Gamestop-gate

Jag har fått flera uppmaningar att skriva om ”Gamestop-gate”, men har varit tveksam. Det är en komplex problematik och jag är inte säker på att jag får fram en tillräckligt nyanserad bild i det ganska kortfattade format bloggen utgör. Jag tror inte ens att jag ska försöka, men här kommer ett slags debattinlägg och historiebeskrivning för den som inte orkat hänga med.

I augusti fick den ganska trötta dataspelsåterförsäljaren Gamestop in en ny storägare, Ryan Cohen, som ville förvandla företaget från en butikskedja med vikande vinster till en framgångsrik e-handlare. Detta gjorde medlemmar i Redditgruppen WallStreetBets intresserade av aktien som steg kraftigt – 100, 200 och 300 procent under hösten.

En bra blankningskandidat för hedgefonder som nu i januari blankade (=spekulerade i nedgång) och med hjälp av media försökte piska upp en stämning av att aktien skulle ner. Man brukar säga att det inte finns mer än 100 procent, men på något vis blankades 140 procent av aktierna. För mig är det galet att det ens går.

Men det är inte detta som gjort aktien omskriven, för det har hänt förr, att en eller ett par hedgefonder manipulerar marknaden, mer eller mindre öppet. Alla H&M-ägare vet vad jag pratar om. Det som skapade ”Gamestop-gate” var istället att WallStreetBets slog tillbaka. De köpte, köpte och köpte igen, och där satt blankarna och förlorade miljarder när aktievärdet tiodubblades på några dagar.

Det är naturligtvis inte bra att börsen förvandlas till kasino, men jag vill inte utropa samma förövare som en stor del av media och etablissemang gör. Att SVT kallas det inträffade för ”Gamestop-kuppen” ger en fingervisning om vilken sida de står på. Att storspelarna i åratal kört över småsparare har de inte haft några problem med, men att privatpersoner går ihop och låter börshajarna falla på eget grepp, det är tydligen ett problem.

Och SVT är inte ensamma om att ställa sig på motsatt sida som den lilla människan. En del sparekonomer har varit skrämmande tydliga med var deras lojalitet ligger, och kommer nog få jobba med sin trovärdighet om de vill återgå till att spela småspararnas vän i finansdjungeln. Och så här sa Mohammed Salih på Aktiespararna:

”Jag tycker det är ganska otäckt att småsparare kan påverka marknaden på det här sättet. Det här ifrågasätter ju hur hela börsmarknaden fungerar.”

Påminn mig att aldrig gå med i en intresseorganisation som ”tycker det är ganska otäckt” när deras medlemmar får inflytande. Jag kan hålla med om att det inte är bra när börsen förvandlas till ”Hela havet stormar”, men det går också att se Gamestop-gate som en motreaktion på robothandel och att hedgefonder och andra storhandlare getts alldeles för mycket makt. En liten delseger för den enskilde medborgaren mot makthavarna. Det var vår tur.

Flipping

Hur ställer ni er till flipping, alltså att köpa något begagnat enbart för att sälja det vidare till ett högre pris? Jag tror inte att det finns något svenskt ord, men på engelska beskrivs det som: ”Purchasing a revenue-generating asset and quickly reselling it for profit.”

Första gången jag hörde det gällde det bostäder, men det används tydligen även för smågrejer köpta på loppis. Någon köper för att sälja det dyrare. Kanske efter att ha tvättat, renoverat eller målat, eller också bara genom att sälja vid en bättre tid eller på en dyrare plats. Jag har inga problem med det, men har förstått att andra har det.

Jag har aldrig gjort det, så kasta inte skit på mig. Däremot har jag sålt en massa begagnat och några gånger är jag säker på att jag blivit ”utsatt”. T ex har jag sålt prydnader på Tradera till en antikhandlare som nästan garanterat skulle försöka göra business på dem. Och? Jag som inte har en antikaffär fick ju ändå inte mer.

Jag ser det inte ens som ett problem med att någon hämtar bortskänkesprylar för att sälja dem. Jag har alltså inte gjort det, men jag har hämtat ett par grejer gratis och kan jag sälja dem när jag är klar med dem har jag inga moraliska betänkligheter.

Häromdagen gav jag bort min mammas gamla hörapparater på Bortskänkes.se. Upphämtaren skulle enligt uppgift ge dem till sin farfar i Pakistan, men det är naturligtvis inget som hindrar att han säljer dem istället. För mig är det okej. Jag bedömde inte att jag kunde tjäna pengar på dem. Kan andra göra det är det bättre än att jag slänger dem på ”sopberget”. Hade jag skrivit i annonsen att ”jag vill ge bort dem till behövande” vore det annorlunda, men sådana krav hade jag inte.

Så vad säger ni andra? Spelar det någon roll om den som köper dina begagnade grejer använder dem eller säljer dem vidare till högre pris?

Badar jag i pengar?

Jag fick ett tips från Niklas om en märklig ledare i satirtidningen Aftonbladet, signerad Ingvar Persson. ”Problemet” är alltså att SEB:s ägare (där jag ingår med en ack så liten minoritetspost) tjänar pengar när banken tjänar pengar.

”Nu väntar ett guldregn över dem som Torgeby nog ser som sina uppdragsgivare, aktieägarna.”

Redan i den meningen hittar jag två underliga formuleringar. Till att börja med skulle jag bli förvånad och lite upprörd om inte den verkställande direktören ser företagets ägare som sina uppdragsgivare. Vilka skulle annars vara det, Aftonbladets ledarredaktion?

