Sköna skor

Löparskor anses ska hålla 100 mil. Mina brukar hålla lite längre, vilket jag tror kan ha att göra med att barfotalöpningen gjort mitt steg lite lättare och bättre. Det är förresten träningsdagboken som håller reda på löpmängden per sko, jag är inte helt autistisk.

Det där att gummit torkar ut och knuffar löparskorna över kanten oavsett om de används eller inte tror jag inte på. Jag har heller inte träffat någon annan löpare som tror på det. Däremot slits skor när man använder dem. Jag brukar alternera mellan 4-7 par, så det tar ett tag. En del sliter jag ut sulan på, en del tröttnar i dämpningen, men efter 130-140 mil brukar skorna tacka för sig.

2012 köpte jag ett par Asics Gel Tarther. De vägde 211 gram i min båtstorlek, vilket får anses som lättvikt, och lätta skor kan hålla sämre. Jag hade varit nöjd med 100 mil och helnöjd med 120, men vid det laget såg skorna fortfarande nästan nya ut.

Många klagar på att Asics hälkappor slits ut, men det har aldrig drabbat mig. Mina första Asics sprang jag 135 mil i, varav två maratonlopp. Sulan var fortfarande helt okej, men dämpningen var lite svampig, så då fick de gå i tvättmaskin och därefter sluta sina dagar som promenadskor.

Mina Tarthers fortsatte dock hålla ihop och i de korta rundor jag springer med dem kan jag leva med lite slitna sulor. Efter snart sju år har jag nu sprungit 182 mil i dem och de är fortfarande extremt sköna. Jag vet att jag antagligen borde pensionera dem nu, men jag kan bara inte.

På väg mot 200 mil?

Liberalerna går som Piteåtåget

Liberalerna (partiet, inte ideologin) försökte sig på en reklamkampanj.

De upplystes snabbt om att det är omöjligt att boka tåg till Piteå. Det har inte gått persontrafik dit sedan 1972 och sedan över 30 år har de inte ens en station. I skrivande stund har jag inte sett någon kommentar från partiet.

Men man kan väl ana hur det gick till. De vände sig till en reklambyrå i centrala Stockholm, möjligen Garbergs och bad dem hjälpa till med en kampanj för något som borde vara en politisk ickefråga. Politiker ska såklart inte lägga sig i hur lätt eller svårt det är att boka tåg, det ska marknaden göra.

Detta kunde varit en bild på Jan Björklund, men han har aldrig haft örat mot rälsen.

Resultatet ser vi häruppe, en bild med ett grovt tankefel som cementerar partiets image som en rörelse helt utan koll på sin samtid. Vore jag lite vitsig skulle jag ha få in ordet urspårad. Uppenbarligen hade varken reklambyrån eller Liberalernas höjdare i Stockholm koll på tågtrafiken, de flyger när de ska någonstans.

Liberalerna är inte och har aldrig varit en gräsrotsrörelse, men det är ändå inte lätt för ett parti med så dålig förankring att hindra sånt här (även om exemplet är ovanligt klantigt). Liberalerna fick 2,5 procent i Piteås kommunfullmäktige. Med samma utveckling som landet i stort är det mindre än hälften nu. Gissningsvis är partiets kommunfullmäktigeledamot deras enda aktiva medlem i kommunen.

Jag tar gärna chansen att hacka på Liberalerna, som jag anser är riksdagens onödigaste parti, men jag tror att det här säger mer om svensk politik och Sverige i stort. En klick människor sitter i huvudstaden och påstår sig vilja ha en levande landsbygd och att ”Hela Sverige ska leva”, men så länge de får in våra skattepengar kunde de inte bry sig mindre om oss och våra behov. Nästa gång är det något annat parti som trampar i klaveret. Eller en myndighet.

Clas Ohlson, i väntan på vadå?

Jag gillar Clas Ohlson som kund. Inte så att jag handlar där varje vecka, men det händer då och då. Något besök har varit mindre lyckat, men ofta har de det jag behöver till ett vettigt pris.

Men jag har lärt mig att inte handla aktier efter hur jag själv konsumerar för det skulle väldigt sällan vara lyckat. Det gäller även Clas Ohlson, som lyckas leverera kvartalsrapport efter kvartalsrapport med dåliga siffror och tillfälliga (men förvånansvärt återkommande) kostnader.

”Vilken tur att vi hann tanka!”

När aktien dykt efter ännu en skitrapport hör jag allt fler planer på att ”köpa på dippen”, för den fina utdelningen och den fromma förhoppningen att ”nu kan den väl inte tappa mer”. Som svar på det sistnämnda kan jag bara säga att alla aktier alltid kan tappa mer, och utdelning är inte heller huggen i sten. Hur som helst lär de inte dela ut mer än hälften av vad aktien tappat den senaste veckan, så är man inte villig att vänta två år på att få tillbaka vad man förlorar på en enda dålig vecka är det ett dåligt köpargument.

Om jag skulle vara sugen på aktien skulle jag vända på resonemanget. Inte ställa mig frågan vad som skulle kunna få aktien att gå ner utan hellre fundera på vad som skulle kunna få den att stiga. Eller som Leif Östling uttryckte det.

