Tillåtet betyder inte smart

Jag hittade en artikel i Privata Affärer som fångade mitt intresse.

Det visar sig alltså att lagkravet på amortering påverkar köpbeteendet för mer än hälften av bostadsköparna. Man ska kanske inte ta den här typen av undersökningar på alltför stort allvar. Det framgår inte hur många som var med i enkäten eller exakt hur frågorna löd. Dessutom är det ingen som behöver stå till svars för vad de säger.

Men det är ändå höga siffror, så vi kan ju leka med tanken på att det stämmer att väldigt många bostadskunder påverkas av det lagstadgade amorteringskravet. Är inte det väldigt märkligt? Att räntehöjningar gör köparna tveksamma köper jag. Ingen kan räkna med långsiktig minusränta, men höjningar gör det mer konkret och ger den potentielle låntagaren lägre köpkraft.

Amorteringskravet gör däremot inte köpet en enda krona dyrare. Det handlar bara om att betala den skuld man har. Om det ger köparna kalla fötter undrar man ju om de aldrig har tänkt betala för bostaden. Eller funderar de inte ens på det? Kanske är de samma människor som glatt ”köper” en telefon för 399 kr i månaden under överskådlig tid.

Som hittat!

Jag vill gå ännu längre. Den som tycker att det är ett problem att amortera två procent av ett lån bör låta bli att ta det. Oavsett vad lagen säger – idag och imorgon.

Prehabba ekonomin

Jag ägnar mig åt långdistanslöpning, en ganska monoton träningsform. Huvudet vill alltid mer än kroppen och jag är världssämst på att träna bålstyrka, hälsenor och andra kroppsdelar som kan ta stryk av löpning. Så då skadar jag mig och måste ägna mig åt rehabövningar i väntan på att jag ska kunna springa på som vanligt igen, ända till nästa skada.

Om jag istället ägnade mig åt övningar för att förebygga skador, prehab istället för rehab, skulle det ta mindre tid i anspråk, vara roligare och träningen skulle bli mer effektiv. Jag tränar ju för att må bra, inte för att bryta sönder kroppen.

Det slår mig att samma metod gäller inom privatekonomi. Den som lever på kredit får lägga mer energi för mindre utkomst än den som lever på räntor från sparkapital. Någon gjorde en jämförelse jag gillar, att leva på kredit är som att ro motströms. Varje årtag ger lite mindre energi tillbaka än du lagt in, jämfört med medströmsroddaren som får högre fart med mindre kraft. I bästa fall kan han sitta still i båten och bara reglera riktningen medan strömmen får farkosten att flyta fram.

Det gäller förresten inte bara sparande. Allt med ekonomi går bättre med framförhållning. Deklarations- och bokföringstider nu. Gör man klart så mycket som möjligt innan årsskiftet får man koll på om det är några pengar eller värdepapper som bör flyttas på rätt sida nyåret. Vänta med allt till kvällen innan deadline i maj och du kan få betala ränta på skatteunderskottet.

Om du ringer rörmokaren och ber honom byta en packning när han ändå har vägarna förbi, ”någon gång de närmaste månaderna”, så kommer det bli billigare än om du ringer kl 3 på natten och ber honom komma nu eftersom det är blött på golvet. Ska vi fortsätta med VVS-liknelserna är det bättre att rensa avloppet innan det är tvärstopp.

Alltså: Rensa avloppet och deklarera i tid! Nu ska jag gå och rehabba min höft :-(.

Sparombudsman

”Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle.”

Så står det här uppe som presentation av bloggen och jag har funderat över det där. Varför finns det ingen sparombudsman? Någon som uppmuntrar och hjälper folk att spara istället för att slösa, som ju är det nya normaltillståndet. Jag är inte ute efter ett jobb, jag tänker bara högt.

Faktum är att ordet sparombudsman knappt finns. De flesta internetlänkarna leder till mig. En ledde till Claes Hemberg, då sparekonom på Avanza:

”Jag frågade våra sparare vad de ville kalla mitt jobb. De svarade sparekonom. Sparombudsman fanns också upp till diskussion. Men spararna fick bestämma och sparekonom blev det.”

Bra val, en bank ska inte ha ombudsmän, sådana ska vara kopplade till ett samhälle eller möjligen en ideell förening. Därmed inte sagt att det inte finns sparekonomer som hade funkat i den rollen. Möjligen Hemberg, eller varför inte Günther Mårder som statlig sparombudsman? Fast det bygger ju på att staten skulle se ett egenvärde i sparsamma medborgare och det tror jag inte att Sverige gör.

Sparombudsmän verkar inte heller finnas i andra länder. Ombudsman är ju annars ett ord som av någon märklig lånats ut till engelskan, så det skulle kunna finnas. I Nya Zeeland har det funnits en ”insurance & savings ombudsman”, men det verkade ha varit mer av en konsumentombudsman för försäkringsbranschen.

Kanske kunde någon rik sparivrare, en framtida Aktiestinsen, donera några miljoner till en oberoende stiftelse som får inrätta en Sparombudsman på riktigt, inte en förvirrad bloggare som vädrar sina spartips. Och – om jag inte varit tydlig nog – jag vill inte ha det jobbet.

Fram för mer barnarbete!