”Och ännu tycks de inte ha hittat någon...”

Sedan vill jag veta vad som menas med guldregn. Jag hade nämligen skummat igenom rapporten och inte alls hittat något regn, så jag tänkte att Ingvar Perssons skarpa murvelblick (nej, jag orkar inte hålla uppe den här charaden längre, karln är ju en komplett idiot!) hittat något jag missat. Nej då, SEB delar ut 25 procent av vinsten, historiskt lågt och dessutom mindre än den egna utdelningspolicyn anger. Det beror på att Finansinspektionen tycker att bankerna ska vara återhållsamma med utdelningar, och detta myndighetsnäsblötläggande kommer ursprungligen från EU, som så mycket annat dumt.

I chatten efter artikeln skriver Persson att han inte har några problem med att företag gör vinster, men ”att aktieägarna ofta lägger beslag på en alltför stor del av den är en annan sak”. Att staten ”lägger beslag” på en betydligt större andel av bruttovinsten har han däremot inga problem med.

Sen är ju inte Ingvar Persson dummare än att han förstår att han får fler med sig när han presenterar informationen så här. Vanligtvis redovisas inte utdelning i procent av vinsten, åtminstone inte bara. Den vanliga siffran är utdelning per aktie/aktiekurs, vilket (eftersom förra året var utdelningslöst) blir 4,10/91/2=2,2 %. Det betyder att det väntande ”guldregnet” efter skatt antagligen blir lägre än inflationen.

Det vore kanske bättre att köpa aktier i Aftonbladet, ett företag som under 2020 beviljades ett redaktionsstöd på 11,9 miljoner skattekronor. Detta efter att ha gjort en vinst på 147,8 miljoner. Där kan man snacka om guldregn.

Pamprad eller Kamprad?

Jag läste en artikel om att ”skapa pengasmarta barn”. Ytligt sett kan det låta … ytligt. Som att barnen med fördel ska bli totalt fixerade av pengar.

Men faktum är att barn kommer att bli tvungna att förstå pengar vare sig vi vill det eller inte för världen styrs av pengar. Självklart måste de ha annat i sitt liv, precis som vi vuxna måste ha det, men att förstå pengar och pengars värde är en del av att förstå samhället och världen. Det viktigaste i hela artikeln är följande mening:

”Our adult money habits are set by the age of 7, younger than most of us expect, according to research by the Money Advice Service.”

Under tiden diskuterar experterna om privatekonomi ska läras ut på högstadiet eller om man ska vänta till gymnasiet ”när det är mer aktuellt”, och i själva verket är det då c:a tio år för sent.

Det finns en kultur idag av att skona barn från allt möjligt. Inte bara barn förresten. Ända upp på universitetsnivå ska man skydda människor från nya tankar genom att stoppa föredragshållare som inte tycker som dem. Ungdomar kan inte ens se en skräckserie på tv utan att kräva att bli förvarnade om eventuella hemskheter.

Självklart får allt detta motsatt effekt. I bästa fall bromsar det ungarnas utveckling, i värsta fall blir de ”fucked up for life”. Det går inte att lära barn att bli streetsmarta utan att lära dem om pengar. Gör det eller låt dem bli lätta byten i en hård verklighet.

Nu är det väl revolution på gång?

Snart ett år av diverse lockdowns, shutdowns och restriktioner pga Covid-19. Viruset kommer och går, men restriktionerna består. Har de lett till något positivt? Det kan diskuteras. Något negativt? Tveklöst! Branscher slås ut och företag över hela världen har gått i konkurs. Det enda sättet hela länder inte går samma väg är genom att trycka pengar.

Människor demonstrerar, bl a i Österrike och Tyskland, mot sina respektive ledares nedstängningar av sina samhällen, och nu har protesterna gått till nästa steg – att folk skiter i dem i USA, Mexiko och Polen. Till och med Danmark har vaknat!

Det kan tyckas vara en hopplös taktik att öppna skidorter, hotell och restauranger som staten beordrat nedstängning av, men när det går över en gräns kan myndigheterna inget göra. Ett par tre bränder kan man släcka, men vad ska polisen göra när tusentals krögare och andra företagsledare reser sig upp och säger ”Vi skiter i er, inget ni har gjort har begränsat smittan, bara saboterat vårt land och våra företag, nu öppnar vi!”?

Sverige har inte stängt ner helt, men gymkedjor, hotell och restauranger hoppar såklart inte jämfota av glädje över de begränsningar som gjort det svårt för dem att överleva. Så vad gör de? Jo, några väluppfostrade restauranganställda har gått ut och skramlat med sina kastruller. Vad leder det till mer än att de bevisar den gamla tesen att tomma kastruller skramlar mest? Inte mycket.

”Nästa låt: Smells like teen spirit!”

De får nog hoppas på att deras amerikanska och europeiska kollegor lyckas bevisa att det är dags att öppna upp världen igen, för gör deras ledare en hundraåttiogradersvändning kommer Sverige hänga på, och alla – från vänster till höger – kommer låtsas som att det som är så fel idag är så rätt imorgon.

Varning för varningar

Jag har stört mig i många år på SMHI:s vädervarningar. Det är väl bra att de varnar när det finns något verkligt att varna för, som extrem brandrisk eller snöstorm, men tio centimeter snöfall mitt i vintern i Sverige är inte det. Inte heller frost, halvhårda vindar eller något annat man i vanliga fall kan parera genom att klä sig vettigt och starta sin resa i tid.