Vi har här ett bolag som säljer leksaker till hemmafixare, både till garaget och köket. Från början bara i Sverige, sedan har man haft mer eller mindre vilda utlandsplaner. En del av dem har gått riktigt dåligt, varpå man försökt krångla sig ur dem. Det senaste på det temat summerades i rapporten förra veckan, en engångskostnad på 210 miljoner för att avveckla butiksnätet i England och Tyskland.

Så vad kan få aktien att stiga, marknadens glädje över att man inte har något på gång? Ökade marknadsandelar av näthandeln? Uppköp från ett kinesiskt bolag som vill ha världsherravälde? Jag är benägen att svara nej på samtliga. Kommer ni på något skäl att köpa Clas Ohlson-aktier, om än på en historiskt låg nivå under 70 kr, får ni gärna berätta.

Hemgjort tvättmedel

När det kommer till tvättmedel känner jag att jag inte sparar maximalt med pengar. Jag köper såklart storpack och hamstrar när det är extrapris, och ännu mer självklart använder jag inte sköljmedel, som ju i bästa fall bara är dyrt och onödigt, i värsta fall skadligt för kläderna.

Men tvättmedlet. Miljödåren Björn Gillberg använde ett mjölkersättningspulver på 70-talet, men det var väl knappast en jakt på det billigaste tvättmedlet utan ett försynt påpekande att det är bättre att hälla mjölk i kaffet än ett kemiskt preparat som får skjortor vita.

Tvättnötter, säger en del. Problemet är att det enligt Råd & Rön är likvärdigt med att tvätta med enbart vatten. Aska då? Påstås funka.

Överallt på nätet finns mer komplicerade tvättmedelsrecept, men förutom att jag inte vet var jag ska få tag i alla de där ingredienserna tycker jag att det verkar väldigt krångligt. Så mycket tvättar jag ändå inte. Vore större vits om jag hade haft en handfull ungar i hushållet.

”Vanish, ungjävlar!”

Jag tror att jag fortsätter att köpa vanligt tvättmedel på rea. Men aska skulle jag faktiskt vilja testa, även om jag nog inte skulle lägga favoritplaggen i första maskinen.

Arv är bra

Jag har länge hävdat att arvsskatten är på väg tillbaka och har inte ändrat mig. Tvärtom är jag snart beredd att sätta ett datum på det. Det skulle förvåna mig mycket om Sverige inte återinfört arvs- och gåvoskatt i ingången till 2021. Inte minst tack vare LO:s aktiva lobbyarbete, ett arbete som legitimeras av de 1,4 miljoner svenskar som valt att vara medlemmar i LO.

Pengarna måste in, men det är också viktigt att visa folket att det inte går att komma undan. Inte ens när du är död ska du slippa skatta. Som Göran Greider uttryckt det: ”Varje skattekrona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma.” Men lite fickpengar kan vi få ha om vi är snälla.

Jag ser inget problem med att folk ärver pengar och tycker att arvsskatt är en sjukt dålig idé. För övrigt är ju arv så mycket mer än pengar. Arv kan också handla om sparbeteende, traditioner, kunskaper, problemlösning och sätt att tänka. Vi är många som haft glädjen att ärva verktyg att klara oss i alla typer av situationer och samhällen, det kan inte politikerna beskatta!

Men de kan försöka förstöra, göra oss rotlösa i en värld där vi inte längre ges samma möjlighet att se den konkreta nyttan av våra föräldrars och tidigare förfäders strävanden. Kanske är det därför Vänsterpartiet, riksdagens högljuddaste förespråkare av arvsskatt, betonar den ideologiska aspekten av denna skatt. För ingenting tycks värre för en socialist än just traditioner och kunskaper.

Tråkigt te

Jag köper te i lösvikt, 150-gramsförpackningar. Ofta dricker jag en kopp på morgonen, ibland en på kvällen, vissa dagar inte alls. Det är ytterst sällan mina gäster föredrar te framför kaffe, så det går inte åt så mycket te och eftersom tebladen tappar smak även i en tät, för ändamålet avsedd burk, köper jag bara ett paket åt gången och så dricker jag den sorten tills det är slut. Det tar några månader.

Tillbaka i butiken tänker jag att jag väl borde skoja till det lite och köpa en ny, mer udda sort. Så då kommer jag hem med Rabarbergrädd, Gamla Söder eller någon annan hipsterbetonad blandning ”med smak av rök och tjära” bara för att konstatera att det här var inget vidare. Men jag är för snål för att slänga bort det och att ge bort en öppnad förpackning av den uppenbara anledningen att jag tycker att det smakar skit känns inte heller vettigt. Så jag dricker det. Och dricker det.

Till slut når jag äntligen botten av burken, går tillbaka till affären, köper Earl Grey och blir jättenöjd. Tills det tar slut och jag av någon absurd anledning åter får tanken att visst är det lite tråkigt att bara köpa tevärldens mellanmjölk. Och så blir det Ingefära & Kvickrot – inget vidare, men jag kommer att tvinga i mig några hundra koppar tills jag kan köpa Earl Grey igen.

En del av de här hipsterteerna har jag vid det här laget köpt flera gånger, alltid med samma resultat. Jag kan inte begripa varför jag inte bara accepterar att jag är en tråkig tekonsument som föredrar Earl Grey och Yellow Label. Jag kommer aldrig vara inblandad i initierade diskussioner om Rooibos kontra Darjeeling, men det gör inget!