Har inte barnarbete fått väldigt dålig klang? Nu menar jag inte femåringar fastkedjade vid symaskiner eller barnkolonier som rensar asbest. Jag pratar om barn som är vuxna om några år och då förväntas jobba åtta timmar om dagen. Fasa in dem!

Från tretton års ålder får svenska barn jobba. Inte riktigt heltid, men nästan. Det tycker jag är chans man ska försöka ta. Sommarjobbar man som trettonåring får man ett hum om ett visst arbete, men också själva konceptet lönearbete, med pendling, matlåda/lunchrestaurang, arbetskamrater osv.

Men börja tidigare! Bara för att barnarbete är förbjudet är det ingen lag som säger att barn måste servas och daltas med. Eget ansvar kan introduceras så fort barn kan prata. Att städa sitt rum och ta ansvar för personlig hygien krävs såklart långt innan tretton. Inte ens jag försökte komma undan genom att hänvisa till Genèvekonventionen eller något annat dumt.

Rätt tidigt kan man koppla krav till veckopengen, men också ge barn möjlighet att dryga ut inkomsten genom att diska/städa/påta. Det är inte kriminellt barnarbete, det är barnuppfostran, något som inte alls är förbjudet även om det ibland uppmärksammas exempel som tyder på det.

Varför tjänar Tesla inga pengar?

Den som är helt ointresserad av ekonomi tror nog att elbilsföretaget Tesla är världens mest framgångsrika bilföretag. Kanske världens rikaste företag alla kategorier. Och så är det ju inte. De visar nästan alltid röda siffror och det är inga små förluster utan kvartalsrapporter på typ 700 miljoner dollar back.

Tesla har i stort sett aldrig gått med vinst ens under ett kvartal. De gjorde det under Q3:an 2018, men för det mesta har det varit brakförlust. Sedan 2010 är den totala förlusten drygt 60 miljarder! Tesla är med andra ord företagens Venezuela.

Det här väcker några frågor hos mig. Hur stora förluster kan en ”succé” ha och ändå kallas succé? Om ett företag inte går med vinst när deras produkter är glödheta i hela världen, som elbilar nu, hur ska de någonsin kunna vända trenden?

Det finns liknande exempel. Varenda människa (ja, inte jag såklart) använder Spotify dagligen. Artisterna är skitsura för att de inte får mer än tramspengar, så då måste det väl gå jättebra för företaget? Nej, det är miljardförluster även där.

Om jag hade drivit ett företag som alla ville vara kund i, men som ändå inte tjänade pengar skulle jag nog ge upp och leta upp en ny affärsidé. Men visst, massiv reklam kan också funka.

Arbetseffektivitet

Vad som räknas eller inte räknas som arbete har jag varit inne på tidigare, och fortfarande inte löst. Är jobb sådant man tjänar pengar på har jag ägnat en del av min fritid i jul och nyår åt bokföring, och jobbat lite med att spela nätpoker. Ni hör ju själva hur dumt det låter.

Det var mycket lättare att räkna arbetstid som anställd. Då jobbade man från att man kom till arbetsplatsen tills att man åkte hem igen. I praktiken är det såklart inte så enkelt, men det är svårt att räkna på. Tidsstudiemän funkar för löpande band, men inte på ett kontor. Även SCB konstaterar att arbetad tid är en ”svårdefinierad variabel”.

De undersökningar som görs innehåller därför mest självrapporterad data. Den här t ex, där 58 procent av svenskarna uppgett att de är effektiva hela dagen, vilket är långt mer än tyskar och britter. Det kan såklart lika gärna betyda att svenskarna ljuger mer eller tror sig vara mer effektiva än de är.

Var tjugonde person uppger ”att de bara anser sig vara produktiva under halva arbetsdagen och sedan ägnar sig åt saker som inte har någon som helst anknytning till deras jobb”. Jag tror att den verkliga andelen som gör privata grejer på jobbet är högre än så, men de flesta lägger nog inte halva arbetsdagen på privat surfande, kaffe och trams.

Problemen som resulterar i att folk slöar bort arbetstid är säkert många.

Hämnd

Många trivs dåligt på sina jobb och skyller det på arbetsgivaren, men istället för att skaffa ett nytt jobb blir de kvar och manifesterar sitt missnöje genom att slösa på sin arbetstid. Det låter stört, men är nog ofta undermedvetet.

Grupptryck

På arbetsplatser med dålig ledning och dålig arbetsmoral får de som vill göra sitt jobb höra att de är inställsamma ögontjänare. Jag fattar inte hur man tänker, men det är mycket som inte jag fattar.

Stela villkor

Jag har haft flera jobb där jag börjat kl 7. Min hjärna funkar inte den tiden på dygnet, även om jag sovit i tolv timmar. Till viss del kunde jag skjuta fram intellektuellt krävande arbetsuppgifter ett par timmar, men ringde telefonen 7.02 kunde jag ju inte svara att jag pga biologiska orsaker inte kunde svara på frågor mitt i jävla natten.

Vidare funkar längre arbetspass bättre för mig. Alla arbetsdagar har en viss startsträcka, så jag skulle bli klart effektivare i en 4x10h-arbetsvecka än någonsin i en 5x8h-vecka.

Som tur är drabbas jag varken av trista arbetstider eller puckade arbetskamrater. Känner jag för att jobba gör jag det, oavsett om det är måndag eller söndag och om klockan är 07 (händer aldrig), 15 eller 01.30. Det uppskattas även av min arbetsgivare, alltså av mig.