I veckan gjorde Nordnet något jag skulle vilja jämföra med SMHI:s klass 1-varningar, alltså varningar för inget speciellt.

De skickar alltså ett meddelande till sina kunder och ber oss vara uppmärksamma på att aktier rör sig. Jag kan tycka att de som handlar på börsen borde veta det. Förresten är det väl just därför vi gör det? Och så pushar man för ett blogginlägg skrivet av sparekonomen Frida Bratt.

Jag har inga invändningar mot inlägget, som påtalar att det finns risk att ryckas med när aktier drar iväg långt över vad fundamenta kan försvara (även om de som tycks ha drabbats värst av Gamestop är professionella hedgefondförvaltare med storhetsvansinne). Men som varning känns det hysteriskt.

Det kommer alltid finnas aktier som hoppar till synes okontrollerbart. För att inte tala om korta optioner och diverse hävstångsinstrument vars själva idé är att de ska ha en hög risk som därigenom ger möjligheter till snabba vinster.

Problemet med SMHI-varningar av typen ”nu får ni se upp för imorgon är risken stor att utsättas för någon form av väder” är att man devalverar varningsinstrumentet, så när vargen kommer på riktigt är det färre som kommer att lyssna.

SMHI tror jag är bortom räddning. De vill inte förstå att ju mer man babblar, desto färre kommer att lyssna. När den trenden väl är igång är den svår att bryta. Jag hoppas därför att inte Nordnet är på väg att göra samma misstag.

Välkommen till Modebloggen!

Jag tänkte bli lite kulturell och kommentera en kulturkrönika om mode. Till mitt försvar är artikelförfattaren Göran Greider, den kanske minst modemedvetna person jag känner till. Och innan jag ska attackera honom vill jag betona något som borde vara självklart för alla tänkande människor: Min kritik av Greiders åsikter går utmärkt att kombinera med att av hela mitt hjärta hoppas att han blir frisk från sin nyligen avslöjade cancerdiagnos. Nu kör vi!

Greider slår ett slag för mjukisbyxan som han menar fungerar i alla sammanhang utom möjligen begravningar, och att den som påstår något annat bara är en föraktfull elitist. Han har rätt ifall målet är att undkomma anklagelser om förargelseväckande beteende, men låt oss ha lite högre krav än så.

Mjukisbyxor funkar för att gå ut och slänga sopor eller hämta tidningen, men visst tusan finns det situationer då de inte passar. Jag har träffat människor som burit mjukisbyxor på barndop. För mig signalerar det: ”Detta barn och evenemang är oviktigt. Jag dyker upp för att det förväntas av mig, men jag klär mig som att jag stannat hemma.”

”Vadå mörk kostym? Det här är den mörkaste jag har!”

Greider har också fel när han hävdar att mjukisbyxan är en klassmarkör. Att inte dyka upp i träningsbrallor på bröllop, finmiddagar eller anställningsintervjuer handlar om att respektera andra människor, och respekt för sin omgivning återfinns i alla klasser, om än inte hos den uppenbart klasslöse, men av klass helt uppslukade, Göran Greider.

”Trots vinst”

När det skrivs om företag som sagt upp personal eller startat ett sparprogram framförs ofta från facket eller politiker att man gjort det ”trots miljonvinster”. Förstår de verkligen inte att den där vinsten beror just på att företaget hela tiden ser om sitt hus, försöker hålla nere kostnaderna och uppe marginalerna?

Jag menar inte att företag ska kunna gå fram som en slåttermaskin, leva på statliga bidrag så länge det går och lämna små glesbygdsorter med hög arbetslöshet i samma stund som kommunen slutar att muta dem, men med undantag för ideella företag och ett och annat statligt bolag är all näringsverksamhet vinstdrivande. För att företaget ska kunna leva i välmåga och ha möjlighet att även fortsättningsvis generera skatt till samhället och arbetstillfällen i kommunen måste de gå bra.

De som gnäller om att företag ”trots stora vinster” försöker fortsätta att växa, ta marknadsandelar och tjäna pengar är fria att själva starta företag och driva dem på något annat sätt, men märkligt nog brukar de aldrig ägna sin energi åt det. Antingen fortsätter de gnälla på andra företagare, eller så blir de ändå företagare själva, men då har de en märklig förmåga att också försöka göra det så att ägarna får avkastning på investerat kapital.

Tre fjärdedelar av alla företag i Sverige är enmansföretag, människor som i bästa fall sysselsätter sig själva. Vi får vår andel av skit som oftast går ut på att vi betalar för lite skatt (som att inte det skulle hänga ihop med vinsten), men slipper ändå den skitstorm som ständigt och jämt levereras till den promille av de svenska företag som har fler än 250 anställda. Detta trots att en stor andel av deras vinster finansierar vård, skola, politikerfallskärmar och annat, förutom att verksamheten finansierar underleverantörer och att deras 250+ anställda också betalar skatt.

Straffbeskattad miljövänlighet

Det är väl ingen som lever i villfarelsen att plastskatten infördes av miljöskäl (åtminstone inte så länge inte skatteintäkten öronmärks för miljöändamål), men den som är tveksam kan läsa om Gaia BioMaterials.

Det är ett svenskt företag som tagit fram en fossilfri påse som kan återanvändas 50 gånger och därefter är biologiskt nedbrytbar. I andra länder tas den emot med glädje, men i Sverige beskattas den som plast. Inte för att den är gjord av plast utan för att den liknar plast. Det här ger oanade beskattningsmöjligheter. Alkoholskatt på alkoholfritt vin och öl är givet. Och har ni tänkt på att äppeljuice ser ut exakt som bensin? Jajamen, drivmedelsskatt på den!