Kanske tänker jag att jag genom att skriva det här inlägget bearbetar det tekomplex jag uppenbarligen lider av, så att jag kan sluta låtsas vara den tekonnässör jag inte är, aldrig varit och på ett medvetet plan inte ens vill bli. Jag blir så trött på mig själv alltså.

FIRE-inflation?

Varje gång ekonomiskt oberoende eller FIRE (”Financial Independence, Retire Early”) diskuteras kommer solidaritetsargumentet ”Hur skulle det se ut om alla …?”. Alla kan väl inte gå i pension vid 40, det funkar bara i Grekland och då under förutsättning att övriga EU försörjer grekerna.

Mitt svar har alltid varit att det kvittar eftersom alla inte kommer sluta jobba vid 40. Inte ens en promille blir ekonomiskt oberoende på något enda sätt, men den senaste tiden är det märkligt vad det snackas FIRE överallt. Det skrivs böcker och artiklar, görs dokumentärer, pratas i sociala medier. Det verkar nästan som att en betydande del av Sveriges unga planerar en tidig arbetsexit.

Så borde politikerna planera för att varannan svensk så småningom ägnar dagarna åt börshandel och bloggande om sina softa liv? Nej, knappast. Som vanligt är det stor skillnad på resultatet folk vill uppnå och engagemanget att också se till att det blir så. Sparar man inga pengar blir man heller inte rik. De flesta kommer inte ens spara så att de blir skuldfria, än mindre så att de har råd att leva på avkastningen av sitt sparande kapital.

Det som händer är bara att efter många års börsuppgångar hoppar alla på börståget lagom till att börsen går ner. Många kommer sälja när de tappat 20-30 procent för att sedan inte kliva in i marknaden förrän det är dags för nästa nedgång. Men nu, innan det hänt, ligger framtiden öppen och allt fler drömmer om ett liv oberoende av chefer och myndigheter. Nu är det FIRE som gäller. Om några år något annat. Pippi Långstrump?

Vad som helst för pengar

Jag böjer mig alltid ner om jag hittar pengar på gatan. Det kommer jag alltid att göra, oavsett hur små pengar det handlar om. Fast även jag har gränser, vilket inte alla tycks ha.

En familj fick den märkliga idén att kasta ut 500 dollar i tjugodollarssedlar på motorvägen på väg hem från en begravning, som ett sätt att hedra den döde. Om det vore jag som dött hade jag antingen snurrat runt i min grav eller hemsökt mina idiotiska släktingar om de fått för sig att kasta bort pengar i min ”ära”.

Men detta resulterade alltså i att andra bilister stannade på motorvägen, klev ur sina bilar i hopp om att kunna plocka upp någon eller några av dessa sedlar. Den överhängande risken att dö eller åtminstone få sin bil krossad under tiden var tydligen värd att ta. En av de här Darwin Award-kandidaterna stannar och kliver ur sin bil minst två gånger i en av mittfilerna.

Engångshändelse? Nej då, i december läckte det pengar ur en värdetransport (så himla jobbigt när man glömmer stänga bakdörren på en sådan) och även där började folk spela Pocket-Change-Go på motorvägen. Här gick valörerna ända ner till fem dollar.

Det är inte utan att jag undrar om dessa människor har någon nedre gräns. Att riskera att dö, få sin bil förstörd och/eller böter och att bli av med körkortet för en femtiolapp är i alla fall över den gränsen. Det är synd om människorna.

Promenera för pengar

Ibland får jag ett kvitto på vilket ufo jag. Den här tweeten var ett sådant tillfälle.

Jag uppfattar Victor som en högst rimlig man. Jag tror absolut inte att han skrev om sin promenad för att bli ryggdunkad, men ändå upplevde han den troligen som exceptionell. Och inte bara han. Svaren han fick var ”Snåljåp!”, att han får se det som klimatkompensation för flygresan eller att han sparat pengarna till taxfreeshopen. En enda tycktes se en halvmils promenad som normal genom att skriva: ”Tycker du att 5km är långt att gå så är du så Stockholmsk man kan bli!”

Exakt det här valet har jag gjort massor av gånger, men aldrig skrivit om det eftersom jag inte reflekterat över att det är annorlunda. Om jag åker pendeltåg eller tunnelbana hem från Stockholm avslutas resan med en busstur. Den ingår i priset.

Men om jag inte behövt betala för tågresan för att spärrvakten varit borta kommer bussresan att kosta lika mycket som om jag betalar hela vägen även om bussresan är fyra kilometer och tågresan flera mil. Inte en chans att jag betalar 32 kr då, jag går hem. Som de allra flesta behöver jag den promenaden.

”Vadå, gå till tåget?!”

När jag fått åka gratis roslagsbana och gått nio kilometer från Danderyd mitt i natten är det lite överkurs. Då, men endast då, förstår jag om någon tycker att jag är en aning sjuk i huvudet. Men det innebär absolut inte att jag kommer att ta bussen nästa gång heller.

Brevlådor

När jag var liten rymde en ordinär villabrevlåda runt tre liter. De fanns i trä, plåt och plast. Trä var snyggast, men befolkades vanligtvis av en hel koloni tvestjärtar (tro mig, jag delade ut lokaltidningen). Plåt var dyrast, så plast var vanligast. De såg ut ungefär så här.