Mänsklig rättighet att vara poet?

Jag har hållit mig undan allt tjafs i Svenska Akademien. Jag vet inte ens vad de gör förutom att en gång om året (fram tills nyligen) utse en nobelpristagare i litteratur. Ibland har jag hört talas om pristagarna, som Dario Fo och Tomas Tranströmer. Eller för den delen Bob Dylan, men jag har inte läst hans böcker (vilket till stor del beror på att han inte skrivit dem).

Men igår erbjöd Katarina Frostenson, en av de fjoderton (eller hur många de är nu), att lämna sin plats. Tydligen tycker hon inte själv att hon gjort ett så bra jobb, för hon anser att det borde vara värt ”generös kompensation” att bli av med henne. Exakt hur stor framgår inte, men hon vill ha så mycket ”att hon kan försörja sig och fortsätta arbeta som lyriker”.

Det här väcker några frågor:

1. ”Fortsätta arbeta som lyriker”, är det någon som försöker tysta henne? Akademijobbet gav ingen lön, så är hon inte helt korrupt har ju inget ändrats. Så jobba på du bara! Verkar ha gått helt okej.

2. Men hon menar antagligen att hon är så dålig lyriker att hon inte kan försörja sig på det utan bidrag. Ingen skam i det, jag vet många som inte riktigt kan eller har kunnat klara räkningarna på sitt ”kall”. Det kan t ex gälla artister och skådespelare som i och för sig tjänar pengar på verksamheten, men inte tillräckligt. Det har de löst genom att jobba vid sidan av med något de inte brinner för. När jag hade startat eget som komiker tog jag ibland tillfälliga jobb de första åren. Det var intressant, gav extra trygghet och en del materialuppslag. Det skulle Frostenson också kunna göra om det inte vore för punkt 3:

3. Hon fyller 66 år om två månader och har bevisligen ett sparat kapital, så varför be om allmosor?

4. Vad är det som får alla dessa institutionaliserade gubbar och kärringar att tro att det är en mänsklig rättighet att bli försörjd av staten när det de producerar saknar tillräcklig marknad? Har inte Frostenson genom åren stött ihop med mängder av författare och konstnärer som tvingats kämpa för att kunna utöva sin konst? Vad är det som får henne att tro att hon är så förbannad mycket bättre människa än dem att hon inte ska behöva ta ansvar?

"Arga leken börjar... nu!"

Jag vet inte om det här så småningom kommer att hamna i domstol, men min dom är klar.

Vändning under 2019?

Först skulle det bli ett tomterally på börsen i december. När det uteblev började det genast spekuleras i uppgångar under 2019. Goda chanser till vändning skriver Placera i en text där man samtidigt berättar att man sänker risknivån i den egna portföljen. Inte blir bilden mindre splittrad av att länken heter ”sanker-risken-men-chans-till-snabb-vandning-2019” som antyder att den ursprungliga rubriken inte bara lockade med vändning utan en snabb sådan.

I en artikel i Realtid spekulerar tre ekonomer vars försörjning bygger på att folk gillar aktier om uppgångar under 2019. Längst går BNP Paribas vd som tror på uppgång mellan 5 och 10 procent – en formulering som också platsar i rubriken. Handelsbankens kundtidning vill inte vara sämre utan lovade guld och gröna skogar redan i början av december:

Jag har läst dessa texter och många fler med samma budskap och det märkliga är att ingen av dem backar upp förhoppningarna med fakta eller statistik. Istället varnas för handelstullar, Brexit och räntehöjningar som snarare pekar på fortsatt oro på världens börser.

När jag och andra dysterkvistar spekulerar om börsras får vi – kanske med viss rätt – höra att vi snackar om saker vi inte vet något om. Ja, ingen kan ju veta hur framtiden ser ut. Möjligen något TV4-medium, men ingen annan. Jag börjar bli bra trött på dessa sparekonomer och bankchefer som fortsätta trumma ut budskapet att bara vi betalar dem mer courtage löser sig allt.

Säng, säng, säng...

Ett inlägg i förra veckan landade i kommentarsfältet i en diskussion om sängar, vilket var lite otippat eftersom inlägget inte var i närheten av att handla om det. Sånt är bara kul, men jag kände att sängar kanske kräver ett eget inlägg.

Jag försöker undvika sängannonser precis som all annan reklam, men särskilt fiffiga har jag inte upplevt dem. Oftast är det en tjej (sover inte killar lika mycket?) som ligger i den och ser lycklig ut, och så berättar man hur många timmar en människa sover, per år eller under ett helt liv. Budskapet är att sängen av den anledningen är värd att lägga jättemycket pengar på.

Jag tänker tvärtom. Så länge man sover kvittar det väl hur sängen känns eller ser ut? Eller vaknar man oftare kallsvettig mitt i natten om sängen inte är rutig? Det kan verka så på priset. En kvarts letande på nätet visar att den här sängen i storleken 140x200 kostar 236900 kr.

Man kan också välja att delbetala och kommer då undan med 7413 kr i månaden under ett halvt liv. Ett annat alternativ är att köpa den här sängen i samma storlek för engångsbeloppet 3390 kr.