Eftersom ”plastpåsen” pga straffskatten blir i det närmaste osäljbar i Sverige kommer företaget därför ”satsa på marknader utanför Sverige som stödjer omställningen till biomaterial”. Vad tror ni, kommer de förlägga produktionen till ett av världens högst beskattade länder där regimen i ord och handling visat att de hatar företaget och dess produkter? Jag förstår inte varför de fortfarande är kvar.

En anledning är antagligen att grundarna bor och startade företaget i Sverige. Annars ser jag många entreprenörer som flyttar ut redan innan de startar verksamheten. Ser inte Magdalena Andersson det? Vill hon inte ha deras pengar? Det tror jag att hon vill, hon verkar vilja ha allas pengar.

Om man lyssnar får man svar

Häromdagen skrev jag ett svar på en debattartikel. Ordet debatt betyder ”ordnat offentligt meningsutbyte”, men debattartikelns författare ändrade samma dag namn på sitt Twitterkonto från Agneta Tjernström Lustig till Agneta TL. Profilbilden på kontot är en telefonkiosk.

I samma veva skrev socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi en tweet:

Han efterfrågar en respektfull debatt där man lyssnar på varandra. Inlägget fick över 500 svar. En del ”Erudumihuvet?”, men också ros och uppriktiga frågor. Inte en enda av kommentarerna fick svar från ministern. Så gick det med den intentionen att ”lyssna på varandras argument”.

Så här tror jag. Shekarabi är kanske den som allra tydligast visat att han vill ta över efter Löfven. I SSU lär han ha gått under namnet ”Fasadklättraren” för sin osvikliga förmåga att alltid ta sig uppåt i organisationen utan att gå den normala karriärstegen. Nu optimerar han sina chanser genom att spela statsmannamässig, men orden om en politisk debatt med respektfull ton är bara snack, på samma sätt som Agneta Tjernström Lustig inte ville debattera, hon ville tycka.

På börsen finns ett fenomen som kallas confirmation bias (möjligen bekräftelsefördom på svenska) som går ut på att man bara lyssnar åt det håll där man tror sig få det svar man redan tycker. För en hammare ser alla problem ut som en spik. Herr Shekarabi och fru Lustig undviker nogsamt mothugg och så länge de lyckas har de rätt, åtminstone i sin egen värld.

Det är synd, för debatt är ett utmärkt sätt att slipa sina argument eller komma till insikt om att man hade fel, helt eller delvis. Vi som inte är ministrar får sällan 500 svar när vi ställer en fråga. Kanske inte något, kanske har vi inte ens någon att fråga.

Det vi kan göra då är att fråga oss själva. Innan du gör ett inköp, lista dina tre bästa argument mot köpet för att skaffa dig perspektiv. Det funkar lika bra för aktier som för skruvdragare. Något skit är det med allt.

Småpack

Jag köper så stora förpackningar jag kan. Det ska ju hinna ta slut inom rimlig tid, särskilt när det gäller mat, men även annat kan vara svårt att förvara eller onödigt att binda upp kapital i. I mars bunkrade folk toapapper och de som inte gjorde det var sura på de som bunkrade. Jag köpte en bal, 64 rullar. Det gör jag alltid och förstår inte vitsen med att köpa mindre för det är praktiskt att ha hemma.

Nyligen såg jag en reklamskylt för 100 kartonger kaffemjölk à 2 cl för 77 kr. Inte ett dugg billigt, ett literpris på 38,50 kr! Men jag får en känsla av att en del ser små förpackningar som exklusivt, som att det i sig vore eftersträvansvärt. De må gälla parfym, men banne mig inte mejeriprodukter.

Fast något vill jag tjäna på att köpa stort. På exempelvis mjöl kan man ibland tjäna några öre kilot på att köpa en femkilosförpackning istället för två. Där kan påsen hinna gå sönder och så var den vinsten borta. På champinjoner och morötter är lösvikt nästan alltid billigast på Willys, men likafullt ser jag färdigpackade påsar i andras korgar. Troligen kollar de inte ens pris. En del människor tycks ogilla pengar.

Ris, bulgur, potatis, lök och pasta köper jag i så stora förpackningar jag hittar. Inte ett dugg exklusivt, men billigt.

Varför denna tillit?

Det ringde en ryska från ett svenskt mobilnummer och ville prata om mina investeringskonton. Hon pratade som att hon ville stämma av något vi redan diskuterat. Fast det hade vi inte, vilket jag upplyste henne om och för ovanlighetens skull var det inte jag som slängde på luren utan hon som tackade för sig när hon märkte att loppet var kört.

Telefonförsäljare och andra skojare gör nog det som funkar. I detta fall att peka med hela handen och antingen möta motstånd och snabbt ge upp, eller också köra över den potentielle kunden. Men varför funkar det?

En liten ledtråd kanske Novus opinionsundersökning ger, som visar att svenska folkets förtroende för auktoriteter är skyhögt.

Vi ser att nästan alla hade högre siffror för en månad sedan, men det är ju fortfarande förbluffande högt på allt. Hälften har förtroende för Folkhälsomyndigheten, vars främste företrädare Anders Tegnell haft fel i nästan varenda förutsägelse i ett helt år, i sig imponerande.