Den här modellen finns fortfarande och kostar en knapp hundring. Man blir inte glad av att se den, men den gör jobbet och håller en livstid om ingen slår sönder den. Men idag är det nästan ingen som nöjer sig med en sådan. De allra flesta har istället en sån här.

Tillverkad av galvaniserad plåt och nästan en meter hög. I min barndom hade två adressater behövt en brevlåda i den storleken, Riksskatteverket och Carola Häggkvist. Idag känner tydligen en miljon villa- och radhusägare att de behöver sådana. Betyder det att mängden post femdubblats på tre decennier? Nej, snarare tvärtom.

Jag blir inte glad av att se en sådan där postcontainer heller. Inte heller skulle jag bli glad över att behöva punga ut 500-1000 kr för den, men det vore ändå rena fyndet jämfört med det här missfostret för 2699 kr.

”Gör grannarna avundsjuka med denna dekorativa, funktionella och låsbara brevlåda. Våra brevlådor är snyggt designade och enkla att använda.”

Jag vill inte fördöma eller generalisera, men den granne som blir avundsjuk på denna ”dekorativa” brevlåda är en idiot. Det kan vara den fulaste brevlåda jag någonsin sett!

A-kassa – för eller emot?

Elin Agorelius ställde en fråga på Twitter igår som jag och många andra besvarade.

På Twitter får man skriva 280 tecken. Det räcker ibland, kanske även i detta fall, men jag tänkte ändå utveckla mitt svar lite här.

När jag fick mitt första jobb, i början av 90-talet, gick jag direkt med i a-kassan. Jag var med så länge jag var anställd. (Däremot har jag aldrig varit med i ett fackförbund eftersom inget fackförbund som varit aktuellt har jobbat för sina medlemmar utan ständigt och jämt med en massa annat istället.)

Hade det varit idag skulle jag istället ha sparat och investerat pengarna. De flesta som inte höll med under gårdagens diskussion svarade att ”a-kassa är en bra försäkring”. Varför? Kriteriet för en bra försäkring är att man kan komma att behöva den. Hemförsäkring är en bra försäkring. Får jag en eldsvåda eller vattenskada i lägenheten kan den sprida sig och kosta mig fler miljoner än jag har.

Ös, för helvete... ÖS!!!

A-kassan är ingen säkerhet mot att bli sjuk, dö eller ens att bli av med jobbet. Det enda den gör är att den som blir arbetslös får ersättning, max 80 procent av lönen upp till maximalt 20020 kr/månad. Men om du får sparken har du först minst två månaders uppsägningstid. Jag har aldrig fått sparken utan alltid sagt upp mig själv (några gånger inte ens i vredesmod) eller haft tidsbegränsade anställningar. Men ofta kommer väl inte en uppsägning pang bom? Det kan ha glunkats i korridorerna om nedskärningar, uppköp eller nedläggning.

Men okej, vi säger att du inte hade en aning. Då har du minst sextio dagar på dig att skaffa nytt jobb, troligen mer än det dubbla. I en större stad som Stockholm finns jobb. Har man något slags kontaktnät och är villig att hoppa på vad som helst vågar jag påstå att du har en ny inkomst innan dess om du är frisk och under 55.

Det kan gå ändå.

Kräver du ett intressant jobb som inte är ”under din värdighet” är det värre, men då har du troligen sex månaders uppsägningstid och kanske en liten fallskärm. Definitivt också en lön som gör att du inte får några 80 procent a-kassa utan att ha löst en tilläggsförsäkring, och som absolut borde innebära att du har en buffert (det borde ju alla ha).

Att vara med i a-kassan kostar lite olika beroende på bransch, men 110 kr/månad verkar vara ett snitt. Inga jättepengar, men under ett arbetsliv hinner det bli en kvarts miljon förutsatt att du investerar pengarna på börsen.

Alla väljer fritt, förutom vi som är egna företagare i enskild firma eller handelsbolag, för då väljer våra politiker att vi ska straffas genom att i stort sett inte ens ha valet till statlig trygghet. Jag sörjer inte. Om jag verkligen behövde skulle jag kunna tänka mig att jobba med lite av varje. Inte i decennier (det har ändå aldrig stått något sådant på de anställningsavtal jag skrivit på), men tills jag hittar något bättre.

Vore jag osäker på att jag kunde skaffa ett jobb skulle jag oroa mig mer över min brist på kontaktnät, kunskaper och jävlar anamma. Allt detta kostar kraft och energi att skaffa, men inga 110 kr i månaden.

8,4 miljarder i ett svart hål

TV-licensen har ju ersatts av en ”public service-avgift”. Troligen tänkte politikerna att så länge det inte kallades skatt skulle väljarna inte förstå att det är vad det är, och jag är tyvärr inte säker på att de är fel ute.

Anledningen var att allt färre betalade licens, vilket antagligen berodde på att SVT och SR stod sig dåligt i konkurrensen. Men istället för att anpassa utbudet efter budgeten valde man som bekant att tvinga alla att betala, även vi som inte vill ha produkten. Så nu är programbudgetarna rekordhöga. För närvarande betalar vi 8,4 miljarder per år.

Har det vänt trenden? Nej, nu meddelas att ”lyssnarna lämnar Sveriges Radio i strid ström”. Få lyssnar på radio och föga förvånande är det ännu färre som aktivt söker upp programmen i efterhand. P1:s Studio Ett har skrattretande låga 7000 lyssnare via nätet, en siffra som privata poddare som Henrik Jönsson eller Navid Modiri drar ihop på en kafferast.