Exakt vad det är som gör den övre sängen värd 70 gånger mer pengar är oklart för mig. Går man strikt på utseende hade jag valt den nedre.

När jag ska sova brukar jag ramla ner i sängen i framstupa sidoläge och dra täcket över huvudet. Hur sängen ser ut struntar jag i. Jag tittar inte på den vare sig när jag sover eller är vaken. Dagtid är jag aldrig i sovrummet, men jag ska göra ett undantag bara för att visa upp min misär för läsekretsen.

Den här sängen har jag ärvt av en avlägsen släkting som flyttade in på hemmet (nu har hon för övrigt ”flyttat vidare”). Det är en Dux. Inte snygg, men väldigt bekväm. Ganska hård, tror jag, för mjuka sängar kan ge mig ryggproblem. Det enda jag gjort med den är att jag klädde om den i ett nytt tyg och bytte bäddmadrass. Skulle gissa att den totalt kostat mig 400 kr inklusive bensinen som gick åt när jag körde hem den.

Den gör jobbet - jag sover i den. Hade den kostat en kvarts miljon är jag däremot ganska säker på att jag faktiskt hade vaknat kallsvettig.

Lafferkurvan vs Slackerkurvan

Det är ett väldigt tjat om Lafferkurvan just nu. Antar att det är naturligt i samband med politiska budgetar. Här kommer kortversionen för den som inte har koll och inte orkar lyssna igenom podden Kapitalets utmärkta genomgång:

Arthur Laffer släppte sin kurva för att demonstrera sambandet mellan skattekvot och total skatt. På en och annan vänsterdebattör låter det ibland som att om man höjer inkomstskatten med en procent kommer statens intäkt av densamma öka lika mycket. Men då glömmer man att skattesatsen kan påverka människors vilja att arbete. För att hårdra det – höjs skatten till 100 % kommer ingen tjäna pengar, åtminstone inte vitt.

Men inkomst är ju inte allt. Pengar på kontot påverkar rimligtvis också. Åtminstone var det så för mig. I början av nittiotalet tog jag ut all övertid i pengar. Ett tag hade jag ett schema med lediga veckor och genom att byta dessa fick jag långa sammanhängande ledigheter utan att ta ut semester, så då kunde semesterdagarna lösas in i pengar samtidigt som jag fick ordentligt med övertid när jag själv jobbade på schemalagt lediga dagar.

I takt med att ekonomin förbättrades ställde jag mig frågan vad min flaskhals var, tid eller pengar. Tid såklart! Det är ju den enda tillgång man inte kan skaffa hur mycket som helst av. Så då började jag spara mina övertidstimmar. Förutom att det gav mig ledig tid var det två vinster till:

1. När lönen höjdes ökade värdet på mina sparade timmar.
2. Chefernas panik när de insåg att jag hade väääldigt mycket ledighet att ta ut.

Som motvikt till Lafferkurvan vill jag därför lansera Slackerkurvan.

Som ni ser menar Slackerteorin att när det finns tillräckligt med pengar på kontot (och chefen drygat sig för mycket och för länge) kommer den anställde snarast jobba sig nedåt i arbetstid och inkomst tills dess att KPI (klåfingriga politikers intäkt) går ner till noll. Det är självklart möjligt att både min och Laffers teori kan samexistera eftersom människor är olika, men den som grymtar om att Lafferkurvan inte fungerar kan hitta sin förklaring här.

Så, nu kan ni skicka Nobelpriset i ekonomi. Jag är tveksam till om jag åker in och skakar tass med knugen, men han kan ju komma hit om han har lust.

Självhushållning i lägenhet

Självhushållning på landet är en sak, men även i en stadsvilla eller radhus kan man ju odla en del bara man har en liten jordplätt. Själv har jag odlat chili och lite kryddor, typ basilika och citronmeliss i kruka. Även tomater går ju att odla i kruka. På balkongen har jag en ”tunna” där jag odlat squash och rabarber.

Möjligen skulle jag kunna driva upp en bärbuske, typ vinbär, men ungefär där tänker jag att gränsen går om jag inte ska bryta upp parketten, men tittar man runt på nätet finns det en massa kreativitet. Här är förslag om krukor i hyllor längs väggarna och höns på innergården.

Det finns flera böcker om stadsodling, filmer och festivaler, eller varför inte en film om en stadsodlingsfestival:

Men självklart finns det också människor som drar det hela för långt, som denna forumtrådskapare som funderar över såväl odling av grönsaker som fiskodling i tank och dvärghöns på balkongen, men också insekter som syrsor och gräshoppor.

”Nackdelen är väl att de börjar spela när de är könsmogna, jag tycker att det är lite mysigt ljud. Men vad tycker grannarna?”

Vore jag hyresvärd skulle jag nog inte hoppa jämfota av glädje över en hyresgäst som börjar föda upp insekter eller gnagare, men jag måste ändå erkänna att jag gillar idén. Framförallt gillar jag när människor tänker utanför boxen helt gränslöst.

Dela allt åt alla! Och ”gilla”!!!

Nu ska jag försöka låta bli att pissa på hela Blogg-, Podd- och Twittersverige, men den senaste veckan har jag sett hundra listor av folks 2018 och mål för 2019. Så här ska vi träna och så här mycket pengar sparade jag i ”Framtidsportföljen” eller på ”Buffertkontot”.