Och vad har MSB gjort för att förtjäna 28 procents förtroende?! Skickat ett obegripligt och helt meningslöst sms. Och så har chefen utmärkts sig för sina resvanor. Apropå det har regeringen ännu högre förtroende. Hur tusan ser en människas kritiska tänkande ut för att ha förtroende för Löfven, Morgan Johansson, Ygeman och Bolund?

Kanske för att man inhämtar all sin nyhetsinformation från statsmedia, som förbluffande nog ligger på 50-55 procents förtroende! Jag sätter högre tilltro till valfri försäljare av begagnade bilar än jag gör till ”oberoende” SVT:s och SR:s ”saklighet och opartiskhet”.

Vad kan man då göra åt svenskens galna förtroende för auktoriteter? Skolan skulle kunna lära ut källkritik, men det känns ju snarast som att den gått mot att lära ut att källkritik är att vara kritisk mot vissa källor, alltså att döma ut informationen beroende på budbärare, och det är ju exakt motsatsen till källkritik.

Kanske borde man börja med telemarketing och peka med hela handen åt viljelösa idioter. Får man tro Novus skulle det funka i mellan 10 och 83 procent av samtalen.

Rasistisk kapitalförvaltning

Hållbarhet har länge varit ”det nya svarta” på börsen, men kanske är det först nu det blivit bokstavligt. Kapitalförvaltaren Blackrock kräver att företag ska vara diversifierade ifråga om ras och kön.

T ex måste en tredjedel av ledningen vara kvinnor och minst en person i styrelsen ”icke-vit”. Ja, diversifiering och jämställdhet går som vanligt bara åt ett håll. En tidigare definition på jämställdhet var: ”Ett bolag definieras som jämställt om andelen kvinnor i ledningsgruppen är minst 40 procent.” Hur det kan se ut kan ni se här.

De som kläckte den här idén måste ha missat att det nu går fint att identifiera sig som kvinna (eller något annat) utan att vara det. Så var dras gränsen för kön när det finns 57 olika? Och hur mäter man hudfärg? I en debatt om rasism debatterade radioprataren Alexandra Pascalidou och journalisten Alice Teodorescu. Pascalidou ifrågasatte hur Teodorescu kunde ha åsikter om rasism eftersom hon är vit (för då får man tydligen inte ha det). Att bägge damerna (ja, jag tror att de identifierar sig som kvinnor) är födda i Bukarest och i mina ögon exakt lika vita hör tydligen inte hit.

Så vad leder Blackrocks utspel till, rent praktiskt? Ni kommer kanske ihåg att liknande krav ställt på Eurovisionsschlagern. Jag snackade med en manlig, svensk kompositör som diskuterat med sin likaledes manliga författarpartner vem av dem som skulle skriva in sin fru som medkompositör. Är det diversifiering? Fortsätter den här dårskapen kommer en massa invandrar- och kvinnliga alibin skrivas in i börsstyrelser, till ingen som helst nytta.

Men det kommer att få betydelse. Varje kompetent kvinna eller icke-vit person kommer att bli ifrågasatt. Kanske inte verbalt, men hon eller han kommer alltid (och ibland med rätta) misstänka att kollegor tänker tanken: Är du här tack vare kompetens eller irrelevanta attribut du fötts med?

”Du är inte ...”

Ibland verkar vi besatta av titlar och etiketter. Först och främst för oss själva. Vi definierar ofta vårt yrkesliv till en enda titel och sedan slår vi ifrån oss allt som går utanför det, vilket riskerar att göra att vi jobbar som revisor i tjugo år innan vi kommer på att vi har ett annat kall.

Men det drabbar ändå bara oss själva. Än värre blir det när vi ska kleta etiketter på andra och berätta för dem vilka de är och vad som förväntas av dem. Eller vad de inte är. Har du inte hållit på med flugfiske i minst fem år borde du inte ha några starka åsikter i ämnet. Säger vem? Säger den som flugfiskat i precis fem år.

På det ekonomiska planet sprider folk åsikter om att andra inte är sparsamma eller minimalister för att man inte kvalar in enligt deras definition. Tydligast blir det kanske när det kommer till ekonomiskt oberoende. Någon kan hävda att man måste ha 30 miljoner på banken. Annars är man knappt ens rik utan lever i armod, som av någon anledning ofta beskrivs med att man lever på rå potatis, fråga mig inte varför.

”Maten är klar!”

Jag är inte den som stillatigande accepterar när någon påstår sig tillhöra ett tidigare okänt kön eller den politiker som säger sig vara liberal för att i nästa sekund berätta exakt hur han/hon ska tvinga oss andra att leva, men om någon beskriver sig som minimalist eller snåljåp skulle jag inte drömma om att ifrågasätta.

Ett halvt bohag

Jag har en kompis som separerat. Det har antagligen du också, och när det händer sätts ett beteendemönster på sin spets. Plötsligt försvinner halva hemmet eller åtminstone lösöret. Även de som gör en någorlunda civiliserad uppdelning upptäcker att kaffebryggaren fått fötter, i likhet med mixern, potatisskalaren, ölglasen, dörrmattan, bordslampan, skrivaren och klockradion.

”Exet was here...”

Hur man då agerar definierar ens person, tycker jag. Slösaren drar till NK eller Ikea med en lista på allt som saknas. Allt köps på en gång oavsett om det är bra grejer man kan behålla eller om man vill byta ut efter hand.

Själv hade jag gått på loppis, kollat nätet och frågat släkt och vänner om de har saker de vill sälja. Förmodligen hade det tagit ett år innan jag fått ihop allting, och det kan absolut argumenteras för att det är sinnessjukt att göra så. Men sån är jag.