Jag drar slutsatsen att så länge programmet finns i en radioapparat där allt som krävs är att trycka på startknappen är det fortfarande några hundratusen som står ut med SR, men när de konkurrerar på lika villkor (bortsett från en gigantisk reklambudget i den statliga plånboken) har de ingen chans. Trenden kommer fortsätta i takt med att allt fler inser att de inte behöver hålla tillgodo med trötta program producerade av trötta människor som utgår ifrån att (den tvångsanslutna!) kunden alltid har fel.

Det här sätter också fingret på något annat, nämligen att en produkt eller tjänst inte automatiskt blir bättre av att man pumpar in mer pengar i den. De medieprojekt som statsmedia föraktfullt kallar ”swish-journalistik” måste sätta örat mot rälsen och producera vad tillräckligt många konsumenter vill ha.

Det betyder inte att de blir skitnödiga kappvändare, tvärtom! De producerar de produkter de själva efterfrågar och brinner för. Andra brinner för andra frågor och det är så verklig mångfald skapas. Sveriges Television och Sveriges Radio har brunnit klart för länge sedan. Kvar är bara sot och dålig luft som är svår att andas i.

Sitta på en stubbe i skogen

Så länge jag berättat att jag är sparsam (eller snål, om man föredrar det ordet) har jag mötts av reaktionen att det måste innebära att jag har ett riktigt dåligt och tråkigt liv. I en del personers ögon har jag säkert det, på samma sätt som jag skulle tycka att det vore skittrist att hänga på krogar runt Stureplan sex kvällar i veckan.

Det är sunt att välja bort liv man inte vill ha, och i vissa fall är det också helt okej att berätta det. Men det där att först bygga upp en halmdocka bestående av en absurd vanföreställning har jag aldrig förstått.

Jag har genom åren t ex fått höra att min matbudget måste betyda att jag lever på nudlar. En person fastslog att jag åt rå potatis och det ville han minsann inte göra. Att jag inte ätit nudlar på säkert 25 år (och inte särskilt ofta innan dess heller) och aldrig ätit rå potatis hör tydligen inte hit. Heller inte att jag aldrig någonsin skulle få för mig att uppmana någon annan att äta som jag eller en diet bestående av uteslutande rå potatis.

”Maten är klar!”

Folk vill inte spara för att de ”inte vill sitta på en stubbe i skogen”. Den har jag hört så många gånger att jag börjar undra om det är en vanlig aktivitet bland sparande människor. Jag känner en och annan hajkmänniska som tycker att höjden av lyx är att gå ut i skogen och göra upp en brasa för att koka sitt eget kaffe eller grilla korv över elden, men inte ens de tror jag ser sig som människor som ”sitter på en stubbe i skogen”.

För det första behöver inte sparande innebära att man har 90 procents sparkvot, särskilt inte första månaden, men även om man ser allt i svartvitt tror väl ingen på allvar att det är där valet ligger? Att antingen är man inte snål och då kan man köpa vad som helst, eller också är man snål och då lever man som om man vore helt pank, bor med stampat jordgolv i en grotta, äter uteslutande rötter och bär man hittar och blir det någon tid över i det eviga slitet tillbringas dessa stunder sittandes på en stubbe?

Konstigt vaskande

JakobInvest gjorde mig uppmärksam på en märklig artikel. Det handlar om ett konstprojekt för bl a maskar och svampar. Det här hörde vi om redan i november, men tydligen är tramset inte utrotat. Ett konstnärspar har fått en dryg miljon skattekronor för en konstutställning där publiken ska bestå av djur och svampar.

F d kulturminister Alice Bah Kuhnke låter hälsa att hon ”ska inte tycka något om det”. Okej, då ska jag tycka lite istället. Vi lever i ett samhälle där åldringar måste välja mellan att få städat eller tvättat för hemtjänsten har inte tid med bägge, och att hinna prata med gamlingarna finns inte på kartan. Folk dör i vårdköer, vi har inte råd med lärare, skolböcker, polis och försvar. Men konst för maskar i Nordmaling har vi en miljon till?!

Och tro inte att det är en engångshändelse. Örebropartiets partiledare Markus Allard berättade i sin podd Markus & Malcom om ”enprocentsmålet”. Spola fram till 17.45 och lyssna i fem minuter om ni vill höra en initierad beskrivning.

Eller håll tillgodo med min förklaring. Enprocentsmålet betyder att när en kommun som tillämpar den här dårskapen budgeterar för nybyggnation ska en procent av kostnaden läggas på ”konstnärlig utsmyckning”. Detta utan att behovet finns, man bara förutsätter att en kommunal skola gärna avstår någon miljon (ett skolbygge är rätt dyrt) till inköp av tavlor eller en märklig silverstruts av aluminiumburkar producerad av någon lokal konstnärssjäl.

Markus berättar i avsnittet att den här konsten ofta trycks in i ett förråd för att aldrig visas och kanske slarvas bort. Ingen vill ha den. Tio procent av den konst Örebro kommun har köpt in vet man inte ens längre var den finns. Både Markus Allard och hans poddkollega Malcom Kyeyune titulerar sig marxister, så gör inte detta till en höger/vänster-fråga. Det handlar snarare om för eller emot korruption, dumhet och ren skit.