När man trodde eländet var över lanserade Avanza en funktion för hur man ska kunna delge sina börsresultat till fan och hans moster, och vips så rasslade det på sociala medier i tre dagar till.

Jag har inget emot vare sig resultat eller mål, även om jag själv avskrivit dem som meningslösa, men var är allmänintresset? ”Intresseklubben antecknar”, var ett uttryck i min barndom, långt innan folk fotograferade sin lunch för Instagramföljarna. ”Intressesmurfarna hoppar av glädje” var en uppdaterad variant med samma innebörd.

Vad man säger idag vet jag inte. Antagligen ingenting eftersom det ses som fullkomligt naturligt att lägga ut sin garderob, portfölj, målbild och kurvor för vikt, ISK, puls och kilometertider till allmän beskådan.

Själv började jag lägga ut månadssummeringar på bloggen, men insåg snabbt att jag inte ens själv var särskilt intresserad, för att inte tala om hur ointresserad jag var av att veta hur någon annan investerare klarat sig jämfört med index eller hur mycket pengar de har på banken. Jag kan inte vara unik! Det bara måste finnas fler som gäspar ikapp när andra försöker intressera dem med sina sparmål och resultat.

Självklart skriver jag också om saker som inte intresserar särskilt många. Jag försöker naturligtvis värdera texten och märker jag att det här drar iväg åt ett navelskådande perspektiv når den aldrig bloggen, men ibland har jag såklart fel och borde sågat ännu ett inlägg. I andra fall kan det intressera några, men inte andra. Jag försöker avslöja mig redan i rubriken, men det kan också misslyckas. Visst borde jag på samma sätt kunna undvika andras summeringar, men den senaste veckan vore enda chansen att stänga av internet.

Så, nu är det sagt. Under 2019 ska jag försöka läsa ännu färre Personliga Nyheter. Givetvis följer jag upp det med regelbundna stapeldiagram, här och på Facebook, Insta, Snapchat, MySpace, Pinterest, Lunarstorm, Facespace och Shouter ;-).

Nyårslöfte

Jag är inte mycket för nyårslöften. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Jag kan inte ens komma ihåg senaste gången jag avgav ett nyårslöfte, men nu tänkte jag göra det.

Varje gång jag handlar i en butik tänker jag att man borde använda kontanter. Jag gillar kontanter, men framförallt ogillar jag idén om ”det kontantlösa samhället” eftersom det vore ett kontrollsamhälle utan like, där staten och bankerna skulle få väldigt mycket makt över medborgarna. De skulle veta vad vi handlar, när vi handlar, var vi är och ha alla möjligheter i världen att styra och sabotera våra liv. Har vi inte fått nog av stora företag som vill bestämma över oss?

Så går mina tankar när jag än en gång trycker in mitt kort i kortläsaren, men om jag inte föregår med gott exempel kan jag knappast gnälla. Jag kan inte kräva att affärsidkare ska ta emot mynt och sedlar om jag inte använder dem själv, vilket jag nästan aldrig gör.

Nu är det slut på det. Under 2019 tänker jag i möjligaste mån handla med riktiga pengar. Ja, det tar några extra sekunder per kund i kassan, men om alternativet är att inte kunna göra en enda transaktion utan att den registreras för tid och evighet är det ett billigt pris att betala.

I det här läget tänker jag inte bojkotta affärer som nekar mig att handla cash, men jag kommer att hålla fram mina sedlar och sucka tungt om kassörskan vägrar detta betalningssätt. Kanske kommer jag att hytta lite med näven också, men inte heller det är hugget i sten.

Bekvämlighet är av ondo

Människan är av naturen lat. Troligen behövde det vara så en gång i tiden, när all energi gick åt till sånt som måste göras. Varken jägar- och samlarfolk eller järnåldersbönder kunde ägna kvällarna åt att lära sig ryska eller att spela basfiol för då hade de inte orkat fixa mat på bordet på dagarna. Men evolutionen har inte hängt med. Vi har fritid och resurser att fylla den, så då gäller det att inte lägga sig framför tv:n med en påse ostbågar. Åtminstone inte alltid.

Det främsta beviset för vår bekvämlighet är nog ändå vår ovilja till förändring. Vi gör som vi alltid har gjort, våra föräldrar, mor- och farföräldrar dessförinnan. Folk är kvar på jobb där de vantrivs tills de får förslitningsskador, men inte ens då vill de byta karriär utan arbetstränar för att komma tillbaka till exakt där de var innan.

Ett ännu värre exempel: En del kvinnor misshandlade av sina män fortsätter hellre utsättas än att bryta upp. Förresten behöver det inte vara våld inblandat, massor av människor stannar i förhållanden de inte trivs i för att det är lättare än att börja om. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”

Tacka tusan då för att man behåller sina lån, abonnemang och andra utgifter. Det är ju en liten kostnad att betala för att ha det som man alltid har haft det (och därmed garantera sig själv att aldrig komma framåt).

Nu är det 2019 och jag utmanar mig själv och alla andra att ifrågasätta rutiner och utgifter, både de som skaver och de som inte gör det. Det skulle kunna leda till ett gott nytt år!

När mina grannar upptäcker att de har pengar kvar vid årsskiftet eldar de bokstavligt talat upp dem! Det är... sen gammalt.