Min kompis vill ha betydligt dyrare grejer, men hanterar det ändå på ett sätt jag kan respektera. Han har köpt köksknivar på Tradera för flera tusen, men ändå väldigt mycket billigare än ordinarie pris. Samma sak med kaffebryggare och brödrost. Det är Smeg-grejer till priset av fem likadana av andra märken, men vill han prompt ha det är det ändå vettigt att försöka få det så billigt som möjligt.

Kanske har jag något att lära där, men jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag inte kommer att göra det. Mitt ”favoritinköpsställe” hade varit Bortskänkes.se. Å andra sidan, så länge jag är singel behöver jag kanske inte oroa mig för problem som kan uppstå vid en separation. Då finns det mer påtagliga problem på närmare håll.

Hur bidrar arbetsmarknadsanalytiker till välfärden?

”Återfallstipsaren” Henrik gjorde mig uppmärksam på en debattartikel i Göteborgsposten. Författaren är Agneta Tjernström Lustig, arbetsmarknadsanalytiker på CSN. Innan dess jobbade hon arton år på Arbetsförmedlingen, vilket kanske kan förklara hennes bakåtsträvande och bittra framtoning.

Artikeln handlar om att de som hoppat av ekorrhjulet inte alls är förebilder utan snyltare (skrivet av en kvinna som vid 53 års ålder inte haft ett enda jobb som inte finansierats med skattemedel). Här är ett utdrag, men läs gärna hela texten:

”De finns plötsligt överallt - i tv-inslag såväl som i lokaltidningar och veckotidningar. Helgbilagorna tycks dessutom ha sina huvudartiklar dedikerade till dem och de får, utan följdfrågor eller nyansering, fritt lägga ut orden om att deras väg är den rätta. Jag pratar om "ekorrhjuls-avhopparna". De applåderas och lyfts fram som 'modiga' förebilder, men vilka är de och vilket samhälle lämnar de i sina spår?

De bor ofta i medelstora städer och är ofta i yngre medelåldern, men inte sällan är de ännu yngre. De är undantagslöst medelklass och de är alltid etniska svenskar. Med andra ord är det personer som redan har allt - bostad, utbildning, jobb, familj och vänner.”

Jag visste inte att det var ett brott att vara medelklass eller etnisk svensk. Inte heller att dessa egenskaper innebär att man ”har allt”. Men om jag bortser från det rasistiska klasshatet ska jag försöka bemöta hennes kritik mot FIRE-liv.

För det första innebär inte en frivillig förtida pensionering att man snyltar på samhället. Det betyder att man sett om sitt hus och sparat sina tillgångar så att de räcker längre. Att snylta är att låta andra betala, inte att själv göra det i förväg.

”Gemensamt för dem alla är att de aktivt tar avstånd från förvärvsarbete och inte prioriterar finansiell självförsörjning.”

Nej, faktiskt inte. De enda jag hört aktivt ta avstånd från förvärvsarbete är yrkeskriminella socialfall. Som Kenta och Stoffe som står i tunnelbanan i filmen De kallar oss mods och föraktfullt sjunger: ”Små knegarna, små knegarna är lustiga att se.” Och om man tror att FI (financial independence) betyder att man inte prioriterar finansiell självförsörjning är det faktiskt dags att lära sig lite skolengelska.

Samhällets ryggrad?

Vidare skriver fru Lustig föraktfullt om att flytta ut på landet och ”ägna sig åt olika konstnärliga sysselsättningar”. Ja, vad är det för fel med det då? Mitt liv är mitt och det gör jag vad jag vill med så länge jag försörjer mig själv efter bästa förmåga och följer samhällets lagar och regler.

Förutom att försörja sig själva genom sitt kapital har ”ekorrhjulsavhopparna” ofta olika jobb och inkomster. De har bara valt att inte jobba fyrtiotimmarsvecka hos en arbetsgivare i arton år (och därmed lämnat den möjligheten till någon annan). Dessutom konsumerar de och betalar skatt på allt de köper, förutom skatten på kapitalinkomster. Få människor snyltar så lite på samhället som de som lever på avkastningen av det kapital de själva sparat ihop. Något man knappast kan säga om statligt finansierade arbetsmarknadsanalytiker.

Morotsbröd

Morötter fascinerar mig, eller det faktum att man kan använda dem i bröd och göra morotskaka eller till och med morotstårta. Jag är inte mycket för kaffebröd. Eller rättare sagt, kaffebröd är inte förenligt med min ämnesomsättning. Därför tänkte jag istället göra matbröd med morötter i.

Det här behövs:

smör/margarin, 100 gram
vatten, 5 dl
salt, 1,5 tsk
jäst, 50 gram
rivna morötter, 400 gram
rågsikt, 4 dl
havregryn, 1 dl
vetemjöl, 7 dl

Smält matfettet, häll i vatten och salt, värm till 37 grader, smula i jästen och vispa så att den löser upp sig. Degvätska brukar aldrig se aptitlig ut, men det här tror jag blev äckligare än vanligt.

Häll i morötterna. 400 gram är ungefär två stora morötter, men det där väljer man själv. Häll också ner rågsikt och havregryn.

Blanda med degkrokar och vi har något som ser ut som barnmat.

Häll slutligen ner vetemjölet och blanda ordentligt.

Jäs under bakduk i 45 minuter.

Knåda degen på mjölat bakbord och forma till två limpor. Jäs under bakduk igen, 30 minuter.