Det är inte rika som drabbas

”Vi måste höja skatten för de rika.” Det hör vi hela tiden, inte bara från svenska vänsterpartister utan också från liberaler världen över, även de allra rikaste.

Nu tror jag i och för sig varken att Buffett eller Gates drömmer om ett skattetryck på svensk nivå, men de ska ha en eloge för att de är beredda att vara solidariska med egna pengar och inte bara snackar.

För politiker är det ett bra sätt att både visa handlingskraft och samla poäng i de breda massorna. Ytterst få känner sig träffade när ”de allra rikaste” pekas ut som en problemgrupp, och med undantag för några få punktskatter kommer skattehöjningar alltid drabba de rika värst på samma sätt som de också blir mest gynnade av skattesänkningar. Så för en gångs skull kan politikerna säga rakt ut vad de har för avsikter utan att riskera lynchning.

Problemet är att även om de rika får betala mest i kronor och ören när det blir dyrare att tjäna pengar på arbete eller kapital är det inte miljardärerna som drabbas på ett personligt plan. Warren Buffett, Stefan Persson och Antonia Ax:son Johnson står liksom över världsliga fenomen som inflation och ISK-skatter.

Inte ens vi som är lite halvrika drabbas så där våldsamt när ”kapitalisterna ska klämmas dit”. Istället är det låginkomsttagare som betalar det högsta priset. De som inte äger sitt boende eller har några stora marginaler. Att spara några hundralappar eller någon tusenlapp i månaden kan för dem vara skillnaden på att ta makten över sitt eget liv.

Maj-Lis, undersköterska och frånskild trebarnsmamma, bosatt i en hyreskasern i förorten. Där har regeringens och dess lydpartier sin gisslan i kriget mot rika kapitalister. Hon som genom hårt slit till slut lyckats få ihop ett femsiffrigt belopp för att ha råd med sin eget pensionärsliv och lite trygghet för sina barn. Hur tusan blev det så?

Hög lön är inte rikedom

Petter Larsson är kulturjournalist som producerar så kallad ”opinionsjournalistik” i Aftonbladet. Det här är nog inte sämre än något annat han skrivit i den genren. Jag har heller inte tänkt recensera budskapet, det här handlar om språk. Jag beskylls ibland för språkfascism och kommer inte längre ifrån den etiketten nu.

Petter Larsson, språkliberal...

Jag tycker att språk är intressant, viktigt och inte minst roligt. Jag har full förståelse för att andra har andra intressen, men någon som kallar sig journalist borde dela min språkvurm och hålla med om att det är en bra idé att kalla saker dess rätta namn.

Petter refererar till en gammal rapport (som inte verkar särskilt intressant) där man jämför rikedom och inkomster mellan människor och grupper. Eller, eftersom rapporten är på engelska, ”wealth” och ”income”. Det Petter gör i sin text är att blanda ihop de här begreppen fullständigt. Smaka t ex på den här formuleringen.

Mycket tror jag om SCB, men självklart graderar de inte folks rikedom efter vilken inkomst de har. Det skulle nämligen förutsätta att alla människor gör av med exakt lika stor andel av sin nettoinkomst och investerar resten på exakt samma sätt.

Jag har aldrig varit höginkomsttagare och ändå alltid tillhört ”den rikare halvan” av bekantskapskretsen. Sammanblandningen är inte unik, men säger kanske något om synen på privatekonomi. Rikedom är något som liksom bara händer, när verkligheten såklart är att vi själva har alla möjligheter i världen att påverka. Genom att spara, investera och aktivt välja vad vi ska göra av våra pengar. Låg lön är inget försvar av eller ens en förklaring till kass ekonomi.

Färdigt prepping-kit

Preppers har jag hånat förut, men egentligen har jag inget emot idén att förbereda sig för olika scenarion och att ingen annan kommer ta ansvar för våra liv i en krissituation. Det som stör mig är posörerna. De som ”lajvar” handlingskraft genom att köpa en massa campingprylar de knappt skulle kunna hantera i lugn och ro, definitivt inte i ett krisläge.

Nu har Axfood och Mat.se lanserat ett ”prepping-kit” genom att dra ihop lite Eldorado-konserver i en kartong som ska räcka till fyra pers i en dryg vecka.

Inget fel med det, men jag tycker att det stärker min tes om att det inte är bristen på mat och prylar som kommer ta död på folk i en kris utan bristen på kunskaper. Kan man inte ens handla nödproviant utan att få ett färdigt paket, hur tusan ska man då kunna hålla sig varm och mätt utan att någon matjätte eller ännu hellre en myndighet skickar en detaljerad bruksanvisning?

Den som på allvar vill förbereda sig för en kris, vare sig det är en zombieapokalyps eller elen som ryker när politikerna förbjudit eller skattat sönder alla energikällor, tror jag gör mycket klokare i att läsa böcker och ge sig ut i naturen och laga mat över öppen eld startad med tändstål än att köpa Eldorados prepping-kit.

Global Gaming, sista kapitlet?

Global Gaming är ett bolag jag tjatat om så det räcker och blir över, men eftersom jag fått några frågor sedan senaste kvartalsrapporten vevar jag igång igen. Aktien tog ju lite slut här i veckan.