Sjukdagar

Jag har haft fyra sjukdagar sedan jag kom ut på arbetsmarknaden för 28 år sedan. Två på en maginfluensa och två till på en rejäl förkylning, bägge på 90-talet. Om jag känt efter mer hade jag fått ihop fler dagar, men jag har alltid levt efter principen att ska jag må dåligt kan jag åtminstone försöka tjäna pengar under tiden.

Jag vet inte hur mycket som handlar om gener, hälsosamt leverne och ren tur. Antagligen lite av varje. Vitaminer, antioxidanter och att undvika mattillsatser, barn och stora folksamlingar tror jag är bra för immunförsvaret, och när jag ändå drabbas av något virus försöker jag ta dalta med mig själv. Ofta är jag tillbaka på banan efter bara några timmar.

Förutom att det är trist att vara sjuk finns det pengar att tjäna här. Svenskarna är i snitt sjukfrånvarande runt tio dagar per år. Friskast är män som jobbar i ideella förening och sjukast är kommunanställda kvinnor (ja, det finns undantag).

För staten och företagen kostar sjukdagarna tiotals miljarder, men även för den enskilde blir det dyrt. Inte minst pga karensen. Förutom att lönekuvertet minskar betyder sjukdom lägre pension så det ger inte bara förlorad ränta-på-ränta-effekt nästa månad utan drabbar dig hela livet.

Hur gör man då för att slippa sjukdagar? Först och främst, skaffa ett jobb du trivs med. Det hjälper inte mot cancer, men nog verkar det finnas ett samband mellan långa sjukskrivningar och jobb som inte känns superinspirerande.

Se till att du mår bra. Lägg tid och energi på det och låt det i värsta fall kosta pengar också. Kroppen är ett svårslaget verktyg. Och sist men inte minst, håll dig undan smittospridande barn. Är det dina egna må det vara hänt, men dra gränsen där.

Begränsning ger möjligheter

Tänk när reklam-tv kom! Äntligen skulle det bli en massa valmöjligheter. Det sket sig lika hårt som när åtta nya reklamradiokanaler ledde till att P3 förvandlades till NRJ och vi fick nio snudd på identiska kanaler som alla spelade ”den bästa blandningen av fyra nya låtar”. Jag har inte hört någon av dem på många år, men jag gissar att de är likadana nu, bara med fyra andra låtar. ”57 channels and nothing on.” En del stationer försöker sticka ut genom att ta in kändis-DJ:s.

Jag är egentligen anhängare till mångfald och valfrihet, men jag tycker ofta att det känns som mer av samma. Fler val, men inte fler möjligheter. Kanske borde man begränsa sig oftare och lägga mer energi där det verkligen gör skillnad. Jag menar inte att man likt huvudpersonen i 80-talsfilmen The Fly bör skaffa sju exakt likadana kläduppsättningar för att spara tiden det tar att välja kläder, men kanske gör för många val att det varken blir hackat eller malet.

Säg åt tio manusförfattare att skriva vad som helst. En film, tv-serie, miniserie. Valfri målgrupp: barn, äldre, gruppen 18-29, kvinnor, män. Samtliga kommer att gå hem med en orolig uppsyn och stirra på ett tomt papper i timmar, dagar eller veckor. Säg istället till dem att göra en ungdomsserie på temat vänskap, som utspelar sig i Dalarna, och du kommer att sätta igång deras hjärnor.

Ibland lanseras börsportföljer med t ex bara kvinnliga företagsledare, eller ”Handbollsportföljen” som Erik Sprinchorn lanserade i EFN Börslunch, med investeringar enbart i vd:ar som tidigare spelat handboll. Dessa experiment går ofta bra och jag tror inte att kvinnor eller handbollsspelare har ett generellt övertag på marknaden i stort. Jag tror att begränsningen gör det lättare att hitta guldkornen.

Troligen skulle man kunna få samma fördel av att bara analysera företag med begynnelsebokstaven S. Bara inte Sveriges Radio för P3 blev verkligen skit när de fick konkurrens.

Från olika håll

Efter att jag intervjuades i Sparpodden tyckte en del – som vanligt – att jag är extrem i mitt sparande. På ett sätt är jag det, men det är därför befriande att bli ”attackerad” från andra hållet. På Twitter fick jag höra åtminstone en person med lägre matkostnad än mina 700 kr i månaden.

Jag har hört andra säga att det annars är jag som fyller den funktionen. När andra sparare fått höra att de är galna har de kunnat peka på mig. ”Titta, jag må vara spritt språngande, men jag är inte värst.” Allt beror på hur man ser på saken. Det finns alltid någon som sparar hårdare, tjänar mer, jobbar flitigare ... Och så någon som verkar göra allt helt bakvänt.

Vi behöver dessa ytterligheter för att se hur vi ligger till. Eller gör vi det? Är det inte rätt mesigt att se sig omkring och agera utefter omgivningen, för att inte sticka ut för mycket? Vi ser/såg det på mellanstadiet och ingen vuxen tycker att det är okej att mobba eller titta snett på andra på det sätt man gjorde där. Men har vi kommit så mycket längre?

Jag räknar in mig själv bland dessa konsensussjuka mesproppar för även om jag på vissa sätt stuckit och sticker ut så vill jag också passa in. Ibland så till den grad att jag gör avkall på min personlighet. Till ingen som helst nytta.