Under tiden sätter du ugnen på 225 grader. Grädda i 20 minuter eller ännu hellre tills den har fin färg. Det gäller för övrigt alla mina tidsangivelser – använd ögon och sunt förnuft. Jästid bör inte understigas, men uppåt finns inga begränsningar.

Klart! Skiva och ät med någon form av pålägg.

Jag är nöjd, det blev saftigt. Lite i sötaste laget kanske. Ska nog dra ner på morötterna nästa gång.

Lek på kyrkogården!

Döden gör människor konstiga. Det senaste beviset för det fick jag när det dök upp en nyhet om att familjer åker pulka på Skogskyrkogården. I stort sett alla som tog upp nyheten hade en annan syn på detta än jag. Och ja, jag inser att det går att argumentera för att om ingen håller med mig är det jag och inte de som är konstiga.

Tydligen finns en backe på Skogskyrkogården i Stockholm som gör sig bra för pulkaåkning. De svischar alltså inte ner mellan gravstenarna, men det är åtminstone i närheten av dessa. Detta gör både kyrkogårdsförvaltningen och Twitter upprörda. Jag tänker: Och?

Det normala snöläget.

Jag vet att kyrkogårdar är till för ro och vila, men vi pratar alltså om en plats i centrala Stockholm där man nästan alltid hör trafikbrus och vägarbeten. Om några barn tjoar lite i backen intill under de fyra helgdagar per år då det är tillräckligt med snö är det knappast att jämställa med satanistiska gravskändningar eller för den delen tortyr, en aktivitet som skedde på en annan Stockholmskyrkogård så sent som i somras och som jag inte hörde någon kyrkogårdsförvaltning rasa över.

Men tillbaka till pulkaåkningen. Är det bättre att kommunen anlägger en annan pulkabacke eller att barnen håller sig inomhus än att man nyttjar den backe som redan finns? ”Respekten för de döda” gör att man inte bör tillverka kistor i papp, att man inte bör ifrågasätta rimligheten i att kyrkorna tar en hundring för en kopp kaffe och en torr bulle, och nu också att man bör fördöma pulkaåkning.

För min del får barn gärna åka pulka där mina förfäder ligger begravda. Bygg en linbana också så att de har något att göra årets övriga elva månader, och ett utegym där föräldrarna kan aktivera sig medan barnen leker.

En miljon frågor

Aktieraketer heter en Facebookgrupp som tydligen driver folk till vansinne. Om jag förstått rätt är det många nybörjare som ställer frågor, och det tror jag ingen har något emot i sig. Folk brukar tycka om att känna sig kunniga. Problemet är att frågorna ofta tycks vara av typen: ”Jag har ärvt hundratusen och vill dubbla dem på tre veckor, vad köper jag då?” Den här såg jag i flödet:

Jag tycker faktiskt inte att den är så galen. Jag har fått och besvarat liknande frågor från folk jag känner. Även då behöver jag mer info för att svara, men känner jag frågeställaren har jag lite bakgrund. Från en för mig okänd människa på internet blir den omöjligt. Lite som ”Är 45 minuter en bra tid på milen?”. Inte om du är kenyansk elitlöpare, men är du 75 år och otränad är det kanon. Om vi snackar löpning. Åker du moped är det inget vidare.

Här är några av frågorna jag vill veta för att kunna säga något om börsfrågan ovan:

• Är en miljon mycket pengar för dig?
• Hur gammal är du?
• Vad tjänar du?
• Hur stabilt jobb har du?
• Hur ser din familjesituation ut?
• Är pengar ett intresse för dig eller bara ett medel för att leva?
• Har du ett aktivt sparande idag och hur tror du att det ser ut framöver?
• Hur riskbenägen är du?
• Bor du i Herrljunga?
• Fixar du en trettioprocentig nedgång utan att bryta ihop?
• Har du för avsikt att hålla koll på dina investeringar?
• Vill du lära dig mer om börsen?
• Om skiten träffar fläkten, får jag skulden för dina dåliga investeringar?

Pengar är komplicerade saker. Det finns inte ett fel och ett rätt. Det som passar dig passar inte mig och vice versa. Det är därför svårt, för att inte säga omöjligt, att leja bort hela investeringsjobbet. En globalfond med låg avgift kommer ganska nära, men tålamodet som krävs måste man skaffa sig alldeles själv.

Mjölk blev vatten

Kortsiktiga besparingar kan visa sig dyrköpta. Ibland är det svårt att veta, ibland är det ganska lätt att se. Degerfors och Karlskogas beslut att sluta servera mjölk i gymnasieskolan tycker jag tillhör den sistnämnda gruppen. Få livsmedel innehåller mer nyttigheter per krona än mjölk för växande barn.

Skyll på etiska skäl eller nåt, men inte på att det sparar pengar. Verksamhetschefen försöker i och för sig dra miljökortet genom att säga att ”grunden är vårat miljötänk kring den hållbara måltiden”, men även hon medger att det är en ”ekonomisk omfördelning”.

Och miljöskälet håller knappast heller. Mjölk produceras ganska lokalt och levereras i miljövänliga förpackningar, men det känns meningslöst att kommentera eftersom det så uppenbart handlar om ekonomi.

Beträffande ekonomin kan man i så fall göra som Staffanstorp och sluta att servera alternativa kötträtter. Det där undrade jag redan när jag gick i skolan. Alla skolkök har ju ändå ett vegetariskt alternativ som accepteras av samtliga religioner. Även jag (som är vegetarian) fattar att fler hellre byter ut fläskfilén mot oxfilé än mot linsgryta, men hittills har jag inte hört någon vägra linsgryta av religiösa eller moraliska skäl.