Så vad hände? Rapporten kan ju den som vill läsa själv, men för första gången minskade vinsten drastiskt. Helåret 2018 blev väl okej, men fjärde kvartalet borde ha blivit dubbelt så bra eller helst ännu bättre.

Tillräckligt dåligt för att aktiekursen skulle halveras? Kanske inte, men det är för många frågetecken. Särskilt i december minskade intäkterna rejält. Så tänk om det bara var början. Som oinsatt aktieägare får man ju inte veta hur siffrorna efter regleringen vid årsskiftet kommer att se ut. Att man flaggar för ett ”tekniskt problem” under första veckan av januari låter inte precis lovande. Och den där stämningen från Konsumentombudsmannen, vad ska den landa i? Man pratar om ett sparprogram, men vad det ska innehålla är ganska luddigt.

”Är det här det är styrelsemöte?”

Jag kan hålla på länge och lista frågetecken, men de värsta kanske är de som är bortom bolagets kontroll. T ex vad som ska hända med casinoreklamen som regeringen tycks allt mer inriktad på att stoppa? Jag är förvånad och besviken att Global Gaming inte jobbat på att hitta nya marknader. Deras namn är inget vidare för ett bolag som tycks helt inriktade på att lyckas i ett enda land.

På plussidan hittar jag just nu en enda post, den höga utdelningen. 3 kr för en aktie som står i 15 kr verkar vansinnigt bra, men då ska man betänka att strax innan utdelningen får vi nästa delårsrapport. Plötsligt kommer jag att tänka på barnprograminslaget ”Gissa bajset”.

Tycker ni att jag verkar negativ är det för att jag förlorade ganska mycket pengar på att investera i Global Gaming. Inte min värsta smäll hittills, definitivt inte i förhållande till min totala ekonomi, men tillräckligt illa för att ta mig ännu ett steg emot mot mer passiva placeringar, som jag antydde redan i somras. Att portföljen inte ska innehålla Global Gaming är jag på det klara med redan nu.

Hypokondrisk filosofi

Trogna bloggläsare har den senaste tiden hört mig gnälla om tandvårdskostnader. Jag spräckte en tand i början av december och har sedan dess sprungit till tandläkare och tandhygienister så ofta att receptionister tror att jag jobbar där.

Det visade sig vara en gammal rotfyllning som havererat. Jag ska inte trötta ut er med detaljer, men varje gång kostnaden kommer på tal räknar de ut att det ska bli ungefär dubbelt så dyrt som förra gången de räknade, så jag har slutat fråga.

Men det här har fått mig att fundera. Jag går normalt till tandläkare eller tandhygienist en gång om året för att skrapa bort tandsten och kolla så att jag inte fått några hål. Det är inte konstigare än att man lämnar in bilen på service för att få nytt tändsystem, ett oljefilter och en genomgång.

Varför gör jag inte så när det gäller kroppen förutom just tänderna? Jag har ingen företagshälsovård som gör regelbundna kontroller, men de vänner som har det brukar gå max vart femte år. Säga vad man vill, men hjärta och andra inre organ känns aningen viktigare än tänderna, för att inte tala om bilen. Säckar bensinpumpen blir man i värsta fall stående, får betala bärgare och byta ut den. Säckar blodpumpen gör man inget mer.

En gång tjatade jag till mig att få kolla kolesterol och lite annat jox, men det krävdes mycket övertalning för att få landstinget att gå med på det. Borde det inte spara pengar om sjukdomar och hälsovådligt beteende upptäcktes så tidigt som möjligt? Jag har tidigare ondgjort mig över att kommunerna sparar in på pensionärsgympa. Samma sak där, varje krona man stoppar in lär spara pengar längre fram.

Men uppenbarligen får man ingen hjälp av samhället här, så frågan är vad man bör/kan göra själv. Jag springer flera gånger i veckan med pulsband, så om hjärtat börjar bete sig konstigt eller om orken plötsligt tryter tror jag att jag skulle märka det snabbt, men borde man skicka in ett blodprov till ett sånt där hälsolab? Och i så fall, hur ofta och till vilket? Eller något annat, jag är öppen för förslag här och vill ha ränta-på-ränta-effekt på pengarna tills jag blir minst 100.

Avfallsfritt liv

Det är så härligt med människor som ger fullständigt fan i att passa in och lever helt kompromisslöst. Här är en kille som bor i ett hus på nio kvadratmeter byggt av spillvirke för nästan inga pengar, planerar att odla all sin egen mat, dricker och duschar i regnvatten, komposterar allt avfall och odlar sitt eget ”toapapper”!

Rätt många val jag inte skulle göra, men jag imponeras av målmedvetenheten. I skenet av influencers som sitter på en solstol i Karibien och ondgör sig över andras flygresor är det befriande att se någon leva som han lär.

Om jag ändå funderar över vad skulle jag kunna anamma av livsstilen kommer jag fram till följande. Att bygga ett hus av spillvirke skulle jag absolut kunna tänka mig, förutsatt att det är möjligt och inte tar flera år extra. Fast lite större än nio kvadrat skulle det allt få vara.

Att använda regnvatten skulle jag också kunna göra, men knappast till mat, dryck och dusch. Odla min egen mat vill jag gärna, men inte med målet att bli självförsörjande eller ens i närheten. Någon aspirerande bonde är jag inte. Inte biodlare heller.