I vissa fall finns det poänger. Man behöver inte röra om i alla grytor bara för att man kan. Man bör t ex inte starta politiska diskussioner på släktmiddagen som resulterar i fullt inbördeskrig, men hur man själv väljer att försörja sig eller spendera sina pengar borde inte vara kontroversiellt. Det finns ändå alltid någon som är värre.

Vad är mellandagar?

Försöker man analysera dessa helgdagar landar man snart i frågan varför i all världen man ska fira en dag som inte fått ett betydelsefullare namn än annandagen. Det är som att döpa en utmärkelse till ”extrapriset” eller kora en världsmästare i medelmåtta.

Men ännu märkligare är mellandagarna. Mellan vadå liksom, mellan helger? Vad var det i så fall för fel på det gamla namnet vardag? Jag fattar inte vitsen med klämdagar. Jo, att jobba på dem eftersom de är helt vanliga, svarta vardagar. Men det är det ju nästan ingen som gör. Nu har vi två sådana dagar innan det blir helg igen, och jag vet knappt någon som jobbar. Förutom jag då, och andra företagare som inte bara kan vänta till 2019 med fakturering och bokföring.

Annars är det komp, flex, vab eller något annat arbetsbefriat som gäller. Jag har en kompis som jobbar på ett statligt företag. Tror inte att han någonsin jobbat över. Jag är inte säker på att han ens jobbar när det är kontorstid, men är det ”klämdag” eller fredag så tar han ut komptid. Från vadå - skattemedeltidsbanken?!

Eller också ”jobbar han hemifrån”, vilket vi ju alla vet vad det betyder när det kommer från en person med sitt skrivbord på ett kontor hos arbetsgivaren. Han kunde lika gärna säga ”Jag bondar idag” som en kortform för bondpermis!

Äh, jag är väl bara sur för att jag som inte är anställd heller inte kan kompa bort klämdagar. Så därför jobbar jag idag. Hemifrån. God fortsättning (ännu ett märkligt uttryck)!

Vad gör man när börsen rasar?

De senaste veckorna har börsen fallit, sjunkit, tappat och rasat. Vad gör man då? Är det nu man bör engagera sig extra mycket i börsen för att optimera portföljen, förlora så lite pengar som möjligt, eller ännu hellre hitta blankningscasen och istället tjäna pengar när det går ner? Eller gör man klokast i att logga ut, fokusera på andra delar av livet och låta portföljen jobba på bäst den kan?

Själv sa jag ju redan för fyra månader sedan att jag ledsnat lite på att sitta och leta aktier och jag kan väl inte säga att raset gjort mig mer road. Jag har följt börsen mindre än vanligt, men det beror egentligen inte på ointresse utan på tidsbrist. Dock matar jag efter varje börsdags handel in kurserna på mina värdepapper i datamaskinen, så jag har väl följt börsen som Miljonär innan 30:

Och innan ni frågar, självklart hånade jag honom för den dyra ärtsoppan. Jag tror att han skrev det där med en hel del ögonglimt, men jag känner igen mig. Framförallt det där med soppan. En del tycker säkert att om man ändå förlorar tiotusentals kronor på börsen varje dag kan man unna sig dyr mat och andra utgifter, men jag håller inte med. Det gäller att se börsen som en egen del av ekonomin, delvis bortkopplad från resten. Ibland går det upp, ibland ner. Så har det alltid varit och det lär fortsätta.

Men beställer man limo till Stureplan och börjar ta in helrör och rysk kaviar så tappar man både pengarna det kostar och all framtida ränta på dem. När börsen vänder och går upp igen tror jag knappast att man drar ner på utgifterna. Tvärtom kanske, så då förlorar man ännu mer.

I den mån jag ska försöka ge råd blir det alltså att följa börsen ungefär som vanligt. Ta inga extrarisker i desperation, men fega inte heller ur. Blir du helt knäckt av att se dina surt förvärvade pengar försvinna, logga ut och gör något annat. T ex ärtsoppa, så att du slipper betala 8 kr för något som bara ska kosta 1,35.

Energidryck gör mig trött

Den som skummar två avsnitt av Det okända förstår att risken att ens bostad hemsöks av spöken är oändligt mycket större om det sitter stora bokstäver på väggarna med djupa budskap som "HOME" och "LOVE", för det har i stort sett alla. På samma sätt är Red Bull den självklara drycken för Lyxfällan-deltagare.

Lyxfällan, badkar och 700 liter energidryck.

Fullt logiskt. Den kostar från 40 kr litern upp till hundringen. För vad – kicken? Du får mer koffein av att dricka kaffe. Energidryck ger inte heller särskilt mycket energi. Särskilt om man väljer en sockerfri variant är det hjärnsläpp. Lite som att köpa en ”low calorie energy bar”, men även det säljer av någon anledning.

Studier varnar dessutom för att energidryck kan orsaka hjärtproblem. Det var väl inte så det var tänkt med att ”Red Bull ger dig vingar”, att du ska dö, förvandlas till ängel och flyga upp till himlen?

Redbull ger dig inte vingar, de har tillverkaren bittert fått erfara efter en stämning i toklandet USA. Däremot kan stora mängder ge dig hjärtklappning, sömnsvårigheter, diarré och dålig ekonomi.