1900-tals-FIRE

”Det finns människor som med hängivenhet och på stort allvar väljer att leva fullständigt obegripligt. De är inte många. De blir färre och färre, men de är envisa. Arne är nog en av de envisaste. I 25 år nu har han levt ett liv som förefaller, lindrigt sagt, överdrivet torftigt. Och han visar inga tecken på bot och bättring. Tvärtom.”

Så säger speakern och dokumentärfilmaren Staffan Winbergh i filmen Med ett ben i evigheten om Arne Ottoson som bor i en koja och det är inte ens säkert att det är hans konstigaste boende. Men trots detta överdrivet torftiga liv går fanskapet runt och trivs! Dessutom icke-konsumerar han, vilket ju är det värsta brott man kan begå i vårt moderna samhälle. ”Hur skulle det se ut om alla ...”

Och han är inte den enda. Internet är fullt av filmer om dessa människor som inte bara låter bli att uppgradera sin mobiltelefon till senaste modellen. De kanske väljer att inte ens ha elektricitet. Eller något annat som till och med en bakåtsträvare som jag ser som självklart. Ivar bedriver jordbruk med oxar istället för traktor.

Detta i en tid då det anses omodernt att överhuvudtaget odla mat småskaligt. Men han har tänkt igenom saker och sedan tagit välgrundade beslut, så det skiter han i. Eller sket, ska jag väl säga, för både Arne och Ivar är döda sedan länge och det fyller inte precis på med nya människor av den kalibern.

Jag är definitivt alldeles för bortklemad för att axla manteln, men det slår mig att det här på ett sätt var 1900-talets FIRE-folk. Inte rika i finansiella termer, men ekonomiskt oberoende i den mening att de inte var beroende av arbetsgivare eller samhälle för sin försörjning. Lever man på nästan noll och intet behöver man inte mycket.

Finansbloggare pratar ofta om att maximera sina investeringar. Några av oss kommer också in på att hålla nere utgifter, men väldigt sällan pratar vi om konsten att glädja sig åt det lilla i livet, vare sig det är en vacker solnedgång, en funktionell hängränna eller att få kura ihop sig i en soffa med en god bok och en kopp kaffe.

Har du en stund över i helgen föreslår jag att du ser någon av de här filmerna eller någon annan i samma genre (det finns som sagt gott om dem) för att skaffa dig perspektiv på ditt eget liv. Som Arne säger i sin film ovan hyllas utåtriktade människor, men ibland behöver vi också rikta oss inåt och reflektera.

Privata företag – tre år senare

För tre år sedan bloggade jag om censuren i sociala medier. Redan då fanns två läger: Å ena sidan kritikerna som menar att företagen inte godtyckligt kan välja när de ska vara publicister och ta ansvar för det som skrivs hos dem, och när de istället bara ska tillhandahållen tjänsten som neutrala plattformar. Å andra sidan försvararna, som menar att privata företag har rätt att välja kunder och bete sig hur de vill.

Det framgick nog rätt tydligt att jag tillhör kritikerledet. Eftersom jag är för yttrandefrihet, men också för att det helt enkelt inte är sant att privata företag kan göra vad de vill. De har diskrimineringslagar att rätta sig efter. En restaurang kan inte vägra att servera asiater eller ens punkare (som till skillnad från asiaterna valt själva).

Polen har precis infört en lag som går ut på att om polacker censureras i sociala medier på ett sätt som inte överensstämmer med polsk lag bötfälls plattformen med upp till 1,8 miljoner euro, men de flesta länderna tar ingen som helst kamp med nätjättarna. Tvärtom i Sverige, vi bjuder dem på subventionerad el.

För mig handlar det inte om att Facebook, Google och Twitter har monopolliknande ställningar, även om det försvårar problematiken. Man kan inte ha lite yttrandefrihet. Antingen så har man det eller också har man det inte. Hot är olagligt, hat är det inte. Det är just obekväma åsikter som behöver skyddas. Om alla bara delade kattbilder hade det inte funnits några problem med yttrandefriheten, men det betyder inte att den vore välmående.

När jag skrev texten för tre år sedan spådde jag dessa nätjättars död på sikt. Utvecklingen har faktiskt gått snabbare än jag trodde, och eskalerat den senaste tiden, sedan amerikanska presidentvalet i höstas. Framgången bakom exempelvis Youtube och Twitter är att plattformarna är tekniskt överlägsna, men det hjälper inte om godtyckliga och otydliga regler gör dem oanvändbara.

Big tech-aktierna har gått lysande de senaste åren. Allra bäst har Twitter gått, vars aktie stigit med över 100 procent på tre år trots att företaget inte ens går med vinst. Det beror på att börsen prisar in framtida vinster, men den dag folk inte vill använda Twitter, Google och Facebook är dessa plattformar ekonomiskt värdelösa.

Jag slutade själv använda Facebook för många år sedan, pga samtalsklimatet. De senaste veckorna har många människor i mitt flöde, som precis som jag knappast riskerar avstängning för egen del, berättat att de letar nya plattformar eller redan startat konto någon annanstans. Att ”hotet” är reellt framgår av att nätjättarna gjort gemensam sak mot Twitterkonkurrenten Parler.

Men inte heller Facebook eller Google/Youtube tror jag kommer leva för alltid. Det kan tyckas så nu, men jag är så gammal att jag minns när detsamma gällde för webbläsaren Netscape Navigator och sökmotorn Altavista. Först gick det långsamt, sedan gick det snabbare.