Om man skulle ta och göra en cykel av bambu...

Att odla en växt som funkar som toalettpapper – varför inte? Mina erfarenheter på området är väl som de flestas. Någon gång har man befunnit sig i skogsmiljö utan tillgång till klorblekt papper när nöden tryckt på, och så har man fått hålla tillgodo med lönnlöv med samma uppsugningsförmåga som gladpack. Med rätt blad vore det värt ett försök, men jag skulle nog vilja ha en toarulle hemma för gäster även om det vore kul att se ansiktsuttrycken på dem när jag lämnar över ett knippe blad.

Att laga mat med hjälp av ved skulle funka med en hyfsad vedspis, inte över öppen eld. Fast nog skulle jag vilja komplettera med induktion och mikro. Och kalla mig trångsynt om ni vill, men så mycket friluftsmänniska att jag kan tänka mig att laga all mat utomhus är jag inte. Även om det såklart vore enklare i Florida.

Att tillverka egen biogas är absolut inte på min ”bucketlist”, men all heder åt människor som ens får idén. Kanske är det främst det jag gillar med Rob Greenfield. ”Nej, om man skulle testa att [valfri tanke].” Och så gör han det och blir lite klokare på köpet. Jag ger mig tusan på att han inte har någon tv heller... tokdåren!

Ministerposter

Hela researchen till detta inlägg har jag stulit (eller lånat, det låter bättre) från Dagens Industri. Det handlar om regeringens värdepappersinnehav som ser ut som följer.

Det vore förmätet av mig att recensera enskilda statsråds börsinnehav. Inte för att det skulle hindra mig, men jag tänkte nöja mig med några korta reflektioner.

Generellt för nästan samtliga är att de ger intryck av att vara genuint ointresserade av börsen (och i förlängningen av svenskt näringsliv). De flesta har fonder från en och samma storbank, vilket får mig att tro att de gått in till sin bankman och sagt: ”Placera mina pengar.” För annars vore det väl märkligt om exempelvis Hans Dahlgren skulle ha kommit fram till att de tolv olika bransch- och indexfonder han tycker är bäst samtliga skulle finnas hos Handelsbanken, på samma sätt som hans kollega Ann Linde skulle ha valt arton SEB-fonder.

”Inget innehav”, men väl en festlig frisyr!

Vidare noterar jag att Stefan Löfven som för knappt ett år sedan sa i ett barnprogram att miljonär var han minsann inte nu har blivit det. Med rätt bred marginal ifall hans samlade ägande (hus, sommarhus, bilar och bankkonton) vida överstiger 19000 kr, och det är lätt att tro.

Då går jag ändå med på charaden att detta skulle visa politikernas samlade innehav, vilket jag inte tror för ett ögonblick. Innehav i moderna kapitalförsäkringar (där man ju inte äger aktierna privat utan genom banken) redovisas knappast. Och ”innehav av juridisk person som statsrådet har bestämmande inflytande över” borde också gå att kringgå. Och innehav hos sambo/maka/make med gemensam ekonomi. Hur är det med stiftelser? Vi snackar trots allt om framstående medlemmar av politikerskrået, vana att mörka och ljuga.

Men baserat på det vi ser här förstår jag om politiker inte begriper vad det skulle göra om skatten på ISK och kapitalförsäkring höjs. Särskilt eftersom finansministern inte skulle drabbas med en enda kronas skatt. Den folkrörelse börshandel blivit bland vanligt folk har uppenbarligen inte nått regeringen. Och varför skulle den? Vi sparar ju för en ekonomisk trygghet de redan har och är garanterade livet ut.

Leksaksinflation?

Jag går ofta förbi kommunala lekplatser. Ni vet, där det finns en sandlåda, en klätterställning och några gungor. Det finns sällan barn där, men lekplatserna verkar ändå användas. Hur vet jag då det? För att det ligger drivor med leksaker där. Allt från hinkar och spadar till stora leksaksbilar av den typ man kan sitta på.

Jag var villaunge så jag lekte inte där själv, men kan inte minnas att det fanns en massa privata leksaker på offentliga lekplatser när jag var barn. Eftersom leksakerna ofta är lila eller neongula syns de ju ganska bra på grått grus eller sand, så föräldrarna borde inte glömma dem av misstag.

Och det här är ju dyra grejer, det vet alla som varit i en leksaksbutik. Det är bara ett av alla skäl till att jag hellre ger pengar eller värdepapper till vännernas barn när de fyller år. Stöldrisken är betydande, men även om leksakerna inte stjäls kommer såklart andra barn leka med dem när ägaren är borta. Handtag kommer gå sönder, hjul lossna.

I en krönika i GP skriver man ”En studie från 2010 visade att ett barn ofta har över 230 leksaker”. Vi kan väl leka med tanken att det stämmer. Jag tycker att det säger sig självt att inget barn behöver 230 leksaker, det är ju som en mindre leksaksaffär!

Är det rentav föräldrarnas sätt att rensa i barnens leksakslager att lämna kvar några bilar och hinkar på lekplatsen? Om studien stämmer leker barnen i snitt med 12 av dessa 230 leksaker, så 218 är ändå helt onödiga. Då kanske även barnen tycker att det är skönt att slippa lite av överskottet. Är jag något på spåren här (och det tror jag) vore det betydligt bättre om vi slutar ösa leksaker över barn.