I Sverige funderar man nu på att sätta en maxgräns för koffein i energidrycker. Detta eftersom ”personer som dricker stora mängder kan uppleva obehag av koffeinet”. Om allt som jag känner obehag för skulle förbjudas... Inte minst känner jag obehag för huvudlösa regleringar. Nej, låt det vara tillåtet att sälja skiten! Var bara medvetna om att det är just skit.

Blev det begagnat?

Svensk Handel förutspådde att årets julklapp skulle bli ”Det återvunna plagget”. Nu kanske jag verkar cynisk (det har hänt förr), men jag kände spontant att det här kommer inte flyga.

Jag är inte motståndare till begagnade kläder. Särskilt barnkläder är ju en jättebra idé att sälja/skänka vidare för ibland hinner ju föräldrarna knappt tvätta kläderna innan de är urvuxna. Jag älskar att sälja begagnade grejer, men jag har aldrig sålt mina egna kläder. Jag skulle absolut kunna köpa begagnade kläder på Myrorna eller liknande, men jag har inte gjort det heller.

Men vuxna människor som får begagnade kläder i present av andra är ju något helt annat. Nu håller jag inte på med julklappar, men skulle nog tycka att det skulle kännas konstigt att få en begagnad tröja eller trenchcoat, oavsett om givaren själv handlat second hand eller plockat plagget från den egna garderoben.

”Har den äran!”

Är det jag som är särskilt bakåtsträvande eller tänker jag som folk gör mest angående detta? Fick eller gav du bort ett begagnat klädesplagg i julklapp? Eller har du hört talas om någon annan som fått/gjort det? Jag gissar på rätt många nej här.

Ekonomisk nyårsstädning

Jaha, då var det jul igen. Eller (den här har jag snott från Morgan Paulsson) som de säger i Pakistan: måndag. Men nu skiter vi i det och spolar framåt.

”Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.”

Nej, Tennyson hade fel. Eller rättare sagt, när han skrev Ring out, wild bells, eller Nyårsklockan som den heter i svensk översättning, hade han troligen ingen tanke på svenska skatteregler. För ska man utgå ifrån dem behöver mycket av ”ringandet” göras före årsskiftet.

Innehav i investeringssparkonton och kapitalförsäkringar kommer att beskattas utifrån nyårssaldot. Har man värdepapper man tänkt sälja kan det därför vara en god idé att göra det i tid för att både få in pengarna på kontot och sedan skicka ut dem till ett sparkonto före nyår. Har man kontanter i ISK eller KF kan man låta dem åka samma väg. Kanske ska du handla värdepapper för dem senare och då kommer du ändå få skatta för dem, men så länge du inte vet det kan du lika gärna ta det säkra för det osäkra.

Handlar du på en vanlig aktiedepå är det hög tid att kvitta ut vinster och förluster i syfte att hålla nere reavinstskatten. Har du reavinst – sälj förluster, har du reaförlust – sälj vinster. Har du inte egna kan du trixa ihop med andra. Om t ex en familjemedlem har en stor reavinst, men inga förluster kan du ge bort en surdeg så övertar han/hon ditt anskaffningsvärde. Har ni dem hos samma bank/nätmäklare är det bara att fylla i en blankett och låta dem göra jobbet. Fast har ni inte gjort det än är nog loppet kört i år. Slå dig då i huvudet tre gånger och gör en anteckning inför nästa höst.

I mitt företag ser jag till att köpa sånt som ändå ska köpas och inte behöver periodiseras. Tonerkassetter, papper, kuvert, frimärken ... I mitt fall inga jättepengar, men varje utgiftskrona som kan läggas före nyår innebär uppskjutna skattepengar. För att citera en annan stor poet, Thore Skogman:

"Man måste vara om sig och kring sig
för att man ska få något i sig och på sig.
På den lata sidan får man inte va',
man jobbar både natt och da'."

Men nu blir det traditionellt julfirande, vilket i mitt fall betyder ett löppass i den eländiga kylan följt av hembakt pizza. God måndag på er!

Låt stå eller betala

Papper, duk, masonit, mdf... Det finns massor av vettiga underlag att måla konst på. Ett mindre vettigt material är hud. Jag tycker att det säger sig självt man inte ska fästa kemiska färger på kroppen, förutom det uppenbara problemet att man kanske inte vill ha kvar motiven några decennier senare, oavsett hur mycket eller lite underlaget skrumpnat.

Men nej då. Ibland känns det som att jag är den enda människan i Sverige som valt att inte ägna mig åt kroppsmålning, och nu är det tydligen fler och fler som känner att det där kinesiska tecknet i motljus inte var så kul, trots allt.

”Merparten av de som kommer hit har ju ganska fula tatueringar.”

No shit! Varför skulle just de som vill ta bort sina missfärgningar ha snygga sådana? Alltså, om någon vill ha en diskret delfin eller gåspenna på någon undanskymd plats är det såklart upp till dem, men förvänta er inte att bli tagna på allvar om ni spökat ut er helt hejdlöst!

Bra business är det tydligen. Att ta bort dem alltså. Så om andan faller på och du vaknar upp en morgon och tänker att idag vill jag bränna pengar på något helt värdelöst, färga håret eller motivlacka naglarna. Det går nämligen att ångra helt gratis.