen till livet. Skulle det bli några kronor i vinst plockas de in i skatt, men inte heller då går de till polisverksamhet. Det finns ju så många andra samhällsproblem – brist på könsneutrala toaletter, breddning av folktomma cykelvägar, normkritisk granskning av kommunala hemsidor, inrikesflyg för politiker, kurser i klimatångestterapi...

Heja Sverige, friskt humör!
Cykelhjälm och testat smör!

Man blir aldrig klar

Bloggkollegan Minimalistspararen frågade när de som tänkt leva på aktieutdelningar är klara, vid vilken nivå uppdraget är utfört. Sluta jobba kan man göra, men klart blir det väl aldrig?

Gränsen för ekonomiskt oberoende kan man dra lite olika, men ingen kan köpa vad som helst. T ex skulle ingen nu levande svensk ha råd att köpa Norrköping. Det är visserligen inte ett av mina mål, men ni fattar vad jag menar. Det går alltid att tjäna/spara lite till.

Personligen tror jag att livet skulle kännas torftigt om man alltid hade möjlighet att genomföra sina drömmar, köpa vad man ville och göra vad som helst. På samma sätt som de som renoverar hemma, odlar en japansk trädgård eller kroppsbygger inte plötsligt slutar är inte heller en privatekonomi någonsin klar.

Forrest Gump, klar med löprundan efter tre år, två månader, fjorton dagar och sexton timmar.

Den bara förändras, vilket leder till att man anpassar sitt beteende därefter. Om jag hade hundra miljoner på banken kanske jag inte skulle jaga extrapriser, diska engångspåsar och göra trasor av uttjänta lakan, men fan vet.

Boyta – mest för förvaring

Den genomsnittlige svensken bor på 42 kvm, gissningsvis mindre ju fler personer i hushållet. Behöver vi det? Själv sitter jag vid datorn och jobbar, äter där osv. Jag har ett sovrum som står tomt från att jag klivit upp på morgonen tills jag går och lägger mig och ett vardagsrum jag i princip aldrig använder. För att få någon nytta av det byggde jag för ett par år sedan en walk-in-closet där.

För går jag till mig själv är det just förvaringsytor jag behöver. Vore det inte för garderober och skåp skulle jag klara mig med några ynka kvadratmeter, det är ju den yta jag rör mig på. Förutom lägenheten har jag två källarutrymmen som också bara används till förvaring.

Jag har gjort flera inlägg om människor som bor i husbilar och minihus. Det senaste om tanten som funnit sig tillrätta i en släpvagn på 6 kvm. Så långt skulle jag aldrig gå, men precis som jag funderar över vad jag ska med tomma ytor till grubblar jag på hur mycket av sakerna jag förvarar som kommer till användning.

”Få se, hade jag inte en tidningsartikel om det här nånstans...?”

Om varje kvadratmeter kostar en hög med tusenlappar är det inte klokt att bo stort för att kunna rymma en massa bra-att-ha-saker som sällan eller aldrig kommer till nytta. Det går ju till en gräns när jag kan köpa grejerna och kasta dem efter en enda användning hellre än att inrätta mitt liv efter att förvara dem. Tänker jag rätt här eller håller jag bara på att bygga på knaskvoten?